Datera senare, datera med ett senare datum än den dag då handlingen faktiskt skrevs.
Av regentens välvilja beroende förmån att få ett rättsligt avgörande i andra instans prövat av högsta instans. Förmånen förutsatte en inlämnad böneskrift, i vissa fall också en särskild avgift, och fick sin definitiva utformning för civilmål år 1662 då revisionsinstitutet infördes. I brottmål varierade ansvarsfördelningen mellan hovrätt och Kgl. Maj:t i praktiken under hela 1600- och 1700-talet, trots att Kgl. Maj.t innehade ensamrätt att till livet benåda brottslingar som begått bevisade brott vilka enligt lag förtjänade dödsstraffet.
Blandad domstol, en tillfälligt tillsatt domstol bestående av både juridiskt utbildade och sak- eller yrkeskunniga medlemmar, ursprungligen en blandad tjänstedomstol i stad som bestod av dels ledamöter från tjänsteområdet, dels ordinarie domstolsledamöter (kämnärer och rådmän). Som ordförande fungerade stadens borgmästare. Melerade domstolar inrättades från 1700-talet vid behov, särskilt för att utreda brott och förseelser inom postväsendet. Från och med 1766 användes benämningen också om viss typ av ägodelningsrätt.
Benämning på det formella skriftliga tillstånd under svenska tiden med vilket en hovrätt beviljade en person rätt att verka som sakförare (advocatus, procurator) vid allmänna domstolar. Venia procurandi stadgades 1654 och reglerades närmare för hovrätterna 1656. Sakförare fick dock finnas vid domstolarna från 1615.
Postkontor som 1808–1809 befordrade krigsposten, övervakade postväsendet och behandlade mål som gällde posträttens högsta instans. Kontoret förestods av en kanslichef. Efter krigsslutet överfördes postövervakningen på landshövdingarna.
Med offentligt postbud befordrad privat väska för post till särskild person eller särskilt ställe utanför den ordinaire postrutten. Sådan post var under 1800-talet belagd med en särskild postavgift.
Hemlig granskning av brev.
Myntnominal ursprungligen präglad i Åbo under 1400- och 1500-talen, motsvarade enligt 1478 års myntordning en halvörtug. År 1436 nämndes i en penningstadga att aboescer penninge skulle gälla 4 penninge så att 6 abon var = 1 öre i stället för som tidigare när abon var = 6 penningar och 4 abon = 1 öre.
Urkund som innebar att en person hade frälsefrihet. Under Magnus Erikssons tid utfärdades frälsebrev av kungen, hans ställföreträdare eller riksrådet. Frälsefrihet beviljades med eller utan rusttjänstplikt, stundom för jord och stundom för person. Frälsefrihet gällde på behaglig tid, ärftligen eller evärdeligen.Ursprungligen utfärdades frälsebreven i regel på livstid. Först från 1390-talet och början av 1400-talet utfärdades breven så att de också skulle gälla arvingar.
Lekmannatjänsteman som i egenkyrkosystemet skulle finnas för alla biskopsstift och kloster. I Norden uppstod inte något egentligt egenkyrkosystem och det fanns endast spår av ämbetet i den äldsta kyrkan. I stället inskränktes inrättarens rätt till patronatsrätten. De sysslomän och fogdar som tillsattes av kyrkor och kloster får därför inte sammanblandas med advocatus ecclesiae.
Tillfälligt postkontor med ansvar för postföringen i fält, i fredstid om fältpostanstalt vid högkvarter, armékvarter eller dylikt. Fältpostkontoren förestods av en fältpostmästare. Han skötte postföringen och censurerade alla till och från Ryssland och Sverige kommande brev under 1808–1809 års krig, tills postdirektören 1811 utsågs att ansvara för postverket, med Åbo som residensstad. Under vinter- och fortsättningskriget 1939–1944 var fältpostkontorens ansvar för brev och paket reducerat. Ersättningar betalades inte ut för försvunna postförsändelser.
Postverkets kontroll av privata fram till 1857 och utländska tidskrifter fram till 1865. Censorn kopierade de avsnitt i breven som han ansåg innehöll komprometterande information och sände dem till postverkets chef. Efter 1736 omfattades breven i princip av rätten till posthemlighet. Censur idkades emellertid i synnerhet under krig och särskilt mot postföring till och från fiendeland. Brev- och tidskriftscensuren överfördes 1865 i sin helhet på Överstyrelsen för pressärendenas ombudsmän.
Postförsändelser som bars till addressaten av postiljon, brevbärare. Den indelades i tre typer: postlåde-, postlucke- och postboxpost. Därutöver fanns avlämningspost ( i en öppen låda på postanstalt avlämnad post) och avhämtningspost (avhämtades från postanstalten, enligt särskilt kontrakt med postverket).
Sammanfattande benämning på de turer längs vilka post befordrades mellan två orter, också om postbefordran genom posttrafik, enligt viss postlinje eller postrutt.
Föreståndare för ett fältpostkontor. De första fältpostmästarna i den svenska armén förekom under Gustav II Adolfs tid. Fältpostmästartjänster förekom i den finska armén under andra världskriget.
Postanstalt med permanent verksamhetsställe på en viss ort, till exempel postkontor, postexpeditioner, poststationer och brevsamlingsställen.
Postkontor eller postexpedition som sköter alla uppgifter som hör till postverket.
Lärare som undervisar i de första grunderna av ett (eller flera) läroämne(n) vid elementarskola eller allmänt läroverk.
Under 1500-talet benämning på de statliga postlinjerna i, till och från Europa.
Långsam regelbunden postgång, vanligtvis med avgång en gång per vecka.
Benämning på av kronan upprätthållna posthåll, särskilt under 1600-talet.
Blåsinstrument för att ge signal om att posten har anlänt eller ska avgå. Posthornet blev ett kännetecken för postföringen. Ursprunget kan eventuellt sökas i Tyskland, där postföringen tidvis sköttes av slaktare mot vissa skattelättnader. När de anlände till en by för att köpa boskap så anmälde de sin ankomst genom att blåsa i ett horn. Posthornet blev under 1500-talet allmänt bland kurirer som skötte offentlig postgång (till exempel kyrkans, statens, ämbetsmäns postförare). Posthornet blev sedermera en symbol för statligt postmonopol och förekommer än idag på postlådor, postfanor m.m.
Befattningshavare med uppgift att uppbåda skjuts(hästar) eller båttransport inom ett visst område. Skjutsnämnare förekom i södra Finland under senmedeltiden och 1500-talet (också under benämningen skjutsnämndeman).
Postförbindelse som upprätthölls av särskilda ilbud mellan avsändare och mottagare. Kurirpost förutsatte ett nät av skjuts- och ridstationer för utfodring och byte av häst. Den första statliga kurirposten försökte man 1620 inrätta på rutten Stockholm–Hamburg. Det är osäkert om systemet fungerade. Termen används också om den post som fortskaffades på detta sätt. Kurirposten ersattes 1636 till stora delar av stafettposten. Sedan 1800-talet används termen kurirpost närmast om diplomatiska postförsändelser.
Postföring som på myndighets eller enskild persons begäran var snabbare än vanlig post och som utfördes av beridna postförare som bytte hästar vid bestämda platser, medan den vanliga posten transporterades till fots. Sedan 1881 användes benämningen om post som gick från postkontoret direkt till adressaten och inte längs den vanliga postrutten. I Sverige infördes stafettpost kortvarigt av Erik XIV år 1563 och av Johan III år 1580, då länsmän eller fjärdingsmän skulle vidarebefordra länsfogdarnas kronopost till nästa länsman eller fjärdingsman. År 1604 införde Karl IX dylik postgång också från regeringen till länsfogdarna, med hot om ämbetets förlust vid förfall. År 1620 ålades ståthållarna i södra Sverige att upprätthålla hållhästar med tre mils mellanrum för kurirerna, som regelbundet färdades mellan Stockholm och Hamburg. Det är tveksamt om systemet fungerade. Stafettsystemet infördes slutgiltigt i Sverige 1636, då statlig postföring började skötas av postbönder som forslade posten ti...
Benämning på gästgiveri under medeltiden och 1500-talet. De första ansatserna till att skapa en gästgiveriorganisation ingick i Skänninge stadga 1335. Under medeltiden fanns både av kyrkan och kronan upprätthållna gästgiverier. Som kronans gästgivare tjänstgjorde under senmedeltiden de olika socknarnas länsmän, fjärdingsmän eller bolmän. I undantagsfall fanns särskilda skjutsnempnare och skjutsrättare. Privata krogar var dock betydligt vanligare. Från 1556 skulle fogdarna se till att det fanns en taverna i varje socken. Tavernainnehavaren valdes på tinget. Han skulle 1561–1569 också erbjuda skjuts mot betalning och efter 1569 övervaka att de skjutsningsskyldiga bönderna skötte skjutsningen. Som motprestation fick tavernainnehavaren uppbära en del av länsmanspenningarna. Ursprungligen måste kronans tjänstemän inhysas och skjutsas gratis, 1561, 1576, 1584 och 1604 mot avgift enligt viss taxa. Efter 1633 blev ordet gästgiveri vanligare och slogs slutgiltigt fast i gästgiveriförordningen ...
Kronoskatt pålagd bönderna 1561–68, 1584–92, 1604–10 mot att de befriades från skyldigheten att skjutsa kronans tjänstemän. Antagligen uppbars den inte i Finland där hållskjuts och fri inkvartering på tavernor var vanligt under denna tid.
Vid ämbetskansli (särskilt vid Kgl. Maj:ts kansli) anställd person med uppgift att tjänstgöra som budbärare, kungligt bud. Han skötte ursprungligen postföringen ända till mottagaren, efter 1636 till närmaste postkontor eller -håll. Kanslibudet var före 1560-talet vanligen en drabant, sven eller slottsridare, därefter en särskild brevdragare, ofta kallad enspännare. År 1565 var de 19 till antalet och år 1617 fanns det 31 kanslibud.
Ersättning för mat, som en tjänsteman fick när han gjorde en tjänsteresa. Exempelvis fick en fångvaktare 1592 fyra mark i tärpenningar när han förde några tattare till gränsen.
Benämning på skriftligt dokument som uppvisade en kronotjänstemans (till exempel kunglig kurir, kungligt postbud eller annans) rätt till fri skjuts, kost och härbärge hos präster, borgare och bönder. Vägbrev ersattes 1556–1577 med postbössa, 1577–1580 med postvapen, och efter 1584 hade endast kungliga brevbärare rätt till fri skjuts och gästning mot uppvisat vägbrev. Efter 1595 användes postvapen och postpass parallellt med vägbrev som legitimation, allt för att få ordning på vem som reste i rätt ärende och vem som åkte snålskjuts på kronans bekostnad.
Kungligt bud som hade i uppgift att transportera koppar till och från myntning. Kopparenspännare förekom i Bergslagen.
Av Karl IX särskilt till bönderna beviljad rätt att med våld få hindra våldsgästande vägfarare.
Benämning på en skatt som (under Erik XIV:s tid) utgick i hästar och var avsedd för att förbättra post- och persontransporterna i landet. Hästarna underhölls på kronans bekostnad och stationerades på tavernor eller gästgivargårdar längs de allmänna vägarna. De fick inte, under hot om dödsstraff för gästgivaren, upplåtas till andra än kungliga bud, kurirer eller ämbetsmän stadda i kronans ärenden. Utgärdsklippare återinfördes på vissa orter under 1620-talet för att främja postgången söderut.
Benämning på förseglad postsäck, ett kontinentalt ord inom taxis posten som (före det indelta postverkets tid) var brukligt inom postföringen mellan städerna och mellan ståthållardömena och den svenska regeringen.
Kunglig kurir som skötte postbefordran till och från utlandet, som ett led i statens underrättelseverksamhet. Gränspost var också en beteckning på allmän postbefordran eller själva postförsändelsen till och från utlandet samt om postanstalt vid statsgränsen. Gränspost infördes efter 1620 när regelbunden postföring mellan Stockholm och Hamburg inrättades.
Riksfogde omedelbart under regenten, med den huvudsakliga uppgiften att övervaka den civila och militära rättsskipningen i landet. Tidigare skötte riksfiskalen och senare justitiekanslern motsvarande uppgifter. Tjänstetiteln användes endast av ingermanländaren Steen von Steenhausen från 1638 till 1640-talet. Denne övervakade också postväsendet.
Ursprungligen gående bud, gångbud. Termen användes särskilt om postbud som skötte postföringen till fots i ett fögderi från 1633, tills uppgiften övertogs av det indelta postverkets postförare.
Den högsta titeln inom svenska postväsendet 1653–1661. Generalrikspostmästarämbetet innehades före 1655 som förläning, därefter mot årslön. Titeln bars endast av den förste generalrikspostmästaren, överhovmarskalken friherre Wilhelm Taube. Under honom verkade general- eller överpostmästaren, som förestod det egentliga arbetet vid postverket. Tjänstebeteckningen avskaffades 1661 och ersattes med generalpostförvaltare.
Post som transporteras utanför de reguljära linjerna (ofta med kurir och längs sidovägar); privat postbefordran. Benämningen förekom i Sverige särskilt mellan 1660 och 1662, då konflikterna mellan generalrikspostmästaren och generalpostmästaren fick den senare att agera som privat postentreprenör.
Chef för svenska postverket 1661–1673, vilken ansvarade för övervakningen av postväsendet, föredragningen av postärendena i Kanslikollegium och till- och avsättningen av posttjänstemän. Generalpostförvaltaren kallades tidigare generalrikspostmästare. Efter 1673 var ämbetet förlänat till rikskanslern fram till 1677. Chefsskapet sköttes i praktiken av överpostmästaren på Stockholms postkontor.
Orubbad, särskilt om rätt eller privilegium (till exempel om postböndernas rätt till vissa skattelättnader).
Under 1600-talet benämning på resekostnadsersättning för en tjänsteman. Öppet kungligt brev om fri skjuts, logi och traktering. Årspass beviljades särskilt tjänstemän som i ämbetsärenden vidtog inspektioner i länen, till exempel postinspektören.
Från 1697 det svenska postverkets högsta administrativa tjänsteman och chef för Stockholms postkontor som samma år ändrade namn till Generalpostkontoret. Tidigare hade den högsta chefen för postverket tjänstebeteckningen överpostmästare eller postdirektör. Överpostdirektören lydde under Kanslikollegium, för vilket han föredrog postärenden samt förberedde och genomförde reformer och regleringar av postväsendet. Överpostdirektören hade till uppgift att övervaka postverksamheten. Han anställde, avskedade och suspenderade postmästarna i landet och postbetjänter vid Generalpostkontoret. Han befullmäktigade postbönder och var generalposträttens ordförande samt ansvarade för upprätthållandet av postförbindelserna utomlands. Överpostdirektören biträddes av en postkamrer, vilken i viss mån utövade tillsyn över överpostdirektören, samt av postmästaren vid Stockholms postkontor. När Kanslikollegium drogs in 1801 ledde överpostdirektören fram till 1809 det självständiga ämbetsverket Postdirektörsk...
Från 1674 om ridande postförare eller postbud, efter 1707 postryttare, senare synonym till postiljon. Benämningen användes särskilt om postförare i Östersjöprovinserna. De anställdes där av postmästarna i orten före 1689 eller genom entreprenad och avlönades av denne eller med medel ur den lokala statsuppbörden.
Postbondes räkenskapsbok. Den utställdes från 1707 av postinspektorn och övervakades av postförvaltaren, i sista hand överpostmästaren. I pappersboken antecknade postinspektören halvårsvis löneutbetalningen till postbonden med datum samt eventuell avkortning i lönen och orsaken därtill.
Lägre tjänsteman inom postväsendet med ansvar för räkenskapsföringen och förmedlingen av postväsendets transaktioner med Statskontoret och Kammarrevisionen. Postkassören var underställd postkamreraren. Han hade ursprungligen säte vid Kammarkollegium och verkade då som ett mellanled mellan Statskontoret och Kanslikollegium i den löpande postförvaltningen. Postkassören verkade 1685–1698 vid Stockholms postkontor. Ämbetet avskaffades 1698 då räkenskapsföringen började skötas av postinspektörerna i varje län, vilka halvårsvis redovisade räkenskaperna för postkamreraren.
Som kännetecken använt stämpelmärke för en viss befattning eller en institution. Ämbetssigillet var vanligen avtryckt i vax (metall, lera eller lack), ibland också direkt på papper eller på en pappersbit som fästs vid huvuddokumentet.
Slarv i tjänsten.
Benämning på posträtt i högsta instans under svenska tiden från och med 1697, officiellt kallad Generalposträtten.
Benämning på en tjänstemans tillfälliga inkomster, biinkomster. Termen används vanligen i pluralis: accidentier. Den ersattes småningom med sportel, sportler.
Ett slags kontrajournal där varje åtgärd markerades med ett streck.
Protokoll över (brev)kartbok med vilket postmästare kunde spåra varje försändelse från postkontoren. Allmännare: koncept, kladdlapp. Under 1600-talet användes termen också om kasserat skrivpapper som användes till omslag, bränsle eller underlag för tapeter m.m., under 1700-talet också om ändring (i manuskript) genom tillägg, överstrykning eller radering.
Den mängd arbete som en landbonde, torpare och annan dagsverkare kunde eller brukade få gjort under en dag.
I Ryssland, särskilt under perioden 1775–1796, medlem i sådana domstolar som behandlade rättegångsmål rörande de bönder som inte lydde under adeln. Dessa bisittare valdes/utsågs bland bönder tillhörande denna bondekategori, i regel för tre år. I Gamla Finland förekom sådana bisittare under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Postbonde utanför den ordinarie postrutten, som ansvarade för att transportera tjänstebrev inom ett härad till och från landshövdingen och andra myndigheter (till exempel häradshövdingen, länsman, häradsskrivaren och andra kronobetjänter), samt till och från närmaste kronopoststation.Häradspostbönderna valdes på sockenstämma eller häradsting. De var befriade från skjutsningar eller så uppbar de penninglön.
Benämning från 1650-talet på postförare som (springandes) skötte postföringen utanför riksposten, exempelvis häradspostförare, klockarpostförare.
Skatt i Österbotten under 1600-talet. Postbönderna var på 1690-talet befriade från skjuts-, dagsverkspenningar och ”gamla dagsverken”, det vill säga dagsverken som beräknades på varierande sätt, tills dagsverksskyldigheten 1652 fastslogs i hela landet till sex körslor och 12 ”mansdagar” per år och mantal, eller motsvarande penningsumma.
Särskild postsäck eller sidoficka på den förslutna postväskan, där postföraren placerade postförsändelser som han hade mottagit under vägen eller till posthållet från en ort utanför den ordinarie postrutten. Det var enligt postordningen 1636 förbjudet för postföraren att ta emot postförsändelser under färden. I praktiken gjorde man ändå så. 1646 års postordning fastslog att postbönderna inte fick lägga brev i postväskan under vägen, utan förvara dem separat tills de vid nästa posthåll blev vederbörligen förtecknade och inlagda i postväskan. Systemet med den så kallade yttersta öppna säcken utformades 1661. Där lades sedan de postförsändelser som togs emot under postföringens gång.
Skriftligt eller muntligt bestridande under 1500–1800-talet, invändning, protest mot en pålaga eller skyldighet.
Inträngande i ens rättighet, trakasserande, ofredande, i fråga om skatter och andra pålagor (till exempel om skjutsning som allmogens molest, det vill säga olägenhet eller tunga), i fråga om ofredande till exempel krigsmolest.
7501 - 7560 av 13863