Lista över hänvisningar
Laasonen, Pentti
, Finlands kyrkohistoria. Åren 1593–1808 2
, Skellefteå: Artos
2000
.
B
Förteckning som angav sittplatserna i kyrkan och i vilken prästen år för år noterade förändringarna i bänkindelningen (bänkordningen). Bänklängderna ingick i församlingarnas kyrkböcker. Bänklängden utarbetades av kyrkostämman eller sockenstämman per bänkrad, och bya- och hemmansvis, så att ståndspersonerna och prästernas familjer satt närmast altaret och obesuttna längst bak. Kvinnorna satt till vänster och männen till höger. Tvister om bänkplats, som inte gått att förlika med prästens hjälp, skulle efter 1684 avgöras av häradsrätt.Bänklängderna granskades vid biskops- och prostvisitationer ännu efter andra världskriget.
C
Under perioden 1607–1649 och 1726–1727 planerat men aldrig genomfört centralorgan för kyrkans centralstyrelse. Det skulle bestå av tolv medlemmar, hälften andliga och hälften lekmän, och sammanträda en gång om året för att övervaka biskoparna och döma i kyrkliga tvistemål. Konsistoriet var inte tänkt som ett beständigt administrativt verk, utan skulle finnas till för att kontrollera biskoparna och döma i andliga ”klagemålssaker”. Termen förekom 1607 vid Karl IX:s kröning. Gustav II Adolf framlade ett förslag om dess grundande 1623 som förföll. Instruktion för consistorium ecclesiasticum general gavs den 7 juli 1645, men något riksdagsbeslut om grundandet kunde inte fattas 1649. Frågan återupptogs vid 1726–1727 års riksdag och behandlades då vidlyftigt av ecklesiastikdeputationen, men saken lämnades ”tills vidare liggande”.
D
Student eller skoldjäken som av ledarna för de interimistiska konsistorierna under stora ofreden (1717–1721) hastigt prästvigts för att kunna besätta en ledig prästtjänst. Djäkneprästerna måste efter ofreden avlägga prästexamen för att få fortsätta på sin prästerliga befattning.
F
Den första finskspråkiga tidningen, utkom 1775–1776. Finska notisbladet gavs ut av Anders Litzelius som hade utmärkt sig i bibelöversättningsarbetet och som med hjälp av tidningen ville utveckla det finska språket och ge allmogen nyttiga kunskaper.
H
Medel som var avsedda som arvoden åt bondeståndets riksdags- och lantdagsmän under svenska tiden och autonoma tiden. Herredagspenningarna började uppbäras 1644. År 1650 beslutades att alla som hade skattemannarättigheter, utom officerare och ryttare, skulle efter förmedlat mantal erlägga herredagspenningar. Efter 1766 uppbars penningarna av kronofogden och utbetalades till riksdagsmannen innan denne avreste.
Prästerligt biträde som, beroende på hur han hade blivit tillsatt och för vilket ändamål, var anställd av den ordinarie församlingsprästen eller av kronan. Hjälppräster var vanliga i församlingarna särskilt under stora ofreden (1713–1721), när en tredjedel av predikoämbetena beräknas ha varit obesatta på grund av att kyrkoherden eller kaplanen hade flytt landet.
Förhör i den kristna lärans huvudstycken, vilket hölls av församlingsprästen en gång per år i ett hushåll eller i kyrkan. Husförhör hölls sporadiskt från 1596 och systematiskt efter 1686. Förhören hölls i städerna i tur och ordning i varje enskilt hushåll, därav benämningen husförhör. Uppgifterna från förhöret antecknades i en husförhörsbok. I princip skulle prästen också på landsbygden besöka varje hushåll, men förhören började i stället ordnas inom ramen för en läs- eller husförhörsrote, som utgjordes av ett antal hushåll, och förhören kallades där läsförhör.
I
Rätt som reserverade prästtjänsterna för de inom stiftet ordinerade. Indigenatsrätten gällde från 1693 också rätten att få avlägga präst- och pastoralexamen vid domkapitel. Den kunde kringgås genom ett dispensförfarande. Indigenatsrätten försvann successivt på samtliga tjänstenivåer och upphävdes formellt 1864 genom en kejserlig förordning.
K
Nattvardsförhör som började förekomma redan på 1600-talet. År 1695 ålades prästerskapet att kontrollera församlingsbornas kunskaper i kristendom. Förhöret infördes formellt 1702, och 1735 fastställdes tidpunkten för när förhören skulle börja. I praktiken fungerade förhöret ofta som en anmälan till nattvardsgång. Efter 1759 kallades förhöret konfirmationsförhör för dem som första gången gick till nattvarden. Det avkaffades med nattvardstvånget 1908.
Kyrklig administrativ myndighet och domstol för den evangelisk-lutherska kyrkan i de provinser som erövrats av Ryssland på 1700-talet. Under stora ofreden inrättades från och med mitten av 1710-talet av de ryska ockupationsmyndigheterna tre konsistorier, i Åbo, Viborg och Borgå, som organ för kyrkostyrelsen i Finland. Av dessa indrogs dock det sistnämnda snart men återupprättades 1718 under benämningen konsistorialrätt. Från 1720 fanns ett evangelisk-lutherskt konsistorium för östra Finland i Viborg, vilket efter freden i Nystad 1721 fortsatte sin verksamhet i Gamla Finland och vars ställning fastställdes officiellt 1725. Detta konsistorium fungerade som domkapitel, men dess sammansättning skilde sig från de svenska domkapitlens. För Kymmenegårds provins och konsistoriedistrikt inrättades 1744 ett motsvarande konsistorium i Fredrikshamn. Som ordförande fungerade kyrkoherdarna i sätesstäderna, och dessa hade domprosts rang. Ledamöter var kyrkoherdarna och skolmästarna i de närliggande församlingarna. Konsistoriet i Viborg lydde fram till 1921 under överkommendanten i Viborg, sedan 1721–1735 under Heliga synoden. Åren 1735–1783 lydde konsistorierna under Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden, under ståthållarskapsperioden 1784–1797 under civiltribunalet i Viborg och därefter åter under Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden. Hos dessa institutioner kunde ändring i konsistoriernas domslut sökas. Konsistorierna i Gamla Finland drogs in 1812 och slogs ihop med Borgå stift.
Fattig person som sockenstämman accepterade som bidragstagare. En kyrkfattig fick understöd direkt från kyrkotionden, efter 1698 också från fattigkollekter under familjehögtiderna och ur fattigkassan.
L
Domkapitel under den tid som lektorerna i stiftstädernas gymnasier var självskrivna ledamöter, vid sidan av biskopen och domprosten. Borgå domkapitel var ett lektorskapitel ända tills kyrkolagen 1869 slog fast att domkapitlen skulle bestå av förutom biskopen och domprosten två av prästerskapet inom sig valda teologiskt utbildade assessorer och en juridiskt utbildad stiftssekreterare.
M
Utkast till skolordning för hela riket som var tänkt att ingå i kyrkolagen 1686. Utkastet gjordes av biskop Gezelius d.ä. på uppdrag av 1672 års riksdag och trycktes 1683. Det godkändes till den del det gällde pedagogierna och trivialskolorna och har kallats Finlands första skolordning.
N
Skyldighet att gå till nattvarden, under förutsättning att personen i fråga hade undergått ett kommunionförhör och skriftskola (efter 1807). Dessutom skulle personen ha uppnått en viss ålder, enligt kyrkoordningen 1571 minst 8 år, enligt kyrkolagen 1686 14 år och efter 1807 minst 15 år. Nattvardstvånget upphävdes vid kyrkomötet 1908.
P
Pastorat underlydande patronatsrätt, det vill säga en församling där innehavaren, vanligen en adelsman, hade rätt att för domkapitlet föreslå den person han ville ha som präst i sin församling. Domkapitlet hade rätt att granska den föreslagnes lämplighet och utfärdade också själva ämbetsfullmakten. Pastoraten inskränktes 1686 och 1723 och avskaffades helt i slutet av 1800-talet (i Sverige 1921). I praktiken var de patronella församlingarna få, under frihetstiden bara Kjulo församling och några kapell.
”Korta påminnelser”, samling av stadgar för Åbo domkapitel, utgivna 1673. Stadgarna förtydligade biskopens och domkapitlets maktbefogenheter, gav direktiv för kyrkoråden och rörande kungörelserna m.m. De ersattes 1687 med en riksomfattande domkapitelsstadga, enligt vilken domkapitlets auktoritet ökade på biskopens och prästmötets bekostnad.
Vid Kungliga akademin i Åbo, av biskop eller annan präst meddelad undervisning i predikning, inklusive praktiska övningar. Syftet var att förbereda studenterna för avläggande av prästexamen vid domkapitel, särskilt under biskop Johannes Gezelius d.ä:s tid (1664–1690).
Kring sekelskiftet 1600 införd, i kyrkolagen sedan 1686 stadgad ed som avläggs vid prästvigning och som lagligen berättigar till ämbete och tjänst med åtföljande lön. I kyrkolagen 1869 kallas eden tro- och huldhetsed. Den hade sina rötter i ordinationslöftet som stadgades i kyrkoordningen 1571. Termen används också om den avskrift av en dylik ed som förvarades i det berörda domkapitlet. Genom 1686 års kyrkolag blev prästeden en ämbetsed som betonade hörsamheten gentemot överheten. Den gällde i Finland till och med 1868, varvid edsformuläret förkortades och förändrades. Prästeden avskaffades i Sverige 1893 och ersattes med prästlöfte.
Före prästvigningen med ordinanderna avlagt offentligt förhör vid domkapitel. Prästexamen stadgades i kyrkolagen 1686, men förekom redan från 1669. Examen stadgades igen 1824 och förutsatte efter 1846 ett godkänt predikoprov i domkyrkan, jämte en offentlig bibelförklaring. Akademisk slutexamen blev obligatorisk för prästvigning 1849. Prästexamen avlades därefter endast av dem som hade annan akademisk slutexamen än sacri ministerii candidatus-examen. Teologieprofessorer prästvigdes utan prästexamen efter 1798, filosofie-, juris- och medicineprofessorer i prästerligt ämbete inom sin profession efter 1750. Termen bör inte sammanblandas med det prov eller förhör som domkapitlet anställde med sökande till en prästtjänst. Prästexamen innefattade ursprungligen språktest i latin, grekiska och hebreiska, förhör över kunskaperna i filosofi, retorik, logik, etik, fysik, aritmetik och praktisk teologi samt trosartiklarna och deras förstånd, konflikter och andra frågor, biblisk historia, teologisk moral. Därutöver måste examinanden förklara några bibeltexter.
R
Sedan reformationen och i prästprivilegierna 1723 ett pastorat vars kyrkoherde utnämndes av konungen. Man ansökte även om ämbetena direkt av konungen. Under svenska enväldet (1680–1693) var majoriteten av pastoraten regala. Efter 1693 tillsattes kyrkoherdetjänsterna i de flesta regala pastorat som om de hade varit konsistoriella. Domkapitlet gjorde en framställning om utnämningen till regenten, och underrättade landshövdingen. Karl XI gick så långt att han beslutade att också de kyrkoherdar som hade utnämnts av biskopen (till ”vanliga” pastorat) skulle stadfästas i sina ämbeten av konungen. Det innebar att av Finlands alla 199 pastorat hade endast 21 utnämnts av domkapitlet. Dylika pastorat uppkom genom att sockenkyrkan en gång i tiden hade byggts på kronans jord, som senare anslogs till kyrkligt ändamål (till exempel Rautalampi, Laukas och Viitasaari kyrksocknar).
S
Benämning på de synodalakter eller synodalföreningar med vilka stiften kompletterade kyrkoordningen från 1571. Stiftsordningen innehöll prästmötets (synod) direktiv, påbud och underhandlingar vilka fungerade som stiftets administrativa regelsamling, stiftsstadgar, tills kyrkolagen antogs 1686. Stiftsordningen distribuerades till församlingarna i stiftet. Termen avsåg efter 1686 stiftens inbördes ordning i matrikel och dylikt eller deras biskopars rangordning vid offentliga tillställningar m.m.
Inom den evangelisk-lutherska kyrkan prästmöte i vilket prästerna, eller en viss grupp av präster, i ett stift kom samman för överläggningar i gemensamma ärenden. Enligt kyrkoordningen 1571 skulle synod hållas en gång om året. I kyrkolagen 1686 stadgades att mötet skulle hållas under tre på varandra följande dagar. Varje dag började med gudstjänst, varpå man under de två första dagarna hade disputationer över avhandling som utgivits av mötets preses, eller över någon artikel i Augsburgska bekännelsen eller över någon ”auctore locorum communium”, samt särskild oration över samma ämne. Tredje dagen avhandlades stiftets angelägenheter, huvudsakligen behandlade man prostarnas ämbetsberättelser, avgjorde mål rörande ämbets- och tjänstefel och valde auktionärer till nästa möte (preses, vice preses, respondenter, opponenter samt orator och predikanter). Från 1869 kallades synoden vanligen synodalmöte.
Sedan 1593 benämning på i förväg till synod, senare synodalmöte, uppställda teser om aktuella teologiska frågor, författade av biskopen eller en eller flera äldre erfarna präster. Synoden diskuterade sedan avhandlingen. Synodalavhandlingarna var oftast sammanställda utifrån Augsburgska bekännelsen eller Hafenreffers dogmatik. Synodalavhandlingar stadgades också i kyrkolagen 1869, men ändrade karaktär i och med att synodalmötena började lyfta fram reformförslag till kyrkomötet. Synodalavhandlingen utgjorde fram till självständigheten en viktig del av sockenprästernas fortsatta teologiska utbildning.
T
En tredjedel av det tiondespannmål som uppbars av kronan. Tertialtiondet gick till kyrkoherdarnas avlöning eller gavs som verksamhetsbidrag till välgörenhetskorporationer. Det utgick på samma sätt också efter att Gustav Vasa hade indragit två tredjedelar av kyrkotiondet till kronan 1526–1527. Tertialtiondet ersattes under autonoma tiden 1886 med en helhetslön som i praktiken utgick i spannmål ända till 1922. Tertialtiondet beräknades enligt årsväxten, ursprungligen ”i skaftet”. Det fixerades till ett bestämt belopp under 1700-talet, förutom på Åland och i Österbotten. Befriade var gamla klockar- och kaplansboställen, nybyggen så länge deras frihetsår varade och vissa bruk, hammarverk, fabriker och skattlagda kvarnar. En del av de sistnämnda erlade tertialtionden per härd, masugn eller hammare, eller efter produktionsvärdet eller den skatt som förut utgick till kronan i natura i järn, spannmål, smör eller penningar. Tertialtionde utgick inte i Kexholms län, och inte heller någon annan form av tionde. En del av kyrkoherdarna fick där sin utkomst endast av de prästgårdar som kronan hade försett dem med. De övriga, och också det grekisk-ortodoxa prästerskapet, uppbar i stället så kallat deputatspannmål, som beräknades delvis i havre och till olika belopp i olika socknar.
U
Kommission som 1745–1765(–66) skulle granska och förbättra undervisningsväsendet i rikets skolor och universitet. Propositionerna antogs inte, varför skolordningen från 1724 förblev i kraft till autonoma tiden. Uppfostringskommissionen återställdes med något minskad personal 1770. Den 28 november 1778 inlämnade kommissionen ett nytt förslag till skolordning. Den upplöstes i början av 1790-talet.
