Term belagd i juridiskt och kameralt språkbruk. Bryggestol innebar ett hemindustriföretag som sålde öl direkt till konsumenten.
Rätten att på torg eller vid gata inneha en plats för tillverkning och beredning av marknadsvaror. Rätten ingick i den företagsform som betecknades med kameraltermen ”stallum”.
I vidsträckt betydelse varje sammanslutning av kristna med ändamål att verka till Guds ära genom gudstjänst samt för ömsesidigt andligt och materiellt stöd i den kristna broderskärlekens anda. Verkliga sammanslutningar uppkom på basis av de så kallade gillena.
Brev i vilket utfärdaren förbinder sig att bedja för mottagaren och innesluta denne i gemenskapen. Ett stort antal delaktighetsbrev för enskilda personer är bevarade. Det förekom också att ett världsligt gille delgavs ett delaktighetsbrev av en kyrklig orden.
I kyrkan av prästen hållet diskuterande förhör med hela församlingen över den katekespredikan han just hade hållit vid gudstjänsten, med undervisning i de lärdomsstycken som menigheten inte hade förstått. Predikoförhör skulle årligen hållas i städerna och på landsbygden under en för orten lämplig tidpunkt. Från 1816 hölls predikoförhör också med fångar i fängelse. Prästen fick inte göra någon skillnad mellan stånden, utan skulle förhöra och underrätta såväl de högre som de lägre stånden och inte se mellan fingrarna med ståndspersonernas bristande kunskaper.
Överdomstol vid den svenska krigsmakten. Den inrättades 1683 som en från Krigskollegium fristående instans. Generalkrigsrätten hade sin föregångare i den överstekrigsrätt i fält som grundades 1621 och den krigsrätt som grundades 1630. Generalkrigsrätten blev permanent först 1727 och bytte namn till Generalkrigs- och leuterationsrätten.
Årlig personell avgift för nattvardsvinet som betalades av adel, borgare, bönder, soldater, tjänstefolk och inhysingar. Vinöret utgick på kyrkostämmans och kyrkoherdens beslut, under förutsättning att den åt församlingen förlänade vinsäden inte räckte till för inköp av kyrkvin. Avgiften uppbars av alla som gick till nattvarden i församlingen, ursprungligen i samband med att prästen (efter ett förhör) admitterade en person till nattvarden, efter 1805 vid de årliga läsförhören. Vinöre förekom inte under autonomin.
Benämning på budkavel i Österbotten. Funktionen uppgick sedermera i åldermannastaven. Bykavlen var formad som ett bräde eller en träskiva och försedd med hemmanens bomärken. Den användes ännu i sen tid för att sammankalla bystämmor och uppbåda folk för att bekämpa skogsbränder.
Ursprungligen det metallsigill med vilken en urkund, framför allt en påvlig sådan, var beseglad. Så småningom övergick betydelsen till själva urkunden. Det påvliga sigillet fick sitt hävdvunna utseende omkring 1100. Som benämning på påvlig skrivelse avsåg bulla först endast skrivelser av privilegienatur. Den nuvarande betydelsen är av senare datum. Urkundsmaterialet var ursprungligen papyrus men från 1100-talet förekom också pergament. Stiliseringen följer ett invecklat formelväsen. Beseglingen med blybullan gjordes utgående ifrån bullans natur. Dateringen uttrycktes i regel med romersk tideräkning med angivande av påvens regeringsår och från 1445 också det kristna året enligt stilus Florentinus. Bullan betecknades efter ingångsorden.
Beseglingen med en blybulla med trådar av rött och gult eller enfärgat silke. Beseglingen avslöjade den påvliga handlingens natur och innebar att urkunden gav adressaten en rättighet.
Beseglingen med en blybulla med ett hampsnöre. Beseglingen avslöjade den påvliga handlingens natur och innebar att urkunden innehöll ett åliggande.
Kristen dateringskutym där årets början räknas från den 25 mars (efter vårt nyår). Dateringen infördes i påvebrev 1445 och användes till 1908 då den 1 januari infördes som årets början.
Borgare. Bure är endast känt från Söderköpingsrätten men förekommer i sammansatta ord som buregäld, burspråk och burabrev.
Nattlig vaktpatrullering som varje borgare i staden var skyldig att fullgöra under 1500-talet och förra delen av 1600-talet. Termen användes också om den person som fullgjorde sådan patrullering.
Det äldsta av de i Finland använda byamålen. Ett motsvarande mått är också känt i östra Baltikum samt i södra delen av Kexholms län. Kroken betecknade den odlingsjord som vid tiden för den äldsta skattläggningen hörde till en gård. Bönderna hade dock rätt att röja åt sig flera krokar, för vilka en viss tids skattefrihet beviljades. Kroken hade en viss normalstorlek, som varierade mellan landskapen. I Egentliga Finland drog kroken 1380 6 finska pund i utsäde medan ett lika stort gärde låg i träda. Kroken försvann i Egentliga Finland i början av 1400-talet då den ersattes av rök. I Tavastland och Satakunta fortlevde den ända in på 1500-talet.
Den plats där en viss rote samlades och övernattade vid husförhör, uppbördsstämma eller annat möte för roten, under den tid då det rådde festförbud under dylika sammankomster. Termen användes också om plats eller område där uppbördsnämnden eller biskopen hade rätt till en natts uppehåll och gästning.
Högtidlig invigning av kyrkoherde eller kaplan, gymnasierektor eller professor i ämbetet, varvid den blivande tjänsteinnehavaren också avlade en ämbetsed. Från 1856 installerades också rektorer i högre och lägre elementarskolor samt den första lärarinnan vid fruntimmersskolor i sina ämbeten av stiftets inspektor eller biskop.
Skatt som ursprungligen skulle erläggas av en fullvuxen man som kunde spänna en båge och med den nedlägga ett byte. Bågen tillämpades som skatteenhet i de områden av Norden där skatterna huvudsakligen erlades i pälsverk. I Övre Satakunta och Tavastland skulle till kyrkan erläggas ett bågskinn för var båge eller alternativt ½ örtug. I Karelen bestämdes i tiondestadgan 1340 att bågen skulle erläggas med ett bågskinn eller säd. Alla kyrkliga skatter i norra Österbottens skulle erläggas i skinn. Bågskinnen var i allmänhet ekorrskinn, ibland vitskinn vilket innebar mård- eller hermelin. Bågen användes också inom den världsliga förvaltningen. I Tavastland erlades tre dagsverken för var båge till slottet och som tingsskatt tre skålpund tingsfisk för bågen.
Ämbetsed som en gymnasierektor avlade inför lärarkollegiet när han installerades i tjänsten. Rektorseder infördes 1724 och avlades också under autonoma tiden. Från och med skolordningen 1856 skulle också rektorer i högre och lägre elementarskolor samt föreståndarinnan (första lärarinnan) vid fruntimmerskolorna avlägga rektorsed.
Grundläggande medeltida skatteenhet. En helbåge var en man över femton år som förmådde spänna en båge och nedlägga ett villebråd.
Det bågtal som bestod av en gosse under 15 år. I Kemi beräknades bågtalet alltid vid nyår, och kronan krävde bågskattelax för hel och halv båge.
Avgift som erlades av stadens borgare och som är belagd från slutet av 1400-talet. Inkomsten användes för avlöning av stadens bödel. Eftersom summan var ganska liten skulle också målsägare från annan ort erlägga en viss avgift för varje exekution.
Så mycket som kan bäras på en gång: måttenhet som användes för att gradera bötesstraff vid tjuvnad eller för att ange storleken på en rättighet.
Del av det kyrkliga tiondet i stora delar av Finland. Bösten bestod av skinka av svin, bog av älg eller björn. I Övre Satakunta skulle till kyrkoherden erläggas en böst av varje krok. I norra Österbotten skulle år 1340 de nygrundade socknarna Salo och Kemi erlägga en bog av varje björn, älg och ren.
Vaktsystem som syftade till signaltjänst i skärgården. Böte omnämndes i Upplandslagen. Bötevården slog larm om en fientlig flotta siktades varpå strandvården förde signalen vidare till byvården. Längs östra Nylands kust kan systemet ha förekommit i mitten på 1300-talet. Det försvann senast i början av 1500-talet. Ortnamn med böte förekommer både på Åland och längs den finska kusten.
Strävan efter att uppnå välvilja, beteckning för den brevled som i allmänhet fanns mellan salutatio och narratio.
Kyrklig avgift till biskopsstolen, som alla underordnade kyrkor, beneficier och lekmannasammanslutningar skulle erlägga. Avgiften erlades oftast vid visitationer eller vid synoder och var närmast en symbol för biskopens överhöghet. Den erlades inte vid biskopsvakans. I Sverige infördes avgiften först på 1200-talet. Den är belagd i Finland från 1400-talet. Cathedraticum kunde ibland också beteckna den avgift som en ärkebiskop gav sin patriark, en biskop sin metropolit och en präst sin biskop vid ordinationen.
Hinder för att mottaga tonsur eller vigning på grund av att personen var född utanför äktenskapet eller avlad i incest. I praktiken gällde detta ofta prästsöner.
Skatteskrivning, registrering av person- och förmögenhetsförhållanden med tanke på en rättvis fördelning av skatterna. Senare användes termen också om en lista på skattskyldiga med uppgifter om förmögenhet. I de medeltida urkunderna används census ofta i betydelsen skatt eller arrende. I kanonisk rätt avses särskilt en årlig avgift som en kyrka eller beneficieinnehavare erlade till biskopen eller på grund av biskoplig auktoritet åt någon annan. I Finland förekom census när Borgå socken och dess kapell inkoorporerades med cisterciensklostret i Padis under åren 1351–1429. Systemet utvidgades under 1400-talet.
Extraordinarie hjälpgärder som förutom census vid behov kunde erläggas till en biskop eller med biskoplig auktoritet till någon annan instans. En del av de äldre kronans skatter på jord gick också under den allmänna beteckningen ”exactiones”.
Extraordinarie omständigheter vilka kunde föranleda erläggandet av exactiones till en biskop eller på grund av biskoplig auktoritet till någon annan.
Den avgift som under 1400-talet uppbars av dekanen och ärkedjäknen i Åbo för studenternas underhåll eller till rektorn för katedralskolan. Avgiften erlades i smör av flera socknar i Västra Nyland.
Församling som betalade census. Mestadels bestod avgiften av pengar eller smör, ibland spannmål eller fisk. Avgiften utgjorde en förhållandevis liten del av en kyrkoherdes inkomster.
Handlingstyp som användes vid kontrakt, rättsliga dokument och dylikt. Texten skrevs två gånger på ett pergament/papper. I mellanrummet mellan texterna skrev man ett eller flera ord eller bokstäver. Ofta in nomine Dei, Jesus eller ABC. Därefter skars dokumentet med en börjande eller sicksack-linje genom orden så att delar av de genomskurna orden skulle synas i bägge dokumenten. Avsikten var att det skulle bli omöjligt för innehavarna av dokumenthalvorna att förfalska dem. I Finland har typen förekommit på 1400-talet i biskopskansliet.
Snittet i ett chirographum.
Klosterorden som utgick från moderklostret Cîtaux. De första klostren anlades i Sverige på 1100-talet. I södra Finland fick orden ett stort inflytande genom att munkar från det estniska klostret i Padis utövade en viss verksamhet. På 1330-talet sålde de högsta styresmännen betydande jordegendomar till klostret. På 1350-talet donerade Magnus Eriksson patronatsrätten och laxfisket i tre–fyra östnyländska socknar samt Borgå med kapell åt klostret. Egendomarna återköptes på 1400-talet.
Inbunden bok vari konsistorienotarien förtecknade inventarierna i stiftets alla kyrkor och deras egendom i samband med en biskopsvisitation, inledningsvis utifrån församlingarnas inventarielängder, som från 1720 i författningarna kallas inventariebok. Konsistorienotarien justerade förändringar som skedde vid installationer av nya ämbetsinnehavare och vid kyrkoherdes eller kaplans frånfälle med påföljande nådeår. Detta slag av inventariebok infördes 1826 för att förbättra kyrkorevisionen. I kyrkolagen 1869 återinfördes inventarielängder.
Från församling till direktionen för ecklesiastik- och skolstatens änke- och pupillkassa utfärdad borgenförbindelse (enligt visst formulär), med anledning av att församlingen hade anställt en lärar-, präst-, klockar- eller organistvikarie, vilket gav kassan rätt att uppbära skillnaden mellan den ordinarie tjänstemannens lön och vikariens.
Pergamenthandskrift i bokform. Pergamentet hade många fördelar framom papyrusen. Det var betydligt starkare, lättare att hantera och kunde också återanvändas.
I diplomatiken den brevled som i synnerhet i privata brev förekommer efter dispositio, narratio eller petitio och som således avslutar brevet. Den har definierats som den del som utvecklar framställningens föremål.
Den liturgiska handling som syftar till att inviga personer eller föremål till heligt bruk. En consecratio förrättades vanligen av en biskop i motsats till de enklare benediktionerna. Som concretatio räknades vigning av biskop eller klosterjungfrur, invigning av kyrka, altare, kalk och paten.
Den avslutande delen av den egentliga texten i ett medeltida diplom. Den innehåller de element som utgör bekräftelse på eller stadfästelse av diplomets innehåll. Normalt insattes corroboratio omedelbart före datumsformeln. I corroboratio ingår ofta uppgifter om handlingsvittnen.
Arbetsplikt. Under medeltiden indelades dagsverkena i Finland i två grupper. Dagsverken till krono-, kyrko-, och frälsegods utfördes av landbönder och dagsverken till slotten utfördes av bönderna i slottslänet. Böndernas dagsverksskyldighet till slotten utfärdades av Karl Knutsson 1450. Enligt den skulle från sex socknar nära Åbo varje bonde årligen utgöra åtta dagsverken med häst eller dragoxe till slottets ladugård och dessutom föra fyra lass ved till slottet. Övriga socknar i Åbo län skulle för var 40:de rök hålla en stadigvarande arbetskarl året om på slottet. Landböndernas dagsverksskyldighet är belagd från 1347 och var vanligen 8–12 dagar om året. I slutet av medeltiden ersattes dagsverket ofta av en penningavgift.
Det arbete som utfördes av sådana arbetskarlar som utsänts till Åbo slott och slottsladugård av avlägsna socknar enligt Karl Knutssons stadga 1450. Skyldigheten var beräknad så att var 40:de rök skulle hålla en arbetare året om.
Person som av 40 rökar gemensamt var anställd för att utföra vikuarbete på Åbo slott enligt Karl Knutssons stadga 1450.
Datering. Den del av slutformeln i ett diplom som anger tid och eventuellt plats. I regel placerades den omedelbart efter corroboratio eller sanctio. Årtalet angavs ofta som en biskops eller en kungs regeringsår. Utgångspunkten var då hyllnings- eller kröningsåret. Datum angavs med hjälp av månad, veckodag eller dagens plats i den kyrkliga festkalendern.
Datumsformel enligt en biskops eller en kungs regeringsår.
Kroppslig missbildning eller lyte. Förlusten av en lem gjorde i princip en person inkompetent för kyrkliga ämbeten som präst. I så fall måste personen ansöka om påvlig dispens.
Av Guds nåde, med Guds nåd, en del av biskopens och ärkebiskopens titulering. Under senmedeltiden användes uttrycket också av drottningar, hertigar, hertiginnor, jarlar och en greve av Halland. Uttrycket blev inom diplomatiken en fast formel, eller devotio, som stod tillsammans med intitulatio.
Oavlönad förtroendeman i lokalt fattigvårdssamhälle som ansvarade för tillsynen över de fattiga i ett fattigvårdsdistrikt och verkställde fattigvårdsdirektionens, senare fattigvårdsstyrelsens, beslut. Distriktsuppsyningsmännen valdes på socken- eller kyrko-, senare kommunalstämman för tre år och kallades efter 1879 även fattigvårdsföreståndare. Valbara var distriktets alla myndiga, fast bosatta och skattskrivna manspersoner. Distriktsuppsyningsmännens uppgifter övertogs 1921 av distriktsinspektörer, som tidigare även övervakat distriktsuppsyningsmännen.
”Förman för tio”. Benämning på en kyrklig ämbetsman. Benämningen är lånad från benediktinregeln, där den betecknar en abboten underordnad uppsyningsman för ett mindre antal munkar. Vid sidan av domprosten förekom dekaner i de nordiska domkapitlen i slutet av medeltiden. Dekanen skötte vanligen ledningen av kapitlets inre organisation och verksamhet, som ordnandet och övervakningen av gudstjänster och disciplinsmyndighet över kaniker och lägre domkyrkokleresi. Han hade ofta också rätt att mottaga nya medlemmar, sammankalla kapitlet och leda mötena. Dekanen skulle ha full prästvigning. Enligt statuterna 1491 uppbar dekanen i Åbo tillsammans med ärkedjäknen inkorporationsavgifter till förmån för skolan och studenterna. Avskaffades 1604.
Den fakultetsmedlem som vid de medeltida universiteten sedan 1300-talet skötte de löpande ärendena, förde fakultetens böcker och vårdade fakultetens sigill. Efter reformationen: ordförande för en universitetsfakultet.
Dekan vid artesfakulteten vid det medeltida universitetet i Uppsala. Tjänsten är belagd redan 1481, nästan omedelbart efter universitetets grundande.
Protokollsbok förd vid fattigvårdsstyrelse.
I författningarna på 1600–1700-talet en samlande beteckning för de fattighus och sjukstugor som skulle finnas i varje socken, och som adeln tillsammans med kyrkoherden, kyrkvärden och sexmännen var skyldiga att vårda. Befriade enligt kunglig resolution var: (1776) Rimito, S:t Karins, Pikis, Karkku, Tyrvis, Hvittis, Vesilax, Loimijoki och Lundo; (1777) S:t Marie (Vårfrukyrka) och (1779) Pöytis, med det uttryckliga villkoret att fattigvården togs om hand av en för ändamålet bildad förening för sockenmännen.
Inom katolska kyrkan den näst sista av ordons sju vigningsgrader som en klerus skulle genomgå för full präst- eller prebytervigning. Under nordisk medeltid var diakon inte ett särskilt ämbete. En senmedeltida ordinationsformel uppmanade en blivande diakon att göra tjänst vid altaret, förrätta dop och predika. I praktiken gjorde diakonen endast altartjänst. Eftersom diakonatet endast var en vigningsgrad, fortsatte diakonerna vanligen sina studier. Därför utvidgades betydelsen av dessa kor- och mässdiakoner till betydelsen av skolpojke, även kallad scholaris.
Medeltida skolelev.
Förteckning över de fattiga som fick fattigunderstöd. Fattiglängd fördes av fattigvårdsstyrelse i församling eller fattigvårdssamhälle vid den årliga mönstringen av fattigrotarna i församlingen eller församlingarna.
Termen har i svensk medeltid mer eller mindre oegentligt fått beteckna vissa medeltidskällor av sinsemällan ganska olika karaktär, men med de gemensamma draget att de oftare än annalerna meddelar inte enbart år, utan också datum för de noterade händelserna. Diarier som utgör dagliga anteckningar över in- och utgående ärenden har inte bevarats från nordisk medeltid, utan de äldsta är från 1500-talet.
Ledig plats för fattig som skulle försörjas av fattigrote, besattes vid fattigvårdsstyrelsens årliga mönstring av församlingens fattigrotar.
9661 - 9720 av 13863