Skriftlig handling som reglerade förhållanden, till exempel bestämmelse, förordning, stadga eller statuter, eller som innehöll kommendering, order eller anvisning av mera privat slag. Beteckningen användes också om person som i tjänsteförhållande till överordnad person hade kommenderats eller förordnats till uppgifter eller sysslor av mera privat slag. ”Ordonnans” betecknade också den lön som utbetalades i ett dylikt tjänsteförhållande eller lön på extraordinarie stat.
Sammanfattande benämning på den personal och budget som hörde till artilleriet.
Benämning på den personal som biträder regementschefen. I början av indelningsverket ingick i varje regementsstab översten, överstelöjtnanten, majoren, regementskvartermästaren, en regementspräst och två gemena präster, regementsskrivaren, regementsbarberaren med tre gesäller, regementsprofossen med tre gemena profosser samt fyra skalmejblåsare. Efter införandet av det yngre indelningsverket 1682 delades regementsstaben i tre avdelningar: övre staben, mindre staben och ringare staben.
Under 1600-talet det kompani över vilket regementschefen själv förde befälet. Beteckningen övergick under 1700-talet till att betyda det första kompaniet vid ett svenskt indelt infanteriregemente också kallat första styckekompaniet, i motsats till till exempel andra och tredje kompaniet.
Truppenhet vid artilleriregemente vid svenska flottan och armén som bestod av fyrverkare. Fyrverkarna sammanfördes på 1700-talet i fyrverkarkompanier, vilka upplöstes 1779, då fyrverkarna uppdelades på artillerikompanierna.
Militär truppavdelning inom ett artilleriregemente som var särskilt utbildad i sprängteknik och för minstrid med olika tändbara ämnen. Två dylika kompanier fanns under 1700-talet, bl.a. vid Stockholmska artilleriregementet.
Sammanfattande benämning på den personal och budget som skötte ett regementes intendenturväsen, i Krigskollegiums artilleristat 1729: tygmästare, tygvaktmästare och tygskrivare m.m.
Befattning på underofficersnivå inom artilleriet. Tygvaktmästaren tillhörde artilleriets beställningspersonal som ansvarade för materialförvaltningen. Han var uppbördsman för fältartillerimaterielen, förutom ammunitionen som arklimästaren ansvarade för. Vid fältorganiserade förband leddes materieltjänsten av en tygvaktare, vid mindre förband av en tygskrivare.
Sammanfattande benämning på den personal och den budget som hörde till ingenjörs- och befästningsväsendet vid krigsmakten. Fortifikationsstaten organiserades åren 1721–1798 i brigader.
Militär grad inom fortifikationen.
Tjänsteman vid Byggningsstaten, sedermera Slottsbyggnadsdeputationen och Slottsbyggnadsdirektionen samt Överintendentsämbetet.
Byggnadstekniskt biträde vid Amiralitetet från och med slutet av 1600-talet. Från 1700-talet var konduktörerna officerare vid Fortifikationen, då konduktör motsvarade löjtnant och ”konduktör i läran”, sedermera underkonduktör, fänrik.
Miltiär tjänsteman vid Fortifikationen med uppgift att tillverka modeller av trä för krigsmakten för nya vapen, kläder och skodon.
Sammanfattande benämning på den personal och budget som inom Fortifikationen hörde till minörväsendet.
Fortifikationens femte brigad som var stationerad i anslutning till garnisonerna i Fredrikshamn och Villmanstrand. Den grundades 1721 då Fortifikationen fick en regional organisation med brigader. De fyra andra brigaderna låg i Stockholm (1:a), Karlskrona (2:a), Skåne (3:e), och Göteborg (4:e). Brigadindelningen upphörde 1798 i och med en sammanslagning av enheterna till en Fortifikationsstat.
Benämning på ett kavalleriförband som bildades 1667 genom att Upplands ryttare upphöjdes till kunglig livtrupp. Livregementet till häst var det enda regemente inom Stockholms garnison som inte var värvat. Det omorganiserades 1791 till livregementsbrigaden.
Präst vid kavalleriförband eller eskader inom flottan, med tjänsteställning närmast under regementspastorn. Tjänsten infördes uppenbarligen 1685 och förekom, åtminstone under förra delen av 1700-talet, bland predikanterna vid Konungens livregemente.
Till akademistaten hörande lärare som tränade studenterna i fäktning.
Kyrkoförsamling som innefattar ett slott och som vanligen har en slottskyrka. En av domprosteris församlingar kallades under svenska tiden för slottsförsamlingen eftersom den låg i anslutning till Åbo slott. I Stockholm kallades slottsförsamlingen hovförsamling.
Ordinarie lärare vid fem- och treklassiga högre läroverk, motsvarande kollega i trivialskolor och pedagogier. Enligt skolstaterna fanns 1729 tre kolleger vid Åbo katedralskola.
Biträdande lektor vid katedral- och trivialskola eller annat högre läroverk (enligt skolstaterna 1729 en konlektor i varje skola).
Lektor i vältalighet, fanns enligt ecklesiastikstaten 1729 endast vid Borgå gymnasium.
Lärare och föreståndare för enklassig pedagogi under svenska tiden. En pedagog var upptagen på ecklesiastikstaterna 1729 i Vemo, Lojo, Kimito, Pyhäjoki och Nyslotts prosteri, två pedagoger i Borgå domprosteri och tre i Kronoby prosteri. I Gamla Finland var pedagogerna lärare vid pedagogierna 1744–1788.
Alternativ benämning på Kemi prosteri, för vilket det fanns en specialförvaltning under svenska tiden. Prosteriet hörde till Härnösands stift och Västerbottens län, men det var Åbo domkapitel som förordnade kyrkoherden eller kaplanen i Kuusamo, Pudasjärvi eller Ijo eller annan nordlig församling att också sköta predikoämbetet i Kemi som en bisyssla.
Reservregemente som uppsattes under stora nordiska kriget.
Adjunkt som stod i anställningsförhållande till en kontraktsprost på grund av dennes höga ålder, stora arbetsbörda eller sjukdom.
Tilltalsform för präster av lägre rang. Från slutet av 1700-talet höjdes titlarna och för lägre prästmän användes epitetet välärevördig. Ärevördig, senare högärevördig, användes i sin tur för kyrkoherdar eller domprostar.
Osmund var det medeltida järnbrukets viktigaste produkt och var förutom ämnesjärn också myntsurrogat. Därför skulle osmundarna hålla en bestämd vikt. Skattelängderna från 1500-talet visar på ett komplicerat kameralt system i vilket osmundarna räknades i stycken och i hundrade (120 stycken). Dessutom angavs antalet fat som osmundarna packades i för transport. Slutligen vägdes järnet i marker, lispund och ibland i skeppund. Relationerna mellan enheterna var av olika slag: 24 osmundar utgjorde 1 lispund, 4, 4½ eller 5 hundrade (480, 540 eller 600) osmundar utgjorde 1 fat och fatet anges vanligen ha vägt ett skeppund.
Medeltida beteckning för betalningsmedel.
Sigill som är tryckt i papper över en vaxkaka, från 1500-talet förekom också lack eller oblatmjöl.
Handling som dels innebar en tillåtelse att färdas, dels ett avskedsbevis från en anställning. Under medeltiden utfärdades pass för diplomatiska beskickningar av landets högsta myndighet. I betydelsen ”tillåtelse att färdas” är passen belagda i Sverige under senmedeltiden.
Avgift på högst 1 mark som åtminstone på 1550-talet i Egentliga Finland hörde till landsfogdens intäkter. Förmodligen erhölls den som ersättning för utskrivande av pass.
Rätten att tillsätta präst. Under missionstiden betraktades kyrkorna som privatkyrkor och kyrkoägaren tillsatte i regel prästerna. När flertalet kyrkor uppfördes och underhölls av sockenborna själva befästes deras rättigheter till prästval och deltagande i kyrklig förmögenhetsförvaltning i landskapslagstiftningen. Efterhand stärktes biskoparnas ställning. Enligt kanonisk rätt var kyrkoägarens befogenheter reducerade till en rätt att för patronus vid inträffad ledighet presentera biskopen en kandidat. Först genom biskopens auktorisation erhöll den presenterade sitt ämbete. Den verkliga förläningen av ämbetet tillkom biskopen.
Den rätt som tillkom en kyrkoägare (patronus) att när ett prästämbete blev ledigt presentera en kandidat för biskopen som formellt tillsatte tjänsten.
Innehav av ett prästerligt ämbete. Under medeltiden hade kyrkoägaren rätt att föreslå en kandidat till ett ledigt prästämbete. Biskopen hade den formella rätten att bevilja den verkliga förläningen, och detta skedde vanligen under symboliska former.
Särskild grupp av medeltida kanonikat som inte tillsattes av biskopen och domkapitlet tillsammans. Tillsättningsrätten var begränsad genom att den som genom gåvor instiftat ett kanonikat förbehöll sig och sina efterkommande rätten att tillsätta det. I Sverige var dylika kanonikat ovanliga.
Präst vid katedralkyrka eller kollegiatkyrka, eventuellt också tillhörande en religiös orden med uppgift att höra bikt och meddela absolution. Benämningen användes om en präst som delegerad utövade biskopens jurisdiktion. Påvliga penitentiaries var utrustade med omfattande fullmakter och kunde lösa botfärdiga från skuld som de ådragit sig genom brott som endast påven kunde ge absolution för. Nordiska påvliga penitentiarier är kända sedan slutet av 1200-talet.
Benämning på uppräkningar i jordrättsliga handlingar av tillbehör till en fastighet eller jordområde. Formeln förekom vanligen i överlåtelsehandlingar eller testamentariska förfoganden över jord. Avsikten var att garantera att den nya ägaren hade samma rättsställning som den gamla ägaren hade haft.
Åkerareal av den storleken att den kunde bearbetas med en plog. ”Plogland” har av forskningen använts som en teoretisk arealenhet. Enheten plogland är jämförbar med den baltisk-finska kamerala enheten krokland.
Kontrolltecken av bly som användes särskilt vid exporten av kläde. Bestämmelser om bruket av plomber ingår i hanseatiska källor från 1300- och 1400-talen. Plomben för kläde slogs fast av en särskild sigillerare och stämplades efter kontroll av tjänstemän vid klädeshallarna. Kontrollen gällde klädespackens längd, bredd och så småningom också kvalitet.
Förteckningar över de botgöringar som biktfadern kunde ålägga de biktande. Vanligen var de uppställda enligt synd i alfabetisk ordning. De upptar också reservatfall, för vilka biskopen eller påven själv måste utmäta penitens. Flera är kända från svensk medeltid och samtliga är av utländskt ursprung.
Gästningsskattedistrikt och underenhet av pogost, tidigast belagd 1362. Indelningen infördes när pogosterna med ökad bosättning blev för stora. Indelningen följde inte exakt byindelningen, utan gårdar i samma by kunde tillhöra olika perevarer. Deras uppgift var att två gånger om året ordna dryckeslag för uppbördsmannen. Ölmängden för besöken var föreskriven, liksom det mjöd som skulle tillsättas, antalet män som uppbördsmannen följe skulle bestå av, hur många dagar gästningen skulle vara samt skjutsningen till följande perevar. Om uppbördsmannen inte åtnjöt gästningen i natura skulle parevaren i stället betala en ersättning i reda pengar eller i natura.
Skattedistrikt i Ladogakarelen. Benämningen är sällsynt, vanligen används pogost som indelades i perevarer.
De insignier som biskopen bar som tecken på sin värdighet och som överräcktes till honom vid investituren.
Den del av avkastningen från ett prebende som egentligen skulle tillfalla prebendeinnehavaren vid kapellen och sockenkyrkorna, men som uppbars av en annan präst i det fall att han var vikarie med ansvar för själavården.
Prebende som inte var förbundet med innehavarens residensplikt.
Plikten och rätten att predika tillkom enligt kanonisk rätt biskopen samt dennes ställföreträdare, församlingspräst och andra andliga som innehade ämbeten med själavård. Sedan 1215 hade inga andra än dessa rätt att predika utan tillstånd.
Vanlig benämning på ett befullmäktigat ombud. I formulär för provisionsbullor nämndes vanligen att den som fått expektans på ett beneficium själv eller genom procurator skulle anmäla hos biskop och kapitel om han ville ta emot beneficiet. Benämningen användes också vid kyrkliga möten om delegater som deltog vid sidan om biskopar och kapitelombud. Enligt internationell praxis användes termen också om rättegångsombud. Vid universitetet i Paris kallades den främste representanten för varje nation procurator.
Diplomatiska ombud vid kurian. Benämningen är belagd redan på 1200-talet.
Titel som under medeltiden var synonym med ”doctor” och ”magister”. Beroende på tid, universitet och fakultet kunde benämningen användas om en person som innehade den högsta lärda graden och hade rätt att föreläsa offentligt. Under senmedeltiden i Norden blir professor den vanliga titeln för en universitetslärare som är knuten till ett bestämt universitet och som deltar i universitetsförvaltningen.
Församling bestående av biskopar och präster i en kyrkoprovins. Formellt skulle sammankomsten hållas årligen, men 1425 bestämdes att provinsialkonsil skulle sammankallas vart tredje år. I Sverige sammankallades det första provinsialkonsiliet 1248. Förutom en kardinal, biskopar och präster deltog också jarlen och andra stormän i mötet. Provinsialkonsiliet fungerade också i Sverige som kyrklig överrätt. Efter reformationen fortsatte traditionen i form av en rad kyrkomöten.
Påvens rätt att besätta ett ledigt ämbete. Provision bestod av rätten att nominera kandidater (genom val, postulation, nominering eller presentation), stadfästelse av den utnämnda kandidaten (av biskop eller påve) och insättande i ämbete. Provisionen är fullständig när makten över de tre momenten samlas i samma hand. Påvens inflytande ökade efterhand. I Norden förekom sedan mitten av 1200-talet att biskopsstolen tillsattes genom påvlig provision efter att domkapitlets val underkänts som okanoniskt.
Den jord som avsatts till underhåll av sockenprästen. Enligt landskapslagarna skulle prästgården ha en viss storlek. Den jord som lagts till prästgård skulle vara fri från skatt. Prästgården ingick i byalaget och var underkastad den allmänna lagens bestämmelser i byalagets gemensamma angelägenheter. Prästen skulle också bo i prästgården. Bönderna var skyldiga att uppföra byggnaderna medan prästen formellt skulle underhålla dem. En avskrift av en handling från 1411 i Nykyrko (Kaland) fastslog noggrant antalet byggnader och vilka nattbol som ansvarade för vilken byggnad.
Under medeltiden bestod ersättningen till sockenprästen av dispositionsrätt till prästgård och ytterligare den jord som tillhörde prästbordet samt inkomsterna från en rad avgifter. Av tiondet tillföll kvicktiondet odelat prästen och en tredjedel av sädestionden. Han hade rätt till offer på bestämda dagar antingen i natura (matskott) eller i penningar. Slutligen ingick avgifter för vissa kyrkliga förrättningar.
Den ersättning för vissa kyrkliga förrättningar (vigsel, kyrktagning och jordfästning med efterföljande själamässor) som den medeltida prästen hade rätt till. Förrättningarna skulle dock också utföras ifall prästen inte fick någon ersättning.
Skolundervisningen i stiftsskolorna syftade under medeltiden främst till att utbilda präster. Eleverna hade tjänstgöringsskyldighet vid domkyrkans gudstjänster. Sedan början av 1200-talet skulle det finnas en magister vid varje domkapitel för undervisning. Vid en metropolkyrka skulle det finnas en theologus. År 1438 beslutades att theologus-befattningar skulle instiftas vid alla domkyrkor. De lägre vigningarna erhöll prästerna redan som scolares och de fick då anlägga tonsur och klerikal dräkt. Den egentliga prästutbildningen skedde vid domkyrkan. Prästkandidaterna måste då vara minst 20 år. Chorales (korpräster, kordjäknar, mässdjäknar) blev prästkandidater först efter vigning till subdiakoner, diakoner eller präster. Det tre vigningarna skedde ofta på sex månader.
Den medeltida kyrkan hade många typer av prästämbeten. Den kanoniska rätten skilde mellan världsliga och andliga förmåner. Ämbetsuppgifterna var främst av liturgisk art. Prästen handhade gudstjänster, sakrament och sakramentalier. Konfirmation var förbehållen biskop. Vissa villkor uppställdes för inträde i prästerskapet. Prästen fick inte ha kroppsliga lyten eller vara av oäkta börd. Han skulle ha en viss utbildning och ha erhållit prästvigningar. Hans förman var biskopen till vilken han avlade en lydnadsed. Genom vigningen blev prästen skickad att handha sakramenten, frambära mässoffer, ta emot bikt och meddela absolution. Han var skyldig att leva i celibat, bevara sin tonsur och bära andlig dräkt. Efter ordinationen erhöll han sedan en egen tjänst eller beneficium. Det gjordes skillnad mellan regulära präster (prästvigda munkar och tiggarbröder) och sekulära som inte tillhörde någon religiös orden.
Under senmedeltiden och 1500-talet: mötesbeslut. Det kan ha fattats av en ständerförsamling, en lantdag eller ombud för riken eller fria städer. Recessen kunde ha formen av en högtidlig urkund, men den kunde också vara en deltagande parts uppteckning av en muntlig överenskommelse. ”Recess” kunde också användas för traktat, när överenskommelsen hade gjorts på en större sammankomst eller möte.
Kungens rätt till skatter, olika slag av böter, danaarv, hittegods och strandvrak. I Sverige hade kungen också rätt att mynta. Världsliga stormäns och biskopars myntningsrätt grundade sig under senmedeltiden förmodligen på förläning. I Finland och landet norr om Bygdeå hade kungens fogde den förvaltningsrätt som i de gamla landskapen tillkom lagmannen. De kungliga ämbetsmännen kunde där ge tillstånd till nybyggesanläggningar på allmänningar och byarnas utmarker.
Under 1500-talet benämning på regim, regering (till exempel kung Gustavs hårda och stränga regemente). Uttrycket förekom särskilt i sammansättningar med motsvarande betydelse: biskopsregemente, interims-, hushålls-, husbonde-, parti-, skräck-, sekreterarregemente, regementsråd. Det övergick under 1600-talet i betydelsen förmåga att regera eller styra, ledar- eller regentegenskap, välde.
10561 - 10620 av 13863