Person med uppgift att sköta ekonomisk förvaltning och hushållning hos kung eller storman eller vid allmännyttig inrättning, särskilt kyrka eller hospital. Benämningen användes också från 1700-talet om person som hade behörighet att företräda huvudman och handla i dennes ställe, ofta också om förvaltare av dödsbo eller konkursbo. ”Syssloman” användes 1868–1917 och efter 1922 om den förtroendeman som utredde ett konkursbo och som till domstolen överlämnade de handlingar som behövdes för konkursförklaringen.
Vårdform inom fattigvården som innebar att arbetsoförmögna vuxna och barn under 16 år fortlöpande togs om hand av en person som fattigvården fann lämplig att dra försorg om den behövande. Den på detta sätt omhändertagna personen kallades inackordent eller fosterbarn.
Statligt sjukhus för leprapatienter som grundades 1631. År 1687 började inrättningen också ta emot mentalsjuka patienter. Inrättningen hade ett årligt statsanslag. Ursprungligen fick den frivilliga bidrag av allmogen i form av spannmål, räntor eller penningar, efter 1680 enligt lag i penningar. Ledningen sköttes av hospitalsdirektionen som biträddes av en hospitalssyssloman. Medlemmar i direktionen var landshövdingen i Vasa samt biskopen i Åbo. Verksamheten upphörde 1841.
De dokument som berörde en enskild patient på ett hospital. Efter 1686 inkluderades också ett prästbevis med uppgifter om patientens tillgångar, som efter dennes död skulle tillfalla hospitalet.
År 1686 stadgad inbesparing av statsmedel genom innehållna lönemedel. Vissa tjänster hölls systematiskt obesatta i fyra månader efter en tjänstemans död, avsked eller befordran. De innehållna lönerna återgick då till statskassan.
Den löneinbesparing som uppkom då en till högre tjänst befordrad tjänsteman fick den nya högre lönen först påföljande år eller sex månader efter befordran. Avancementsbesparing förekom i ämbeten som tillsattes efter förslag och där återbesättandet inte genast behövde ske. Den innebar att den tillträdda tjänstemannen en tid fick nöja sig med sin förra lön. De innehållna lönerna gick till nådårsfonden. De återbetalades i sinom tid till större eller mindre del till den befordrade eller till hans sterbhus som begravningshjälp efter hans frånfälle i tjänsten.
Inbesparing av en avliden ordinarie prästs eller skollärares årsinkomst under det första året efter dennes död. Inbesparingen tillföll kronan och från 1700-talet Ecklesiastik- och skolstatens änke- och pupillkassa, som i stället betalade en begravningshjälp till den avlidnes sterbhus .
Den tid, vanligen fyra till sex månader, som en statlig tjänsteman arbetade utan lön efter att han blivit tillsatt.
Avgift som städerna uppbar av handlande, hantverkare och andra näringsidkare som besökte marknaden för att sälja sina varor. Ståndpenningen utgjorde en del av städernas enskilda medel. Näringsfrihet infördes i Finland 1879.
Den del av försäljningspriset som auktionskammaren sedan 1674 och 1680 uppbar vid auktion. Auktionsprovisionen varierade beroende på om auktionen gällde fast egendom, andelar i skepp eller olika varor.
Skattegrad, värdering, uppskattning, beräkning eller bedömning av en borgares skattebetalningsförmåga. Taxeringen utfördes varje år och var och en ålades vissa skatteören. Taxeringen verkställdes av taxationsmän som var utsedda av borgerskapet. Om man inte nådde enighet om fördelningen av ansvaret fungerade landshövdingen, i hans frånvaro magistraten, som skiljedomare.
Person utsedd att bedöma en borgares skattebetalningsförmåga och avgöra hans skattebörda. I det tidigmoderna Åbo utsågs taxeringsmännen kvartersvis. För varje skatt kunde borgerskapet välja särskilda taxeringsmän. Under senare delen av 1600-talet började det (i Åbo) också förekomma särskilt avlönade skatteuppbördsmän.
Förteckning över de extra skatter som skulle erläggas i ett fögderi. När de extra beviljade skatterna upphörde återstod endast slottshjälpen och medicinalfonden. På 1800-talet innehöll taxeringslängden endast uppgifter om dem. Taxeringslängderna upprättades av häradsskrivarna sockenvis enligt mantalslängden. Från år 1800 skulle längden undertecknas av kronofogden och häradsskrivaren. Den skulle inlämnas till landskontoret och godkännas av landshövdingen innan den användes för den egentliga uppbörden.
Förteckning över de förändringar som skett med kronans hemman och skatter sedan föregående jordebok blivit upprättad. Förändringsextrakt skulle från och med 1795 årligen uppgöras av häradsskrivaren. De ersatte de tidigare extraktjordeböckerna. Utgående från förändringsextrakten skulle landskontoret göra en sammanfattning som skickades till Kammarkollegium, under autonoma tiden till senaten.
Efter 1795 benämning på den huvudsakliga jordeboken. Den skulle upprättas vart sjätte år och under mellanåren skulle endast förändringsextrakter upprättas. År 1802 användes termen persedeljordebok, och det bestämdes att en sådan skulle upprättas vart tionde år. År 1811 bestämdes att en ny persedel- eller specialjordebok skulle upprättas i ryskt mynt och att nya jordeböcker skulle upprättas för föregående år. Perioden mellan jordeböckerna skulle sedan vara tio år, så att nya jordeböcker skulle upprättas år 1820, 1830 och så vidare. Specialjordeboken skulle upprättas av häradsskrivaren i två exemplar, som tillsammans med specialräkningen skickades till landskontoret. Efter att landskamreraren hade styrkt specialjordebokens riktighet skulle ett exemplar skickas till senaten.
Huvudbok för en länsstyrelses räkenskaper efter 1634; ett för varje kalenderår uppgjort sammandrag av den allmänna uppbörden och kostnaderna för förvaltningen inom ett län. Före 1634 var landsboken huvudbok över annan lokal myndighets räkenskaper. Landsboken fördes av landsbokhållaren, senare landskamreren.
Dra upp linjer, till exempel linjerna mellan kolumnerna i uppbördsboken.
Summarisk förteckning över varje socken, antalet hemman och mantal, särskilt för varje hemmansnatur, samt övriga skattetal, ordinarie räntan till kronovärde och skogsräntorna. Sammandraget upprättades för varje härad av häradsskrivaren och sammanställdes av landskamreraren till ett sammandrag för hela länet. Det sändes till Kammarkollegium, efter 1816 till Senatens ekonomiedepartement.
Benämning på en för varje härad regementsvis upprättad jordebok 1830–1831 som innehöll uppgifter om den upplösta finska militärens krigsmanshushemman. Den verifierades av landskamreraren med hans underskrift. Krigsmanshusjordeboken gav närmast uppgifter om tidigare krigsmanshushemman och saknade betydelse för den egentliga skatteuppbörden.
Värdering av räntepersedlarna till ett fast pris, som inte varierade årligen. Fasta priser infördes 1719 och avskaffades 1756.
Benämning på de till en viss förvaltningsgren hörande ordinarie inkomsterna, särskilt militie-, lands- och justitiestatens.
Utdrag ur jordeboken över alla kronohemman och lägenheter i häradet samt de persedlar som varje hemman betalade. Häradsskrivaren skulle årligen sammanställa ett specialextrakt, som granskades av kronofogden. Över sockensummorna upprättades sedan ett sammandrag för hela häradet som visade summorna av de räntor och persedlar som uppburits i häradet. Specialextraktet utgjorde grunden för förvandlingsuträkningen i ”specialräkningen”.
Summarisk sammanställning häradsvis av de produkter som bönderna skulle betala i skatt eller som skulle förtullas. Persedelextrakt upprättades vanligen endast då det skett förändringar.
Reglemente för en mantalskommissarie som stadgade hans ämbetsåligganden, hans lön och överordnade. Den första utförliga instruktionen gavs 1693, trots att mantalskommissarietjänster hade tillsatts redan 1652. Mantalskommissarietjänsterna indrogs 1779 och då upphörde också instruktionerna att gälla.
Smyghandel, bedrägeri. Begreppet användes ofta ifråga om husbönders försök att gömma undan tjänstefolk och familjemedlemmar från mantalsskrivningen.
Förteckning som blev obligatorisk 1787. Senare blev brännvinsarrendet en fast avgift för varje hemman, och beloppet varierade när hemmanen klövs eller förenades. I många län upprättades därför längderna ännu på 1800-talet. I andra län ersattes längden med en kolumn i mantalslängden där avgiften antecknades. Avgiftens storlek berodde på antalet personer i hemmanet.
Den sammanlagda debiteringen av skatter som gällde ett helt härad eller en stad. Häradsskrivaren eller stadskassören skulle årligen upprätta en uppbördsbok hemmansvis där varje mantalsskriven person upptogs med både lägenhetens och personernas avgifter. Uppbördsboken skulle godkännas av landshövdingen och tillställas kronofogden före uppbördsstämmorna.
Häradsskrivarens specifika uträkning i uppbördsboken av de utskylder som varje skattskyldig skulle erlägga under året. Uträkningen uppvisades för varje skattskyldig i samband med den årliga uppbördsstämman.
Den tidpunkt under året när skatter och avgifter uppbars i ett härad. Tidpunkten för de olika avgifterna varierade fram till 1819 då tidpunkterna för uppbörden förenhetligades. Efter 1620 uppbars spannmålsavraden senast den 21 december. År 1668 fixerades tidtabellen för allmogens utskylder. Tidtabellen justerades 1729 och 1739. Efter 1738 avgjorde kronofogden när uppbörden inleddes. Skatterna kunde betalas i flera rater, och uppbördsstämmor fick inte hållas i juni och juli. År 1794 infördes höstuppbörd för bolräkningarna och för de personella och kontanta avgifterna medan persedelräntorna och den slutliga räntan skulle uppbäras under vintern.
Till den skattskyldige ställd utmätningsbar räkning, som upptar de skattebelopp till kronan, staten eller kommunen vilka han ska erlägga för ett visst år. På landsbygden ersatte debetsedeln den tidigare kvittensboken.
Om ärende som rör balansräkning eller om mål mot redovisningsskyldig tjänsteman.
Kassör vid stads kassakontor, efter 1690 även med ansvar för uppbörden av stadsinvånarnas kronoutskylder. Stadskassören verkade under magistratens översyn, i större städer under ekonomieborgmästarens. Sedermera användes benämningen om tjänsteman med uppgift att (under stadskamrers överinseende) vara chef för sådant kontor.
Åbo eller skattehemmansägare på indelt hemman. Indelningsbonden erlade sin årliga ränta till indelningshavaren.
Av både kronofogden och häradsskrivaren underskrivet utdrag ur uppbördsboken av vilket framgick varje skattskyldigs namn och de skatter och allmänna avgifter som denne betalt vid uppbördsstämman. Uppbördsextraktet levererades till lantränteriet.
Häfte i vilket en bondes skattskyldighet årligen upptecknades av häradsskrivaren på uppbördsstämman och i vilket kronofogden verifierade de skatter som blivit betalade. Kvittensböcker infördes 1668. De fick ett fast formulär 1684 och trycktes efter 1729. I början av 1800-talet ersattes kvittensböckerna med debetsedlar. I kvittensboken skulle på ena sidan antecknas vad bonden skulle utgöra och på den andra sidan skulle fogden kvittera och ange på vilket sätt skatten hade betalts. Uppbördsboken skulle stämma överens med de enskilda böndernas kvittensböcker. Kvittensboken skulle förvaras i tre år, och därefter fick eventuella obetalda skatter inte mera indrivas. År 1756 fastslogs att häradsskrivarna vid första uppbördsstämman för året och utan arvode skulle anteckna skattefordringen i bondens kvittensbok samt beräkna markegången på varje räntepersedel.
Uppbördsmöte för granskning av restlängd och indrivande av de kronoskatter och allmänna avgifter som inte blivit betalda vid den ordinarie stämman. Reststämma var ett slags extra ordinarie stämma för restuppbörd. Den grundade sig inte på lag, men följde samma ordning som ordinarie uppbördsstämmor.
Uppbörd av sådana skatter som de skattskyldiga inte hade förmått att betala. Termen används också om indrivning av fordran.
Skriftligt avtal om förpantning av fast egendom. Frivillig förpantning fick inte blandas ihop med beslagtagen egendom, och pantkontrakt mellan kronan och restskyldiga som inte kunnat betala sina skatter fick inte ingås.
Lagligt övertagande av egendom som ersättning för skuld eller obetald skatt, varefter egendomen värderades och såldes på auktion. Först utmättes penningar, därefter lös och sedan fast egendom. Slutligen beslagtogs förutsättningarna för näringsidkande. Om försäljningen vid auktionen översteg det utmätta värdet tillföll resten ägaren. År 1792 undantogs persedlar som var och en behövde för sitt uppehälle (till exempel kläder och mat) från utmätning. Nödtorften måste bekräftas av prästerskapet, stadens eller församlingens äldsta. Ridderskapets och adelns räntor utmättes före kronoutskylderna. Kronan hade förtur till indelta hemman. Efter 1833 undantogs, om landshövdingen ansåg det befogat, på kronohemman arbetsredskap, dragare och kreatur. Utmätningen verkställdes av exempelvis häradsfogdar, häradsskrivare, länsmän, häradsnämnden eller annan exekutor. Gällde utmätningen skatteskulder eller böter sköttes ärendet av kronofogden som informerade landshövdingen om de influtna medlen. Beloppet n...
Intyg av en myndighet om att pengar blivit deponerade för en person. Begreppet användes exempelvis vid bötesstraff när en person fått del i böterna. Depositionsattesterna skulle då halvårsvis eller efter varje rättegångssession sändas till landshövdingen som ansvarade för att bötessummorna blev utmätta.
Av domstol eller annan myndighet förordnat arbete för statens räkning i fängelse eller fängelseliknande miljö, känt i Stockholm från 1630-talet, allmänt från 1698 och i Finland från cirka 1750 och särskilt 1883–1936. Termen användes även om allmännyttigt arbete i fångkoloni och ersattes 1936 med termen tvångsarbete. Under svenska tiden och första delen av autonoma tiden var allmänt arbete huvudsakligen ersättningsstraff till böter som inte kunde betalas (exempelvis av lösdrivare, sinnessvaga förbrytare och tjuvar samt interneringsfångar och rannsakningsfångar). Uppgifterna var allmännyttigt arbete under någon tjänstemans eller av honom utsedd persons uppsikt. Allmänt arbete kunde bestämmas till minst tre månader och högst ett år, återfallslösdrivare till minst sex månader och högst tre år.
Benämning på indelt spannmål som var avdelat för en ämbets- och tjänstemans avlöning eller en myndighets verksamhet, exempelvis akademier och hospital. Om uppmätning av rättighetsspannmål bestämdes 1737.
Kollektiv benämning på de tre tjänstemän som hade nyckel till ränterikassan och som alltid måste närvara vid landshövdingens månatliga inventarium av kassan. Kassamännen bekräftade gemensamt landskontorets transaktioner med sina underskrifter. Kassamännen utgjordes av landskamreraren, lanträntmästaren och borgmästaren eller annan av magistraten utsedd person i länsstyrelsens residensstad.
Person eller samfällighet som uppbar ränta eller hade rätt till vinst, avkastning eller annan fördel av naturtillgång eller realkapital. Benämningen användes särskilt om uppbärare av indelt ränta eller tiondeanslag.
Summarisk översikt över räkenskaperna för en tilländalupen månad, inklusive behöriga verifikationer över indrivna medel. Månadsförslag upprättades exempelvis av häradsskrivaren för landskontorets räkning i ett län.
Av landshövdingen utförd granskning av uppbördsverket i ett härad. Den förrättades vid ett häradsting, vanligen utom ordinarie tingsperiod, i närvaro av kronofogden och andra uppbördsmän försedda med uppbördsboken och restlängden. Protokollet fördes efter 1734 alltid av landshövdingen. Restrannsakning kungjordes från predikstolen 14 dagar före granskningen då de restskyldiga kallades att infinna sig vid granskningen och visa upp sina kvittensböcker och debetsedlar. Efter 1794 skulle restrannsakning alltid göras då skatterestantierna enligt skatteårets summariska uppbördsförslag överskred 500 riksdaler eller 720 rubel silver. Restrannsakning kunde förrättas även vid misstanke om oegentligheter, vanligen på Kammarkollegiums försorg (Kammarkollegium granskade årligen varje läns uppbördsresultat och länsstyrelsens förklaring till underskottet).
Belägga med kvarstad, beslagta. Termen användes från 1668 då fast egendom beslagtogs som ersättning för obetalda skulder. Sekvestrering användes också från 1767 när innestående lön blev indragen vid förskingring, som upptäcktes när en kronouppbördsman avlidit under uppbördsåret. ”Sekvestrering” används också om att beslagta förbjudna tryckalster för att förhindra vidare försäljning samt om en stat som tillfälligt lägger beslag på en annan stats område.
De oindrivna kronoutskylder som från 1711 vid en häradsfogdes avgång skulle indrivas av den tillträdande häradsfogden.
Rubrik i en av länsstyrelsen under svenska tiden och autonoma tiden förd förteckning över avbrutna, uppskjutna förordnanden om verkställighet av exekutioner, domar och utslag.
Brist i en redovisning av offentliga medel, som är redovisarens personliga skuld eftersom han hade uppburit mera än vad han har redovisat för.
Förteckning som årligen upprättades över de medel som skulle debiteras vid uppbörden, men som av olika lagliga skäl inte hade kunnat indrivas av den skattskyldige, och således kom att avskrivas i räkenskaperna. Separata avkortningslängder började förekomma på 1560-talet. I Finland behövde separata avkortningslängder inte mera åtfölja landsboken efter 1791 och 1795.
I viss skriftlig form gjord offentlig stämning eller kungörelse om att man inom en viss tid måste anmäla sitt anspråk (exempelvis arvinge eller kreditor som gör anspråk på sin rätt). Änkor och arvingar till en avliden uppbördsman måste efter 1826 ansöka och vinna årsproklama för att befria dödsboet från de efterräkningar som kunde uppkomma till följd av den avlidnes bristfälliga eller felaktiga redovisning.
Opartisk, särskilt rörande synemän. Uttrycket användes om dom- och befallningshavande (exempelvis lands- och häradshövdingar) samt om tjänstemän som tog ställning i praktiska frågor i sin ämbetsutövning (såsom advokatfiskal eller kronofogde).
Uppställning av en organisations tillgångar och skulder vid ett givet tillfälle.
I äldre tider om att från räkning eller bokföring ta bort sådan skatt eller skuld som inte kan indrivas. I modern tid är avskrivning en redovisningsterm som innebär att man i bokföringen redovisar kostnaden för anläggningstillgångars värdeminskning och således redovisar tillgångarnas verkliga värde.
Avskrivning eller efterskänkning av skatter eller avgifter på grund av olika orsaker som exempelvis frihet, förläning, tjänst eller ödeläggelse. Avkortningarna ingick i räkenskaperna som avskrivningar. De kunde vara ordinarie eller extraordinarie.
Eftergift på kronoskatten för ett hemman som övergivits av åbon eller ägaren och lämnats oskött. Ödehemmansavkortningen var en av de ordinarie avkortningarna 1688–1809.
Typ av ordinarie avkortning som innebar avskrivning av den ordinarie skatten från skattlagda kungsgårdar, utbysskatter och andra lägenheter som utarrenderats av kronan. I stället för skatt erhöll kronan arrendeavgifter.
Typ av ordinarie avkortning som innebar att nybyggen som åtnjöt frihetsår inte behövde betala ordinarie skatt. Nybygget skulle dock omedelbart skattläggas och införas i jordeboken.
Den avgift som en utomstående hemmansinnehavare skulle erlägga om han ville bruka ägor som tillhörde ett ödehemman.
901 - 960 av 13863