Lista över hänvisningar
Murtorinne, Eino
, Finlands kyrkohistoria. Autonomins tidevarv 1809–1899 3
, Skellefteå: Artos
2000
.
A
Inom den ortodoxa kyrkan i Ryssland fr.o.m. 1720-talet kollegial förvaltningsmyndighet och kyrklig domstol för delområden inom biskopsstiften underlydande respektive andligt konsistorium. Erhöll uppgifter som tidigare skötts av flera olika organ som lytt under biskopen. Benämningen andlig styrelse infördes 1744. De andliga styrelserna var lägsta instans för rättegångsmål hörande till den ortodoxa kyrkans rättsskipning. Ändring i en andlig styrelses domslut kunde sökas hos vederbörande andligt konsistorium. För den ortodoxa kyrkan i Gamla Finland inrättades efter freden i Åbo 1743 en andlig styrelse i Viborg; tidigare hade för Gamla Finlands vidkommande en motsvarande mellaninstans under stiftsförvaltningen saknats. Andliga styrelsen i Viborg lydde till 1764 under det andliga konsistoriet i Novgorod, därefter under konsistoriet i S:t Petersburg. Andliga styrelsens verksamhet fortsatte under den autonoma tiden ända till år 1896, då det andliga konsistoriet inledde sin verksamhet i Viborg.
C
Benämning på särskilda möten mellan biskopar och andra framstående präster som under senare delen av 1600-talet hölls tillsammans med kapitlet i Stockholm.
E
Tillsyningsman, uppsyningsman, enligt skolordningen 1724 titel på biskopen i hans egenskap av utövare av den högsta uppsikten över skolväsendet i stiftet. Titeln föll så småningom ur bruk i och med att ett överinspektörsämbete för folkskolorna inrättades 1861 och ett för elementarläroverken 1869.
F
Ursprungligen av kyrkan, från 1763 av socknen och senare kommunen organiserad hjälp till personer som saknade tillgångar för sitt nödtorftiga uppehälle och förmågan att genom arbete skaffa sig sådana. Med fattigvård avsågs i vid bemärkelse av kyrkorådet, senare fattigvårdsstyrelse, administrerad anstaltsvård, placering i en fattigrote, fattighjälp direkt till behövande hem eller underhållsbidrag för inackordering i besuttna hushåll.
H
Kommitté som grundades med anledning av reformationsjubileet 1817 för att se över och modernisera kyrkohandboken från 1693. Handbokskommittén hade den svenska kyrkohandboken från 1811 som grund. Som ordförande verkade ärkebiskopen. Kommittén framlade ett färdigt utkast innan den upphörde med sin verksamhet 1821.
I Ryssland 1721-1917 högsta administrativa myndighet över den ortodoxa kyrkan och högsta ortodox kyrklig domstol med kollegialt beslutsfattande. Hos Heliga synoden kunde ändring sökas i de andliga konsistoriernas domslut, men synoden var även första instans i vissa rättegångsmål. Synoden ersatte ett antal avvecklade ämbetsverk samt patriarksämbetet som varit obesatt sedan år 1700. Även andra kristliga trossamfund i Ryssland var tidvis underställda Heliga synoden. Den evangelisk-lutherska kyrkan i Gamla Finland lydde 1721-1735 under Heliga synoden.
Behörighetskrav för ordinarie församlingspräster (kyrkoherde och kaplan).
I
Tjänst i Gamla Finland som på kejsarens befallning förblev under universitetets i Dorpat uppsikt då Viborgs län fogades till Finland 1811.
K
Med anledning av reformationsjubileet 1817 grundad kommitté för att se över och modernisera katekesen. Kommitten inledde sin verksamhet i februari 1818 med en gemensam session för också de tre andra samtidigt tillsatta och under ärkebiskopens ordförandeskap verkande kommittéerna som skulle se över och modernisera de kyrkliga traktaterna: kyrkohandboken, psalmboken och kyrkolagen. Katekeskommittén upplöstes 1819 såsom resultatlös efter sin andra session.
Av klockare i landsortsförsamling som tjänsteåliggande meddelad undervisning i innantilläsning och elementär kristendomsundervisning. Klockarskolorna inspekterades regelbundet av kaplanen eller kyrkoherden, särskilt efter 1856. De försvann senast i början av 1900-talet.
Nattvardsförhör som började förekomma redan på 1600-talet. År 1695 ålades prästerskapet att kontrollera församlingsbornas kunskaper i kristendom. Förhöret infördes formellt 1702, och 1735 fastställdes tidpunkten för när förhören skulle börja. I praktiken fungerade förhöret ofta som en anmälan till nattvardsgång. Efter 1759 kallades förhöret konfirmationsförhör för dem som första gången gick till nattvarden. Det avkaffades med nattvardstvånget 1908.
Geografiskt område för evangelisk-lutherskt domkapitel i Gamla Finland 1721–1811. Fredrikshamns konsistorium och Viborgs konsistorium indrogs vid återföreningen med Finland 1811 och anslöts till Borgå stift.
Tjänst inrättad 1687 vid domkapitel. Konsistorienotarien hade i uppgift att föra protokoll under konsistoriets sammankomster, upprätta skrivelser till högre myndighet, expediera beslut, vårda arkivet samt uppbära och redovisa kollekt- och stamboksmedel. Han verkade efter 1791 också som stiftets uppbördsman. Tjänsten kvarstod som sådan i kyrkolagen 1869, dock under beteckningen stiftsnotarie.
Kyrklig administrativ myndighet och domstol inom den evangelisk-lutherska kyrkan. Termen användes om domkapitel från slutet av 1500-talet till 1686, i vissa fall under en längre tid.
Med anledning av reformationsjubileet 1817 grundad kommitté för att se över och modernisera kyrkolagen från 1686. Som ordförande verkade ärkebiskopen. Kommittén färdigställde ett utkast till ny kyrkolag 1826 men upphörde med sin verksamhet 1829 på grund av inre stridigheter. Den upplöstes 1832 i och med ordförandens död. Den nya kyrkolagen gavs först 1869.
Redan under katolska tiden sammankom ledande män inom kyrkan till kyrkomöten, i form av provinsialkonsil, konsilium och synoder. Ett kyrkomöte sammanträdde i Örebro 1529 för att genomföra reformationen och i Uppsala 1572 för att godkänna den nya kyrkoordningen. Sedan 1869 utgör det allmänna kyrkomötet i Finland den evangelisk-lutherska kyrkans högsta beslutande organ, med ärkebiskopen som ordförande. Kyrkomötet utgörs av biskoparna och kyrkomötesombud. Kyrkomötet behandlar ärenden som rör kyrkans lära och arbete, kyrkans lagstiftning, förvaltning och ekonomi. Lantdagen och kejsaren, senare riksdagen, granskade och fastställde kyrkomötets beslut och lagförslag. Kyrkomötet verkar sedan 1907 också som prästerskapets rikspolitiska intresseorganisation.
Fram till 1865 sockenstämmans, därefter kyrkostämmans beredande, verkställande och dömande organ inom den evangelisk-lutherska kyrkan. Det bestod av församlingens prästerskap, kyrkvärdar, sexmän samt så många sockenmän som församlingen ansåg lämpligt. Om kyrkoråd stadgades 1650 i vissa svenska stift, 1673 i Åbo stift, däremot inte i kyrkolagen 1686. Kyrkoråd fanns även i Gamla Finland. Kyrkorådet skötte uppgifter som rörde församlingens ekonomi och kyrkotukt. Det blev genom kommunallagen 1865 och kyrkolagen 1869 enbart ett kyrkligt styresorgan för församlingens ekonomi, val, församlingsliv och undervisning. Under självständigheten har det också börjat förekomma gemensamma kyrkoråd i samfälligheter bestående av flera församlingar. Kyrkoråd är också en titel för medlem av kyrkorådet.
Församlingens högsta beslutande organ med ansvar för ekonomin och uppbörden av de avgifter som kyrkostämman hade fastställt. Kyrkostämman valde kyrkoråd, kaplan och vissa andra kyrkliga befattningshavare. Kyrkostämman bestod av kyrkoherden och alla de församlingsbor som hade rätt att rösta i prästval. Kyrkoherden kunde ersättas av kaplanen. Åren 1635–1865 sammanföll vanligen kyrkostämman med sockenstämman. Kyrkostämman ombildades 1865, och 1869 blev den enbart ett kyrkligt styrelseorgan. År 1933 ersattes kyrkostämman av kyrkofullmäktige. Vissa drag bestod dock. Kyrkofullmäktige och församlingsråd utses genom direkt folkval. Också kyrkoherden utses genom val.
Under svenska tiden en skola som låg nära en församlings kyrka och där lärartjänsten ofta var förenad med klockarbefattningen. I Finland kallades den vanligen klockarskola.
L
Domkapitel under den tid som lektorerna i stiftstädernas gymnasier var självskrivna ledamöter, vid sidan av biskopen och domprosten. Borgå domkapitel var ett lektorskapitel ända tills kyrkolagen 1869 slog fast att domkapitlen skulle bestå av förutom biskopen och domprosten två av prästerskapet inom sig valda teologiskt utbildade assessorer och en juridiskt utbildad stiftssekreterare.
Benämning på den preliminärexamen som krävdes för inträde i prästseminariet i Åbo 1806–1846. Prästexamen förutsatte däremot vissa universitetsstudier och avlades vid domkapitlet. Teologisk dimissionsexamen från universitetet blev 1846 obligatorisk för alla blivande präster.
Behörighetskrav för domprost och prästassessor. Examen avlades inför domkapitlet.
I Åbo stift från 1694, i kyrkoförfattningarna från 1726, förhör i katekesen och innantilläsning, vilket hölls av präst och klockare en gång per år med vuxna och barn i en landsortsförsamling. Kunskaperna betygsattes och antecknades i husförhörsboken (kommunionboken), som ingick i kyrkboken, senare också på så kallade läsesedlar. Under läsförhöret diskuterades också sedligheten i församlingen, vården av föräldralösa barn, krymplingar och fattiga under ledning av en förtroendeman som utsetts av läslaget inom en läs- eller husförhörsrote. I kyrkolagen 1869 och i senare författningar kallades sammankomsterna läsmöten. Läsmötena ersattes av skriftskolan och började försvinna när folkskolorna infördes. Läsmöten var vanliga ännu under mellankrigstiden 1919–1939 men upphörde efter andra världskriget. Det sista reglementet gavs 1933.
Av församlingspräst åt särskilt de yngsta deltagarna i ett läsförhör utfärdat bevis på kunskaper i katekesen och i innantilläsning. Lässedlar infördes 1697 i syfte att sporra ungdomen till bättre prestationer och uppdaterades vid varje läsförhör. De stadgades i konsistoriecirkuläret 1843 – som också införde en avgiftsbelagd blankett för lässedlar– och i kyrkolagen 1869 då de blev obligatoriska.
N
Skyldighet att gå till nattvarden, under förutsättning att personen i fråga hade undergått ett kommunionförhör och skriftskola (efter 1807). Dessutom skulle personen ha uppnått en viss ålder, enligt kyrkoordningen 1571 minst 8 år, enligt kyrkolagen 1686 14 år och efter 1807 minst 15 år. Nattvardstvånget upphävdes vid kyrkomötet 1908.
P
Kyrklig ämbetsexamen i humanistiska och teologiska ämnen som avläggs inför domkapitlet för tjänstebehörighet i ett predikoämbete. Pastoralexamen infördes i Åbo stift på 1660-talet. Examenskrav infördes 1681 för militärpräster, 1693 för kyrkoherdar i regala pastorat och 1748 för tjänstebehörighet i alla predikoämbeten. Den kompletterade sacerdotalexamen. Kraven för att få genomgå tentamen var ursprungligen följande: en ansökan, dopattest, 30 års ålder (från 1851, 28 år), intyg över kyrklig tjänstgöring, en teologisk avhandling på svenska samt teser avfattade på latin, svenska och grekiska. Före tentamen skulle avhandlingen godkännas av domkapitlet, och domkapitlet skulle bevilja trycktillstånd för teserna. Från 1851 inleddes examineringen med ett skriftligt prov på svenska och ett på finska. Efter godkända skriftliga prov följde offentliga predikoprov på bägge språken i domkyrkan under högmässa. Sedan följde en examination i flera delar: förhör inför domkapitlet, en offentlig disputation av de framlagda teserna och en högst fyra timmar lång offentlig muntlig tentamen i domkapitlet. För att numera få avlägga pastoralexamen krävs två års tjänstgöring som präst eller lektor, undervisning i en teologisk fakultet eller tjänstgöring som religionslärare.
Pastorat vars inkomster gick till att avlöna eller förbättra lönen för en biskop, professor eller lektor eller som fungerade som verksamhetsbidrag åt en viss institution, särskilt akademin i Åbo. Den som erhöll tjänsten blev samtidigt kyrkoherde i församlingen som i praktiken sköttes av en kaplan eller av en av kyrkoherden anställd adjunkt. Benämningen förekom mera allmänt i Finland efter reformationen, och motsvarades av annexpastorat i Sverige. Prebendepastoraten indrogs senast 1922 till Vederlagsfonden eller till staten.
Benämning på domkapitel under den tid teologieprofessorer vid ett närliggande universitet var självskrivna ledamöter, vid sidan av biskopen och domprosten. Som adjungerande medlemmar fungerade i första hand Teologiska fakultetens adjunkter, i undantagsfall också prästvigda professorer vid Filosofiska fakulteten. Åbo domkapitel var ett dylikt kapitel till 1828, då det ändrade karaktär och blev ett lektorskapitel i och med att universitetet flyttade till Helsingfors och Åbo gymnasium grundades.
Före prästvigningen med ordinanderna avlagt offentligt förhör vid domkapitel. Prästexamen stadgades i kyrkolagen 1686, men förekom redan från 1669. Examen stadgades igen 1824 och förutsatte efter 1846 ett godkänt predikoprov i domkyrkan, jämte en offentlig bibelförklaring. Akademisk slutexamen blev obligatorisk för prästvigning 1849. Prästexamen avlades därefter endast av dem som hade annan akademisk slutexamen än sacri ministerii candidatus-examen. Teologieprofessorer prästvigdes utan prästexamen efter 1798, filosofie-, juris- och medicineprofessorer i prästerligt ämbete inom sin profession efter 1750. Termen bör inte sammanblandas med det prov eller förhör som domkapitlet anställde med sökande till en prästtjänst. Prästexamen innefattade ursprungligen språktest i latin, grekiska och hebreiska, förhör över kunskaperna i filosofi, retorik, logik, etik, fysik, aritmetik och praktisk teologi samt trosartiklarna och deras förstånd, konflikter och andra frågor, biblisk historia, teologisk moral. Därutöver måste examinanden förklara några bibeltexter.
Med anledning av reformationsjubileet 1817 grundad kommitté för att se över och modernisera psalmboken, särskild den finska, eftersom den i Sverige 1819 utgivna Wallinska psalmboken i stor utsträckning motsvarade den svenska befolkningens behov. Kommittén inledde sin verksamhet 1818 under ärkebiskopens ordförandeskap till hans död 1832. I praktiken var kommittén inte verksam efter det. En provutgåva (sammanställd av kyrkoherden i Ulfsby) – Uusia virsiä kotona ja kirkossa veisattavia (Nya psalmer att sjungas i hem och kyrka) – med 752 psalmer publicerades 1836. Den vann inte gehör i församlingarna.
S
I anslutning till akademin i Åbo 1806–1846 verkande prästseminarium som, enligt tysk och dansk förebild, meddelade undervisning i de praktiska färdigheter som prästerna behövde i sin ämbetsutövning. För inträde krävdes en preliminärexamen (”lilla teologen”). Seminariet indrogs 1846 genom förordningen om prästutbildningen som bl.a. innebar att en professur i praktisk teologi grundades vid Alexanders-universitetet.
(Kyrk)socknens förtroende- eller tjänsteman, en eller flera till antalet. Sexmännen tillsattes av kyrkostämman eller sockenstämman, från 1869 av kyrkorådet och sedan slutet av 1800-talet av läsförhören. De ansvarade i församlingen för bl.a. fattig- och sjukvården, sedligheten, allmänna ordningen och insamlingen av kyrkans tionde och kyrkliga böter. Sexmännen anlitades även av kronan vid taxering av brännvinsbränning och mantalsskrivning. Under 1700-talet blev de allt mer kyrkans ”moralpoliser” på församlingsnivå. Sexmannen utsågs efter socknens roteindelning (därav även kallad rotemästare) och erhöll som ersättning för sysslan andel i kyrkböterna.
Nattvardsläsning hos präst under en viss period (ursprungligen tre till fyra månader, från 1842 under en till två veckor) för dem som för första gången skulle gå till nattvarden. Skriftskolan infördes 1740. Inträdeskravet var vid läsförhör uppvisad god innantilläsning i bok och en ålder av cirka 14 år, från 1807 minst 15 år. Skriftskolan utvecklades under förra hälften av 1800-talet till en konfirmandundervisning som avslutades med en högtidlig konfirmationsakt. Den stadgades först i kyrkolagen 1869.
Av en kyrksocken inrättad skola som meddelande elementär (kostnadsfri) undervisning åt barn. Sockenskolan förestods av en skolmästare och skulle enligt en kunglig förordning från 1762 finnas i stora församlingar och fungera som ett komplement till klockarskolan eller den av flera socknar bekostade ambulerande elementära skolundervisningen som infördes på 1800-talet.
Juridiskt utbildad (och bevandrad) ämbetsman, stadgad i kyrkolagen 1869. Stiftssekreteraren valdes av domkapitlet för att föra stiftets protokoll, utforma dess skrivelser och verka som chef för domkapitlets expedition.
Kapitel som bildades under Johan III:s regering statskyrkoherden i Stockholm och som deltog i Uppsala möte 1593. Före 1650 var benämningen vacklande, men därefter användes enbart ”konsistorium”. Det bestod av stadens kyrkoherdar (stundom även komministrar) och rector scholae. Efter ett försök på 1640-talet att ombilda det till ett lärarkapitel, omorganiserades det 1668. Det bestod därefter av pastores ordinarii ecclesiarum i Stockholm med förstäder. Ett försök vid 1600-talets mitt att vinna full självständighet gentemot ärkestiftet misslyckades. Preses är, när han är närvarande, ärkebiskopen, annars pastor primarius (kyrkoherden i Storkyrkoförsamlingen) och vice preses är kyrkoherden i Klara församling.
Sedan 1593 benämning på i förväg till synod, senare synodalmöte, uppställda teser om aktuella teologiska frågor, författade av biskopen eller en eller flera äldre erfarna präster. Synoden diskuterade sedan avhandlingen. Synodalavhandlingarna var oftast sammanställda utifrån Augsburgska bekännelsen eller Hafenreffers dogmatik. Synodalavhandlingar stadgades också i kyrkolagen 1869, men ändrade karaktär i och med att synodalmötena började lyfta fram reformförslag till kyrkomötet. Synodalavhandlingen utgjorde fram till självständigheten en viktig del av sockenprästernas fortsatta teologiska utbildning.
Skola som meddelade undervisning i kristendom, läsning och textförståelse för begåvade medellösa ynglingar som från tidiga år hade arbetat i hantverksyrken för sin och familjens utkomst. Söndagsskola skulle efter 1858 upprätthållas av kommunen och förbereda eleverna för inträde i statlig folkskola. Den leddes av en direktion och övervakades, jämte aftonskolorna, av Manufakturdirektionen, på landsbygden av landshövdingen (guvernören). Söndagsskolorna inspekterades från 1856 regelbundet av församlingens kaplan eller kyrkoherde. I och med inrättandet av folkskolan ombildades söndagsskolan under 1900-talet till en andaktsstund för barn.
Ö
Evangelisk-lutherskt domkapitel i S:t Petersburgs distrikt avsett för finska undersåtar och präster som arbetade i området. Det leddes av en biskop.
