Förrådskammare, klädkammare eller visthus på slott, kungsgård, eller större gård. Även om konungens eller rikets skattkammare. Avdelning inom kungliga hovet som under ledning av en fataburshustru, senare åldfru, tog hand om hovets linnetyg.
Femtedelen av ett öre.
Konfirmation.
Avdelad jord, avdelat jordstycke.
Den skyldighet som varje helt hemman under 1500-talet hade att utfordra två av kronans hästar per år och vart tredje år två kungshästar.
Edsbrytare.
Fogdebefattning.
Vad som behövdes under färd i form av mat och dryck, foder, i senare betydelse också fortskaffningsmedel såsom häst och vagn.
Gångbud, infanterist.
Institution som hade till uppgift att övervaka och bestämma över befraktningsförhållanden samt andra frågor som rörde handel och sjöfart.
Övervakade att frakter först skulle erbjudas de egna borgarna innan man använde sig av främmande.
Stillestånd, vapenvila.
Märke utgivet av en militär befälhavare som sattes upp på de hus som inte skulle plundras.
Stillestånd, fred.
Bekosta någons utgifter, särskilt utgifter för uppehälle.
Härskarinna, furstinna, drottning. Termen användes även om förnäm kvinna, oberoende av om hon var gift eller ogift.
Hövligt tilltal till gift kvinna.
Under tegskiftet ett avskilt liggande nybygge på en bys utmarker som inte hade samfällda ägor med andra hemman och som kameralt utgjorde en by. Efter storskiftet förändrades benämningen till avsidesboende, ensamboende. Hemmansägaren hade full äganderätt endast till det avgränsade området.
Före storskiftet om bebyggelse som anlagts på en odal- eller bolbys utmarker och som avskilts som en självständig enhet. Vid skifte av samfällda ägor fick avgärda by hälften mot hemman av motsvarande storlek i bolby. Avgärda by kunde också beteckna ett ensamliggande hemman.
Benämning på en primär, ursprunglig bebyggelseenhet bestående av mera än ett hemman som hade sina marker inom uppgångna rår eller ingick som en sådan bebyggelseenhet i en samfällighet, särskilt i relation till en sekundär bebyggelseenhet, en avgärda by, som anlagts på en bolbys marker.
Under storskiftet om nya hemman anlagda på överloppsjordar. Sådana hemman skattlades endast till mantalet i Åbo och Björneborgs, Nylands och Tavastehus samt S:t Michels län i Tavastland. Krononybyggen skattlades däremot på samma sätt som gamla hemman i Savolax, Vasa och Uleåborgs län. Beräknades efter hemmantal i delar av Kuopio län och mellersta Finlands län, i Viborgs och delvis Karelens län efter skattläggningsrevision och helt eget beräkningssystem.
Den myndighetsåtgärd genom vilken en fastighets jordar besiktades i syfte att fastställa beskattningsnaturen.
Under medeltiden till 1500-talet enhet vid uppskattning av jordegendom, ursprungligen det område för vilket 1 silvermark erlades i avrad. Att lägga en by i markland innebar att byn uppmättes och indelades i markland för beskattningen: 1 markland = 8 öresland. Under senare delen av 1500-talet och 1600-talet ersattes de gamla värderingarna på vissa håll med nya jordetal med öreslandet som enhet.
Enhet för skattläggning av jord. I Finland förmodligen antalet hemman (hemmantal) i början av 1600-talet. Termen användes också i Sverige och avsåg där 1580–1630 antalet bönder som alla betalade lika stor årlig grundskatt till kronan, oberoende av hemmanets kamerala storlek. I jordeboken var gammalt mantal beräkningsgrunden för hemmans- och mantalsräntan samt vissa extraordinarie gärder som ett hemman (oavkortat och oberoende av ändringar i hemmanets bärförmåga) skulle erlägga.
Den vid mantalsskrivningen på grund av ett hemmans ändrade storlek eller bärförmåga justerade beräkningsgrunden (gammalt mantal) för hemmans- och mantalsräntan samt vissa extraordinarie gärder som hemmanet skulle erlägga. I Sverige förekom termen i betydelsen förmedlat mantal, där så kallade helbönder kunde äga halva mantal och betala full grundskatt men endast hälften av extra skatter (gärder).
Skattetal för beräkning av ett hemmans jordeboksränta. Gammalt hemman innebar att hemmanet inte hade påförts någon stadgad ränta, utan varje år fick sin årliga ränta fastställd enligt en ny beräkning (undervisning). Dylika hemman var vanliga i Finland, där ett hemman oavsett mantalet brukade räknas som ett helt hemman. I Sverige motsvarade ofta ett helt hemman ett mantal.
Nytt hemman, gammalt skattetal för beräkning av fast jordeboksränta för hemman.
Tidigare underlag för kommunal inkomstskatt. Skattöre utgjorde den kommunala uttaxeringen i antalet penni per mark av den beskattningsbara inkomsten. Skattöre förekom i lagstiftningstexten sedan slutet av 1800-talet och ersattes fr.o.m. slutet av 1900-talet av termen kommunalskatteprocent.
Före 1600-talet stängsel, hägnad, gärdsgård och dylikt, före storskiftet också skiftad teg inom byns gemensamma inhägnad. Den utmärktes på åker vanligen med en djupare råfåra, på ängar med ägarmärkta stenar eller pålar.
Skatteenhet, som i några finska landskap utgjorde grunden för uppbörden eller betalningen av vissa grundskatter (jordskatter) under senmedeltiden och ännu därefter. Skattmarken eller delar av sådana omtalas fr.o.m. förra hälften av 1300-talet.
Kameralt term om grund för utgörande av viss skatt. Gemensamt var att de byggde på det antal hjon som bonden hade på gården.
Gammalt skattetal för beräkning av särskilt jordeboksräntan.
Enhet för skattläggning av jord, benämning på mantal i äldre författningar.
Antal mantal i en by eller skattepliktiga hemman.
Ett hemmans kamerala jordnatur med de rättigheter och skyldigheter gentemot kronan som jordnaturen i fråga innebar. Hemmanen indelades enligt jordäganderätten i kronohemman, skattehemman och frälsehemman.
Hemman på frälsejord. Frälsehemmanet brukades av en åbo (utan bördsrätt till hemmanet) som betalade den årliga grundskatten (ränta) till donatarien, i stället för till kronan, och som utförde dagsverken och vissa skjutsningar åt säteriet. Frälsehemmanet åtnjöt betydliga friheter med avseende på skatter och besvär, vilka varierade beroende på vilket slag av frälseegendom det var frågan om och hur långt från frälsegården hemmanet låg. Frälsehemmanen var förbehållna adeln till 1723, då även präster och borgare gavs rätt till frälsejord. Från 1789 kunde även allmogen förvärva allmänna frälsehemman. Först 1809 blev de ofrälse stånden berättigade att besitta jordegendom även av det ypperliga frälsets natur, dock fortfarande utan representationsrätt i bondeståndet.
Kameral benämning på ett kronohemman där både äganderätten och räntan tillhörde kronan.
Kameral benämning på ett frälsehemman där både äganderätten och räntan tillhörde frälserättsinnehavaren.
Frälsepersons personliga skyldighet att ställa upp ryttare och häst till det tunga rytteriet, mot att han erhöll skattefriheter av kronan. Bestämmelser om den rusttjänstskyldiges förpliktelser reglerades 1345, och under 1400-talet blev rusttjänstskyldigheten i högre grad bunden till jordinnehavets storlek. Rusttjänsten reglerades 1562 då antalet ryttare och hästar ställdes i proportion till frälsegodsets inkomster. Skyldigheten överfördes 1569 på frälsejord och förläningar. Under 1600-talet blev rusttjänstskyldigheten endast formell och avskaffades 1741.
Indragning till kronan av jord och jordinkomster, som tidigare avsöndrats från kronan i första hand till adeln genom förläningar, pantsättningar eller donationer. Reduktioner är kända 1290–1717, men de kulminerade under Karl XI:s regering (1660–1697). Under åren 1290–1302 indrogs kyrkans rätt att uppbära böter och vissa avgifter. Från och med 1330 till 1409 indrog kronan tidvis gods som olagligt hade blivit frälse. Efter reformationen drog man in kyrkans egendom och inkomster till kronan. Under 1550–1650-talen indrog kronan tidvis skatter från gods som olagligt hade blivit frälse. Fjärdepartsräfsten genomfördes 1655–1687 och den stora reduktionen 1680–1717.
Besittningsrätt till kronans gods eller räntor som medförde oinskränkt äganderätt. Allodialrätten gällde både adelsmän och städer.
Kameral benämning på gård som beboddes av adelsman och för vilken ägaren åtnjöt frihet från skatter och andra kronoutskylder. Säterifriheten erkändes 1562 vid reglering av rusttjänsten. Säteriet utgjorde vanligen huvudgården i ett komplex av spridda frälsegårdar. Den skulle vara ståndsmässigt byggd och jorden i brukat tillstånd. År 1686 förbjöds anläggandet av nya säterier och säteriet fick egenskap av oföränderlig jordnatur.
Gård av privilegierad natur som tillhörde kronan och som brukades av kronan. Från 1600-talet förvaltades kungsgårdarna vanligen genom arrende eller var indelade till boställen.
Ladugård med boskapsskötsel och boskapsavel som ursprungligen hörde till en kungsgård eller kronans slott. Den förestods av en ladugårdsfogde. Instruktioner för ladugårdarna utfärdades 1556, och under slutet av 1600-talet blev ladugårdarna oftast självständiga enheter som utarrenderades. I början av 1800-talet fanns endast sju kungsgårdar och kungsladugårdar i Finland: fyra i Åbo län, en i Kuopio län och två i Viborgs län. S.k. behållen kungsladugård var en kungsladugård eller kungsgård som i slutet av 1600-talet förvaltades direkt av kronan utan att bli utarrenderad.
Under 1600-talet benämning på en konungs och hans uppvaktnings tillfälliga bostad, särskilt under fälttåg och dylikt. Hovlägret förestods av en hovlägerförvaltare.
Fortlöpande arrende av kronojord, upphävdes 1766 när längden på arrendet av kungsgårdar och kungsladugårdar fixerades till högst 15 år.
Auktion som innebar att kronans egendom (till exempel en kungsgård eller ett boställe) utbjöds till arrende. Arrendeauktionerna förvaltades under svenska tiden av Kammarkollegium, efter 1809 av senatens finansexpedition eller landskansliet. Auktionen utlystes tre gånger och minst fyra månader före i allmänna tidningar och från predikstolarna i länet där egendomen låg samt i de angränsande länen. Den högstbjudande måste genast anställa borgen för ett års arrende.
Person som innehar jordegendom på arrende eller förpaktare som på arrende övertagit någon del av kronans inkomster, särskilt tullinkomster, även om föreståndare vid ett järnbruk.
Dagsverke på kronans egendom som utgjorde en del av skatteprestationen. Räntedagsverke berörde vanligen de hemman som låg inom två mil från egendomen.
Särskild skatterestation för kronohemman, som innebar dagsverke åt kronan, vanligen på kronans egendom eller transport av kol och malm.
Laga frist, i lag bestämd tid inom vilken något ska fullgöras. Termen användes ofta särskilt om den tid inom vilken talan skulle fullgöras i högre rätt eller ansökningshandlingar till en ledig tjänst skulle inkomma. Olika tidsperioder gällde för särskilda fall av fatalier.
I lag bestämd tid inom vilken något ska fullgöras eller ske, till exempel överklagande av dom.
Avgift i spannmål som erlades för utarrenderat bränneriprivilegium. Efter 1800 var den en ständig skatt för rätten att bränna brännvin till husbehov utan avseende på hemmanets skattenatur. I städerna kvarstod rätten till förpaktning. Brännvinsarrendeavgiften debiterades enligt en särskild längd på landsbygden. I städerna uppbars avgiften på basis av mantalslängderna så att män betalade dubbelt så mycket som kvinnor.
Under medeltiden och 1500-talet ett ekonomiskt bidrag från städerna till fattig skolungdom och lärare. Under perioden 1624–1865 blev djäknepenningarna en lagstadgad avgift till understöd åt skolor och behövande skolungdom, från 1783 också fattiga lärare. Avgiften skulle ersätta den gamla djäknegången. Före 1780 uppbars avgiften av bidragstagaren, därefter av kronofogden. Befriade från avgiften var torpare, inhysesfolk, knektar, båtsmän och ryttare på eget torp, efter 1737 även smeder och bruksfolk som inte bebodde ett hemman.
Avgift som användes för att bygga ny landsväg och nya broar. Avgiften utgick från kungsgårdar från 1734.
Av kyrkostämman fastställd avgift in natura eller i penningar för att uppföra eller underhålla församlingens kyrka. Avgiften uppbars sedan medeltiden av alla bönder, från 1686 enligt oförmedlat mantal av församlingsmedlemmarna och från 1693 av alla fastighetsägare, också säterier, rå och rörshemman samt prästboställen. Kyrkobyggnadsavgiften utgick efter 1672 också av obesuttna församlingsmedlemmar.
Avgift som alla vuxna församlingsmedlemmar från och med 1686 betalade för underhållet av socknens fattiga. Avgiften fastslogs på nytt 1817.
Den ersättning som varje hemman, brandstodsförening eller -bolag skulle bidra med till ett hemman som genom vådeld förlorat hus och andra byggnader, säd, foder eller boskap, dock inte lösöre eller bastu. Häradsrätten fördelade ansvaret mellan hemmanen efter ansökan från den drabbade. Frälsesäterier, kronans ladugårdar och prästgårdar var befriade från att delta. Brandstod hade medeltida ursprung. I de medeltida gillenas uppgifter ingick ofta bidrag till ersättande av brandskada. Enligt landslagen skulle varje bonde i ett härad bidra med en viss mängd spannmål för att ersätta annans nedbrunna stuga eller lada. Beviljande av brandstod upphörde på 1700-talet, men fortlevde i vissa socknar ännu på 1800-talet.
Präst med fast anställning som avlönades av församlingen för att sköta de kyrkliga förrättningarna i ett bönehus . Bönehuspredikanten var underställd kyrkoherden i moderförsamlingen och hans befogenheter motsvarade en kaplans i en kapellförsamling eller en predikants i en bruksförsamling.
Avtalad eller i lag stadgad dag då en person, som med nyttjanderätt innehade fast egendom, skulle avträda den. Tidpunkten fastslogs ofta i arrendeavtalet eller genom uppsägning. Benämningen användes allmänt också om den dag när tjänstefolket lämnade sitt tidigare tjänsteställe för ett nytt.
121 - 180 av 13863