Provisoriskt kontor vid Järnvägsstyrelsens byråavdelning som leddes av en kontorsföreståndare.
Avdelning som ansvarade för utbildningen av sanitetspersonal, anskaffandet av sanitetsmaterial och ordnandet av sjukvård inom skyddskårsorganisationen. Avdelningen hörde till Sektionen för militära ärenden vid skyddskårernas huvudstab.
Tjänsteman med uppgift att inspektera organisationen, utbildningen och utrustningen inom skyddskårsdistrikten och skyddskårskretsarna och de lokala skyddskårerna. Militärinspektörerna hörde till sektionen för militära ärenden inom skyddskårernas huvudstab.
Avdelning inom ekonomisektionen i skyddskårernas huvudstab. Intendentsavdelningen behandlade ärenden som gällde anskaffning och underhåll av beklädnads- och utrustningspersedlar.
Avdelning hörande till ekonomisektionen inom skyddskårernas huvudstab. Den hade i uppgift att förse och underhålla vapen, sprängämnen och pionjär- och förbindelsematerial.
Avdelningschef för Järnvägsstyrelsens maskinavdelning och samtidigt medlem av Järnvägsstyrelsens kollegium. Maskindirektören ansvarade för att statsjärnvägarnas rörliga material var i gott skick.
Avdelning med uppgift att upprätthålla en fosterländsk anda inom skyddskårsorganisationen. Upplysningsavdelningen hörde till skyddskårernas huvudstab.
Avdelningschef för Järnvägsstyrelsens trafikavdelning och samtidigt medlem av Järnvägsstyrelsens kollegium. Till trafikdirektörens uppgifter hörde att övervaka att stationerna, tågen och betjäningen till sitt antal och sin kvalitet motsvarade de allmänna kraven på trafiksäkerhet.
Ingenjör med specialutbildning inom telegrafteknik. Telegrafingenjörer fanns vid Telegrafstyrelsen, senare Post- och telegrafstyrelsens telegrafavdelning och telegraftekniska avdelning, samt vid Järnvägsstyrelsens trafikavdelning.
Benämning på det särskilda råmärke som skulle utmärka gränserna för ett utmål. Råmärket skulle vara av sten och försett med uthuggarens namn samt årtal.
Namnet på ett infanteriregemente bestående ursprungligen av österbottniska förband som grundades på vita arméns segerdag den 16 maj 1918. Beteckningen garde var en hedersbetygelse för Österbottens insats på den vita sidan i inbördeskriget och gardets bataljoner bar namnen Vasa bataljon, Vörå bataljon och Lappo bataljon. Finlands vita garde döptes 1919 till Vita gardets regemente. Dess stab var förlagd till Gardeskasernen i Helsingfors. Gardet upplöstes vid mobiliseringen hösten 1939.
Grundades genom en förordning år 1924 som ett militärt rådgivande organ för rikets president. Försvarsrådet bestod av försvarsministern, befälhavaren för krigsmakten, generalstabschefen, befälhavaren för skyddskårerna samt två generaler eller stabsofficerare utsedda för ett år i sänder. Rådets betydelse ökade betydligt efter omstruktureringen 1931. Organet skräddarsyddes för den nya ordföranden Gustaf Mannerheim, som fick rätt att kalla rådet till sammanträde efter eget övervägande. Förändringen betydde att försvarsministern förlorade sin post som medlem av och ordförande för rådet. Samtidigt bestämde presidenten att rådets ordförande skulle verka som överbefälhavare i krigstid.
Inofficiell benämning på de finska officerare som hade fått sin utbildning i den ryska armén före 1918. Benämningen användes vanligen i kompremetterande syfte.
Benämning på officerare inom Finlands försvarsmakt som tjänstgjort i den 27. Kungliga Preussiska jägarbataljonen i Tyskland under första världskriget.
Avdelning inom Försvarsministeriet. Den bildades 1936 efter en omstrukturering av försvarsmaktens högsta ledning och bestod av Krigsekonomiska byrån och Byrån för livsmedelsreglementering. Avdelningen ansvarade för den materiella försvarsberedskapen, vilket inkluderade bl.a. planläggning av de krigstida ekonomiska förhållandena och krigsmaterielproduktionen under krigstid. Krigsekonomiavdelningen samarbetade intensivt med det ekonomiska försvarsrådet.
Landstridskrafternas högsta ledning under fredstid. Armékårsstaben grundades den 1 juli 1933 i samband med införandet av territorialorganisationen och hade tre divisionsstaber samt staben för kavalleribrigaden under sig. De truppförbandskommendörer som tidigare varit underställda befälhavaren för krigsmakten underställdes armékårskommendören.
Benämning på större enhet inom landstridskrafterna. En armékår består av två eller flera divisoner medan flera armékårer bildar en armé. Under 1920- och 30-talet bestod Finlands fredstida försvarsmakt av en armékår. Vid mobiliseringen 1939 ökades antalet till fyra och vid mobiliseringen 1941 till fem armékårer.
Trohetsförsäkran som avlades av soldaten vid inträde i krigstjänsten. Den första krigsmannaeden i det självständiga Finland fastställdes den 16 augusti 1918. Soldaten svor trohet till finska statens lagliga överhet och lovade att bekämpa dess både inre och yttre fiender.
Ledde Finlands krigsmakt och ansvarade för krigsmaktens militära försvarsberedskap. Befälhavarposten inrättades 1918 då överbefälskapet övertogs av krigsministern och den tidigare överbefälhavarposten ändrades till Befälhavare för krigsmakten. Befälhavarposten var först underställd krigsministern och från och med 1919 republikens president. Gällande krigsmaktens ledning biträddes befälhavaren av generalstaben och Försvarsministeriets avdelningar och byråer. På grund av omorganiseringen av högsta ledningen under andra världskriget blev Befälhavaren för krigsmakten Kommendör för krigsmakten.
Benämning på den stab som biträdde befälhavaren för krigsmakten 1919–1925. Staben för krigsmakten upphörde sommaren 1925 då den slogs samman med generalstaben.
Lag genom vilken värnplikt infördes i Finland 1878. Därmed avskaffades det militära indelningsverket, som inte tillämpats sedan Finland anslöts till Ryssland 1809.
Instans som gav utlåtande angående förseelser begångna av befälsperson i skyddskårsorganisationen. Hedersöverdomstolen sammankallades på begäran av befälhavaren för skyddskårerna.
Befattning vid generalstaben för den finska armén. Tjänsten inrättades 1918 och lydde under Krigsministeriet fram till 1921 då tjänsten flyttades till staben för krigsmakten, som 1925 blev en del av generalstaben.
Tjänsteman som ledde djursjukvården och ansvarade för hälsotillståndet hos arméns hästbestånd.
Tjänsteman inom försvarsmakten.
Kontor vid Järnvägsstyrelsens byråavdelning, vilket 1905 ersatte Verstkontoret och leddes av en kontorsföreståndare. År 1922 flyttades kontoret till ekonomiavdelningen för att 1933 överföras till tariffavdelningen.
Chef för Krigsekonomiavdelningen vid Försvarsministeriet. Krigsekonomichefen ansvarade för den materiella försvarsberedskapen och övervakningen av anskaffning och upplagring av förnödenheter under fredstid. Krigsutrustningsbyrån lydde direkt under krigsekonomichefen.
Den mest omfattande av försvarsmaktens grenar. Landstridskrafternas uppgift i det mellankrigstida Finland var att utbilda värnpliktiga och skydda uppmarschen vid mobilisering. Under fredstid bestod landstridskrafterna av armékårsstaben, infanteri, velocipedtrupper, kavalleri, artilleri, pionjärer, förbindelsetrupper och underhållstrupper. Landstridskrafternas högsta ledning utgjordes av armekårsstaben.
Enheter som grundades av den fredstida armén vid mobilisering. Täcktruppernas uppgift var att skydda uppställningen av den krigstida fältarmén. År 1939 bestod täcktrupperna av tre kontingenter värnpliktiga, de stamanställda gränsbevakningsstyrkorna och skyddskårister som bodde i gränszonen. När fältarméns uppmarsch var klar inlemmades täcktrupperna i sina egna divisioner.
Benämning på Finlands krigstida armé under andra världskriget. I inledningen av vinterkriget bestod fältarmén av nio divisioner och i inledningen av fortsättningskriget av 16 divisioner.
Myndighet som skapades år 1932 i anslutning till den nya territorialorganisationen. Militärlänen var nio till antalet och deras huvuduppgift var att ansvara för mobiliseringen av fältarmén. Enligt mobiliseringsplanen skulle varje militärlän ställa upp en division. Efter vinterkriget utarbetades en ny mobiliseringsplan och landet indelades i 16 militärlän.
Benämning på försvarsmaktens förvaltningsdistrikt 1932–1992. Militärdistrikten skapades i anslutning till territorialorganisationen 1932 och var underställda militärlänen. Till distriktens krigstida uppgifter hörde mobiliseringen av fältarmén, vilken skulle ske i nära samarbete med skyddskåren. Under fredstid ansvarade distrikten för uppbåden. Enligt mobiliseringsplanen skulle varje militärdistrikt ställa upp ett regemente. Efter vinterkriget och den nya mobiliseringsplanen sammanfördes militärdistrikten och skyddskårsdistrikten till en enhet som kallades skyddskårsdistrikt. Efter andra världskriget återgick man till att använda termen militärdistrikt.
Tjänsteman vid Statsjärnvägarna och bandirektörens närmaste medhjälpare som tidigare haft tjänstebeteckningen bandirektörsassistent. Bandirektörsadjointen var från 1904 representant för Järnvägsstyrelsens banavdelning i Statsjärnvägarnas distriktsstyrelse i S:t Petersburg och förestod banavdelningens bankontor.
För att underlätta linjeförvaltningen vid Statsjärnvägarna hade järnvägarna i Finland delats in i distrikt, vars förvaltning sköttes av en distriktsstyrelse. Från 1904 fanns en distriktsstyrelse stationerad i S:t Petersburg. Styrelsen leddes av en distriktschef, som samtidigt var byrådirektör vid Järnvägsstyrelsens byråavdelning. Andra medlemmar i distriktsstyrelsen var en bandirektörsadjoint, en maskindirektörsadjoint och en trafikdirektörsadjoint, vilka representerade Järnvägsstyrelsens övriga avdelningar. Vid distriktsstyrelsen fanns därtill notarie, distriktsrevisor, distriktskassör, trafikinspektör, baningenjör och maskiningenjör. År 1913 inrättades dessutom tre temporära distriktsstyrelser i Helsingfors, Viborg och Vasa. De temporära distriktsstyrelserna drogs in 1923 och uppgifterna överfördes på Järnvägsstyrelsen.
Utgjorde tillsammans med fältarmén Finlands försvarsmakt i krigstid. Hemmatrupperna bestod av skyddskårerna och ersättningstrupperna och leddes av staben för hemmatrupperna. Hemmatrupperna ansvarade för tryggandet av hemmafronten och till uppgifterna hörde att förse fältarmén med ersättningsmanskap och reservförband, avvärja desanter, upprätthålla den allmänna ordningen, verkställa uppbåd, registrera fanflyktingar, sårade och tillfångatagna samt sköta ärenden som gällde krigsfångeläger och krigsfångetransporter. Även utbildning, evakueringsoperationer, invalidvård och underhåll hörde till hemmatruppernas arbetsfält. Hemmatrupperna existerade under krigsåren 1939–1940 och 1941–1944.
Enhet inom de krigstida hemmatrupperna. Upprätthöll bl.a. personregister över de stupade och gav ut propagandamaterial.
Benämning som i Finland vanligen syftar på sovjetiska luftlandsatta sabotörer under andra världskriget. Till desanternas uppgifter hörde sabotage- och spionageverksamhet.
Organ som ansvarade för uppbådet i det vita Finland under inbördeskriget 1918. Uppbådsnämnderna bestod av ordföranden och två ledamöter av kommunalnämnden eller magistraten, en eller två medlemmar av staben eller styrelsen för skyddskåren på orten samt kommunal- eller stadsläkare. I de kommuner där det saknades stab eller skyddskårsstyrelse skulle distriktsstaben utse representanter för försvarsmakten.
I det självständiga Finland alla värnpliktiga mellan 17 och 45 år som inte tillhörde reserven eller var i aktiv tjänst. Lantvärnets uppgift var att förstärka de aktiva trupperna. Lantvärnet bestod av tre kategorier. Till den första kategorin hörde värnpliktiga som efter utgången tjänstetid överförts från reserven till lantvärnet. Den andra kategorin bestod av värnpliktiga som inte inträtt i aktiv tjänst, och den tredje kategorin bestod av värnpliktiga som ännu inte deltagit i uppbåd.
Benämning på värnpliktig som tillhörde lantvärnet.
Benämning på en repetitionsövning för reservister.
Nämnd inom varje uppbådskrets som ansvarade för uppbådet. Uppbådsnämnden bestod av kretschefen, som utnämndes av statsöverhuvudet i kommandoväg, samt en sekreterare, som hade juridisk utbildning och som tillförordnades av försvarsministern.
Kommission som enligt den provisoriska värnpliktslagen för Finland 1919 ansvarade för verkställandet av uppbåden. Den bestod av uppbådsnämnden samt en av magistraten eller kommunalnämnden utsedd person. I varje kommun valdes årligen två förtroendemän som skulle närvara vid uppbådet för meddelandet av upplysning och vid behov företräda den valda ledamoten i den förstärkta uppbådsnämnden. Förstärkta uppbådsnämnden avskaffades med förordningen om tillämpning av värnpliktslagen 1932.
Del av värnpliktsväsendet enligt den provisoriska värnpliktslagen för Finland 1919. Till länenämndens uppgifter hörde att ha allmän uppsikt över värnpliktens verkställande inom länet samt att behandla och avgöra fall där det framförts klagomål och besvär till uppbådsnämnden eller den förstärkta uppbådsnämnden. Länenämnden bestod av en ordförande som var en av statsöverhuvudet tillförordnad stabsofficer, en stabs- eller överofficer som utsågs av härens befälhavare, en av landshövdingen utsedd juridiskt bildad person och två av landshövdingen utsedda kommunalnämndsordförande.
Kontor vid Järnvägsstyrelsens byråavdelning. Vid kontoret fanns en kontorsföreståndare, en bokförare och flera bokhållare. Verstkontoret ersattes 1905 av Kilometerkontoret
Kontor vid Järnvägsstyrelsens trafikavdelning. Trafikkontoret förestods av en trafikdirektörsadjoint och till kontorets uppgifter hörde att uppgöra förslag till tidtabeller. Dessutom ansvarade kontoret för att i enlighet med trafikdirektörens beslut inrätta nya expeditioner. Trafikkontoret bytte namn till Trafikbyrån 1922.
Den lägsta regionala nivån inom uppbådsväsendet i Finland. Besiktningsområdet utgjordes vanligen av en kommun. Större kommuner kunde dock delas i två områden medan mindre kunde slås samman.
Granskning av de värnpliktiga. Enligt den provisoriska värnpliktslagen för Finland 1919 verkställdes uppbådet för besiktningen av värnpliktiga årligen under februari månad. Besiktningen genomfördes besiktningsområdesvis på ett gemensamt samlingsställe.
Avdelning vid Järnvägsstyrelsens trafikavdelning som leddes av en kontorsföreståndare. Avdelningen bearbetade allmänna mobilisationsfrågor, uppgjorde järnvägarnas mobilisationsplan och ombesörjde skriftväxlingen i mobilisationsärenden. Avdelningen bytte 1922 namn till Militärbyrån.
Förteckning över de värnpliktiga vilken framställdes av prästerskapet och mantalsskrivarna. Uppbådsförteckningarna utgjorde underlaget för de uppbådslängder som framställdes av uppbådsnämnderna.
Deponering av omtvistad egendom hos en ojävig person. Förr användes termen vanligen i betydelsen att någon belägger med kvarstad eller konfiskerar något.
Kontor vid Järnvägsstyrelsens banavdelning. Kontoret, som leddes av en bandirektörsadjoint, utförde bl.a. beräkningar och ritningar för underhålls- och byggnadsarbeten och bokförde banavdelningens utgifter. Bankontoret bytte år 1922 namn till Banbyrån.
Kontor vid Järnvägsstyrelsens maskinavdelning som leddes av en maskindirektörsadjoint, senare biträdande direktör. Kontoret ansvarade bl.a. för att utföra ritningar och beräkningar för konstruktion av rullande materiel samt för att kontrollera tillverkningen av allt rullande materiel. Kontoret bestod från 1922 av en maskinbyrå, en verkstadsbyrå, en maskinteknisk byrå och en elektroteknisk byrå.
Värnpliktig som av en domstol var förklarad att ha förlorat sitt medborgerliga förtroende. En arbetssoldat av I kategorin kunde inkallas för maximalt 18 månader till arbete som direkt eller indirekt gagnade försvaret. Arbetssoldater av I kategorin sammanfördes vid inkallandet till tjänst i särskilda arbetsavdelningar. Benämningen ersattes med arbetspliktig av I kategorin i värnpliktslagen 1922.
Värnpliktig som före eller efter inträdet i tjänst på sannolika skäl misstänktes för att inte vilja slutföra sina krigsmannaskyldigheter och avhölls från vapentjänst. En arbetssoldat av II kategorin kunde under tjänstgöringsperioden, övningsmöten och mobilisering användas i arbete som direkt eller indirekt gagnade försvaret. Arbetssoldaten av II kategorin kvarstod i aktiv tjänst och överfördes till reserven och lantvärnet i likhet med övriga värnpliktiga. Benämningen ersattes med arbetspliktig av I kategorin i värnpliktslagen 1922.
Förteckning över de till reserven och lantvärnet hörande underofficerarna och manskapet, samt över arbetssoldater av I kategorin.
Kontor vid Järnvägsstyrelsens byråavdelning, senare vid maskinavdelningen, vilket ansvarade för övervakningen av Statsjärnvägarnas materialförråd. Vid kontoret fanns en kontorsföreståndare som fungerade som chef samt en förrådskontrollör, en speditör och nödvändigt antal bokförare och bokhållare. Förrådskontoret bytte 1919 namn till Förrådsbyrån och överfördes till Järnvägsstyrelsens förrådsavdelning.
Sammanfattande namn på alla anordningar som kan rulla längs rälsen, såsom lok, vagnar, motorvagnar och dressiner.
Allt det som behövs för att göra en järnväg färdig för trafik, till exempel själva spåret med dess skenor, signaler och telegrafer, broar och bangårdsanordningar.
Skriftlig handling genom vilken någon iklädde sig ett borgensansvar. I vissa fall användes ”löftesskrift” synonymt med ”depositionsattest”.
12481 - 12540 av 13863