Sedan 1500-talet benämning på viss avgift (i spannmål eller annan lämplig naturaprodukt, kallad räntepersedel), som utgick från osjälvständig jordlägenhet till jordägaren eller innehavaren av den lägenhet från vilken jorden blivit avsöndrad. Från 1700-talet användes begreppet också om årlig avgift i pengar (eller varor) för avkastningen eller som ränta av fast egendom eller kapital (till exempel arrendeavgift, avrad).
Spannmålsmått som användes för skatteuppbörden.
Specialskatt i Karelen på 1500-talet. Pålagan erlades fjärdingsvis av bönderna i Viborgs socken.
Penningskatt som betalades av det medeltida pälsverksskattedistriktet i Finland åt biskopen eller kronan. Avgiften ersatte en gammal skinnskatt. Den omtalas i skatteundervisningarna från 1500-talet från Övre Satakunta, Tavastland, Karelen, Savolax och Österbotten. Avgifterna betalades förmodligen i samband med vintertingen. I Övre Satakunta betalades kiltispenningar enligt kroktal. I Savolax betalades ½ öre för helskatt. I finska Sydösterbotten erlades kiltispenningar åt biskopen, 1 öre för varje pundland åker. I Kemi socken i norra Österbotten betalades kiltispenningar enligt bågtal.
Viktmått som på 1500-talet användes för erläggande av skatter.
Skatteavgift i Karelen på 1500-talet. Avgiften erlades av trettio hemman i Mola och fyrtio i Hantula, vilka varit frälse men lagts under måttlig skatt.
Bonde tillhörande en grupp som åtnjöt skattefrihet i Äyräpää i Viborgs län i slutet av 1500-talet. Bönderna hade under ryska kriget bildat en särskild fana. Efter fredsslutet tillförsäkrades de en viss skattefrihet som gjorde dem till en sorts knapadel. Deras antal var i början av 1600-talet 146 i Äyräpää och 50 i Jääskis.
I Viborgs län på 1500-talet stubbebönder som inte hade fullsäteshemman med åker, äng och utmark till skillnad från andra skattebönder. Yxjalka omnämndes 1555 i samband med Saviniemi gård. Gården förvaltades då av kungens landbofogde. Under gården låg det året 70 ½ fullskattar (140 rökar), som kallades yxjalka.
Beräkningsgrund för huvudskatten i Savolax på 1500-talet.Skatteskinntalet avsåg ett jordetal som inte var bundet till någon viss åker, utan berodde på en återkommande värdering av svedjelanden. Skatteskinntalet var lika med tre sädespundland, vilket innebar en areal på vilken det kunde utsås tre pund säd. För varje skatteskinn borde man i urskylder erlägga en halv spann korn.
Skatte- eller mantal i Savolax på 1500-talet, i det fall att det bestod av fem eller flera skatteskinn.
De bönder i Savolax på 1500-talet som hade mindre än fem skatteskinn, från 1816 de nybyggare som betalade endast hälften av kronotiondespannmålen.
De tolv dagsverken som erlades i Savolax på 1500-talet som en del av gengärden.
Skatt som varje fjärding erlade i Savolax på 1500-talet. Till fjärdingsskatten hörde ett pund skipfraktoråg, ett pund korn, fyra lispund gäddor av allmänningsfiske, tolv stockar, fyrtio bräder, en tunna tjära och sex tunnor dito för legofolk, 1 500 näver, en tunna kalk, tolv rep, två långa arbetskarlar (som skulle arbeta på slottet mellan den 3 maj och den 14 september) samt tolv långskjutsfärder med vilken skatten fördes från Nyslott till Viborg.
Avgift som ingick i fjärdingsskatten i Savolax på 1500-talet.
Avgift som församlingsmedlemmarna skulle erlägga till den katolska kyrkan. Det årliga tiondet var till sin grundtyp ursprungligen tredelat mellan socknens präst, dess kyrka och dess fattiga. I Åbo stift utvecklades tiondet närmare den kanoniska rättens principer än i Sverige.
Skattmått använt i Savolax på 1500-talet. En kolmas var en sjättedels spann, liksom spannen var en sjättedels pund. Tolv pund utgjorde en läst.
Den del av varje helskatt som uppbars av bolmännen i Savolax på 1500-talet och som de till en del fick behålla, medan resten fördelades mellan kronan och länsmannen som genom bolmansräntan fick ersättning för sin skyldighet att fyra gånger om året hysa slottsfogden och landsfogden samt lagmannen en gång.
Enhet som låg till grund för prästräntorna i Savolax på 1500-talet.
Benämning i Savolax på en utarmad bonde som inte förmådde betala full skatt. Den äldsta förklaringen ingick i prästskattelängden från Savolax 1555–1556. Benämningen berodde på att dessa bönder fick sin huvudsakliga näring av svedjebruk och att deras viktigaste arbetsredskap var yxan. I Kexholm var motsvarande benämning ”bobul”.
Frälsegård i Kexholms län på 1500- och 1600-talet.
Socken i östra Finland.
Skattedistrikt och kyrkoby. Enligt skatteboken för Novgorods votiska femtedel år 1500 var Ladogakarelen indelat i sju pogoster, som i sin tur var indelade i perevarer eller sällsynt i voloster. I kyrkligt avseende omfattade en pogost en ortodox församling. I den ryska texten i Nöteborgs fredsfördrag 1323 motsvarades pogost av svenskans gisslalag.
Motsvarigheten till en länsman i Kexholms län och Karelen. Under starosten tjänstgjorde kymmenecker eller tiondebönder inom varsitt distrikt av pogosten. I Ryssland var staroster under 1700-talet bland allmogen i agrarsamhället eller bland de lägre stadsinvånarna liksom även inom kyrkliga samfälligheter och vissa andra institutioner valda eller utsedda ombud för befolkningen. De hade i uppgift att företräda valgemenskapen och att verkställa överhetens påbud. Även vissa anställda vid polismyndigheter kallades staroster. Staroster förekom även i Gamla Finland. Polisiära övervakare i förstäderna till vissa städer i Gamla Finland kallades staroster. För Gamla Finlands vidkommande i senare svensk litteratur är ”starost” en oegentligt använd benämning på vakter av olika slag, såsom husvakter och skogvaktare, för vilka den ryska motsvarigheten har varit ”storož”.
Tiondebonde som tjänstgjorde under starosten i en pogost. I Ryssland förekom bland bönderna utsedda ordningsmän som förestod en grupp av tio hemman som benämndes ett tiondedistrikt, en desjačok. Sådana fanns på 1600-talet i Kexholms län under svenskt styre. Under stora ofreden fanns sådana i Viborgs kommendantskap i kymmene-skattelagen med uppgifter som till stor del motsvarade fjärdingsmännens inom den svenska lokalförvaltningen.
Ursprungligen var prokuration avsedd för biskopens underhåll. Den omvandlades med tiden till en penningskatt, som indrogs till kronan 1547.
Under medeltiden: den gästning av församlingarna som en biskop eller ärkedjäkne utnyttjade under sina visitationsresor i stiftet. Ursprungligen innebar prokurationen livsmedel, drycker, uppehälle m.m., men så småningom ersattes den av en summa pengar. Eftersom prokurationen var förbehållen det andliga frälset behandlades eventuella underlåtelser av en andlig domstol.
Bonde som odlade Åbo domkyrkas egendomar i Egentliga Finland. Domkyrkogodsen förvaltades separat från biskopsgodset. Större delen indrogs till kronan 1547 och lades då under samma fogde som förvaltade de flesta kapitelgodsen och andra kyrkolandbor.
Domkapitels egendom, bestod av flera prebenden. De flesta kapitelgods indrogs under 1500-talet till kronan. Redan före den egentliga kyrkoreduktionen kom Gustav Vasa överens med biskopen och domkapitlet i Åbo om att inkomsterna från Nykorens prebende skulle dras in för en tid och användas för betalningen av statsskulden.
Sammanslutning för apotekare i Sverige. År 1675 utfärdades privilegium för apotekarna i Stockholm att preparera och försälja läkemedel. År 1683 utsträcktes1675 års privilegium till att omfatta alla rikets apotekare. Societeten hade en privat karaktär och försökte 1776 förändra sin verksamhet och bli en av överheten godkänd myndighet. Försöket misslyckades. År 1792 utarbetades av överståthållaren Projekt till reglemente för Apothekare Societeten i dess oekonomiska angelägenheter. Någon ordningsstadga kom dock inte till stånd.
Viktsystem för läkemedel, vilket från 1688 måste användas på de svenska apoteken. Medicinalviktsystemet baserades på det senmedeltida Nürnbergs skålpund (libra, lb) = 356,28 g 1 skålpund (libra) = 12 uns (à 29,69 g) 1 uns = 2 lod (à 14,85 g) 1 lod = 4 drakmer (à 3,71 g) 1 drakma = 3 skrupler (à 1,237 g) 1 skrupel = 20 gran (à 61,85 mg) År 1718 infördes den Troyske vikten. I den finska farmakopén 1819 var medicinalvikten något större än i den svenska från 1817. 1 finsk liber vägde 1,437 gram mera än den svenska.
Person som hade avlagt Pharmacie Studiosi-examen och arbetade på ett apotek men ännu inte hade undergått apotekarexamen. Efter fullgjord examen skulle apotekargesällen bli kvar hos samma apotekare i ett år. Under vissa förhållanden kunde lärotiden förlängas. Efter det året kunde han med tre månaders uppsägningstid söka sig annorstädes. Under gesälltiden skulle gesällen fördjupa sina kunskaper i språk, naturalhistoria och apotekarekonsten. Efter fyra års arbete och studier kunde han anmäla sig hos Collegium medicum för att antingen som provisor förestå någon annans apotek eller som apotekare upprätthålla sitt eget. Då fick Pharmaciae Studiosus titeln Pharmaciae Candidat.
Examen som berättigade till utövande av apotekaryrket eller att förestå apotek. Apotekarexamen inrättades 1688 och avlades inför Collegium medicum, senare Medicinalstyrelsen. Den ersattes 1897 av provisorsexamen som efter erhållen undervisning vid farmaceutiska inrättningen avlades inför Medicinalstyrelsen. Apoteksexamen krävdes för att erhålla apoteksprivilegium. Enligt medicinalordningen 1797 skulle den blivande apotekarens kunskaper i språk samt Chemica Physica undersökas. I vissa fall avlades apotekarexamen inte inför Collegium medicum. Efter en anhållan hos Collegium medicum fick J.M. Tingelund rätt att avlägga examen inför den medicinska fakulteten i Åbo 1747. Johan Jakob Lydeman erhöll apoteksprivilegium 1763, efter att han köpt apoteket i Åbo. Han underkändes i sin examen av Collegium medicum och avlade därför en efterexamen inför provincialläkaren i Åbo. Många finska apotekare avlade examen inför medico-kirurgiska akademin i Petersburg. Efter att Collegium medicum inrättats i ...
Ed som senast från och med 1700-talet avlades inför Collegium medicum, senare Medicinalstyrelsen, efter godkänd apotekarexamen. Eden måste avläggas av apotekare som fått privilegium på att inneha ett apotek. Den kunde också avläggas inför magistraten i ifrågavarande stad. År 1757 infördes ett fastställt edsformulär. Då bestämdes också att den som vägrade att avlägga eden skulle inom 24 timmar avlägsna sig från staden och inom åtta dagar ur riket. År 1825 utfärdades nya edsformulär.
Apotek som 1755 inrättades av akademin i Åbo. Apoteket flyttade med akademin till Helsingfors efter Åbo brand och bytte namn till Universitetsapoteket. Apoteket sköttes av en föreståndare. År 1828 intogs i universitetets statuter att universitetets apotekare var tvungen att bestrida kostnaderna för underhållet av två sjuksängar på Kliniska institutet. Han var också skyldig att för inköpspris lämna de apoteksdroger som behövdes i det kemiska laboratoriet samt tillåta att studenterna fick öva sig i farmaceutiska operationer i apotekets laboratorium.
Från 1675 en apotekares närmaste biträde. Enligt medicinalordningen 1797 kunde en Pharmaciae Candidat bli förordnad eller genom kontrakt kallad till provisor på ett apotek. Han skulle då genomgå provisorsexamen inför Collegium medicum och avlägga provisorsed. Först därefter fick han träda i tjänst. Sedermera är ”provisor” titel för person som har en femårig universitetsutbildning inom läkemedelsområdet i Finland.
Apotek med reala apoteksprivilegier. Efter 1836 beviljades inte längre reala apoteksprivilegier. Efter 1857 var i praktiken den enda skillnaden mellan ett personellt apotek och ett stamapotek att stamapoteken var skattefria medan de personella apoteken måste erlägga en årlig avgift till kronan. Under ett stamapotek kan finnas filialapotek, där föreståndaren inte har egna apoteksprivilegier.
Apotek som grundats av en apotekare på en ort som saknar förutsättningar för ett självständigt stamapotek. Grundandet av ett filialapoteket förutsatte tillstånd av Medicinalstyrelsen. Apotekaren utsåg en föreståndare som skulle vara utbildad provisor (bestämdes 1902) eller farmaceut. Apotekaren skulle årligen granska filialapoteket och föra protokoll över inspektionen. Filialapotek grundades redan på 1700-talet, och exempelvis apotekaren J. Julin i Uleåborg grundade sådana i Kajana år 1785 och i Torneå år 1787. På landsbygden infördes filialsystemet i praktiken efter förbättringarna i den kommunala sjukvården 1869. Då ålades kommunerna själva att bestrida alla kostnader för de vid deras enskilda sjukvård nödvändiga läkemedlen och övriga anordningarna. Medicinalstyrelsen uppmanades då att efter särskild ansökan eller om det fanns andra skäl bevilja en innehavare av privilegierade apotek tillstånd att inrätta och tills vidare hålla apotekslådor inom sådana församlingar där fullständiga ...
Mindre apotek som under 1700-talet inrättades och upprätthölls av apotekare och ibland också av provinsialläkare. De var ofta av mer tillfällig natur. Provinsialläkarna måste få specialtillstånd att förutom så kallade reseapotek upprätthålla medikamentsförråd.
Läkemedelsförråd på landsbygden. Initiativet till sockenapotek togs 1758 då Collegium medicum uppmanades att vidta åtgärder för att den fattiga befolkningen i avlägsna socknar skulle komma i åtnjutande av läkareråd och medicin. År 1760 utfärdades närmare direktiv. Förråden till sockenapoteket skulle tas från närmaste apotek och i övrigt inrättas med kyrkans medel. Kostnaderna för upprättandet uppskattades till 100 daler och de skulle sedan amorteras med inkomsterna från apoteket. Till föreståndare skulle helst utses ortens klockare. Ofta kom verksamheten att skötas av prästen. Ibland sköttes sockenapoteket av en lokal fältskär. Några sockenapotek var verksamma ännu på 1800-talet, men de ersattes så småningom av apotekslådor och filialapotek.
Mindre medicinförråd på landsbygden som upprättades av apotekare i början på 1800-talet.
Tillfällig försäljning av läkemedel på en ort där apotek saknas.Filialapoteksinstitutionen drogs in 1928. I undantagsfall, om en svårare epidemi bröt ut bland människor eller husdjur, kunde med Medicinalstyrelsens medgivande en provisorisk tillredning och försäljning av läkemedel av närboende apotekare anordnas.
Föreståndare för ett militärapotek. Militärapotekaren var enbart subordinerade under de ryska militärmyndigheterna och följde den ryska farmakopén.
Apotek som försåg militären med nödvändiga medikamenter. De ryska militärsjukhus som grundades efter 1809 i Finland hade alla mer eller mindre fullständiga apotek. Apoteken expedierade medicin också åt utomstående. I de ryska militärapoteken följdes den ryska farmakopén och de var helt och hållet underställda de ryska militärmyndigheterna.
Statsunderstöd till apotek. Direkta penningstöd började utbetalas i slutet på 1700-talet till apotek på avlägsna orter med ekonomiska svårigheter. Direkt understöd tillerkändes inte apotekare efter 1816 förrän på 1880-talet, då apoteket i Kittilä efter ansökan beviljades sådant. Då beviljades hyresmedel och fri bostad. År 1894 fick Kittilä-apoteket ett årligt understöd som beviljades för fem år i taget. I början av 1900-talet beviljades också vissa andra apotek understöd. År 1931 utbetalades statsstöd åt 22 apotek.
Farmakopé med instruktioner för läkemedel som bereddes på statens bekostnad. Den användes inom fattigmedicinen och inom den militära sjukvården. Den togs i användning 1789 och gällde i Finland fram till 1856 då den ersattes av en ny.
Farmakopé med instruktioner för hur läkemedel skulle på statens bekostnad beredas för de fattiga. Farmakopén utkom 1776 av Collegium medicum och gällde till 1789 då den ersattes av Pharmacopoea militaris, navalis et Eorum usui accomodata, qui impensis publicis curantur.
Farmakopé med instruktioner för läkemedel som bereddes på statens bekostnad. Den användes inom fattigmedicinen och inom den militära sjukvården. Den togs i användning 1856. Den andra upplagan utkom 1885. Den tredje upplagan utkom 1920 och gällde till 1938.
Farmakopé avsedd för veterinärmedicin.
Elev på ett apotek. Enligt reglementet för apotekare 1798 skulle lärlingen vara minst femton år, grundligen undervisad i kristendom, ha goda seder och röja håg till arbetsamhet, kunna skriva läslig stil och räkna. Dessutom skulle han vara så kunnig i latin att han väl kände grammatiken och kunde översätta från latin till svenska. Lärotiden inleddes med en prövotid på sex månader och varade mellan tre och sex år. Under lärotiden skulle lärlingen bl.a. studera tyska och sammanställa ett herbarium. Han skulle också lära sig kemins grunder och de göromål som förekom i apotekets laboratorium. Under det sista läroåret skulle han få ledighet för att bevista föreläsningar i naturalhistoria och farmasi, om sådana ordnades på orten. Lärotiden avslutades genom att apotekaren anmälde lärlingen till Pharmacie Studiosi-examen.
Den examen som en apotekslärling avlade i slutet av sin lärlingstid. Apotekaren anmälde lärlingen till examen, som i Stockholm förrättades av Collegium medicum. Om den avlades på landsorten skulle provincialläkaren, stadsläkaren eller någon annan medlem av Collegium medicum vara närvarande. Examen skulle protokollföras och protokollet skickas till Collegium medicum. I examen kontrollerades att lärlingen hade den kunskap som stipulerats samt att han kunde utföra laborationer. Efter examen avlades Studiosi Pharmaciae ed.
Den ed som en apotekslärling avlade omedelbart efter fullgjord Pharmacie Studiosi-examen. Eden avgavs skriftligt. Om examen avlades utanför Stockholm skulle eden sväras inför magistraten och sedan inskickas till Collegium medicum. Den nyblivne Studiosus Pharmaciae skulle få ett skriftligt protokollsutdrag över den avgivna eden. Edsformuläret förnyades 1825.
Apotekargesäll som efter fyra års studier anmält sig hos Collegium medicum för att som provisor förestå någon annans apotek eller som apotekare upprätthålla ett eget. En farmacie kandidat kunde begära provisorsexamen inför Collegium medicum.
Examen som avlades av en farmasie kandidat för att denne skulle bli provisor. Enligt medicinalordningen 1797 skulle provisorsexamen avläggas inför Collegium medicum. Till examinatörer utsågs två i Stockholm bosatta apotekare. Kandidatens kunskaper i Medicamenta Simplica testades, liksom hur Medicamenta Composita och Praeparata skulle tillredas enligt de antagna farmakopéerna. Efter examen skulle kandidaten avlägga provisorsed och först därefter kunde han tillträda en provisorstjänst. Efter att Collegium medicum inrättades i Åbo 1811 avlades provisorsexamen där. År 1845 bestämdes att en farmaciestudiosus som kommit i besittning av apotek kunde anmäla sig direkt till apotekarexamen.
Ed som avlades efter provisorsexamen inför Collegium medicum. Edsformuläret förnyades 1825. Eden erhöll då följande formulering: ”Derjemte vill och skall jag det apothek, jag kallas att förestå med all redlighet, omsorg och flit, efter bästa vett och samvete, handhafva och sköta, samt i allt obrottsligen åtlyda nödigt utfärdade eller anbefalte reglementen och författningar rörande apoteksvetenskapen och handteringen och sådant allt med den ordning och uppmärksamhet, som en trogen undersåte, redlig medborgare och rättskaffens provisor egnar efter min yttersta förmåga fullgöra.”
Från 1829 högsta styresman i Överstyrelsen för medicinalverket. Tjänsten överfördes också till Medicinalstyrelsen 1878. Generaldirektören ansvarade för utvecklandet av medicinalväsendet och dess finanser, administrationen av länssjukhusen och andra medicinska inrättningar. Därtill var han ordförande för Collegium medicum. Generaldirektören förutsattes vara promoverad doktor i medicin och bosatt i Helsingfors där universitetet fanns.
Högsta myndigheten inom medicinalväsendet 1878–1991. Medicinalstyrelsen lydde under Civilexpeditionen i senaten och senare fram till 1968 under Inrikesministeriet, därefter under Social- och hälsovårdsministeriet. Medicinalstyrelsen ersatte Överstyrelsen för medicinalverket och direktionen för dårvården samt Collegium medicum. Fram till 1927 var Medicinalstyrelsen kollegial under ledning av en generaldirektör som var ordförande och ett antal medicinalråd som vart och ett ansvarade för medicinalväsendets olika grenar. Därefter blev det ett centralt ämbetsverk indelat i olika avdelningar med generaldirektören som högsta chef. Övriga tjänster vid Medicinalstyrelsen var assessor, djurläkare, extraordinarieläkare, sekreterare och kamrer. Under Medicinalstyrelsen lydde Statens serumlaboratorium.
Ledamot i Medicinalstyrelsen. Assessorn ingick inte i Medicinalstyrelsens kollegium. Han förutsattes ha avlagt kunskapsproven som föreskrevs apotekare, men fick inte inneha eller förestå apotek. Assessorn hade i uppgift att bereda alla ärenden som rörde apoteksväsendet, samt att på Medicinalstyrelsens förordnande ordna inspektion av apotek. Därtill skulle han verkställa rättskemiska, gift- och andra kemiska undersökningar. Han var berättigad att infordra förklaringar, upplysningar och yttranden av personer som lydde under Medicinalstyrelsen.
Avdelning inom Medicinalstyrelsen sedan 1927. Avdelningschefen var ledamot i Medicinalstyrelsen.
Avdelning inom Medicinalstyrelsen sedan 1927. Avdelningschefen var ledamot i Medicinalstyrelsen.
Avdelning inom Medicinalstyrelsen sedan 1927. Avdelningschefen var ledamot i Medicinalstyrelsen.
4501 - 4560 av 13863