Titel för häradets målsman och domare under medeltiden, omnämnd i finländska medeltidsurkunder tidigast 1411, sedan senmedeltiden tjänstebeteckning för en domsagas styresman och domhavande. Under medeltiden skulle häradshövdingen inte bara döma på tinget utan också leda verkställandet av domen. Han skulle bevaka häradets rätt till böter och dess rättigheter beträffande häradsallmänningen, broar och vägar. Han skulle låta gripa fredlösa och anställa husrannsakan efter stulet gods. Enligt Alsnö stadga skulle han inom sitt härad tillsätta de rättare som skulle förse resande med förnödenheter. Enligt Magnus Erikssons landslag skulle en av häradsmenigheten på extraordinarie ting vald nämnd med lagmannen som ordförande utse tre valbara, bofasta kandidater av vilka kungen utsåg en till häradshövding. Valförfarandet sattes ur spel av riksföreståndaren Svante Nilsson. Enligt denne kunde en utanför häradet bosatt häradshövding fullgöra åliggandena genom en vikarie. Kristoffers landslag reservera...
Titel som i Kristoffers landslag reserverades för häradshövdingens edsvurne vikarie. Från början av 1500-talet reserverades titeln för tolvmannanämndens ordförande. Det innebar att häradshövdingenräntan kom att disponeras av kronan, som förlänade häradshövdinge- och lagmanstjänster till adelsmän som lönefyllnad.
Tjänsteman vid undersökningsbyrån i Statspolisens huvudavdelning i Helsingfors som ledde undersökningar, förrättade förhör och avfattade undersökningsprotokoll. Förhörsledaren var underställd byråchefen för undersökningsbyrån. Kompetensvillkoren var juridisk examen eller examen från polisskolan. Tjänsten indrogs 1948 i samband med att Statspolisen indrogs.
Ledande spanare vid Övervakningsbyrån inom Statspolisens huvudavdelning i Helsingfors. Kompetensvillkoren var avgångsbetyg från polisskolans första klass. Under överdetektiven verkade flera detektiver. Tjänsten avskaffades 1948 i samband med att Statspolisen indrogs.
Tjänsteman vid passbyrån vid Statspolisens huvudavdelning i Helsingfors, av första till fjärde löneklass. Passgranskaren övervakade utlänningar som uppehöll sig i landet och passtrafiken mellan Finland och andra länder. Tjänsten avskaffades 1948 i samband med att Statspolisen indrogs.
Tjänsteman vid statspolisens huvudavdelning i Helsingfors, av första till tredje löneklass. Detektiven övervakade förehavanden som kunde skada rikets säkerhet och undersökte brott. Han var stationerad vid avdelningens övervaknings- eller undersökningsbyrå och var underställd byråchefen eller överdetektiven. Tjänsten indrogs 1948 i samband med att Statspolisen indrogs.
Rättslig sammankomst i städerna som förekom redan före de äldsta medeltidslagarna. I Birka leddes stadstinget av kungen personligen eller av dennes ställföreträdare, men besluten fattades av menigheten. Synnerligen viktiga beslut skulle dessutom underställas ett annat ting i en annan del av riket. På 1200-talet blev bytinget stadens domstol. Fogdens och rådmännens dom avkunnades på allmänt byting. I Magnus Erikssons stadslag förekommer byamotet endast på ett ställe.
Den lägsta rättsinstansen i en stad enligt Magnus Erikssons stadslag. Fogderätten sammanträdde på torget och bestod av en fogde, som representerade kungen, och en svensk och en tysk rådman. De sistnämnda var rättafogdar. Förmodligen avhandlades endast politimål av fogderätten. Domarna kunde appelleras till rådet.
Titel för chefen för Skyddspolisen, med kompetenskravet juriskandidatexamen eller högre rättsexamen. Polisrådet ledde och övervakade verksamheten, upprätthöll förbindelser till motsvarande myndigheter i utlandet, utvecklade samarbetet med andra undersökningsenheter och -myndigheter samt utvecklade verksamhetsformerna och arbetsmetoderna vid Skyddspolisen. Polisrådet utnämndes av republikens president, utan att befattningen lediganslogs.
Från och med 1903 enhet vid stadspolis, sedermera polisinrättning, som har till uppgift att upprätthålla den allmänna, yttre ordningen i staden genom övervakning och utryckningar. Ordningspolisen kallas även distriktspolisen (motsats: kriminalpolisen). Ordningspolis fanns före 1950-talet endast i Helsingfors.
Specialenhet vid kommunal polismyndighet som har i uppdrag att spåra upp och utreda brott. Benämningen används också om Kriminalpolisens ämbetslokal. Innan Centralkriminalpolisen inrättades 1955 fanns en dylik polisenhet endast i Helsingfors på 1940-talet.
Sammankomst för den medeltida kungliga rättsutövningen. Flera belägg före och under landskapslagarnas tid visar på att kungen haft rätt att ingripa med summariskt strafförfarande. Från Birger Jarls tid var kungen sannolikt själv domshavande på räfsten. I början av 1300-talet reglerades den kungliga domsrätten genom stadgor. År 1344 infördes en tolvmannanämnd för att döma den som ofredade allmogen mot kungens rätt. Stadgorna ledde fram till bestämmelserna om rättareting 1345. Magnus Erikssons landslag stadgade att konungsting skulle utlysas sex veckor innan ting skulle hållas. Det kungliga tingen utvecklades i början av 1400-talet och som särskilt konungsting för Finland grundade Erik av Pommern landsrätten i Åbo vars verksamhet reglerades 1411. Kristoffers landslag 1442 uppdelade de lokala konungstingen och gjorde skillnad mellan räfste- och rättareting.
Nämnd som enligt Kalmar recess skulle finnas i varje lagsaga. Formellt var nämnden en del av den kungliga domsrätten och alla fullföljda mål skulle hänskjutas till den. När kungen befann sig i Danmark skulle hans domsrätt i princip utövas av rådet.
Specialenhet vid kommunal polisinrättning med uppdrag att spana upp och utreda begångna brott. Före 1950 fanns en dylik endast vid Tammerforspolisen. Chefen för enheten bar tjänstebeteckningen föreståndare.
Specialenhet vid kommunal polisinrättning som har i uppdrag att spana upp och utreda begångna brott. Före 1950 fanns en dylik endast vid Åbopolisen. Chefen för enheten bar tjänstebeteckningen föreståndare (johtaja).
Person som var kompetent att vittna på ett ting om vad som beslutats på ett ting. I Danmark användes benämningen också om en urkund eller ett intyg över vad som skett på ett ting.
Vid kommunal polismyndighet belägen byrå som under ledning av en föreståndare ansvarade för civil- och adressregister, passärenden och information till allmänheten. En dylik fanns före 1950 bara i Björneborg och Tammerfors.
Vid kommunal polisinrättning belägen avdelning som, under ledning av en föreståndare, förde de till polismyndighetens ansvarsområde hörande registren. En registerbyrå fanns före 1950 endast vid Helsingfors-, Åbo-, Tammerfors- och Uleåborgspolisen.
Vid kommunal polisinrättning belägen avdelning som, under ledning av en föreståndare, skötte mantalsregistret i sitt distrikt. Mantalsskrivningsbyråer fanns före 1950 endast vid Helsingfors-, Åbo- och Uleåborgspolisen.
Avdelning vid Helsingforspolisen (före 1950-talet) som under ledning av en föreståndare hade i uppdrag att föra de register som hörde till polisens ansvarsområde. Avdelningen var uppdelad i Mantalsskrivnings-, Civilregister- samt Adress- och upplysningsbyrån.
I poliskammare polismästarens högra hand och ersättare vid jäv eller frånvaro, senare tjänsteman under chefen för stadspolisen, indelad i äldre och yngre, som biträdde i handledningen och övervakningen av polispersonalens tjänsteutövning. Polismästaradjointer började förekomma särskilt efter 1849. De utnämndes av generalguvernören. I mindre poliskammare eller stadspolis sköttes uppgifterna av sekreteraren. Polismästaradjointen kallades också underpolismästare.
Benämning på polismästaradjoint med juridisk utbildning och domarkompetens, under autonoma tiden i motsats till polismästare med civil tjänstemannakompetens, från och med självständighetstiden till 1950-talet som biträdde polismästaren i judiciella ärenden och fungerade som polismästarens vikarie i dylika ärenden.
Tjänstebeteckning för poliskommissarie i ledande eller mer ansvarsfyllda uppgifter vid kommunal eller statlig polisinrättning, överordnad yngre kommissarier.
Poliskommissarie som i tjänsteställning, tjänsteår eller utbildningsgrad står under äldre kommissarier.
Titel för pedagog vid Statens polisskola som undervisade i praktiskt polisarbete, i motsats till de lärare som undervisade i akademiska ämnen.
Tjänstebeteckning för biträde vid Kriminalcentralens kriminallaboratorium (grundat 1938), till tjänsteår eller utbildning överordnad yngre undersökningsbiträde.
Tjänstebeteckning för biträde vid Kriminalcentralens kriminallaboratorium (grundat 1938), med lägre antal tjänsteår eller lägre utbildning än äldre undersökningsbiträde.
Avdelning vid Skyddspolisen som från och med 1948 ansvarade för den operativa verksamheten.
Polismyndighet vid Vasa länsstyrelse före 1950-talet, som samordnade och ansvarade för utredning av grova brott som berörde flera delar av länet. Den var egentligen en underavdelning till kriminalavdelningen vid kriminalcentralen som i statskalendern gick under namnet kriminalcentralen för X län. I Nylands län arbetade enheten vid Kriminalpolisen.
Slottskansliet i Stockholm, i egenskap av dömande myndighet dels i tvister rörande fordringar mellan ryska och svenska undersåtar, dels i mål gällande vissa smärre förseelser begångna inom slottets jurisdiktion.
Återställande av en enligt allmänna rättsregler förlorad rättighet, särskilt om medgivande av undantag från gällande bestämmelser rörande försutten besvärstid, frånvaro från domstol utan eget fel m.m.
De möjligheter till ändringssökande som kan komma i fråga efter att ett avgörande i lägre instans har vunnit laga kraft. De anförs endast på grunder som särskilt anges i lag, under autonoma tiden huvudsakligen resning (återbrytande) och återställande av försutten tid, under svenska tiden främst domvilla.
Utanför lagen, undersökningen eller domen. Termen förekom under autonomin.
Under svenska tiden om laga kraft vunnen dom som på grund av nådeansökan hade tagits upp till behandling för eventuell benådning.
Särskilt beredningsorgan 1808–1809, inrättat för att minska regentens arbetsbörda i regeringsbestyren. Kungliga beredningen behandlade de ärenden som skulle refereras till konungen från Rikets ärenders allmänna beredning, med befogenhet att expediera beslutet under Kgl. Maj:ts sekret ifall de båda beredningarna var av samma åsikt eller bereda ärendet för föredragning i det kungliga kabinettet. Kungliga beredningen bestod av riksdrotsen, kanslipresidenten, hovkanslern, tjänstgörande generaladjutanterna och särskilt förordnade medlemmar, till exempel överståthållaren i Stockholm och Krigskollegiums president.
Regeringsärende som avgjordes av regenten i dennes kabinett, med eller utan andra deltagare. Termen användes särskilt om de ärenden som avgjordes av konungen och endast två riksråd under frihetstiden (1719/20–1772), de ärenden som underställdes konungen från Rikets allmänna ärenders beredning från 1789, och 1808–1809 de ärenden som refererades för konungen av Kungliga beredningen.
Påvens benämning på sig själv. Däremot tilltalades han i suppliker ”Beatissime pater” eller ”Sanctitas vestra”. Han kallade biskopar ”frater” och övriga män ”filius”.
Titel för påven i suppliker. Däremot kallade han sig själv ”Seruus seruorum Dei”, biskopar ”frater” och övriga män ”filius”.
Den titel som en riddare själv använde sig av i handlingar under medeltiden. Titeln ”miles” eller ”riddare” skrevs efter namnet. Däremot tilltalades han ”dominus” (herre) före namnet. Han omtalades som ”strenuus miles”, ”stränge riddare”, ”ärlig herre”.
Skriftlig handling som tillkännagav att Kgl. Maj:t hade beviljat tillstånd åt en gäldenär att för viss tid få anstånd med fullgörandet av sina ekonomiska förbindelser.
”Allt annat likt”.
Intresseorganisation som hade till uppgift att tillvarata gemensamma ekonomiska intressen inom en yrkesgrupp eller driva ekonomisk verksamhet inom manufakturer, bruksverksamhet, handel och industri. Societeter förekom särskilt på 1700-talet. Det fanns sammanslutningar för bl.a. apotekare, boktryckare, fiskköpare, handelsmän, schweizerbagare, vinskänkare och kirurger.
Myndighet under regeringen som tillsammans med länsstyrelserna har i uppgift att genomföra beslut som fattats av regeringen och riksdagen.
Underrättelse, en term som används till exempel vid överlåtelse av enkelt skuldebrev där gäldenären underrättas, denuntieras, om överlåtelsen.
I kyrkorätten den bestämda ämbetsställning som en klerk vid en bestämd kyrka blev ordinerad till och som han med hänsyn till beneficium hade rättskrav på. Avsikten med systemet var att undvika kringflackande arbetslösa klerker och säkra en arbetsplats åt varje klerk som blev ordinerad. I Sverige är vigningar för en bestämd sockenkyrka inte kända. Däremot förekom listor på vigningar för bestämda stift.
Utredning som görs av en dispaschör, tjänsteman med domarkompetens, som redovisar förluster och kostnader vid en sjöskada. Benämningen användes även om själva handlingen som innehöll en dylik redovisning.
”Enligt lagen”, rättsligt sett.
”Mot lagen”.
”Skuld”, oaktsamhet, vårdslöshet, utan uppsåt. Om en tjänsteman vållade kronan skada genom oaktsamhet eller vårdslöshet skulle han ersätta skadan. Om skadan däremot hade uppkommit av våda, det vill säga varit en olyckshändelse, var han inte skadeståndsskyldig.
Åsamkad skada.
”Enligt den givna lagen”, ur gällande lags synpunkt, angående gällande lag.
Rättsstridig handling, förbrytelse. Handlingarna indelas i delictum commissionis: brott som sker under aktiv handling, delictum omissionis: brott som är förvållat eller beror på försummelse, delictum proprium: brott mot specialnormer och delictum iuris gentium: av staten eller myndighet begått brott eller försummelse gentemot medborgarna, sedermera också mot internationell rätt.
Borgen där borgensmannen förbinder sig att betala först efter att huvudgäldenären förgäves har blivit krävd.
Under Skolstyrelsens barnskyddsavdelning verkande uppfostringsanstalt och skolinrättning för gossar som förde ett osedligt leverne, sedermera också för dylika flickor. Skyddshem började grundas från 1909. Benämningen skyddshem användes sedermera också om motsvarande kommunala (och privata) uppfostringsanstalter.
Underlag som kan ligga till grund för verkställighet, till exempel en domstols dom, utslag efter betalningsföreläggande, godkänt strafföreläggande eller restlängd (för skatt).
Det regale som innebar en avgift vid handel. I Sverige infördes tull sannolikt i slutet av 1100-talet och gällde först enbart utländska köpmän. Att också inhemska köpmän måste betala tull är belagt under Magnus Erikssons regering.
Benämning på förtullning av varor under medeltiden. Enligt Magnus Erikssons stadslag var gäster skyldiga att låta skriva in sitt gods i klädeshuset före försäljningen för beräkning av tullavgift. I slutet av medeltiden gjordes detta i särskilda tullbodar. Det gods som gäster och byamän inte kunde sälja hade de rätt att saklöst föra bort igen, såvida det inte var fråga om livsmedel.
Rätten att på viss tid och plats bedriva handel, så att våldsbrott på platsen bestraffades hårdare än vanligt. Avsikten var att trygga handelns fortbestånd. Bestämmelser om torgfrid är sällsynta i landskapslagarna. Brytande av torgfrid på förmiddagen jämställdes i Björköarätten med edsöresbrotten mot hem- och kyrkofrid. I Magnus Erikssons stadslag och i stadsprivilegier förkommer uttrycket ”rätt torgdag”.
Framtvingad bekännelse inför rätten. Tortyr förekommer ytterst sparsamt i de medeltida landskapslagarna. Få tortyrfall är kända. Olaus Petri varnade delvis för tortyr i sina domarregler. Räkenskaperna i Stockholm upptog några tortyrinstrument 1462.
Benämning på tumskruvar. Tumskruvar är kända från räkenskaperna i Stockholm 1462. År 1488 omtalades i Stockholm en kvinna på vilken man skruvat sönder två jungfrur.
11161 - 11220 av 13863