Undersökning av huruvida skattebördan efter storskiftet var skälig. År 1802 fastslogs att om någon ur allmogen i Kuopio län hade bevis för att det gjorts fel vid mätningen och storskiftesförrättningen kunde han beviljas en ny undersökning utan att storskiftet rubbades. Resultatet skulle via landskontoret skickas till Kammarkollegium, där det slutliga beslutet om skattläggningen fattades. År 1806 fick landshövdingarna närmare direktiv om hur undersökningarna skulle verkställas.
Uppmätning och skattläggning av ett nygrundat hemman på kronans mark. År 1796 gavs ett årligt anslag för nybyggesmätningar. Ifall att någon utan laga skäl begärde en nybyggesmätning skulle han själv stå för kostnaderna. Undersökningarna skulle bevistas av kronofogden, men landshövdingen hade rätt att utse en ersättare. Ansökan om nybyggesmätning skulle göras till landshövdingen.
Den sammanlagda summan av skatter som en hemmansinnehavare under en förmedlingsprocess var skyldig kronan i fall han fått uppskov med betalningen tills förmedlingsprocessen var slutförd.
Från 1600-talet förekommande tjänstebeteckning för föreståndaren för lantmäterikontor i landskap eller län. Förste länslantmätaren övervakade utförandet av uppmätning och kartläggning av jordområden för ekonomiskt och juridiskt ändamål samt olika förrättningar såsom ägodelning, fastighetsreglering och utstakande av rågångar.
Skriftlig handling av juridisk karaktär. Instrumentet redogjorde vanligen för resultatet av en företagen förrättning som en syn, ägodelning, ett jordskifte eller en inventering.
Dokumentsamling angående visst ärende hos administrativa och judiciella organ. Akten var vanligen också sammanhäftad.
Byggnad för förvaring av kronans tiondeskattespannmål.
Förteckning över jordbruksfastigheter och tionden, ibland avkastning. I samband med reformationen indrogs en del av tiondeavgifterna till kronan. I fogderäkenskaperna ingår tiondelängderna bland verifikaten. De skulle upprättas årligen av häradsskrivaren, som biträddes av kyrkoherden och socknens sexmän. Adeln och säterierna var befriade från tiondeavgifter, men enligt en instruktion från 1662 skulle de ändå antecknas i tiondelängden. Eftersom tiondelängderna även innehöll uppgifter om tertialtiondena ingick också säterier. Kronotiondena avskaffades i Finland år 1924.
Årligt sammandrag för varje härad av tiondelängdens slutsumma, av vilket förändringar exempelvis i jordbruksfastigheternas skatteförmåga, jordnatur eller ägoförhållanden framgick. Tionderäkningen sammanställdes av häradsskrivaren och kronofogden. Den utgjorde grunden för det årliga skatteuttaget in natura. Hemmanen infördes med samma namn och ordningsnummer som i jordeboken.
Den process som användes för att fastställa de årliga tiondeavgifterna. Bestämmelserna reglerades i tiondeplakatet 1638. De bestod av räkning av sädeskärvar och ofta också provtröskning. I Finland uppbars tiondet enligt skörden endast på Åland och i Österbotten. I Savolax och Karelen beräknades tiondena i enlighet med skattetal. I de övriga delarna av Finland beräknades tiondet, enligt en praxis från 1602, som ett visst antal kappar per utsådd tunna. År 1727 uppmanades allmogen att övergå till en fast tiondesättning. Övergången slutfördes i Finland 1822 då de sista socknarna fick en fast tiondesättning.
Fond under Lantmäteristyrelsen som 1816–1916 beviljade understöd åt ålderstigna oavlönade lantmätare, fattiga lantmätaränkor och deras oförsörjda barn. Fonden erhöll sina medel från revisionsprocentmedlens överskott.
Den enhet som utgjorde grunden för tiondesättningen. År 1694 stadgades att tiondet skulle utgöra åtta kappar ren säd av varje tunnas utsäde. År 1804 konstaterade Kammarkollegium i ett brev till landshövdingen i Tavastehus län att ett utsädestunnland motsvarade 1 1/3 geometriskt tunnland. År 1814 fastställdes beräkningen för taxeringen av olika jordmåner. Beräkningarna fastställdes 1819.
Måttenhet för skifte och skattläggning av hemman, ursprungligen den åkerareal som en tunna utsäde räckte till. Från 1634 var geometriskt tunnland ett siffermått som grundade sig på ägornas jordmån och marktyp. Under svenska tiden indelades det i grader och under autonoma tiden i klasser. Geometriskt tunnland motsvarade i praktiken ytmåttet tunnland (cirka 1/2 hektar) eller en 9 stänger bred och 18 stänger lång teg. Ett tunnland fastställdes aritmetiskt första gången 1634. Det förekom också geometrisk tum, geometriska steg, geometrisk aln och geometriskt kappland.
En av de undersökningar som efter 1787 måste göras för skattläggningen av en såg. Provsågningen skulle visa hur många stockar som sågen kunde såga per dygn samt hur många bräder av varje sort som sågen kunde såga av stockarna.
En av de undersökningar som efter 1787 måste göras för skattläggningen av en kvarn. Provmalningen skulle visa hur mycket säd som dagligen kunde malas. I allmänhet måste provmalning också göras för skattläggningen av husbehovskvarn. Undantag kunde göras om kvarnen kunde användas bara en kort tid under året vid en tidpunkt när skattläggningsmännen var upptagna.
Skyldighet att göra arbetsinsatser för samhällets behov, exempelvis att delta i skjutsning eller i byggande och underhåll av landsväg. Allmänna onera skiljde sig från skatter genom att de inte kunde ersättas med pengar eller persedlar. Skyldigheten kunde gälla kronan, socknen eller församlingen.
Skatt av tillfällig natur, för ett visst ändamål, som krig eller kröning, kungabarnens bröllop eller om kungen måste resa i rättsärenden. Fastän gärden ursprungligen var av tillfällig natur övergick den ofta senare till att bli permanent. Från och med 1600-talet kallades den också kontribution eller bevillning. Gärd var också en benämning på mantal i äldre författningar.
Endast vid vissa särskilda tillfällen utskrivna skatter såsom krigsgärder och kröningshjälp. Sådana skatter existerade endast så länge det fanns behov av dem.
Kronans fasta jord- och skogsegendomar, ursprungligen egendom som gav inkomster såsom kungsgårdar, kungsladugårdar och till kronans omedelbara disposition indragna militiehemman. Avkastningen användes till bestridande av statliga utgifter.
Sådana rättigheter och statsmonopol som staten har tillerkänt sig för att kunna bestrida statsutgifterna. De bestod av vissa rättigheter och inrättningar som i enskildas händer lätt kunde missbrukas, samt av statsmonopol som i statens händer kom allmänheten och industrin till godo. Dit hörde domstolsväsendet och polismakten inklusive deras expeditions-, charta sigillata-avgifter, inkomster av böter, bergs-, skogs-, mynt-, landsvägs-, vatten-, post-, tull- och jaktregal, rätt till bankinrättning, salt- och tobaksmonopol, krutfabriker och andra industriella inrättningar samt danaarv och strandvrak. I Finland blev bergsregalet tidigt helt överlåtet till enskilda individer, mot bestämda direkta skatter.
Den avgift man erlade för tjänst eller expedition utförd av en offentlig myndighet. Expeditionslösen hörde till kronans finansregal och användes till att bekosta tjänstemännens löner. Avgiften gick ursprungligen direkt till tjänstemannen, sedermera till myndigheten.
Arv som tillföll kronan, i äldre tid kungen, ifall det saknades arvingar eller om dessa hade försummat att bevaka sin rätt. Som danaarv räknades också arv efter utländsk medborgare som dött utan att lämna inrikes arvingar. Kronans rätt till danaarv bevakades av landshövdingarna. Arvet måste bevakas inom ett år.
Skatt, den del av kronans inkomst som erlades genom medborgarnas personliga bidrag. Skatterna var av två slag: reella och personliga.
Skatt som ålades individuellt utgående från exempelvis rang, hushåll, stånd, ålder eller kön. Mantalspenningar, slottshjälp, avgift till medicinalfonden, poduschniepenningar, lagmans- och häradshövdingeränta, hantverkares gärningsören, kronofiskares näringsavgift och tjärtillverkningsskatten i Vasa län är exempel på sådana skatter. De utgick ovillkorligen och till ett fastställt belopp. De utgjorde en del av de årliga statsinkomsterna och fanns bestämda i regeringsformen eller i grundlagen. Nya skatter kunde inte utfärdas utan ständernas medgivande.
De ständiga skatter och avgifter som ålåg landets medborgare och fastigheter. De utgick ovillkorligt och kunde endast ändras med ständernas medgivande.
Värdera, uppskatta: om värdering av natura skattepersedlar i relation till det fastslagna kronovärdet. Kronovärdet fastställdes 1621 för de persedlar som ingick i landstågsgärden. Termen används också om officiellt fastställande av värdet på ett utländskt eller inhemskt mynt vars värde förändrats.
Anvisning genom vilken en person (assignant) uppmanade en annan (assignaten) att åt en tredje person (assignataren) betala en summa pengar inom en viss angiven tid. Assignationer tjänade tidvis också som betalningsmedel och motsvarade en check. De användes särskilt vid utbetalning av statstjänstemäns löner om beloppet togs från extra poster, exempelvis indrivna skatteskulder.
Rymdmått som sedan medeltiden användes för mätning av både torra varor som spannmål och våta varor som saltad fisk och tjära. År 1602 fastslogs formellt storleken på tunnan som rymdmått. År 1816 fastslogs en måltunna för hela Finland och den utgjorde 30 kappar, mot 32 kappar under svenska tiden.
Rymdmått för mätning. Mätaretunnan användes för att mäta upp och beräkna de skatter som utgick i torra eller våta varor såsom spannmål, fisk och tjära. Måttkärlet kröntes av krönaren för att garantera dess riktighet. Efter 1739 sköttes uppgiften endast av särskilda tillförordnade justerare, vanligen två bofasta män, mot en justeringsavgift som varierade beroende på måttkärlets storlek.
Rymdmått för att mäta och beräkna de räntor som utgick i persedlar om våta varor, fastslogs formellt 1739 och särskilt då i relation till andra våta måttenheter. Ett halvt ankar höll 7 ½ kanna, ett ankar 15 kannor, medan en tunna höll 48 kannor och således 3 1/5 ankar.
Person som idkar eller driver handel, köpman, senare även allmän yrkesbeteckning, särskilt om minuthandlare.
Vikten av den motvikt på den hävstångsvåg som användes i Åbo. År 1602 betraktades åbobesmanet som det äldsta. År 1638 ersattes åbobesmanet av Örebro vikt och 1739 infördes viktualievikt som huvudvikt i hela riket.
Ingick i 1665 års system för vägning av livsmedel. Viktualievikt blev huvudvikt i det svenska riket 1739. Den gällde för vägning av alla varor förutom de metaller som i städernas våghus skulle ut- och invägas på annat sätt.
Viktenhet för att mäta och beräkna de räntor som utgick i olika varuslag (persedlar). Lispund var en äldre viktenhet i Skandinavien, norra Tyskland och Östersjöländerna. Ett lispund utgjorde 20 skålpund, 20 lispund ett skeppspund. Enligt viktualievikten var ett lispund i det närmaste lika med 8,5 kg.
Mått för att mäta och beräkna de räntor som utgick i olika varuslag (persedlar). Måttet fastslogs formellt 1739 och särskilt då i relation till andra måttenheter. Äss var en av de minsta måttenheterna inom viktualievikten. Ett skålpund motsvarade 8 848 äss.
Samlande benämning på metall-, koppar och järnvikter som in- och utvägdes vid stapelstädernas våghus. Vikterna skulle vara sexkantiga och stämplade med runda stämplar. 1 skeppund stapelstadsvikt motsvarade 16 lispund viktualievikt.
Äldre viktenhet av varierande viktvärde för att mäta och beräkna de räntor som utgick i olika varuslag. Under 1500-talet motsvarade markpundet ett skålpund, men under 1700-talet kom det att motsvara ett lispund, alltså en 20 gånger större viktenhet.
Samlande benämning på särskilt koppar och järnvikt från 1638 i uppstäder. På grund av de höga utfraktskostnaderna beräknades övervikt. Vikterna skulle utmärkas med fyrkantiga stämplar. År 1739 motsvarade 1 skeppund uppstadsvikt 16 lispund 16 markpund viktualievikt.
Redogörelse för vilka skatteenheter som användes i respektive distrikt och hur mycket av de olika skattepersedlarna som inkasserades per enhet. För Finland uppgjordes undervisningen vanligen sockenvis. I fogderäkenskaperna fanns den vanligen i början av jordeboken. Undervisningen uträknades i varierande måttenheter; i öretal, hemmantal, kor, mantal, alnar, skattmarker, öresland, näbbar, bågar, arviorubel och arviohuvud. I Åbo län beräknades en del av skatten efter öretal, en annan del efter mantalet, i Björneborgs län efter öretal och några små tillsatser efter hemmantal och kor, på Åland efter mantal och i Nylands län en del efter hemmantal och kor, en del efter alnar och skattmarker eller öresland.
Antalet män per hemman i Kemi som erlade bågskatt. Bågtalet utgjorde på 1500-talet grunden för vinterbeskattningen. År 1539 skulle varje man betala 2 öre. På 1540-talet förändrades begreppet och omfattade då också bondens minderåriga söner. Ett år gamla gossebarn skulle dock räknas som halva bågar.
I de delar av Karelen som Sverige erhöll i freden i Stolbova 1617 på 1630-talet införd skatteenhet, enligt vilken arviohuvudräntan utgjordes. Arviohuvud var även skatteenhet i Gamla Finland. Där räknades 15–60-åriga bönder, bondsöner, torpare och nybyggare samt manliga inhysingar som arviohuvud. Det fanns tre kategorier arviohuvud, bonda(arvio)huvud, till vilka bönder och bondsöner räknades, bobuls(arvio)huvud, det vill säga torpare och nybyggare, samt inhysesarviohuvud.
Bonde som brukade ett hemman mot utförda dagsverken. Löningsbonden var skyldig att prestera ett par hästar och en dräng för tio timmar per dag.
Under medeltiden och fram till 1809 böndernas skyldighet att fungera som hjälpkarlar vid uppförandet och underhållet av kronans slott, gårdar och boställen. I områden med sådant byggnadsbestånd benämndes företeelsen från 1600-talet ”ordinarie dagsverke”. De äldre mantalsdagsverkena inlades på 1600-talet i grundräntan. Dessutom började indelningshavare på kungsgårdar och boställen kräva hjälpdagsverken av sina bönder. Åren 1756 och 1766 fastslogs att allmogen inte fick betungas av andra eller flera dagsverken och räntor än hemmanet var skattlagt för. Efter 1789 fastställdes inte längre nya dagsverken och de hävdvunna försvann så småningom genom avskrivningar eller förvandlades till kontanta avgifter. Uttrycket hjälpdagsverk användes också om den arbetsplikt som en lägenhetsinnehavare eller arrendator skulle utföra som en del av den årliga grundräntan till jordägaren.
Indelningen i rökar som grund för utgörandet av en viss skatt eller pålaga, vanligen jordeboksräntan. I Finland ökade röktalen under 1500-talet på grund av upprepade skattläggningar.
Allmän förkortning senaten. Åren 1816-1917 landets högsta styrelserverk. Föregångare 1809-16 var regeringskonseljen för storfurstendömet Finland, efterträddes 1918 av Senaten för Finland, som 27/11 1918 omdöptes till statsrådet.
Benämning som användes i Gamla Finland under 1700-talet och i Viborgs län efter 1811 om den tredjedel av tiondespannmålen som prästerskapet erhöll för sin avlöning. Den ersatte tertialtiondet, prosttunnor och kyrkornas vin- och byggningssäd som sedan gammalt tillkom varje pastor. Avgiften uppbars av kronofogden i varje härad, antingen in natura eller efter markegångstaxan med tillagd fraktlön. Den levererades direkt till vederbörande pastor. Deputatspannmålen var från 1766, då ordinarie räntans spannmål till övriga delar omvandlades till en höskatt, repartitionshöet, den enda spannmålsskatten som ingick i ordinarie räntan.
Personlig skatt i Gamla Finland. Den infördes i hela Ryssland 1724 då varje revisionsskriven bonde skulle betala en årlig avgift för arméns underhåll. I Viborgs län infördes den 1783 då den ersatte kronoandelen av jordeboksräntan. Poduschnieavgift skulle då betalas av krono- och donationsbönder samt av städernas borgare, förutom av köpmän. Köpmännen skulle i stället betala en viss procent av sin rörelse. Grunden för debiteringen av poduschnieavgift var revisionsskrivningen, som utfördes vart tionde år och adeln, tjänstemän, köpmän och ståndspersoner i allmänhet var befriade. Poduschnieavgiften förändrades 1816, och 1828 bestämdes att allmogen i stället skulle erlägga mantalspenningar.
Den del av ordinarie skatten i Viborgs län som bestod av spannmål som hade värderats i pengar. Kronovärdet fastställdes 1784 och höjdes 1797 och 1799. Åren 1811 och 1812 bestämdes att kronovärdet skulle frysas på samma nivå tills en ny skattläggning hade genomförts.
Skriftligt intyg som bevisade att en skolelev (djäkne) hade rätt till sockengång. År 1412 bestämdes att ärkestiftets scholares enbart fick gå sockengång med rektors skriftliga rekommendation och under vissa tider. Sockengången och intyget avskaffades officiellt 1780.
Del av jordeboksräntan i Satakunta. Termen ”jordeboksko” var en enhet för vilken en viss smörmängd (1 mark) eller motsvarande penningsumma skulle erläggas.
Ryskt mynt, ursprungligen i form av en silverbarr med olika vikt och värde beroende på ursprungsorten (Novgorod eller Moskva). Från början av 1700-talet hade rubeln formen av ett präglat mynt (vanligtvis av silver, med växlande vikt och värde, i vissa fall även av guld eller koppar), i senare tid trycktes även sedlar. Rubeln var gångbar i Finland 1809–1917. Den ersatte de svenska mynten 1841.
Måttenhet för jordeboksräntan i spannmål i Kexholms län.
Måttenhet för jordeboksräntan i spannmål i Kexholms län.
Benämning på fjärdedel av en administrativ socken från början av nya tiden. Fjärdingen utgjorde ett skatteuppbördsområde med en fjärdingsman som uppbördsman.
Kronoprebende eller kronohemman som anslagits till lön eller löneförbättring åt vissa innehavare av ett ecklesiastiskt ämbete. Räntan upptogs i jordeboken till sitt fastställda belopp (i penningar och persedlar).
Term för beräkningen av den totala höskatten för ett hemman i Vasa län. I mindre hemman utgjorde nämligen höskatten brutna mått både i jordebokshöskatten och i den höskatt som skulle beräknas enligt markegångstaxan. Då skulle hela höskatten uträknas till lispundtal. Gammal gevinst var då den summa på 15 kopek silver per fång som, förutom markegångspriset, skulle läggas på jordebokshöskatten.
Boskapspenningar för prästgårdar. År 1627 åtog sig prästeståndet att betala skatt för boskap och utsäde. År 1642 bestämdes att prästgårdarna årligen skulle erlägga boskapspenningar. Varje prästgård skulle erlägga medeltalet av de summor som under de tre föregående åren efter föregående taxering blivit betalda för utsäde och boskap.
I Ryssland från 1775 ämbetsverk för finansförvaltningen och med den förknippade uppgifter i ett ståthållarskap, senare i ett guvernement. Kameralhovet i Viborg verkade under ståthållarskapsperioden och därefter 1784–1811.
Handling som uppgjordes i landskontoret över kronans ordinarie och extraordinarie medel samt räntor för sex månader.
Avgift som ingick i städernas ordinarie ränta. Den påfördes städerna 1627 och skulle erläggas med en viss summa för varje kreatur och för mängden utsäde. År 1642 ersattes den med en fast årlig avgift. År 1720 bestämdes att avgiften årligen skulle beräknas efter det verkliga antalet kreatur och den egentliga mängden utsäde. År 1757 fixerades avgiften på nytt och fastställdes till 2 daler silver (96 kopek silver) för varje helt mantal som städerna hade som mulbete och annan mark.
601 - 660 av 13863