Underavdelning till balk i de fornsvenska lagarna.
På 1700-talet en penningsumma som ett ämbetsverk betalade ut till tjänsteman från sina egna anslag. Flitpengarna var en belöning för tjänstemannens nit, flit eller övertidsarbete. Benämningen användes också om en specifik inkomst, utom den fasta lönen, som tillkom erfarna skådespelare vid de kungliga teatrarna i Stockholm, beräknad enligt antalet roller de hade uppträtt i.
Rätten att sluta överenskommelser med främmande makter. Under äldre medeltid ingicke detta i regel i statsöverhuvudets mandat, som en del av hans allmänna kompetens att representera sitt rike. När riksrådet växte fram och fick ökad politisk makt blev tidvis riksrådets medgivande nödvändigt. Under interregnum övergick hela traktatkompetensen till riksrådet.
Bygdelagsenhet som utgjorde en tredjedel av en naturligt avgränsad bygd, som ett landskap. Det medeltida Åland var indelat i tredingar; Saltviks, Finströms och Jomala. Deras uppgifter var att äga mindre allmänningar, att bygga broar och färjor och att turvis ombesörja överskickandet av den årliga skatten till fastlandet. Ännu i början av 1500-talet fördelades skjutsningsskyldigheten på tredingarna. Dessutom utgjorde tredingar rättssamfund med rättsskipning på tredingstingen.
Benämning på vissa typer av gärningsmän, förekommer i några landskapslagar. För skamliga gärningar av en viss natur kunde gärningsmannen dömas till rättslöshet samt en bot som ursprungligen var 3 mark silver.
Under tidig medeltid var Sverige en blandning av arv- och valrike. Kungen utsågs bland de förnämsta ätterna. För att försäkra sig om att successionen skulle gå till den äldste sonen, började den regerande kungen låta välja denne till kung redan under sin livstid. Det minskade också stormännens möjligheter att ställa villkor till tronpretendenten. Under 1300- och 1400-talen betonades i lagstiftningen Sverige som ett valrike. Kandidaterna skulle då vara kungasöner, så vitt sådana fanns att tillgå. Valprincipen poängterades också i unionsdokumentet från mötet i Kalmar 1397. Arvrikesprincipen infördes först genom Västerås arvförening 1544.
Ofri person. Trälen saknade manhelgd och stod utanför ätten i motsats till en fri person. Han var rättslös i förhållande till sin ägare och dennes familj. Brott begångna mot en träl behandlades som skadegörelse på annans egendom och sonades genom ersättning för ägarens förlust. Ägaren ansvarade för brott begångna av en träl. Trälkvinnans barn tillhörde hennes ägare. En träl kunde säljas, stjälas, skänkas bort eller gå i arv. En person kunde bli träl genom härtagning eller om en fri person gjorde sig och sina efterkommande till gävträlar. En infödd kunde också arbeta av sin skuld eller lämna sina barn som skuldträlar. Frigivning av träl skedde genom ättledning i ägarens eller någon annans ätt. Träldom avskaffades genom Skarastadgan 1335.
Det rättsskydd som tillkom en fri man till person, egendom och ära. Han hade rätt till personlig fred, säkerhet, okränkbarhet och helgd. Han hade, i motsats till en träl, också rättskapacitet, vilket innebar att han kunde uppträda på tinget, inneha egendom och hade rätt att ingå ekonomiskt eller juridiskt bindande avtal. Manhelgden förlorades endast genom vissa handlingar som kränkte en annan persons manhelgd eller genom gävträldom. Manhelgd behandlas i landskapslagarna.
Den rättshandling som innebar att en ofri man eller kvinna blev upptagen i ätten. Den kunde också innebära legitimering av frillobarn. Ättledning förekom i ättesamhället och påträffas endast i landskapslagarna. Den viktigaste rättsverkningen av ättledning var att den ättledde blev arvsberättigad efter sin far och sina fädernefränder. Om den ättledde saknade barn, syskon eller föräldrar ärvdes han av ättledaren.
Den form av träldom som innebar att en person på grund av fattigdom gjorde sig själv med sin eventuella egendom och sina efterkommande till trälar. Den blivande ägaren kunde vara en släkting, men också en ickebesläktad person. Gävträldom försvann under 1200-talet.
Temporär form av träldom som innebar att en skuldsatt person arbetade av sin skuld eller lämnade sina barn som skuldträlar.
Systrar i ett nunnekloster vilka stod utanför konventet. De var direkt underställda abbedissan och arbetade i klostrets hjonagård.
Ständerutskott som sammanträdde i Helsingfors i januari till mars 1862 för att förbereda 1863 års lantdag. Januariutskottet bestod av 48 deputerade, 12 för varje stånd.
Stekarhussven i ett kloster. På motsvarande sätt fanns stekarhussystrar i nunnekloster.
Äldre rättsterm för medborgerligt förtroende, rättskapacitet.
Riddarorden som bildades i Palestina 1190 och som från 1226 koncentrerade sin verksamhet till Ostpreussen. Orden förenades 1237 med resterna av Svärdsbrödraorden. Områdena utanför Preussen och Livland var indelade i distrikt, som i sin tur var indelade i komturer.
Benämning på ett distrikt inom Tyska orden, som låg utanför Preussen och Livland. Distriktet var direkt underställt tyskmästaren.
Befälhavaren för en komtur, eller ett kommando inom Tyska orden.
Underavdelning inom ett balleidistrikt i Tyska orden. Årsta i Sverige var verksam 1262–1467 och var egentligen en testamentsstiftelse av Karl Ulfsson Folkunga, som stupade i Tyska ordens armé vid Durben 1260.
Minnesbok; titel för Stockholms stads tänkebok åren 1474–86 samt 1511.
Förening av två eller flera självständiga stater. Unionen kunde förverkligas som en personalunion eller som en realunion. I det förra fallet var vanligen det förenande bandet statsöverhuvudet, och unionen kunde automatiskt upphöra vid monarkens död. Om unionsländerna hade samma tronföljdsordning eller om det fanns överenskommelser om att välja en gemensam tronföljare kunde personalunionen fortgå. I så fall övergick personalunionen ofta i en realunion.
En av de två urkunder som bevarats från mötet i Kalmar 1397. Det föreligger i original. Utfärdarna intygade att de bevistat kröningen av Erik av Pommern till kung i de tre nordiska rikena och lovade honom sin trohet och kärlek.
Den ena kvarlevan från mötet i Kalmar 1397. Den är skriven på papper. Unionsbrevet avser att reglera det framtida förhållandet mellan de tre rikena i Kalmarunionen. De skulle hädanefter ha gemensam kung och en av kungens söner skulle väljas. Kungen hade inflytande över utrikespolitiken, eftersom han kunde förhandla och sluta fördrag med främmande makter tillsammans med rådet i det rike där han befann sig. Däremot skulle rikena bevara sina egna lagar.
Den urkund som reglerade förhållandet mellan Norge och Sverige i rikenas union 1319–1344.
Korporation av lärare och/eller studenter, försedda med privilegier och rätt att utdela akademiska grader. Benämningen blev allmän på 1200-talet. Det egentliga universitetet utvecklades från universitetet i Bologna omkring 1150. Något yngre var universitetet i Paris som utvecklades då lärarna organiserade sig i en självständig korporation som fick stöd av kurian. Universitetet bestod vanligen av fyra fakulteter: i teologi, juridik, medicin och de fria konsterna. Studenterna och magistrarna var organiserade efter sina hemländer i nationer, som leddes av en procurator. Examina och akademiska värdigheter var detaljreglerade.
Under medeltiden en organisation för studenter och magistrar i artes-fakulteten. Antalet nationer var i regel fyra. Medlemmarna var indelade efter sina hemländer och nationen leddes av en procurator.
Fakultet för de fria konsterna. Dessa bestod av trivium (grammatik, retorik och logik) och quadrivium (aritmetik, geometri, musik och astronomi). I Paris leddes artes-fakulteten av rektor, som i slutet av 1200-talet blev hela universitetets rektor. I artes-fakulteten avlades först baccalaureus-examen, och därefter krävdes omkring fyra års studier för magisterexamen.
Köpenskap som bedrevs inom ett visst område omkring eller i närheten av en stad.
Handling genom vilken parterna i en fejd avtalade om stridens upphörande.
Sätt att skaffa sig fördelar genom oäkta skrivelser. De medeltida lagarna behandlade inte urkundsförfalskning. Urkundsförfalskning förekom inom alla samhällsklasser och på alla nivåer. Strider om urkundsförfalskningar fördes åtminstone i riksrådet. Äktheten undersöktes också av biskoparna och andra höga prelater.
Benämning på en hemmansägare som ägde en del av en annan bys bolåkrar. Benämningen förekom i Finland. Genom skattläggningar på 1580-talet försökte kronan avskaffa dylika ägoförhållanden.
Ursprungligen om personer från annat landskap, motsats: inhemsk eller härländsk. I landskapslagarna förekommer benämningen både i den ursprungliga och i den moderna betydelsen. Betydelsen diskuterades på ett möte i Kalmar 1436. Riksrådet ansåg att ”inländsk” och ”infödd” var identiska, medan Erik av Pommern ansåg att uttrycket inländska män omfattade alla som hade egendom i Sverige.
I Finland använd benämning på en hemmansägare som i en främmande socken ägde utbysskatt eller del av någon bys bolåkrar. Benämningen förekom under medeltiden och på 1500-talet.
Skatt som skulle erläggas vid Valborg. Under medeltiden skulle vanligen skatter som hade med ledungen att göra betalas på våren. Enligt Erik av Pommerns skattebok 1413 skulle smör och fläsk av skeppsvisten betalas vid Valborgsmässan.
Värdering eller omräkning av en myntsort till en annan. Inflationen i Norden var i praktiken nästan konstant under medeltiden och det innebar talrika valvationer.
Fastställt värde på ett i landet gångbart utländskt eller inhemskt mynt, vars värde har förändrats i förhållande till nyutgivet.
Med heraldisk terminologi gjord beskrivning av ett vapens innehåll.
Förbud mot att bära vapen. Enligt Magnus Erikssons stadslag var utländska gäster förbjudna att bära vapen. Endast om gästen hade fejd på sig kunde fogden och rådmännen ge honom tillstånd att bära vapen. De inhemska borgarna fick endast bära vapen om de ägde fastighet eller lösöre av ett visst värde i staden. Frälsemän fick bära vapen, medan totalt vapenförbud gällde för bönder, legodrängar och vanartiga lösdrivare.
Ledare för ett skrå. Åldermannen var ansvarig för att hantverkarna gjorde ett gott och ostraffeligt verk och att de sålde sina arbeten efter rätt och skälighet.
Kontroll av varors kvalitet, vikt, mått och pris. Normerna utfärdades under medeltiden av kungen och riksrådet genom lagstiftning, förordningar och stadgar för rikets städer. Inom staden utövades kontrollen av fogden, borgmästare och rådmän, som för ändamålet kunde utse särskilda medhjälpare. Under rådet fanns skråna där det hörde till åldermannens uppgifter att övervaka mästarna. Brott mot varukontrollen åtalades inför rådet som domstol.
Besiktningsman, en edsvuren medeltida tjänsteman utsedd av stadens råd. Han skulle kontrollera och godkänna vissa varor som exempelvis fisk, näver, bräder, tjära, ved, hampa, lin och kalk före försäljningen. De godkända varorna skulle stämplas med stadens märke. Stämplingen varierade beroende på kvaliteten. Vräkaren hade också rätt att konfiskera varor och bötfälla ägaren. Under senmedeltiden var vräkning obligatorisk i städer med sjöfart till utlandet.
Ämbetsmän som i den medeltida staden granskade livsmedel och hantverksprodukter. I skråordningarna från Stockholm finns bestämmelser om skådare och skådning. I smedernas skrå sades 1479 att verkmästaren skulle med två bröder skåda varje mästares arbete. Motsvarande bestämmelser fanns också för skådning av läder, skor, grytor, kannor, skinnarbeten, snickerier och timmermännens arbete. Guldsmederna i Uppland skulle från 1473 en gång årligen låta verkmästaren i Stockholms guldsmedsämbete granska deras vikter och deras arbeten i Uppsala. Antalet skådningar varierade mellan olika hantverk och städer.
Besiktning av hantverksprodukter och tillfället då besiktingen utfördes.
Enligt Magnus Erikssons stadslag skulle järn, fläsk och annat som fördes till Stockholm samt allt som fördes utomlands vägas. Endast städerna fick äga vågar för detta ändamål. Vägningen som utfördes av en särskild tjänsteman skulle intygas med vågsedlar.
Märkningsplikt gällde under medeltiden både för städerna och för vissa hantverkare. Enligt stadslagen skulle staden märka spann, pyndare, sälaåmar, besman och alla slag av måtter och vikter med stadens märke. Avsikten var att garantera konsumenterna rätt mått och vikt. Tunnbindare skulle ha ett speciellt märke med vilka de skulle märka sin produktion, så att om någon tunna innehöll fel rymd, kunde de ställas till ansvar. Järnblåsare som inte hade eget märke och sålde dåligt järn skulle ställas till ansvar. Guldsmederna ålades 1485 att sätta sitt märke på de arbeten där det gick att slå det. Klädespackor med importerat kläde kvalitet, längd och bredd kontrollerades redan i tillverkningsortens klädeshall och försågs med blyplomber. Blypomberna visade tillverkningsortens stadsvapen eller namninitial, samt något tecken som visade kvaliteten.
Tjänsteman i den medeltida staden med uppgift att kontrollera och förse spann, pyndare, sälaåmar, besman och alla slag av mått och vikter med stadens märke. Enligt stadslagen skulle märkarna vara två till antalet. Den märkare som förfalskade måtten och togs på bar gärning och överbevisades skulle hängas.
Kontroll av brödets kvalitet och storlek sköttes under medeltiden av stadens råd. I Stockholm kontrollerades bagarna av stadens brödskådare och rådet utsåg också bagarskråets ålderman. År 1484 bestämdes att bagarna förutom vetebröd också skulle baka en brödkaka av rågmjöl enligt gammal sed. Brödets vikt ändrades flera gånger beroende på spannmålspriset. År 1545 fastställdes en tabell för brödets vikt i förhållande till priset på vetespannen.
Benämning på ett bröd av vete som vägde 4 lod. På grund av dyrtid fick bagarna i Stockholm specialtillstånd att baka brödet 1545.
Intyg utfärdat av en fabriks- och hantverksförening varigenom en lärling förklaras kompetent att mera självständigt utföra vissa uppgifter efter avslutad undervisning med prov. Lärbrevet var en motsvarighet till skråväsendets gesällbrev.
Läroverk för pojkar.
Pass som utfärdades för en gesäll av hans hantverksskrå då han lämnade en stad för gesällvandring.
Prov som i vissa yrken efter lärotidens slut avlades inför skråämbetet av en lärling för att han skulle förklaras som gesäll.
Vandring under vilken en gesäll förkovrade sig i sitt yrke genom att arbeta för olika mästare.
Härbärge för vandrande gesäller under skråväsendets tid.
Att sekretessbelägga statliga eller kommunala allmänna handlingar för att till exempel skydda rikets säkerhet och finans- och penningpolitik samt för att förebygga eller beivra brott. Beslutet tas enligt sekretesslagen av myndigheten i fråga och kan överklagas till domstol.
Bruket att lägga ett yngre brev ovanpå ett eller flera äldre, som det yngre brevet åberopar i texten. Vidfästning gjordes vanligen så att en eller flera av det yngre brevets sigillremsor genomdrogs det äldre brevets uppveck, varefter vaxsigillet fastsattes. Endast ett exempel på vidfästning av brev finns bevarat bland de finska medeltidsurkunderna.
Prövning av hinder, huvudsakligen äktenskapshinder. Hindersprövning begärdes före vigseln av både mannen och kvinnan.
Kopiering av en handling så att den har samma rättskapacitet som originalet. Avsikten har varit att ersätta originalet med en likvärdig kopia. Kopiering gjordes vanligen av en andlig eller världslig myndighet. Den nya handlingen inleddes vanligen med ett protokoll som bevisade att de som utfärdat vidimationen sett och läst originalet.
Den åtgärd då en tjänsteman eller fångförare på arvode med vilja eller av vårdslöshet släppte lös en fånge som han skulle bevaka. Personen kunde straffas med avsättning, i värsta fall med straffarbete eller fängelse och vid lindrig vårdslöshet med böter.
Kollektivbenämning på vakter inom fångvården under svenska och autonoma tiden.
11221 - 11280 av 13863