Det andliga släktskap som enligt kanonisk rätt inträdde vid fadderskap. Det hade konsekvenser bl.a. genom att det utgjorde äktenskapshinder.
I det medeltida universitetet en sammanslutning av typ gille som omfattade graduerade personer inom en och samma studieinriktning. År 1213 fick fakulteten rätt att bedöma sina studenters kvalifikationer. Ordet fakultet förekom första gången 1219 i Honorius III:s bulla när han auktoriserade varje licenciatus att undervisa i den fakultet i vilken han uppnått sin grad. I det medeltida universitetet fanns i regel fyra fakulteter: i teologi, i juridik, i medicin och i artes (de fria konsterna). Artes-fakulteten styrdes av rektor, medan de övriga styrdes av dekanus.
Person som var närvarande som vittne vid rättshandlingar för att dessa skulle vinna laga kraft. Fastar behövdes vid fastighetsavhändelse, fästning, förlikning vid mandråp och bolagsbildning. Diplom från Finland visar att fastarna vanligen var 1 + 8. Det innebar en forskälaman samt åtta fastar.
Benämning som huvudsakligen användes om den person som var ordförande för fastarna. Uppgiften kunde vara förenad med andra och det förekom att förskälamannen också var häradshövding. Benämningen förekom åtminstone i Satakunta, Egentliga Finland och på Åland.
Under senmedeltiden beteckning för den centrala finansförvaltning som utövades från den kungliga kammaren.
Av (ärke)biskopen och magistraten i Åbo stad verkställt och förvaltat spannmålsmagasin för fattighjälp åt behövande personer födda i Åbo stad. Magasinet inrättades 1773 med stöd av den i London avlidne handlanden John Spiekers testamente som anslog 1 500 silver sterling för ändamålet.
Kommittéledamot, under 1700–1800-talet också ledamot av direktion eller styrelse.
Elektor, valman, väljare.
Den medeltida fattigvården av personer som inte hade släktingar föll huvudsakligen på kyrkor och kloster. Jordägarna hade också vissa skyldigheter. Bonden skulle hålla kost för fattiga och vanföra som fördes mellan byar i ett dygn. Han skulle också se till att de oskadda forslades till nästa gård. Ett organiserat underhållssystem som senare tiders sockengång fanns dock inte. Den som var beroende av fattigvård ansågs omyndig. Vem som helst kunde fängsla en tiggare och göra honom till träl. För att bli fri skulle han enligt äldre rätt avstå från sitt tiggeri.
Frigiven träl som blivit i behov av fattigvård. Om en sådan familj kom i nöd skulle man enligt äldre rätt gräva en grav på kyrkogården och lägga dem i den. Den som överlevde längst skulle tas upp av den tidigare husbonden, som sedan var skyldig att föda honom eller henne.
Kringvandrande tiggare.
Barmhärtighetsgåva. Under medeltiden utgjorde allmosorna grunden för fattigvården. De kunde i testamenten ges till barmhärtighetsinrättningar eller fördelas direkt bland de fattiga.
De fattigas arvedel. Under medeltiden tillhörde i princip hela kyrkans egendom de fattiga. I synnerhet skulle de kyrkliga ämbetsinnehavarnas inkomster inte användas till överflöd, utan det som inte behövdes för ett måttligt leverne skulle delas ut till de fattiga.
Person som mot avgift köpte in sig i en barmhärtighetsinstitution. Systemet förekom under medeltiden när kyrkan och klostren ofta inrättade institutioner för sjuk- och åldringsvård.
Andlig orden som var instiftad uttryckligen för att understöda fattiga och sjuka. I Norden verkade inom detta område johanniter samt av de borgerliga hospitalsordnarna antoniter och Helgeandsorden.
Medeltida inrättning som kunde ha proventfolk men inte intog fattiga. I stället utövade den barmhärtighet bland stadens fattiga husmän och kvinnor. Själagårdarna skilde sig från helgeandshusen såtillvida att de inte hade självständiga kapell utan var anslutna till själaaltaret i en stadskyrka. I Stockholms själagård utdelade på 1400-talet föreståndaren varje söndag en allmosa till 60 fattiga, gav dem ett fritt bad varje månad och en måltid vid den årliga festen för alla kristna själar.
Sammanfattningen av den kollekt som en gång per år samlades in i landets kyrkor till sjömanshusen från 1748, och under autonoma tiden från 1811. Kollektmedlen fördelades av stiftets domkapitel under svenska tiden och Senatens finansexpedition under autonoma tiden, i förhållande till antalet inskrivna sjömän vid varje sjömanshus.
Skatt som drottning Margareta år 1403 tillkännagav att hade utgått med femton mark av var fullgärd. Fem mark hade avlysts vid Erik av Pommerns eriksgata och nu skulle också de återstående tio marken avlysas. Alla gamla skatter skulle utgå som förut och varje bonde skulle utföra sexton dagsverken om året. Eventuellt betydde beslutet dock bara att den gamla femtonmarkshjälpen fick en ny form.
Person som ville bli borgare i en stad men inte ägde grund där. Därför krävdes han på en burskapsavgift om fem öre. Beloppet blev med tiden ganska obetydligt och uttrycket fick en pejorativ innebörd.
Skatt som erlades i form av boskap eller boskapsprodukter. Under medeltiden var dessa de allmännaste skatterna i Finland. De erlades av bönderna såväl till kyrkan som till kronan. Landbönderna erlade fäskatter till sina herrar.
Fäskatt som på den svenska rättens område innebar 1 penning i mynt för vart lamm och 2 för var kalv.
Allmän giltighet. Frågan om urkundens beviskraft utvecklades i Norden under medeltiden. Den kanoniska rätten fastslog att beviskraftiga handlingar skulle vara uppsatta av en offentlig notarie eller försedda med autentiskt sigill. I Norden uppfattades notariesystemet som främmande och i stället måste vittnen tillkallas. Sedan början av 1300-talet skaffades dock i viktigare ärenden en notariatsurkund. Sigillurkunden var dock viktigare. I slutet av medeltiden tillerkändes dock böcker förda av institutioner som städer och kyrkliga institutioner som beviskraftiga.
I en specificerad förteckning över kollektmedel, som årligen efter 1741 skulle göras upp av kyrkoherdarna, den kollekt som årligen och ovillkorligen skulle samlas in på vissa bestämda dagar: två per år till ecklesiastikverket i Lappland (från och med 1764, och under autonoma tiden från och med 1811), en till sjömanshusen (från 1748 respektive 1848), elva till fattiga universitetsstuderande (från 1693 respektive 1811), tre till lasaretten (från 1753 respektive 1811), en för för underhåll av gymnasie- och trivialskolornas byggnadsbestånd (1807–1809), två till fonden för fattig- och arbetshusinrättningarna i landet (från och med 1818), en till missionen (från och med 1857) och en till dövstumskolorna (från och med 1858).
Beviskraftig urkund uppsatt av en notarie. Enligt ett dekretal uppsatt av Alexander III erkände den kanoniska rätten som beviskraftiga sådana handlingar som var uppsatta av en manus publica (offentlig notarie) eller försedda med ett autentiskt sigill. I Norden var notariatet sällsynt. Den förste svenske påvlige notarien omnämndes mellan 1318 och 1328.
Den i Norden viktigaste typen av urkund. Under medeltiden kunde var och en skaffa sig sigill men det förekom ändå en uppfattning om att vissa sigill var autentiska. Det innebar att de ägde allmän beviskraft också i ärenden som inte direkt berörde sigillanten. I vissa fall jämställdes underskriften med sigillet. I synnerhet kungliga och furstliga personer, världsliga ämbetsmän, biskopar, domkapitel, kloster och städer uppträdde som sigillanter i för dem helt främmande sammanhang.
Benämning på frister som förekom i rättslivet samt på sammankomster som utsattes för att hållas i samband med en dylik frist. Fimt omfattades av tingsfrid. Den hölls ofta i den svarandes hem och kunde exempelvis gälla frågor som skifte av bo, som tjuv jämte livet förverkat genom full stöld.
Den tillfälliga kollekt som fick insamlas i kyrkorna för allmänna eller välgörande ändamål, med regentens tillstånd i varje enskilt fall. Medlen gick vanligen till understöd för uppförande eller reparation av kyrkor, skolhus och andra offentliga byggnader, till brandskadade städer m.m. Benämningen förekom särskilt i den specificerade förteckning över kollektmedel som kyrkoherdarna sedan 1741 årligen skulle göra upp.
Benämning på administrativ enhet eller skattekrets i Karelen som motsvarade en socken. Det svenska begreppet är känt i två fall, i Erikskrönikan samt i den svenska och latinska versionen av Nöteborgsfredens traktat. Gisslalag-institutionen har varit känd från det liviska området i Kurland till det estnisk-votländska området i Karelen.
Kommunal besiktningsman som granskade fisk som förpackats i tunnor. Fiskvräkarna utsågs vanligen bland tunnbindare och spilare och avlönades med en mindre avgift för varje granskad tunna. Fiskvräkare förekom under medeltiden åtminstone i Stockholm.
Gemensam skrivelse av flera lantdagsmän (under autonoma tiden).
Allmän kollekt till lasarett. Kollekten infördes 1753 och uppbars första advent för Lasarettet i Stockholm. Den skulle från och med 1776 tillfalla lasarettet i det län där kollekten var insamlad, oberoende av stiftsindelningen. I Finland gick kollekten från och med 1757 till inrättande och underhåll av lasarettet i Åbo stad. Insamlingen utökades 1759 till två kollekter per år, som i Åbo stift insamlades andra dag påsk och under pingsten. Antalet utökades 1811 till tre per år och kollekten tillföll förutom lasaretten i Åbo också de nyligen inrättade länslasaretten i Tavastehus, Vasa och Uleåborg. Därutöver samlade varje församling in penningmedel till lasaretten under alla bröllop och dop.
Ekonomiskt understöd i form av kollektstipendium. Studenthjälpen gick till de inom stiftet skickligaste och mest behövande studenterna vid universitetet, särskilt de som studerade vid prästseminariet och som hade utmärkt sig för flit och sedligt leverne.
Allmän kollekt uppburen från 1818 två gånger om året över hela Finland till fonden för fattig- och arbetshusinrättningarna. Kollekten uppbars förslagsvis första och andra bönedagen varje år eller på de dagar kyrkoherden eller ärkestiftet ansåg lämpliga. Kollektmedlen sändes årligen inom mars månad via prostexpeditionen med åtföljande remiss till landskontoren, för vidarebefordran till berörda inrättningar.
Den räkenskapsbok som varje pastor efter 1763 skulle föra över alla de medel som hade insamlats för allmänna ändamål i samband med bröllop och dop i församlingen. Om möjligt skulle värden eller någon av gästerna verifiera beloppet med sin underskrift. Det insamlade beloppet kungjordes sedan från predikstolen vid nästföljande gudstjänst. Före 1700-talet kallades boken ofta tertial(s)längd.
Territorial enhet som är mindre än en socken. Den förekom under medeltiden i Tavastehus, Borgå, Viborgs, Nyslott och Korsholms län samt delvis också i Kumogårds län. I Åbo och Raseborgs län var motsvarande enhet bol, i Kastelholms län marklag och i en del av Kumogårdslän tridung. Vanligen bestod en socken av fyra fjärdingar. Fjärdingen var indelad i byar i alla län utom Viborgs och Nyslotts län.
Form av sjuk- eller ålderdomsförsörjning, varigenom någon mot livstids vård och underhåll överlämnade sig och sin egendom till en annan.
Den tid inom vilken en landsstatstjänsteman eller ecklesiastisk tjänsteman skulle inkomma till landshövdingen (guvernören) med en redovisning över inom hans distrikt inlöpta frivilliga medel eller obligatoriska avgifter.
Tid under vilken någon är tjänstledig, övergående under 1800-talet i den huvudsakliga betydelsen permitterad: tid under vilken krigsman, patient eller fånge är ledig eller hemförlovad.
Årligt sammanskott av samtliga kyrkoherdar i landet till bildandet av en ständig kassa för inrättandet av prästeståndets arkiv i anslutning till riksdagshuset. Arkivmedlen fastställdes på synodalmötet 1759 och på lantdagen i Borgå 1809. De uppbars under svenska tiden redan från och med 1756, under autonoma tiden från och med 1812, ifrån vart tionde mantal av kyrkoherdarna på landsbygden och som en viss summa av kyrkoherdarna i städerna.
Planerat arkiv med böcker och ecklesiastiska akter som ansågs vara behövliga för prästerståndets överläggningar under riksdagar och lantdagar. Från 1759, 1809 och 1821 fanns planer på ett sådant arkiv, men arkivet verkar i praktiken aldrig ha blivit verkställt. Arkivmedlen, som trots allt samlades in till domkapitlen, torde ha använts till att förkovra stiftsarkivens samlingar. De av prästerståndets handlingar som tillkom under riksdagar och lantdagar och som förvarades i anslutning till riksdagshuset eller ständerhuset, uppgick efter självständigheten i Statsarkivets, senare Riksarkivets, eller Riksdagsbibliotekets samlingar.
Vid (kontrakts)prostexpedition beläget arkiv för akter och dokument rörande kontraktet och prostsämbetet samt domkapitlet och prästeståndet. Prosteriarkiv började förekomma från 1740-talet. De skulle 1805 innehålla prostboken, domkapitlets cirkulär, brev till och från prästerskapet och andra tjänstemän, konceptbrevbok, cleri comitialis cirkulärbrev, prästmötesbeslut, konceptprotokoll över prostvisitioner, installationer och kyrkvigningsakter, valhandlingar vid biskops- och ärkebiskopsval, riksdagsmän och revisorer i rikets allmänna penningverk, prosteritabellerna, reversaler och förteckningar över ecklesiastiska medel, diverse formulär och tro-, huldhets- och ämbetseder, änkelistorna i kontraktet m.m.
Kopia på skrift, protokoll, reversal och dylikt, försedd med underskrift av en person som kontrollerat kopians riktighet.
Officer i truppförband, regementsstab, vaktkvarter eller på örlogsfartyg. Kvartermästaren förestod underhållet, förberedde inkvarteringen och skötte i samband med detta ekonomin, persedlarna m.m. I den svenska armén har det funnits regements-, bataljons- och kompanikvartermästare samt brigadkvartermästare.
Ordförande i domkapitel, biskopen. I Gamla Finland ordförande i de evangelisk-lutherska konsistorierna med titeln domprost.
Beteckning för personer som bl.a. fick sitt uppehälle som läkare och var tjänare hos stormän och kungar. Beteckningen användes ofta pejorativt. I Finland förekom uttrycket som beteckning för biskop Henriks körsven.
Den bestämda dag som enligt götalagarna och landslagen var bestämda för landbons avflyttning. Fardagen var terminer inom en sammanhängande flyttningsperiod mellan jul och midfastan. Landslagen omtalade bara en fardag, nämligen torsdagen före midfastan, men två legostämmor, Mårten och pingst. Stadslagen fastställde två fardagar om året. I Finland tillämpades förmodligen inte landslagens bestämmelser utan för såväl landbönder som pigor och drängar var Michelsmässan (29/9) flyttdag.
Egentligen lagman i Österland lydande under finsk rätt. Titeln användes av lagmannen Jakob Andersson i en urkund som utfärdats i Satakunta 1347. Förmodligen har lagmannen velat poängterat skillnaden i sedvänja mellan Sverige och Finland.
Skriven tur. Benämningen på det frivarp i Rimito som innebar att vid uppenbar havsstrand, stensstrand och skogsholmar skulle strömmingsfiske vara fritt för alla som bodde i lagsagan, men att de som ägde landet skulle ha det första notvarpet under två dagar i veckan, enligt en förordning 1488 om notfiske i Erstan.
Kollektivbenämning på lägre tjänstemän vid Hovjaktvarvet (1683–1848). Till hovstatens jaktverksbetjänte räknades 1729 en löjtnant och en materialsbokhållare. Jaktverksbetjänte överfördes 1792 på Arméns flottas lönestat.
Sällsynt benämning på fogde. Benämningen är endast känd en gång då den användes om en person i ett svenskt medeltida diplom.
Befälhavare på Åbo slott och åtminstone tidvis högsta styresman över de finska slottslänen. Begreppet användes första gången 1315. Beteckningen användes parallellt med praefectus och capitaneus, vilka i högre grad användes för att understryka de militära uppgifterna.
Fogde som förde befäl över ett medeltida slottslän. En advocatus för Tavastehus omnämndes 1297. Advocatus kom under medeltiden ofta att kunna indikera en lägre ställning än praefectus och capitaneus, vilka i högre grad betecknade de militära uppgifter som förknippades med Åbo och Viborg.
Slottsherre på en medeltida borg. I finska källor användes titeln första gången i samband med Mats Kättilmundsson 1324–1326. Titeln innebar ett militärt ansvar och var förbunden med en krisperiod. Titeln var inte knuten till någon enskild borg och syftade på ett större område än ett slottslän. Den hade en annan innebörd än ”advocatus” eller ”prefectus”, även om samma person kunde använda dem jämsides. Först i slutet av 1300-talet användes titeln i förbindelse med en enskild borg. Samtidigt blev den svenska titeln ”hövitsman” allt vanligare. Utöver Kättilmundsson har titeln använts i samband med Karl Näskonungsson (1326–1328), Dan Niklisson (1346), Gerhard Skytte (1349–1350), Narve Ingevaldsson (1364–1365), Ernst von Dotzen (1374) och Bo Jonsson (1370-talet, omkring 1380).
Underfogde, biträdande befäl. Titeln förekom på Åbo slott 1338. Den antyder förekomsten av en viss rangskillnad men terminologin vid denna tid var vacklande.
Person som inkommit med en (skriftlig) supplik.
Särskilt förhör i kristendomskunskap, anställt av ordinarie präst innan han lät någon undergå kyrkplikt (1686), utfärdade flyttningsattest (1735), lyste någon till äktenskap (1686) eller lät en främling gå till nattvarden (1686). Förhöret anställdes också efter 1753 med vittne som skulle avlägga vittnesed vid domstol och med en för brott anklagad person som misstänktes för att bekänna falskt eller befarades ha missuppfattat det begångna brottets allvarlighet. Efter 1863 anställdes förhöret också med livstidsfångar när de anlände till fängelseinrättningen.
Offentligt förhör i katekesen, följde genast efter en katekespredikan. Katekesförhör skulle enligt kyrkolagen 1686 hållas årligen med vuxna i kyrkan under de kyrkohögtider och allmänna bönedagar som samlade mycket folk. Uppgifterna om katekesförhöret antecknades, liksom husförhören och läsförhören, i skrifteboken, (husförhörsboken), som ingick i kyrkboken.
Predikant vid statligt fängelse eller arbets- och korrektionsinrättning, kallad slottspastor om fängelset eller inrättningen fanns i ett av kronans slott. Fånghuspredikanter blev vanliga först under 1800-talet. Före 1800-talet verkade ofta ortens ordinarie präst som fängelsepredikant.
I författningarna från och med 1839, kvinns- och mansperson som på grund av lösdriveri, vanart eller ”försvarslöshet” var intagen på arbets- och korrektionsinrättning.
Tjänstebeteckning under autonoma tiden för vakt som övervakade fångarna under deras utevistelse på fängelsets eller tukthusets gård.
9901 - 9960 av 13863