Skrivelse varigenom en myndighet överförde ett ärende till en annan myndighet. Till remissen bifogades de handlingar som hörde till ärendet. Efter att behandlingen avslutats återställdes handlingarna till den remitterande myndigheten.
Den skatt som skulle betalas av sågverk. Formellt skulle den erläggaqs i bräder. Efter 1685 betalades skatten vanligvis i kontanter, och 1798 fastslogs att sågägaren alltid hade rätt att lösa skattebräderna till markegångspris. De enskilda sågverkens markegångspris beräknades efter sågverkets avstånd till avsättningsorten. Ett mera avlägset beläget sågverk hade ett lägre markegångspris än ett som låg nära avsättningsorten. Ett sågverk på frälsejord hade rusttjänstskyldighet, men betalade inte sågränta.
Specialskatt på stubbehemman som erlades av vissa bönder i Viborgs län. I Nykyrka socken erlade de bönder, som fordom låg under S:t Sigfrids prebende i Växsjö, årligen nio öre i stubbskatt. Orsaken var att de ursprungligen saknade åker. Detta avhjälptes genom uppodlingar och de 55 landborna fördelades i 32 stubbskatter genom skattläggningen år 1568. Skatten var mindre än den normala fullskatten. En senare undervisning fastslog att dessa bönder bodde så nära en stor allmän väg att de betungades med stor gästning och skjutsfärd och att de därför var milt taxerade.
Ämbetsverk som grundades i Finland 1799 för att förbättra den ekonomiska utvecklingen genom att skapa nya vattenvägar och rensning av vattendrag, förebygga översvämningar och öka den tillgängliga odlingsmarken genom torrläggning. Uppgiften hade tidigare skötts av Finska Hushållningssällskapet. Verksamheten leddes av en oavlönad direktion. Det egentliga arbetet utfördes av rotesoldater. År 1807 avstannade verksamheten. Formellt existerade direktionen till 1812. Då beslutade kejsaren att landshövdingen för Åbo och Björneborgs län skulle ta hand om strömrensningsdirektionens tillgångar. Ämbetsverket fick 1816 en efterföljare i Kejserliga strömrensningsdirektionen.
Tjänsteman med vissa polisiära befogenheter vid en hovrätt sedan 1615, i Finland 1623. Advokatfiskalen bevakade det allmännas rätt och förde talan i besvärsmål. Under autonoma tiden var han dessutom chef för hovrättens kriminalavdelning. Under perioden 1918–1993 var han specialåklagare vid hovrätten, med ansvar för övervakningen av lagligheten i de allmänna underrätterna. Advokatfiskalsämbeten fanns också vid vissa exekutiva ämbetsverk under svenska tiden och autonomin.
Bruket att betala med virke för sågning av bräder. Hälftensågningen förbjöds 1756 och betalning för sågning skulle göras med kontanter. Förbudet var dock omöjligt att kontrollera och 1761 års skogsordning fastslog att frälse- och skattehemmansägare fritt fick disponera hemmanets skog.
Nedsättning av ett hemmans mantal och/eller skatt vid minskad skattebetalningsförmåga. Förmedling innebar inte förlust av gårdens rättigheter och indragning av skyldigheterna i anslutning till det vanliga (oförmedlade) mantalet. Skattehemman förlorade dock sina rättigheter i anslutning till skattläggningen, lättnader i rotering och rätt att delta i församlingsval. I Gamla Finland ägde motsvarande minskning av mantal och jordetal rum vid skattläggningsrevisionerna.
Kvarn där spannmål, som tillhörde utomstående, kunde tas emot för malning. Motsats: husbehovskvarn. Malningen utfördes mot en avgift av varierande storlek. Inkomsten från kvarnen beräknades vid skattläggningen och utgående från den bestämdes den kvarnränta som skulle utgå. Malning i tullkvarn eller privilegierad stadskvarn blev obligatorisk för skattskyldiga undersåtar 1580.
Kommission med uppgift att undersöka kvarnar. Målet var att skattlägga de frälsekvarnar som låg på kronans marker eller som utnyttjade allmänningsvatten. Kommissionen fick i sin verksamhet stöd av landshövdingen. Den egentliga rannsakningen utfördes sedan av häradshövdingen, som också fastställde kvarnens ränta. Kvarnkommissioner tillsattes från och med år 1697 i nio län och senare ytterligare i några län. Handlingarna överlämnades till länsstyrelserna och därefter till Kammarkollegium.
Rätt, rättvisa eller förled i vissa ämbets- och tjänstebeteckningar vid domstolar och ämbetsverk med viss administrativ domsrätt.
Från 1625 statlig tjänsteman som tillsammans med häradshövdingen skulle övervaka att kvarndirektiven följdes. Speciellt viktigt var att verkställa förbudet mot allmogens husbehovskvarnarkvarnar, ifall dessa låg för nära en tullkvarn. Efter 1697 underställdes kvarnkommissarierna kvarnkommissionerna.
Karta som skapades av Fältmätningskåren. Fältmätningskåren fick uppdraget 1805, och det gällde hela riket. Arbetet påbörjades dock först 1810 och de svenska generalstabskartorna omfattade således inte Finland. Generalstabskarta var också en generell benämning på topografisk karta i skala mellan 1: 50 000 och 1: 100 000.
Skvaltkvarn.
Besiktning av kvarn. Kvarnskyn förrättades när en ny mjölkvarn skulle byggas eller när en gammal husbehovskvarn skulle ändras till en tullkvarn. Landshövdingen initierade synen, som förrättades av häradshövdingen. Närvarande var grannar och ägare av närliggande tullkvarnar. Syneinstrumentet skulle skickas till landshövdingen som inhämtade Strömrensningsdirektionens åsikt innan han fattade beslut om tullkvarnen. Besvär över beslutet riktades till Kgl. Maj:t och efter 1816 till senatens ekonomiedepartement.
Efter 1643 av lantmätare upprättad geografisk karta över ett härad med uppgifter om rågränser, topografi och infrastruktur (såsom kyrkor och andra offentliga byggnader, broar, vägar och kvarnar).
Avgift som skulle erläggas för rätt att på sitt hemman inneha en husbehovskvarn. Husbehovskvarnar på frälsejord och stadsjord var befriade från avgiften. Allmogen fick rätt att hålla husbehovskvarnar 1778. År 1785 fastslogs principerna för skattläggningen. Om husbehovskvarnen inte var skattlagd som en del av hemmanets grundränta, skulle en särskild kvarnränta utgå. År 1820 fastslogs att väderkvarnar var befriade från kvarnränta. Avgiften indrogs 1882 och uppbars sista gången 1883.
Rusthåll som efter förnyandet av indelningsverket hade inspekterats av en särskild kommissarie. Rusthållet befanns ha förmåga att bära rustningsskyldigheten och innehavaren blev skyldig att mot en viss avkortning på skatten fullgöra de skyldigheter som hörde till rusttjänsten. Om rusthållsstammen inte ansågs vara tillräckligt stor anslogs till dess understöd räntor från augmentshemman. Rusthållsinrättningen var genomförd 1695.
Ämbetsman som förrättade rusthållsindelningen när det yngre indelningsverket för kavalleriet skapades under 1680-talet. Indelningskommissarien biträddes av en kommission. Rusthållsinrättningen var genomförd 1695.
Förteckning över erlagda kvarntullspenningar. Kvarntullslängden fördes häradsvis av kvarn(tulls)skrivare.
Kvarn som var belägen på ett rusthålls ägor. År 1686 befriades de kvarnar som funnits när rusthållet bildades från kvarnskatt. Missbruk ledde till att man 1802 skärpte kravet på att de kvarnar som inte funnits på rusthållsägorna 1686 skulle skattläggas.
Säteri där innehavaren kunde behålla säteriförmånerna mot rusthållsskyldighet. De berustade säterierna var vanligen gårdar som innehafts av adeln, men som kronan övertagit i samband med reduktionen. De uppstod i samband med att det yngre indelningsverket genomfördes efter 1682. Benämningen kvarstod i Finland under autonoma tiden, trots att den indelta armén upplöstes tills vidare 1810. Benämningen försvann 1864.
Från 1625 en konsumtionsskatt på spannmål som fördes till kvarnen för att malas. År 1627 beslutades att allmogen och prästerskapet skulle betala för rätten att använda handkvarnar. Avgiften skulle erläggas årligen för varje person över 12 år. Dessutom skulle en kvarntull erläggas för spannmål som maldes i odalkvarn. Den personliga avgiften kallades också femmarkshjälpen. Den ersattes efter något år av mantalspenningar, och kvarntullen upphörde 1634.
Standardiserad ritning för en byggnad som skulle bekostas med offentliga medel. Till dessa byggnader hörde exempelvis kyrkor, officersboställen, banvaktarstugor, sockenmagasin och soldattorp. Ritningarna godkändes under svenska tiden av Överintendentämbetet och under autonoma tiden av Överstyrelsen för de allmänna byggnaderna.
Den inkomst som indrivandet av tullavgifter gav från en kvarn eller från en stad.
Den avgift som skulle erläggas för malning i tullkvarn. Åren 1743 och 1748 fastslogs att tullkappen var en kappe för varje tunna av den typ av spannmål som maldes. Allmogen kunde inte kräva att få erlägga avgiften i penningar mot kvarnägarens vilja.
Socialgrupp som bildade ett stånd med särskilda förmåner vilka fastslogs för första gången 1617. Privilegierna undergick flera förändringar fram till 1723. 1723 års privilegier fastslogs 1772 och 1789. I slutet av 1800-talet började privilegierna avskaffas, och lantdagsreformen 1906 medförde att privilegierna förlorade sin betydelse. År 1919 fastslogs att alla medborgare var likvärdiga. Adeln var befriad från personliga utskylder som mantalspenningar och lagmans- och häradshövdingeränta på landet men erlade slottshjälp och medicinalfond. I staden var adeln befriad från alla andra personliga utskylder utom tomtören om de var på ofri grund, brandvakt och gatuläggning. Efter 1816 gällde bestämmelserna endast de ätter som var introducerade på det finska riddarhuset.
Riksstånd bestående av i städerna bosatta borgare. Borgarna tillhörde de opriviligierade stånden som erlade alla personliga utskylder. Deras fri- och rättigheter bekräftades 1789.
Ett av de fyra ständerna under ståndsriksdagens tid. Bondeståndet utgjordes till huvuddelen av självägande bönder och bergsmän.
Person som tillhörde bonde- eller borgarståndet.
Person som socialt ansågs ha en högre ställning i samhället , men som saknade representation i något av de två högsta stånden. Ofrälse ståndspersoner var exempelvis ett flertal civila och militära tjänstemän, läkare, apotekare, sjökaptener, frälsefogdar, bokhållare och brukspatroner. Termen började användas i större utsträckning i slutet av 1700-talet.
Fond som lydde under Collegium medicum och vars inkomster användes för att bekosta medicinalverket och de understöd som användes för att bekämpa farsoter. Från 1757 finansierades tre fattigläkare i Stockholm. Medicinalfonden bekostade också den gratis behandling av fattiga patienter som provincialläkarna gav. Benämningen användes också om en personlig utskyld. Den utgick efter 1770 av adel, prästerskap och borgare. Senare erlades den också av husbönder. Skatten uttogs inte i Viborgs län.
Kår av lägre stadsbetjänter som höll vakt för att förhindra eldsvåda, även om enskilda brandvakter. Brandvakterna upprätthöll också ordningen nattetid. Brandvakten bekostades av stadens tomtägare, också adeln, från 1733 genom brandvaktsavgift. I Gamla Finland fanns både avlönade brandvakter och sådana som utförde vakthållningen inom ramen för borgerlig skyldighet.
Praxis sedan medeltiden var att hus- och tomtägare skulle bygga eller bekosta halva bredden av den sträcka som löpte utmed tomtgränsen. Under 1800-talet började städerna överta ansvaret och fastighetsägarna betalade i stället en gatuavgift. Också adliga fastighetsägare skulle betala avgiften. Gatuavgiften avskaffades 1993.
Process genom vilken en adlad person och hans ätt upptogs som medlem i riddarhuset och antecknades I adelsmatrikeln. Ätten fick då ett ordningsnummer. En utländsk ätt kunde inte introduceras utan att först bli naturaliserad av regenten. Introduktion infördes då riddarhuset grundades 1626 och försvann formellt 1919. Den sista ätten introducerades 1912. Introduktionen fastställdes av riddarhusdirektionen och var avgiftsbelagd. Introduktionen var en förutsättning för att personen i fråga skulle komma i åtnjutande av adelsprivilegierna.
Beteckning för en persons ämbete, värdighet, rang, med vilken han tilltalas (tituleras). Titlarna uppdelades vanligen i stånds-, heders- och ämbetstilar.
Det fullständiga innehållet i en vapensköld, beteckning på de bilder som finns på vapenskölden i ett heraldiskt vapen.
Frihet från förpliktelser mot staten. Under tidig medeltid innebar immunitet åtskilliga andliga och världsliga dignitärers privilegium att utöva domsrätt och att vägra statens ämbetsmän inträde på sitt område. Senare betecknade immunitet vissa ståndsprivilegier, som befrielse från allmänna skyldigheter som skatter eller rätt att få sin sak prövad av specialdomstol. Immunitet innebär även den asylrätt som tillkommer kyrkor och vissa andra kyrkliga bostäder.
Diplom är en term som sedan slutet av 1600-talet används om medeltida handlingar och som betecknar en i bestämda former avfattad skriftlig uppteckning, som avses tjäna som bevis för ett beslut eller en handling med vissa rättsverkningar och som är bestyrkt genom besegling, underskrift och dylikt. Snart sagt alla medeltida brev, som av samtiden vanligen benämndes litterae,kan kallas diplom eller även urkund på svenska.
De förmåner och rättigheter som medlemmar av prästerskapet innehade. De första privilegierna utfärdades 1650, de förnyades 1675 och fastställdes 1723. Prästerskapet var i allmänhet befriat från lagmans- och häradshövdingeränta. Prästerskapet, till vilket samtliga lärare vid universitet, gymnasier och skolor räknades, erlade slottshjälp, medicinalfond och mantalspenningar. Biskopar med sitt hushåll och universitetets professorer personligen var dock befriade från mantalspenningar. I staden var prästerskapet befriat från all borgerlig tunga men erlade tomtören, den så kallade jordskatten och deltog i brandvaktens underhåll.
Avgift som en husägare sedan medeltiden årligen skulle erlägga till staden för besittningsrätten till en ofri tomt som tillhörde staden.
Avkastningsskatt som kunde utgå mycket summariskt efter exempelvis antalet husdjur eller kvantiteten utsäde. Jordskatten blev med tiden mycket ojämn eftersom adel och prästerskap fritogs. Den viktigaste jordskatten var tiondet. På 1840-talet förändrades beskattningen så att de olika skattepersedlarna ersattes av skatterubel. Efter 1864 förändrades skatteunderlaget gradvis mot inkomstbeskattning.
1/8 kameralt mantal; under medeltiden i Sverige ett vanligt ytmått för åkerjord. Det har antagits att åtting ursprungligen utgjorde en åttondel av byn. Enligt ett annat sätt att måttbestämma motsvarade en åttung den mängd åker och bete som behövdes för att försörja en familj.
Redan i landskapslagarna förekommande benämning på geometrisk uppmätning av jorden, ursprungligen med stång eller rep. Jordrevning gjordes ursprungligen för uppdelning av gemensamma ägor mellan grannar, sedan 1300-talet också i skattläggningssyfte. Från 1628 dokumenterades jordrevningen också genom kartor. Enligt 1783 års lantmäteristadga dokumenterades jordrevningen genom en i stor skala utförd och detaljerad geografisk mätning.
Den ändring av skattebördan som en lokal skattemyndighet kan utföra under året i det fall att den skattskyldiges skatteförmåga har förändrats.
Mätredskap för uppmätning av tegskiftad åker. Stångens längd uttrycktes vanligen i alnar och varierade från by till by, och i en och samma by under olika tider.
Kameralt mått som angav skatteböndernas fullsuttenhet. När gärdeindelningen infördes bestod varje gärd av sex bönder. Ursprungligen betecknade sättingen en sjättedel av den skattesumma som gärden bestod av. Så småningom utvecklades en gradering av böndernas inbördes bärkraft och som måttenhet infördes hel- och halvsätting. Termen sätting försvann ur jordeböckerna i början av 1600-talet.
Medeltida skatt som uppbars som ersättning för att ett skeppslag hade befriats från skyldigheten att förse ledungsflottan med underhåll. Ledungslaman utgjordes i penningar och smör efter markskatten, som beräknades enligt jordetalet. Ledungslama uppbars på Åland men inte i de övriga finska landskapen. För varje markskatt erlades där 1 markpund smör och 3 penningar i ledungslama.
Enhet som användes när en jordegendoms värde och storlek skulle uppskattas.
Storlek på egendom som motsvarade den åkeryta som besåddes med en halv tunna utsäde.
Från 1690 om skattläggning som utfördes enligt en lantmäteriinstruktion som utfärdats för ett specifikt skatteupptagningsområde. Metodisk skattläggning genomfördes i Nyland och Tavastehus län 1690, i Österbottens län 1749, i Savolax och Karelens län 1775, i Viborgs län 1828 och under loppet av 1800-talet också i Kuopio, Uleåborgs och S:t Michels län.
Den förrättning som för all framtid fastslog den mängd tiondespannmål som ett hemman årligen skulle erlägga. Systemet med fast avgift började 1697 ersätta det äldre systemet, i vilket avgiften varierade med skördeutfallet. Den ständiga tiondesättningen genomfördes i de olika länen under 1700-talet.
Förrättning genom vilken en skattskyldig såganläggnings skattebörda uppskattades. Sågägaren var skyldig att meddela landshövdingen genast såganläggningen blivit uppförd. Skattläggningen förrättades av kronofogden, häradsskrivaren och två nämndemän. Skattebördan bestämdes av sågningsrättigheterna och resultatet av en provsågning. Bestämmelserna varierade i olika län.
Allmän benämning på en undre gräns för att hemmansklyvning skulle vara tillåten. Avsikten var att bevara hemmanets skattebetalningsförmåga. Begreppet infördes av Gustav Vasa. Gränsen för besuttenhet varierade. År 1652 förbjöds hemmansklyvning ifall att hemmanen inte blev besuttna. I slutet av 1600-talet gick gränsen vid 1/4 mantal. Under 1700-talet skulle gränsen för besuttenhet vara 3/64 mantal. År 1804 fastslogs att en egendom hade full besuttenhet när ägaren och två vuxna personer kunde försörja sig på avkastningen. År 1848 skulle fem vuxna kunna försörja sig på avkastningen av ett fullt besuttet hemman. År 1895 var gränsen för full besuttenhet ett hemman under 1/300 mantal med minst fem hektar odlad jord. Från 1848 skulle full besuttenhet fastställas av lantmätare och bekräftas av allmän underrätt. År 1916 avskaffades besuttenhet och alla begränsningar för hemmansklyvning.
En av de två grundskatterna på jord, jordeboksräntan eller ordinarie räntan. Grundräntan infördes på 1600-talet och avskaffades 1924. Den beräknades efter fastighetens normala avkastning.
Ett härads sigill, ofta med häradets vapen. Sigillet användes för att ge ett beslut eller en handling laga kraft. Häradssigillet användes också som underskrift på underrättens utslag, allmogens besvär och bondeståndets riksdagsbeslut.
Från och med 1600-talet till visst belopp per (rese)dygn utgående ersättning åt civila, militära och ecklesiastiska ämbetsmän och tjänstemän. Traktamentet utgick 1766 förutom på helgdagar till hela beloppet också under resdagar och till halva beloppet för regndagar, då arbetet inte gick att utföra. Det begränsades 1784 till rese-, uträknings- och delningsdagar.
Den lantmäteriförrättning genom vilken ett hemman blev uppmätt, utsatt på en karta och beskrivet. Den geometriska uppmätningen standardiserades första gången 1635. År 1783 fastslogs hur revningen skulle utföras före mindre skattläggningar och storskifte. Lantmätare skulle utföra revningen enbart på befallning av landshövdingen.
Gränslinje mellan härader, socknar, byamarker eller jordegendomar som tillhör olika skifteslag. Rån skulle utmärkas med råmärken. Den kunde också anges med en upphuggen gata i en skog, eller ett vattendrag.
Värdehandling som ofta påminner om ett mynt, men som endast kan användas för betalning av en på förhand fastslagen vara eller tjänst. Polletter användes i stor omfattning redan under 1600-talet som bevis för en utförd prestation, till exempel forsling av varor. Polletter utfärdades ofta av bergverken och de stora bruken. I mitten av 1800-talet började polletter användas som färdbevis. Polletter utfärdades huvudsakligen av privata inrättningar, men också av städernas gasinrättningar. Användningen av polletter minskade på 1950-talet.
Orginalkarta. Konceptkartorna förvarades ursprungligen i lantmäterikontoret, från 1642 hos landskapets eller provinsens lantmätare och efter 1683 i länets lantmäterikontor. Termen används också om reproduktionen av dylikt koncept.
481 - 540 av 13863