Skyldighet att ställa upp reservsoldater. År 1741 infördes fullständig vargering som 1752 blev frivillig för rusthåll. År 1773 uppmanades varje rote i Finland hålla sig med en reservkarl som delvis bekostades av kronan. Antalet minskades 1776 till en reserv per två rotar eller per två rusthåll. Vargeringen avskaffades 1810 i Finland, 1811 i Sverige.
Militärt ackordsystem där militärbefälet åtog sig att mot en viss ersättning anskaffa och underhålla manskapets persedlar, bekosta rekrytering och underhåll. Termen användes också om själva ersättningssumman. En viss typ av passevolans fanns redan under 1600-talet för rekryteringen till de värvade trupperna. Passevolansen reglerades med kontrakt mellan Krigskollegium och kompanicheferna. Ersättningen beräknades utgående från den styrka som under olika tider på året skulle vara i tjänst, de olika persedlarnas brukningstid och det pris som de betingade vid tillverkning för kronans räkning. Bägge kontrahenterna kunde säga upp kontraktet. Vid de värvade kavalleriregementena kunde passevolansen också utsträckas till remonteringen och furageringen. Under Gustaf III:s regering gjorde kronan och rotarna eller rusthållarna vid flera regementen överenskommelser, enligt vilken kronan åtog sig manskapets underhåll under mötena mot en viss avgift. År 1786 föreslogs att detta skulle utsträckas till...
Av kronan från och med 1773 utgående medel för att bekosta en reservsoldats beklädnad. Penningen var en ersättning för skyldigheten att själv hålla sig med släpkläder och föda under exercistiden, vanligen 14 dagar per år i ett kompani.
År 1682 bestämdes att allmogen skulle befrias från utskrivningar, men i stället anskaffa en viss mängd ständigt manskap, så att ett visst antal hemman bildade en rote med ansvar för en soldat. I Finland skulle allmogen hålla sex infanteriregementen med soldater. Roteringsbesvär infördes i Åbo och Björneborgs län 1694, Tavastehus och Nylands län 1696, Savolax och Nyslotts län 1695, Österbottens län 1731.
Två militära avdelningar för fotsoldater bestående av 2 050 man, uppställda av allmogen i Åbo och Björneborgs län 1697–1810, enligt särskilt kontrakt, till den indelta arméns förfogande. Fem hemman bildade en rote som uppställde och ekiperade fotsoldaten samt höll honom med ett torp med åker, äng och kåltäppa samt besiktningskost.
Ryttarenhet som utgjorde grundvalen för ryttarförbandet i ett visst militärt distrikt.
Avgift som varje rote årligen skulle betala till kronan. Avgiften ersatte kronans utgifter för besiktningskosten för en soldat i de fall när en hel rote hade blivit öde. Ödesroteavgiften blev en ständig avgift 1697.
Regemente, uppsatt som indelt regemente 1696. Det bildades genom en sammanslagning av Västra Nylands infanteriregemente och Östra Nylands infanteriregemente. Det utplånades 1709–10 men återuppsattes 1711. År 1791 anslöts Nylands lätta dragonkår och Nylands jägarbataljon till regementet, som fick namnet Nylandsbrigad. Fem hemman bildade en rote som uppställde och ekiperade fotsoldaten samt höll honom med ett torp med åker, äng och kåltäppa samt besiktningskost. Regementet upplöstes i mars 1809. Traditionerna fördes vidare 1958 genom bildandet av Nylands brigad.
Indelt regemente som bestod av två militära infanteriavdelningar, ursprungligen 1 033 man, uppställda av allmogen i Savolax och Nyslotts län 1695. Två hela hemman bildade en rote. Regementet minskade i storlek då delar av länet avträddes till Ryssland 1721. Efter den nya ländsindelningen i Finland 1775 bytte regementet namn till Savolax lätta infanteriregemente.
Omtvistad riksgräns, benämning på riksgränsen mellan Finland och Ryssland efter 1721.
Ort där det finns en permanent förläggning för lantmilitär eller benämning på trupper som är förlagda på en sådan ort. Garnisonsregementen fanns i Sverige under stormaktstiden i befästa platser på andra sidan Östersjön. År 1729 fanns garnisoner i Fredrikshamn och Villmanstrand. År 1918 fastställde militieexpeditionen att alla trupper som stationerats på samma ort utgjorde ortens garnison.
Avgift till Krigsmanshusfonden som både inhemska och utländska resenärer erlade för att få ut ett passagerarpass för en utrikesresa. Den var inte obligatorisk för passagerare över tolv år som reste till lands eller för skeppare som betalade en avgift för sjöpass. Passagerareavgiften infördes 1732. Då gick den till Amiralitetets inkvarteringskassa, 1798 överläts den till Amiralitetets krigsmanshuskassa och efter 1809 till Krigsmanshusfonden i Finland. Avgiftens storlek var beroende av passagerarens kön och sociala status. Den betalades omedelbart till den myndighet som utfärdade passet.
Avgift som från vissa socknar efter 1689 skulle erläggas till Vadstena krigsmanshus. Den var då var 40:de tunna av det kronotionde som levererades till kyrkohärbärgena. När insättningen till kyrkohärbärgena upphörde omvandlades avgiften till ett fixerat belopp, som pålades vissa hemman. Från 1810 skulle avgiften erläggas till Krigsmanshuskassan.
Person som meddelar undervisning; lärare, preceptor eller informator.
Tillfälliga inkomster som en kyrkoherde kunde uppbära. Pastoralier förekom från medeltiden fram till 1886. Inkomsterna bestod av avgifter för kyrkliga förrättningar i prästdräkt: lysning, vigsel, dop, begravning och likpredikan, sockenbud och kyrktagning efter förlossning, samt en viss andel i sterbhus. Efter 1886 återstod en särskild avgift endast för ämbetsbevis. Pastoralier användes efter 1886 som beteckning på en prästs alla löneförmåner: beskattningsbar lön, ersättningar för vissa enskilda förrättningar och tjänstebostad.
Under 1700-talet fastställt understöd ur nådårsfonden för i tjänsten avlidna tjänstemäns sterbhus. Storleken var vanligen ett halvt års lön. Begravningshjälpen utgick i flera former ännu på 1900-talet.
Mässförrättande präst.
Benämning på den förordning från 1762 som fastslog att endast adliga släkter hade privilegiet att föra öppen hjälm och som samtidigt gav det adliga vapnets utformning ett juridiskt skydd. Förordningen bekräftade också borgerliga vapen.
Kassa instiftad 1739, ur vilken kostnaderna för inkvartering av amiralitetet bekostades. Ett amiralitetsinkvarteringskassekontor skötte utbetalningarna och redovisningen av dem.
Allmän väg inom en socken eller mellan socknar. Sockenväg skulle fastställas av landshövdingen. Marken avskildes vid laga skifte. Den skulle underhållas av hemmanen, och tingsrätten avgjorde de olika hemmanens andel.
Vägstolpar som visade vägens längd. År 1828 bestämdes att en ny mätning och indelning av vägarnas längd skulle göras på de allmänna landsvägarna. En mil skulle fördelas i tio verst och nya stolpar skulle sättas ut. Särskilda stolpar skulle också sättas ut vid varje gästgiveri. Staten bekostade uppmätningen och de nya stolparna. Det framtida underhållet skulle bekostas med häradets andel av sakörena.
Stolpe med vilken en landsväg delades upp i vissa sträckor. År 1783 fastslogs att vägskillnadstecken skulle finnas för varje hel, halv och fjärdedels mil. Uppsättningen och underhållet av dem skulle skötas av häradet. År 1828 skulle de svenska måtten ersättas med det ryska måttet verst, och en mil skulle delas up i tio verst. Uppmätningen och uppsättandet skulle bekostas av staten, medan underhållet fortsättningsvis skulle skötas av häradet. År 1887 togs det metriska systemet i bruk. Den gamla milen definierades då som tio kilometer.
Den andel av en väg som ett hemman skulle underhålla. Väglotten bestämdes genom en vägdelning, som utfördes av en lantmätare. Vägdelningen skulle sedan fastställas av häradsrätten. Underhållet av vägen övervakades av häradsfogden, landsgevaldigern, landsfiskalen, länd- och fjärdingsmännen. Försummelser straffades med böter.
Lagstadgad granskning av bro. En besiktning av landsvägsbroar skulle hållas varje vår. Tidpunkten för besiktningen skulle kungöras i god tid och förrättningen utfördes av en kronans tjänsteman med två medlemmar ur häradsnämnden närvarande. Under besiktningen bedömdes brons skick och huruvida den måste repareras.
Benämning på fastigheter för allmänna behov, uppförda och underhållna av alla hemmansägare på landsbygden. Till allmänna hus hörde bl.a. kyrka, kyrkogård, prästgård och tingshus samt i vissa fall också gästgivargård och tiondebod.
Typ av torn med en upphängningsanordning för kyrkklockor. I landslagen fastslogs att sockenborna var skyldiga att delta i uppförandet och underhållet av kyrkobyggnad och vad som hörde därtill. År 1672 fastslogs att också inhysingar och backstugusittare var skyldiga att delta. Samma princip gällde ännu 1944 när grunderna för vissa kyrkliga avgifter fastslogs. Församlingsmedlemmarna skulle ansvara för byggande och underhåll av klockstapel enligt samma principer som gällde för prästerskapets avlöning.
Manlig sockenbo som deltog i socknens skyldigheter och utskylder. Ursprungligen användes beteckningen om jordägare, senare blev den liktydig med på sockenstämma röstberättigad sockenbo.
Penninginsamling i en församling, för välgörande ändamål. Ändamålet skulle efter 1693 fastställas av regenten. Under 1900-talet blev kollekten ett sammanskott av frivilliga penninggåvor som uppbars vid allmän gudstjänst. Ändamålet kunde vara kyrkligt eller välgörande. Det fastslogs på förhand av församlingen, stiftet eller kyrkomötet. Efter gudstjänstens slut räknades kollektmedlen, och summan skrevs upp i almanackan eller i en särskild bok som fanns till påseende i sakristian. Från och med 1808 skulle summorna sammanställas i en särskild förteckning som årligen skickades till domkapitlet.
Reglemente för hur relationerna mellan bönderna skulle organiseras i byaordningar. Landshövdingen skulle övervaka att modellen anpassades till lokala förhållanden. Mönsterbyordningen skapades i enlighet med 1734 års lags bestämmelser om byordningar och byars överenskommelser. Den antogs 1742, men kom att få en mycket ojämn spridning.
Innehavare av tjänst vid gymnasium. Gymnasielärarna räknades till prästerskapet, och i städerna hade de samma privilegier som prästerskapet och var befriade från de pålagor som borgerskapet måste erlägga.
Inrättning för fångar som dömts till frihetsförlust för viss tid och under specifika förhållanden. De första bestämmelserna om fängelsestraff infördes 1624. Det första fängelset inrättades i Stockholm samma år och följdes kring 100 år senare av rasp- och spinnhus i Stockholm, Göteborg, Norrköping och Åbo. Från 1750-talet uppkom också slotts- och länskronohäkten, stads - och häradshäkten för rannsakningsfångar samt gäldstugor för bysatta personer. Fängelseväsendet moderniserades under 1800-talet då länsfängelser och centralfängelser inrättades.
Hemman som var upplåtet till försörjningen av trumpetare inom armén. Hemmanet skulle erlägga bl.a. herredagspenningar och delta i durchstågs-, håll- och kronoskjutsningar.
Kronotransport av militärt manskap och materiel. Bestämmelser om durchtågsskjutsning infördes 1627. Vederbörande befäl skulle meddela landshövdingen på uppbrottsorten om den tross som medtogs, kommenderingsstyrkan och destinationen samt behovet av hästar och tidpunkten för skjutsningen. Landshövdingen underrättade sedan andra berörda landshövdingar om kommenderingen och marschrutten.
Avgift som, förutom skjutslega, skulle betalas åt allmogen ifall den använde egen vagn, släde eller kärra för gästgiveriskjutsen. Vagnslega infördes 1779. Per mil var avgiften 8 runstycken eller 2 kopek silver för en vagn och 4 runstycken eller 2 kopek silver för en släde eller kärra.
Ordinarie häradsting under vinterterminen. Enligt 1734 års lag skulle vinterting hållas mellan den 13 januari och den 31 april, i de områden där det hölls tre ordinarie ting årligen. Vintertingen avskaffades 1868 när tingen började hållas oftare än tre gånger per år.
Person som skötte fångtransporterna. Ursprungligen sköttes fångtransporterna av skjutspliktiga bönder eller deras ersättare, under åren 1727–1792 och efter 1812 sköttes de av kronans tjänstemän, vanligen fånggevaldiger. Mellan 1792 och 1812 sköttes fångtransporterna av en bonde mot en ersättning av kronan. Fångföraren skulle följa med och bevaka fången under transporten till följande fångförarestation, fängelse eller domstol. Han ansvarade också för att fången inte rymde.
Pålaga som belastade en fastighet och som varje innehavare var skyldig att utföra. Det kunde vara en skyldighet att årligen leverera någon naturprodukt till ett allmänt ändamål, underhålla väg, snöplogning eller inkvartering.
Den som vid ett brott utför själva gärningen, till skillnad från anstiftare och medhjälpare.
Kallelse till en församlingspräst att han tillsammans med en eventuell medhjälpare skulle infinna sig för att besöka en sjuk eller döende församlingsbo. Prästen hade då rätt till en avgift i spannmål, under förutsättning att han infann sig. Fattiga församlingsbor var dock befriade från avgiften.
Person som ansvarar för ämbete eller tjänst under den tid som den ordinarie tjänstemannen är ledig.
Fond med vilken ett gymnasiebibliotek upprätthölls, exempelvis biblioteksfonden vid Borgå Gymnasium. Fonden erhöll sina inkomster från bl.a. överskottet av det lagligen till kaplansbostället tillfallande spannmålet efter 1818. Viborgs gymnasiebibliotek erhöll sina inkomster från lediga sacellanier samt från vissa präst- och pastoralexamina inom Borgå stift.
Under 1600- och 1700-talet om öppet brev varmed en tjänstemans avsked från kronans eller publik tjänst meddelades, sedan 1800-talet om enskilt brev varmed en tjänsteman anhåller om avsked från tjänsten.
Dom som fälldes i ett mål i en överrätt där käranden hade underlåtit att bevaka sin talan. Avgiften för inlöst dom tillföll fattig- och arbetshusinrättningarna efter 1818.
Utfärdat och avgiftsbelagt intyg om ett diariums innehåll rörande ett visst mål eller ärende. Intyget utfärdades av den tjänsteman vars uppgift det var att föra register över inkomna mål och ärenden. Avgiften för inlöst bevis tillföll fattig- och arbetshusinrättningarna.
Djäknarnas vanligen parvisa och ibland också lärares vandring i ett visst område eller längs en viss led inom en socken för att uppbära djäknehjälpen eller för att tigga om bidrag för sitt underhåll. År 1412 bestämdes att ärkestiftets skolarer enbart fick gå sockengång med rektors rekommendation och på vissa tider. Djäknarna skulle ha ett personligt skriftligt, senare tryckt, intyg. Djäknegången upphävdes officiellt 1780 men pågick i praktiken in på 1800-talet (i Sverige till 1835).
Universitetsbiblioteket i Helsingfors, grundat 1828. Biblioteket uppbar sina inkomster från inskrivningsavgifter, promotioner, befordringar inom universitetet och Åbo ärkestift samt kyrkoherdesterbhus inom Åbo ärkestift. Biblioteket leddes av en överbibliotekarie som hade ställning som professor.
Av kronofogden och häradsskrivaren gemensamt undertecknat bevis på beloppet av indrivna skatter och avgifter i häradet (exempelvis djäknepenningar). Reversalen överlämnades till lantränteriet, vanligen i två exemplar.
Typ av skola som förekom från 1600-talet till 1843. Den första trivialskolan i Finland grundades 1641. Eleverna hade då gått i en pedagogi eller hade motsvarande kunskaper. Trivialskolan hade fyra tvååriga klasser, och enligt skolordningen 1649 en apologistklass för de elever som inte skulle fortsätta i gymnasiet. Apologistklassen saknades i skolordningen 1693, men återkom i skolordningen 1724. Trivialskolan hade 1649 högst sju lärare, vanligen färre. Lärarkåren bestod av en rektor, en konrektor, högre och lägre kollegor och apologister. Lärarna kunde räkna dubbla tjänsteår om de sökte en prästtjänst. Trivialskolan övervakades av biskopen som var eforus i sitt stift. I skolordningen 1843 ersattes trivialskolan med ett nytt system som ledde till folkskola och läroverk. I Gamla Finland fanns trivialskolor 1745–1788, av vilka den i Viborg kallades katedralskola.
Gata genom skog, upphuggen för att markera rågång eller gräns. Rågata drogs upp av lantmätare mot ersättning. Genom skogsmark skulle den vara 6 fot (1,78 m) bred och ha en visare på högst 1000 fots (296,8 m) avstånd.
Äldre benämning på hospital eller lasarett eller enklare och mindre sjukhus i en församling för härbärgering och vård av sjuka och fattiga orkeslösa. År 1834 ålades församlingarna att under en epidemi grunda tillfälliga sjukstugor. Dessa övervakades av en kommitté, som leddes av kyrkoherden. Utgifterna för sjukstugans lokalkostnader bestreds av församlingen medan staten stod för kostnaderna för den egentliga sjukvården och medicinerna. I slutet av 1800-talet hade sjukstugorna vanligen 10–16 platser.
Avgift som efter 1750 utgick för befordran inom vissa ämbeten (till exempel kollegier, konsistorier, magistrater, Åbo ärkestift och universitetet). Avgiften tillföll vissa statliga allmänna ändamål som sjukhus och korrektionsinrättningar. Efter 1773 erlade var och en som fick fullmakt på verklig tjänst eller karaktär avgiften till kronans kassa. Kvittot på erlagd avgift fungerade som lösen för fullmakten.
Avgift som erlades till ett kansli, ursprungligen Kungliga kansliet, som lösen för en därifrån utfärdad handling. Gebyr liksom sportler var anslagna till kanslitjänster för att öka tjänsteinnehavarens utkomst. Inkomsterna för avgiften tillföll delvis också vissa statliga allmänna ändamål som sjukhus och korrektionsinrättningar.
Granskning av en kyrkas inventarier och räkenskaper eller undersökning av förbrytelse mot kyrkliga stadgar. Den normala granskningen skulle utföras i maj varje år.
Under autonoma tiden benämning på ett pastorat där ämbetsinnehavaren tillsattes direkt av kejsaren. De imperiella pastoraten var indelade i tre klasser.
Lärare som biträdde den ordinarie läraren, preceptorn, i tronföljarens eller de furstliga barnens (eller vid hovet uppvaktande unga adelsmäns) undervisning i moderna europeiska språk. Benämningen användes även om språklärare vid universitet eller läroverk samt om språkläraren i språkmästarklassen vid trivialskola i Gamla Finland.
Statlig sekreterare i en provins eller ett guvernement. ”Provinsialsekreterare” förekom som titel, och en fullmakt å karaktär som provinsialsekreterare motsvarade inte någon verklig tjänst.
Det utstakade området med en viss storlek omkring ett malmstreck eller en nyupptagen gruva som anger inom vilka gränser malmen får brytas. Utmålets gränser fastslogs av bergmästaren enligt regler från 1741 och 1757. Lagstiftningen förnyades 1883 och 1932. Utmål beviljades då åt finländska medborgare eller finländska juridiska personer. Jordägaren hade rätt att delta i brytningen och få hälften av vinsten. Han måste dock hävda sin rätt senast då utmålet fastställdes. Under 1700-talet skulle utmålets gränser utmärkas med en råsten med uthuggarens namn och årtal.
Tjänsteman vid hushållningssällskapen som sedan 1880-talet anställdes för att förverkliga utdikningar. Han fick en särskild utbildning och var underställd länets lantbruksingenjör. Hans uppgift var att utstaka dikningsplanerna och sköta nedläggningen av rör samt övervaka den egentliga utdikningen.
Missbruk av kungens, högre ämbetsmäns och krigsfolkets rätt till husrum, kost och skjuts hos allmogen. Våldgästningen förbjöds 1280. Under senmedeltiden skulle socknens rättare visa resande till de gårdar där de kunde få kost och logi mot ersättning.
Gratisplats inklusive mat och vård på sjukhus och kurhus. På varje kurhus och lasarett skulle det finnas ett visst antal friplatser. År 1811 fastslogs att veneriskt sjuka vars fattigdom kunde bestyrkas av pastor, kronofogde, länsman eller borgmästare skulle vårdas kostnadsfritt, medan övriga patienter skulle betala för sin vård och sitt uppehälle. År 1820 skulle vården av veneriska patienter bli kostnadsfri efter två månaders intagning. Personer under 15 år skulle, om de inte hade en betydande förmögenhet, vårdas kostnadsfritt.
841 - 900 av 13863