Hovtjänsteman under direktören av hovekonomin.
Under 1800-talet officiell benämning på skolinspektion som regelbundet vidtogs i folkskolorna från och med 1869 och vid elementarläroverken från och med 1872 av överinspektorerna vid Överstyrelsen för skolväsendet. Informella skolvisitationer förrättades redan från första delen av 1700-talet.
Hölls i Finland första och enda gången i Helsingfors 1876.
Aktiebolag grundat 1895 av städerna med syftet att bevilja amorteringslån mot inteckning i stadsfastighet, en lånerörelse som samtidigt upptogs också av några privatbanker.
Avgiftsfri elementarskola för barn från obemedlade familjer (också flickor). Fattigskolor började grundas efter 1755, ofta på privat initiativ. Så småningom började många av dem få statsstöd. Den första fattigskolan i Finland grundades 1817 i Helsingfors. Motsvarande fattigskola grundades 1820 i Åbo under namnet Bell-Lancaster skolan i Åbo och i Vasa 1827 där den hette Fattigskolan i Vasa. Fattigskolorna uppgick 1866 i folkskolan.
Riddare av Serafimerorden.
Ämbetsverk i det röda Finland under finska inbördeskriget 1918. Väg- och vattenbyggnadsrådet motsvarade Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna. Då en stor del av den gamla tjänstemannakåren vägrade samarbeta med de revolutionära var regeringen i det röda Finland (Folkkommissariatet) tvungen att skapa ersättande organ för de centrala ämbetsverken.
Styresorgan som i tullstyrelsens ställe skötte tullförvaltningen under inbördeskriget. Tullrådet lydde under folkkommissariatet.
Styresorgan som lydde under Folkkommissariatet och som i Fångvårdsstyrelsens ställe skötte fängelse- och fångförvaltningen 1918 när de centrala ämbetsverkens verksamhet avbröts.
Direktion med ansvar för rikets hospital och barnhus 1766–1773. Direktionen föregicks av Hospitaldeputationen och efterträddes av Serafimerordensgillet.
Från 1872 officiell benämning på rektors eller föreståndarinnas biträdande kollegiala styresorgan, bestående av ordinarie tjänstgörande lärare och lärarinnor i berörda undervisningsanstalt, likaså av skolstyrelsen förordnade vikarier. Lärarkollegiet sammankallades vid behov av rektorn (föreståndarinnan) för handläggande av ärenden rörande undervisning, disciplin eller förvaltning. I ärenden rörande relegering deltog också skolrådets ordförande.
I Ryssland var generalguvernör från 1708 till 1775 endast hederstitel för vissa guvernörer, 1775–1796 parallbenämning på ståthållaren, högsta styresmannen, i ett ståthållarskap eller generalguvernement, i Viborgs ståthållarskap/generalguvernement under ståthållarskapsperioden 1784–1797. Under stora ofreden från 1717 var generalguvernör en benämning som användes om landshövdingen över Åbo landshövdingedöme. Under lilla ofreden var generalguvernör en tjänstetitel för den 1742 tillträdda högsta styresmannen för den ryska civilförvaltningen. Denne blev utnämnd till generalguvernör över storfurstendömet Finland samt Åland och Österbotten.
En av de tre högsta ämbetsmännen inom Kungl. Serafimerorden och funktionär i Serafimerordensgillet som grundades 1787. Överste skattmästaren var efter 1809 Serafimerriddare.
En av de tre högsta ämbetsmännen inom Kungl. Serafimerorden och funktionär i Serafimerordensgillet som grundades 1787. Överste ombudsmannen var efter 1809 serafimerriddare. Han bevakade gillets och underlydande sjukhusinrättningars och barnhus intressen under rättegångar.
Högsta ledaren i riddarorden eller ordenssamfund. Värdigheten bärs i regel av regerande furstar, så också inom svenska ordensväsendet från och med 1748.
Titel för riddare av Kungl. Serafimerorden som enligt statuterna före utnämningen också måste vara kommendör eller kommendör med stora korset av någon av de andra svenska kungliga ordnarna.
Titel för innehavarna av de tre ämbeten inom Serafimerorden som grundades 1787 för Serafimerordensgillet. Titeln avskaffades 1809 då dessa ämbetsmän blev Serafimerriddare.Titeln serafimerriddare var förbunden med ämbetsmannens position. Orden är en gammal pluralform av ordet orden.
Deputation med ansvar för rikets hospital och barnhus 1757–1766. Deputationen efterträddes av direktionen över hospitalen och barnhusen.
Under autonoma tiden benämning på myndighet som omedelbart (genom förhandling, föredragning eller verkställighet) bistod kejsaren och storfursten i styrelsen av Storfurstendömet Finland. Sådana myndigheter var Statssekretariatet för Storfurstendömet Finland, Kejserliga senaten för Finland, generalguvernörs- och prokuratorsämbetet.
Under 1700- och 1800-talen tilltalstitel för kammarherre utan tjänstgöring vid hovet och som bar en förgylld nyckel (kammarherrenyckeln) fäst ovanför högra frackskörtet, som markerade den höga position han hade vid hovet (eller hos adeln) och påminde om att kammarherrarna en gång i tiden hade tillträde till kungens kammare. Av högre rang än kammarherre utan nyckel.
Avgift som riddarna och kommendörerna av de svenska kungliga ordnarna betalade till ordenskassan på stora ordensdagen. Avgiftens storlek beräknades utgående från betalarens ålder.Riddarna av Kungl. Vasaorden var befriade från avgifter fram till 1801. Utländska riddare och kommendörer betalade samma avgifter, men dessa gick inte till ordenskassan utan till Serafimerlasarettet.
Kassa för de enskilda kungliga ordnarna som samtliga stod under ordensskattmästarens omvårdnad.
Tjänstebeteckning för den av de så kallade överofficianterna inom svenska kungliga ordensväsendet som hade uppgiften att vårda ordenskassorna samt ordnarnas inkomster och utgifter. Övervakades av tre ombudsmän, eller Curatores Aerarii, som valdes för tre år åt gången.
Ombudsmän som övervakade ordensskattmästarens arbete.
Lägre ämbetsman inom svenska kungliga ordensväsendet med uppgift att bistå ordensskattmästaren.
Reglemente för orden.
Tjänsteman i Krigskollegium som ansvarade för arméförvaltningens kassa.
Avgift som någon är skyldig att betala som vederlag för något.
Benämning på varje sådant statsorgan som äger självständig beslutanderätt och handlingsförmåga inom ett visst offentligt område. Myndigheten representeras av en eller flera under ämbetsansvar beslutande och handlande ämbetsmän. Myndigheterna indelas i rättsförande och administrativa myndigheter, vilka ytterligare indelas i civila, militära, kyrkliga och judiciella myndigheter. Till myndigheterna räknas inte regenten eller folkrepresentationen.
Ursprungligen monarkens samling och förrådskammare för vapen. Kammaren hade redan på 1500-talet och särskilt från och med 1628 karaktär av historisk samling av kungliga dräkter, rustningar, munderingar, vagnar och andra föremål. Livrustkammarens museala funktion att för eftervärlden bevara kläder och föremål inleddes då Gustav II Adolf 1628 bestämde att hans kläder från krigskampanjen i Polen skulle bevaras i Livrustkammaren. Dräkter och föremål har sedan överförts från både klädkammaren och hovstallet.
Högt ämbete inom det svenska kungliga ordensväsendet, en av de så kallade storofficianterna, instiftat 1787 med uppgift att leda Serafimerordensgillet. Ordensvicekanslern förde ordet och föredrog ärenden i ordenskanslerns frånvaro. Vice kanslern var före 1809 inte serafimerriddare men hade säte och stämma i ordenskapitlet.
Benämning på de högsta ämbetsmännen inom det svenska kungliga ordensväsendet: ordenskansler från och med 1748 samt ordensvicekansler, överste skattmästare och överste ombudsman från och med 1787.
Ämbetsmän av andra graden, under storofficianter, inom det svenska kungliga ordensväsendet: skattmästare, sekreterare, ceremonimästare, underkansler och banerförare samt ordensbiskop från och med 1784.
Ämbetsman av lägre grad inom svenska kungliga ordensväsendet: rikshärold under perioden 1780–1809.
Benämning på ämbetsmän av lägre grad inom svenska kungliga ordensväsendet: kamrer, arkivarie och registrator från och med 1748 samt ordenshistoriograf från 1779.
Ämbetsman av andra graden, en av de så kallade överofficianterna, inom det svenska kungliga ordensväsendet.
Lägre tjänsteman vid Hans Majestät Kejsarens kansli för Finland i S:t Petersburg 1809–1892 då benämningen ändrades till expeditionssekreterare. Han emottog och expediterade finska ärenden som föredrogs för kejsaren.
Ämbetsman av andra graden, en av de så kallade överofficianterna, inom det svenska kungliga ordensväsendet. I allmän betydelse föregångsman, förfäktare, förkämpe eller ledare, märkesman.
Offentlig myndighet som utövar domsrätt, såsom domstol och vissa ämbetsverk.
Civilt, militärt eller kyrkligt offentligt styresorgan som i huvudsak idkar (lokal eller central)förvaltning.
Allmän benämning på ämbetsverk vars styrelse och förvaltning av ett visst samhällsområde omfattar hela landet. Ämbetsverk av denna typ kallades under perioden 1539–1634 vanligen kammare eller kansli, 1634–1809 vanligen kollegium, under autonoma tiden kontor, direktion eller överstyrelse och från och med självständighetstiden verk eller styrelse.
Orden, närmast hovorden, som instiftades av Lovisa Ulrika och Adolf Fredrik i samband med deras bröllop 1744. Den utdelades sista gången 1746. Orden instiftades efter en skämtsam incident med den då ännu blivande drottningens solfjäder. Eftersom den skapade oro utrikes –i bland annat Ryssland – då man befarade att den skulle tjäna parter som önskade öka kungamakten på riksdagens bekostnad, kom orden att bli kortvarig. Den förlänades främst till Lovisa Ulrikas kvinnliga hovstat. Devisen på ordenstecknet var: La liaison fait ma valeur – La division me perd (enigheten min styrka – söndringen mitt fördärv).
Under centralt ämbetsverk eller annat offentligt styresorgan lydande regional offentlig myndighet, till exempel länsstyrelse.
Benämning på ämbetsverk bestående av minst tre beslutsfattande ämbetsmän, av vilka en verkar som ordförande, och där besluten fattas gemensamt, vid oenighet genom omröstning. Motsats: chefsstyrt ämbetsverk.
Benämning på ämbetsverk där besluten inom förvaltningsområdet alltid tas av den högsta chefen ensam. Övriga ämbetsmän medverkar dock i beslutsfattandet genom att de ger utlåtanden, fungerar som handläggare eller kontrasignerar besluten. Motsats: kollegialt ämbetsverk.
Under 1700–1800-talen tilltalstitel för kammarherre av lägre rang utan tjänstgöring vid hovet.
Titel för svenska kungen under medeltiden fram till 1161. Titeln ersattes från 1278 med ”Svears och Götes konung”.
I biskoparnas titulatur från och med cirka 1172 förekommande beteckning för de sydvästra delarna av Finland. Den ersattes under 1200-talet med Fialanda (ca 1209) och 1221 med Finlandia.
Latinsk beteckning för Finland vilken började förekomma i biskoparnas titulatur från 1221 och avsåg de sydvästra landskapen kring Åbo. Anefter som landområdena öster om Åbo började införlivas med Sverige infördes 1308 och särskilt efter 1330-talet den officiella benämningen Österlanden, senare Österlandet, för områdena öster om det så kallade Finland. Från 1464 och särskilt efter 1500 användes begreppet Finland för hela området. Benämningen Österlandet användes i officiella dokument sista gången av Gustav Vasa 1525.
Ämbetstitel för hövitsmannen på Åbo slott samt över Tavastehus och Viborg under 1300-talet, med början från 1343.
Ordinarie plenum som, till skillnad från senatens gemensamma plenum, bara bestod av generalguvernören (ordförande) och senatens bägge viceordförande (ständiga ledamöter) samt tre senatorer från vartdera departementet. Senatens mindre plenum var inte domfört med mindre än åtta ledamöter.
I forskningen benämning på från 1200- och 1300-talet till 1500-talet uppkomna landskap med självstyre, egen förvaltning och ett landskapssigill. Dessa samlades årligen till gemensamma landskapsting. De utgjordes ursprungligen av Egentliga Finland, Nyland, Tavastehus, Satakunta och Åland. I slutet av medeltiden var de åtta till antalet, förutom de ovanstående också Savolax (1475), Österbotten och Karelen.
Hovämbete som skapades efter fransk förebild under drottning Kristinas tid 1652 och slopades 1654. Överste kammarherren kallades också grand chambellan och rikskammarherre och ersatte 1652–54 riksmarskalken i ledningen för hovet.
Kungadöme vars monark erhåller kronan genom arv, inte val.
Till stadens kassa utgående skatt eller arrendeavgift för nyttjande av stadens fundationsjord. Vretskatten kallades på vissa håll också täppepenningar.
Centralt kollegialt ämbetsverk som ansvarade för myndigheternas arkivbildning. Det bildades 1939 när Statsarkivet fick utökade befogenheter gentemot övriga statliga och kommunala myndigheter. Under Riksarkivet lydde landsarkiven, som förvarade de regionala myndigheternas arkiv i sina respektive distrikt. Riksarkivet leddes av riksarkivarien. Besluten fattades i ett kollegium som bestod av riksarkivarien och arkivråden.
Myndighetsarkiv som grundades 1816 då en extraordinarie arkivarietjänst inrättades i senaten. Tjänsteinnehavaren lydde under allmänna referendariesekreteraren. Senatens arkiv, eller Finlands allmänna arkiv som det också kallades, ansvarade för alla de handlingar, arkiv, allmänna och enskilda dokument, planer och kartor rörande Finland, vilka Sverige förbundit sig att överlämna till finska myndigheter i samband med att Finland avträddes till Ryssland. Arkivet flyttades från Åbo till Helsingfors 1819 och öppnades för allmänheten 1859. År 1869 ombildades verksamheten och arkivet ersattes av Finlands statsarkiv.
Porträttmålare vid hovet omnämnd sedan 1500-talet. Hovkonterfejaren var tidvis uppsatt på hovstaten, bl.a. 1729 och 1783.
Regional avdelning av Finlands Bank, vars verksamhet leddes av en diskontkommitté (med två ordinarie medlemmar och två suppleanter) och en bankkommissarie, biträdd av kassörer och kontorsskrivare.
Pagebeställning vid hovet under 1700-talet.
8341 - 8400 av 13863