Benämning på borgare eller handelsman i östfinska städer, med rötter i Viborgska guvernementet. Kupetsi idkade vanligen trävaruhandel eller sågverksamhet.
På 1800-talet förekommande benämning på skogsallmänningarnas storskifte.
För beskattningen uppgjord lista eller förteckning över en parcell. Förteckningen innehåller uppgifter om arealen, avkastningen och antalet innevånare jämte en karta med ägobeskrivning.
Temporär delning av samägt hemman eller samägda ägor, under förutsättning att delägarna var överens och deras andelstal förblev oförändrat. Från 1770 avsåg man med ”provisoriskt skifte” huvudsakligen delning av sjöfoder, tillandningar eller gemensamma odlingsfält, från 1848 huvudsakligen delning av ännu inte storskiftat samägt hemman eller gammalt enstaka hemman med flera delägare. Termen användes under 1870- och 1880-talen också om tillfälligt skifte i socknar med knektkontrakt, där soldathemmanen under storskiftet bildade ett provisoriskt skifteslag. Delningen måste formellt bli skiftad för att vara giltig för all framtid.
Under perioden 1415–1734, i praktiken till slutet av 1700-talet, förrättad syn med parter som tvistade om ägogräns, rågång eller lantmäteriförrättning. Ägandesynen syftade till en uppgörelse i godo, och kallades därför (under 1700-talet) också sämjesyn.
Protokoll över lantmäteriförrättning. Lantmäteriprotokoll förekom från 1715 och fick närmare bestämmelser 1762. År 1848 blev de obligatoriska och specificerades närmare 1916. De innehöll uppgifter om de närvarande personerna, förrättade mätningar och beräkningar, bedömningar om jordens beskaffenhet och det utförda arbetets tekniska kvalitet. Också överenskommelser mellan berörda parter ingick. Protokollen granskades ursprungligen vid förrättningens slut och undertecknades av lantmätaren, de berörda parterna och godemännen.
Syn eller besiktning av rågång och dess sträckning mellan byar. Synen skulle från och med 1732 hållas mellan Valborgmässoafton och Allhelgonadagen.
Från 1864 enrådighetschef för Forststyrelsen med ansvar för forststaten. Överdirektören skulle företa inspektionsresor för att bekanta sig med kronoskogarnas tillstånd i landet och ta reda på hur forststatens tjänstemän skötte sina uppgifter. Överdirektören biträddes av en överdirektörsadjoint. I början av 1900-talet överfördes den högsta beslutanderätten från överdirektören till ett kollegium och Forststyrelsen blev således ett kollegialt ämbetsverk. Under 1920-talet övertog en generaldirektör det högsta ledarskapet och överdirektören blev i stället generaldirektörens närmaste biträdare och ersättare.
Tematisk karta, karta över ett visst tema som skildras till sin beskaffenhet, förekomst, utbredning eller placering, mängd eller antal som befolkningstäthet, växtlighet, jordmån och markanvändning. Klassificeras i färg. Den första temakartan utgavs av Lantmäteriöverstyrelsen 1850 och gällde skogarnas tillstånd i Finland. En statistisk temakarta åskådliggör med kartografiska symboler de statistiska beräkningarna av temat. Dylika började uppgöras på 1880-talet.
Inom bergsväsendet under 1800-talet förekommande benämning på geologi.
Sedan 1850-talet av Bergsstyrelsen med hjälp av lantmätare och kartritare uppgjord karta över geologiska mätningar, som skildrar ett områdes jordmån jämte höjdskillnader, malmfyndigheter m.m.
Från 1841 verkstad som lydde under Manufakturdirektionen och som tillverkade instrument för navigation, geometrisk mätning och lantmäteri som teodolit, barometer, pantograf, planimeter, kompass, våg, måttband, gradbåg, diopterlinjal och kikare. Mekaniska institutet övertogs 1894 av Finska Vetenskapssocieteten och på 1960-talet av Försökstekniska laboratoriet vid Statens tekniska forskningsanstalt.
Titel för den första i Finland utkomna teoretiska handboken över lantmäteriförrättningar författad av Generallantmäteriets överdirektör Carl Gustaf Tawaststjerna och utgiven 1843. En mera praktiskt inriktad finskspråkig handbok för lantmän och jordbruksskolorna utgavs på privat initiativ 1857.
Offentligt sammankallat möte för ett justeringsdistrikts justerare då man granskade ett kronomagasins mått, mål och vikter. Justeringsstämmorna hölls vanligen vintertid och avskaffades efter att Finland 1887 övergått till metersystemet.
Kommitté tillsatt av senaten 1884 för att utreda och föreslå principerna för en totalreform av lantmäterilagstiftningen, inklusive att snabba upp storskiftet, åtgärda lantmätarbristen och effektivera förrättningarna. Kommittén gav sitt betänkande 1886, och det utmynnade i en ny förordning om lantmäteriväsendet 1887 och lantmäteriförvaltningen 1916.
Från 1886 avdelning vid Överstyrelsen för lantmäteriet. Kartografiska avdelningen utarbetade och publicerade kartor samt ansvarade för kartarkivet. Uppgifterna övertogs 1916 av Lantmäteristyrelsens geografiska avdelning.
Benämning på den kartläggning och utstakning av skiftesområdet, gradering av ägorna och fastställandet av tullantalet, på delägarnas bekostnad och utan delägares inverkan, vilken måste förrättas av lantmätare innan storskiftet fick inledas. Beredning förekom också i samband med skifteskomplettering, skiftesjämkning och intressentskifte och benämndes då skiftesreglering.
Syneförrättning som fastställde (eller upphävde) rätten att inleda intressentskifte.
Jämkning vid skiftesreglering.
Markägare vars jord är föremål för skifte.
Gradering av ett hemmans jordmån och marktyper (åker, äng, skog, kärr) för ett förestående jordskifte eller jordbyte samt den därmed förknippade nya skattläggningen.
Karta över ett lagenligt jordskifte från 1848. Skifteskartan innehöll fram till 1916 också uppgifter om de särskilda förrättningar som hörde till storskiftet.
Justering av ofullständigt jordskifte på delägarnas önskan eller Lantmäteriöverstyrelsens förordnande efter 1848. Skifteskomplettering sker från 1916 på landshövdingens förordnande. Termen användes vanligen om komplettering av storskiftet (isojaon täydennys).
Från och med 1848 förekommande benämning på att råmärka.
Från och med 1916 utmärkning av rågränser (i naturen och på konceptkarta) innan skiftesförrättningen inleds.
Officiell benämning på Finland cirka 1308–1525. ”Österland” avsåg ursprungligen områdena öster om det egentliga Finland, från 1464 och särskilt från 1500 användes benämningen Finland för hela området. Benämningen Österlandet användes i officiella dokument sista gången av Gustav Vasa 1525.
Nyttjande i ordning som fastställdes genom lottdragning av samfälld äng som var skiftad i bestående lotter och utmärkt med varaktiga råmärken. Åraskifte var den yngsta och mest utvecklade formen av nyttjande av samfälld äng.
I Österbotten den grupp delägare i en ängssamfällighet som var och en under ett år åt gången odlade en åt ängsroten skiftad lott i samfällighetens sumpiga ängsblock.
Benämning på ett komplicerat delningssätt och rovlystet brukningssätt av samfälligheterna på de fruktbara uppslamningsöarna i Torne älv ända in på 1800-talet.
Jaktmark i Savolax utmarker, för vilken samfälligheten torde ha betalat ett ekorrskinn i skatt till kronan. När området övergick till svedjemarksbesittning och pälsskatten ombildades till en spannmålsskatt, blev ekorrskinnet (oravannahka, oravainen) ett spannmålsmått.
Huvudsakligen i Tavastland och Satakunta benämning på jaktmarksägor i utmarkerna; område för utmarksfångst.
Samfälld jaktmark i Satakunta under de tidigaste tiderna av utmarksfångst.
Titel för arbetsledare för notlag i Österbotten under 1500-talet. Notkungen byttes ut varje år eller till och med varje dag.
En av de äldsta skiftesformerna i landskapslagarna som i motsats till det senare solskiftet antagligen avsåg en oregelbunden fördelning av byns åkrar och ängar, men som antagligen fastställde äganderätten till gårdstomten och huvudåkrarna.
Före rådragningarnas tid, i flera hemmans eller byars besittning tagna ängsslätter och frodiga holmar vilka lämnades oskiftade då gränserna mellan byarna drogs upp.
Benämning på vissa ödesbyar i Egentliga Finland under 1300–1600-talen. Det var uppenbarligen fråga om byar som uppstått under kolonisationen på 1300-talet och där den fåtaliga befolkningen hade dött ut, men som bibehölls som skatteobjekt.
Skog på sockenallmänning i södra Österbotten som under 1600-talet fritt fick tas i besittning för tjärbränning och som utmärktes genom bläckning. Ingen fick dock barka flera stammar än vad han ett år senare förmådde fälla.
Ett hemmans särskilda tomt för en ria. Ritomterna låg vanligen i utkanten av byn, separat från de egentliga hemmanstomterna.
Skatteenhet under medeltiden i Tavastland, Övre Satakunta, Karelen och Norra Österbotten bestående av husbönderna, deras söner och mågar; egentligen man som idkade jakt. Alla andra skatteenheter som kronan använde vid samma tid avsåg jordbesittning av viss storlek.
Urgammal skatteenhet i Finland som betecknade ett plöjningsredskap, en plog, och avsåg full skatt motsvarande det som kunde tas ut från ett normalhemman, kallat ett helkrokshemman. Under Gustav Vasas tid (1623–1560) var enheten i bruk endast i Övre Satakunta och i Tavastland. Den har i forskningen fått namnet krok efter den i urkunderna använda svenska benämningen.
Skatteuppbördsdistrikt och skatteenhet på Åland under medeltiden och 1500-talet.
Skatteenhet, införd på medeltiden i Österbotten, Borgå län och Satakunta, som bestod av bondens boskap, i Borgå län och Satakunta också av hans lösöre.
Enhet enligt vilken skörden fördelades från bolagssvederna. Yxtalet grundade sig på hur många kvinnor och män som hade deltagit i arbetet från varje hemman. En kvinna motsvarade en man.
Den årliga skatten av skatte- och kronojorden som utgjorde statshushållningens grundpelare under svenska tiden
Skattetal för fiskerätten och fördelningsgrund av fångsten i Torne älv, motsvarande 1/8 mantal.
Bilaga till jordeboken som redogjorde för hur mycket av de olika slags persedlarna som uppbars av varje skatteehet inom ett visst område, vanligen en socken.
I en lagmansdom i Södra Österbotten 1574 benämning på gårdstomt och huvudåkrar, i motsats till utjordar. Bestämde proportionen mellan varje hemmans andel i inägor och utjordar, som skulle vara lika, emedan hemmanen i Södra Österbotten inte hade konstanta skattetal; örestal.
Hälften av ett helkrokshemman.
En bys alla tegar i en viss åker eller äng, också samlingen av de bönder som hade teg(ar) i en dylik åker eller äng.
Benämning på vissa råmärkta jordstycken i sydöstra Finland under 1300-talet som hörde till kronan och som koloniserades på kronans initiativ.
Under tegskiftets tid att mäta (och dela) en bys åker och äng med (rev)stång, ett lagligt mått för jordmätning vars längd varierade från by till by, oftast var den 6 alnar lång. Stångfall var från mitten av 1300-talet också en kameral beräkningsgrund, med vilken man fastslog ett hemmans jordvärde och fördelade en för hela byn bestämd jordskatt mellan hemmanen. Under 1700-talet användes benämningen i Tavastland också om årlig granskning (syn) av rårna. En by stångfälldes alltid med samma stång. Varje hemman skulle ha en lika många stänger bred teg i byns åker som det hade andel i byamålet (ören i kronans jordebok). En by sades ha stångfällts då åker och äng hade blivit uppmätta och delade på dylikt sätt.
Benämning på viss enskild egendom i Savolax under 1500-talet. Redan i 1561 års jordebok hade många anek i Savolax flera innehavare och jorden var samfälld besittning.
(Bebott och brukat) hemman som betalade skatt. Motsats: ödehemman.
Förteckning över ödehemman i en socken, ursprungligen över de hemman som inte hade råd att betala skatt. Längdens riktighet bekräftades av kyrkoherdarna med deras sigill.
Tjänstebeteckning sedan senare delen av autonoma tiden för tekniskt kunnig föreståndare för ett ämbetsverks avdelningskontor. Överingenjören kunde vara medlem i ämbetsverkets beslutande församling. Överingenjörer fanns bl.a. vid Lantmäteristyrelsen, Post- och telegrafstyrelsen och Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Från 1928 var ”överingenjör” tjänstebeteckning för föreståndaren för Lantmäteristyrelsens administrativa byrå och byrå för skiftesärenden. Överingenjören var samtidigt medlem i Lantmäteristyrelsens kollegium. ”Överingenjör” var tjänstebeteckning för föreståndaren för avdelningskontor vid Post- och telegrafverket åtminstone från 1930-talet, framför allt vid Kabel- och nätprojekteringskontoret, Centralanläggningskontoret och Linjebyggnadskontoret.
Förteckning över dagsverken som utfördes av hantlangare till lantmätaren när han förrättade jordskifte och mätningar för att kunna upprätta karta. Varje hemman ansvarade för dagsverket i proportion till sin andel i byamålen. Dagsverkslistan gjordes upp enligt ett visst formulär som angav datum för förrättningarna, vad som hade gjorts, antalet totala dagsverken per hemman och när de hade utförts.
9001 - 9060 av 13863