Benämning på onuset att transportera kronans representanter (civila och militära) samt kronan tillhörigt material (exempelvis spannmål) från ett anvisat ställe till ett annat.
Pågående tillfällig eller permanent inkvartering av armétrupp eller militärperson.
Plats där armé eller regemente inkvarterades för en längre tid (vanligen under avbrott i krigshandlingarna).
Enhet under en kommunal vårdnämndsavdelning som ansvarade för en specifik del av socialvården. Vårdnämndssektionen bestod av en ordförande och en viceordförande samt en medlem vilka utsågs av vårdnämnden bland vårdnämndavdelningens medlemmar.
Huvudsakligen om den av kyrkorådet förvaltade kassan, vars medel användes till understöd åt de fattiga som inte kunde fördelas på fattigrote. Fattigkassor förekom också vid läroverken för understöd till fattiga elever. De fick efter 1743 sina medel från en viss procent av summan för inventarierna i varje sterbhus i församlingen, frivilliga bidrag under bröllop och barndop, ur fattighåven som efter allmänna kollekten fördes runt i kyrkan under gudstjänsten och från kvarlåtenskap efter avlidna fattighushjon. Efter 1848 insamlade också passexpeditionen i S:t Petersburg 20 kopek silver till fattigkassan, av alla som vistades där på obestämd tid, medan de samtidigt var inskrivna i kyrkboken i sin hemförsamling i Finland. Medlen skickades till den berörda församlingens fattigkassa.
Skatt på landsbygden 1483–1868 för lagmannens underhåll. Lagmansräntan indrogs tillfälligt till kronan under 1500-talet men stadgades igen 1604. Den utgick i praktiken ganska likformigt i hela riket sedan cirka 1595 och som en penningskatt. Lagmansräntan uppbars och redovisades ursprungligen av lagmannen själv, sedan 1600-talet av hovrätten och från 1788 av kronofogden och landshövdingen. Den betalades vanligen i penningar och kallades därför även domarepenning. I Kemi erlades den i lax. Beräkningsgrunden var ursprungligen rök, därefter mantal, men ändrades 1675 och senast 1683 till rök. Lagmansränta erlades av alla ofrälse män bland allmoge och ståndspersoner som innehade hemman eller lantbruk samt torpare, mjölnare, hantverksmän och andra med egen disk och duk, boställen utan säterifrihet, landbönder inom och utom rör, samt skattebönder på rå och rörshemman, kyrkohemmans åbor, arrendatorer och hälftenbrukare på präststommar, kapellans- och klockarbol, prebendehemman och deras torp, g...
Benämning på fängelserna i Kiestinki och Äänislinna (1942–1944) i Östkarelen under andra världskriget.
Skatt som cirka 1719–1809 utgick i reda pengar för varje härd, knip- och bleckhammare samt masugn för att underhålla bergsmästaren och hans tjänare när bergstinget sammanträdde.
Ordinarie prästerskapet och klockare tillkommande löneförmåner, förutom bostället. De utgick under de stora kyrkliga högtiderna eller i samband med läsförhören och med hjälp av rotemästarna, efter slutet av 1600-talet av tjänsteinnehavaren själv, vid behov med hjälp av kronofogden. Termen används särskilt om den avgift man betalade till prästen för att han förrättade enskilda kyrkliga akter i prästskrud (stola). Prästrättigheterna innefattade en andel i kronospannmålen (tertialen), kvick-, fisk-, smörtionden, påskpenningar, matskott och en avgift för jordfästning, lysning, vigsel och dop samt likstol. Uppbörden av prästrättigheterna skedde vanligen i anslutning till de stora kyrkliga högtiderna. Spannmålen uppbars framför allt under sensommar- och höstmässorna då säden var bärgad, matskottet vid julmässan och påskpenningarna vid påsken.
Avgift till de ordinarie prästerna i en församling för att de tre söndagar i rad tillkännagav från predikstolen att ett trolovningspar skulle ingå äktenskap. Avgiften blev obligatorisk 1686 och utgjorde en del av det ordinarie prästerskapets lön.
Avgift åt församlingens ordinarie prästerskap för en vigsel. Vigningspenningarna var en del av det ordinarie prästerskapets lön. De uppbars inte av fattiga.
Avgift som erlades till prästen för barndop. Doppenningarna var en av flera pastoralier som efter 1686 tillkom det ordinarie prästerskapet som lön. De uppbars dock inte av fattiga. Doppenningarna kallades före 1686 kristningspenningar och räknades till de prästpenningar som prästen fick uppbära för varje privat förrättad kyrklig akt (i prästskrud).
Efter reformationen den avgift som en barnsängskvinna betalade till sockenprästen för sin kyrktagning och som utgjorde en del av det ordinarie prästerskapets lön. Kyrktagningen skulle enligt kyrkolagen 1686 ske senast fyra veckor efter barnets födelse.
Den som vunnit ett civilt mål i rätten. Termen hade statsfinansiell betydelse under autonoma tiden bl.a. därför att avgiften för att lösa ut rättegångshandlingarna för den vinnande partens del gick till fattig- och arbetshusinrättningarna, medan den för den tappande partens del gick till kronan.
Den förlorande parten i ett civilmål. Termen hade statsfinansiell betydelse under autonoma tiden, eftersom det fanns avgifter som bara den tappande parten skulle erlägga som till exempel arbetshusavgiften, eller så sänktes ens avgifter till kronan exempelvis när man löste ut rättegångshandlingar.
Vid revisionsdomstol avgiven slutgiltig dom, efter en prövning av rättsprocessen och tillämpningen av berörda lagar. Revisionsdomar skulle efter 1818 inlösas mot en särskild avgift som tillföll fattig- och arbetshusinrättningarna.
Den kyrkliga akt som bekräftar dopets sakrament. Vid reformationen bortföll den katolska kyrkans konfirmation. Den infördes på nytt 1740 med skriftskolan, reglerades 1764, blev högtidlig 1759 och stadfäst som sådan i kyrkohandboken 1799. Alla konfirmander deltog i ett offentligt förhör i innantilläsning (till 1850-talet) och utantilläsning, i hela församlingens närvaro, och konfirmerade sin lutherska tro genom trosbekännelsen, varefter följde den första nattvardsgången.
Avgiften för inlöst bevis tillföll fattig- och arbetshusinrättningarna efter 1818.
Teologiska fakultetens bibliotek i Helsingfors, grundat den 28 november/10 december 1828. Teologiska seminariebiblioteket uppbar sina inkomster från lediga sacellaner och vissa avgifter vid präst- och pastoralexamina.
Statligt finansierat länssjukhus 1776–1814, 1850–1858 med uppgift att ge sjukvård och hindra spridning av smittosamma sjukdomar. Länslasaretten leddes till 1809 av en generaldirektör, 1809–1858 av provinsialläkaren. De kallades 1814–1850 läns- och kurhus, efter 1858 länssjukhus. Vid 1765 års riksdag beslutades att länen skulle ha rätt att grunda egna lasarett med medel som insamlades på samma sätt som till Serafimerlasarettet. Dylika lasarett grundades därefter 1768 i Vasa, 1775 i Helsingfors, 1792 i Uleåborg, 1794 i Kuopio och 1795 i Heinola. Länslasaretten övervakades under den svenska tiden av Serafimerorden och av respektive landshövding. Läkarna utsågs av Serafimerorden, och deras lönekostnader bestreds av en fond som förvaltades av Serafimerorden. Enligt kejsarens beslut 1811 skulle det i Finland finnas sex länslasarett.
Med stöd av en matrikel över samtliga hushåll insamlade frivilliga medel till församlingen, exempelvis borgarbok.
Traktamente som utgick åt resande tjänstemän, till exempel lantmätare.
Med skattemedel underhållen arbetsanstalt eller spinnhus för lösdrivare, arbetsskygga och agitatorer m.m. under första delen av autonoma tiden. Inrättningarna administrerades av en direktion, med guvernören (landshövdingen) som direktionsordförande. De ersattes med arbetsfängelser. Inrättningarna underhölls huvudsakligen på allmänhetens bekostnad. Även vissa avgifter och medel (till exempel kollekt, kontingent, avancementsavgifter och kansligebühr, böter och legosängsavgifter) var vid särskilda tillfällen vikta för ändamålet. Ledamöterna representerade residensstaden, kyrkan, länet och rättsväsendet. År 1876 fanns en korrektionsinrättning av denna typ endast i Viborg och Nurmis.
Frivilligt bidrag till förmån för hospital, lasarett och fattiga. Kontingentmedlen samlades efter 1683 in i varje församling vid bröllop och dop. Uppbördsåret sträckte sig från maj till maj. Varje pastor upprättade en bok där han skrev in beloppet och om möjligt lät någon av de närvarande bestyrka det. Vid uppbördsårets slut förtecknade kontraktsprosten alla insamlade medel och redovisade dem vid den årliga kyrkorannsakningen. Därefter sändes medlen direkt till lantränteriet eller via konsistoriet.
Sedan 1623 benämning på pastorat som var förenat med en biskops- eller lärostol och som vanligen sköttes av en vikarie. Annexpastoraten utgjorde ett avlöningssystem för biskopar och lärare vid akademi- och gymnasiestaterna, till exempel för den äldste professorn vid Filosofiska fakulteten vid akademin i Åbo enligt akademins gamla stat (1640). Annexpastoraten var fritagna från andra pastorats utlagor så länge de innehades som annex. De infördes i jordeboken under socknens prästgård, ibland även under kolumnen för ordinarie räntan.
Tjänsteman vid kollegialt ämbetsverk som ansvarade för räkenskapsföringen och, i mera begränsad utsträckning, den ekonomiska förvaltningen. Kollegiekamreren förestod ofta en särskild räkenskapsavdelning kallad kamrerarkontor, kammarkontor eller kameral byrå.
Ämbete som i Sverige uppträder första gången 1538 för kungens tyska rådgivare och medhjälpare på högsta nivå, som alternativ till riksråden som skulle vara infödda svenska män. Hovrådsämbetet av denna typ blev inte fast etablerat. Ett hovråd var en medlem av ett rådskollegium. Titeln saknade motsvarande ämbete.
Anteckning i domstolsprotokoll om att pantsatt fast egendom, med eller utan ägarens medgivande, hade ställts som säkerhet för pantinnehavarens fordringar. Fordringsinteckningar förekom för att panter i vanliga fall måste vara i borgenärens händer för att kunna realiseras för obetalda skulder. De gav borgenären befogenhet att genom myndighets försorg få fastigheten exekutivt såld på auktion för att få ut sin fordran. Fordringsinteckning kunde i allmänhet inte göras utan fastighetsägarens skriftliga och bevittnade på fordringshandlingen tecknade medgivande. Såsom fastighetsägare betraktades i allmänhet den som hade lagfart. Utan fastighetsägarens medgivande kunde dock ”tvångsinteckning” göras.
Efter 1697 titel för föredragande ämbetsman i Kgl. Maj:ts kansli, av lika värdighet som de kungliga råden, sedan 1826 honorärtitel som utdelades till finsk medborgare av statsöverhuvudet på ansökan och mot en stämpelskatt, som betalades av den part som önskade honorera en tidigare dignitär. Titeln gav under ryska tiden sin innehavare rang av femte rangklassen, motsvarande militärgraden kommendörkapten från 1827. I Finland används inte den i Sverige förekommande benämningen statsråd för enskilda regeringsledamöter.
Benämning på med statsmedel bekostade eller understödda dikningsarbeten.
Fond för bekostandet av kyrkoförvaltningen i Lappland. Den inrättades 1739, samtidigt med den bestående kyrkliga inrättningen i Lappmarken. Medlen användes först till prästerskapets avlöning, efter 1850 framför allt för att bestrida skjuts- och dagtraktamenten, särskilt vid huse- och ägosyner på prästboställena och de kronohemman i Utsjoki och Enare församling som hade indelats till detta ändamål.
Styrelse som utövade tillsyn över och förvaltade ett lasarett. År 1813 ingick i Åbo lasarettsdirektion länets landshövding, biskopen och representanter för domkapitlet och magistraten. Lasarettsdirektionerna övervakades 1756–1766 av ståndsriksdagens lasarettsdeputation.
Engångsavgift för inskrivning av patient på hospital, införd 1766.Avgiften betalades (enligt Serafimerordens gillets cirkulär 1798) genom landshövdingens beslut av antingen den inskrivnas anhöriga eller (om de saknades eller var fattiga) av staden, socknen eller häradet. Inträdesavgiften utgjorde en del av hospitalets verksamhetsmedel.
Sjuka och orkeslösa personer som var mål för fattigvården, men oförmögna att upphjälpa sin situation genom arbete eller tiggeri och blev intagna på hospital.
Den inkomst hospitalen fick genom att den egendom en intagen person hade eller senare ärvde alltid tillföll hospitalet. Efter 1801 skulle den som blev intagen på ett hospital ha med sig en med kyrkoherdens påskrift försedd förteckning över dels den lösa egendom som medföljde, dels den egendom som blev kvar i hemmet samt den egendom som i sinom tid skulle tillfalla den intagne genom arv. Arvsmedlen förvaltades av hospitalets syssloman. Efter 1882 tillföll inte längre de intagna kroniska patienternas förmögenhet hospitalet.
Kassa som inom sitt distrikt uppbar medel för att underhålla och driva Själö och Kronoby hospital. Hospitalskassan förvaltades av hospitalsdirektionen med biträde av hospitalssysslomannen. Kvittenser över influtna medel redovisades till landskontoret.
De månader, vanligen fyra till sex, som en statlig tjänsteman tjänade utan lön efter besättandet av en vakans.
Pensionskassa inrättad 1756 för svenska arméns militära och civila tjänstemän. Kassan stod under överinseende av armén genom Kungliga krigsbefälet eller arméns fullmäktige, vilka gemensamt kallades Arméns pensionskassas överstyrelse.Kassan ersattes i storfurstendömet Finland av Pensionsstaten för finska militären.
Statlig fond som upprättats för att bekosta uppehället för änkor och oförsörjda barn till avliden civil eller militär tjänsteman under den tid tjänsten hölls vakant. Fonden erhöll sina inkomster genom vakansbesparingar samt avgifter och bidrag inom civil- och militiestaten. Den ersattes inom mililitestaten 1819 av Finska militärens änke- och pupillkassa och inom civilstaten 1824 av Civilstatens Änke- och pupillkassa. Därefter fungerade fonden närmast som tullstatens kassa för sterbhus.
Befattningshavare som hade i uppgift att övervaka ordningen inom en judiciell samhällsfunktion under svenska tiden och autonoma tiden fram till 1850. Inom polisväsendet: motsvarighet till den senare tjänstebeteckningen konstapel, äldre och yngre konstapel, inom det militära rättsväsendet: betjänt som ansvarade för ordningen, i vissa fall också för bestraffningar.
Förman för vakt, fram till omkring 1630 benämning på väktare av majorsgrad, senare högsta underofficersgraden vid kavalleriet.
Person som hade till uppgift att bevaka fångarna i ett häkte eller fängelse: fångvaktare, fångkonstapel, fångväktare, fångknekt m.m.
Vid ett kollegium (till exempel Kammarkollegium) anställd lägre befattningshavare som hade uppgifter jämförbara med en vaktmästares. Kammardrängen bodde i till exempel Lantmäterikontoret och ansvarade för verkets möbler, husgeråd och diverse förnödenheter samt biträdde vid vården av handlingarna.
Benämning på de avgifter som städerna, utan ingrepp från staten, fick förvalta och uppbära av alla dem som idkade handel eller borgerlig näring i staden, samt av gårdsägare. Medlen användes till att bestrida kostnaderna för magistraternas avlöning och städernas allmänna utgifter för underhåll, vakthållning och renhållning m.m.
Stadskommunal inrättning från 1600-talet till 1898 som hade ensamrätt i stad att föranstalta offentliga auktioner på lös och fast egendom. Senare blev auktionskammare också en benämning på privat auktionsinrättning. I Stockholm kallades den Auktions- och addresskammaren, grundad 1674.
Ed avgiven av taxeringsman vid magistraten eller rådstugan om borgerskapets förmögenhet, handel och näring i staden. Taxeringseden utgjorde grunden för vad borgarna skulle skatta som publika onera till staden.
Beräkning på skatt som skall erläggas.
Period för vilken skatt skulle beräknas och erläggas. Uppbördsåret omfattade vanligen ett kalenderår, dock med varierande tidpunkt för uppbördsårets start och slut eftersom olika skatter länge uppbars vid olika tidpunkter. Uppbördsåret förenhetligades efter 1794, då skatteåret för de flesta skatterna blev 1.5–30.4. Efter 1819 var skatteåret för alla skatter 30.6–1.7 och innefattade också uppbördsmännens redogörelse till statsverket över uppbördsårets resultat.
Avgiftsbelagd yrkesmässig bedömning av en varas eller fastighets värde inför dess försäljning. Saluvärdering tillämpades vanligen för att erlägga obetald skuld eller kvarskatt.
Nyanlagt hemman, nybygge efter 1811, särskilt sådant som hade tillkommit genom storskiftet. Nyhemman förutsatte anläggningstillstånd av häradsrätt.
Avlöning av ämbets- och tjänstemän med allmänna statsmedel i stället för med räntor (skatter) och tjänsteboställen från de hemman som var ålagda (indelade) att bekosta befattningen. Lönerna fastslogs till ett visst nominellt räntebelopp och beräknades efter kronovärdet. Dylika statsfinansierade löner infördes under autonoma tiden, huvudsakligen inom hovrätts-, akademi-, lantmäteri- och slottsstaterna. Efter 1922 betalades alla statliga löner ur statskassan. Immaginär indelning innebar således det bestämda räntebelopp som beräknades efter vissa skattetal som antogs som grund för räntan.
Kyrkoherdes kansli. Pastorskanslier började inrättas i slutet av 1800-talet. I Finland kallades de vanligen församlingskanslier, i Sverige pastorsexpeditioner. Pastorskansliet förestods av kyrkoherden inom ett pastorat.
Från 1688 under vissa år förekommande titel för inspektorn över lantmäteriet. Överinspektorn var tjänsteman vid Lantmäterikontoret och biträdde från 1699 överdirektorn vid revideringen av kartor som lantmätarna sände in. Åren 1818–1848 var i Finland ”överinspektor för lantmäteriet” en tjänst vid Generallantmäterikontoret med ansvar för att befordra storskiften och underlätta handläggningen av ärenden. ”Överinspektor för lantmäteriet” var från 1828 också tjänstebeteckning för chefen över lantmäterikontoret i Viborgs län. Överinspektorerna stod direkt under överdirektören vid Generallantmäterikontoret. Tjänstebeteckningen ersattes 1848 med ”överdirektörsadjoint”.
Kapellag eller kapellförsamling inom ett pastorat. Kapellgäll grundades med tillstånd av läns- och stiftstyrelsen och försågs med sockenkapell eller kapell, kyrkostämma och kyrkoråd. De förestods av en kaplan eller kapellpredikant som var underordnad kyrkoherden i moderförsamlingen. Kapellgällets medlemmar var skyldiga att bidra till kyrkbygge i den församling varifrån utbrytningen skett. De hade egen kyrkbokföring och var befriade från vissa pålagor till moderförsamlingen.
Sällskap grundat 1797 för att upplysa och vidta praktiska åtgärder som förbättrade lantbruket och dess binäringar. En förening föreskrevs varje socken, genom kungligt brev 1742 och 1775. Det första sällskapet inrättades dock först 1791 på Gotland, det andra i Finland 1797. Sällskapet hette Kungliga Finska Hushållningssällskapet fram till 1809 då det bytte namn till Kejserliga Finska Hushållningssällskapet. År 1917 fick sällskapet sitt nuvarande namn. Sekreteraren hade en central ställning och stod för kontinuiteten. Personer i olika delar av landet vidtalades för att skicka in berättelser om förhållandena (lantbruk, hälsotillstånd, undervisning och sociala förhållanden) i sina hemtrakter. Från 1798 utgav sällskapet skrifter i diverse upplysande ämnen. Sällskapet samlade också in väderleksobservationer, men denna uppgift övertogs av staten 1838. Till sällskapets huvuduppgifter hörde att främja potatisodling och vaccination mot smittkoppor. Dessutom behandlades i memorial, brev och socke...
Tjänstebeteckning för professors biträde vid universitet. Akademiadjunkten verkade också som professorns ställföreträdare, ifall adjunkten var uppsatt på ordinarie lönestat.
Exempelvis månadsförslag för ränteriuppbörden.
Förteckning över mantalsskrivna personer i ett visst område. Mantalslängderna infördes 1642. De innefattade under loppet av 1600-talet alla sockenbor i en viss ålder, vare sig de betalade mantalspengar eller inte. De ickebetalande antecknades emellertid i längden bara till namnet (inte med siffra i kolumn), och i marginalen antecknades orsaken till att vederbörande var befriad från mantalspeng. Från 1765 var mantalslängden en förteckning över alla levande personer i ett fögderi. Längden innehåller uppgifter om namn, födelseår, boplats, fast egendom, yrke, tjänst m.m. Alla hemman, torp och lägenheter infördes i samma ordning som i jordeboken. Först angavs åbons namn och familj, sedan lägenhetens alla tjänstehjon, torpare och inhyseshjon. Mantalslängden upprättades årligen i tre exemplar, ett för häradsskrivaren, ett för landskontoret och ett för Kammarkollegium, senare i två exemplar varav det ena sändes tillsammans med landsboken till senatens ekonomiedepartement och det andra blev kva...
Systematiskt uppgjort offentligt och aktuellt register över fastigheterna i ett visst område och deras registerenheter. Registret uppger land- och vattenområdena samt hur stora de är och var de befinner sig. Kataster gjordes upp för beskattningen (jordeboken eller skattelängden). Sedermera användes benämningen fastighetsregister. Detta grundar sig på fastighetsboken.
Summarisk årlig jordebok över varje hemmans räntor inom ett visst område. Från 1689 upprättades extraktjordeböcker varje år. Endast vart sjätte år upprättades en persedeljordebok med specificerade skattepersedlar. Extraktjordeböckerna upprättades av häradsskrivarna till 1794 då de avskaffades och förändringsextrakt infördes.
1381 - 1440 av 13863