Lägre tjänsteman inom Bergskollegiums vågstat som ansvarade för vågen vid en koppar- eller järngruva eller ett bruk. Vägaren stod under våginspektorns översyn.
Lägre tjänsteman upptagen på bergslagens vågstat under vägaren och före vågskrivaren. Han expedierade förmodligen färdigvägda stångjärn.
Tjänsteman upptagen på bergslagens stat som för svenska myntverkets räkning förde register och räkenskaper över myntpräglingen vid det bruk där han var stationerad. Beteckningen förekom redan på 1500-talet.
Tjänsteman upptagen på bergslagens stat för att att uppbära (indriva) kopparavrad och kopparränta. Benämningen kopparskrivare förekom redan på 1500-talet (uppgifterna är dock osäkra).
Räkenskapsförande tjänsteman vid bod i vilken malm förvarades och försåldes, fanns upptagen på bergslagens stat 1729.
Glasblåseri.
Kollektivbenämning på rasp- och spinnhusens högsta chefer under den period under 1600–1700-talen som övervakningen sköttes personligen av någon av Kommerskollegiums kommerseråd eller assessorer. Sedermera inrättades särskilda vaktmästar-, senare föreståndartjänster.
Tjänsteman vid Kommerskollegium.
Ledamot av (Kgl.Maj:ts och Riksens) Kammarrevision(en) 1696–1799, i ställning under kammarrevisionsråden.
Ledamot av Kommerskollegium, i ställning under kommerseråden.
Hög statlig tjänsteman vid Kommittén för finska ärenden, senare Statssekretariatet för Finland, i S:t Petersburg eller där kejsaren residerade 1809–1917. Statssekreteraren föredrog ärenden gällande Finland för kejsaren. Han erhöll 1834 ministerstatus och tilldelades titeln ministerstatssekreterare.
Benämning på kämnärsrätt i en stad med flera kämnärsrätter, en för varje större stadsdel. Termen användes också om den kammare där kämnärsrätten sammanträdde. I Stockholm fanns 1729 tre kämnärsrätter. Kämnärskammare fanns knappast i Finland.
Kollegialt organ i anslutning till en stads magistrat, som under viss dömande myndighet övervakade den allmänna ordningen, byggnads-, brand- och skolväsendet samt fattigvården. Benämningen användes särskilt om dylikt organ vid Stockholms magistrat 1672–1821. Politikollegium bestod av politiborgmästaren som ordförande och ett antal rådmän samt stadstjänstemän, däribland politigevaldigern.
Tjänsteman som förde bok över byggnadsbestånd eller byggverksamhet. Byggningsbokhållare förekom vid diverse svenska ämbetsverk, på 1600-talet vid Amiralitetet, på 1700-talet i ämbetskollegiet i Stockholm.
Av stapelstad anställd skrivare som bokförde den tilläggsavgift till tullbeloppet på import- och exportvaror som var alla stapelstäder förbehållen som inkomst.
Civilmilitär myndighet i vissa städer, som dokumenterade inkvarteringen och distributionen av livsmedel till de inkvarterade soldaterna.
Tjänsteman vid hallrätt som granskade stämplingarna på de trävaror som gick på export och import. De trävaror som kom från kronans skogar skulle vara stämplade med en särskild stämpelhammare (kronans eller konungens hammare) som var försedd med en upphöjd avgjutning av kronans märke.
Tjänsteman under rådstugurätten som sedan mitten av 1600-talet dokumenterade det uppmätta saltet och spannmålet som köptes in i staden eller fördes ut ur den. Saltmätare var förr av städernas styrelser anställda edsvurna tjänstemän som hade till uppgift att reglera salthandeln och uppbära avgifter för denna. Stockholms stadgar för 1476 inskärpte hos borgarna att allt salt som köptes i staden och som fördes in eller ut därifrån skulle mätas, i annat fall förverkades det. Under perioden 1618–1634 fanns saltmätare upptagna i Stockholms ämbetsbok. Senare sammanslogs saltmätarna med spannmålsmätarna/spannmålsbärarna och organiserades i mitten av 1600-talet som skrå under en ålderman, två bisittare och en mätarskrivare. De hade lokaler i huset Skärgårdsgatan 15 (nuvarande Själagårdsgatan) där de hade sina sammankomster och fester. Saltmätargränden och Saltmätargatan i Stockholm har fått sina namn efter husägande saltmätare.
Skrivare vid slussverk.
Bryggare vid stadsbryggeri.
Tjänsteman i städer med flera kyrkor vilken granskade kyrkornas räkenskaper och inventarier. En dylik stadsbetjänt omnämns i Stockholms stater 1729.
Lärare anställd för att undervisa unga adelsmän, pager, som uppvaktade vid hovet. Uppdraget är belagt från och med Karl IX:s tid. Det omvandlades snart till en fast syssla på hovstaten under beteckningen ”pagernas preceptor” eller ”pagernas hovmästare”. Pagernas preceptorer var i första hand filosofie magistrar och lärde ut latin, kristendom, moralfilosofi, historia och matematik samt ofta moderna språk. Språkmästare biträdde dem i språkundervisningen, främst i franska språket.
Lärare vid läroverk, barnhus m.m. Det fanns två preceptorer vid Barnhuset i Stockholm 1729.
Tjänsteman i bokförar- och skrivaruppgifter vid tukthuset i Stockholm (grundat på 1620-talet) som till 1801 fungerade som centralfängelse också för finländska straffångar. Därefter användes benämningen om skrivare vid tukthuset i Åbo, grundat 1801. Tukthusskrivaren var underställd rådstugurätten.
Av stad anställd auktionsutropare vid en auktionskammare.
Mäklares lön eller arvode för utförd mäkling vid en stads auktionskammare.
Av mäklare vid en stads auktionskammare utfärdad attest gällande förhållanden vid en affärstransaktion som han förmedlat.
Av mäklare hållen bok eller register över de utförda mäklingsförrättningarna.
Tjänsteman, eller särskilt förordnad person, vid auktionskammare. Auktionsnotarien förde protokoll vid auktioner.
Förordning om mäklares verksamhet.
Statlig bankinrättning som lydde under riksdagen. Den var föregångare till Sveriges riksbank. Den grundades 1668 efter Stockholm Bancos eller den Palmstruchska bankens konkurs. Banken fick rätt att utge transportsedlar 1701. Sedlarna skulle dock vara värda minst 100 daler silvermynt. År 1702 fick banken rätt att utge skillingmynt. Efter nederlaget vid Poltava 1709 försökte insättarna lösa in sina fordringar i mynt, men banken kunde inte betala ut insatta medel. Bankens likviditetsproblem bestod under flera decennier, men dess skuldbevis fortsatte att användas som betalningsmedel trots att de inte var konstruerade som sedlar i vanlig mening. Restriktionerna mildrades stegvis, och 1743 infördes sedlar uttryckta i kopparmynt. Statens finanser kom emellertid i obalans och sedlarnas marknadsvärde sjönk. År 1777 sänktes kursen officiellt med 50 procent genom att sedlarna började lösas in till denna kurs. Sedelinlösen inställdes på nytt 1809 och återupptogs först 1834, då till en ännu lägre ...
Tjänstebeteckning för sekreteraren för Riksens ständers bankfullmäktige.
Ett slags bankcheck. Man kunde betala in önskat belopp på Riksens ständers bank och få en sedel i stället. Transportsedlarna skrevs ut av Riksens ständers bank från 1701 och 1661–1666 av Stockholms banco under namnet kreditivsedel. Åren 1661–1664 utgavs kreditivsedlarna i valören daler kopparmynt (några få i daler silvermynt) och 1666 helt i daler silvermynt. De var de första moderna sedlarna i den meningen att de sågs som presentationspapper och att banken var den som ytterst svarade för deras värde.
Egentligen Riksens Högl. Ständers Kontor, ett under riksdagen 1719 inrättat finansorgan för likvidering av den under Karl XII uppkomna statsskulden. Kontoret bestod av ett av riksdagen förordnat fullmäktige. Det praktiska arbetet sköttes av en kommissarie med biträde av en bokhållare, räntmästare och notarie samt ett antal kammarskrivare.
Egentligen högelige ständernas bankodeputerade, de sex–sju av riksdagen förordnade personerna som förvaltade Riksens ständers bank.
Avdelning vid Riksens ständers bank som ansvarade för transaktionerna och växlar, under ledning av bankkommissarier.
Avdelning vid Riksens ständers bank som under ledning av bankkommissarier ansvarade för låneverksamheten.
Kontor vid Riksens ständers bank. Revisionskontoret leddes av en revisionskommissarie som biträddes av ett antal revisorer.
Riddarhusets styrelse som, under ledningen av ett antal kollegiala direktörer, förvaltade dess egendom samt indrev och disponerade de medel som indrevs av adeln och ridderskapet. Riddarhusdirektionen behandlade under ståndsriksdagens och ståndslantdagens tid också de ridderskapet och adeln rörande ärenden som låg under politisk behandling. Enligt riddarhusordningen 1918 sköter Riddarhusdirektionen Riddarhusets löpande ärenden. Den består av sju medlemmar och fem suppleanter. Riddarhussekreteraren är direktionens sekreterare.
Tjänsteman vid Riddarhuset med uppgift att fungera som en åklagare mot medlemmar av adelsståndet, och att som dess ombudsman ansvara för ordningens upprätthållande bland ridderskapet och adeln under riksdagsarbetet. Riddarhusfiskalen inkasserade också avgifter och böter m.m.
Var och en av de från början klassvis utsedda medlemmarna av Riddarhusdirektionen.
Samlande beteckning på fögderiernas och häradens tjänstemän i riks- och landsstaterna under svenska tiden och autonoma tiden. Till dem hörde kronobefallningsmän (kronofogdar, länsmän) och häradsskrivare.
Egentligen Kgl. Maj:ts och Riksens högl. Ständers Ecklesiastikdeputation, ett riksdagsutskott med egen expedition, som hade i uppdrag att revidera kyrkoordningen från 1571 och kyrkolagen 1686 och hos ständerna hemställa sina ändringsförslag. Ecklesiastikexpeditionen bestod av sexton ledamöter ur adelsståndet och fyra ledamöter ur präste- och borgarståndet. Bondeståndet var däremot inte representerat.
Riksdagsutskott under frihetstiden som avslutade arvskiftet efter änkedrottningen Hedvig Eleonora (1636–1715).
Utskott vid svenska ståndsriksdagen som behandlade besvär under 1726/1727 års riksdag.
Riksdagsutskott under frihetstiden.
Riksdagsutskott under frihetstiden.
Riksdagsutskott under frihetstiden.
Riksdagsutskott under frihetstiden.
Titel för manlig regent.
Från 1797 tjänsteman i motsvarande uppgifter vid statliga verk och inrättningar eller vid privata företag.
Kommission under ständerna som uppgjorde bouppteckningen och förrättade arvskiftet efter änkedrottningen Hedvig Eleonora (1636–1715). Kommissionen leddes av generalguvernören över drottningens livgeding och en av statssekreterarna.
Statlig kommission som grundades 1727. Kommissionen skulle förvalta och förbättra rikets försvarsverk till lands och till sjöss. Som ordförande och viceordförande verkade två riksråd och som ledamöter representanter från alla stånd förutom bondeståndet, med biträde av en notarie.
Statlig kommission som grundades 1683 i anslutning till omorganiseringen av båtsmanshållet.
Utskott för överläggning med ledamöter från adeln, präster- och borgarståndet, vilket tillsattes vid riksdag av Sekreta utskottet. År 1719 tillsattes Deputerade över statsverket, 1720 Deputerade över defensions- och statsverket och 1726–1727 Statsdeputationen
Det utskott vid svenska ståndsriksdagen som behandlade finska allmogens besvär samt besvär om skiftesregleringar i Finland under riksdagen 1742/1743. Från riksdagen 1746/1747 kallades utskottet Finska deputationen.
Uppehåll, uppskov eller frist i fråga om till exempel avgörande, beslut, domslut, vittnesmål eller betalning.
Under perioden 1525–1646 benämning på nattlig vaktpatrullering som varje borgare i staden var skyldig att fullgöra. Burspråk var också en benämning på den person som fullgjorde sådan patrullering.
Beteckning på delägarskap i vissa välgörande stiftelser för borgare under 1800-talet: gubb- och änkehus m.m.
Sedan 1700-talet föreståndare för en vetenskaplig institution vid ett universitet.
10741 - 10800 av 13863