Förvaltningshistorisk ordbok

Lista över hänvisningar


Sadeniemi, Matti , Nykysuomen sanakirja 1–6. Valtion toimeksiannosta teettänyt Suomalaisen Kirjallisuuden Seura , Helsinki: WSOY 1951–1961 .


A

Benämning på en medeltida skatteenhet i östra Finland. I Kexholms södra län förekom från 1600-talet aatra som skatteenhet ända in på 1900-talet.
Föreståndarinna i ett nunnekloster. Titeln användes ursprungligen endast i kloster som följde benediktinregeln och utsträcktes sedan till cisterciensnunneklostren, kanonissorna av augustinorden, klarissorna samt birgittinerorden. Abbedissan hade administrativ och ekonomisk bestämmanderätt över klostret och hade därför ett eget ämbetssigill. Hon hade också andlig myndighet över nunnorna. Abbedissan i Vadstena kan sägas ha haft Nordens främsta kvinnliga värdighet efter drottningen. Hon innehade i princip ämbetet på livstid. Om hon missbrukade sin ställning och bröt mot klosterregeln kunde hon dock avsättas, vilket skedde 1403.
Föreståndare för ett munkkloster. Abboten var både klostrets världsliga och andliga ledare. Han var präst, själavårdare och domare för munkarna. I viktigare frågor måste han höra de äldre munkarnas åsikt, men han avgjorde frågorna ensam. Vanligen utsågs abboten genom val av klostrets munkar. Abboten utsågs på livstid.
Avgångsexamen, mognadsprov som avslutar ett läroverk eller gymnasium (vanligen för annan och högre utbildning, särskilt vid ett universitet).
Upphävande: inom justitieförvaltningen av lag, förordning eller författning. Inom utrikesförvaltningen om unilateral handling för att avsluta eller annullera en internationell förpliktelse.
Absolution, absolvering, avlösning (i kyrklig mening), syndernas förlåtelse. Anmärkning i kommunionböcker om verkställd bikt.
Förteckning över ett biblioteks, museums eller arkivs successivt tillkomna förvärv.
Från 1500-talet i Sverige indirekt konsumtionsskatt, som vid tillverkningen eller försäljningen lades på vissa, i regel inhemska, varor, exempelvis öl, vin, tobak, tändstickor och sötsaker. Acciserna tillföll staten eller städer. I Ryssland förekom från slutet av 1600-talet skatter på vissa viktiga konsumtionsvaror som brännvin och salt. Även i Gamla Finland uppbars accisavgifter.
I Gamla Finland benämning på anställd vid landtull- och accisförvaltningen.
Ersättning som staden betalade till staten för att stadens borgare fick ta ut accis på till exempel bryggares, slaktares, månglares och fiskköpares varor. I Sverige: ersättning till staten för den förlust den fick vidkännas genom avskaffandet av den så kallade saluaccisen, som i flertalet av Sveriges städer tidigare erlades av bagare, bryggare, slaktare, fiskköpare, ättikstillverkare samt idkare av mångleri och handel med ”nålstolskram”. Frågan om denna avgifts avskaffande samt om tullfrihet för lantmännen att till försäljning i städerna införa kött, bröd och dricka m.m. väcktes vid 1830 års riksdag. Accismedlen avlades av städerna till Statsverket, då accisen upphörde. De städer som medgavs full frihet åt handel med dessa varor befriades från denna avgift, som helt upphörde år 1862, i Stockholm redan med 1847 års slut.
Tullnär, statlig tjänsteman som uppbar tullen vid stadsporten. Han kontrollerade också de lager som fanns hos hantverkare och köpmän vars varor var belagda med accis.
Specialdomstol i anslutning till magistraten i stapelstäder. Accisrätter omnämndes 1664, organiserades efter 1672 och började inrättas från 1689. Accisrätten behandlade brott mot lanttull- och accisförfattningarna och hade jurisdiktion över stadens eget område och de närmaste marknadsplatserna. Ändring i domslutet kunde sökas av Kommerskollegium. Accisrätten bestod av en högre tulltjänsteman, tullinspektorn, som ordförande och två ledamöter från stadens magistrat. Accisrätterna avskaffades senast 1811 i och med att man slutade uppbära lilla tullen och husbehovsaccisen. Accisrätten ersattes med sjötullrätten i stapelstäderna, i övriga städer med rådstugurätten. Accisrätter fanns också i Gamla Finland med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797. Ändring i deras domslut skulle sökas hos Kommerskollegium, men i praktiken var det Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden som blev instans för ändringssökande.
Under 1700- och början av 1800-talet benämning på förlossningssjukhus. De användes ofta också som undervisningssjukhus för barnmorskor och medicinestuderande i obstetrik. Det första accouchementshuset grundades i Åbo 1816 och flyttades 1833 till Helsingfors där det blev en avdelning inom universitetets undervisningssjukhus.
Högljutt bifall, allmänt bifall, bifallsrop vid val utan omröstning. Att avgöra genom acklamation: enhälligt beslut utan omröstning.
Att godvilligt uppge och överlämna en fästning.
Genom hävd använt och på 1700-talet legaliserat sätt att förvärva en tjänst genom att köpa den av föregående innehavare.
Sedan 1800-talets senare del, överenskommelse om återbetalning av skuld vid konkurs eller företagsrekonstruktion. Ackord innebar att fordringsägarna avstod en viss del av den ursprungliga fordringen.
Skriftlig försäkran om att varken betala eller ta emot ackord för en tjänst.
Köpa sig en tjänst, dagtinga.
Inlösning av ackord när tjänsteköpen avskaffades. Inlösningen skedde vanligen med lånade medel. Tjänsteinnehavarna kunde sedan amortera lånen i mindre rater.
Den summa som betalades för ett tjänsteköp.
Ge fullmakt, ofta till ett sändebud. Proceduren då ett sändebud från en sändande stat överlämnar sitt kreditivbrev till den mottagande statens statschef kallas ackreditering.
Förfarande varvid den avsändande statens sändebud accepteras som diplomatisk representant för den avsändande staten. Ett sändebud är ackrediterat när han eller hon överlämnat sitt kreditivbrev till den mottagande statens statsöverhuvud.
Före och delvis också efter 1723, benämning på vanligen utbildad barnmorska eller erfaret kvinnligt förlossningsbiträde. För en outbildad barnmorska användes ofta benämningar som jordemor eller jordegumma.
Högsta samhällsståndet med ärftliga ekonomiska, sociala och politiska privilegier. Beteckningen började förekomma för frälset under 1500-talet och medförde titel och vapensköld. Adeln har inte avskaffats i Finland, fastän den har förlorat sina privilegier. Adelsätternas medlemmar registreras i adelsmatrikeln.
Periodiskt utkommande förteckning över levande medlemmar av landets adel.
Efter 1626 de introducerade adelsätternas årsmöte på riddarhuset. I Sverige hade adelsmötet rikspolitisk betydelse fram till 1869, i Finland till 1906. Efter 1918 sammankallas adeln till adelsmöte vart tredje år. Adelsmötet är högsta beslutande organ för ridderskapets och adelns intresseorganisation Riddarhuset.
De särskilda förmåner, friheter och rättigheter som tillkom adeln 1569–1809 som korporation såsom omistligt adelskap, skattefrihet och ekonomiska förmåner, rätten till höga ämbeten och att bli dömd av likar. Den svenska adelns första sammanfattade privilegieurkund gavs 1569. Då lättades rusttjänstskyldigheten och adelns jord befriades från flera ekonomiska bördor. Rätten till sakören reglerades. Samtidigt lades också grunden till privilegiet att en adelsman inte fick fängslas utan dom eller dömas av andra än sina likar. Nya privilegier tillkom 1612 och 1617 såsom uteslutande rätt till rikets alla höga ämbeten, rätt att tillsätta kyrkoherde i sin församling och viss rättsmyndighet över landbor och tjänare (patronatsrätt), fullständig rätt till sakören, utsträckta friheter från skatter och besvär för vissa frälsegods samt noggrant bestämda friheter vid utnyttjandet av alla ekonomiska näringskällor. Gustaf Adolfs riddarhusordning (1626) bekräftade rusttjänstens undanskjutande: rusttjänsten bibehölls visserligen, men kunde försonas med böter, och nytt adelskap erhölls endast genom kunglig utnämning. Adelsprivilegierna 1723 poängterade de personliga rättigheterna, som rättigheterna till vissa ämbeten, medan de ekonomiska fördelarna betydde mindre. Privilegieutjämningen genomfördes nästan fullständigt vid 1809 års revolution, då rätten till ämbeten blev lika för alla stånd, likaså rätten att besitta jord, även ypperligt frälse, och adeln åtog sig nya ekonomiska bördor. Det finska riddarhuset organiserades 1818. Rätten att uteslutande besitta säteri och frälsejord upphävdes 1864. År 1869 reglerades adelns privilegier på nytt. Utom sin ”självskrivenhet” hade adeln kvar endast få privilegier (bl.a. frihet från inkvartering).
Skatteenhet vid uppbörden av jordeboksränta i de södra delarna av Kexholms län, motsvarade arviohuvud i andra delar av Kexholms län. Adern utgick i penningar, spannmål, smör, hö, humle, levande boskap samt dagsverken. En ader ansågs på 1700-talet motsvara ett mantal.
Prästvigt biträde åt en kyrkoherde. Benämningen användes ofta om en hjälppräst som förordnats på grund av kyrkoherdens sjukdom, ålderdom eller stora arbetsbörda. Adjunkten tillsattes av domkapitlet på ansökan av den berörda prästen, mot att denne betalade en av domkapitlet fastslagen lön till adjunkten. Adjunkter förekom även i församlingarna i Gamla Finland.
I Ryssland från och med 1716 officerare (rangklass 6–14), som biträdde kommendörerna för truppförband och cheferna för militära administrativa ämbetsverk eller som fungerade som handläggare vid staber eller inom militärförvaltningen. Adjutanter förekom i Gamla Finland hos sådana ämbetsmän på högsta nivå vilkas åligganden omfattade även militära funktioner. Under autonoma tiden hade generalguvernören adjutanter, och sedan självständigheten har statsöverhuvudet adjutanter som personliga medhjälpare.
Militär eller civilmilitär inom krigsmakten som biträdde en högre officer eller en civilmilitär i tjänsten eller en militär expedition. Adjutantens befattning reglerades i en instruktion för infanteriet 1751 och för generalstaben 1788.
Samlande beteckning för den domsrätt som ämbetsverk, kollegier, kommissorialrätter, länsstyrelser, magistrater och vissa specialdomstolar (tull-, post-, hallrätt) hade i förvaltningsjudiciella mål och vissa administrativa mål av mera privat natur (klago-, besvärs- och ansökningsmål samt tvister som berörde förvaltningen). Administrativ lagskipning stadgades i 1734 års lag för fiskala mål, men förekom redan från 1615 och särskilt efter 1634. Den följde en egen processordning från 1689/1695. Ändring i dessa mål kunde sökas hos justitierevisionen respektive justitiedepartementet, i svårare tjänsteförbrytelser hos konungen (eller rådet) eller kejsaren. Administrativ lagskipning tillämpades under perioden 1852–1879 också på besvär mot fattigvårdssamhälles beslut som riktades till guvernören (landshövdingen) och senatens ekonomiedepartement i högsta instans.
Geografiskt område för den civila förvaltningen som inte utgjorde ett härad. Området kunde vara detsamma som länsmanssocknen och den fiskaliska socknen (jordebokssocknen).
Till fromma ändamål, vanligen använt om hemman anslaget för välgörande ändamål: kyrka, skola, hospital, barnhus, krigsmanshus, akademi och gymnasium. Hemmanet kunde vara av krono- eller frälsenatur, och hade överlåtits av kronan eller privatperson. I allmänhet fick ad pios usus-hemman inte säljas eller överlåtas till annat bruk.
Av postmästare utfärdat meddelande till föregående postmästare vid en postrutt att posten, särskilt den rekommenderade, har ankommit och emottagits av adressaten. Advisbrevet medföljde postkartan. Allteftersom brevmängderna ökade, blev advisbrevet närmast en formalitet. Breven kunde då ligga kvar på postkontoret, trots att advisbrevet om dess mottagande hade sänts ut till föregående postmästare.
Ombud för handelshus, brandstodsbolag m.m. som ansvarade för intressebevakningen inom ett visst distrikt.
Sedan 1800-talet om skola där undervisning meddelas på kvällen till personer som på dagen är upptagna av annat arbete.
Se dagordning.
Kyrkohandbok eller gudstjänstordning i bokform. Under 1800-talet kunde också en annotationsbok eller resejournal kallas agendebok.
Benämning på diplomatiskt ombud från eget eller främmande land som bevakar ett hovs, en regerings, en stats eller politisk persons intressen. Agenterna benämndes under 1800-talet efter rang såsom konsularagent, konsul och generalkonsul.
Sedan 1700-talet benämning på mellanskillnad vid utbyte av myntsorter och värdepapper. Begreppet användes också om prisskillnad mellan bättre och sämre myntsorter eller mellan klingande mynt och pappersmynt.
Från 1858 tjänsteman vid Överstyrelsen för lantmäteriet. Agronomen ansvarade för upplysning och rådgivning inom lantbruket, särskilt i fråga om utdikning av ängsmarker. Tjänsten förutsatte agronomämbetsexamen.
Ämbetsexamen i jordbruk, mejerinäring eller trädgårdslära som från 1845 avlades vid Mustiala lantbruksinstitut, från 1898 vid Helsingfors universitet och den sedermera grundade agrikultur- och forstvetenskapliga fakulteten.
Benämning på lärare vid universitet, ledamot av en akademi.
akt
Dokumentsamling angående visst ärende hos administrativa och judiciella organ. Akten var vanligen också sammanhäftad.
Tjänsteman i vissa statliga eller kommunala verk. Aktuarien tog emot, registrerade och lämnade ut handlingar. Han skötte vanligen diarieföringen. Han kunde också ha arkivaliska och statistiska uppgifter. Aktuarier förekom redan på 1600-talet, men blev vanliga på 1700-talet. Aktuarietjänster fanns bl.a. i hovrätterna och i magistraterna och rådstugurätterna i Helsingfors, Åbo, Tammerfors och Viborg. Sådana fanns också i senatens ekonomiedepartements justitieexpedition, i Statistiska byrån och i skol-, forst-, järnvägs-, industri- och poststyrelserna. I Ryssland fanns från 1720 till slutet av århundradet tjänsteman (rangklass 14) vid centralförvaltningen med liknande uppgifter. Även i Gamla Finland förekom aktuarietjänster.
Tjänsteman vid Kunglig Majestäts kansli vilken skulle motta och förvara handlingar och akter som kom in till kansliet samt förvara koncepten över avsända handlingar. Aktuarien förde också statistik över handlingarna.
Tjänsteman som skötte allmänna aktuarieuppgifter vid ett universitet. Dessutom ansvarade han för inskrivningen av studenter, bokföringen av studieprestationer samt registreringen av avlagda examina.
Var och en, allmänheten: menige man.
Barmhärtighetsgåva. Under medeltiden utgjorde allmosorna grunden för fattigvården. De kunde i testamenten ges till barmhärtighetsinrättningar eller fördelas direkt bland de fattiga.
Bevillning som utgick av alla skattskyldiga. Namnet ”allmän bevillning” uppkom i mitten av 1700-talet, men själva skatten fanns långt tidigare. År 1680 kallades den ”extra ordinarie bevillning”, 1699 ”kontribution” – en benämning, som återupptogs i slutet av 1700-talet – och år 1734 ”försvarshjälp”.
Farvatten där envar hade rätt att låta flottgods löst framflyta, för flottning av timmer använd eller inrättad allmän vattenväg.
Ursprungligen väg som låg under konungens särskilda beskydd, härväg. Sedan 1500-talet allmän landsväg och den väg längs vilken konungen färdades på sin eriksgata, med gästgivargårdar med jämna mellanrum. Allmänna landsvägar löpte genom landet, mellan stapel- och uppstäder. De byggdes och underhölls med statliga medel och kallades vanligen kungsvägar. En allmän landsväg skulle enligt reglementet 1735 vara minst 10 alnar bred. I den finska delen av svenska riket löpte kungsvägen längs med kusten från Åbo i väster till Vederlax i öster.
Riksdagsutskott under frihetstiden. Allmänna besvärsdeputationen gjorde upp förslag till resolutioner på ståndens allmänna besvär.
Före storskiftet om skogs-, mark- eller vattenområde som ägdes av samfällighet och som fick nyttjas samfällt av befolkningen i området. Innebörden av allmänning varierade under medeltiden.Allmänningar förekom som krono-, by-, socken-, härads- och landsallmänning. De första reglerna finns i landskapslagarna och gällde stora skogar och mark invid åar. I östra Finland dominerade det halvnomadiska svedjebruket i de stora råskogarna. I sydvästra Finland hade man fasta åkrar med ägande som var baserat på personer.
Bonde som hade anlagt hemman på allmänning, vanligen med ständig besittningsrätt till jorden.
I stad en allmän, troligen personlig, pålaga från medeltiden till 1500-talet. Motsvarande pålaga kallades på landsbygden allmänningsöre.
Vatten som ägdes av kronan men fick nyttjas samfällt av befolkningen inom ett visst område.
Av Poststyrelsen utfärdad stadga för reglering av förhållandet mellan postverket och allmänheten.
Fram till 1865 självstyrelseorgan i städer i vilket borgarskapet, det vill säga de stadsinvånare som ägde burskap, var berättigade att delta. Borgmästare och råd ingick också i allmän rådstuga. Dess viktigaste uppgift var att välja lägre befattningshavande och förtroendemän på begränsad tid, särskilt taxeringsmän. Allmän rådstuga var städernas motsvarighet till sockenstämma, senare kommunalstämma. I städerna i Gamla Finland hölls allmän rådstuga med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797, då det däremot förekom allmänt statsråd.
Tidning avsedd för allmänheten och där lokal- eller statsförvaltningens offentliga meddelanden kungjordes eller utlystes.
Odaljord, jord som innehades med full ägande- och arvsrätt, i motsats till förlänad, arrenderad eller förpantad jord.
Besittningsrätt till kronans gods eller räntor som medförde oinskränkt äganderätt. Allodialrätten gällde både adelsmän och städer.
Egendom med full ägande- och arvsrätt.
Ofta en lägre tjänsteman vid universitet, domkapitel, arkiv och museer sedan 1600-talet.
En stats diplomatiska beskickning av högsta rangen i en annan stat. Ambassad används också som beteckning på den byggnad där en permanent beskickning har sitt högkvarter, som ibland också inrymmer ambassadörens residens. Ambassaden leds av en ambassadör.
Postanstalt som var flyttbar. De var inrättade exempelvis i en järnvägsvagn (postkupéexpedition) eller på ett fartyg.
Småskola för landsbygdens (fattiga) barn, inrättades först i Kimito 1694, något senare i Lojo och i Saltvik. Sedan 1840-talet var ”ambulatorisk skola” det officiella namnet på en flyttbar skola i vilken en och samma lärare under olika perioder av läsåret meddelade undervisning på olika stationer eller orter inom ett visst bestämt område (pastorat, socken, by). Ambulatoriska skolor gav elementarundervisning vid sidan av folkskolorna ända in på 1930-talet.
Beteckning på den högsta befälhavaren för en flotta, motsvarar general inom armén. Titeln togs i bruk i Sverige 1522. Under senare delen av 1500-talet kallades den högsta befälhavaren för örlogsflottan i Sverige för översteamiral och från 1602 för riksamiral. Ordet amiral kan beteckna såväl en fullvärdig amiralsgrad som lägre amiralsgrader. I den svenska flottan har förekommit generalamiral, amiralgeneral, underamiral, storamiral, överamiral, riksviceamiral, amiralgenerallöjtnant, amirallöjtnant, schoutbynacht och konteramiral. Som benämning på särskilda befattningar har även befälhavande amiral, skeppsgårdsamiral, holmamiral och varvsamiral förekommit. I Ryssland utgjorde amiral den andra rangklassen i den militära rangtabellen.
Riksdagsutskott under frihetstiden, ansvarade för frågor som berörde flottan.
Från 1617 centralt ämbetsverk för marinförvaltningen och flottans överstyrelse i såväl militära som ekonomiska ärenden. Det ersattes 1791 med Generalsjömilitiekontoret. Under kollegiet verkade Generalkommissariatet i Karlskrona, Stockholmska och Göteborgska amiralitetet och eskader. Amiralitetskollegium fick kollegial form 1634. Riksamiralen verkade som president. Ledamöter var två riksråd (amiralitetsråd) och fyra viceamiraler eller skeppskaptener, under 1700-talet ytterligare två amiralitetskammarråd. Amiralitetskollegium ansvarade för flottans användning, skötsel och underhåll, rekrytering och utbildning av manskap, beväpningen, kronans ekskogar, fyr- och lotsväsendet samt båtmanshållet. Det övervakade amiralitetskammarrätten (1695–1791). Kollegiet var förlagt till rikets främsta flottbas, ursprungligen i Stockholm, från 1679–1776 i Karlskrona, 1776–1791 i Stockholm, där det 1791–1794 ersattes med Generalsjömilitiekontoret, 1794–1797 av de två storamiralsämbetena med kommittéer. År 1803 återupplivades Amiralitetskollegium under namnet Förvaltningen av sjöärendena.
Befälstecken på fartyg fört av amiralsperson som utövar befäl eller på vilket han själv i tjänsteärende färdas.
Benämning på amiralsämbete eller amiralsvärdighet. Amiralskap betecknade även en avdelning av örlogsflottan eller en konvoj av handelsfartyg som seglade tillsammans för att skydda sig mot sjörövare.
Flaggskepp över en flotta eller eskader där befälhavande amiral för sin flagg.
Tjänsteman med uppgift att bistå den professor som vid ett universitet utförde dissektioner.
Tjänstebeteckning för handläggare vid byrå i ämbetsverk eller ministerium sedan självständighetstiden, av lägre rang än första aktuarie. Andra aktuarier fanns från 1922 bl.a. vid Justitieministeriets straffregisterbyrå.
En av de tolagsavgifter som uppbars av fartyg som anlöpte Uleåborg (inga andra finska städer uppbar avgiften). Utländska fartyg betalade 24 kopek per läst, ryska och finska fartyg betalade 8 kopek silver per läst.
Kronologiskt uppställda årsböcker som fördes i kloster. Annalerna sammanställdes i klostrens skrivarstugor och utgjorde ett slags stomme för en mer utvecklad historieskrivning.
Den kanoniska benämningen på en kyrka som förenats med en annan socken eller kyrklig institution och som betjänas av dennas präst.
Sedan 1623 benämning på pastorat som var förenat med en biskops- eller lärostol och som vanligen sköttes av en vikarie. Annexpastoraten utgjorde ett avlöningssystem för biskopar och lärare vid akademi- och gymnasiestaterna, till exempel för den äldste professorn vid Filosofiska fakulteten vid akademin i Åbo enligt akademins gamla stat (1640). Annexpastoraten var fritagna från andra pastorats utlagor så länge de innehades som annex. De infördes i jordeboken under socknens prästgård, ibland även under kolumnen för ordinarie räntan.
Årsfest, särskilt själamässa som inom den katolska kyrkan firades på årsdagen av en persons begravning. Anniversariet var en viktig inkomstkälla för den katolska kyrkan.
Anvisning av penningmedel, anvisad summa. Beviljat penningbelopp av folkrepresentation (i kommun, region, stat) till en styrelses, stiftelses eller enskild persons förfogande för bestridande av utgifter för visst ändamål. Anslagssumman kan fastställas att utgå en gång, årligen eller under en längre tid.
Skriftligt tillkännagivande av en ämbetsmyndighets beslut på offentlig plats. Underrättelsen om beslutet fästes på någon för allmänheten tillgänglig plats inom ämbetsverkets lokal (till exempel anslagstavla) eller (i fråga om domstolar) på rättens dörr. Olovligt borttagande av dylikt anslag var belagt med bötesstraff.
Förkunna, tillkännage, fastslå, offentliggöra (i fråga om uppsättandet av en skriftlig handling på en viss plats för att tillkännage den).
I Ryssland från 1797 centralt ämbetsverk direkt underställt kejsaren för att sköta förvaltningen av apanagegodsen. Under Apanagedepartementet lydde apanageexpeditionerna och apanagekontoren. Apanagegodsen i Gamla Finland lydde under Apanagedepartementet och adminstrerades från 1808 på lokalnivå av en apanageprikas.
Särskild klass vid lägre trivialskola (pedagogi) som från 1649 utbildade elever i särskilt naturvetenskaper. Under perioden 1809–1841 innebar apologistklassen utbildning i naturhistoria, geografi, mätningslära (geodesi), räkning och andra ämnen som var nyttiga i det dagliga livet och som tillgodosåg borgerskapets bildningsbehov. Efter reformationen fanns i Sverige så kallade skriv- och räkneskolor. En motsvarighet till detta skapades 1649 med trivialskolan vars första klass var gemensam för alla elever. Sedan delades eleverna på två linjer: en lärd, bestående av trivialskoleklasserna II–IV, och en borgerlig, bestående av ”skriv- och räkne-klassen”. Den senares lärare kallades ”apologisten”, i 1724 års skolordning även ”räknemästaren”, och genom 1807 års skolordning erhöll klassen namnet ”apologist-klassen”.
Anstalt för framställning och försäljning av läkemedel och andra för medicinskt bruk avsedda ämnen, som sedan 1500-talet i det svenska riket och från 1809 i storfurstendömet Finland samt från 1917 i republiken Finland förutsätter statligt tillstånd och äger rum under statlig övervakning. Det första apoteket inrättades i Finland 1689. Verksamheten vid apoteken regleras av farmakopéer, medicinaltaxor, apotekarreglemente och andra förordningar. Ett kungligt skyddsbrev för Stockholms apotekare 1625 blev 1635 utsträckt till hela riket. Det gav apotekarna ensamrätt till all läkemedelsförsäljning. Under 1700-talet hade dock vissa provinsialläkare tidvis rätt att hålla provinsialläkarapotek. Veterinärernas rätt att bereda och försälja medicin upphävdes 1920. Då stadgades att veterinärer är berättigade att vid behov för behandling av sjuka djur sälja färdigt tillredda läkemedel, men inte i större mängd än vad som i varje särskilt fall var påkallat. Apoteken övervakades sedan 1663 av Collegium medicum. Efter 1809 riktades anhållan om att grunda nytt apotek till regeringskonseljen. För övervakningen av de finska apoteken utfärdades instruktioner för Collegium medicum i Åbo 1816. Från 1830 övervakade Överstyrelsen för medicinalverket apoteken genom årliga apoteksvisitationer och tillfälliga inspektioner. År 1928 bestämdes att tillstånd för grundandet av ett nytt apotek skulle ges av statsrådet. Apoteksrättigheten var personlig och en apotekare fick enbart inneha ett apotek. År 1877 fanns det sex apotek i Helsingfors, fyra i Åbo och Viborg, två i Uleåborg, Tavastehus, Tammerfors, Kuopio, Gamlakarleby och Björneborg och ett i mindre städer samt större orter på landsbygden.
Bemyndigande, utfärdat från och med 1700-talet av Collegium medicum, senare av Medicinalstyrelsen, att inneha apotek för den som erhållit apoteksprivilegium samt avlagt apotekarexamen eller motsvarande samt avlagt apotekareden. Termen användes också om av Collegium medicum, senare Medicinalstyrelsen, utfärdat dokument som bevisar avlagd apotekarexamen.
Person som har till yrke att bereda och tillhandahålla läkemedel och andra för medicinskt bruk avsedda ämnen, ofta enbart om personer som på grund av erhållet apoteksprivilegium är innehavare av ett apotek. Sedan 1688 var en examen förutsättning för apoteksprivilegium. År 1786 fastställde Collegium medicum ett reglemente för rikets apotekare. Reglementet förkastades och först 1799 fastställdes ett nytt reglemente av konungen. Apotekare är sedan 1800-talet en person som av Medicinalstyrelsen legitimerats efter att ha uppvisat intyg över godkänd apotekarexamen. Apotekarna benämndes efter verksamhetsområde såsom akademi-, amiralitets-, brunns-, distrikts-, fält-, hop-, instruktions-, lands-, landsorts-, lasaretts-, liv-, sjukhus-, stads- och överfältapotekare. Reglementet från 1799 gällde i Finland under större delen av 1800-talet. Från 1830-talet inleddes vissa reformer och förändringar. År 1897 ersattes den del av reglementet som gällde utbildningen av apotekare med en förordning av det farmaceutiska undervisnings- och examensväsendet. Då fick också ogifta kvinnor rätt att idka apoteksrörelse på samma villkor som män. Enligt apotekslagen 1928 skulle en apotekare vara finsk medborgare, åtnjuta medborgerligt förtroende, råda över sig själv och sin egendom samt vara behörig att inneha apotek.
Examen som berättigade till utövande av apotekaryrket eller att förestå apotek. Apotekarexamen inrättades 1688 och avlades inför Collegium medicum, senare Medicinalstyrelsen. Den ersattes 1897 av provisorsexamen som efter erhållen undervisning vid farmaceutiska inrättningen avlades inför Medicinalstyrelsen. Apoteksexamen krävdes för att erhålla apoteksprivilegium. Enligt medicinalordningen 1797 skulle den blivande apotekarens kunskaper i språk samt Chemica Physica undersökas. I vissa fall avlades apotekarexamen inte inför Collegium medicum. Efter en anhållan hos Collegium medicum fick J.M. Tingelund rätt att avlägga examen inför den medicinska fakulteten i Åbo 1747. Johan Jakob Lydeman erhöll apoteksprivilegium 1763, efter att han köpt apoteket i Åbo. Han underkändes i sin examen av Collegium medicum och avlade därför en efterexamen inför provincialläkaren i Åbo. Många finska apotekare avlade examen inför medico-kirurgiska akademin i Petersburg. Efter att Collegium medicum inrättats i Åbo 1811 skulle apotekarexamen avläggas där. En farmaciekandidat behövde inte alltid avlägga provisorsexamen före apotekarexamen, utan kunde anmäla sig direkt till den senare om han kommit i besittning av apotek. År 1834 blev det obligatoriskt att först avlägga provisorsexamen innan man kunde admitteras till apotekarexamen. För att kunna anmäla sig krävdes förutom provisorsbrev också ett köpekontrakt som bevisade att aspiranten på laglig väg kommit i besittning av ett apotek. År 1845 förordnades att en farmaciestudiosus som kommit i besittning av ett apotek direkt fick anmäla sig till apotekarexamen, utan att ha avlagt provisorsexamen. År 1870 beslutade Collegium medicum att dispens från apotekarexamen i vissa fall kunde beviljas. Medicinalstyrelsen tillämpade beslutet från 1878 så att dispens beviljades om aspiranten hade ganska nöjaktiga eller högre vitsord i sin provisorsexamen. Om vitsordet var lägre måste aspiranten genomgå en förnyad examen, antingen helt eller partiellt.
Av regeringen beviljat tillstånd 1688–1928 att inneha ett visst apotek på viss ort. Privilegiet förutsatte apotekarexamen. Det ersattes 1928 med apoteksrättighet och 1987 med apotekstillstånd. Kungligt tillstånd att inneha apotek förekom från och med 1500-talet. Erhållandet av apoteksprivilegier reglerades 1688 och beviljades av Kgl. Maj:t, efter 1809 av senaten och 1917 av statsrådet från och med 1987 av Medicinalstyrelsen. Apoteksprivilegierna var ursprungligen reala, det vill säga innehavaren var berättigad att överlåta apoteket, stamapoteket, genom arv, försäljning eller annat laga fång. De reala apoteksprivilegierna upphörde i slutet av 1968 med undantag av Helsingfors universitetsapotek. Efter 1837 beviljade apoteksprivilegier är personella, de innehöll inte rätt att överlåtas åt enskilda, även om dispens i detta avseende länge beviljades.
Skriftlig vädjan eller besvär till högre instans om granskning av och beslut i hela sakfrågan jämte bevis- och rättsfrågor i ett mål som hade avgjorts i lägre instans. Appeller riktades 1614–1980 till hovrätten. Termen användes huvudsakligen under svenska tiden och autonoma tiden; sedermera användes termen ändringsansökan. Allmänt brukar ”appell” dock användas enbart om vad, besvär från en lägre rättsinstans till en högre domstol (appellationsdomstol, appelldomstol).
Under svenska tiden samlande benämning på den som vädjade en lägre instans beslut till högre instans, för granskning och beslut i sak-, bevis- och rättsfrågan. Under autonoma tiden och förra delen av självständighetstiden kallades apellanten vanligen klagande, senare ändringssökande.
Tjänsteman vid yrkesinspektionen som ansvarade för inspektioner av sådana arbetsplatser som sysselsatte arbetare. Tjänsten tillsattes på viss tid, efter att vederbörande yrkesinspektionsdistrikts åsikt hade inhämtats. År 1927 ersattes arbetarassistenterna av arbetarinspektörer. Kompetenskravet var efter 1927 åtminstone folkskoleutbildning, med erfarenhet av minst fem års yrkesarbete och kunskaper om arbetarskyddslagstiftning.
För vården av lösdrivare inrättad statlig anstalt eller kommunal eller privat anstalt som godkänts som arbetsanstalt av Socialministeriet. Arbetsanstalten förestods av en direktion och en föreståndare.
Fängelse och arbetsanstalt för personer som hade förordnats eller dömts till allmänt arbete för statens räkning, senare tvångsarbete. Till dem hörde huvudsakligen lösdrivare, tjuvar och oansvariga underhållsskyldiga som inte ville göra bättring, från 1936 också alkoholister som vägrade ta emot vård. Arbetsfängelser förekom redan från 1600-talet vid kronans fästningar. Under autonomin förekom de ofta i kombination med korrektionsinrättningar och straffängelser.
Kommunal anstalt under stads- eller kommunalfullmäktige, senare arbetskraftsmyndigheterna, som från 1917 förmedlade arbete åt arbetssökande, biträdde vid avtalsslut och allmänt tillhandahöll arbetsgivare och arbetstagare med information om utbud och efterfrågan på arbetsmarknaden. Arbetsförmedlingsbyråer kunde ursprungligen också upprätthållas av en förening och förestods av en ombudsman.
Juridiskt bevandrad tjänsteman vid Socialministeriets arbets- och välfärdsavdelning, senare arbetsavdelningen, som från 1922 till slutet av 1930-talet ansvarade för övervakningen av privata och offentliga arbetsförmedlingsbyråer. Arbetsförmedlingsinspektören utnämndes av republikens president på statsrådets framställning. Innehavaren skulle ha högre rättsexamen eller juridisk examen eller filosofiekandidatexamen med vitsord i ämnen som hörde till tjänsten.
Kommunal eller samkommunal arbetsinrättning av mera friare slag än arbetsanstalt. Arbetshem grundades i mitten av 1920-talet för någorlunda arbetsföra interner på kommunalhemmen och sådana arbetsföra vuxna som genom arbete skulle betala tillbaka den fattigvård de eller deras familj hade fått av kommunen.
Samlande benämning på diverse (mindre) förbättringsanstalter för personer som på grund av mindre förseelser, lösdriveri eller arbetslöshet hade förordnats eller dömts till allmänt arbete för kronans räkning. Arbetshusen ersattes under autonoma tiden huvudsakligen med arbets- och korrektionsinrättningar.
Avgift som uppbars till förmån för en korrektionsanstalt för lösdrivare eller en välgörenhetsanstalt för arbetsföra, arbetslösa personer. Avgiften är belagd under 1700-talet. År 1818 fick Finlands Allmänna Stats-, Fattig- och Arbetshusfonder i uppgift att insamla avgifterna och fördela medlen.
Samlande byråkratisk beteckning för statlig anstalt som höll arbetsföra fattiga i samhällsnyttigt arbete med början från 1773. Under autonoma tiden räknades också förbättringsanstalter för lösdrivare, uppfostringsanstalter för minderåriga förbrytare och välgörenhetsanstalter för ofrivilligt arbetslösa till arbetshusinrättningarna, vilka sysselsatte internerna med samhällsnyttigt arbete.
Diverse- eller grovarbetare av mera tillfälligt slag. Arbetskarlarna var efter 1773 befriade från alla personella utskylder (frånsett bevillningar och extra kontributioner) så länge de hade fyra eller fler barn, till dess det yngsta fyllde åtta år eller de äldre barnen fått årstjänst, gick i lära eller försörjdes av andra.
Schema, ordningsstadga eller plan för arbetet på en arbetsplats eller institution.
Inom den ortodoxa kyrkan; hederstitel för vissa diakoner vid lavrakloster och andra stora kloster, i vilken mån sådana fanns i Gamla Finland är oklart.
Föreståndare för betydande ortodoxt munkkloster, under senare hälften av 1700-talet i regel kloster av första och andra klassen.
Titel för svenska kungens livläkare 1570–1856, senare också förlänad till andra läkare som en utmärkelse. Från 1736 var arkiatern preses i Collegium Medicum. Från 1928 är arkiater den högsta hederstiteln för läkare som presidenten förlänar till en person i taget, medförande samma rang som ovannämnda befattning. I Finland har värdigheten burits av tolv läkare, av vilka sex har innehaft den sedan den instiftades på nytt i det självständiga Finland.
Hederstitel för föreståndare för betydande ortodoxt munkkloster, under senare hälften av 1700-talet och 1800-talet i regel kloster av första och andra klassen. Ingen av klosterföreståndarna i Finland hade före 1950 denna värdighet.
Tjänsteman vid ämbetsverk eller kommun, vilken var förtrogen med byggnadskonsten och gjorde upp eller granskade ritningar till offentliga eller enskilda byggnader. Ursprungligen utövade arkitekten också tillsyn över åtskilliga av kronans hus och byggnader. Sedan slutet av 1800-talet utbildades arkitekter vid Polytekniska skolan, senare Polytekniska institutet och Tekniska högskolan.
I arkiv bevarade eller för arkiv avsedda handlingar, aktstycken och urkunder m.m.
Tjänsteman som förestod ett arkiv eller förvaltade akter vid en hovrätt, ett ministerium eller annat ämbetsverk, eller som tjänstgjorde i högre arkivbefattning under stats- eller riksarkivarien. I Ryssland var en arkivarie från och med 1720 en tjänsteman (rangklass 14) vid administrativa och kyrkliga ämbetsverk som förestod ett ämbetsverks arkiv. Arkivarietjänster fanns även i förvaltningen i Gamla Finland.
Tjänsteman vid statssekretariatets arkiv i S:t Petersburg med uppgift att bevara de handlingar som förvarades i statssekretariatet. Han föredrog arkivärendena direkt för ministerstatssekreteraren och var inte underställd expeditionschefen. Innehavarna hade huvudsakligen andra uppgifter än arkivariens. Tjänsten var obesatt 1882–1896 och 1908–1910, varefter arkivgöromålen blev innehavarens huvudsakliga uppgift. Tjänsten fick en egen instruktion 1911. Därefter förestod arkivarien också statssekretariatets bibliotek.
Benämning på de exemplar ”av allt vad som tryckes”, vilka en boktryckare var skyldig att utan betalning avlämna till vissa offentliga bibliotek. Ursprungligen (1707–1866) inlämnades exemplaren till Riksarkivet som distribuerade dem till biblioteken (därav namnet arkivexemplar).
Sparbössa för allmosor vid kyrka eller fond för understödjande av hjälpbehövande.
Benämning på ett lands landstridskrafter, även benämning på en större självständig enhet inom landstridskrafterna bestående av en eller flera armékårer. Flera arméer bildar en armégrupp.
Fattighus. Benämningen förekom på 1600-talet.
Upplåtelse av nyttjanderätt till jord mot lega. Arrende förutsatte ett skriftligt avtal såvida parterna inte nöjde sig med muntligt avtal. Arrenden ingicks för en viss tid, högst 50 år, eller under arrendatorns livstid, undantagsvis också under upplåtarens livstid (till exempel fideikommiss). Arrendet, vanligen i penningar eller naturalster, samt dagsverken till jordägaren fastslogs i arrendeavtalet och skulle betalas senast tre månader före arrendeårets utgång. Även nyttjanderätten (till exempel jakt och fiske, skog och torv) fastslogs i avtalet.
Fånge i löst bevakat häkte under själva domstolsbehandlingen, i väntan på att straffet skall verkställas eller fången flyttas till annat fängelse. Begreppet användes inte formellt om militära fångar vilka kunde bli straffade med arrest.
Benämning på grundenheten inom artilleriet, motsvarar ett kompani inom infanteriet.
Värderingsbrev utfärdat åt en bonde i kolonisationsområdena i Savolax under Gustav Vasas tid (1523–1560). Arviobrevet innehöll uppgifter om det område bonden fått som sin enskilda egendom (anekki) med namn och rår samt den skatt som egendomen skulle betala till kronan.
Arealmått som användes vid beskattning av svedjemarker i Savolax. I allmänhet kunde ett arviopundland besås med tre pund spannmål, eller 280–430 liter. Ett arviopundland indelades i 6 arviospannland. Enheten är belagd 1539 men användes säkert redan tidigare.
Skatteenhet enligt vilken jordeboksräntan betalades i största delen av de karelska områden som Sverige erhållit i freden i Stolbova 1617. Enheten infördes på 1630-talet av de svenska myndigheterna. Arviorubeln kvarstod som skatteenhet i vissa delar av dessa områden till slutet av 1800-talet. Arviorubel förblev skattenhet även i Gamla Finland där fyra eller tolv arviorubel på 1700-talet motsvarade ett mantal.
Sedan svenska tiden om arvskifteshandling, till exempel bouppteckning, testamente eller släktutredning. Arvskiftesinstrumentet måste uppvisas vid domstolen som ett bevis på arvsrätt.
I Ryssland från och med 1717 medlem av lägre rang (rangklass 7–8) i kollegiala ämbetsverk och domstolar. Assessor användes också som titel för avdelningsschefer och handläggare som inte tillhörde ämbetsverkets eller domstolens kollegium. Assessor kallades också adliga bisittare i vissa domstolar 1775–1796. I Gamla Finland var assessorstjänster allmänna vid domstolar och administrativa ämbetsverk under ståthållarskapsperioden 1784–1797 och även därefter till 1811.
Sedan 1614 tjänstebeteckning för de lägst ställda ordinarie domarna i hovrätterna, vid domkapitlen, ursprungligen också vid de svenska kollegierna. Från 1700-talet var assessor en hederstitel för läkare, apotekare och kronofogdar. I det forna Bergskollegiet bar de näst efter guvernören högsta ledamöterna titeln assessor. Från 1878 blev assessor också en tjänstebeteckning för farmakologiskt bildad ledamot av Medicinalstyrelsen. Från 1936 fanns en assessor med högre rättsexamen även vid Byggnadsstyrelsens kansliavdelning.
Anvisning genom vilken en person (assignant) uppmanade en annan (assignaten) att åt en tredje person (assignataren) betala en summa pengar inom en viss angiven tid. Assignationer tjänade tidvis också som betalningsmedel och motsvarade en check. De användes särskilt vid utbetalning av statstjänstemäns löner om beloppet togs från extra poster, exempelvis indrivna skatteskulder.
Ledamot av förmyndarkammare, särskilt Arvs- och förmyndarkammaren i Stockholm, inrättad 1667. Sedermera en biträdande tjänsteman, ibland anställd bara på viss tid.
Fri rätt för medborgare att förena sig för gemensamma ändamål, förenings- och församlingsfrihet.
Under svenska tiden och autonoma tiden om av postverket utfärdat skriftligt bevis eller kvitto på att en försäkring hade tagits ut för en värdeförsändelse, rekommenderad försändelse. Beviset kallades också assuransbrev, -sedel och -bevis. Allmänt användes begreppet om en skriftlig handling som innehöll kontrakt mellan försäkringsgivaren och försäkringstagaren, försäkringsbrev.
Sedan medeltiden välgörenhetsinrättning eller vårdsanstalt för till exempel värnlösa gamla och barn, psykiskt sjuka och utvecklingsstörda. Efter 1840 blev asylum en vanlig benämning på mentalsjukhus.
Av myndighet utfärdat skriftligt intyg om autenticitet, riktighet, behörighet, befogenhet och dylikt.
Att lyssna eller få tillfälle att bli hörd; att under särskilda formaliteter få företräde hos furstar eller andra högt uppsatta personer. Sedan 1537 används termen i Sverige om att bli emottagen av regenten. Termen avser även det tillfälle då fursten eller dylikt tar emot, en mottagning.
Lagfaren tjänsteman vid krigsmakten sedan 1651 och sakkunnig ledamot av krigsrätt i första instans från cirka 1680-talet. Auditören hade vanligen till uppgift att sammankalla parter och föra protokoll. Benämningen användes också om åklagare vid krigsrätt stadgad 1877 och under perioden 1919–1922. Under svenska tiden var auditör tidvis också en tjänstebeteckning för advokaternas chef vid hovrätt.
Tillökning på, påökning, fyllnad eller hjälp i lön, avkastning eller skatter. Termen förekom inom det civila indelningsverket om lönetillskott, -tillägg, -bidrag, inom militära indelningsverket om hjälp- eller tillskottshemman vars kronoskatter 1680–1886 var anslagna till hjälp åt ett rusthåll.
Bonde som innehade och brukade augmentshemman.
Hemman vars kronoskatter 1680–1886 var anslagna till hjälp åt ett rusthåll, vars egna skatter var lägre än de faktiska kostnaderna för underhåll av häst, ryttare och mundering. Augmenten avskaffades 1886, då rusthållsräntorna indrogs till kronan. De blev därefter vanliga skatte- eller kronohemman.
Benämning på de delar av kronans skatteinkomster från ett augmentshemman som inom ramen för indelningsverket betalades åt ett rusthåll vars egna skatter inte räckte till för utrustning och underhåll av ryttare och häst. Augmentsräntan infördes 1680 och avskaffades i Finland 1886.
Form av försäljning och köp under anbudstävlan mellan närvarande spekulanter där den som erbjuder högst får köpa varan, egendomen eller rättigheten. Begreppet används även om själva förrättningen. Auktion tillgreps bl.a. då exempelvis egendom eller rättighet som (på grund av brottslighet) förverkats till kronan såldes för att kunna fördelas mellan kronan och angivaren, efter 1817 kronan, angivaren och tullkammaren.
Stadskommunal inrättning från 1600-talet till 1898 som hade ensamrätt i stad att föranstalta offentliga auktioner på lös och fast egendom. Senare blev auktionskammare också en benämning på privat auktionsinrättning. I Stockholm kallades den Auktions- och addresskammaren, grundad 1674.
Protokoll fört vid en auktionskammare under en auktion.
Sedan 1700-talet benämning på bemyndigande, befullmäktigande, stadsfästande, bekräftelse. I fråga om tjänstemän: approbation.
Äldre benämning på upphovs(manna)rätt.
Rätt att själv stifta sina lagar, självstyrelse (i Finland 1809–1917).
Visst belopp av pengar eller varor som betalas för att inneha eller bruka jord, eller för att få del av någon förmån eller rättighet.
Sedan 1500-talet benämning på viss avgift (i spannmål eller annan lämplig naturaprodukt, kallad räntepersedel), som utgick från osjälvständig jordlägenhet till jordägaren eller innehavaren av den lägenhet från vilken jorden blivit avsöndrad. Från 1700-talet användes begreppet också om årlig avgift i pengar (eller varor) för avkastningen eller som ränta av fast egendom eller kapital (till exempel arrendeavgift, avrad).
Före storskiftet om bebyggelse som anlagts på en odal- eller bolbys utmarker och som avskilts som en självständig enhet. Vid skifte av samfällda ägor fick avgärda by hälften mot hemman av motsvarande storlek i bolby. Avgärda by kunde också beteckna ett ensamliggande hemman.
Hemman som fått upptas på bolbyns mark, men som senare kommit att avskiljas från denna.
Sedan 1600-talet om skrift som på vetenskapligt sätt utreder ett vanligen mera begränsat ämne, dissertation; ursprungligen också om mindre skrifter än en akademisk.
Jordäga som innehavaren själv hade odlat upp eller köpt. Det kunde också vara fråga om jord som överlåtits som gåva eller genom giftorätt eller jord som någon hade bytt till sig utan att använda arvejord som betalning. Denna jord kunde innehavaren i princip själv bestämma över, till skillnad från arvejord som inte fick säljas eller överlåtas utan släktens tillstånd.
Spannmål som gavs som lön eller som en del av lön.
En myndighets beräkning av de löneförmåner som tillkom varje löntagare vid ett ämbetsverk, reglemente eller motsvarande.
Avslutande av tjänstgöring, till exempel på ett fartyg eller i militära sammanhang.
Korrigering av skatteskyldighet, som kan medföra ny skatteskyldighet. Avskattning gjordes när en tillgångs eller ett hemmans skattemässiga karaktär förändrades.
Av arbetsgivare utfärdat intyg över en tjänstemans avsked från tjänsten.
Under 1600- och 1700-talet om öppet brev varmed en tjänstemans avsked från kronans eller publik tjänst meddelades, sedan 1800-talet om enskilt brev varmed en tjänsteman anhåller om avsked från tjänsten.
I äldre tider om att från räkning eller bokföring ta bort sådan skatt eller skuld som inte kan indrivas. I modern tid är avskrivning en redovisningsterm som innebär att man i bokföringen redovisar kostnaden för anläggningstillgångars värdeminskning och således redovisar tillgångarnas verkliga värde.
Inom bankväsendet från och med 1657 benämning på depositionskonto.
Årlig avgift, uträknades från spannmål eller andra räntepersedlar som t.ex. tjära. Också utifrån avkastning av fast egendom eller kapital.
Slut- eller förhandsgranskning av löneförmån, särskilt om fast egendom innan den av- eller tillträddes: boställe, åker, äng. Även vid syneförrättning avhända, frånkänna någon något.
Inspektion i samband med att ett arrende- eller boställskontrakt avslutades.
Skriftlig handling över avvittring. Vid bouppteckning och skilsmässa: avvittringsbevis.

B

Den lägsta akademiska graden vid det medeltida universitetet, ursprungligen etablerad vid artes-fakulteten vid universitetet i Paris. Graden har motsvariget med den svenska benämningen kandidat.
Vanligen medellös person som bodde på ofri grund (annans hemman eller en allmänning) och som betalade för rätten att ha ett litet boningshus på tomten med pengar eller arbete. Efter 1762 var gamla backstugusittare med tre mantalsskrivna barn helt befriade från mantalspenningar.
Konto i bokföringen som visar en organisations tillgångar och skulder.
Uppställning av en organisations tillgångar och skulder vid ett givet tillfälle.
Huvudavdelning i svensk lagstiftning. Indelningen i balkar användes redan i de medeltida landskapslagarna. Balkarna indelades i flockar. Också 1734 års lag var indelad i balkar. I Finland började balkarna ersättas av lagar från och med 1889.
Anvisning till betalning av en fordran, som har karaktär av papperspengar, sedan 1657 benämning på av bank utfärdad assignation. Bl.a. poduschnieavgiften skulle erläggas som banco assignation efter 1800.
Chef för bancofullmäktiges expedition. Bancofullmäktige var ständernas förtroendemän som fått ledningen av riksbankens verksamhet sig anförtrodd.
Ingenjör vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning med uppgift att bevaka järnvägsbanan och dess underhåll. En baningenjör av första eller andra klass förestod från 1922 de regionala bansektionerna.
Ämbetsverk under Finansministeriet, grundat 1922 för att övervakna affärsbankerna och affärsbankväsendet, inom ramen för lagen om bankrörelse 1886. Bankinspektionen inspekterade banker på eget beslut eller på Finansministeriets anmodan. Styrelsen bestod av banköverinspektören som ordförande, med två bankinspektörer som ledamöter.
Permanent utskott inom lantdagen och sedermera riksdagen, numera ekonomiutskottet. Till finansutskottets uppgifter hör bl.a. att granska Finlands Banks och de riksdagen underställda fondernas förvaltning samt bereda lagstiftningen gällande landets bank- och penningväsende. I lantdagsordningen från 1906 slogs fast att det vid lantdagen skulle tillsättas ett grundlagsutskott, ett lagutskott, ett ekonomiutskott och ett statsutskott samt ett bankutskott.
Kyrkligt straff. Större bann innebar fullständigt uteslutande från kyrkans gemenskap, mindre bann förlust av medborgerliga rättigheter, kyrkligt ämbete eller sakramentena, särskilt nattvarden. Bann förekom i viss mån inom både kyrklig och världslig rätt också efter reformationen, i Finland till mitten av 1800-talet.
Inrättning för fattiga barn. Stockholms stora barnhus grundades 1637. År 1652 anslogs en del av de uppburna kronotionden till barnhuset. År 1660 fastslogs att de socknar som betalade den så kallade barnhustunnan skulle ha rätt att införa sina fattiga barn till barnhuset. År 1785 bestämdes att fattiga barn inte skulle insättas på barnhuset utan omhändertas av fosterfamiljer mot en månatlig avgift. Under autonomin förekom barnhus i Finland.
Rådgivning i barnvård och barnuppfostran, vilken organiserades av den kommunala vårdnämnden. Barnrådgivningen hade också i uppgift att informera kommunen och avhjälpa missförhållanden inom barnvård och barnuppfostran. Sedermera blev barnrådgivning en obligatorisk kommunal myndighet.
Term inom undervisningsväsendet och socialvården. Från 1936 avsåg barnskydd de åtgärder som vidtogs av en kommunal vårdnämnd och dess barnskyddsnämnd för att skydda och vårda utsatta och föräldralösa barn samt ingripa mot barn som hade försummat sin skolplikt eller begått brott. Sedermera innefattar barnskyddet också stöd till familjerna i syfte att förbättra familjernas förutsättningar att ta hand om sina barn.
Uppfostringsanstalt som upprätthölls av staten, eller kommunal eller privat anstalt för omhändertagna barn, exempelvis barnhem, vars reglemente för verksamheten hade godkänts av Socialministeriet. Socialministeriet förordnade också den myndighet som skulle övervaka barnskyddsanstalten.
Från 1922 tjänsteman vid Socialministeriets välfärdsbyrå, senare barnskyddsbyrå, vilken informerade om lagstiftning som rörde barnskyddet och övervakade de myndigheter, skyddsövervakare, funktionärer och inrättningar som hanterade ärenden som anknöt till barnskyddet.
Enhet under kommunal vårdnämnd. Barnskyddsnämnder tillsattes vid behov av kommunal- eller stadsfullmäktige för att ansvara för omsorgen om minderåriga barn som hade blivit omhändertagna av kommunen. Efter 1937 förordnades barnskyddsnämnderna av Socialministeriet på kommunal- eller stadsfullmäktiges framställan och efter att vårdnämnden hade hörts. Barnskyddsnämnderna bestod av två medlemmar från vårdnämnden och två övriga, av vilka en skulle vara kvinna. Före 1923 hade barnskyddsnämnderna motsvarats av uppfostringsnämnder och efter 1950 ersattes de med socialnämndernas allmänna avdelning.
Benämning på en underavdelning till ett regemente eller en brigad. Bataljonen består vanligen av fyra kompanier. Under 1400- och 1500-talen betecknade bataljonen en obestämd mängd fotfolk som var ordnad i en sluten fyrkant. Under 1600-talet blev bataljonen en fastställd enhet av infanteriet. I Sverige infördes bataljonen under senare delen av 1600-talet och ersatte då skvadronen. Under karolinertiden bestod den svenska bataljonen av fyra kompanier med 150 man var.
Den högsta administrativa och finansförvaltande myndigheten i konungens ställe inom ett län, landshövdingen, tidigare kallad ståthållare. I Finland var konungens befallningshavande en vanlig beteckning för landshövdingen, särskilt från och med 1600-talet. Under stora ofreden förekom det att uttrycket befallningshavande användes om befallningsman, det vill säga fogde.
Benämning på en båtsman som hade minst tolv månaders erfarenhet till sjöss samt behärskade bruket av kompass. En befaren båtsman ansvarade bl.a. för rorgång och handlodning.
Utnämningsbrev, officiellt skriftligt dokument på utnämning till fast befattning inom statsförvaltningen, infört 1926. Befattningsbrev utfärdades för sådana tjänster eller befattningar som måste vara underkastade särskild kontroll och bestämmanderätt från statens sida, till exempel högre tjänster inom polisen och tjänster vid Finlands Bank.
Organiserad verksamhet som syftar till att skydda befolkningen samt statens, kommunernas och enskildas egendom mot fientlig verksamhet och att begränsa verkningarna av sådan verksamhet. Enligt lagen om befolkningsskydd, som stiftades den 30 oktober 1939, organiserades befolkningsskyddet under Ministeriet för inrikesärenden men underställdes i fall av krig försvarsmakten. Enligt lagen skulle både staten, kommunen och enskilda inrättningar, bolag, fastighetsägare och medborgare samt sammanslutningar dra försorg om de åtgärder som avsåg personskydd och skydd för egendom. Statsrådet fastställde en allmän plan för befolkningsskyddet, vari man bestämde de orter som skulle skyddas. Verkställandet av befolkningsskyddet tillkom en förvaltningsapparatur som bestod av avdelningen för befolkningsskyddsärenden, länsstyrelsen och befolkningsskyddsinspektörer. Befolkningsskyddet indelades i allmänna befolkningsskyddet, skyddet för ämbetsverk och inrättningar samt det personliga befolkningsskyddet.
Tjänst som inrättades 1939. Befolkningsskyddschefen ledde avdelningen för befolkningsskyddsärendena inom Ministeriet för inrikesärenden.
Utrymme som skulle skydda invånarna mot byggnadsras, skärvor från bomber och verkningar av lufttryck och gaser. Enligt lagen ”om de befolkningsskyddsåtgärder, som ankomma å enskilda, och kostnaderna för desamma” från den 30 oktober 1939 skulle ett befolkningsskydd inredas i alla minst två våningar omfattande stenhus, som inrymde åtminstone 20 bostads- eller affärsrum. Skyddsrummet skulle byggas i huset eller i närheten. De delades in i fyra kategorier: bombsäkert skyddsrum, lättbyggt skyddsrum, tillfälligt skyddsrum och splitterskydd.
Utmärkelsetecken av flaggduk, som förs på en masttopp eller på en vimpelstake för att ange den ombordvarande befälhavarens värdighet.
Under 1700-talet fastställt understöd ur nådårsfonden för i tjänsten avlidna tjänstemäns sterbhus. Storleken var vanligen ett halvt års lön. Begravningshjälpen utgick i flera former ännu på 1900-talet.
Deportation från hemlandet eller hemorten.
Regalrätt, i handlingarna från 1578 om kronans rätt (till något), särskilt rätten till regalt pastorat.
Tjänsteman som lydde under Bergskollegium. Bergmästaren hade tillsyn över gruvor, masugnar och hammare i ett bergmästardöme. Han skulle också övervaka arrendatorerna samt se till att distriktets skogar inte skövlades. Bergmästarens uppgifter preciserades 1645. Han skulle till bergsamtets höstsession, senare till Bergskollegium, lämna en redogörelse för hur bergsordningarna följdes och bokföra arrendatorernas blåsningar. Han skulle besegla tiondelängderna samt vara domare på bergstinget. Under autonomin fanns en bergmästare vid Bergsstyrelsen.
Riksdagsutskott under frihetstiden åren 1723–1772. Bergsdeputationen behandlade ärenden rörande bergsverk och bergslag.
Centralt ämbetsverk grundat 1649 för tillsynen av den svenska bergshanteringen och hushållningen av den, med den högsta domsrätten över civila tvister eller tvistiga brottmål rörande bergshanteringen, vilka självmant kunde tas upp av kollegiet eller blev hänvisade till kollegiet från gruv-, bergs- eller hammartingen. Ämbetsverket kallades före 1649 Generalbergsamtet. Det handhade enligt instruktionen 1723 alla frågor som rörde gruvor, hyttor och bruk samt hade den högsta domsrätten över gruv- och bergsrätterna, under ledningen av en president, två bergsråd och fyra fackkunniga assessorer (RF 1720) som från mitten av 1700-talet måste ha avlagt bergsexamen. Efter 1756 var bergsråden sex till antalet. År 1766 ändrades sammansättningen till två bergsråd och fyra assessorer, senare till en guvernör och sex adliga assessorer, av vilka en ständigt skulle vistas i Stockholm. De övriga ledamöterna kunde vara bergslagens landshövdingar. Bergskollegium tillsatte bergmästare, guardien, markscheider, konstmästare, malmletare, bergsfogdar med flera tjänstemän. Presidents- och bergsrådstitlarna infördes 1713.
Korporation för privilegierat bergsbruk inom en ort med bergsbruk som huvudnäring. Begreppet användes huvudsakligen om Stora Kopparbergs bergslag som bestod av Falun, Avesta bruk och ett antal socknar. Kollektivt: alla områden med malmgruvor.
Beteckning för bonde som bebodde ett bergsmanhemman och som ägde andel i en gruva eller andelar i bergslag, som ofta inkluderade en andel i hyttan där tackjärnen blåstes. Han arbetade själv i gruvan, tillsammans med sin familj och sitt tjänstefolk och kunde vara medlem av bergslagens deputerade.
Begrepp som har haft flera betydelser. Det har syftat på kronans äganderätt till alla mineralstreck i riket eller också på kronans höghets- eller förfoganderätt över dessa samt utövande av administrativ myndighet. I ett additament till Kristoffers landslag stadgades att ett malmberg som upptäcktes på allmänningar eller i Uppsala öd tillhörde konungen enskilt. Om det fanns i frälsejord kunde ägaren bruka det mot rusttjänst. Om malmberg hittades i skattejord kunde ägaren bruka det. Om ägaren inte kunde bruka fyndigheten skulle konungen ha rätt att lösa den med Uppsala öd eller annat kronogods.
Ämbetstitel för ledamot av Bergskollegium efter 1713, av högre rang än en fackkunnig bergsassessor, i Finland sedan autonoma tiden titel utan motsvarande ämbete som förlänas åt en mansperson med förtjänster inom bergshanteringen, senare också inom industrin eller industriförvaltningen.
De rättsregler som tillämpades inom olika bergverksområden för ärenden som gällde det bergsbruk som drevs där. De rättssedvänjor som under medeltiden tillämpades i Sverige har inte bevarats i någon systematisk uppteckning utan kan studeras i de äldsta bergverksförordningarna av 1340, 1347 och 1354. Bergverken styrdes av en kunglig fogde och ett råd som utövade både administrativ och judiciell myndighet. Jurisdiktionen utövades på bergstinget.
Centralt ämbetsverk som grundades 1821 för att ersätta svenska tidens Bergskollegium, som förestod bergsbruket i riket, där Finland hade utgjort ett bergslag eller bergmästardistrikt. Bergsstyrelsen leddes av en intendent, vars ämbete var inrättat i ett bergsintendenturkontor som lydde under senatens finansexpedition. Intendenten biträddes av bergmästare, övermasmästare, bergsproberare och bergsingenjörer. Bergsstyrelsen drogs in 1884, då ämbetsverkets ärenden överfördes på den nygrundade Industristyrelsen.
Lantegendom som tillhörde kronan och var skyldig att ställa upp en soldat, ryttare eller båtsman. Oftast var det fråga om om ett säteri som tillfallit kronan genom till exempel reduktion.
Säteri där innehavaren kunde behålla säteriförmånerna mot rusthållsskyldighet. De berustade säterierna var vanligen gårdar som innehafts av adeln, men som kronan övertagit i samband med reduktionen. De uppstod i samband med att det yngre indelningsverket genomfördes efter 1682. Benämningen kvarstod i Finland under autonoma tiden, trots att den indelta armén upplöstes tills vidare 1810. Benämningen försvann 1864.
Person som utför olika typer av inspektioner, till exempel av ankommet gods eller av hushållningen av medel i magasin eller fängelser.
Skriftlig handling som bekräftade åboskapet på ett kronohemman. Besittningsbrevet utfärdades av landshövdingen och fastställdes under svenska tiden av Kammarkollegium. Det gav åbon och särskilt nybyggare en nära nog ärftlig besittningsrätt.
Rätt att inneha något, ofta en jordegendom, och de rättsliga förmåner som denna rätt medför. Besittningsrätt är inte detsamma som äganderätt. Begreppet förekom som ständig besittningsrätt och som obeständig besittningsrätt. Det förra innebar att besittningsrätten i tid gällde både personen själv och hans arvingar, det senare innebar att besittningsrätten var tillfällig.
Lägga skatt på, eller ta skatt av, någon eller något.
Från 1536 till 1800-talet benämning på anställningsbrev.
Allmän benämning på en undre gräns för att hemmansklyvning skulle vara tillåten. Avsikten var att bevara hemmanets skattebetalningsförmåga. Begreppet infördes av Gustav Vasa. Gränsen för besuttenhet varierade. År 1652 förbjöds hemmansklyvning ifall att hemmanen inte blev besuttna. I slutet av 1600-talet gick gränsen vid 1/4 mantal. Under 1700-talet skulle gränsen för besuttenhet vara 3/64 mantal. År 1804 fastslogs att en egendom hade full besuttenhet när ägaren och två vuxna personer kunde försörja sig på avkastningen. År 1848 skulle fem vuxna kunna försörja sig på avkastningen av ett fullt besuttet hemman. År 1895 var gränsen för full besuttenhet ett hemman under 1/300 mantal med minst fem hektar odlad jord. Från 1848 skulle full besuttenhet fastställas av lantmätare och bekräftas av allmän underrätt. År 1916 avskaffades besuttenhet och alla begränsningar för hemmansklyvning.
Om på medborgare eller fastighet vilande skyldighet att utgöra en viss prestation till staten (kronan eller häradet). Benämningen användes under svenska tiden huvudsakligen om de skatter och avgifter som drevs in för att bekosta ett specifikt statsbehov. Besvär förekom som brobyggnads-, byggnads-, båtsmansrustnings-, dagsverks-, fortskaffnings-, frälserusttjänst-, färjhållnings-, gästgiveri-, handräcknings-, indelnings-, inkvarterings-, jord-, kavallerirustnings-, krigs-, krono-, kronobrevbärings-, kronoskjuts-, kungsskjuts-, roterings-, rustnings-, rusttjänst-, skatte-, skjuts-, skjutsnings-, skoghållnings-, stats-, stängsel-, tjänste-, tull-, vägbyggnads-, väghållnings-, väglagningsbesvär m.m.
Sedan senare delen av autonoma tiden om skriftlig bilaga till domstols eller förvaltningsmyndighets beslut med anvisningar om sökande av ändring och själva förfarandet. Besvärsanvisningen kallades tidigare besvärsundervisning.
Lägre tulltjänsteman som gick ombord på ankommande fartyg för att övervaka lastningen. Besökaren var utsedd av tullkammaren.Från 1724 hade också städerna egna besökare för att kontrollera accis och andra liknande avgifter för varor och fartyg. Under stora ofreden tjänstgjorde besökare från 1717 vid den ryska tullförvaltningen i Finland under den ryska ockupationen. I Ryssland fanns vid sjötullen och gränstullen från 1720-talet lägre tulltjänstemän som kallades sökare och som hade liknande uppgifter som den svenska motsvarigheten.
Överenskommelse, avtal, (ömsesidig) uppgörelse, om exempelvis betalning för plogning till ett ploglag i en socken eller ett härad.
Rapport från något av riksdagens utskott. Betänkandet innehåller vanligen ett motiverat förslag till hur riksdagen ska besluta i ett ärende. Det kan också vara en rapport som innehåller ett förslag från någon av statsrådet till utredning eller kommitté.
Av riksdagen eller lantdagen för viss tid stadgad skatt som skulle bestrida sådana statliga utgifter som inte kunde täckas med de medel som inflöt från ordinarie skatter. Dylika skatter var under svenska tiden olika gärder och hjälper, under autonoma tiden bl.a. spelkorts-, brännvins- och humledrycksskatten.
Beredande organ under svenska riksdagen 1719–1767 som hanterade frågor rörande bevillningar.
Fond som utgjordes av överloppsmedel från indrivna bevillningar. Bevillningsmedelsfonden stadgades under svenska tiden från senare delen av 1700-talet och under autonoma tiden från 1892.
Beteckning för manskap som fullgör sin värnplikt.
Ursprungligen titel för person som har vård om ett offentligt eller enskilt bibliotek. Som tjänstebeteckning känd sedan 1692, då Antikvitetsarkivet inrättades. Endast en bibliotekarie fanns upptagen på Kanslikollegiums stat år 1729. Tjänsten förekom tidigt också vid vissa universitet. Ifall böcker lånades ut från biblioteket användes ofta tjänstebeteckningen lånebibliotekarie. Sedan 1800-talet om en ordinarie tjänsteman vid bibliotek som ofta är bibliotekets föreståndare eller chef, också en titel för tjänsteman under bibliotekets högsta chef.
Form av personligt indulgensbrev. Brevet gav innehavaren rätt att välja biktfader och av denne erhålla avlösning från syndastraff. Biktbrev började förekomma från slutet av 1200-talet och från 1300-talet. Då gavs de av påven åt furstar och andra höga personer. De gällde full syndaförlåtelse oftast på dödsbädden. De äldsta biktbreven utfärdades för en person, men under 1400-talet kunde flera personer räknas upp i brevet.
Bevis över fartygets byggnad och byggort. Ifall fartyget var köpt eller sålt innehöll bilbrevet också köpebrev på fartyget. Bilbrevet var ett av flera skeppsdokument som efter 1724 krävdes av varje utgående fartyg innan det kastade loss. Det granskades av tullkammaren.
Erämän, lappfarare och köpmän, som var bosatta i trakterna av Kemi, Torneå, Luleå och Piteå. De hade redan på 1200-talet fått ensamrätt att beskatta samerna. Förmodligen var de ursprungligen finnar, men åtminstone i Luleå och Piteå fanns på 1400-talet också svenskar bland birkarlarna. Institutionen utgick förmodligen från Kumodalen.
Sedan 1531 den högsta kyrkliga ledaren för ett stift inom den evangelisk-lutherska kyrkan. Jämfört med den katolska tiden minskade biskoparnas inkomster och biskopsgårdarna drogs in till kronan. Under en period på 1500-talet kallades ledarna för mindre nybildade stift för ordinarius och under stormaktstiden (1611–1721) för superintendenter. Biskopen dömde tillsammans med konsistoriet i frågor som gällde äktenskap, hade i kyrkliga mål en vidsträckt domsrätt över lekmän och i disciplinära mål över prästerskapet. I 1686 års kyrkolag minskades biskopens domsrätt speciellt i världsliga frågor. År 1731 minskade biskopens inflytande vid utnämningen av kyrkoherdar. Han fick endast komma med förslag, medan församlingen skulle välja. Biskopen var ordförande för domkapitlet, medlem i biskopsmötet och kyrkomötet. Han utförde biskopsvisitationer i församlingarna, vigde präster (och lektorer), installerade ordinarie präster i sina tjänster samt invigde kyrkor och kapell. Fram till år 2000 förordnades biskopen till ämbetet av statsöverhuvudet. År 1950 fanns i Finland sex biskopar, en fältbiskop och en ärkebiskop.
Under medeltiden inom den katolska kyrkan föreståndare för en territoriellt avgränsad delkyrka, vars område var hans stift. Biskopen var apostlarnas efterträdare och som giltig konsekrerad biskop hade han fått biskopsvigning av en annan biskop. Kedjan gick enligt traditionen ända till apostlarna och biskopen var därför delaktig i den apostoliska successionen. Efter 1305 övergick kollationsrätten till påven. I Sverige var biskopen under medeltiden en självskriven medlem av riksrådet och utövade sin andliga domsrätt vid biskopsting och kollegialt i biskopligt konsistorium.
Livsmedelsskatt som en biskop hade rätt att ta ut vid två tillfällen. Gengärd skulle erläggas dels av bönderna vid kyrkoinvigning, dels av prästerskapet under visitationsresor. Böndernas avgifter finns belagda i landskapslagarna. Prästerskapets skyldighet att bevilja gästning reglerades i Skänninge 1248. Varukvantiteterna fastställdes i Tälge 1279. Den del av gengärden som inte förtärdes på stället skulle prästen få behålla. I praktiken varierade förhållandena. I Linköpings stift utkrävde biskopen tidvis inte gengärd. I Finland deltog bönderna i prästernas gengärdsbörda.
Under medeltiden inom katolska kyrkan ämbetssäte för biskop, ägdes av kyrkan eller av biskopen själv. Biskopsgårdarna indrogs till kronan under reformationen och ombildades delvis till biskopsboställen.
Sammankomst av biskopar som omnämndes redan på 1500-talet. I Finland förekom inofficiella sammankomster mellan biskoparna i slutet på 1800-talet. Biskopsmötet fick en officiell status 1908 då det blev ett beslutande organ. Det bestod då av den evangelisk-lutherska kyrkans ärkebiskop, biskoparna och en assessor från varje stift, från 1944 också fältbiskopen. Biskopsmötet besluter i trosfrågor, förkunnelse och verksamhet samt i frågor angående stiftens förvaltning och skötsel. Det har dock inte myndighet över domkapitlen. Biskopsmötet ger förslag och utlåtanden till kyrkomötet, sedan 1944 också till Kyrkostyrelsen och det förstärkta biskopsmötet, för vilket biskopsmötet fungerar som ett beredande organ. Det övervakar också kyrkomöteskassan. Biskopsmötet sammanträder vanligtvis två gånger årligen. Mötets egna medlemmar, kyrkomötet, domkapitlen, Kyrkostyrelsen och kyrkans avtalsdelegation har initiativrätt till biskopsmötet.
Hemman eller pastorat vars inkomster gick till biskopsämbetet eller användes till att avlöna biskopen.
Inom den ortodoxa ryska kyrkan benämning på av en biskop administrerat territorium, tidvis endast på metropolit- och ärkebiskopsstift. Fr.o.m. 1764 indelades biskopsstiften i tre klasser. Den ortodoxa kyrkan i Gamla Finland hörde till 1764 till Novgorodska biskopsstiftet, därefter till S:t Petersburgska stiftet. I Finland inrättades ett ortodoxt biskopsstift 1892, och under självständighetstiden har nya ortodoxa biskopsstift inrättats.
Under medeltiden för biskop avsedd stol i kyrka, biskopstron. Övergående under 1500-talet i betydelsen biskopsämbete som insitution, biskopssäte. Sedan 1700-talet är biskopsstol också en beteckning för enskilt biskopsämbete.
Från och med medeltiden till 1500-talet beteckning för biskopsstol, både den utsmyckade stolen i koret och själva ämbetet, från 1612 också benämning på biskopsbostället (biskopshus, biskopsgård) och från 1700-talet den stad eller ort där biskop residerar: stiftsstad, biskopsstad, biskopsresidens.
Inom katolska kyrkan biskopens inspektionsskyldighet över sitt stift. Under medeltiden utövade biskopen uppsikt över stiftet genom visitationer och stiftssynoder. Visitationerna skulle formellt företas årligen (i praktiken med tre eller fyra års mellanrum). Biskopen skulle granska prästernas yrkeutövning och förvaltning, kyrkornas räkenskaper, förkunna Guds ord och förmana menigheten att föra ett kristligt liv. Biskopen hade rätt till ersättning för förrättningarna. Vid förhinder kunde ärkediakonen, ibland också ärkedjäknen, förrätta visitationen.
Biskopsämbete och den värdighet och rang som dylikt ämbete medför.
Tjänsteman i ett av Forststyrelsens forstrevir, underlydande revirforstmästaren eller revirförvaltaren.
Tåg som i lika mån befordrar personer som gods och vars hastighet därför är mindre än persontågets.
Skola för blinda. Den första skolan för synskadade på svenska grundades 1865 i Helsingfors. Senare blev den finskspråkig med en provisorisk svensk avdelning. Den första finskspråkiga blindskolan inledde sin verksamhet i Kuopio 1870. Blindskolorna var internatskolor. Vid sidan av folkskoleundervisning och yrkesutbildning ingick därför sådan fostran som traditionellt låg på hemmens ansvar. Från 1892 fanns en förordning om att staten skulle överta undervisningen för döva och blinda. Blindskolornas verksamhet övervakades av Överstyrelsen för skolväsendet, senare Skolstyrelsen.
Det skifte som föregick tegskifte. De särskilda hemmanens åkerstycken bestod inte av långa rektangulära tegar utan av rektanglar eller polygonformiga block. De följde inte någon regelbunden ordning och kunde inte grupperas i vissa skiften eller fall.
Liten bruksinrättning där myrmalm kunde förädlas till stångjärn utan masugn. År 1793 bestämdes att blästerverk som hade hamrar tyngre än 42,5 kg skulle skattläggas och betala årlig hammarskatt.
I Ryssland till början av 1720-talet person tillhörande det lägre skikt inom den agrara befolkningen som betalade lägre skatter än bönderna, i östra Finland obesutten som saknade eget jordbruk men ofta hade eget boningshus på annans mark. Termen användes också i jordeboken om skattlagda torpare eller nybyggare i Kexholms län och i den karelska delen av Viborgs län.
Skattetal i delar av Kexholm, beräkningsgrund för jordeboksräntan.
Benämning på ett skattetal i delar av Kexholms län. Bobulshuvud var en beräkningsgrund för jordeboksräntan.
Tjänsteman som förde räkenskapsböcker i ett ämbetsverk. Tjänsten omnämns redan på 1600-talet också som en benämning på landskamreren. År 1897 fanns bokhållare vid Helsingfors stads trafikkontor och vattenledningskontor.
I Ryssland från och med cirka 1720 vid centrala och regionala ämbetsverk, såsom vid tullförvaltningen, tjänsteman (rangklass 14 men även högre) med ansvar för bokföring och redovisning av penningmedel och av naturaresurser. Bokhållartjänsterna i förvaltningen i Gamla Finland var, med undantag av perioden 1784–1797, för det mesta tjänster av svensk typ.
Verksamhet(en) eller konst(en) att föra räkenskapsböcker efter visst system.
Boksamling, bokhandel, även ett slags föregångare till biblioteken.
Bokförd skuld för vilken ingen säkerhet lämnats, utlåning utan att gäldenären lämnat någon skriftlig förbindelse. Bokskulder noterades i räkenskapsboken.
Hopsummering av tillgångar och skulder samt vinster och förluster av bokförda affärer. Bokslut över statens finanser verkställdes årligen av kammarrevisionen 1719–1799, därförinnan av Kammarkollegium. Efter 1809 verkställdes de av senatens ekonomidepartement och efter 1918 av Statskontoret.
Benämning på en primär, ursprunglig bebyggelseenhet bestående av mera än ett hemman som hade sina marker inom uppgångna rår eller ingick som en sådan bebyggelseenhet i en samfällighet, särskilt i relation till en sekundär bebyggelseenhet, en avgärda by, som anlagts på en bolbys marker.
Person som inom ett bol uppbar kronans skatter. Bolmännen valdes av allmogen och var direkt underordnade länsmännen. Bolmän förekom också i Tavastland trots avsaknaden av bol. Där skötte de uppbörden inom sockenfjärdingarna. I Savolax fanns det på 1500-talet fyra bolmän under varje länsman och de uppbar inkomster av varje helskatt. Av den så kallade bolmansräntan måste de avstå dryga taxor både till länsmännen och till kronan. Förutom taxa var bolmannen i Savolax skyldig att hysa dels slottsfogden jämte 34 hästar fyra nätter om året i två omgångar, dels landsfogden fyra gånger två nätter, nämligen först när denne kom för att inkräva restantier, andra gången när han uppbar sakören, tredje gången när han gav ut märke på skattekornet och höet, och slutligen när saköres- och skatteboskap insamlades.
Från 1600-talet om av kronofogde och häradsskrivare för beskattningen utförd hemmans- och folkräkning, mellan 1794 och 1819 också benämning på själva uppbörden (av jordeboksräntan och andra persedelräntor) och de räkenskaper som uppstod i samband med dylik räkning och uppbörd.
Personligt märke som oftast brukades som ägarmärke. Det användes också för att bekräfta handlingar av personer som saknade sigill. Bomärket användes också som märke på vara. Bomärken är i Finland kända från 1400-talet.
Ett av de fyra ständerna under ståndsriksdagens tid. Bondeståndet utgjordes till huvuddelen av självägande bönder och bergsmän.
Pagebeställning vid hovet för uppvaktning vid monarkens bord, under hovjunkare.
Sammanfattning av en stadsborgares rättigheter att utöva hantverk eller köpenskap (burskap) i en stad. Sedan skråväsendet avskaffats under 1800-talet användes termen vanligen i betydelsen stadsborgarrätt (medborgarrätt i en stad).
Riksstånd bestående av i städerna bosatta borgare. Borgarna tillhörde de opriviligierade stånden som erlade alla personliga utskylder. Deras fri- och rättigheter bekräftades 1789.
En persons åtagande att fullgöra en annans förbindelse ifall den senare inte själv uppfyller densamma.
Samtliga borgare i en stad, det vill säga de stadsinvånare som ägde burskap. Borgerskapet hade rätt att delta i städernas allmänna rådstuga. De svenska städernas fullmäktige vid riksdagen kallade sig också borgerskapet, fram till att benämningen byttes ut mot ”borgarståndet”. I städerna i Gamla Finland reglerades tillhörigheten till borgerskapet enligt svenska principer fram till 1783, därefter bestämdes stadsinvånarnas tillhörighet av den ryska lagstiftningen.
Person som gått i borgen för någon och åtagit sig att fullgöra en annans förskrivning, i händelse den senare inte själv kan uppfylla densamma.
Högre fridsskydd, som gällde för alla befästa orter och deras närmaste omgivning, och föranledde hårdare straff för våldsgärningar begångna på en kunglig borg. I modernt språkbruk innebär ”borgfred” en överenskommelse mellan två i allmänhet stridande parter om att hålla fred för att kunna bekämpa en gemensam yttre fiende.
Inkvartering av krigsmanskap och dylikt i eller vid en borg eller i ett kvarter för krigsfolk. Under slutet av 1500-talet började skyldigheten att erbjuda inkvartering ersättas med en konstant avgift.
Under medeltiden innehavare av ordförandepost i en stads råd. Säkra belägg återfinns i Stockholm 1323 och Åbo 1324. Borgmästarvalen skedde inom rådskretsen. I vissa städer hade menigheten förslagsrätt. I praktiken utsågs borgmästaren på livstid fastän han kunde avgå eller avsättas. Hans viktigaste uppgift var ordförandeskapet i stadsdomstolen, ur vilka övriga befogenheter utvecklade sig. Ursprungligen arbetade rådet och borgmästaren under en kunglig fogde. Under senmedeltiden stärktes borgmästarens ställning medan fogden försvann. Från 1610 och särskilt efter 1650 blev borgmästaren en stads högste ledare med ansvar för stadens förvaltning och judiciella funktioner. Borgmästaren var ordförande för stadens magistrat och rådstugurätt. I Ryssland var borgmästartiteln från 1699 förknippad med ordförande eller ledande tjänsteman i magistrat, från 1775 med huvudsakligen dömande uppgifter. I städerna i Gamla Finland fanns en borgmästare av svensk typ från 1720-talet till 1811 med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797. Borgmästarämbetena i Gamla Finland var under denna period av rysk typ, i varje stad fanns då två borgmästare. Under autonomin förrättades borgmästarvalen av rådstugan. Från 1927 förrättades borgmästarvalet av stadsfullmäktige. Av de tre kandidater som fått det högsta antalet röster utnämndes en till borgmästare av högsta domstolen.
Särskild adlig jurisdiktion av medeltida ursprung. Borgrätten tillkom sannolikt genom danskt inflytande. Karl XI, som strävade efter att skapa likformighet inom rättsskipningen, avskaffade dem 1692. Begreppet användes också om högre eller lägre rättsinstans vid hovet från och med 1687.
Bostad, med eller utan tillhörande jord, som helt eller delvis utgjorde vissa statliga tjänstemäns löneförmån. Tjänstemännen i fråga arbetade utanför huvudstaden och omfattade framför allt landshövdingar, kronofogdar, häradsskrivare och lagmän, inom det militära den indelta arméns officerare och underofficerare och inom kyrkan biskopar, kyrkoherdar, kaplaner och en del klockare. De statliga boställena avskaffades 1809 och indrogs efter den sista innehavarens död. De kyrkliga boställena omvandlades 1892 formellt till prästgårdar och tjänstebostäder.
Sådant gods som finns nedsänkt i vatten och som ingen kan bevisa sig vara ägare till. Efter 1755 skulle bottenfynd omedelbart ges landshövdingen till kännedom vilken ofördröjligen informerade Kgl. Maj:t om godset skulle bärgas på kronans räkning. I annat fall tillföll hälften jordägaren, andra hälften upphittaren. Var det upphittade godset gamla mynt, guld, silver, koppar eller metall- eller andra konststycken hembjöds det först till kronan för att inlösas. Inlöste kronan godset tillföll en åttondedel av värdet den som hittat det.
Ensidiga mynt med mer eller mindre hög relief. Denna typ av mynt slogs i Norden redan under 1100-talet. Under medeltiden hade vissa brakteatrar karaktären av inflationsmynt. Brakteatrar omnämndes i myntförordningar 1449–1527.
Inrättning som på vissa villkor tillförsäkrade en viss ersättning för förluster som uppstått till följd av eldsvåda.
Kår av lägre stadsbetjänter som höll vakt för att förhindra eldsvåda, även om enskilda brandvakter. Brandvakterna upprätthöll också ordningen nattetid. Brandvakten bekostades av stadens tomtägare, också adeln, från 1733 genom brandvaktsavgift. I Gamla Finland fanns både avlönade brandvakter och sådana som utförde vakthållningen inom ramen för borgerlig skyldighet.
Skrivelse av mer eller mindre officiell karaktär där något kungörs eller påbjuds (till exempel reskript, patent, manifest, dokument, aktstycke, ämbetsskrivelse). Under 1500–1700-talet användes termen också om intyg, bevis eller kvitto (till exempel adelsbrev, förläningsbrev, bilbrev, gesällbrev, gratialbrev, donationsbrev och fastebrev).
Av domkapitel förd bok över alla utgående brev och förordnanden. Brevboken infördes med kyrkolagen 1869.
Postfunktionär som bar ut posten till enskilda hushåll, till skillnad från postförarna som avlämnade posten på postkontoret där adressaterna kunde avhämta den, sedermera kallat postbox. Brevbärare stadgades under svenska tiden 1636–1643 för adeln, från 1707 och under autonoma tiden 1858 för gemene man mot en avgift, senare gratis. Från 1881 var brevbärare det samma som postiljon.
Postverkets kontroll av privata fram till 1857 och utländska tidskrifter fram till 1865. Censorn kopierade de avsnitt i breven som han ansåg innehöll komprometterande information och sände dem till postverkets chef. Efter 1736 omfattades breven i princip av rätten till posthemlighet. Censur idkades emellertid i synnerhet under krig och särskilt mot postföring till och från fiendeland. Brev- och tidskriftscensuren överfördes 1865 i sin helhet på Överstyrelsen för pressärendenas ombudsmän.
Häradspostförare. Brevföraren befordrade häradets tjänstepost till och från kronopostruttens postkontor eller posthåll.
Postavgift för brev. Portot tillföll postväsendet för dess upprätthållande och utveckling, inte statskassan. Brevportot övervakades av postkamreraren i Stockholm som varje vecka mottog postkartorna över postförsändelserna.
Term som under 1500- och 1600-talet betecknade infanteriets stridsformeringar, men som senare användes för tillfälliga enheter med kapacitet att utföra självständiga krigsoperationer. Brigadens styrka kan variera stort, men är vanligen mellan 3 000 och 7 000 man. Brigaderna består av infanteribataljoner samt understödande enheter från olika vapenslag. I den finska armén blev brigaderna efter vinterkriget en viktig del av den fredstida arméns nya organisation. Brigaderna, vars antal uppgick till 13 och bestod av två bataljoner, en artillerisektion, ett signalkompani, och ett kanonkompani, hade vid mobilisering till uppgift att skydda uppställningen av fältarmén.
Militär tjänsteställning som chef för en brigad.
Person som ansvarade för tillsynen av broars och vägars underhåll och märkte alla oringade svin inom sitt distrikt. Brofogden kunde förordna brogästning och dra personer som försummat tillsynen av en bro inför rätta. Brofogdesysslan var en bisyssla som förekom från 1600-talet. Den reglerades från 1739 då skall- och brofogdar skulle utses av landshövdingen efter sockenmännens utlåtande. År 1766 föreslogs att brofogdesysslan skulle avskaffas, men detta skedde inte. Den fastställdes som en statlig tjänst inom landsstaten 1799 och till- eller avsattes av landshövdingen. Under stora ofreden tillsatte den ryska ockupationsförvaltningen brofogdar, vilka hade som huvuduppgift att medverka vid skatteuppbörden. Brofogdar förekom också i Gamla Finland. År 1801 föreslog allmogen att den skulle avskaffas, men den fastställdes på nytt 1818. Brofogden utsågs för viss tid, vanligen som både bro- och skallfogde eller jakt- och brofogde, inom ett distrikt (exempelvis en församling eller rote).
Avgift som betalades av inkommande och utgående fartyg i Helsingfors, Uleåborg, Brahestad, Nykarleby, Kaskö, Kristinestad och Viborg.
Rättegångsmål, där käranden eller åklagaren yrkar straff åt person som begått straffbar gärning.
Arbetare anställd vid kopparverk, stånghjärnshamrar och hyttor. Bruksarbetarna var efter 1773 befriade från alla personella utskylder (frånsett bevillningar och extra kontributioner) så länge de hade fyra eller fler barn, till dess det yngsta fyllde åtta år eller de äldre barnen fått årstjänst, gick i lära eller försörjdes av andra.
Förvaltare vid ett bruk, underlydde direkt brukspatronen. Under bruksförvaltaren fanns masmästare, brukssmeder, bruksbokhållare, bruksskrivare m.m.
För brännvinsbränning bestämd tidsperiod plus tre dagar för ”inmäskningen”. Bränningsterminen var av olika längd under 1600-, 1700- och 1800-talet. Bränning under annan tid, utan tillstånd eller i större mängd än den tillåtna ledde till konfiskation av de redskap som användes vid bränningen.
Avgift som 1731 pålades brännvinsförsäljningen i städerna.
Avgift i spannmål som erlades för utarrenderat bränneriprivilegium. Efter 1800 var den en ständig skatt för rätten att bränna brännvin till husbehov utan avseende på hemmanets skattenatur. I städerna kvarstod rätten till förpaktning. Brännvinsarrendeavgiften debiterades enligt en särskild längd på landsbygden. I städerna uppbars avgiften på basis av mantalslängderna så att män betalade dubbelt så mycket som kvinnor.
I en lagmansdom i Södra Österbotten 1574 benämning på gårdstomt och huvudåkrar, i motsats till utjordar. Bestämde proportionen mellan varje hemmans andel i inägor och utjordar, som skulle vara lika, emedan hemmanen i Södra Österbotten inte hade konstanta skattetal; örestal.
I Finland benämning på gårdstomt och huvudåkrar i motsats till utjordar; bröståkrar (rintapellot).
Åker som räknades som bröstmark.
Förslag till inkomster och utgifter under en viss, inkommande period (vanligen ett år) för till exempel en stat, en kommun eller en offentlig inrättning.
Trästycke med vissa märken som fördes från hemman till hemman, vanligen inom en fjärding, för att (beroende på märket) snabbt uppbåda folk till krig, urtima ting, släckning av eldar, rovdjurs- och våldsverkarjakt eller skallgång. Alla hemmansinnehavare ansvarade för att vidarebefordra budkaveln. Den som lät budkaveln ”falla” straffades med böter. År 1734 förbjöds andra än kronans tjänstemän att utskicka budkavel förutom vid allmän fara.
Beseglat dokument av påven, kallat påvebulla ifall dokumentet innehöll stadganden rörande kyrkan, bannbulla ifall påven utfärdade en bannlysning (från kyrkan) och korstågsbulla ifall påven uppmanade till mission som innebar krigföring.
Brev som gav borgare i en stad rätt till burskap. Burbrevet löstes ut med en avgift.
Borgarrättighet i stapelstad under skråväsendets tid. Efter läroår och avlagda prov meddelades burskap av stadens magistrat genom ett burbrev som medförde rätt att bedriva borgerlig näring (handel, hantverk, sjöfart) och delaktighet i borgerskapets övriga privilegier, t.ex. medlemskap i allmän rådstuga och i vissa kassor. Burskap infördes i stadslagen på 1300-talet. Stadens borgare fick automatiskt borgarrätt medan inflyttade måste vara lämpliga till härstamning och frejd, avlägga en ed, förbinda sig att bo i staden i sex år samt erlägga borgarpenningen. Kraven skärptes 1619. Burskapen avskaffades i Finland med näringsfriheten 1879.
Den avgift som en borgare erlade när han beviljades burskap. Förutom burskapsavgift måste borgaren äga en tomt i staden, ha en viss förmögenhet och en borgen given av två andra borgare för att få burskap. Burskapet var tidsbundet, vanligen för sex år i taget.
Benämning på kammartjänare, page.
Allmänning som byamännen fritt fick förfoga över (för husbehov), vanligen den skog som låg närmast byn.
Skattetal i landslagen (cirka 1350) och en måttenhet samt delningsgrund för teg- eller solskifte som avgjorde: a) den andel i byns skatter som ett enskilt hemman måste betala, b) den mängd arbetskraft och arbetsredskap som hemmanet skulle bidra med i det samfällda arbetet och c) varje hemmans andel i avkastningen. Under 1600-talet avsågs med byamål sammanfattningen av en bys eller en stads gemensamma ägor.
Gräns som skiljer en bys områden från en annan bys.
Oskiftad skog som nyttjades gemensamt av en by, vanligen som betesmark, en bys allmänningsskog.
Sammankomst av byamännen i en by för beslutande om gemensamma angelägenheter.
Kronans fogde i stad. Byfogden hade rätt att sitta med vid rådets sammanträden, han övervakade handeln och hantverkarnas arbeten, hade rätt till förköp, uppbar skatter och sakören, innehade vissa polisiära uppgifter samt uppdraget som åklagare. (I vissa städer från 1400-talet) var byfogden kronans uppbördsman i stad då uppgiften överfördes från kronofogdeämbetet på byfogden. En byfogde omnämns första gången i Raumo stads privilegier 1444. Vissa städer beviljades rätt att själva utse sin byfogde. Ämbetet avskaffades under 1600-talet.
Den förvaltningsenhet i en stad vilken skötte byggnadsverksamhet och stadsplanering. I Helsingfors leddes verksamheten 1897 av stadsingenjören biträdd av en arbetschef, en geodet, en stadsträdgårdsmästare och en materialbokhållare.
Allmogens skyldighet att delta i myndigheternas och kyrkans byggnadsverksamhet samt i underhållet av deras byggnader.
Benämning på förordning uppgjord av hemmansägare i en by. I byordningen bestämdes om underhåll av staket, grindar, dikesgrävning, gödsling m.m. År 1742 utgavs ett utkast till byordning som byarna fick anpassa enligt lokala behov. Byordningen fastställdes först i häradsting men senare på sockenstämma.
Titel för vissa tjänstemän i centrala ämbetsverk med tekniska arbetsuppgifter. Byråingenjörer fanns vid Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna, senare Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Kommunal eller privat skola som meddelade undervisning i innantillläsning och textförståelse för inträde i högre skola. Byskolorna inspekterades efter 1856 av kaplan eller pastor (om undervisningen var fortlöpande). Enligt en kejserlig kungörelse angående folkskolundervisningen från den 19 april 1858 krävdes läskunskaper för inträde i statlig folkskola.
Sammankomst av byamännen i en by för beslutande om gemensamma angelägenheter (till exempel allmänningar, tvister och byordningens efterlevnad). Alla som ägde mantalslagd jord var skyldiga att närvara. Frånvaro bestraffades med böter till bykassan. Bystämman sammankallades av åldermannen. Årligen hölls två ordinarie stämmor, vid behov extra stämmor. Besluten fattades enhälligt eller genom majoritetsval. Vid votering hade deltagarna rösträtt efter mantalet. Bystämmans beslut kunde överklagas till häradsrätten.
Fånge som på grund av domstols eller exekutiv myndighets beslut om insolvens hade placerats i gäldstuga (bysättningshäkte).
Fängelse för insolventa gäldenärer, där de på grund av bysättning fick sitta tills de kunde betala sina fordringar. Bysättningshäkten förekom på vissa håll i svenska riket redan under medeltiden. De stadgades allmänt 1734. Efter 1868 användes begreppet också om arbete som borgenären anvisade gäldenären för att denne skulle betala av på skulderna. Bysättningshäktena avskaffades med utmätningslagen 1895.
Handling som innehöll villkoren för ett byte och bekräftade detta. Bytesbrev gällde vanligen överlåtelse av kronohemman, senare också överlåtelse av kommunal jord. Bytesbrev som gällde överlåtelsen av kronohemman utfärdades av Kgl. Maj:t.
Av en eller flera byar eller enstaka hemman byggd och underhållen (mindre) körväg, i allmänhet hörande till allmänna landsvägsnätet. Marken för vägen avskiljdes före jordskifte.
Talesman och ordförande för ett byalag, enligt byordningen 1724 som fastställde en allmän styres- och byamodell för landets alla byar.
Skatteenhet under medeltiden i Tavastland, Övre Satakunta, Karelen och Norra Österbotten bestående av husbönderna, deras söner och mågar; egentligen man som idkade jakt. Alla andra skatteenheter som kronan använde vid samma tid avsåg jordbesittning av viss storlek.
Skatt som ursprungligen skulle erläggas av en fullvuxen man som kunde spänna en båge och med den nedlägga ett byte. Bågen tillämpades som skatteenhet i de områden av Norden där skatterna huvudsakligen erlades i pälsverk. I Övre Satakunta och Tavastland skulle till kyrkan erläggas ett bågskinn för var båge eller alternativt ½ örtug. I Karelen bestämdes i tiondestadgan 1340 att bågen skulle erläggas med ett bågskinn eller säd. Alla kyrkliga skatter i norra Österbottens skulle erläggas i skinn. Bågskinnen var i allmänhet ekorrskinn, ibland vitskinn vilket innebar mård- eller hermelin. Bågen användes också inom den världsliga förvaltningen. I Tavastland erlades tre dagsverken för var båge till slottet och som tingsskatt tre skålpund tingsfisk för bågen.
Antalet män per hemman i Kemi som erlade bågskatt. Bågtalet utgjorde på 1500-talet grunden för vinterbeskattningen. År 1539 skulle varje man betala 2 öre. På 1540-talet förändrades begreppet och omfattade då också bondens minderåriga söner. Ett år gamla gossebarn skulle dock räknas som halva bågar.
På land uppfört sjömärke vid segelled bestående av en tornlik byggnad av trä eller sten, senare av betong eller järn.
Sammanfattande benämning på båkväsendet med inrättningar, myndigheter och personal.
Avgift som betalades av fartyg som anlöpte städerna vid Bottniska viken. Avgiftens storlek varierade mellan städerna. Magistraten fastslog storleken som kunde bestämmas enligt fartygets nationalitet och/eller storlek. I Jakobstad ingick remmarepenningarna i båkavgiften.
Benämning på person som tjänstgjorde på flottans skepp. Från och med 1600-talet var båtsmännen en del av det ständiga knekthållet såsom roteringsbåtsmän eller indelningsbåtsmän/rusthållsbåtsmän. Båtsmännen indelades i fyra klasser: obefaren, sjövan, befaren och välbefaren båtsman.
Sammanfattande benämning på de hemman som uppsatte och underhöll en båtsman. Även benämning på hela den organisation av uppsättande och underhållande av båtsmän för landets krigsflotta som skapades under 1600-talet och benämndes det ständiga båtsmanshållet.
Torp som tilldelades en militär som tjänstgjorde i örlogsflottan under det ständiga knekthållets tid.
Årlig avgift för städerna som ersättning för att de inte behövde delta i båtsmanshållet. Ursprungligen infördes avgiften i de österbottniska städerna 1862, sedan krigsflottan förlagts till Karlskrona. Avgiften slogs fast mellan den enskilda staden och kronan. Båtsmansvakansavgiften, som under svenska tiden också kallades båtsmanspenningen, redovisades av magistraten till landskontoret, som sedan rapporterade till Krigskollegium. Under autonomin, från 1810, gick vakansavgiften till allmänna militiekassan. Den drogs in 1885. Uppbörden sköttes av kronofogdarna och övervakades av landskontoret.
Ersättning åt den som i Sverige (Finland) upphittat strandat gods som kastats över bord eller sådant gods som hamnat i vattnet vid ett fartygs förlisning (strandvrak eller skeppsfynd). Bärgarelönen erlades av ägaren inom ett år efter att skadan inträffat.
Person som mot arvode hade i uppdrag att verkställa avrättningar och exekvera kroppsstraff. Bödelsämbeten började förekomma i de svenska städerna i slutet av 1200-talet. Det är osäkert huruvida fast anställda bödlar förekommit på landsbygden under medeltiden.
Inom den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland under svenska tiden och autonoma tiden kyrklig gemenskap i perifera delar av en församling med eget bönehus, bildad med överhetligt tillstånd. Församlingens präster eller en särskild bönehuspredikant förrättade gudstjänst. Bönehusförsamlingar fanns även i Gamla Finland.
Skrivelse till högre myndighet med anhållan om hjälp eller understöd, inom rättsväsendet anhållan om nåd för en dödsdömd.
Sedan medeltiden släkting, från 1552 manlig eller kvinnlig anförvant som hade bördsrätt till fast egendom av skattenatur som tillhörde hans eller hennes släkt eller till bördköpt kronojord.
Fatalietid för käromål rörande bördsrätt, bördestalan; också äldre benämning på födelsedag.
Böndernas ärftliga nyttjanderätt till den (krono-, frälse- eller skatte-)jord de brukade, inklusive den förmånsrätt framför icke besläktade eller fjärmare släktingar som en så kallad bördsman hade till inlösning av fast egendom, på landet av arvejords, i stad av såväl arve- som avlingejord. Under 1700-talet användes också termen skatterättighet som synonym till bördsrätt till skattehemman.
Benämning på en artillerist i flottan, som betjänade kanonerna ombord eller tjänstgjorde som muskötskytt. Till bösseskytt valdes vanligen båtsmän från inlandet, vilka ansågs vara mindre sjövana än båtsmännen från kustområden. Bösseskyttarna verkade under en bössemästares befäl vid ett bösseskyttarkompani.

C

Fängelse eller arrest, vanligen i skola eller vid universitet.
Fängelse med enskild cell för varje fånge. Cellfängelser inrättades från och med 1871 när de gamla kronofängelserna successivt började ersättas med specialbyggda länsfängelser. Begreppet användes också och ursprungligen om ett speciellt fängelsestraff som avtjänades i isolering, gentemot att andra fångar vistades i samma utrymme.
Beteckning på statlig myndighetsperson som hade i uppgift att förhandsgranska och granska (censurera) böcker och annan tryckt litteratur. I Finland föregicks beteckningen av svenska tidens censor librorum. Under autonomin fungerade prokuratorn med biträde av Prokuratorsexpeditionen som censor, senare förekom tjänstebeteckningen också i censurkommittén, medan det i den efterföljande Överstyrelsen för pressärenden talades om ombudsmän.
Tjänstebeteckning för det kansliråd som från 1686 vid Kanslikollegium hade i uppgift att i enlighet med gällande lag förhandsgranska tryckalster (böcker och skrifter). Tjänsten utvecklades till en myndighet kallad censores librorum, som bestod av flera tjänstemän, med en assessor som chef. Tjänsten och myndigheten avskaffades med tryckfrihetsförordningen 1766.
Förhandsgranskning av text innan den ges offentlighet, eller övervakning och granskning av redan offentliggjorda texter, utförd av statlig myndighet. Om censur stadgades under svenska tiden 1662 och under autonomin från 1829. Efter 1734 omfattades alla privata brev av rätten till posthemlighet. Brevcensur förekom emellertid även därefter, särskilt under krig och också under autonomin i Finland.
Kyrkotukt. Från 1214 var censura ecclesiastica i teknisk kyrkorätt begränsad till tre åtgärder: avhållning från ämbete, interdikt och excommunicatio.
Från 1829 samlande beteckning för Censuröverstyrelsen, dess ombudsmän och censurkommittén. Censurinrättningen ersattes 1865 av Överstyrelsen för pressärendena.
Bestämmelser om förhandsgranskning av litteratur och trycksaker under svenska tiden. Det första censurplakatet utgavs 1662 och påbjöd att alla viktigare skrifter före tryckning skulle inlämnas för granskning till Kanslikollegium. År 1686 tillsattes genom ett censurplakat en särskild tjänsteman, censor librorum, som skulle ansvara för kontrollen. Censuren avskaffades med tryckfrihetsförordningen 1766.
Avgift som i Borgå uppbars i stället för ordinarie tolag.
Fängelseanstalt för ett eller flera län, separat för kvinnor och män som hade dömts till tukthusstraff och för unga förbrytare. Det första grundades i Helsingfors 1881. Centralfängelserna ersatte från 1922 alla tukthus eller straff- och arbetsfängelser och sorterade under Justitieministeriets fångvårdsavdelning och Fångvårdsverket, tidigare under Fångvårdsstyrelsen. Centralfängelsets styrelse bestod av direktören, pastorn, läkaren och ekonomiföreståndaren. I större centralfängelser fanns en eller två vicedirektörer och en vicepastor. Andra tjänstemän var föreståndare för arbetsdrift, bokhållare, lärare och biträdande lärare. Centralfängelser för män fanns 1937 i Helsingfors, Åbo, Villmanstrand och Konnunsuo. Unga förbrytare sattes in på centralfängelset i Kervo och kvinnor på Central- och länsfängelset i Tavastehus.
Sammanfattande benämning på den del av förvaltningen som utövas av centrala myndigheter vilkas verksamhet omfattar hela riket, till exempel departement och centrala ämbetsverk. Statens centralförvaltning består av ministerierna samt ämbetsverken och inrättningarna inom deras förvaltningsområden. Till kyrkans centralförvaltning hör kyrkomöte, kyrkostyrelse, kyrkomöte och biskopsmöte.
Alternativ benämning på regering, en centralmakts styrelseorgan. Centralstyrelser fanns även som övergripande styrelseorgan i diverse organisationer, företag och ämbetsverk med decentraliserad avdelningsverksamhet.
Skriftligt kontrakt om fartygets frakt som slöts mellan bortfraktaren (skeppsredaren) och befraktaren (ägaren av lasten). Avtalet innebar att bortfraktaren hyrde ut lastutrymme mot en viss ersättning, medan befraktaren förband sig att anskaffa den last som skulle transporteras. Om lasten tillhörde en ägare skulle certepartiet finnas som original. Om frakten bestod av flera olika ägares varor skulle lastcertifikat eller konossementer utfärdas. Certepartiet var ett av de skeppsdokument som granskades av tullkammaren och som efter 1724 krävdes av varje utgående fartyg innan det fick avresa.
Intyg om utskeppade varors ursprung som skrevs ut på utskeppningsorten av vederbörande myndighet eller magistraten i stapelstaden.
Papper försett med officiella stämplar och stämpelavgift (tidvis också med vederbörande tjänstemans namnteckning), vilka tillhandahölls av charta sigillata-kontoret. Charta sigillata papper skulle användas i handlingar som inlämnades till statliga myndigheter eller i av myndigheterna utfärdade expeditioner samt även i ett stort antal privaträttsliga handlingar. Stämpeln på papperet angav det penningbelopp som kronan uppbar i avgift vid försäljning av det stämplade papperet. Syftet med kravet att använda stämpelpapper var att ersätta kronan för de kostnader som dess åtgärder gav upphov till, men stämpelpapper användes också för att uppbära avgifter av skattenatur från olika slag av transaktioner av privaträttslig karaktär. Stämpelpapper användes på 1700-talet i de flesta europiska länder. Det infördes i Sverige 1660 och i Ryssland 1699. Senare utgavs också stämpelmärken för olika ändamål.
Kontor under Kammarkollegium grundat 1661. År 1816 blev charta sigillata kontoret en myndighet som lydde under Finansexpeditionen. Kontoret skötte tillverkningen, distributionen och försäljningen av stämplat papper (charta sigillata). Där arbetade en kamrer och en kassör, som övervakade stämplingen av pappret. Försäljningen övervakades av landshövdingarna och sköttes av lanträntmästarna, som biträddes av särskilt utsedda försäljningsmän. Landshövdingen meddelade kontoret om de influtna medlen, samt om behovet av stämplat papper. År 1894 ombildades kontoret till Finlands stämpelkontor.
Benämning på ämbetsverk där besluten inom förvaltningsområdet alltid tas av den högsta chefen ensam. Övriga ämbetsmän medverkar dock i beslutsfattandet genom att de ger utlåtanden, fungerar som handläggare eller kontrasignerar besluten. Motsats: kollegialt ämbetsverk.
Till exempel kungörelse eller order av officiell natur från en överordnad myndighet eller chef inom stat och kyrka till underordnade ämbetsverk eller ämbets- och tjänstemän. Cirkulär var ett administrativt förfogande som vanligen utsändes i flera exemplar. De förekom som cirkulärbrev, - depesch, -not, - skrivelse, -telegram samt domkapitelscirkulär m.m.
Egentligen kejserliga hovrättens civilexpedition, också kallad civilfördelning, en avdelning vid hovrätterna under autonomin fram till 1911 som beredde, föredrog och expedierade civilrättsliga ärenden. Under självständighetstiden användes i stället termen sektion. En civilexpedition fanns under svenska tiden också i Kanslikollegium och under autonoma tiden i senaten.
Genom religionsfrihetslagen 1922 inrättat befolkningsregister över dem som stod utanför registrerade religionssamfund. Registret fördes av mantalsskrivarna eller den myndighet som skötte mantalsskrivningen i socknen. Det upplöstes i samband med den stora folkbokföringsreformen 1971.
Sammanfattning av de rättsregler som reglerar enskilda personers eller privata rättssubjekts inbördes förhållanden.
Den kollektiva benämningen på rikets civila tjänstemän, som inte tillhörde någon annan stat, som hovstaten, ecklesiastikstaten, arméns eller flottans stat. Termen användes också om budgeten för civilförvaltningen och dess olika inrättningar, inklusive löner. Den har också använts för de personer inom arméns och flottans stat som inte var militärer (auditörer, präster, läkare).
En persons familjerättsliga ställning (ogift, gift, änka eller änkling eller frånskild).
Om icke militära tjänster och icke militär personal vid armén och flottan. Till dessa tjänstemän hörde till exempel präster, läkare och regements- och mönsterskrivare.
Medeltida handskriven text i bokform. Beteckningen infördes när man övergick från rullar till inbundna böcker. Uttrycket används ofta om lagsamlingar.
Bekräftelse, stadfästelse av offentligt fattat beslut.
Församling, samfund, kongregation, särskilt om vissa sammanslutningar mellan flera självständiga kloster inom en klosterorden.
Domkapitel som stiftsstyrelse med andlig domsrätt, i motsats till consistorium academicum. (Efter reformationen) ett administrativt verk (med även lekmän till ledamöter) för stiftsstyrelsen och utgörande forum för mål som faller under så kallad andlig domsrätt. Som ordförande verkar biskopen och som vice ordförande domprosten.
Under svenska tiden det till riksdagen samlade prästerskapet i egenskap av ett slags överstyrelse i tros- och lärofrågor. Allmän betydelse: kyrkostyrelse som har rätt att stifta kyrkans alla lagar och utöva kyrklig domsmakt. Denna rätt fastställdes inte av kyrkolagen 1686, som var stiftad av den världsliga riksdagen och inskränkte kyrkans makt och domsrätt. Principen att regenten skulle betraktas som kyrkans rätta överhuvud (summus episcopus) blev inte erkänd i Sverige, fastän kyrkolagen 1686 slog fast att kyrkans ”uppsikt, vård och försvar” sades vara kungen anförtrodd av Gud. I praktiken innebar det att kungen utnämnde biskoparna (och superintendenterna) för att tillsammans med dem utgöra den högsta kyrkostyrelsen som reglerade kyrkans inre förhållanden genom konstitutionella ordningar m.m.

D

Skriftlig militär order eller skrivelse från en högre militär chef till de underlydande. Dagorder utfärdas vanligen på regementsnivå. En dagorder kan innehålla en hälsning, uppmaning eller ett tack, men kan även bestå av uppgifter som berör truppenhetens vardag såsom kommenderingar, dejourer och straff. Dagorder har även utfärdats av arméns överbefälhavare och republikens president.
Ordning för de på en viss dag kommande ärendenas behandling av en överläggande församling eller myndighet, föredragningslista. Även om arbets-, vilo- och måltidstimmar m.m., gällande vid till exempel avdelning av armé eller flotta, vid hospital, sjukhus och offentliga inrättningar.
Av konungen på ansökan utfärdat lejdebrev, urfejdebrev, senare kallat fridsbrev, för en dag åt en till brottet bunden missdådare som höll sig gömd av rädsla för blodshämnd, för att han skulle kunna ta sig till tinget och svara i målet, och för en månad åt en gripen förbrytare som inte hade tagits på bar gärning för att han skulle kunna ta sig till konungen och lägga fram sitt ärende för honom.
De arbetsdagar som torpare och backstugusittare uförde på huvudgården som ersättning för till exempel torpet. Ursprungligen (1300-talet) utfördes dagsverken på kronans slott och gårdar samt kyrkliga institutioners gods, från 1500-talet på frälsesäterier och från 1600–1700-talet på vanliga hemman. Dagsverken förbjöds för torpare 1921.
Lån, växel med fastställd återbetalningsdag.
Benämning på vissa äldre svenska mynt (till exempel ett 1606–1624 präglat guldmynt, i värde motsvarande 16 marker). Myntenhet som användes då likvid gavs med de mellan 1664 och 1718 slagna silvermynten på 4, 2 och 1 mark.
Mynt i koppar, som hastigt föll i värde. Myntet knöts 1633 till silverdalerns värde, då 1 daler silver motsvarade 2 daler i koppar, vilket justerades flera gånger. Den 7 oktober 1766 nedsattes kopparmyntets värde för sista gången till 3 per 1 daler silver, ett värde som var i bruk till 1776, då räkningen i riksdaler, skillingar och rundstycken infördes.
Arv som tillföll kronan, i äldre tid kungen, ifall det saknades arvingar eller om dessa hade försummat att bevaka sin rätt. Som danaarv räknades också arv efter utländsk medborgare som dött utan att lämna inrikes arvingar. Kronans rätt till danaarv bevakades av landshövdingarna. Arvet måste bevakas inom ett år.
Befrielse från en rättslig förbindelse eller en skuldförbindelse (även om det skriftliga beviset på denna befrielse: kvitto). Begreppet användes också om ansvaret för förvaltningen av ett ämbete eller förtroendeuppdrag efter godkänd redovisning.
Nedflyttning från en högre till en lägre befattning, särskilt inom militären.
”Förman för tio”. Benämning på en kyrklig ämbetsman. Benämningen är lånad från benediktinregeln, där den betecknar en abboten underordnad uppsyningsman för ett mindre antal munkar. Vid sidan av domprosten förekom dekaner i de nordiska domkapitlen i slutet av medeltiden. Dekanen skötte vanligen ledningen av kapitlets inre organisation och verksamhet, som ordnandet och övervakningen av gudstjänster och disciplinsmyndighet över kaniker och lägre domkyrkokleresi. Han hade ofta också rätt att mottaga nya medlemmar, sammankalla kapitlet och leda mötena. Dekanen skulle ha full prästvigning. Enligt statuterna 1491 uppbar dekanen i Åbo tillsammans med ärkedjäknen inkorporationsavgifter till förmån för skolan och studenterna. Avskaffades 1604.
Den fakultetsmedlem som vid de medeltida universiteten sedan 1300-talet skötte de löpande ärendena, förde fakultetens böcker och vårdade fakultetens sigill. Efter reformationen: ordförande för en universitetsfakultet.
Ämbetsområde och ämbete för kyrlig dekan; dekanat.
Dekan, diaconus, ärkedjäkne. Medlem av ett domkapitel med rang under en domprost.
(Offentlig) förklaring, tillkännagivande eller uttalande, utlåtande, vid riksdag utförligt yttrande.
Stadganden som påven utfärdade och som infogades i den kanoniska rätten. Gregorius IX:s dekretaler, innehållande bl.a. kravet på celibat för prästerna, infördes i Sverige 1248.
Principen för hur mycket jord ett enskilt hemman skulle erhålla i samband med storskifte. Delningsgrunden för inägor var sedan 1783 hävd medan delningsgrunden för skog var mantal. Varje hemman skulle få så mycket åker och äng som det av hävd hade innehaft.
Gränslinje som vid ingående av vapenstillestånd fastställs mellan krigförande arméer. Överskriden linje bryter stilleståndet.
I Ryssland från och med 1720 avdelning vid Heliga synoden och från och med 1730 vid Dirigerande senaten. Departementsindelningen vid senaten reformerades 1763 genom tillkomsten av sex självständigt verksamma departement. Det var senatens tredje departemet som företrädesvis utövade senatens domsrätt som högsta domstol för Gamla Finland 1763–1811. Avdelningar vid vissa andra centrala ämbetsverk kallades även departement, liksom också vissa självständiga ämbetsverk från och med slutet av 1700-talet. Avdelningar vid högre regionala domstolar hade benämningen departement under perioden 1775–1796, i Gamla Finland 1784–1797.
Förvisning på grund av domstolsbeslut eller administrativ åtgärd till en bestämd plats (vanligen långt från hemlandet), tills tillstånd beviljades för återvändande. Under perioden 1826–1888 var det kutym att dödsstraff ersattes med arbetsfångenskap och tukthusstraff med deportation till Sibirien.
Nedläggande, överlämnande i förvar, insättande av värdeföremål eller penningar på bank eller offentligt förvar av handlingar som rör borgen, pant och dylikt.
Till 1695 initiationsrit för intagning av nya studenter till studentlivet vid universiteten; depositio cornuum (lat.) eller ”hornens avläggande”. Ceremonin infördes i Uppsala redan 1595.
Intyg av en myndighet om att pengar blivit deponerade för en person. Begreppet användes exempelvis vid bötesstraff när en person fått del i böterna. Depositionsattesterna skulle då halvårsvis eller efter varje rättegångssession sändas till landshövdingen som ansvarade för att bötessummorna blev utmätta.
Militärt förråd som fungerar som stödjepunkt för stridskrafter gällande underhåll, reparationer och utbildning. Som exempel kan nämnas ammunitions-, vapen- och proviantdepåer.
Allmänt förekommande benämning på flertalet av de svenska riksdagsutskotten under frihetstiden 1719–1772. Deputationerna utvecklades ur 1600-talets utskott. De bestod av ombud för alla stånden. Deputationerna utsågs direkt av ständerna eller av sekreta utskottet. De överlade och beredde riksdagsärenden samt övervakade vissa områden av förvaltningen. Beslut fattades efter omröstning, där varje stånd hade en röst. Deputationens beslut (betänkande) undertecknades av en ledamot från varje stånd. Beteckningen användes också om ett enskilt stånds utskott. RO 1723 slog fast att adeln skulle inneha ordförandeskapet och att 2/5 av antalet ledamöter skulle representera adeln, varav 1/3 skulle vara grevar eller friherrar. De tre övriga stånden skulle ha 1/5 var. Deputationernas antal och behörighetsområden varierade.
Tillfälligt tillsatt utskott vid ståndsriksdagen 1719–1720 för beredning av tronombytet och ändringarna i regeringsformen.
Benämning som i Finland vanligen syftar på sovjetiska luftlandsatta sabotörer under andra världskriget. Till desanternas uppgifter hörde sabotage- och spionageverksamhet.
Person som rymt från krigstjänst.
Inom lutherska kyrkan under 1800-talet kyrkotjänare som huvudsakligen skötte vården av fattiga och sjuka, vid behov också denna del av församlingens ekonomi. Tidigare hade diakontjänsterna oftast gått under den latinska beteckningen diaconus. Diakonen biträdde prästen vid kyrkliga förrättningar, ifall han fått ordination. Sedan 1940-talet är diakon en socialarbetare eller sjukvårdare som inom kyrkan vigts till diakonitjänst och som sköter församlingens fattig- och socialvård. Diakonerna har vanligen examen i diakoni och utbildning inom social- eller sjukvården.
En diakons eller diakonissas värdighet, ämbete, befattning eller syssla, också myndighetsområdet för en institution för diakoni.
Barmhärtighetsverksamhet bland församlingens nödställda, utövad av diakon och diakonissa.
Ogift kvinna inom systergemenskap som från 1867 vigdes till tjänst för diakonin inom kyrkan eller allmänna sjukvården, efter avlagd examen vid diakonissanstalt. Diakonissorna fick ingen lön för sitt arbete, endast fickpengar, men i gengäld skötte anstalten om alla deras vårdbehov så länge de levde. Om en diakonissa gifte sig, var hon tvungen att utträda ur systergemenskapen. Samma regler gällde också de systrar som sänts ut i församlingsarbete. Av diakonissor krävdes sedermera också grundutbildning i sjuk- och socialvård. Systemet upplöstes på 1950-talet då systrarna började få regelbunden lön, arbetstider och lagstadgad pension. De fick också rätt att gifta sig.
Sjukhem, senare sjukhus och barnhem, först grundat 1867 i Helsingfors och senare i Viborg för församlingarnas nödlidande, med anledning av nödåret 1867–1868. Diakonissanstalterna verkade också som utbildningsanstalter för diakoner och diakonissor. Motsvarande grundades 1894 i Sordavala, 1896 i Uleåborg och 1941 i Björneborg.
Inom katolska kyrkan den näst sista av ordons sju vigningsgrader som en klerus skulle genomgå för full präst- eller prebytervigning. Under nordisk medeltid var diakon inte ett särskilt ämbete. En senmedeltida ordinationsformel uppmanade en blivande diakon att göra tjänst vid altaret, förrätta dop och predika. I praktiken gjorde diakonen endast altartjänst. Eftersom diakonatet endast var en vigningsgrad, fortsatte diakonerna vanligen sina studier. Därför utvidgades betydelsen av dessa kor- och mässdiakoner till betydelsen av skolpojke, även kallad scholaris.
Utfärdat och avgiftsbelagt intyg om ett diariums innehåll rörande ett visst mål eller ärende. Intyget utfärdades av den tjänsteman vars uppgift det var att föra register över inkomna mål och ärenden. Avgiften för inlöst bevis tillföll fattig- och arbetshusinrättningarna.
Termen har i svensk medeltid mer eller mindre oegentligt fått beteckna vissa medeltidskällor av sinsemällan ganska olika karaktär, men med de gemensamma draget att de oftare än annalerna meddelar inte enbart år, utan också datum för de noterade händelserna. Diarier som utgör dagliga anteckningar över in- och utgående ärenden har inte bevarats från nordisk medeltid, utan de äldsta är från 1500-talet.
Av ämbetsverk eller annan offentlig myndighet fört register, som innehåller anteckningar om de mål och handlingar som inkommit till (ingående diarium) eller som expedierats från (utgående diarium) ifrågavarande myndighet. Diarierna fördes vanligen av en registrator eller aktuarie.
Inom den ortodoxa kyrkan i Ryssland funktionär med ansvar för vissa uppgifter vid gudstjänster samt även för en del administrativa uppgifter. Mot slutet av 1700-talet ändrades benämningen till psalmläsare (psalomščik).
Från 1850 om skillnaden i tullavgiften beroende på om varan kom landvägen eller sjövägen. Tullen uppbars också för varor som infördes från ett annat land än varans ursprungsland.
Tillfälligt tillsatt utskott vid ståndsriksdagen 1723 för beredning av ändringar i privilegierna och utjämnandet av differenserna mellan stånden.
Diplom är en term som sedan slutet av 1600-talet används om medeltida handlingar och som betecknar en i bestämda former avfattad skriftlig uppteckning, som avses tjäna som bevis för ett beslut eller en handling med vissa rättsverkningar och som är bestyrkt genom besegling, underskrift och dylikt. Snart sagt alla medeltida brev, som av samtiden vanligen benämndes litterae,kan kallas diplom eller även urkund på svenska.
Person som har i uppgift att sköta underhandlingar med främmande stater; sändebud vid ett utländskt hov; medlem av diplomatkåren.
Samtliga utländska sändebud som är ackrediterade vid ett hov eller av ett statsöverhuvud.
Yrkesexamen avlagd i diverse tekniska ämnen vid Tekniska högskolan från och med 1908, i lantmäteri från och med 1933.
De ständiga skatter och avgifter som ålåg landets medborgare och fastigheter. De utgick ovillkorligt och kunde endast ändras med ständernas medgivande.
Den högste tjänstemannen inom åtskilliga inhemska verk och inrättningar, till exempel vissa läroverk, generalguvernörskansliet, myntverket, statistiska centralbyrån, geologiska kommissioner. Titeln direktör ersatte på 1800-talet den äldre titeln direktor, som förekom sedan 1600-talet (exempelvis civil-, general-, militie-, missions-, post-, pro-, riddarhus-, seminarie-, skol-, studie-, under-, vice-direktor).
Den ränta eller det avdrag som en bankinrättning drog av vid betalning av växlar eller skulder vars förfallotid ännu inte hade gått ut. Då man bestämde beloppet på en växel tog man i beaktande hur lång tid det skulle dröja innan växeln förföll till betalning, och räntan för denna tid räknades in i beloppet. Om växelinnehavaren överlät eller sålde växeln före förfallotiden kunde han inte göra anspråk på hela beloppet, utan avdrag måste göras på basis av hur lång tid som återstod av förfallotiden.
Intyg över ränteavdrag, rabatt. Vid banktransaktioner, den ränta som banken drog av vid betalning av växlar och skulder.
Titel för en av Kgl. Maj:t vederbörligen förordnad juridiskt bildad tjänsteman som hade i uppdrag att på begäran av haveriintressenter upprätta en värdering (dispasch). Från 1925 blev dispaschörsämbetet en befattning under Handels- och industriministeriet vars innehavare hade samma uppdrag som under svenska tiden. Dispaschören verkställer utredning och anger med vilket belopp försäkringsgivare har att ersätta skadan för ett gemensamt haveri till sjöss (så kallad generaldispasch) eller enskilt haveri (så kallad partikulärdispasch).
Utredning om haveri.
Befrielse i enskilt fall från att följa villkor som framgår av lag eller förordning, till exempel militär-, ålders- eller tjänstedispens. I Finland även om dispens från sitt kön, då kvinnor kan söka och utnämnas till tjänster (eller få studierätt) som endast män är berättigade till.
En befälhavares order inför en marsch eller strid.
Församling bestående av oliktänkare, med en från flertalet avvikande eller oppositionell religiös uppfattning. Dylika församlingar fick efter 1741 grundas av protestantiska utlänningar bosatta i riket. Rätten utvidgades 1781 till att gälla utlänningars alla trosinriktningar. Medborgarnas rätt att bilda protestantiska dissenterförsamlingar stadgades 1889. Ledaren måste dock godkännas av länsstyrelsen och vara finsk medborgare. Rätten gäller sedan 1923 alla religiösa inriktningar.
Lag som reglerar oliktänkares rätt att utöva sin religion och bildandet av religiösa samfund som har en från flertalet avvikande eller oppositionell religiös uppfattning. En dylik lag stiftades 1889 för protestantiska minoriteter. Den ersattes 1923 av religionsfrihetslagen.
Akademisk avhandling, ursprungligen för magisters- och doktorsgrad; vetenskaplig skrift som utges som specimen för särskilt doktorsgrad. Avhandlingarna avfattades på latin till 1852, vanligen av lärostolens professor.
Gradualavhandling: avhandling för högre akademisk lärdomsgrad. Avhandlingarna skrevs vanligen på latin av lärostolens professor (till 1852). Den inkluderade en gradualdisputation av studenten.
Vetenskaplig avhandling. Tidigare användes termen också om en lärd skrift i allmänhet, senare om akademisk avhandling för magisters- och doktorsgrad med tillhörande muntlig disputation. Numera avser termen disputation för doktorsgrad. Före 1852 skrevs avhandlingarna på latin.
Officiell benämning på vissa administrativa indelningar. Landsträcka, område för förvaltning, tjänstgöring och verksamhet inom till exempel medicine-, skogs-, bergs-, tull-, post- och justitieförvaltningen (såsom provinciallärar-, bergmästar- och länsmansdistrikt). Begreppet används även om område som i politiskt hänseende utgör en enhet, dock ej om ett mellanled i förvaltningsapparaten.
Av Lantbruksstyrelsen anställd tjänsteman som hade i uppgift att bistå lantbruks- och hushållningssällskapen, ge råd och anvisningar till jordbrukare, avge utlåtanden till olika myndigheter, stå till landhövdingens förfogande i ärenden som gällde lantbruket samt utföra vissa specialuppdrag som Lantbruksstyrelsen tilldelade honom. Genom en förordning 1920 omvandlades sju länsagronomtjänster och en biträdande agronomtjänst till distriktsagronomtjänster. Deras tjänstgöringsområde bestämdes av statsrådet.
Den högsta chefen för förvaltningen av Saima kanal.
Ledde militärdistrikten som grundades av Militärkommittén hösten 1917. Innan inbördeskriget 1918 bröt ut var distriktschefernas uppgift att organisera och beväpna skyddskårerna samt att samla in information om rödgardister och ryska trupper. Under kriget underställdes distriktcheferna etappstaben och fick ansvar över hemmafronten. Till distriktschefens uppgifter hörde bl.a. att skydda infrastrukturen, upprätthålla ordningen på hemmafronten och organisera truppernas och krigsfångarnas kost och logi samt deras transporter.
Ledande ingenjör för ett distrikt. Föreståndaren för ett väg- och vattenbyggnadsdistrikt benämndes distriktsingenjör.
Läkare som handhar sjukvården inom ett stadsdistrikt, stadsdistriktsläkare. Efter 1890 även benämning för extra provinsialläkartjänster på landsbygden, vilka tillsattes och avlönades av enskilda (socknar, större industriella företag och dylikt) under Medicinalstyrelsens översyn. År 1910 fanns sju distriktsläkare av vilka en var stationerad i Björneborg, resten i Helsingfors.
Regionala sinnessjukhus grundade på 1930-talet. Distriktssinnessjukhusen förestods av ett kommunförbund. Sjukhusets styrelse bestod av en överläkare, en underläkare, en översköterska och sjukhusets ekonom. Mindre sjukhus förestods av en läkare, en översköterska och sjukhusets ekonom. Distriktssinnessjukhus fanns 1937 i Ekenäs, Halikko, Nystad, Pläksaari, Rauha (Viborg), Siilinjärvi, Tavastland, Tyrvis (Vammala), Uleåborg och Vasa (för svenskatalande i Österbotten).
Veterinär med ett distrikt som verksamhetsområde. Veterinärer sorterade under Medicinalstyrelsen.
Militärt förband som består av regementen eller brigader. Flera divisioner bildar en armékår. Indelningen av armén i divisioner spred sig från Frankrike i början av 1800-talet.
Under medeltiden och 1500-talet ett ekonomiskt bidrag från städerna till fattig skolungdom och lärare. Under perioden 1624–1865 blev djäknepenningarna en lagstadgad avgift till understöd åt skolor och behövande skolungdom, från 1783 också fattiga lärare. Avgiften skulle ersätta den gamla djäknegången. Före 1780 uppbars avgiften av bidragstagaren, därefter av kronofogden. Befriade från avgiften var torpare, inhysesfolk, knektar, båtsmän och ryttare på eget torp, efter 1737 även smeder och bruksfolk som inte bebodde ett hemman.
Student eller skoldjäken som av ledarna för de interimistiska konsistorierna under stora ofreden (1717–1721) hastigt prästvigts för att kunna besätta en ledig prästtjänst. Djäkneprästerna måste efter ofreden avlägga prästexamen för att få fortsätta på sin prästerliga befattning.
Akademisk titel som medförde rätt att undervisa vid ett universitet.Utnämningarna till docenter inleddes i Uppsala på 1730-talet. De förekom först enbart i den filosofiska fakulteten.
Person som vid en högskola eller ett universitet erhållit den högsta lärdomsgraden i en fakultet. Termen används också allmänt om läkare.
I Ryssland från och med början av 1700-talet värdighet och tjänstetitel (rangklass 8 eller högre) för högre militärläkare och även civila läkare som dock inte förutsatte vid utländskt unversitet förvärvad medicine doktors grad. Det fanns olika nivåer av allmänna doktorstjänster, såsom ”äldre doktor” (staršij doktor) och ”ledande doktor” (glavnyj doktor). De ledande läkarna vid guvernementsmedicinalförvaltningarna, det vill säga inspektören, operatören och ackuschören, hade titeln doktor.
Handling.
dom
Avgörande av huvudsaken i brottmål eller tvistemål vid hovrätt, under autonoma tiden också Justitiedepartementet, med uppgifter om behandlingen av målet, domskälen och domslutet. I vid bemärkelse: det beslut med vilket ett vid allmän domstol i första instans anhängiggjort mål slutgiltigt avgörs. Från medeltiden till åtminstone 1500-talet också om skriftligt avfattat avgörande, stadfäst med dombrev.
Användes under medeltiden ibland som epitet för nämndemän. Eventuellt är det fråga om någon form av ”yrkesbeteckning” som övergått i släktnamn. Företeelsen kan spåras på 1550-talet. I Ålands dombok för år 1607 användes benämningen domare för den främste nämndemannen i varje åländsk nämnd.
Person som ansvarar för den dömande verksamheten vid en domstol. Domare är ett samlingsnamn för titlar såsom lagman, rådman i underrätt och president, hovrättslagman och hovrättsråd i överrätt. Eftersom även nämndemän deltar i den dömande verksamheten och därmed är domare, används i lagtexter begreppet lagfaren domare om de juridiskt utbildade domarna.
Den ed som en ledamot i en domstol måste avlägga för att kunna tjänstgöra som lagfaren domare. Den följer samma formulär som domareden i 1734 års lag, tryckt 1737.
”Domarmatsäck”, en avgift i Lappmarken 1672–1886, motsvarande tingsgästningskappar på andra orter. Avgiften utgick i rentungor, renstekar och penningar för häradshövdingens eller lagmannens tingsresor och direkt till dem.
Personell skatt på landsbygden införd 1483 för varje rök för att bekosta domares (och tingsrätters) underhåll. Skatten avskaffades under 1500-talet, senast 1602. Termen används ofta i forskningen synonymt med den 1602 och 1604 införda lagmans- och häradshövdingeräntan samt tingsgästningspenningarna.
Juridisk ämbetsexamen som under perioden 1828–1894 gav domarbehörighet och berättigade till domarämbeten inom rättegångsverken och till sekreterartjänster vid domkapitlen. Domarexamen infördes redan 1817 för blivande jurister i storfurstendömets tjänst, dock utan särskilt namn. Den avlades vid universitets juridiska fakultet. Domarexamen ersatte hovrättsexamen och de ämbetsexamina som från 1776 hade införts vid diverse ämbetsverk. Den ombildades 1895 till rättsexamen.
Olaus Petri tillskrivna, på 1530-talet författade etiska regler för domare med direktiv för rättsskipning och rättsprocess. Dessa regler upptogs så småningom i stor utsträckning i lagen. Domarreglerna ingick från mitten av 1600-talet i varje tryckt utgåva av landslagen och som bilaga till 1734 års lag (tryckt 1737). De trycks av tradition sedan självständighetstiden också som inledning till varje nytryck av Finlands Lag.
Samling av utgivna domar, som ofta härrör sig från samma domare eller rättsinstans. I Finland är domböckernas existens känd sedan 1405. Dombok fördes antagligen från början vid Åbo landsrätt. Lagmansrätternas domböcker är kända från 1400-talet. Häradsrätternas domböcker är omnämnda från 1432. Domboken ägdes vanligen av domaren och kunde därför hamna långt utanhör häradet. Utdraget ur domböcker hade samma beviskraft som originalet. Under svenska tiden en underrätts inbundna domstolsprotokoll, övergående från 1549 och särskilt efter 1614 i betydelsen huvudprotokoll vid härads-, kämnärs-, rådstugu- och lagmansrätter samt vid vissa specialdomstolar. Vid vissa hovrätter avses med domböcker också inbundna arkivexemplar av domar i civilmål som är undertecknade av alla dem som var med om att fatta beslutet. Domböckerna sändes årligen in till kammaren för granskning, från 1723 till hovrätten.
Inom evangelisk-lutherska kyrkan kollegialt ämbetsverk i ett biskopsstift, med beredande och verkställande funktioner vid biskopsval, det övergripande ansvaret för stiftets personal och dess verksamhet, administration och ekonomi. Domkapitlet ansvarade under svenska tiden och autonoma tiden också för prästernas bildningsnivå och 1829–1917 för censuren av andlig litteratur. Domkapitlen bestod efter reformationen av stiftets biskop som ordförande, domkyrkoförsamlingens kyrkoherde (domprost) som viceordförande jämte bisittare, huvudsakligen teologiprofessorer eller gymnasielektorer. Efter 1870 fungerade två av prästerskapet inom sig valda teologiskt utbildade assessorer och en juridiskt utbildad stiftssekreterare som domkapitlens lekmän och bisittare. Domkapitlet förestod prästvigningen efter prästexamen.
En domstols geografiska verksamhetsområde.
Straffbar kränkning eller smädligt klandrande av världslig eller kyrklig domstol över fälld dom. Ursprungligen avsågs med domkval också klanderligt tal utanför domstol mot en dom som hade vunnit laga kraft eller att någon olagligen försökt åstadkomma ändring av en dom som vunnit laga kraft.
Huvudkyrka i ett biskopsstift. Domkyrkan var också en juridisk person med förmögenhet och olika slag av inkomster och utgifter. Kyrkoherden i domkyrkan kallades domprost.
Den i domstol förvarade ursprungliga domboken, ordinarie dombok. Motsats: renoverad dombok.
Förteckning över mål och ärenden som anhängiggjorts vid underrätt.
Inom lutherska kyrkan kyrkoherde i domkyrkoförsamling i ett domkapitels residensstad, domkapitlets (konsistoriets) vice ordförande och biskopens ställföreträdare i stiftet, ursprungligen också examinator vid präst- och pastoralexamen, samt vid gymnasiedimissionerna. Domprosten valdes av stiftets ämbets- och tjänstemän. Före reformationen var domprosten inom den katolska kyrkan den främste bland kanikerna i ett domkapitel, tillika kapitlets föreståndare och kapitelförsamlingens präst. I Gamla Finland var domprost titel för preses i de evangelisk-lutherska konsistorierna, även kallad preces consistorii. Inom ortodoxa kyrkan var domprost en parallell beteckning på prost.
Under autonoma tiden förekommande samlande benämning på en underrätts lokaler: tingsstuga, tingshus, kämnärskammare och rådstuga.
Rätt eller befogenhet att döma, skipa rätt. Domsrätten verkställs genom statsorgan, i första hand domstolar, i andra hand förvaltningsmyndigheter åt vilka en viss domsrätt har överlåtits genom lag. Ibland har begreppet också använts om domares rätt till rättsskipning inom sitt ämbetsdistrikt.
Statligt organ för rättsskipning, det vill säga behandling och avgörande av civilmål och brottmål. Ursprungligen var domstolen det organ som utövade konungens domsrätt, övergående i betydelsen ett från regering, riksdag och offentlig förvaltning självständigt och fristående statligt organ som ska fälla opartiska domar.
Specialdomstolar som tillsattes för att döma personer som deltagit på den röda sidan i det finska inbördeskriget 1918. Domstolarna ersatte de inofficiella fältkrigsrätterna. Lagen om domstolar för statsförbrytelser godkändes av riksdagen den 29 maj 1918. Totalt grundades 145 domstolar, vilka kallades för avdelningar. Varje avdelning bestod av en ordförande och fyra ledamöter som var utnämnda av senatens justitiedepartement. Ordföranden och en ledamot skulle ha domarkompetens och en ledamot inneha officersgrad. Lekmännen utnämndes på förslag av landshövdingen och svor domareden. Statsförbrytelsedomstolarna kom i stort sett att mobilisera landets hela juristkår och behandlade 75 575 fall. I 90 procent av fallen blev den åtalade bestraffad. Den dömda kunde inte överklaga domen men hade möjlighet att ansöka om nåd hos Överdomstolen för statsförbrytelser. De sista domstolarna för statsförbrytelser upphörde med sin verksamhet i maj 1920, varefter de kvarvarande fallen behandlades av allmänna domstolar.
Kronans fasta jord- och skogsegendomar, ursprungligen egendom som gav inkomster såsom kungsgårdar, kungsladugårdar och till kronans omedelbara disposition indragna militiehemman. Avkastningen användes till bestridande av statliga utgifter.
Under medeltiden en gåva (själagåva) till kyrka eller kloster. Gåvorna bestod ofta av jordagods och gavs av kungen eller det världsliga frälset. Uppkomsten av den finska kyrkans godskomplex är belagd från 1229 då Gregorius IX stadfäste de nyomvändas frivilliga överlåtande av hedniska lundar och tempel till den finska kyrkan.
Av kungen med donationsbrev utfärdad ärftlig förläning eller förläning ”på evärdlig tid”, vilka skilde sig från tidsbundna förläningar ”på behaglig tid” eller ”på livstid”. Förläningen bestod ofta av rätten att uppbära grundskatterna inom ett visst område och att utnyttja kronans dagsverken av donationsgodsets bönder. Donationen medförde som motprestation av donatarien eller donataren alltid en tjänsteförpliktelse som dock ofta saknade annan konkretiserad skyldighet än att mottagaren skulle visa kronan trohet och tjänstvilja.
Gåvobrev, brev som monarken utfärdade över en förläning.
I allmänhet jordlägenheter som donerats av kronan. Begreppet användes särskilt om de cirka 2 700 gods som donerades till ryska adelsmän i Gamla Finland som avträddes 1721 och 1743. Formellt gällde donationerna endast skatterna, medan bönderna fortsättningsvis hade kvar sin besittningsrätt. I Gamla Finland skulle 1721–1812 en tredjedel av donationsgodsens skatter tillfalla kronan. I praktiken förlorade bönderna sin besittningsrätt, och 1826 förklarades donationsgodsen i Gamla Finland vara frälsegods. I Sverige förbjöds donation av hemman till allodialt frälse 1682. År 1867 beviljade lantdagen medel för inlösning av donationsgodsen i Gamla Finland. Bönderna fick då rätt att genom årliga amorteringar inlösa sina hemman av staten. Jordreformen genomfördes i slutet av 1800-talet.
Cirka 1569–1682 huvudsakligen kronohemman, senare också skattehemman, vars skatter och besittningsrätt var upplåtna åt en adelsman. I Gamla Finland 1721–1812 och i Viborgs län 1826–cirka 1867(–1917) hemman på donationskomplex, vars innehavare betalade avrad in natura och utförde dagsverken åt donatarien.
Skriftligt intyg över att ett dop har blivit förrättat. Dopattesten innehåller uppgifter om barnets namn, föräldrar och faddrar, dagen då dopet har skett och namnet på den präst som förrättat dopet. Den räknades till prästbevisen och stadgades i kyrkolagen 1686.
Ledsagare, anhängare, sedan nya tidens början person som tillhör furstliga personers livvakt. Under Gustav II Adolfs tid skapades en organiserad kår av drabanter. Drabanterna hade vid sidan av en militär funktion en viktig ceremoniell uppgift i processioner, som uppvaktning vid kungens och furstliga personers bord. Benämningen livdrabant fick officiell status på 1700-talet. Drabantkårernas sammansättning, beteckning och funktion har varierat. Under Gustav II Adolfs tid var drabantkåren en kår av ryttare och fotfolk, ”K.M:ts drabanter”. Under Karl XII var den ett elitförband bestående av beridna officerare. Under frihetstiden blev titeln livdrabant officiell. Livdrabantkårer till häst bestående av adliga officerare och underofficerare som gjorde vakttjänst hos kungen grundades 1721 och upplöstes 1821.
Personer som arbetade med att lossa skepp i staden. De kunde också ha andra uppgifter som att delta i eldsläckning och vintertid ansvara för att brandvakar fanns upphuggna. Dragaren avlade en ed åt staden och hade rätt till en viss lön för varje läst råg som han lossade.
Officiell tolk vid hov eller beskickning i Orienten.
Under medeltiden hade drots två grundbetydelser: köks- eller hovmästare vid det furstliga hovet eller riksföreståndare, ledande riksämbetsman som stod i kungens ställe vid dennes frånvaro eller minderårighet. I Sverige är drotsämbetet belagt 1276. Drotsen framträder då som en riksämbetsman snarare än som kungens privata tjänare. Ingen drots omtalas mellan 1285 och 1310 då drotsämbetet återknöts till den kungliga förvaltningen. År 1319 fick drotsen uppdraget att handha kungens rättsvårdande funktion under omyndighetstiden. Åren 1333–1337 hade drotsämbetet en ställföreträdande karaktär och omnämnandet av ämbetet sammanfaller med kungens utlandsresor. Ämbetet försvinner helt 1337–1349. Under perioden 1349–1362 var drotsämbetet besatt och drotsen avkunnade då räfstetingsdomar. Den första bevarade fullmakten utfärdades 1355. Enligt den skulle drotsen med rådet disponera över slott, fästen, skatter och rättssaker. Drotsämbetet hade sin största betydelse i slutet av 1300-talet. År 1369 utfärdades fullmakt för Bo Jonsson som officinalis generalis. Åren 1375–1386 omtalades han enbart som drots. I den egenskapen utfärdade han räfstetingsdomar och uppbar kungens andel av böter. I Kalmar recess 1436 ingick en bestämmelse om att kungen var förpliktad att utse drots i vart och ett av de nordiska rikena och att drotsen skulle ha hand om kungens rättsvårdande funktioner i dennes frånvaro. Drotsen omnämndes några gånger men för återstoden av medeltiden hade ämbetet förlorat sin betydelse.
Titel för den kvinna som är legitimt gift med en kung. Drottningen var vanligen själv kungadotter eller åtminstone högättad. Ett tecken på hennes ställning var att hon kröntes och att hon vid kröningen gick jämsides med kungen. Som änka kunde hon utses till förmyndare för sina barn och hade då också politisk makt. Hon kunde också utses till att styra landet under kungens utlandsresor.
Benämning på en soldat tillhörande de reservtrupper som uppsattes under stora nordiska kriget genom att två rotar respektive rusthåll anskaffade och underhöll en soldat respektive soldat och häst.
Reservregementen som uppsattes under stora nordiska kriget i början av 1700-talet för att sköta landets försvar på hemmafronten.
Obduktionskostnad. Om man misstänkte att dödsfallet berodde på ett brott kunde en domare eller kronofogden bestämma att en obduktion skulle utföras. Obduktionen gjordes av provinsialläkaren eller stadsläkaren. Om ingreppet gjordes på läkarens hemort hade denne enligt bestämmelserna 1762 inte rätt till ersättning, men om provinsialläkaren måste resa skulle han ha skjuts och traktamente. År 1832 fastslogs att provinsialläkaren förutom skjuts och traktamente också skulle få ersättning för attest över likbesiktning. Räkningen skulle lämnas i två exemplar till landshövdingen som betalade den från allmänna medel. Han kunde sedan kräva ersättning av den som domstolen förklarat vara skyldig att ersätta kostnaden.
Hovtjänsteman på 1500-talet som övervakade vilka som gavs tillträde till monarkens rum.
Statlig läroanstalt för inackorderade minderåriga och vuxna dövstumma, motsvarande elementarläroverken. Den första inrättades på privat initiativ 1846 och övertogs av staten 1860. Den första statliga dövstumskolan inrättades 1858. Dövstumskolorna förestods av en skolstyrelse eller ett skolråd bestående av ursprungligen skolans föreståndare som ordförande, skolans manliga lärare och av domkapitlet förordnade ledamöter: en ur läroståndet, en borgare och en jordbrukare. Efter 1910 bestod styrelsen av en förtroendevald ordförande och skolans lärare. Verksamheten finansierades med medel ur fattig- och arbetshusfonden. Dövstumskolorna övervakades fram till 1869 av domkapitlen, därefter av Överstyrelsen för skolväsendet, senare Skolstyrelsen.

E

Kyrkoväsendet, kyrkoförvaltningen eller (stats)kyrkan under 1700–1900-talet. Ecklesiastikverket var framför allt en beteckning på den bestående kyrkliga inrättningen i Lappmarken, 1739–1933 med särskilda stadganden om bl.a. tjänstetillsättningar.
Kyrklig eller till kyrkoförvaltningen hörande.
ed
Sanningsförsäkran som till exempel ett vittne eller en sakkunnig avger inför domstol eller annan myndighet, också om en tjänstemans löfte inför dömande myndighet eller annan myndighet att uppfylla vissa ämbetsplikter.
Under svenska tiden titel för man som bedyrade en anklagads oskuld vid domstol tillsammans med elva andra män. Eden fungerade som bevismedel under medeltiden till 1695 och krävdes för att motbevisa en anklagelse som bara delvis gick att bevisa (med ögonvittnen eller materiella bevis). Edgärdsmannainstitutet anses under 1200-talet ha omformats till den nämnd, bestående av tolv män, som kunde ”värja eller fälla” någon på tinget. Det började under 1400-talet betraktas som en del av häradsrättens domsmakt, vid sidan av häradshövdingens. Edgärdsmannainstitutet upphävdes 1695.
Kungen har sedan gammalt avlagt en ed när han har övertagit regeringen. I Kristoffer av Bayerns hyllningsed förband sig kungen att bevara kyrkans privilegier, friheter och rättigheter och att också säkra rikets övriga ständer deras friheter och rättigheter som kungens företrädare beviljat. Han förband sig också att värna om änkor, föräldralösa, pilgrimer och landsflyktiga. Fredlösa skulle förjagas ur riket. Under senmedeltiden avlade kungen förutom hyllningseden också en kröningsed.
Huvudavdelning i Magnus Erikssons landslag, som skulle garantera ordning i samhället och trygghet för undersåtarna. Den infördes senare i frids- och edsöreslagstiftningen i1734 års lag. Den avskaffades delvis 1779 och i sin helhet när strafflagen infördes 1889 i Finland.
Tillsyningsman, uppsyningsman, enligt skolordningen 1724 titel på biskopen i hans egenskap av utövare av den högsta uppsikten över skolväsendet i stiftet. Titeln föll så småningom ur bruk i och med att ett överinspektörsämbete för folkskolorna inrättades 1861 och ett för elementarläroverken 1869.
Under svenska tiden en skatt som kronan uppbar av varje skattskyldig jord. Den bestämdes ursprungligen årligen enskilt för varje hemman, efter 1524 på basis av ett jordregister (jordebok) över skatte-, krono- och frälsebönderna i varje län. Skatten började efter 1718 allmänt kallas för jordeboksräntan, till skillnad från de under 1600-talet införda yngre jordräntorna från bevillningars förvandling till ständig efter mantal utgående skatt, vilka kallades mantalsränta. Skatten utgick i persedlar och kontanta penningar. Jordeboksräntans viktigaste underavdelning var skatten som utgick i dagsverken och den så kallade fodringen.
Benämning på en härs, truppavdelnings eller enskild krigsmans utrustning, bestående av bagage, krigsmateriel, häst, fordon, klädespersedlar m.m. Termen förekom i motsvarande betydelse också inom ryska flottan.
Titel ibruktagen under svenska tiden på 1700-talet; även ledare av (en anstalts eller ett företags) ekonomiska angelägenheter.
Tjänstebeteckning för kameralt utbildad föredragande tjänsteman vid Fångvårdsstyrelsen 1920–1921, egentligen benämnd ekonomie- och arbetsinspektör, som ansvarade för att leda (och övervaka) ekonomiförvaltningen och arbetsverksamheten vid fängelserna. Under perioden 1922–1936 var ekonomieinspektören byråchef för Fångvårdsavdelningens ekonomibyrå vid Justitieministeriet och 1936–1949 ekonomiansvarig tjänsteman vid Fångvårdsverket, från 1950 vid fångvårdsväsendets fångvårdsavdelning.
Tjänsteman vid kanslibyrån vid Socialministeriets allmänna avdelning, direkt underställd byråchefen. Ekonomiinspektören ansvarade för övervakningen av ministeriets finansförvaltning.
Permanent utskott vid svenska riksdagen efter 1772. I utskottet var samtliga stånd representerade.
Jaktmark i Savolax utmarker, för vilken samfälligheten torde ha betalat ett ekorrskinn i skatt till kronan. När området övergick till svedjemarksbesittning och pälsskatten ombildades till en spannmålsskatt, blev ekorrskinnet (oravannahka, oravainen) ett spannmålsmått.
Samfälld jaktmark i Satakunta under de tidigaste tiderna av utmarksfångst.
Väljare, vid indirekt valsätt person som utsetts till ombud för en grupp valberättigade för att utöva deras rösträtt. I Finland reglerades i 1919 års regeringsform att 300 elektorer genom elektorsval skulle utses för val av republikens president.
Prebende som saknade andel i domkapitlets gemensamma egendom.
Statsanställd kurir, betjänt, stadsvakt eller kungligt postbud, vaktmästare, före det indelta postverkets tid kärnan av personalen i kansli- och kammarpostföringen (”kansli- eller kammarenspännare”). Från 1620 användes termen om kurirer för tillfälliga eller extraordinära budskickningar mellan Stockholm och landsortens tjänstemän. Efter införandet av det indelta postverket 1636 användes den om enspännare vid länsstyrelserna, lägre landsstatstjänstemän som skötte bl.a. uppassningen i lokalerna, vaktmästeriet och budskickningen till och från länsstyrelsen. Befattningarna indrogs till stor del på 1650-talet. Under budskickningen hade enspännarna rätt att uppbåda kungs- och kronoskjuts. Försändelser med enspännare åtnjöt fribrevsrätt. Från 1856 användes termen närmast om vaktmästare vid länsstyrelse. Under 1600–1800-talet användes den också i betydelsen ryttare som ägde hästen han red på i fält.
Under tegskiftet ett avskilt liggande nybygge på en bys utmarker som inte hade samfällda ägor med andra hemman och som kameralt utgjorde en by. Efter storskiftet förändrades benämningen till avsidesboende, ensamboende. Hemmansägaren hade full äganderätt endast till det avgränsade området.
Anstalt för att vårda och isolera personer som angripits av smittsamma sjukdomar (särskilt smittkoppor, kolera och tyfus). Ett epidemisjukhus fanns bara i Helsingfors och grundades 1910 för att epidemiavdelningen på Maria sjukhus var överfull. Sjukhuset som uppfördes i Malm i Helsinge socken 1910–1914 fungerade provisoriskt som sjukhus redan från 1913. Läkartjänsterna – en överläkare, en underläkare och två assistentläkare samt vårdpersonal – flyttades slutgiltigt från Maria sjukhus då sjukhuset öppnades den 2 november 1914. Hälsovårdsnämnden fungerade 1914 som temporär sjukhusstyrelse, varefter sjukhusets direktör verkade som ordförande. Ledamöter var sjukhuskontrollören (?) och en av stadsläkarna. Från 1917 föll alla stadens sjukhus under Stadssjukhusens överstyrelse, som utsåg sin representant till sjukhusstyrelsen. År 1942 öppnades en barnpoliklinik och en barnrådgivningsstation vid sjukhuset. Då verkade också stadens öron-, näs- och halspoliklinik vid Maria sjukhus temporärt vid Epidemisjukhuset. Åren 1943–1944 fungerade sjukhuset också som ett krigssjukhus. Sjukhuset fick 1946 en egen röntgenavdelning. År 1950 överfördes också stadens bakteriologiska laboratorium till Epidemisjukhuset. Epidemierna sköttes 1866–1886 på Febersjukhuset och 1886–1894 på Kommunala sjukhuset och 1894–1913 i en avdelning vid stadens Maria sjukhus. Eftersom Epidemisjukhuset efter kriget närmast verkade som ett barnsjukhus beslutade stadsfullmäktige den 23 april 1952 att ändra namnet till Aurora sjukhus.
Biskoplig; episkopal ordning för en kyrka innebär en struktur där biskopar har en ledande funktion och roll.
Benämning för Hans Kejserliga Majestäts särskilda föreskrifter och upplysningar om vad tjänstemän skulle iaktta vid utförande av vissa tjänsteuppgifter, exempelvis uppgörande av jordebok. Erinringarna bifogades formuläret för jordeboken.
De trupper som i krigstid bildas för att ersätta förlusterna inom fälttrupperna. Ersättningstrupperna förläggs vanligen inom motsvarande fälttruppers förläggnings- eller rekryteringsområden. Under vinter- och fortsättningskriget utgjorde ersättningstrupperna tillsammans med skyddskårerna försvarsmaktens hemmatrupper. Ersättningstruppernas uppgift var att samla överblivna reservister och utbilda dem som ersättningsmanskap för fältarmén samt tillsammans med skyddskårstrupperna skydda de delar av landet som inte direkt berördes av krigsoperationerna.
Under särskild chef stående flottavdelning av varierande storlek.
Tömma ett landområde eller en krigsskådeplats på sårade och annat folk genom transport till annat ställe, även om att dra alla sina trupper och förråd från ett besatt landområde eller en innehavd plats.
Värdera, uppskatta: om värdering av natura skattepersedlar i relation till det fastslagna kronovärdet. Kronovärdet fastställdes 1621 för de persedlar som ingick i landstågsgärden. Termen används också om officiellt fastställande av värdet på ett utländskt eller inhemskt mynt vars värde förändrats.
Undersökning, granskning, prövning vid en läroanstalt eller en domstol. Termen används särskilt om den offentliga muntliga eller skriftliga uppvisning vid läroanstalt som avläggs för lärdomsgrad.
Personer som har rätt att förrätta viss examen eller delta i dess bedömande (till exempel examinatorer och censorer i studentexamen).
Permanent statlig nämnd som examinerar något, från 1922 de två nämnder som ordnar examen i finska eller svenska språket för att klargöra en statstjänstemans språkkunskaper i tal och skrift. Examensnämnderna för anställande av examina i finska och svenska språket lydde under Undervisningsministeriet.
Den andra av de lägre vigningsgraderna inom den katolska kyrkan. Excorcisten hade i uppgift att fördriva demoner. Han ordinerades till ämbetet av biskopen.
Inom juridiken sedan 1700-talet om verkställning av en dom som vunnit laga kraft, till 1826 också i betydelsen avrättning. Vid offentligt exekutionsverk: utmätning.
Lägre tjänsteman som i en stad biträdde utmätningsmannen vid utmätning eller indrivning av böter, skatter och avgifter samt vid försäljning av utmätt eller förpantad egendom på auktion. Exekutionsbetjänterna utsågs i Stockholm av överståthållarämbetet, i andra städer av magistraten.
Utföra, fullborda, verkställa, särskilt om att låta dom (order, beslut) gå i verkställighet, motsvarande exekution, även att utsöka, utkräva, indriva något (till exempel fordran, böter eller skatt).
Militärövning i vapenföring och taktiska formeringar.
Bindande föreskrift för exercis. Reglementet innehåller bestämmelser om alla de rörelser som ett truppslag ska kunna utföra, om sätten att utföra dem samt om de kommandoord som används jämte de allmänna grundsatserna för truppernas användning i strid.
Enligt lag, lagenligt.
Uteslutning ur kyrkans gemenskap och därmed också ur nattvards- och den övriga sakramentsgemenskapen. Exkommunikation var den allra strängaste formen av kyrklig bestraffning; bannlysning. Den användes också efter reformationen inom ramen för kyrkotukten. Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland tillämpar inte sedan mitten av 1800-talet exkommunikation bland sina medlemmar. Om en person till exempel hade dödat en människa i krig räckte hennes exkommunikation i tre år. Också irrläriga uteslöts om de inte tog avstånd från den orätta läran. Efter uteslutning kunde avfällingar igen få tillträde till den kyrkliga gemenskapen, efter att de offentligt hade uttryckt sin ånger.
Avdelning eller division vid ämbetsverk som expedierade regeringsbeslut, under svenska tiden särskilt vid Kgl. Maj:ts kansli (Kanslikollegium) 1713–1840, under autonoma tiden vid senatens ekonomiedepartement. Under svenska tiden och autonoma tiden var en expedition också en särskild avdelning vid hovrätt och domkapitel som expedierade civil- och kriminalärenden. Kgl. Maj:ts kansli indelades ursprungligen i sex expeditioner: kammar-, inrikes-, krigs-, handels- och finansexpeditionen, revisions- och utrikesexpeditionen, vilka förestods av ett ombudsråd, från och med 1719 vanligen av en statssekreterare. Revisionsexpeditionen förestods 1713–1719 av en högste ombudsman, från och med 1719 av justitiekanslern. Den förestods under autonoma tiden av en senator. Att sätta upp en expedition innebär att förfärdiga ett formellt dokument över beslutet, den så kallade resolutionen eller utslaget.
Riksdagsutskott under frihetstiden med uppgiften att jämka, överse samt expediera ständernas beslut. Motsvarande riksdagsutskott tillsattes också 1800–1809 under namnet Expeditionsutskottet.
Den avgift man erlade för tjänst eller expedition utförd av en offentlig myndighet. Expeditionslösen hörde till kronans finansregal och användes till att bekosta tjänstemännens löner. Avgiften gick ursprungligen direkt till tjänstemannen, sedermera till myndigheten.
Ministär utan bestämd politisk färg som bl.a. handlägger löpande ärenden, då den ordinarie ministären avgått eller på annat sätt är funktionsoduglig och en ny ministär ännu inte har tillträtt.
Från 1720 under svenska tiden tjänstebeteckning för expeditionschefens (statssekreterarens) närmaste män i expeditionerna vid Kanslikollegium (Kunglig Majestäts kansli). Vid justitieexpeditionen infördes samma år beteckningen förste expeditionssekreterare, som även blev kutym vid de övriga av Kanslikollegiums expeditioner 1773. Expeditionssekreterare fanns även vid justitieexpeditionens efterträdare Nedre justitierevisionen. Under autonomin fanns expeditionssekreterare vid Hans Majestät Kejsarens kansli för Finland.
Person som expedierar eller förestår expedition (till exempel postens).
Tjänsteman under autonoma tiden och självständighetstiden som expedierade skriftliga handlingar i ärenden som hade avgjorts i senaten, efter 1918 i ett ministerium. Expeditörer fanns även vid generalguvernörskansliet. Expeditör ersattes 1922 av tjänstebeteckningen registrator och upphöjdes till tionde rangklassen.
Penningmedel som anslagits för (smärre) ej närmare specificerade utgifter.
Förbud att utföra vissa varor från ett land för försäljning.
Tull på särskilt råvaror som förs ut ur landet. Exporttull förekom för att dryga ut statskassan samt främja förädling och försäljning av varor på inhemsk mark.
Från och med 1734 års lag om statens eller kommunens tvångsinlösning av egendom för allmännyttigt ändamål, i huvudsak mark för bebyggelse eller kommunikationsled (ursprungligen också för krigföring). Termen används också om den åtgärd då dylik tvångsinlösning sker. Fastighetsägaren eller den som har nyttjanderätt till marken har rätt till ersättning.
Läroanstalt vars elever bor utanför densamma. Motsats: internat.
Tillfälligt förordnad tjänsteman som ansvarade för ett visst banavsnitt och övervakade bevakningen och underhållet av banan.
Utdrag ur protokollet.
Förlängt nådår, högst ett år till. Extra nådår beviljades från 1750 av domkapitlet på ansökan av präststerbhuset, under förutsättning att sterbhuset kunde uppvisa goda skäl till förlängningen, vilka uppfyllde nådårsrätten. Extra nådår beviljades ursprungligen också skollärarsterbhus. Efter självständigheten beviljades extra nådår av Undervisningsministeriet.
Stående beteckning i det svenska finansväsendet för skatt(er) avsedd(a) att fylla statsverkets årliga behov av extraordinarie inkomster. Tilläggskronoskatt från senare hälften av 1600-talet.
I det svenska riket från och med 1600-talet och i Ryssland från och med förra hälften av 1700-talet beteckning på tjänst, som inte var upptagen på ordinarie stat. Extraordinarie tjänster avlönades med extra årliga anslag.

F

Stämpel (plomb eller lacksigill) som sattes på besiktigade fabriksvaror som ett tecken på att varan godkänts för försäljning, efter 1832 (i Sverige) att den tillverkats inom landet. Stämpeln sattes på fabriks- och manufakturvaror som tillverkats vid de under hallrätten lydande verkstäderna. Verksamheten övervakades av Kommerskollegium. Stämplandet avskaffades 1846 (i Sverige). Finska varor som fördes till Ryssland försågs efter 1827 med vederbörande magistrats sigill.
Person som för annans räkning (till exempel kronans) driver handel eller större verksamhet; föreståndare för ett faktori. Termen används vanligen om uppsyningsman, teknisk ledare eller verkmästare för vapenfabrik eller verkstad som tillverkade gevär, kanoner, knappar, knivar, textiler etcetera. Under honom verkade faktorismeder.
Vetenskaps- eller kunskapsgren, läroämne, undervisningsgren eller studieämne vid universitet, från 1604 även kollektiv beteckning för de lärare som hörde till en sådan huvudavdelning. Ursprungligen grupperades fakulteterna efter lärarnas och studerandenas nationalitet, sedermera efter disciplin.
Juridisk benämning på den del av civilrätten som reglerar familjens rättsförhållanden.
Benämning på en avdelning krigare, vanligen ryttare, som kämpade under egen fana. Under 1500- och 1600-talet bestod en fana av cirka 300 ryttare. År 1621 ersattes fanorna med mindre skvadroner.
Officiell förteckning över läkemedel. Den första farmakopén i Sverige utkom 1686. Collegium medicum fick 1688 i uppdrag att utarbeta den svenska farmakopén, vars första upplaga utkom 1775. Den första finländska farmakopén utkom 1819.
Av myndighet utfärdad bekräftelse på förvärv av fast egendom. Termen har ofta senare använts synonymt med lagfart.
Officiellt intyg på att ett köp eller byte av jord blivit genom lagfart stadfäst av den underrätt (häradsrätt, lagmansrätt, rådstugurätt) inom vars jurisdiktion jorden var belägen. Krav på sådana intyg förekom redan under medeltiden, i Finland ska de första ha utfärdats 1379–1380. Termen fastebrev började förekomma från 1554. Fastebreven innehöll namnen på köpare och säljare, ursprungligen också namnen på tolv gode män (fastar) samt jordens omfång, belägenhet samt datum för köpet. I början utfärdades fastebreven av underlagmän eller sockendomare, senare häradshövdingen. I Gamla Finland utfärdades fastebreven av krepostnoiskrivare fram till 1739, därefter av underrätterna.
Av underrätt förd förteckning över fastigheternas rättigheter i ämbetsdistriktet, ursprungligen och ofta uppdelad på lagfartsboken och inteckningsboken.
Fatalietids sista dag under vilken tid något skulle åtgärdas eller handlingar inlämnas.
Föreskriven tid inom vilken något skall fullgöras: laga tid, till exempel ansökningstid, besvärstid, klagotid.
Auktion varvid fattighjon bortackorderades till den som åtog sig deras underhåll för det lägsta priset.
Den med allmänna medel bekostade fattigvården under autonoma tiden och i början av självständighetstiden. Beteckningen förekom också i sammansättningarna fattigförsörjningsanstalt, -fond, -hus och -tunga. Fattigförsörjningen inkluderade alla institutioner och de medel som fördelades som allmosor för att hindra fattiga från att tigga eller hamna i fattigstugan.
Person som åtnjöt allmänt fattigunderstöd och var intagen på fattighus, uppbar understöd ur fattigkassan eller försörjdes av en fattigrote bestående av bönder som turvis underhöll den fattiga.
Frivilligt eller offentligt understöd åt fattiga som inte försörjdes på en fattigvårdsinrättning. Frivilliga bidrag: till exempel kontingentmedel, vid förlänat burskap, av skeppsrederier, besättning och passagerare på utrikesfartyg och dylikt. Personliga avgifter: till exempel för finska undersåtar som med pass vistades i Ryssland och avgifter för vissa fastigheter och dylikt. Fattighjälpen utgick in natura ursprungligen ur kyrkohärbärgena eller som penningar ur kyrkans fattigkassa, från 1600-talet som viss andel i kronotiondespannmålen och personliga avgifter till kronan samt genom frivilliga bidrag vilka uppbars till de fattiga vid särskilda i lag stadgade tillfällen.
Försörjningsinrättning där fattiga erhöll fritt uppehälle mot att de arbetsföra understödstagarna sysselsattes i fattiggårdens jordbruks- och trädgårdsarbete eller hushållsgöromål som vävnad och matlagning. Fattighusen tillkom vid mitten av 1600-talet och ersattes under senare delen av autonoma tiden med kommunalhem.
Ursprungligen under perioden 1820–1879 en fattig- och arbetshusavgift som utgick i både stads- och landskommuner till statsverket som en skatt på biljettintäkterna från en allmän nöjestillställning. Fattighusavgiften avskaffades 1922.
Viss procent av kvarlåtenskapens sammanlagda värde som varje dödsbo erlade till fattigvården i församlingen, senare i stads- eller landskommunen. Fattigprocenten infördes under 1698 och utgick ännu efter att andra fattigvårdsavgifter avskaffats på 1920-talet. Efter 1893 användes termen också om det procentuella antalet personer som var beroende av fattigvård.
Del av en landsortsförsamling, efter 1763 en socken och från 1852 ett fattigvårdsdistrikt som administrerade och fördelade ansvaret för försörjningen av de sämre lottade på bärkraftiga hushåll inom sitt verksamhetsområde. Fattigroten verkade under en fattigvårdsföreståndare eller rotestyrelse som sorterade under sockenstämman, senare kommunalnämnden. Fattigrotar infördes i sydvästra Finland i slutet av 1600-talet och var en obligatorisk del av fattigvården för alla socknar 1761–1879. I praktiken förekom rotehållningen i Finland huvudsakligen efter 1817 och bara i vissa socknar (kommuner). Fattigrotarna försvann efter 1916. Rotegång förbjöds dock officiellt först 1933. Varje rote representerade ursprungligen ungefär ett mantal. Antalet rotar berodde på hur många fattiga det fanns som skulle underhållas på detta sätt. Rotehållningen började försvinna efter 1893, när senaten i instruktionen till fattigvårdsinspektören förespråkade stadigvarande hemvist för fattighjon. År 1899 fanns fattigrotar i 33 kommuner, 1915 endast i sex. De avskaffades (informellt) genom ett prejudikat för Pyhäjoki kommun som på senatsbeslut skulle avskaffa rotesystemet inom fattigvården.
Juridiskt utbildad person som av domstol hade fått i uppdrag att avgiftsfritt bistå en medellös anhållen eller fängslad person vid utredningen och/eller under rättegången. Fattigsakförare förekom innan fri rättegång för medellösa infördes 1973, vanligen som en juridisk bisyssla åt en av hovrätten godkänd advokat, senare också om stadsanställd tjänsteman vid rättshjälpsbyrå.
Mindre fattighus i varje socken på landsbygden, stadgat från 1624 och 1879. Fattigstugan blev från 1923 en temporär kommunal inrättning för fattiga. Den finansierades ursprungligen med den del av tionden som var avsedd för de fattigas underhåll och administrerades av församlingens tjänstemän och förtroendevalda, senare av fattigvårdsstyrelsen eller fattigvårdsnämnden. Fattigstugorna kallades tidigare helgeandshus.
Den medeltida fattigvården av personer som inte hade släktingar föll huvudsakligen på kyrkor och kloster. Jordägarna hade också vissa skyldigheter. Bonden skulle hålla kost för fattiga och vanföra som fördes mellan byar i ett dygn. Han skulle också se till att de oskadda forslades till nästa gård. Ett organiserat underhållssystem som senare tiders sockengång fanns dock inte. Den som var beroende av fattigvård ansågs omyndig. Vem som helst kunde fängsla en tiggare och göra honom till träl. För att bli fri skulle han enligt äldre rätt avstå från sitt tiggeri.
Ursprungligen av kyrkan, från 1763 av socknen och senare kommunen organiserad hjälp till personer som saknade tillgångar för sitt nödtorftiga uppehälle och förmågan att genom arbete skaffa sig sådana. Med fattigvård avsågs i vid bemärkelse av kyrkorådet, senare fattigvårdsstyrelse, administrerad anstaltsvård, placering i en fattigrote, fattighjälp direkt till behövande hem eller underhållsbidrag för inackordering i besuttna hushåll.
Obligatorisk kommunal nämnd som från 1923 ersatte fattigvårdsstyrelsen och drog upp riktlinjerna för och övervakade verkställandet av fattigvården i kommunen samt beslutade huruvida och i vilken form en person fick fattigvård av kommunen. Fattigvårdsnämnderna bestod av ordförande och minst fyra ledamöter vilka utsågs av stads- respektive kommunalfullmäktige. Nämnderna verkade på landsbygden i enlighet med lagstiftningen om kommunala nämnder. I staden kunde stadsfullmäktige fastställa en särskild arbetsordning för fattigvårdsnämnden. Fattigvårdsnämnderna ombildades 1937 till vårdnämnder.
De åtgärder, institutioner och tjänstemän som verkade för att upphjälpa fattigdomen. Fattigväsendet grundade sig ursprungligen på frivillighet och förestods av kyrkan. Under 1600-talets lopp ålades fattigväsendet församlingarna och reglerades genom särskild lagstiftning. Det finansierades med lokala krafter och avgifter. Efter 1888 blev fattigväsendet en kommunal skyldighet övervakad av ett statligt ämbetsverk.
Sjukhus som bekämpade grasserande epidemier av särskilt återfallsfeber och fläckfeber som spreds främst 1868–1870, 1876–1877 och i fånglägren 1918. Ett febersjukhus fanns bara i Helsingfors. Det grundades med stöd av stadens fattigkassa och privata medel. Det flyttade flera gånger innan sjukhuset fick en egen byggnad år 1886 och började kallas Kommunala sjukhuset. År 1894 bytte det namn till Maria sjukhus.
Benämning på en soldat tillhörande de reservtrupper som uppsattes under stora nordiska kriget genom att fem rotar respektive rusthåll anskaffade och underhöll en soldat respektive soldat och häst. Femmänningssystemet avskaffades 1721.
Tillfälliga reservregementen som uppsattes under det stora nordiska kriget i de landskap vars ordinarie regementen var ute i kriget.
Fast eller lös egendom som genom särskilt förordnande eller testamente skulle gå i arv för alltid inom en viss släkt och inte fick säljas av innehavaren, fideikommissarien. Egendomen fick inte avyttras utan Kgl. Maj:ts medgivande. Det förekom såväl hel (universal) eller del (singular) fideikommiss efter de i stiftelseurkunden fideikommitterade principerna, vanligen i syfte att bibehålla egendomen inom familjen eller visst släktled(familjefideikommiss).
Mottagare av ett fideikommiss som ålagts skyldigheten att övervaka att fideikommissbrevets begränsningar följs av denne som arvinge (fiduciarius).
Titel för filosofie kandidat som (vanligen vid frivillig solenn promotion) erhållit magistergrad.
Ursprungligen av konungen utnämnd ombudsman i kungliga kansliet som bevakade kronans rätt. Tjänsten flyttades 1614 till hovrätten och ombildades till ett slags allmän åklagare i besvärsmål. Under 1600- och 1700-talet var fiskal också en tjänstebeteckning i diverse kollegier för den som bevakade kronans fiskala intressen, med tillhörande rätt att väcka åtal.
Åtal om tjänstebrott.
Beredande organ inom frihetstidens riksdag. Deputationen handhade frågor rörande fisket, vilka tidigare hänvisats till Kammar-, ekonomi- och kommersdeputationen eller till Handels- och manufakturdeputationen.
Från 1860 ämbete och ämbetsverk som lydde under Jordbruksexpeditionen och som hade i uppgift att främja fiskstammen och fiskbeståndet samt fiskeriet i landet och att övervaka fiskeristadgan och kronans fiskerier. Fiskeriinspektören utövade tillsyn över Statens fiskeriförsöksanstalt i Evois. Som biträde hade fiskeriinspektören tidvis en adjoint, efter 1906 en äldre och yngre fiskeriassistent. År 1918 ersattes fiskeriinspektörerna med Fiskeristyrelsen. I rådgivningsverksamheten deltog även centralorganisationen Fiskeriföreningen i Finland.
Skatt för underhåll av kyrkoherde i område med fiske som huvudnäring. Fisktiondet ingick i prästprivilegierna 1617 och 1681 och i en mångfald av andra författningar och resolutioner som utfärdats för särskilda landsändar och särskilda fall. De avskaffades i och med prästerskapets lönereform 1886.
Till läget noggrant bestämd eller känd punkt som fungerar som utgångspunkt vid mätning, kartläggning, indelning av en skala m.m., särskilt inom lantmäteriet.
Under 1500-talet en skattekategori för samer i lappmarkerna.
Territorial enhet som är mindre än en socken. Den förekom under medeltiden i Tavastehus, Borgå, Viborgs, Nyslott och Korsholms län samt delvis också i Kumogårds län. I Åbo och Raseborgs län var motsvarande enhet bol, i Kastelholms län marklag och i en del av Kumogårdslän tridung. Vanligen bestod en socken av fyra fjärdingar. Fjärdingen var indelad i byar i alla län utom Viborgs och Nyslotts län.
Benämning på fjärdedel av en administrativ socken från början av nya tiden. Fjärdingen utgjorde ett skatteuppbördsområde med en fjärdingsman som uppbördsman.
Av bönderna på en socken-, senare kommunalstämma utsedd förtroendeman för varje fjärdedel av ett härad (fjärding), i senare tid för hela socknen, som hade i uppgift att biträda kronofogden och länsmannen i deras tjänsteuppdrag och att upprätthålla ordningen samt ha tillsynen över broar och vägar m.m. Fjärdingsmän var ovanliga i Finland förutom i till exempel Kymmenedalen där de fungerade som lantpolis. Fjärdingsmän fanns också i Gamla Finland. Sysslan var ett menighetsbestyr och gick vanligen i tur (årsvis) bland socknens skatte- och kronobönder. Som lön erhöll fjärdingsmannen inkvarteringsfrihet och i vissa län en blygsam kontantersättning.
Lokalt förtroendeuppdrag där innehavaren biträdde kronolänsmannen med indrivning, polisverksamhet, vägtillsyn och annat. I Finland fanns också i vissa trakter anställda fjärdingsmän som kronobetjänter fram till år 1891.
Vid Arméns flotta (1796) och senare även i örlogsflottan (1799) anställd underofficer som avlagt officersexamen och erhållit rätt att bruka officers fälttecken.
Officer i amiralitetet som till sjöss förde särskild befälsflagga på masttoppen som befälstecken.
Underofficer av högsta graden vid svenska flottan. Graden inrättades 1761 och innefattade då kungliga flaggstyrmän, kungliga flaggkonstaplar och kungliga flaggskeppare. Flaggunderofficeren var likställd med arméns fanjunkare.
Benämning på regentens personliga adjutanter, om dessa inte innehade generals grad. Flygeladjutanter förekom bl.a. i Ryssland och Preussen.
Tilläggslön för flygmaskinförare och flygmaskinspanare inom försvarsmakten. Flygtillskotten erlades som ordinarie, extra- eller lärartillskott.
Av vederbörande kyrkoherde utfärdat intyg åt person som flyttade till annan församling. Flyttningsbeviset innehöll uppgifter om den utflyttandes namn, yrke, ålder, ursprungligen också om personens leverne och kristendomskunskap. För tjänstefolk krävdes avskedsbetyg av arbetsgivaren innan flyttningsbeviset kunde utfärdas. Flyttningsbeviset kallades allmänt prästbevis.
Tjänsteman som på regeringens vägnar förestod styrelsen och uppbörden antingen inom ett landområde (län, fögderi) eller i en stad. Huvudorten var ofta ett fäste och fogden var i regel också fästets befälhavare. För en sådan kungens ämbetsman började med 1300-talet titeln advocatus eller fogde ersätta den äldre benämningen praefectus. Fogden hade också polisiära uppgifter, särskilt att gripa grövre förbrytare. Under senmedeltiden användes titeln för dem som innehade län på räkenskap eller fataburslän. Gustav Vasa ersatte i stor utsträckning medeltidens självständiga länsinnehavare med lågättade fogdar. Kontrollen skärptes och flera stadgor utfärdades. Under denna tid omtalas slotts-, gårds-, härads- och bergsfogdar. Till följd av förvaltningens uppdelning krympte fogdemyndigheten och titeln kronofogde blev enarådande.
Undervisningsanstalt som från och med år 1889 skulle bibringa män och kvinnor av folket (ursprungligen landsbygdsbefolkningen) ett högre mått av medborgerlig bildning än vad folkskolan kunde ge. Den första folkhögskolan i Finland grundades i Borgå.
Benämning som dels pekar på att ett kyrkosamfund omfattar eller riktar sig till flertalet invånare i ett land (oftast i ett öppet och inkluderande avseende), dels är ett uttryck för en teologisk riktning. Teologiskt utgår begreppet från uppfattningen att det kristna evangeliet riktar sig till alla människor, samt att man lägger primär betydelse vid Guds vilja och handlande. Barndopet är ett uttryck för denna syn, vilket inte bortser från att den vuxnes fria ställningstagande är en förutsättning även i folkkyrkan. Denna kyrkoform skiljer sig från en frikyrka genom att medlemskap i den senare bygger på en personlig bekännelse i en eller annan form samt anmälan om anslutning. I Finland betecknas den evangelisk-lutherska kyrkan och det ortodoxa kyrkosamfundet som folkkyrkor. I synnerhet tidigare använde man också termen statskyrka om dessa kyrkosamfund.
På statsstöd verkande läroanstalt för barn (i åldern 8–14 år, från 1907: 9–16 år och från 1921: 7–16 år), som inte på annat sätt kunde tillägna sig skolbildningens första grunder. Folkskolor började inrättas 1866 och blev obligatoriska i städerna, från 1898 också i landskommunerna, fram till att den statliga grundskolan successivt infördes 1972–1977. Folkskolan övervakades av en lokal folkskoledirektion. Skoldistriktet inspekterades av en folkskoleinspektor. Folkskolorna inrättades och upprätthölls vanligen av församlingarna fram till 1907, då den förberedande undervisningen lösgjordes från kyrkoförvaltningen och blev kommunal. Folkskolan indelades i högre och lägre folkskola som bägge förutsatte behjälpliga kunskaper i läsning och skrivning. Den lägre folkskolan erbjöd undervisning i innantilläsning, skrivning, religion, matematik, teckning, sång och gymnastik, den högre också i geografi och historia, mätning av ytor och rymder, naturkunskap och dess tillämpning. I folkskolorna på landsbygden undervisades också handarbete som ett obligatoriskt ämne. Folkskolorna var samskolor med elever av bägge könen, och undervisningen sköttes av antingen en folkskollärare eller folkskollärarinna.
Under perioden 1884–1931 tjänsteman vid Överstyrelsen för skolväsendet, sedermera Skolstyrelsen. Folkskoleinspektören hade i uppdrag att biträda överinspektören för folkskolorna i hans arbete och att vid behov verkställa inspektioner av lärarseminarier och folkskolor i städer och på landsbygden.
Person med behörighet att verka som lärare i folkskola. Kompetenskravet för folkskollärare var genomförd utbildning vid folkskollärar- eller folkskollärarinneseminarium.
Undervisningsanstalt för utbildning av folkskollärare och folkskollärarinnor.
Kapital avsatt för ett specifikt ändamål, ofta med flera andelsägare. Kapitalet är ofta avsett att tjäna som grundval för ett företag, en organisation eller verksamhet, och utgifterna täcks huvudsakligen med den årliga avkastningen, medan huvudandelen lämnas orörd. En fondförvaltare ansvarar för förvaltningen av förmögenheten och för hur pengarna placeras.
Tillvägagångssätt som strider mot gällande föreskrifter.
Skogsförvaltning, i synnerhet i statens regi, vilken bestod av att sköta, övervaka och främja skogsbruket.
Från 1864 tjänstebeteckning för uppsyningsman eller skogstaxator vid ett forstinspektionsdistrikt eller ett forstrevir. Forstkonduktörerna hade högre tjänsterang än andra forstuppsyningsmän, men lägre än forstmästare. Enligt instruktionen 1883 var forstkonduktör tjänstebeteckning endast för forstmästare på extra ordinarie forststat. Forstkonduktör var också titel på högre lärare vid en forstläroanstalt.
Tjänstetitel på högre tjänsteman vid Forststyrelsen och forstförvaltningen. Forstmästaren hade akademisk slutexamen i forstvetenskaper och hade tjänstgjort som revirforstmästare i minst ett års tid. Forstmästare motsvarade svenska tidens jägmästare. Sedermera blev forstmästare också en akademisk titel för den som avlagt skogsexamen.
Tjänsteman inom forstförvaltningen som ansvarade för timmerflottningen längs en viss flottningsled.
Benämning på forselavgift för räntesmör och andra ränteviktualier i Österbotten 1627–1766. Fraktpengarna avskaffades 1766, då räntepersedlarna skulle utgå i penningar och allmogen inte längre fick besväras med fraktpenningar.
Handling som av en godsavsändare utställs till fraktföraren för att tjäna till ledning vid transporten av godset. Innehållet på internationella järnvägsfraktsedlar reglerades genom ett avtal i Bern 1890.
Orden som uppstod spontant kring Franciskus av Assisi. En omarbetad ordensregel stadfästes 1223. Orden var en klerkorden med olika slag av apostolisk verksamhet. Varje ordenshus hade sitt verksamhetsområde. De första grundades i Norden på 1230-talet. Ordens syfte var evangeliets efterföljelse i fullständig fattigdom, arbete för eget och nästans själagagn genom predikan och föredöme. Franciskanernas författning under medeltiden är inte helt klarlagd. Ordensregeln var allmän och generalkapitlen fick utforma konstitutionerna. Ordens högste styresman var generalministern. Senare utvidgades generalkapitlets makt. Den kvinnliga grenen av franciskanorden, klarissorna, hade sitt ursprung i det kloster som den heliga Klara grundade 1212. Franciskanorden delades 1517 när påven stadfäste observantorden. I Norden upplöstes franciskanorden före 1537. Ordenshusen fanns kvar längst i Finland där Raumo upplöstes först 1538.
Befrielse från postavgift, fribrevsrätt, frankeringsfrihet.
Folkrättsliga avtal varigenom ett krig mellan två eller flera stater avslutas och de genom kriget avbrutna vänskapliga förbindelserna återställs. Fredsfördrag ingås mellan folkrättsliga subjekt (helt eller halvt självständiga stater). I äldre tider med mindre klart utvecklade folkrättsliga rättigheter förekom fredsavtal även mellan enskilda menigheter och landsändar inom de i krig inblandade staterna (bondefred).
Vid fredsfördrag förekommer att en eller flera makter ger sin garanti för bestämmelsernas uppfyllande. Denna garanti bör vara i fredsfördraget uttryckligen angiven eller förutsatt.
Dokument utfärdat av myndighet vilket definierar en rättighet, till exempel ett visst beskydd eller ekonomiskt privilegium. Termen användes särskilt om portofria tjänstebrev, ett särskilt privilegium för ämbetsverk och tjänstemän, som skulle införas i en fribrevsbok. Inom postverket stipulerades i postordningen 1643 regeringens och kollegiernas rätt till avgiftsfri postgång mellan sig och till och från lägre myndigheter (till exempel läns- och stadsstyrelser, justitie-, lands- och militärstatstjänstemän). Systemet avskaffades tillfälligt 1668 och 1673–1685. Det återinfördes 1685, men begränsades igen 1704. Det gäller fortfarande för vissa myndighetsbrev. Systemet med fribrev avskaffades i Sverige 1873. Kommerskollegiums fribrev för fartyg uppgav fartygets nationalitet jämte andra förhållanden av betydelse såsom fartygets bilbrev, mätebrev och som tillförsäkrande de förmåner och rättigheter som tillkom svenska fartyg. Ersattes 1892 (i Sverige) av nationalitets- och registreringscertifikat.
Rätten att gratis sända brev, portofrihet. Fribrevsrätt var ett privilegium för förvaltningsmyndigheter och tjänstemän under svenska tiden 1643–1673 och från och med 1682 som innebar att de gratis fick sända tjänstebrev som så kallad fribrevspost.
Ursprungligen att kungöra den frid som skulle råda vid vissa tillfällen eller den säkerhet som en frid- eller fredlös person skulle garanteras. Numera används begreppet om det hägn som, genom allmän kungörelse eller stadgande, ges åt jordegendom med tillbehör (fridlysa mark, skog, plantering), åt anläggningar för allmän nytta (som järnvägar, kanaler, telegraflinjer) eller åt de djur, som under viss tid är fredade för jakt och fångst.
Person som dömts av domstol att förlora sin frid. Det innebar att man ställdes utanför samhället och saknade det normala skyddet av lagen. Fridlöshet kunde upphävas genom köp av fred, som beviljades av kungen. Termen försvann med 1734 års lag.
Religiösa samfund som skilt sig från stats- eller folkkyrkorna och har konstituerat sig som självständiga kyrkosamfund.
Hamn dit varor från alla länder fick införas tullfritt. Frihamnen var ett avgränsat område som ansågs ligga utanför rikets tullgräns. Allt inom detta område var befriat från såväl tullavgift som all eftersyn och kontroll från tullverkets sida. Hamnpengar och dylikt samt tull erlades när varan fördes från frihamnen till en annan ort inom samma land.
Det varuutbyte som lämnas ostört av begränsningar i form av in- eller utförselförbud, tullar m.m. I vidsträcktare mening full frihet i förvärv, exklusive alla genom lag eller förordning påbjudna inskränkningar i förvärv och varuutbyte, såsom privilegier, monopol, koncessioner, skrån, stadganden av maximalpris på varor, ockerlagar och överflödsförordningar.
Adlig titel under greve, införd 1561 av Erik XIV. Under åren 1626–1766 utgjorde grevar och friherrar första klassen inom Ridderskapet och adeln. Klassindelningen slopades under frihetstiden, men återupprättades av Gustav III 1778. I Sverige gällde den till 1809, i Finland till 1917.
Befrielse från olika skatter och avgifter. Friheterna redovisades vanligen som avkortning i räkenskaperna.
Av häradsrätt fastslagen omkretsradie på cirka en mil runt en adelsmans sätesgård (eller annat jordagods), inom vilken frälsehemmanen 1569–1649 omfattades av särskilda ekonomiska privilegier. I praktiken tillämpades inte frihetsmilen på nya bevillningar och utskrivningar från och med 1620-talet. Betydelsen för skattskyldigheten minskade 1644 och upphörde helt 1649, varefter skjutsfärdspenningar skulle utgå lika från frälsehemman inom eller utom frihetsmilen. Frihetsmil förekom dock inom förvaltningen ända fram till reduktionen.
År under vilket en egendom var befriad från skatt. Egendomen utgjordes vanligen av ett nybygge eller en industriell anläggning. Frihetsår avsåg huvudsakligen befrielsen från att erlägga grundskatt till kronan. De medförde dock även befrielse från åtskilliga andra utskylder såväl till kronan som till kommunen och prästerskapet.
Lager (område) där varor upplades och bearbetades utan förtullning.
Marknad i en stad där också andra än stadens egna borgare kunde saluföra sina varor.
Av allmän postinrättning tillhandahållet litet stämpelpapper av bestämt värde som togs i bruk 1856. Frimärket visar att avgift för postbehandling och -befordran erlagts till ett belopp som motsvarar stämpelvalören. Frimärken användes även som kvitto på vissa mindre inbetalningar till postverket.
Handling som tillförsäkrar någon en förmån. Termen användes exempelvis om rätten för Åboborgare att 1559 handla i Norrbotten. Fripass användes också om ett dokument som tillförsäkrade en person som reste i kronans ärenden fri skjuts, förtäring eller foder och logi för sina hästar.
Prebende som inte var förbundet med innehavarens residensplikt.
Det vaktmanskap ombord på fartyg, som för tillfället är befriat från vakt.
En vecka varje år, då tjänstefolket på landsbygden (enligt tjänstehjonsstadgan) skulle ha ledigt för att till exempel kunna byta tjänsteställe. Fram till 1809 inföll friveckan i september (1819 i Sverige), därefter i slutet av oktober.
Person som självmant, utan att vara tvungen, gör krigstjänst eller frivilligt kvarstannar i tjänst efter tjänstetidens slut, även soldat som frivilligt anmäler sig till utförande av uppdrag.
Dag under vilken församlingen kan yttra sig om de tre präster som domkapitlet har ställt upp på förslag i ett stundande präst- eller kyrkoherdeval. Om inga hinder finns för prästernas placering i förslagsrum, kan församlingen yttra sig om vallängden och yrka på att ytterligare en fjärde präst ställs i förslagsrum. Domkapitlet utlyser frågodagen, efter att varje prästkandidat har hållit sin provpredikan. Den hålls i valförrättarens (biskopens eller annan prästs) och stiftsnotariens närvaro. I fråga om prästval infaller frågodagen söndagen närmast efter sista provdagen. I fråga om kyrkoherdeval är frågodagen det tillfälle då församlingen i regala eller imperiella pastorat sedan 1686 (1739), från 1908 kan alla pastorat begära en fjärde provpredikant. Föreligger inget klagomål, uppläses och justeras vallängden. Därefter lästes alla gällande författningar upp: Förordning om prästval 5.6.1739 och 14.6.1793, kungligt brev om prästval 9.12.1741, Kgl. Maj:ts förklaring om förordningen från 1739 given 22.1.1746 och 26.9.1788, Kungligt brev till Åbo domkapitel 12.9.1798 och 3.4.1805. Alla förordningarna ingick i konsistoriecirkuläret 16.12.1812 och gällde förmodligen fram tills den nya kyrkolagen 1869.
Åbo på adelns frälsehemman efter i lag reglerat avtal om längre eller kortare tid, samt uppsägningstid och -villkor. Frälsebönderna betalade hyra (avrad) och utförde vissa dagsverken till jordägaren, men var befriade från hävdvunna skyldigheter gentemot kronan (till exempel gengärd, körslor, fodring och gästning), frånsett om kungen själv eller främmande sändebud reste genom landet. Frälsebönderna deltog i extra skatter (gärder och hjälper) samt utskrivningar (hälften mot skatte- och kronobönderna frånsett vid man-ur-huse-utskrivning). Frälsebönderna saknade representationsrätt i bondeståndet. De kunde från 1734 avhysas vid misskötsel av gården eller eftersläpande avrader. Uppsägning måste ske drygt ett år innan kontraktstiden gick ut.
Urkund som innebar att en person hade frälsefrihet. Under Magnus Erikssons tid utfärdades frälsebrev av kungen, hans ställföreträdare eller riksrådet. Frälsefrihet beviljades med eller utan rusttjänstplikt, stundom för jord och stundom för person. Frälsefrihet gällde på behaglig tid, ärftligen eller evärdeligen.Ursprungligen utfärdades frälsebreven i regel på livstid. Först från 1390-talet och början av 1400-talet utfärdades breven så att de också skulle gälla arvingar.
Gods som åtnjöt frälsefrihet eller var av frälsenatur.
Skatteteknisk term på jordnatur. Frälsejord tillhörde adeln och var i princip befriad från skatter och avgifter. Villkoren varierade dock under olika tider. Skattefriheten för frälsejord förlorade sin betydelse 1925 när de gamla jordskatterna avskaffades.
Ogift kvinna av frälse börd. En frälsejungfru behöll besittningsrätten till ärvt säteri, om hon trädde i ofrälse gifte på kunglig dispens. Skedde giftermålet utan tillstånd, förlorade hon rätten därtill. Oavsett om giftermålet ingicks med eller utan kungligt tillstånd, förlorade frälsejungfrun sina övriga frälsefriheter.
Skatteteknisk term som angav en egendoms skattenatur. Jord av frälsenatur var befriad från skatt och tillhörde en privatperson som hade full äganderätt till den.
Av fastighet utgående årlig grundskatt (ränta av ständig natur) på frälsejord. Frälseränta erlades till innehavaren av ett rent frälse där kronan överlåtit rätten till (skattefrälse)ränta av viss skattejord eller där ägaren överlåtit sin jordäganderätt till kronan, med förbehåll om rätt till räntan, (mera sällan) om bibehållen jordäganderätt där ränteuttaget överlåtits till annan (frälseskatteränta).
Rättighet som grundar sig på genom rusttjänst eller börd vunnet frälse eller på innehav av frälsejord.
Kameral benämning på frälsehemman där ägaren avstått jordäganderätten till någon annan men behållit rätten till den årliga räntan. Frälseskattehemman förekom under några decennier i mitten av 1700-talet. De avskaffades 1789 då bönderna fick rätt att inneha frälsejord.
Benämning på ridderskapet och adeln som korporation och stånd.
Frälsejord som genom privilegium av Erik XIV 1562 hade blivit befriat från rusttjänst och från de tillfälliga skatter och vissa pålagor (till exempel kronotionde från år 1600) som de vanliga frälsehemmanen måste stå för, övergående i betydelsen adligt storgods tills begränsningen att bara en adelsman fick äga ett gammalt frälsesäteri upphävdes 1864. Frälsesäteriet skulle vara ett föredöme för traktens bönder, genom ett gott underhåll av byggnaderna och en god skötsel av åkrar och betesmarker.
Den skriftliga handling varigenom någon av annan erhåller uppdrag, rättighet, befogenhet att (som ämbets- eller tjänsteman, syssloman eller ombud) uträtta ärenden eller värv i fullmaktsgivarens namn och ställe, som om han själv vore närvarande. Fullmakter förekom allmänt i bemärkelsen rätt att få ingå avtal med tredje part eller att som laga ombud anklaga eller svara för annan i civila mål inför domstol. Fullmakten bemyndigade innehavaren att med bindande verkan handla för fullmaktsgivaren. En fullmakt kan vara muntlig, skriftlig eller framgå av ett anställningsförhållande.
Val av ledamot i representantförsamling eller annan korporation vilket sker för att fylla en uppkommen ledig plats, kompletteringsval.
Sådant gods som finns nedgrävt i jorden och som ingen kan bevisa att han eller hon är ägare till. När sådant gods hittades skulle man efter 1755 omedelbart informera landshövdingen varefter denne genast informerade Kgl. Maj:t om godset skulle bärgas på statens räkning. I annat fall tillföll hälften jordägaren och andra hälften upphittaren. Bestod det upphittade godset av gamla mynt av guld, silver, brons eller koppar, eller andra konststycken av metall, hembjöds det först till kronan för att inlösas. Inlöste kronan godset tillföll en åttondedel av dess värde den som hittade det.
I Gamla Finland 1787–1797 under ståthållarskapsperioden motsvarighet till sexmannastadsrådet i de ryska städerna, vilket leddes av ett stadsöverhuvud. Till skillnad från på annat håll i Ryssland var stadsinvånarna i Gamla Finland indelade i endast fyra invånarklasser.
Benämning på en soldat tillhörande de reservtrupper som uppsattes under stora nordiska kriget genom att fyra rotar eller rusthåll anskaffade och underhöll en soldat respektive soldat och häst. Fyrmänningssystemet avskaffades 1721.
Reservregementen som uppsattes i början av 1700-talet för att ansvara för försvaret inom Sverige under den tid då huvuddelen av armén befann sig i fält utanför rikets gränser.
Befälhavare på större fyrplats på land eller på fyrskepp. Fyrmästaren ansvarade för fyrens skötsel, redovisning av kronans förråd vid fyren m.m. Under fyrmästaren lydde fyrvaktare och fyrbiträden, medan mindre fyrar på land vanligen hade endast en fyrvaktare som befälhavare.
Var berättigade till dagtraktamente efter 1884.
Person som hålls fången eller i fångenskap, särskilt om person som hålls i fängsligt förvar för att avtjäna straff, motsats: rannsakningsfånge, arrestant.
Under svenska tiden samlande benämning på juridiskt bindande handling som bevisade äganderätten till fast egendom, huvudsakligen köpebrev, bytesavtal, bouppteckning, arvskiftesinstrument, testamente eller gåvobrev.
Under svenska tiden om skriftligt dokument, som bestod av köpebrev, bytesavtal, bouppteckning, arvskiftesinstrument, testamente eller gåvobrev som bevisade rätten till ett lagligt förvärv av något, särskilt fast egendom. Under autonoma tiden kallades dokumentet åtkomsthandling.
Person som skötte fångtransporterna. Ursprungligen sköttes fångtransporterna av skjutspliktiga bönder eller deras ersättare, under åren 1727–1792 och efter 1812 sköttes de av kronans tjänstemän, vanligen fånggevaldiger. Mellan 1792 och 1812 sköttes fångtransporterna av en bonde mot en ersättning av kronan. Fångföraren skulle följa med och bevaka fången under transporten till följande fångförarestation, fängelse eller domstol. Han ansvarade också för att fången inte rymde.
Huvudsakligen från 1727 av vederbörande myndighet (landshövding, domstol, polismyndighet) utfärdad order om transport av fånge. I ordern uppgavs vart fången skulle föras samt huruvida och på vilket sätt han eller hon skulle hållas fängslad under transporten. Från autonoma tiden kallades ordern vanligen fångpass.
Tjänstebeteckning för ordinarie fångförare i ett härad som under landshövdingen bevakade fångar under fångtransporter, mot ordinarie lön, dagtraktamente och reseersättning för varje transport.
Person som hade till uppgift att bevaka fångarna i ett häkte eller fängelse: fångvaktare, fångkonstapel, fångväktare, fångknekt m.m.
Tjänstebeteckning för fångvaktare i fängelse, åtminstone under autonoma tiden.
Inrättning lydande under krigsmakten för internering av krigsfångar. I Finland förekom fångläger under inbördeskriget 1918 och under andra världskriget 1939–1945.
Transport av fånge eller fångar till och från fängelse, domstol eller straffplats. Fångskjutsarna var före 1727 en del av kronoskjutsen. Då övertogs de av kronan och blev landshövdingens ansvar. Transporten utfördes av kronobetjäningen och tidvis anlitades privata fångförare. Under 1800-talet utfördes de ordinarie fångskjutsarna på fastslagna dagar i cell- eller fångvagnar. Fångskjutsarna administrerades av vaktmästarna på kronohäkten och fängelser, eller länsman, fjärdingsman och andra
Under autonoma tiden från 1880-talet och under självständighetstiden från 1925 om bevakad och omgärdad uppsamlingsplats för fångar vid en järnvägsstation varifrån de transporterades vidare med tåg. Fångstationerna bildade tillsammans med fånghållplatserna så kallade fångforslingsstråt. Termen användes i den finska betydelsen också om fånges placering i fångklass efter 1889.
Ursprungligen fångknekt, senare också fångväktare, en arvodesbefattning vid häkte, fängelse eller tukthus. Fångvaktaren bevakade fångarna under fångvaktmästarens översyn. Fångvaktare förekom särskilt på 1500–1600-talet. De ersattes under senare delen av 1700-talet i Finland ofta med fångvårdare.
Den verksamhet som syftade till att upprätthålla en fånges liv. Den bestod av förvaring, förplägning och fångskjutsning från häktning till frigivning. Från 1780-talet tillkom rehabilitering. Ansvaret för fångvården innehades av landshövdingen, senare guvernören fram till 1860-talet. Då övertogs det av justitieexpeditionen och efter 1918 av Justitieministeriet.
Rörligt artilleri som verkar vid fälthären tillsammans med truppförbanden. Beroende på pjäsernas kaliber indelas fältartilleriet i lätt och tungt fältartilleri.
Krigsdomstol som fungerade som underdomstol inom den finska krigsmakten under andra världskriget. Fältkrigsrätter var verksamma vid fronten och deras uppgift var att behandla brott som begåtts av soldater eller av befolkningen som var bosatt på det ockuperade området. I allmänhet fanns det en fältkrigsrätt vid varje armé, grupp, armékår, division och brigad. Dessutom fanns det även en fältkrigsrätt vid varje skyddskårsdistrikt. Efter andra världskriget fungerade fältkrigsrätterna ännu en tid vid militärdistrikten. Krigsrätterna bestod av en lagfaren ordförande, som kallades krigsdomare, samt en officer och en underofficer eller av en representant som tillhörde manskapet. Krigsdomaren valdes av högsta domstolen och ledamöterna av fördelningens befälhavare. Även de domstolar som verkade under finska inbördeskriget 1918 kallas vanligen fältkrigsrätter.
Militär värdighet som infördes i Sverige under 1500-talet. Fältmarskalken var ursprungligen underordnad generalfältöversten och dennes löjtnant och tillsattes endast för ett visst krigsföretag. Under trettioåriga kriget blev fältmarskalken befälhavare över en självständigt opererande här. I Ryssland utgjorde fältmarskalk den första rangklassen i den militära rangtabellen som introducerades på 1700-talet och som var i bruk under autonoma tiden. I Finland befordrades försvarsrådets ordförande general Gustaf Mannerheim år 1933 till fältmarskalk.
Postdistribution i krig, krigspost. Fältposten räknade sitt grundande i Sverige i den postgångsorganisation som infördes 1628 av Axel Oxenstierna under det polska kriget. Formellt organiserades fältposten i Sverige först under 1800-talet. I Finland förekom fältpost under inbördeskriget och i större skala under andra världskriget.
Högsta militärprästämbetet 1939–1941, från 1820 till 1939 krigspräst som förärats titeln fältprost i egenskap av försvarsmaktens ledande pastor (ylipastori). Fältprosten ingick under vinterkriget i högkvarterets kommandoavdelning, med direkt föredragningsrätt inför överbefälhavaren. Han verkade också som ordförande för fältkonsistoriet. Fältprosten upphöjdes 1941 till fältbiskop.
Av fältprosten och den militära ledningen utnämnd luthersk eller ortodox präst med reservofficersutbildning. Fältprästerna arbetade vid armékårerna, vid varje truppenhet och vid militärsjukhusen, under vinterkriget 1939–1940 särskilt vid fältsjukhusen och centralerna för hemtransport där de ansvarade för de stupade och för sårade soldaters själavård. Fältpräster verkade 1941–1944 också vid varje infanteribataljon, artillerisektion och motsvarande truppförband och vid garnisonerna och skolningscentralerna. En bråkdel tjänstgjorde under fältprosten vid hemmafrontens förband. I fredstid sedan början av självständighetstiden används benämningen militärpräst, under svenska tiden och autonoma tiden krigspräst, vars tjänstebeteckning under autonoma tiden vanligen var bataljonspredikant.
Benämning på fältartilleriet under Gustav Vasas tid.
Arméläkare i fält eller vid flottan med huvudsakligen kirurgiska uppgifter, var upptagen på Krigskollegiums stater. Sedermera användes termen om en person som bland allmänheten utövade den så kallade lilla kirurgin, det vill säga behandling av lättare yttre skador, tandutdragning m.m. År 1753 utökades fältskärernas utbildning med obligatorisk praktik vid Serafimersjukhuset i Stockholm. Kraven för mästarfältskärer var dock obestämda och deras utbildning varierade. År 1795 preciserades kraven och noggrannare bestämmelser infördes. År 1807 krävdes att en fältskär skulle ha de medicinska myndigheternas tillstånd för att praktisera. Under den autonoma tiden skulle det finnas sex fältskärer i varje skarpskyttebataljon. Fältskärer verkade som underofficerare och benämningen var i bruk fram till avskaffandet av de finska skarpskyttebataljonerna 1901–1902.
Truppavdelning som utsattes i en förpostlinje för att tillsammans med andra sådana truppavdelningar utgöra den yttersta bevakningslinjen.
Benämning på den främste veterinären inom en armékår.
Den äldsta underofficersgraden vid alla truppförband förutom kavalleriet. Fältväblar förekom redan hos landsknektarna under 1500-talet, där de ansvarade för manskapets utbildning inom fänikorna. Fältväbeln blev senare kompanichefens närmaste biträde, med avseende på expeditioner och upprätthållandet av den inre ordningen. Tjänstegraden fältväbel togs i bruk inom svenska armén i början av 1600-talet. Graden innehades enligt militiestaterna 1729 av en adjutant, fänrik, löjtnant eller kornett.
Benämning på fältdomstol i andra instans under krig, stadgad 1920–1952 och verksam 1939–1945.
Chef för större statligt fängelse sedan senare delen av autonomin (cirka 1880). Tjänstebeteckningen användes särskilt vid straffängelse, länsfängelse eller tvångsarbetsanstalt.
Tjänstebeteckning för verksamhetsledare för statlig fängelseinrättning under förra delen av autonoma tiden, övergående omkring 1880, i och med inrättandet av straffängelser och länsfängelser, i betydelsen chef för (mindre) fängelseanstalt.
Samlande officiell beteckning för fängelse under autonoma tiden, särskilt det som fanns i Kexholm 1861–1879 och som 1880 ersattes med ett straffängelse för tukthusfångar.
Läkare vid statligt fängelse. I Finland instiftades en fängelseläkartjänst i alla åtta fängelser 1811. Fängelseläkaren skulle vara väl insatt i kirurgi. I praktiken förenades fängelseläkartjänsten ofta med tjänsten som läkare vid länsfängelset.
Befattning för luthersk predikant vid statligt fängelse eller arbets- och korrektionsinrättning. Före 1800-talet sköttes uppgiften ofta av ortens ordinarie präst. Sedan 1816 fanns det en förordning om fånghuspredikanter eller fängelsepredikanter med befattningen som bisyssla. På 1860-talet inrättades egentliga fängelsepredikanttjänster, och de ersatte samtidigt slotts- och spinnhuspredikanterna. Sedan 1920-talet kallades de anställda predikanterna vid fängelserna för fängelsepastorer.
Tjänstebeteckning för psykiatern vid fångvårdsväsendet från och med 1935. Fängelsepsykiatern utnämndes av statsrådet på ansökan. Hans uppgift var att leda och övervaka mentalsjukhuset för fångar och att utveckla krispsykiatrin vid fängelserna.
Trupp, kompani, fotfolk. Benämningen användes redan under medeltiden men fastställdes när Gustav Vasa organiserade det svenska infanteriet efter tyskt mönster. Ursprungligen bestod fänikan av 500 man, som indelades i fem kvarter eller befallningar. Fänikans stab bestod av hövitsmannen, fänriken eller fänikedragaren, profossen, kapellanen, bardskäraren, munsterskrivaren, föreren, vaktmästaren, trumslagare och pipare samt munsterdrängarna. Ibland kunde en fänika ha två fänrikar eller en underhövitsman.
Under medeltiden finsk motsvarighet till skandinaviskt ledungsskepp. Huruvida en organiserad ledung faktiskt funnits är osäkert.
Penningsumma eller värdeföremål som blir given/givet i samband med legoavtal, dels vid anställande av tjänstefolk, dels vid förvärv av nyttjanderätt till jord. Fästepenningen betalades av husbonden eller ägaren som ett tecken på att man slutit ett avtal.
En kronofogdes (häradsskrivares och kronolänsmans) verksamhetsdistrikt som utgjorde en del av ett visst län och som ofta sammanföll med häradet. I distriktet skulle han verkställa mantalsskrivningen, upprätta röstlängder, sköta taxeringsarbetet och skatteuppbörden m.m. Ett fögderi var ursprungligen det område som förestods och förvaltades av en kunglig fogde. Under stora ofreden indelade de ryska ockupationsmyndigheterna år 1717 lagmansdömena i Åbo generalguvernement i fögderier, bestående vanligtvis av 3 eller 4 socknar.
Lag som förbjuder import, tillverkning, försäljning och innehav av alkoholhaltiga ämnen, förutom i medicinska, tekniska och vetenskapliga syften. Förbudslagen gällde i Finland 1919–1932.
Under statarsystemets tid den dräng som var förman för ett arbetslag.
I allmänhet en person som lägger fram ett mål eller ärende inför domstol eller myndighet för beslut. Är den beslutande myndigheten kollegial (såsom vid de centrala ämbetsverken och hovrätterna) deltar även föredraganden i beslutsfattandet.
Hinder att utföra en viss skyldighet inom utsatt tid.
Benämning på den befolkning som under åren 1939–1944 evakuerades från områden som avträddes eller utarrenderades till Sovjetunionen och omplacerades inom Finlands nya gränser. Totalt kategoriserades 11 procent av invånarna som förflyttad befolkning. Till största delen bestod den förflyttade befolkningen av karelare. Från Porkalaområdet omplacerades över 7 000 personer.
Muntlig interaktion i syfte att utreda oegentligheter eller kunskaper (till exempel hus-, polis- eller konkursförhör), också om muntligt eller skriftligt prov med skolelever.
Räntebärande, vanligtvis på flera år löpande förmånsrättsligt efterställt skuldebrev som intygade att innehavaren lånat ut pengar utan särskild säkerhet, oftast till en bank eller ett industriföretag. Ett lån vars andelar benämns förlagsbevis kallas förlagslån.
Beteckning för juridiskt förfarande vid allmän underrätt, ägodelningsrätt, skiljenämnd, ursprungligen också kommissoralrätt, som innebar biläggande av tvist med hjälp av domare och/eller nämnd, skiljedomare eller skiljeman. Beslutet kunde inte överklagas, endast fastställas av högre eller högsta instans. Vid meningsskiljaktighet kunde domstolen krävas på en skriftlig förklaring över förlikningens innebörd. Termen användes också om själva dokumentet innehållande ömsesidiga eftergifter av kontrahenterna. Under medeltiden och fram till början av 1600-talet omfattade förlikning också biläggande av brott, genom avtal om ersättning till brottsoffret. Vid biläggande av rättstvist vid domstol avstod parterna från domstolens prövning av deras mellanhavanden och ingick ett civilrättsligt bindande avtal. Förlikning förekom till 1736 i både tviste- och brottmål, men förbjöds därefter i brottmål (RB 20: § 4). Sedan självständigheten i finländsk rätt användes förlikning närmast om den förhandling som skedde vid skilsmässa och som ledde till hemskillnad.
Förteckning över döda, sårade, sjuka och saknade som upprättades efter en strid eller vid en viss tidpunkt under ett krig. Förlustlistorna omfattade officerare, underofficerare, manskap och hästar.
Av konungen beviljad rätt att tills vidare eller på livstid uppbära grundskatterna från de enskilda gårdar, byar, bol eller socknar som utgjorde förläningsområdet. Förläningarna gavs som belöning för redan fullgjort uppdrag i konungens tjänst eller som ersättning för förluster, åt tjänstemän eller som pension åt deras eller stupade soldaters änkor. Under 1500-talets senare del var förläningar också en avlöningsform för civila och militära ämbetsmän. De indrogs successivt till kronan mellan 1650- och 1680-talet.
Person som i tjänsteövningen står i spetsen (för) eller har ledningen (av något), föreståndare, ledare, styresman, chef, överhuvud, som i tjänsteutövning innehar högre plats än andra. Även ordförande, talman, preses, presidentperson. Förmannen har rätt att befalla, leda och kontrollera de underställdas arbete. Olydnad eller oegentligt uppträdande mot förman i tjänsten är belagd med påföljd.
Nedsättning av ett hemmans mantal och/eller skatt vid minskad skattebetalningsförmåga. Förmedling innebar inte förlust av gårdens rättigheter och indragning av skyldigheterna i anslutning till det vanliga (oförmedlade) mantalet. Skattehemman förlorade dock sina rättigheter i anslutning till skattläggningen, lättnader i rotering och rätt att delta i församlingsval. I Gamla Finland ägde motsvarande minskning av mantal och jordetal rum vid skattläggningsrevisionerna.
Kommunal nämnd som bl.a. verkade som förmyndare för barn födda utom äktenskapet.
Av förmyndare förd eller sammansatt regering bestående av adelsmän som regerade då en omyndig regent hade bestigit tronen tills denne (eller denna) blev myndig. Förmyndarregeringar förekom i Sverige i olika former från och med medeltiden. Efter att arvrike infördes gavs särskilda föreskrifter för rikets styrelse under furstens omyndighet, tidigast i 1544 års arvförening. Förmyndarregeringar har styrt över svenska riket 1290–1302, 1632–1644 och 1660–1672.
Uppdraget att vara förmyndare: sedan 1800-talet uppdrag efter lag eller domstolsförordnande som tilldelats en person (vanligen föräldrar) att handha en minderårigs eller annan omyndigförklarad persons (myndlings) angelägenheter och bevaka dennas intressen och rättigheter. I modern tid är förmyndarskap en allmän medborgerlig plikt, som ingen kan undandra sig utan laga skäl. Vägran kan beläggas med vite i rätten.
Vid domstol förd särskild bok med förteckning över de under denna domstol stående förmynderskapen, med nödvändiga uppgifter om berörda parter.
Rekommendation i form av myndighetsyttrande om förslag till val av ny tjänsteman, där lämplighet kan föregå tjänstemeriter. Termen används även om omständighet i ett avtal, där lagen inte får gälla och om avtal mellan (blivande) äkta makar angående vissa egendomsförhållanden i äktenskapet.
Lägre författning än lag. Gränsen mellan förordning och lag var länge flytande. Med förordning avsågs ursprungligen (från 1545) ett för allmänheten utfärdat påbud, senare en författning som kommit till i annan ordning än en lag och som vanligen kompletterade en gällande lag. Förordningar ges sedan självständigheten av presidenten eller statsrådet, utan riksdagens medverkan.
I det svenska riket och i Ryssland överlåtelse av uppbörden av kronan eller annan innehavare tillhöriga monopolrättigheter mot erläggande av arrendeavgift. Under perioden 1620–1635 överlät svenska kronan i praktiken nästan hela skatteuppbörden åt privata intressenter. Förpaktaren förband sig då att leverera en viss summa vid en viss tidpunkt, men fick behålla ett eventuellt överskott som uppstått vid uppbörden. Till de monopol som tidvis utarrenderades hörde rättigheterna till brännvinsbränning och krögeriverksamhet men även uppbörden av tull och accis.
Pantsätta lös eller fast egendom, också att upplåta panträtt, ta eller få (något) som pant.
Militär avdelad trupp, som under marschbevakning går framför en arméavdelning för att spana och bevaka marschvägen (till exempel förtruppskompani, förtravsskvadron).
Truppers förseende med livsförnödenheter av olika slag. Förplägnaden i krig sköttes ännu under 1600-talet genom att soldaten själv köpte livsmedel för sin sold, vilket ofta ledde till plundring. Under 1700-talet skedde förplägnaden främst ur kronomagasinen eller som kvarters- eller rekvisitionsförplägnad av ortsbefolkningen mot ersättning ur fältportions- och rationsstater.
Ryttare som red framför ekipage eller procession, särskilt om person som red före kunglig eller annan högt uppsatt persons ekipage och banade väg för det.
Underofficer vid intendenturförråd med uppgifter som rörde indrivningen och vården av den materiel som förvarades i förrådet. Vid fortifikationen var förrådsförvaltaren den som ansvarade för ingenjörmaterielen.
Handling som upprättats i samband med en förrättning och som bevisar att den ägt rum.
I lantmäteriförordningen 1916 samlande benämning på lantmätare vid ett länslantmäterikontor. Benämningen ersattes 1928 med förrättningsingenjör.
Lokal enhet inom ett kyrkligt samfund, bildat för religiösa ändamål och förvaltning. En församling omfattar ett visst territorium eller en viss medlemsskara (oavsett var medlemmarna bor). Inom den katolska kyrkan under medeltiden och den evangelisk-lutherska kyrkan sedan reformationen, var församling huvudsakligen ett kyrkligt samfund med egen kyrka och präst. En luthersk kyrksocken (församling) bildade i Finland och Gamla Finland ett pastorat.
Inom den ryska ortodoxa kyrkan i regel territoriellt kyrkligt samfund och administrativ enhet med egen kyrka och egen präst. Sådana församlingar fanns efter 1617 i de områden som det svenska riket erhållit i Stolbovafreden. De ortodoxa församlingarna i det svenska Finland var efter 1721 underställda både domkapitlet i Borgå och andliga konsistoriet i Novgorod, fr.o.m. 1764 konsistoriet i S:t Petersburg. I Gamla Finland lydde församlingarna under andliga konsistoriet i Novgorod, från 1764 under konsistoriet i S:t Petersburg.
Del av en församling, vars verksamhet leds av ett distriktsråd. Församlingsdistriktet har vanligtvis en egen präst, eventuellt också en diakoni- och ungdomsarbetare, samt en kantor. Beslut om bildandet av ett församlingsdistrikt görs av kyrkofullmäktige/församlingsrådet, som också utser distriktsrådet samt godkänner en instruktion för detsamma.
Allmän benämning på präst i ett pastorat, särskilt om biträdande präst som hjälpte till vid ämbetsförrättningarna, förde in information i kyrkböckerna och andra kyrkliga handlingar m.m.
Från 1933 val av förtroendevalda i en församling eller kyrklig samfällighet som skall besluta om dess ekonomi, budget och linjedragningar och som väljer vissa tjänsteinnehavare, till exempel församlingspastorer, kantorer och diakoniarbetare. I ekonomiskt självständiga församlingar väljs medlemmar till kyrkofullmäktige, i kyrkliga samfälligheter väljs därutöver också kyrkoråd för varje enskild församling. Församlingsval hålls vart fjärde år.
Inom stats- eller centralförvaltningen mot framtida redovisning förskjutet penningbelopp med anledning av kostnader som inte genast kan eller får avdras från vederbörligt anslag, som traktamenten för ämbetsutövning eller postavgifter för tjänstebrev. Utbetalade förskottsmedel rapporterades i en årlig förskotts- eller anticipationsförteckning och infördes i förskottskonto och -bok.
Handling genom vilken en myndighet föreslår att någon ska erhålla en viss tjänst. I sådana sammanhang där flera sökande var kompetenta föreslogs vanligen tre i en bestämd ordning. Termen användes inte bara om själva handlingen utan också om yttrandet.
Statsanslag för utgifter som inte kan förutspås och som därför kan få överskridas ifall ett tak inte uttryckligen läggs för utgifterna.
Sedan självständighetstiden en tjänstebeteckning för handläggare vid byrå i ämbetsverk eller ministerium, av högre rang än andra aktuarie. Tjänsten fanns från 1922 bl.a. vid straffregisterbyrån i Justitieministeriet.
Från 1600-talet förekommande tjänstebeteckning för föreståndaren för lantmäterikontor i landskap eller län. Förste länslantmätaren övervakade utförandet av uppmätning och kartläggning av jordområden för ekonomiskt och juridiskt ändamål samt olika förrättningar såsom ägodelning, fastighetsreglering och utstakande av rågångar.
Ett av ministerierna i statsrådet. Försvarsministeriet var en efterföljare till militieexpeditionen vid Ekonomiedepartementet i Finlands senat och till Krigsministeriet, som 1922 bytte namn till Försvarsministeriet. Ministeriet utgjorde högsta förvaltande myndighet för försvarsväsendet och ansvarade för försvarets vidmakthållande och organisering. Verksamheten var fördelad på avdelningar och byråer, vilka stod till förfogande för överbefälhavaren för krigsmakten. Under 1930-talets omorganiseringar i försvarsväsendets högsta ledning kom Försvarsministeriets roll att förstärkas även som stab för försvarsmakten. Under andra världskriget krympte ministeriets organisation från den fredstida uppsättningen då en stor del av dess avdelningar införlivades med Högkvarteret och under mellankrigstiden med den utökade generalstaben.
Alla de krigsmedel (armé, flotta, fästningar), som ett land värjer sig med inför och i krig. I Finland bestod försvarsväsendet av generalstaben, landstridskrafterna, sjöstridskrafterna, luftstridskrafterna, territorialorganisationen, militära skolor, militära- och industriella inrättningar, depåer, militärsjukhusen, militärapoteksväsendet samt krigsdomstolarna. Tillsammans med skyddskårsorganisationen samt gräns- och sjöbevakningsväsendet utgjorde försvarsväsendet republikens försvarsmakt.
Ämbete under Senatens finansexpedition, från 1891 under Handels- och industriexpeditionen. Försäkringsinspektorn ansvarade för granskningen av försäkringsverksamheten i landet och tillämpningen av försäkringslagen. Tjänsteinnehavaren var från 1917 ledamot av Socialstyrelsen. Ämbetet drogs in 1922 då Socialministeriets organisation stadfästes med instruktion och Socialstyrelsen upplöstes. I slutet av 1930-talet inrättades igen en högre och en lägre försäkringsinspektörstjänst vid Socialministeriet i samband med att Försäkringsbyrån ombildades till en egen avdelning för socialförsäkringsärenden.
Arvode för ombesörjd försäljning (av stämplat papper). Provisionen för försäljning av stämplat papper gick till lanträntmästaren och försäljningsmännen, vid utkreditering av stämplat papper endast till lanträntmästaren efter 1803 och fastställdes ånyo 1823.
Skriven eller tryckt uppräkning av något (personer, föremål, händelser eller företeelser) som har något gemensamt eller som i något avseende hör ihop. Inom förvaltningen avses ofta en förteckning över tjänstemän eller ledamöter vid myndighetens beslutsfattande organ som sändes in till högre myndighet för kontroll (till exempel förteckning över konsistorieledamöter införd 1799). Denna förteckning låg efter 1811 till grund för upprättandet av statskalendern.
Sedan cirka 1660 benämning på de militära nyckelposterna i huvudstaden och från och med 1756 högre civila och militära statliga ämbeten från och med generallöjtnants rang. Termen var i bruk också under autonoma tiden (fram till 1917). Regenten kunde besätta dessa ämbeten utan formell ansökan samt förflytta eller entlediga ämbetsinnehavarna utan formell orsak. Förtroendeämbeten innehades av presidenter och chefer för kollegier eller motsvarande verk, justitiekanslern, cheferna för fångvården, lantmäteriet, statens järnvägar, lots-, post-, telegraf- och tullverken samt för skogsväsendet, expeditionschefer, överståthållaren, underståthållaren och polismästaren i Stockholm, landshövdingarna, en rad högre militära befattningshavare samt utrikesförvaltningens ämbets- och tjänstemän.
Angivande av inkommande och utgående varor, skulle ske genast vid fartygets ankomst. Under 1670- och 1680-talet skedde förtullningen i stapelstäderna. Tullbeloppet skulle vara betalt innan varorna fick lossas eller lastas. Senare blev det tillåtet att lossa varorna innan tullen var betald, men de fick ligga oförtullade högst tre dagar.
Skötsel, ledning eller styrelse av något som är reglerat under statsledningens översyn och som utförs av myndigheter eller organ som är speciellt inrättade för det ändamålet. Den uppkom i början av 1600-talet då den inre förvaltningen av landet blev en helt egen verksamhet som sköttes av landshövdingarna och kollegierna. Förvaltningen består i att uträtta göromål som hör till statsändamålet, dock inte lagstiftande och dömande funktioner.
Förvaltningsdomstol i första instans. Dit räknades före 1950 länsrätterna.
Ämbetsbeteckning för ledamot av Högsta förvaltningsdomstolen, ursprungligen placerad i fjärde rangklassen.
Om att lagligen byta ut ett straff mot ett annat, ursprungligen ett bötesstraff mot ett kroppsstraff, sedermera böter mot fängelsestraff. Förvandlingsstraff var ett administrativt förfarande inom domstolsväsendet, omnämnt redan i Magnus Erikssons landslag, stadgat i 1734 års lag och sedan 1889 i strafflagen.

G

Generellt skattefri jord som tillhörde kyrkan och som kommit i kyrkans ägo före 1301.
Person som ansvarar för annan persons handlingar eller löften som borgesman, löftesman.
Sjukhus avsett för den militära personalen. Garnisonssjukhus fanns på alla större garnisonsorter.
En av försvarsmaktens militära skolor, grundad den 26 juni 1933 i Viborg. Verksamheten kom i gång 1934. Under andra världskriget ändrades namnet till Kaasusuojelukoulutuskeskus, och skolan var verksam på flera orter. I december 1944 bytte skolan namn igen, denna gång till Gasskyddskolan, och förlades i Niinisalo. Den lades ner 1952.
Titel för menig uttagen till underbefälstjänst. Gefreiter var en militär grad i den finska militären under autonoma tiden samt i den vita armén 1918. Graden var i bruk även bland jägarna i 27. Kungliga preussiska jägarbataljonen.
Honorärtitel av tredje rangklass som förlänades höga ämbetsmän i Ryssland och under perioden 1822–1917 i Finland, motsvarande militärgraderna överstelöjtnant och viceamiral. Geheimeråd var ursprungligen en titel för medlem av geheimerådskollegiet eller statsrådet i tyskspråkiga länder. Tilltal: ”Vaše prevoschoditelstvo” (sv. Eders/Ers excellens, fi. Teidän ylhäisyytenne, ty. Eure Excellenz).
Militär grad som kan hänvisa både till alla generalsgraderna eller till enbart den högsta graden inom generalitetet. Graden användes sedan slutet av medeltiden för högsta befälhavare över en här eller häravdelning. Under 1700-talet förbands generalsgraderna med en formell grad och ett ständigt befäl, och general blev den högsta generalsgraden i den svenska armén. Termen användes ofta med ett tillägg såsom general av kavalleriet, av infanteriet eller av artilleriet. I Finland befordras försvarsmaktens befälhavare till general.
Titel på en högre officer som biträdde högsta befälhavare över en armé. Under 1700-talet utnämndes generaladjutanter även i fredstid, och genom generaladjutantsinstruktionen 1788 ingick de som grad i generalstaben. En generaladjutant i en armé i krig kallades generaladjutant för expeditionen.
Ämbetsman i Krigskollegium från och med 1673 och i Kungliga Majestäts kansli från och med 1713. Generalauditörens uppgift var att föredra juridisk-militära mål i högsta instans. Generalauditören erhöll instruktion 1683, var chef för generalauditörsexpeditionen samt ledamot av generalkrigsrätten 1683–1770. Generalauditör var också en militär titel på 1630–1640-talet. I Finland kallades generalauditör under den autonoma tiden för överauditör.
Tjänstebeteckning för högsta chefen för ett chefsstyrt ämbetsverk sedan senare delen av autonomin. I allmänhet har generaldirektören ensam beslutanderätt. Direktions-/styrelseledamot eller föredragande har dock rätt och plikt att till protokollet låta anteckna sin särskilda mening, om den avviker från det fattade beslutet. Under självständigheten har generaldirektörer också förekommit i kollegiala ämbetsverk, exempelvis i Statens revisionsverk.
Medicinalstyrelsens ledande tjänsteman. Fram till 1927 var generaldirektören ledare i ett kollegium bestående av ett antal medicinalråd. Därefter fungerade han som ensam ämbetsverkschef med olika avdelningar under sig. Generaldirektören skulle vara medicine och kirurgie doktor, samt legitimerad läkare. Han gjorde årligen inspektionsresor för att inspektera sjukhus, andra sjukvårdsinrättningar samt apotek.
Benämning på den del av generalbesiktningen som gällde flottans fartyg. Generalflottbesiktning skedde vartannat år under de år som det inte gjordes någon generalhusbesiktning.
Parallell benämning på de ståthållarskap som existerade i Ryssland 1775–1796 som regionala förvaltningsdistrikt.
I Ryssland var generalguvernör från 1708 till 1775 endast hederstitel för vissa guvernörer, 1775–1796 parallbenämning på ståthållaren, högsta styresmannen, i ett ståthållarskap eller generalguvernement, i Viborgs ståthållarskap/generalguvernement under ståthållarskapsperioden 1784–1797. Under stora ofreden från 1717 var generalguvernör en benämning som användes om landshövdingen över Åbo landshövdingedöme. Under lilla ofreden var generalguvernör en tjänstetitel för den 1742 tillträdda högsta styresmannen för den ryska civilförvaltningen. Denne blev utnämnd till generalguvernör över storfurstendömet Finland samt Åland och Österbotten.
Kejsarens personliga representant och den högsta chefen för den civila exekutiva styrelsen i storfurstendömet Finland 1808–1917. Generalguvernören stod i militär och civil rang över alla tjänstemän i rangordningen. Generalguvernören hade huvudansvaret för verkställigheten av kejsarens bud, befallningar och förordningar och för den inre ordningen och säkerheten. Han var senatens ordförande och hade efter 1826 ensamrätt att föredra finska ärenden direkt för kejsaren. Han var också chef över länsstyrelserna, förvaltningens civila tjänstemän och den finska militären. Generalguvernören kunde som senatens ordförande ifrågasätta senatens anmärkningar också i de fall där han själv varit med om att fatta beslutet. Om generalguvernören hade en annan åsikt än senatens majoritet skulle ärendet automatiskt hänskjutas till kejsaren. Generalguvernören skulle alltid höras vid tjänstetillsättningar. Efter 1896 skulle han alltid höras vid senatens beslut, även om han inte varit närvarande vid plenum. Generalguvernören var chef för Generalguvernörskansliet och 1833–1854 för sidokansliet i S:t Petersburg. Generalguvernören innehade den högsta verkställande och dömande makten (frånsett civila mål) samt var fram till 1905 kommendör över de i Finland stationerade ryska trupperna. Generalguvernörens befogenheter utökades under Krimkriget 1854–1856 och 1903–1905, men han fick inte blanda sig i ärenden under beredning eller i rättsutövningen. Generalguvernören kunde vara rysk undersåte.
Tidvis titel för chefen för intendenturkåren, tillika chefen för arméförvaltningens intendenturavdelning, i krig också för generalkrigskommissariatet i fält. Generalintendenten ansvarade för arméns beklädnad och förplägnad, underhåll och remontering, i krig också för generalstabens ekonomi och redovisningen av den. Svenska örlogsflottan hade 1789–1794 en egen generalintendent. Generalintendenter förekom även under den autonoma tiden inom det finska krigskommissariatet.
Äldre benämning i Sverige på högsta befälhavaren för en här eller flotta.
Kollektivbeteckning för alla generalspersonerna i generalstaben, inkluderande befattningen som högste befälhavare, kallad general en chef eller generalissimus. Sedermera användes temen om arméns alla generaler.
Högsta värdigheten inom konsulsväsendet. Generalkonsuln lyder omedelbart under utrikesministern och har den högsta ledningen av konsulatväsendet i det land där han eller hon är stationerad. I allmänhet utövar beskickningschefer även generalkonsulsfunktionerna, men i länder där man saknar beskickningar kan utsända generalkonsuler förestå skilda generalkonsulat.
Chefen för generalkrigskommissariatet vid armé i fält. Generalkrigskommissarien var upptagen på Krigskollegiums kammarstat under senare delen av 1600-talet och under 1700-talet.
Överdomstol vid den svenska krigsmakten. Den inrättades 1683 som en från Krigskollegium fristående instans. Generalkrigsrätten hade sin föregångare i den överstekrigsrätt i fält som grundades 1621 och den krigsrätt som grundades 1630. Generalkrigsrätten blev permanent först 1727 och bytte namn till Generalkrigs- och leuterationsrätten.
Titel på den officer som ledde en armés marsch och förläggning i fält samt ansvarade för uppförandet av befästningar och utförandet av belägringar. Titeln förekom för första gången i Sverige 1579. Generalkvartermästaren blev 1634 chef för fortifikationerna och deras personal. Titeln ersattes 1806 med direktör för Fortifikationen. Generalkvartermästare förekom även i den finska armén som chef för den operativa avdelningen.
Militär generalsgrad. Generallöjtnanten var ursprungligen generalens ställföreträdare eller närmaste man. Generallöjtnant var en militär titel i Ryssland av tredje rangklassen i den militära rangtabellen. Tilltal: ”Vaše prevoshoditel´stvo”. I det självständiga Finlands armé har generallöjtnanten utgjort den näst högsta militärgraden.
Militär grad av lägsta generalsgraden och tjänsteman i diverse ledande uppgifter inom svenska och finska indelta armén, samt vid kejsarens svit under autonoma tiden. Generalmajoren var skyldig att erlägga bl.a. slottshjälpen. Generalmajoren vid Stockholmska fortifikationsbrigaden bar 1729 tjänstebeteckningen direktör, men erhöll lön motsvarande en generalkvartermästare.
Styresman för lantmäteriet 1628–1642 med kunglig fullmakt. Generalmatematikern ansvarade för uppgörandet av kartor över de svenska landskapen, geometriska mätningar för skattläggningen, ägodelningar och fortifikationsändamål samt mätningar som främjade utvecklingen av kommunikationerna och bergsbruket. Han skulle också utbilda nya lantmätare. Tjänsten innehades av Andreas Bureus och den indrogs efter hans död. Den nya inrättningen underställdes därefter Räkningekammaren (Kammarkollegium).
Generalsperson eller flaggman som på grund av sitt ämbete eller tillfälligt förordnande förrättade generalmönstring.
Utförlig förteckning som upprättades till varje generalmönstring. Generalmönsterrullorna innehöll information om soldaterna och deras tjänstgöring.
Benämning på den besiktning av manskap och material inom krigsmakten som infördes efter det yngre indelningsverkets genomförande under 1680-talet. Generalmönstringen hölls var femte och ibland vart tredje år och förrättades av kungen själv eller av honom utsedd generalmönsterherre, biträdd av en generalmönstringskommissarie. Under mönstringen var landshövdingen närvarande för att bevaka rote- och rusthållares rätt.
Centralt ämbetsverk under Kanslikollegium vilket ansvarade för rikets postväsende och vars chef, överpostdirektören, föredrog postärendena för Kanslikollegium. Inrättningen utgjorde ursprungligen Stockholms postkontor, som 1683 upphöjdes till centralt ämbetsverk och 1697 fick namnet Generalpostkontoret. Det indelades i två kontor och en postexpedition. År 1749 inrättades ett postkammarkontor vid Generalpostkontoret. Då Kanslikollegium drogs in 1801 föredrog överpostdirektören postärendena direkt för Kunglig Majestät och hans kansli, postdirektörskansliet, ansvarade som separat ämbetsverk för postväsendet.
Den högsta militära operativa staben för landets krigsmakt med uppgift att i krigstid biträda de högre befälhavarna vid truppernas ledning och i fredstid utarbeta mobiliseringsorder, uppmarschplaner, ansvara för den militära kartläggningen m.m. För inträde i generalstaben fordrades vanligen en examen i ett högre militärläroverk och en tids tjänstgöring vid generalstaben. I Sverige utvecklades generalstaben speciellt under Gustav II Adolfs tid. Under stora nordiska kriget utgavs två förordningar rörande generalstabstjänstens bestridande, och 1788 utfärdade Gustav III en generaladjutantsinstruktion. Enligt 1806 års instruktion bestod generalstaben av generaladjutanter samt över- och stabsadjutanter.
Verkställande organ inom Finlands försvarsmakt. Generalstaben lydde under Befälhavaren för krigsmakten och ansvarade i samråd med Försvarsministeriet för försvarsväsendets allsidiga utveckling. Generalstaben var uppdelad i en organisations- och en mobiliseringsavdelning, en statistisk avdelning, en utrikesavdelning, en operativ avdelning och en kommandoavdelning. Efter förändringar i försvarsväsendets ledning 1938 bestod Generalstaben av operativa avdelningen och utrikesavdelningen. Både inom avdelningarna och fristående fanns ett varierande antal byråer. Flera byråer och verksamheter överflyttades mot slutet av 1930-talet till Försvarsministeriet. Under andra världskriget bildade Generalstaben en del av Högkvarteret och bytte efter kriget namn till Försvarsmaktens huvudstab.
Titel på den förnämste superintendenten i en hel svensk provins eller ett erövrat mindre land. Generalsuperintendenter fanns i Livland, Greifswald, Bremen och Verden 1630–1721 och i Pommern 1719–1810. Under Karl XII:s tid var generalsuperintendent också en titel på den högsta kyrkliga ämbetsmannen inom armén.
Titel som började användas i slutet av medeltiden om en armés högsta befälhavare. Titeln föll bort i den svenska armén men har behållits i andra länder.
Den sammanlagda debiteringen av skatter som gällde ett helt härad eller en stad. Häradsskrivaren eller stadskassören skulle årligen upprätta en uppbördsbok hemmansvis där varje mantalsskriven person upptogs med både lägenhetens och personernas avgifter. Uppbördsboken skulle godkännas av landshövdingen och tillställas kronofogden före uppbördsstämmorna.
Sammanskott av livsmedel, en skatt som bars upp för att proviantera någon som på ämbetets vägnar kom till trakten. Enligt Magnus Erikssons landslag hade kungen enbart rätt till gengärd i samband med eriksgata. I vissa delar av svenska riket omvandlades gengärden till en stående årlig skatt till kronan. Biskopen bar upp gengärd för sig och sitt följe vid kyrkoinvigning och visitation. År 1403 förbjöds ämbetsmän att pålägga gengärd, medan drottning Margareta behöll rätten till en sådan åtgärd för sig och Erik av Pommern. Personlig gengärd till kungen har belagts vid flera tillfällen under 1400-talet. I Finland var gengärderna en viktig del av skattebördan, och bönderna levererade livsmedel och foder till slotten för kungarnas gästning och till länsmans- och bolmansgårdarna för fogdarnas, domarnas och andra ämbetsmäns gästningar. För en gård var gengärden högst en tunna öl med tillhörande kost och foder.
Avgift som landbönderna under senmedeltiden och under 1500-talet betalade jordägaren vid sidan av avraden. Gengärden gällde både för frälsejord och för kyrkojord. Kronan började uppbära avgiften när kyrkogodsen indrogs på 1500-talet. Under 1500-talet användes uttrycket ofta i betydelsen ”avgift från landbojord”.
Benämning på de allra äldsta geometriska kartorna i Sverige för skattläggningsändamål. Benämningen används inom forskningen och i arkiv. De geometriska jordeböckerna ger enbart uppgifter om inägorna (tomt, åker). De bands in i bokband i Kungl. räkningekammaren (Kammarkollegium).
Upplärd lönarbetare underställd mästaren av ett skrå, under medeltiden mästersven eller sven. För att bli gesäll krävdes tjänst som lärpojke i 3–5 år med fullgjorda prestationer såsom erlagda ”utskrivningspengar” och avgift till gesällernas kassa, den så kallade gesällådan, till 1720 även sedvanlig traktering (utskänkning) av gesällerna. Därutöver krävdes ett gesällprov och gesällbrev, som bevis på yrkeskunskap.
Bok i vilken gesällens arbetsgivare införde uppgifter om hans arbete och uppförande.
Skriftligt intyg över fullgjort gesällprov som slog fast att lärlingen blivit gesäll. Gesällbrevet utfärdades av skråämbetet i staden. Det innehöll uppgifter om gesällens namn och ålder samt mästarhushållet där han arbetade.
Befattningshavare som hade i uppgift att övervaka ordningen inom en judiciell samhällsfunktion under svenska tiden och autonoma tiden fram till 1850. Inom polisväsendet: motsvarighet till den senare tjänstebeteckningen konstapel, äldre och yngre konstapel, inom det militära rättsväsendet: betjänt som ansvarade för ordningen, i vissa fall också för bestraffningar.
Medeltida sammanslutning av allmän karaktär, präster, köpmän eller hantverkare. De äldsta gillena i Sverige var sammanslutningar för kristna köpmän. Gillet styrdes av en ålderman, två förtroendemän och kyrkvärden. Efter reformationen uppfattades gillena som andliga stiftelser vilkas egendom kunde indras till kronan. Den slutliga dödsstöten för gillena kom 1544. De tidigaste uppgifterna om gillen i Finland är från 1300-talet.
I staterna kring Östersjön borgarkorporationer, vanligen så att de ledande handelsmännen hörde till ”Stora gillet”, hantverkarna till ”Lilla gillet” eller ”Mindre gillet”. I Ryssland var gillena, till antalet två eller tre, från och med 1721 klasser till vilka stadsinvånarna hänfördes enligt aktivitet eller förmögenhet. Från och med 1742 hänfördes endast handelsmän till gillena. Gillessystemet omorganiserades 1775 och på 1780-talet, varvid förmögenhetens storlek blev bestämmande faktor för tillhörigheten till de tre skattegillena och de handelsrättigheter som medlemskapet medförde. Medlemmarna i de tre gillena bildade från och med 1785 en av de sex invånarklasserna i städerna. I Gamla Finland infördes skattegillena 1787 och de existerade till 1812.
Medeltida sammanslutning av andlig och social karaktär med säte i en stad. Av de finska stadsgillena är de i Åbo bäst kända. Där fanns det sex medeltida gillen. Heliga tre konungars gille grundades 1449 och fick stor betydelse på grund av sin aristokratiska karaktär. I Viborg är endast ett medeltida gille känt. Medlemmar i stadsgillena var borgare, särskilt köpmän, klerker och frälsemän. De finska gillena hade både manliga och kvinnliga medlemmar. Medlemmarna behövde inte vara bosatta i staden. De finska gillena försvann i slutet av 1500-talet då deras egendomar konfiskerades.
Byggnad som tillhörde ett gille och där gillets sammankomster ägde rum. Gillestugor nämns i många källor där gillen omtalas. I gillestugan hölls ofta också ständermöten och ting.
Kommentar till eller tolkning av den kanoniska rätten. Glossa ordinaria eller magistralis bestod av över 100 000 kommentarer till Corpus juris civilis, Institutes och Digests. Den sammanställdes av Franciskus Accursius i Italien i början av 1200-talet.
Varje steg på rangskalan inom ett ämbetsverk, särskilt inom militären och sjömilitären, även inom ordenssamfund.
Lärdomsvärdighet som efter avläggande av vissa prov erhålls vid ett universitet eller en högskola.
Disputation för vinnande av akademisk (doktors-)grad. Termen har även använts om själva avhandlingen (gradualavhandling) vid ett sådant tillfälle.
Tilldela någon en akademisk lärdomsgrad (i allmänhet doktorsgrad).
Under 1500-talet en skattekategori för samer i lappmarkerna.
Nådegåva, bestående till exempel av pension eller penningunderstöd, som betalades åt avskedade befattningshavare eller åt deras änkor och barn. Betalningen skedde från speciella kassor som till exempel Vadstena krigsmanshuskassa, flottans pensionskassa, hovstaternas gratialkassa och domkapitels kassa. Gratial kunde även utbetalas av enskilda personer eller bolag.
Tillfällig och frivilligt lämnad ersättning för gjorda tjänster, penninggåva vid sidan av lön eller arvode (såsom belöning eller erkänsla åt (underordnad) tjänsteman för gott arbete). I svenska armén var gratifikation ett understöd åt avskedade krigsmän.
Skuld, krav, fordran. Benämning på (betungande) skatt, pålaga, avgift till kronan eller inteckningsbesvär. Eftergift innebar efter 1778 erläggande av charta sigillata-rekognitionsavgift.
Intyg från domstol med uppgift om vilka inteckningar (panter) som belastar en viss fastighet. Beviset utfärdas av den underrätt (tings- eller rådstugurätt) där egendomen är belägen.
Kyrklig funktionär eller befattningshavare, med ansvar för att gräva och täcka gravar. Gravgrävare omnämndes inte i kyrkolagen 1686. I praktiken verkade ändå gravgrävare i många församlingar. Från 1869 var gravgrävare en befattningsinnehavare som var anställd av kyrkorådet, och räknades till kyrkobetjäningen.
Utdrag ur jordregistret 1895–1985 över de förhållanden som belastade en fastighets rättigheter såsom panträtt, nyttjanderätt och inteckningar och servitut, ursprungligen också bördsrätt, legorätt och sytning.
Ursprungligen benämning på soldat som hade i uppgift att kasta handgranater. Senare användes titeln om en infanterist vid ett elitförband, där grenadjärerna utvalts av det bästa soldatmaterialet. I Sverige förekom grenadjärer från och med slutet av 1600-talet. Under 1700-talet försvann skillnaden mellan grenadjärer och övrigt infanteri.
Adelstitel. Ärftlig grevetitel infördes av Erik XIV 1561 och utgjorde då den högsta värdigheten inom ridderskapet och adeln. Greven innehade särskilda privilegier, vilka utökades av Johan III. Åren 1623–1766 utgjorde grevar och friherrar första klassen inom Riddarhuset. Klassindelningen slopades under frihetstiden men introducerades igen av Gustav III 1778. Den förblev i bruk till 1809 i Sverige och till 1917 i Finland.
Under medeltiden sällsynt titel i de nordiska länderna. I Sverige förekom ”comes” på 1100-talet någon gång i stället för ”dux”. På 1300-talet använde Erengisle Sunesson jarl på latin titeln ”comes Orchadensis”. I andra fall förekommer greve enbart om holsteinska och andra kontinentala grevar. I landslagarna fastställdes att kungadömet inte fick bli grevedöme eller mindre.
Ärftlig territoriell förläning med omfattande privilegier. Innehavaren fick uppbära årlig ränta, kronotionde och saköre. De första grevskapen inrättades 1561. De indrogs till kronan genom reduktionen 1680. Från 1562 rätt att undanta tre av sätesgårdarna inom sitt grevskap från rusttjänst, från 1571 blev ett grevskapet ärftligt på ättens manslinje efter förstfödslorätt. Innehavaren fick uppbära: 1) årliga räntan, 2) kronotionden av hela eller av större eller mindre del av länet, 3) kungens andel i de sakören, som ådömdes såväl grevskapsbönderna som landbönderna på grevens eller grevinnans arv- och egna gods, samt 4) alla häradshövdingerättigheter inom länet, med vilket privilegium följde rättigheten att tillsätta häradshövdingen, dock inte domsrätt över grevskapet, 5) uppbära halva lilla tullen och en tredjedel av accisen i städerna, dock inte i nygrundade städer som efter 1651 fick grundas i stadslösa grevskap och som njöt skattefrihet i tio år. Grevskapsprivilegierna utökades ytterligare 1644, då största delen av skatterna från grevskapet tillföll greven ensamt. Grevskapet kunde förestås av änkan till den siste ättlingen av den grevliga manslinjen under hennes livstid.
I materiell betydelse en benämning på alla de lagar som tillsammans bildar ett lands konstitution och på vilka all övrig lagstiftning baserar sig. I officiell betydelse är en grundlag en särskild form av lag som står över alla andra lagar och som stiftas, ändras, avskaffas och kompletteras i en speciell (grundlagsrättslig) ordning. Konstitutionen stadgades under svenska tiden i konungabalken och i RF (regeringsform) 1719–1720, under självständigheten i RF 1919, ministeransvarighetslagen, lagen om riksrätt (1922) och RO (riksdagsordning) 1928, vilka införlivades med Finlands nya grundlag 1999. Innehållet i andra lagar får aldrig strida mot vad som står i en grundlag. Grundlagarna är svårare att ändra än andra lagar. En vanlig lag kan ändras genom ett beslut i riksdagen, men för att ändra en grundlag måste riksdagen fatta två likadana beslut och dessutom måste ett allmänt riksdagsval ha genomförts mellan de två besluten. Anledningen till att grundlagarna är svåra att ändra är att de utgör grunden för demokratin. Riksdagen ska inte kunna fatta förhastade beslut som inskränker människors grundläggande fri- och rättigheter.
Från 1500-talet benämning på kronans omedelbara ägande- och dispositionsrätt till landets alla allmänningar, speciellt skogar, större vattendrag, malmfyndigheter och andra naturtillgångar.
Samlande benämning på en till jordägaren årligen utgående avgift för nyttjanderätten till en osjälvständig jordlägenhet (jordskyld, arrende, avgift, tomthyra, tomtöre).
Beteckning för de skatter och skyldigheter som vilade på jorden, främst jordeboksräntan och mantalsräntan.
Skiljelinje mellan till exempel fastigheter, kommuner, län och stater.
Tulltjänsteman som med hjälp av en tullvaktmästare skötte gränsbevakningen i ett visst distrikt. Gränsfiskalen var underställd gränsinspektören.
Tulltjänsteman som förestår gränsbevakningen vid Finlands gräns i öster och i norr.
Grupp personer som företräder två stater och har i uppdrag att utstaka, beskriva och kartlägga gränsen mellan staterna. En gränskommission består av befullmäktigade ombud från två till varandra gränsande stater. Gränskommissionen sammanträder vanligen vid fredsslut för att verkställa därvid avtalade territoriella förändringar.
På markytan (ibland också under markytan) placerat tecken som visar ett jordområdes gräns mot ett annat. Gränsmärkena markerar gränser mellan enskilda jordegendomar, socknar, härader och länder.
Underbetjänt vid tullverket som till häst övervakade riksgränsen för att förhindra olovlig införsel av varor. Från 1923 användes beteckningen gränsuppsyningsman.
Tull som togs ut på varor som fördes in eller ut ur landet. Den infördes av Karl IX och upprätthölls till 1613. Gränstullen återinfördes 1638. Den förestods av en gränstullmästare.
Förvaltningsdistrikt som utgjorde grunden för regionalförvaltningen i Ryssland från 1708–1711 och avvecklades på 1920-talet. Guvernementsförvaltningen lydde under Dirigerande senaten. Rysk guvernementsförvaltning infördes inte 1809 i storfurstendömet Finland. Gamla Finland bildade från 1744 ett guvernement, Viborgs guvernement 1744–1783 och 1797–1802, Finländska guvernementet 1802–1811. Ett guvernement motsvarade ett län eller en provins, och termen användes särskilt om ett erövrat område eller en koloni. Termen användes också om själva ämbetet såsom guvernörskap, provinsstyresmannaskap, under 1594–1616 om ståthållarskap.
Titel från 1500-talet till början av 1800-talet för ståthållare på ett slott, över en provins eller ett livgeding och från 1700-talet för chefen för krigsakademien på Karlberg. I Sverige fanns en guvernör på Gotland 1654–1689, i Skåne 1698–1719, Bornholm 1658, Halland 1645–1657, Bohuslän 1658–1679, Jämtland, Härjedalen och Trondheims län 1658, Västernorrlands län 1664–1719, Ingermanland 1617–1729, Narva 1629–1684, Estland 1561–1673, Riga 1621–1710, Dorpat 1626–1687 och 1694, Ösel 1645–1710, Kurland 1702–1709 och Vismar 1649–1803. Guvernör över änkedrottningens livgeding 1634–1655.
Ämbetsman som innehade den högsta civila och militära myndigheten i bl.a. guvernement, län och provinser. Ämbetet avskaffades i Regeringsformen 1719. Guvernörer fanns också i de fåtaliga kolonier som Sverige hade. I Finland fick landshövdingarna titeln guvernör 1837. Denna titel upphävdes 1918 och begreppet landshövding återinfördes.
Statligt läroverk eller högre undervisningsanstalt som förbereder eleverna för universitetsstudier. De första gymnasierna grundades i Sverige på 1620-talet. Gymnasiet i Åbo grundades 1630. Det flyttades 1640 till Viborg och 1721 till Borgå. Det andra gymnasiet i Finland grundades 1838 i Viborg. Studentexamen knöts 1852 till gymnasiets lärokurs och blev 1872 gymnasiets dimissionsexamen. Undervisningen avsåg att förbereda eleverna för vetenskapliga studier, specialstudier eller för uppgifter som krävde boklig bildning. I praktiken innebar det att de gamla katedral- eller domskolorna byggdes på med ett lektorat. De första gymnasierna stod direkt under biskopens uppsikt, och han bestämde över både läroämnen och kurser. Gymnasierna blev genom skolordningen 1649 då uttryckligen läroanstalter mellan lägre skolor och universitet. Prästutbildningen var i stor utsträckning förlagd till gymnasiet. Gymnasiet hade fyra klasser. Ett fullständigt gymnasium hade sju lektorer av vilka två var teologer.
Post som befordrades till fots. Gångpost infördes 1620 då ståthållarna blev skyldiga att anställa länsbudbärare, som till fots förde deras månadsrapporter till regeringen i Stockholm. Gällde från 1635 också postgången mellan fogdedömena. Enligt postordningen från 1636, som införde det indelta postverket, skulle postdrängarna alltid färdas till fots. I praktiken innebar de strama tidsramarna för postgången att postdrängarna sprang till nästa posthåll.
Arbetsledare (inspektor, befallningsman, rättare) på en större lantgård, förvaltare på en lantgård (ofta kungsgård eller adelsgods och dylikt) eller person som ansvarade för skötseln av ett landbogods. Gårdsfogde var ursprungligen en benämning på kungsgårdarnas fogdar, som förvaltade kungsgårdar och bl.a. hade i uppgift att indriva kronans skatter. Gårdsfogden kunde också vara den ledande tjänstemannen i ett gårdsfögderi.
Fögderi som på 1500-talet skapades med ett gods som utgångspunkt och förestods av en gårdsfogde.
Samling rättsnormer från och med Gustav Vasas gårdsrätt 1544 till och med Karl X Gustavs hovartiklar 1655. Gårdsrätten reglerade förhållandena för militära och civila tjänstemän vid hovet, sedermera för allt underlydande krigsfolk och tjänstefolk på konungens slott, borg eller gård samt på fästningar.
Samling rättsregler, huvudsakligen av disciplinär och straffrättslig karaktär, som främst var avsedda för besättningarna på kungliga slott och gårdar. Den äldsta bevarade gårdsrätten är Magnus Erikssons gårdsrätt från cirka 1332. Ursprungligen gällde gårdsrätterna endast på kungsgårdar. Många av de på 1400-talet nedskrivna gårdsrätterna utsträcker giltigheten också till kungens råd på deras gårdar. Ibland tillades också att gårdsrätterna skulle tillämpas av alla kungens hövitsmän och ämbetsmän, oberoende av var de befann sig.
Sedan medeltiden känd benämning på muntliga vädjanden till konungen gällande juridiska ärenden. Under medeltiden behandlades de vid räfst- och rättartingen. Har senare kvarstått som allmän benämning för till konungen (senare staten) riktade skriftliga besvär och ansökningar om rättelse, nåd och dylikt.
Tidigare benämning på pastorat, i betydelsen kyrkoherdens verksamhetsfält eller kyrkoherdebefattning. Ibland användes begreppet också om ett pastorats geografiska område.
Benämning på allmän höpålaga för krono- och skattehemman i Viborgs län. Gärdehöet var en del av avradsspannmålen och en ständig ränta också under 1800-talet.
Ursprungligen tillfällig skatt, senare del av ordinarie räntan i Gamla Finland, uppbördstitel i jordeboken. Gärdehömedlen uppbars i hö av frälsehemman.
Person på landet som inte brukade ett hemman eller kronotorp och som försörjde sig på enklare hantverk. I stad var en gärningsman en person som inte hörde till borgana utan till den arbetande klassen och som försörjde sig på ett enkelt yrke. Gärningsmännen var efter 1773 befriade från alla personella utskylder så länge de hade fyra eller fler barn, till dess det yngsta fyllde åtta år eller de äldre barnen fått årstjänst, gick i lära eller försörjdes av andra.
Person som uppehöll sig i en stad utan att vara borgare där. Gästrätten reglerades i mitten av 1300-talet. Gästen hade inte rätt att handla med en annan gäst eller med icke-borgare i staden. Han fick inte heller göra handelsresor till landsorten eller bihamnar. De flesta gästerna var tyska köpmän, och gränsen mellan borgare och gäst var flytande. Under 1400-talet överskreds också bestämmelserna i stadslagen i praktiken.
Person som hade i uppdrag av myndigheterna att mot betalning tillhandahålla resande husrum och stallplats, mat och skjutslägenhet mot vissa friheter. Gästgivarna var bosatta vid allmän väg. Beteckningen användes även om föreståndare på gästgivargård (gästgiveri) eller person som mot betalning tillhandahöll mat och dryck (värdshusvärd).
Skjuts som gästgivare tillhandahöll resande, förekom som håll- och reservskjuts.
Logi- och utskänkningsställen som var placerade med jämna mellanrum längs de allmänna vägarna. Gästgivarna skulle efter 1734 (och 1766) mot skälig betalning hålla den vägfarande med ståndsmässigt husrum med mat, stall och foder för hästarna och förvaringsrum för åkdon. De skulle också erbjuda ombyte av hästar och åkdon om den resande inte hade eget färdmedel. Om gästgivaren inte hade egen skog var det häradets ansvar att förse honom med virke för underhåll av byggnader.
Gemensam benämning på den gästgivar-, håll- och reservskjuts som gästgivare var skyldiga att utföra. Ursprungligen upplät gästgivarna endast hästar för skjutsningen. Efter 1664 fastslogs skyldigheten till åtta hästar, och det bestämdes att den angränsande allmogen måste upplåta sina hästar för skjutsen vid behov (reservskjuts). År 1766 fastslogs bestämda tider för det som kallades hållskjuts. Efter 1793 fick de skjutsskyldiga hemmanen inte tvingas till fler än en skjutsresa per dag med sina egna hästar.

H

Finsk ryttare under trettioåriga kriget.
Tjänsteman vid hallrätt som biträdde hallmästaren i övervaktningen av de fabriker och hantverkare som inte lydde under skråordningen.
Vid rusthållet för längre tid bestående vakans, som innebar att rusthållaren uppsatte enbart häst och mundering, inte ryttare.
Storlek på egendom som motsvarade den åkeryta som besåddes med en halv tunna utsäde.
Ursprungligen ägare av bruk utan egen masugn och som drev stångjärnssmide av köpt tackjärn.
Ständig ränta för stångjärnverk och ämneshamrar i en viss mängd av bruket framställt plattjärn och fyrkant fram till 1774, då skatten även fick utgå i penningar. Järnet levererades till städernas metallvågar, från 1781 senast den 1 juli, efter 1811 inom augusti månad. Från 1819 auktionerades skattejärnet ut till högstbjudande.
En av de äldsta formerna för jordskifte, omnämnt i landskapslagarna. Hammarskifte delade in byns nyligen uppodlade utmarker i oregelbundna jordstycken som bytte brukare varje år eller med vissa års mellanrum. De av gammalt odlade och sedan urminnes tid reglerade huvudåkrarna nära tomterna sades ligga i fornskifte. Landskapslagarna stadgar inte om hur ägoförhållandena reglerades. Hammarskifte anses inte vara ett jordskifte i egentlig bemärkelse. Besittningsrätten till byns samfällda bättre åkrar och ängar reglerades förmodligen enligt samma principer som i sol- eller tegskiftet.
Plats för lastning och lossande av fartyg. Under medeltiden skulle ett handelsfartyg som kom till en stad med hamn lägga till vid brobänken och underrätta fogden. Denne hade förköpsrätt. Fartyg som låg förtöjda med enbart barlast, måste lämna plats åt nyanlända. Staden hade flera personer anställda för hamnarbetet.
Tjänsteman med befäl över hamninrättningarna i stapelstäder och större sjöstäder. Hamnkaptenen var chef i hamnkontoret i Helsingfors. En hamnkapten fanns år 1897 också i Åbo.
Förvaltningsenhet som skötte hamnverksamheten i staden. I Helsingfors leddes verksamheten 1897 av hamnkaptenen biträdd av en hamnmästare i Sörnäs och en hamnkontorsbokhållare. I städer som saknade hamnkapten leddes verksamheten av hamnmästaren. I Björneborg fanns dessutom en hamnkontorsföreståndare.
Uppsyningsman i mindre hamn. Efter 1665 var hamnmästare titel på hamnkaptenens närmaste man i vissa hamnar. I Raumo kombinerades tjänsten som hamnmästare med tjänsten som hamnkassör.
Hamnavgift som från cirka 1540 uppbars av varje inkommande fartyg efter varje läst eller lästetal. Motsats: hamnavgift för varor.
Polis i import- och exporthamnarna under 1900-talet.
Tätortsliknande bebyggelse som administrativt i visst hänseende skiljde sig från den omgivande landskommunen. Skattetekniskt hörde dock handelsbyn till landskommunen eller socknen. Handelsbyn leddes av en ordningsman. Den första handelsbyn i Finland planerades 1775, men förverkligades som stad. Den första handelsbyn grundades 1858. Många av handelsbyarna blev senare självständiga köpingar.
Riksdagsutskott under frihetstiden, ansvarade för frågor rörande handel och manufakturer. Handels- och manufakturdeputationen bestod av ledamöter dels från Sekreta utskottet, dels från Kammar-, Ekonomi- och Kommersdeputationen. Deputationen var vanligtvis indelad i två utskott, Handelsutskottet och Manufakturutskottet.
Statlig handelstjänsteman som under perioden 1835–1917 hade i uppgift att bevaka finska köpmäns, skeppares och näringsidkares intressen samt att tjänstgöra som deras ombud i tullen och övriga ryska ämbetsverk. Enligt förordningen om handelsrelationer mellan Finland och Ryssland skulle en handelsombudsman finnas i S:t Petersburg och Tallinn. Liknande tjänster inrättades 1836 i Riga, Kronstadt och Odessa. Handelsombudsmannen var underställd ministerstatssekreteraren och rapporteringsskyldig till honom och generalguvernören. Handelsombudsmännen lydde från självständigheten 1917 under Handels- och industriexpeditionen.
Alfabetiskt register över näringsidkarna i landet. Handelsregistret fördes 1895–1918 av Industristyrelsen, 1918–1926 av Handels- och industristyrelsen, 1926–1942 av Handels- och industriministeriet och därefter av Patent- och registerstyrelsen. Anmälningen till registret gjordes i städerna hos magistraten eller i ordningsrätten, på landsbygden hos kronofogden.
Sedan 1700-talet om hjälp som en myndighet lämnar en annan myndighet i ett ärende som hör till dess behörighet. Termen användes under svenska tiden och autonoma tiden också om den hjälp som fastighetsägarna, under hot om vite, var skyldiga att ge vissa exekutiva tjänstemän, särskilt lantmätare, länsmän och kronofogdar. Från 1700-talet och under autonoma tiden innebar handräckning tjänstebistånd myndigheter eller tjänstemän emellan för att inom viss utsatt tid verkställa beslut om tvångsåtgärd på grund av exekutiv myndighets beslut. Handräckning förekom främst mellan landshövdingar och inom det militära (exempelvis handräckning genom tillskjutande av truppenhet). Också bönderna var skyldiga att ge handräckning åt tjänstemän, särskilt lantmätare, kronofogdar och länsmän.
Sekreterare för monarken eller för annan person inom den kungliga familjen med uppgift att handha dennes enskilda korrespondens, ekonomi och administration. Benämningen förekommer från 1500-talet. Även andra högt uppsatta personer och ämbetsmän kunde ha privata handsekreterare för enskild korrespondens. Handsekreterartitel och ämbete kunde också ges som särskilt författarämbete åt personer vars författarskap uppdragsgivaren ville stödja.
Allmän benämning på olika typer av handskrivna dokument. De äldsta svenska handskrifterna är skrivna på pergament, och pergament föredrogs länge för exempelvis lagar. Redan från 1446 finns en handskrift av Kristoffers landslag ömsom på papper och pergament. De äldsta pappershandskrifterna är en unkundslibell från omkring 1345 och ett kungabrev från början av 1330-talet. Svenska medeltida handskrifter har i stor utsträckning publicerats.
Sammanslutning av nordtyska städer som 1358 första gången framträdde som ett statsförbund. Den ursprungliga innebörden av namnet är oklar. Köpmän från Köln sammanslöt sig i London till ett gille som kallades hansa, och sammanslutningen fick flera efterföljare. Det hanseatiska inflytandet innebar också invandring. Bergverk och städer organiserades delvis efter tyskt mönster. Sålunda började de svenska städerna redan i början av 1300-talet att styras av råd, enligt tyskt mönster. Den svenska riket var tidvis synnerligen beroende av Hansan och Lybeck. Först genom grevefejden kunde Gustav Vasa slutgiltigt bryta beroendeförhållandet.
Person som yrkesmässigt idkade hantverk på landsbygden under landshövdingens översyn. Under 1500- och 1600-talet kallades de ämbetsmän. Hantverkarna erlade från 1604 näringsskatt som uppbars av kronofogdarna. Då stadgades även att varje härad skulle anta och skydda hantverkare, vanligen skomakare och skräddare. Under 1600-talet antogs även sockenhantverkare, trädgårdsmästare och murare, under 1700-talet exempelvis smeder och svarvare och under tidigt 1800-tal bl.a. glasmästare. Näringsrättigheterna utökades markant 1824 då garvare, snickare, sadel-, kruk-, hjul-, sämsk-, ur- och hattmakare samt målare fick näringsrätt i socknarna. De försågs med landshövdingens fullmakt, var skyldiga att betala näringsskatten (till kronan eller för ändamålet privilegierad stad) och att följa ordningen för hantverkare på landsbygden. De fick inte vara verksamma närmare en stad än 30 kilometer.
Titel som en fakultet vid ett universitet beviljar en person för vissa förtjänster ifall ifrågavarande person inte har erhållit doktorsgraden i nämnda fakultet. Hedersdoktoratet är universitetets högsta hedersbevis. Titeln erhålls i samband med en promotion.
Domstol som utövade bestraffningsrätt över officerare vilka gjort sig skyldiga till handlingar som minskade aktningen för officerskåren. Lagen om krigsmaktens hedersdomstolar stiftades 1919 och innebar att en hedersdomstol skulle inrättas i alla divisioner och brigader samt inom marinen.
Kameralt begrepp som motsvarade mantalets ursprungliga betydelse. Helbonden betalade full grundskatt till kronan, i motsats till mindre jordägare som betalade hälften eller en fjärdedel.
I Ryssland 1721-1917 högsta administrativa myndighet över den ortodoxa kyrkan och högsta ortodox kyrklig domstol med kollegialt beslutsfattande. Hos Heliga synoden kunde ändring sökas i de andliga konsistoriernas domslut, men synoden var även första instans i vissa rättegångsmål. Synoden ersatte ett antal avvecklade ämbetsverk samt patriarksämbetet som varit obesatt sedan år 1700. Även andra kristliga trossamfund i Ryssland var tidvis underställda Heliga synoden. Den evangelisk-lutherska kyrkan i Gamla Finland lydde 1721-1735 under Heliga synoden.
Om enskild undervisningsanstalt där eleverna fick undervisning och samtidigt bodde på skolan (var helinackorderade, på helpension). Benämningen användes särskilt om dylik undervisningsanstalt för flickor. Den används även om resandehem och hotell som erbjuder logi inklusive måltider.
Vid rusthållet för längre tid bestående vakans, som innebar att rusthållaren varken uppsatte häst, mundering eller ryttare.
Erbjudande om försäljning till någon som (på grund av bördsrätt) hade förköpsrätt till viss egendom, vanligen en släkting som erbjöds jord, ränta eller föremål.
Jordbruksfastighet som gav tillräcklig avkastning för att brukaren skulle kunna försörja sig och sin familj och betala skatt, i landskapslagarna gård som ingick i byn. Under 1500-talet blev ”hemman” en kameral beteckning för en självständig bebyggd och bebodd jordlägenhet, med eller utan arvsrätt. I jordeboken var hemmanet en självständig enhet med upptagna skatteenheter. Först genom storskiftet avgränsades ägorna från de andra hemmanen i byn. Efter sin skattebetalningsförmåga betecknades hemmanet som ett helt (1/2, 1/4 och så vidare) hemman och från 1630-talet som ett helt (1/2, 1/4 och så vidare) mantal eller delar därav. Hemmanen var indelade enligt a) ägorätten (krono-, skatte- eller frälsehemman), b) skattskyldigheten (avhyst, frälse-, frälseskatte-, förmedlat, krono-, kronoskatte-, skatte-, skattefrälse-, ödehemman, enstaka hemman m.m.), c) förmånstagaren (akademi-, annex-, arrende-, augments-, barnhus-, bergs-, boställs-, bruks-, dagsverks-, domkyrko-, donations-, gästgivar-, krigsmanshus-, lots-, militie-, häst-, prebende-, rusthållshemman m.m.) och d) storleken (bo-, fjärdings-, fullgärds-, helgårds-, stam- eller stomhemman m.m., och fjärdedelshemman, åttondedelshemman och så vidare). Termen hemman användes också i Gamla Finland.
Person som i egenskap av ägare, åbo eller särskilt arrendator brukade ett hemman.
Kvotdel eller lott av delat (eller odelat) hemman. Innebar proportionella andelar i hemmanets förmåner och rättigheter (till exempel rätt till allmänning, oskiftad skog, gemensamt fiske).
Delning av hemman i mindre delar så att andelarna i ägor, skattetal och allmänna avgifter (onera) proportionerades efter lotternas storlek. Hemmansklyvning skedde vanligen på grund av arvskifte eller försäljning. Hemmansklyvning förbjöds helt 1686. Den var tidvis tillåten eller helt förbjuden på krono- och skattejord. Förbudet var hävt under perioden 1747–1852. Frälsejord fick däremot klyvas. Klyvning fick ske efter myndigheternas prövning av jordens skattekapacitet, senare gick gränsen vid förmågan att försörja fem personer. Full frihet till hemmansklyvning infördes den 12 juni 1895 på över 5 hektar skattbar mark.
Delning av hemman i två eller flera delar genom arvskifte, försäljning eller donation. Före 1400-talet saknades regler för hemmansklyvning i Sverige. Enligt Strängnäs stadga 1437 fick en skattebonde inte köpa mer jord än vad han själv kunde bruka och som han själv var besutten på. Kristian I:s plakat om skattegodsens vidmakthållande 1459, Kalmar recess 1474 och 1483 avsåg att förhindra sådant skattebortfall som berodde på att hemmansdelarna blev så små att de inte kunde bära sina pålagor. Besuttna hemman fick därför inte förminskas.
Nummer som tilldelats ett hemman och varigenom detta skiljdes från andra hemman i samma by eller socken.
Självständigt brukat hemman som beboddes och brukades av bonde med eget hushåll. Benämningen förekom i Norrland och Finland från 1737.
Antal mantal i en by eller skattepliktiga hemman.
Av hemmanet efter mantalet utgående ordinarie skatt eller skyldighet; benämning på mantalsränta från 1723.
Utgjorde tillsammans med fältarmén Finlands försvarsmakt i krigstid. Hemmatrupperna bestod av skyddskårerna och ersättningstrupperna och leddes av staben för hemmatrupperna. Hemmatrupperna ansvarade för tryggandet av hemmafronten och till uppgifterna hörde att förse fältarmén med ersättningsmanskap och reservförband, avvärja desanter, upprätthålla den allmänna ordningen, verkställa uppbåd, registrera fanflyktingar, sårade och tillfångatagna samt sköta ärenden som gällde krigsfångeläger och krigsfångetransporter. Även utbildning, evakueringsoperationer, invalidvård och underhåll hörde till hemmatruppernas arbetsfält. Hemmatrupperna existerade under krigsåren 1939–1940 och 1941–1944.
Den kommun i vilken en person hade hemortsrätt. Beteckningen gällde ursprungligen främst ersättningar för fattigvårdsutgifter som en kommun hade haft för nödställda personer som egentligen inte var berättigade till fattigvård i kommunen. Gottgörelsen skulle först och främst sökas av den kommun där personen i fråga hade rätt till fattigvård, i sista hand av staten.
Begrepp inom fattigvården som innebar att en viss socken, senare kommun, blev skyldig att ge fattigvård åt en hjälpbehövande person. Det innebar också att den socken som hade givit akut fattighjälp åt en person hade rätt att kräva ersättning för detta av den socken i vilken personen i fråga hade rätt till fattigvård. Allmänt: rätten att leva och verka på en viss ort med de till denna rätt lagstadgade rättigheterna och skyldigheterna, sedermera också grund för fastighetsköp på Åland.
Gårdsskifte. Vid storskiftet i Finland använd term för ett hemmans gårdstomt eller dess (skiftade) jordområde invid eller i närheten av huvudbyggnaderna.
Del av samfällighets skog som utskiftats till ett visst hemmans husbehov, vanligen invid gårdstomten eller huvudåkrarna.
Fortsättningskurser för landsbygdens vuxna ungdom med anledning av förryskningsåtgärderna kring 1899 (februarimanifestet, den stora petitionen m.m.). Hemskolor upprättades på landsbygden för att upphjälpa de svåraste bristerna i allmogebefolkningens bildning. Undervisningen meddelades företrädesvis om kvällarna, åt mindre grupper i privata hem. Som lärare verkade folkskollärare, präster och studenter.
Läroanstalt eller ambulerande skola i hemslöjd. Högre utbildning inom området kunde fås vid hemslöjdsinstitut. Hemslöjdsskolorna verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Ursprungligen biskops rundskrivelse till prästerna i stiftet, särskilt den som sändes ut från biskopsämbetet efter att en ny biskop hade tillträtt. Herdabrevet fungerade som en programförklaring med råd och anvisningar. Allmänt: kyrkoherdebrev.
Samling med personhistoriska uppgifter om prästerskapet vid ett domkapitel eller om lärarkåren vid ett universitet, ett gymnasium eller en skola. Herdaminnet inkluderar ofta också topografiska och statistiska uppgifter om till exempel stiftets pastorat eller skolan i fråga.
Efter 1285 benämning på riksmöte för andliga och världsliga stormän som ersatte de forna allshärjartingen. Herredagen saknade fast organisation och lagfästa befogenheter. Ursprungligen deltog endast de som konungen kallade till samtal (parlamentum) med honom. Under 1400–1500-talen deltog också lägre frälsemän och ombud för borgare och bönder. Herredagen benämndes efter 1544 och senast från 1561 också riksdag, vilket blev vedertaget senast 1719.
Enligt 1626 års svenska riddarhusordning den högsta klassen inom ridderskapet och adeln. Till herreklassen räknades grevar och friherrar. Trots sin litenhet hade herreklassen stor makt i och med att klasserna vid ståndets voteringar hade en röst vardera.
Prästernas överhuvud, kyrklig ledare eller kyrkostyresman. Beteckningen används också om ärkeängeln eller det andliga överhuvudet, ibland även om anhängare, försvarare av prästväldet eller en maktlysten kyrkoman.
Skriftligt intyg över frihet från (rättsligt) hinder eller förbehåll. Hinderlöshetsbetyg utfärdades av kyrkoherdeämbete eller magistrat åt person som skulle ingå äktenskap, sedermera också till värnpliktig som ansökte om pass. Betyget i fråga kunde ursprungligen ges muntligt vid domstol och även utfärdas åt person som till exempel skulle vittna i domstol, agera som ombud eller ge ut en periodisk skrift.
Gods som upphittats på ett sådant ställe att ägaren förmodligen förkommit det, skulle utlysas tre söndagar i rad i närmaste kyrka på landet eller i alla stadens kyrkor, på häradsting och i rådstuga. Ägare som på så sätt hittades fick tillbaka sitt gods mot skälig hittelön. Uppdagades inte ägaren inom natt och år från upphittandet, tillföll godset till två tredjedelar kronan och till en tredjedel upphittaren. Ett levande ting tillföll alltid upphittaren. Den som inte anmälde ett hittegods fick böta dess dubbla värde.
Ersättning som den rätte ägaren till upphittat gods frivilligt erlägger eller enligt lag måste erlägga år upphittaren i samband med att han eller hon återfår godset.
Under medeltiden och fram till 1809 böndernas skyldighet att fungera som hjälpkarlar vid uppförandet och underhållet av kronans slott, gårdar och boställen. I områden med sådant byggnadsbestånd benämndes företeelsen från 1600-talet ”ordinarie dagsverke”. De äldre mantalsdagsverkena inlades på 1600-talet i grundräntan. Dessutom började indelningshavare på kungsgårdar och boställen kräva hjälpdagsverken av sina bönder. Åren 1756 och 1766 fastslogs att allmogen inte fick betungas av andra eller flera dagsverken och räntor än hemmanet var skattlagt för. Efter 1789 fastställdes inte längre nya dagsverken och de hävdvunna försvann så småningom genom avskrivningar eller förvandlades till kontanta avgifter. Uttrycket hjälpdagsverk användes också om den arbetsplikt som en lägenhetsinnehavare eller arrendator skulle utföra som en del av den årliga grundräntan till jordägaren.
I Sverige under medeltiden, trohetsed avlagd av mansperson inom det världsliga frälset vilken därmed blev konungens man (homo). Med trohetseden följde vissa rättigheter och skyldigheter, ursprungligen rätten till (visst eller vissa) jordagods, skattefrihet och skyldighet att göra krigstjänst i kungens följe.
Institution för sjuka, speciellt spetälskesjuka, under medeltiden och senare vårdanstalt på avlägsna kronoförläningar för personer med spätelska, fattiga lytta, orkeslösa och sjuka, särskilt mentalsjuka. Hospitalen drevs med allmänna medel. Ålderdomssvaga intogs mot att församlingen stod för kostnaderna. Hospitalet förestods av en syssloman med stöd av en styrelse ledd av landshövdingen eller biskopen med en kyrkoherde och borgmästare som rådgivare. Hospitalväsendet var en del av fattigvårdsväsendet till 1763, då sinnessjuka och personer behäftade med smittsamma eller obotliga sjukdomar fick intas på hospital (för att skydda allmänheten). Utvecklingen ledde till att ordet hospital omkring 1800 enbart användes om sinnessjukanstalter. I Finland fanns under medeltiden S:t Görans hospital i Åbo (omnämnt 1355), och Maria Magdalena hospitalet utanför Viborg (1475). Under 1600-talet grundades hospital på Själö i Nagu (1622); Korpholmen i Kronoby (1628) Forsby i Helsinge (1642) Gloskär på Åland (1652) samt under 1600-talets mitt i Paltamo i Kajanaland och Pudasjärvi i norra Österbotten.
hov
Det kungliga hushållet, den avlönade uppvaktningen, hovstaten, samt ibland – speciellt för tiden före 1700 – de högsta ämbetsmännen samt i vid bemärkelse oftast även kretsen av övriga adelsmän och adelsdamer som var introducerade och vistades kring monarken, eller annan furstlig person, och deltog i fester, tornerspel och dylikt som ordnades för och av monarken. Hovet kan också innefatta den kungliga bostaden där monarken med uppvaktning vistas och bor.
Lagfaren tjänsteman vid hovkontoret från 1669 vars uppgift det var att i rättegångar som gällde hovet, ett kungligt slott eller Kungliga Djurgården, bevaka hovets och konungens rätt samt föra deras talan. Hovauditören verkade efter 1687 också som åklagarmyndighet vid övre och nedre borgrätten. Hovauditör förekom även som titel utan motsvarande ämbete.
Hantverkare inom hovstaten på 1700-talet som sydde guldstickade rockar och gardiner, kuddar med guldbrokad m.m.
Allmän benämning på hos drottning eller kungliga prinsessor uppvaktande gift adelsdam, förekom även vid ryska hovet.
Ogift i första hand adlig kvinna vid hovet underställd hovmästarinnan, anställd för att uppvakta en drottning eller annan furstinna. Fram till 1719 användes benämningen hovjungfru. Tjänsten som hovfröken innebar kontinuerlig närvaro vid hovet. När en hovfröken gifte sig lämnade hon sin tjänst. Över hovfröknarna fanns kammarjungfrurna.
Samlande benämning på högre eller lägre hovanställda.
Hovämbete vid furstliga personers hov. Den främste hovkavaljeren kunde benämnas förste kavaljer. Allmänt: adelsman som uppvaktade vid hov. I hovkalendrarna har inte kungarna hovkavaljerer, men nog andra kungliga personer.
Titel för köpman eller hantverkare som levererade varor till ett kungligt hushåll. Titeln började användas i början av 1700-talet. Tidigare användes titeln ”konungens köpman”, och därefter började leverantörerna sätta ”Kunglig Maj:t” före sin yrkestitel. Under Karl IV Johans regering blev diplomet avgiftsbelagt. Inkomsterna tillföll hovstatens gratialkassa.
Huvudgård i Gamla Finland som fungerade som förvaltningscentrum för ett donationsgodskomplex och ofta utvecklades till ett större jordbruk utan att åtnjuta speciella beskattningsmässiga förmåner. I de karelska områden som Sverige erhållit av Ryssland i freden i Stolbova 1617 kallades från och med förra hälften av 1600-talet adelns huvudgårdar som åtnjöt säterifriheter hovläger.
Hög funktionär vid kungens hovstat från 1540. Hovmarskalken var en ämbetsman med uppgift att biträda kungen i hovförvaltningen och övervaka hovceremonierna sedan 1571 och ledande ämbetsman för kungliga hovet till 1634, då det äldre hovmarskalksämbetet uppgraderades till ett riksmarskalksämbete i ledning för hovet. Under perioden 1680–1772 kallades han överstemarskalk. Senare hovmarskalksämbeten var i lägre position, även som ämbete i övriga kungliga personers hov. I Sveriges första statskalender 1729 var hovmarskalken underställd överstemarskalken, inte riksmarskalken.
Ursprungligen i Danmark en ämbetsman med huvuduppgiften att leda hovhållningen. Politiskt sett blev ämbetet betydelsefullt under unionstiden. Hovmästaren omnämndes i Danmark första gången 1363, men ämbetet kan vara äldre. Det var kontinuerligt besatt 1400–1424. Handfästningen 1436 angav att varje rike skulle ha en egen hovmästare. I Halmstadsrecessen 1483 stadgades att hovmästaren skulle vara inhemsk. Hovmästarens exakta uppgifter är inte kända. I princip var han rikets förste man efter kungen. Han ställföreträdde kungen med myndighet över hovet, vilket omfattade både hovet och centraladministrationen. När han uppträdde i samband med löneutbetalningar till hovfolket, i förbindelse med rättssaker och extraordinarie skatter är det inte säkert att han alltid gjorde det i egenskap av hovmästare. I Finland uppträdde hovmästaren 1405 som övervakare av kungens fördel och rättigheter år 1405. År 1407 fungerade han som kungens temporära ombudsman i Finland. Åtminstone drottning Dorothea och Kristina hade sina egna hovmästare och eventuellt också egen hovmästarinna.
Tjänsteman vid hovstaten som hade det högsta ansvaret för hovets kök.
I slutet av 1500-talet och början av 1600-talet ämbetsman vid hovet, underställd hovmarskalken. Hovmästarämbetet omvandlades till ett hovmarskalksämbete 1641 då det tidigare hovmarskalksämbetet uppgraderades till riksmarskalksämbete. Senare (1729) har hovmästare betecknat lägre hovämbete med ansvar för betjäningen vid monarkens bord och pagernas servering.
Predikant och kyrklig ämbetsman anställd vid monarkens eller annan kunglig persons hovstat, från 1645 vid hovkleresiet. Det förekom både ordinarie och extraordinarie hovpredikanter. Under 1700-talet var hovpredikant också en tjänstebeteckning för predikant som verkade vid en svensk församling i utlandet, 1729 den som verkade i London. ”Hovpredikant” var också en av kungen förlänad titel utan motsvarande ämbete eller lön.
Under medeltiden och fram till senare delen av 1600-talet titel på brudriddare (eller brudsven), en ung hirdman ur antingen brudgummens eller brudens släkt som hade i uppdrag att till häst eskortera bruden i brudvagnen, att bära släpet samt att tillsammans med brudnäbbarna hålla brudpällen eller baldakinen under brudmässan.
Ämbete som i Sverige uppträder första gången 1538 för kungens tyska rådgivare och medhjälpare på högsta nivå, som alternativ till riksråden som skulle vara infödda svenska män. Hovrådsämbetet av denna typ blev inte fast etablerat. Ett hovråd var en medlem av ett rådskollegium. Titeln saknade motsvarande ämbete.
Högre rättsinstans inom domstolsväsendet, tidvis högsta och i vissa fall första rättsinstans, samt tillsynsmyndighet över underrätternas rättsskipning och magistraternas exekutioner, samt deras domare och exekutorer. Hovrätter grundades i svenska riket från 1614 (Svea hovrätt), i Finland 1623 (Åbo hovrätt). De dömde ursprungligen konungsdom och verkade (till 1868) som en första rättsinstans för adeln i vissa mål, i grova brottmål mot regenten, Gud och staten och högre ämbets- och tjänstebrott. Hovrätten var också allmän domstol i andra instans 1623–1980 vars avgöranden kunde överklagas till Kunglig Majestät 1615–1789 (justitierevisionen 1669–1789), Konungens högsta domstol 1789–1809, senatens justitiedepartement 1809–1917 och högsta domstolen 1918–1980. Under autonoma tiden var hovrätterna indelade i dömande expeditioner (till 1911), från självständigheten i dömande sektioner. Sedan självständigheten är hovrätten första rättsinstans för mål rörande landsförräderi och statsbrott. Åbo hovrätt var högre domstol för underrätterna på landsbygden och i städerna i Finland fram till 1776, då Vasa hovrätt övertog ansvaret för de norra och östra domsagorna. Vibrogs hovrätt inrättades 1839. Hovrättens domkrets bestod av Kymmene, Lappvesi, Jääskis, Stranda, Äyräpää, Kexholms, Kronoborgs, Sordavala, Salmis, Pielisjärvi, Ilomants, Kides, Libelits, Kuopio, Idensalmi, Pielavesi, Rautalampi, Leppävirta, Rantasalmi, Jokkas, S:t Michels, Mäntyharju och Heinola domsagor. I och med landavträdelserna efter 1944, flyttades hovrätten till Kuopio under namnet Östra Finlands hovrätt, som blev hovrätt för Kymmene, Kuopio och S:t Michels län. År 1949 överfördes vissa domsagor (Jyväskylä, Saarijärvi, Viitasaari och Kajana) i mellersta och nordöstra Finland från Vasa hovrätt till Östra Finlands hovrätt. År 1952 var domsagorna 24, mot 18 under Åbo hovrätt, 16 under Vasa och 7 under den då grundande Helsingfors hovrätt. I Ryssland fungerade hovrätten 1719–1727 som överrätt i första eller andra instans enligt svenska förebilder. Ändring i underrätternas domslut kunde fram till 1727 sökas direkt hos hovrätten i S:t Petersburg. Därefter övertogs dessa uppgifter av Justitiekollegium. Ändring i hovrättens domslut kunde sökas hos Dirigerande senaten.
Ledamot vid hovrätt av ett visst stånd och avlöningsklass 1615–1698. Hovrättsassessorerna indelades i första, andra och tredje eller lägsta klassen. De två första klassernas assessorer var av frälsestånd, den lägsta ofrälse. Klassindelningen upphävdes 1698, varefter alla assessorer skulle ha samma status, lön och förmåner.
Sedan autonoma tiden om område över vilket en hovrätt har jurisdiktion, bestående av de kommuner (socknar) som hör till områdets domsagor.
Understödskassa instiftad i Stockholm 1787 för fattiga änkor till betjänter som avlidit i tjänsten eller avgått från tjänsten med hela eller en del av årslönen som pension. Detta gällde ekonomi-, hov- och stallstaten samt husgeråds-, klädkammar- och kyrkobetjänter, brandmästare, vedvaktmästare, slottsknektar och betjänter vid Kungliga Djurgården. Kassans inkomster utgjordes av räntor, fonderade fattigvårdsmedel, fattigprocent vid bouppteckningar samt i hovförsamlingen uppburen kollekt.
Årlig skatt som erlades för innehavet av hund.
Bruk eller användning i hushållet eller hemmet, ursprungligen om frihet att producera och tillhandahålla privilegierade eller i övrigt skattereglerade ting (såsom brännvin, ved, jakt, fiske) eller om rätten att bedriva begränsad industri (såsom mjöl-, väder- och sågkvarn).
Av riksdagen införd skatt på spannmålsinförseln i städerna 1747–1810. Husbehovsaccisen ersatte skatten på bakugnar (de så kallade bakugnspenningarna). Adeln fick avdrag för konsumtionen i hushållet, beräknad till vissa tunnor per person.
Kvarn avsedd för malning av säd till husbehov. Husbehovskvarnar fick efter 1580 inrättas bara på kronans eller adelns fastigheter. Efter 1748 och 1768 fick andra jordägare så småningom rätt att mot kvarnskatt hålla kvarn på sina ägor. Anläggandet av vattenkvarn krävde ibland en häradssyn. Väderkvarnar fick inrättas utan häradssyn. Husbehovskvarnar var skattefria åtminstone i slutet av 1700-talet. År 1829 bestämdes att väderkvarnar skulle befrias från skatt. Kvarnnäringen avreglerades under senare hälften av 1800-talet, och 1882 avskaffades kvarnskatten.
Av synerätt verkställd (regelbunden) besiktning av boställe eller fastighet, med hus, inhägnader och marker, som innehades av annan person än ägaren. Husesynerna indelades i av- och tillträdessyner samt ekonomisk besiktning. De verkställdes på kronohemman och prästboställen samt hos arrendatorer av skattehemman, efter 1681 också på frälselandbohemman. Vid tillfället upprättades ett lagligen giltigt syneinstrument, med vilket fastighetsägaren beviljades rätt att kräva ersättning av innehavaren eller där fastighetsägarens krav på reparationer eller nybyggnation (eventuellt mot viss ersättning av fastighetsägaren) fanns införda. Husesyn förrättades med laglig verkan i avsikt att undersöka huruvida innehavaren hade fullgjort sina skyldigheter enligt legobrevet om egendomens skötsel. Ekonomisk besiktning hölls vart tredje år eller vid behov på kronohemman av kronofogden eller länsmannen, i närvaro av två nämndemän. Var bostället vanskött, måste innehavaren åtgärda bristerna. Protokollet över syneförrättningen sändes till landshövdingen för kontroll och åtgärder vid behov. Ändring i synerättens beslut kunde fås genom besvär vid domstol. Husesyner på prästboställen verkställdes enligt husesynsordningen 1681 av häradshövdingen med hjälp av en utsocknes sockennämnd, i närvaro av ett konsistorieombud.
Förhör i den kristna lärans huvudstycken, vilket hölls av församlingsprästen en gång per år i ett hushåll eller i kyrkan. Husförhör hölls sporadiskt från 1596 och systematiskt efter 1686. Förhören hölls i städerna i tur och ordning i varje enskilt hushåll, därav benämningen husförhör. Uppgifterna från förhöret antecknades i en husförhörsbok. I princip skulle prästen också på landsbygden besöka varje hushåll, men förhören började i stället ordnas inom ramen för en läs- eller husförhörsrote, som utgjordes av ett antal hushåll, och förhören kallades där läsförhör.
I den evangelisk-lutherska kyrkans församlingar på 1600-talet sporadiskt, 1686 påbjudna och 1702–1869 systematiskt förda register över den konfirmerade befolkningen och dess nattvardsgång samt kunskaper i innantilläsning och recitation ur katekesen och deltagande i hus-, katekes- eller läsförhör. Efter 1748 upptogs hela befolkningen i förteckningen och prästerna införde information om de förhördas ålder, dop och vigslar samt in- och utflyttningar. Syftet var att fylla Tabellverkets behov, och befolkningen redovisades byvis enligt hemman och hushåll, i städerna enligt kvarter och tomt. Skriftebok var den allmänna termen för förteckningen över den konfirmerade befolkningen, vilken ingick i den så kallade kyrkboken. I Sverige var termerna husförhörsbok eller husförhörslängd allmänt förekommande medan kommunionbok användes i Finland och Gamla Finland. I 1869 års kyrkolag användes beteckningen konfirmationslängd.
Administrativt distrikt i en kyrksocken eller församling för husförhör. Husförhörsroten bestod av ett antal hushåll, vilkas medlemmar årligen samlades för husförhör i något hem.
Nedskrivna regler för skötseln av en lantgård. Gården utgjorde ofta ett självständigt samhälle med bestämd funktion och egna normer. Gårdshushållet producerade både arbetskraft och konsumtionsvaror. Gården skötte också både uppfostran och åldringsvård. Från medeltiden har biskop Hans Brasks Hushållskalendariunm bevarats.
Läroanstalt med teoretisk och praktisk undervisning för blivande husmödrar och framför allt tjänarinnor i hushållsgöromål. Utbildningen varade några månader eller högst ett år. Hushållsskolorna verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Allmän benämning på småbrukare utan främmande arbetskraft eller gårdsarbetare på landet som (ägde och) bebodde ett hus utan eller med ringa tillhörande jord och som försörjde sig med dagsarbete – husmansdagsverke– hos bönderna, sedermera backstugusittare.
Inskränkning av hemfriden genom laglig husundersökning, ursprungligen kallad husesyn. Husrannsakan tillgreps för att efterspana personer misstänkta för brott eller för att införskaffa föremål som kunde tjäna till upplysning om en förbrytelse eller som skulle avyttras genom utmätning m.m. Husrannsakan låg ursprungligen under justitieförvaltningen, från självständighetstiden under polisförvaltningen.
Tolv korta tillägg till Luthers Lilla katekes. Hustavlan baserade sig på treståndsläran som en av Gud given ordning. Den reglerade människans skyldigheter och rättigheter inom och mellan läroståndet, överhetsståndet och hushållsståndet.
Räkenskapsbok för överföringar från inventarieboken, memorialen eller kassaboken. Huvudboken visar resultatet av samtliga räkenskaper.
Om olika slag av räkenskapsböcker som på grundval av andra dylika lämnade en samlad framställning av den ekonomiska förvaltningen (av något). Numera används begreppet företrädesvis om räkenskapsbok som, fördelad på olika konton, ger en överblick över alla tillgångar, skulder, inkomster och utgifter under en viss tid.
Den del av jordeboksräntan som vid skattläggning utgick i produkter av ortens huvudnäring, så kallade huvudräntepersedlar. Huvudräntan bestämdes länsvis.
I 1540-talets språkbruk definierat som ”den huvudsakligaste skatten”. Benämningen är förhållandevis sällsynt i medeltida källor. Innebörden är oklar. De medeltida beläggen visar att ordet huvudskatt användes om den största delen av den årliga skatten och gärna om den del som utgick i pengar. Termen användes mera regelbundet i stiftssummarier och häradsräkenskaper under 1540-talet. I de flesta uppländska härader användes huvudskatt om de medeltida skattetitlar som tidigare hade benämnts vinterskatt och sommarskatt. Huvudskatt hade inte heller då någon fast kameral betydelse utan togs som en lämplig term när man sammanslog äldre skatter eller angav ett distrikts huvudsakliga skatteform. Huvudskatten uppgick i den term som i jordeböckerna redovisades i den årliga räntan. Senast i början av 1600-talet försvann uttrycket ur den kamerala terminologin.
Formellt saknades huvudstad under tidig medeltid och kungaätterna hade sina maktcentra i olika delar av landet. Benämningen huvudstad användes om Stockholm första gången 1394. Staden hade fått sin särställning av Magnus Ladulås som instiftade kloster i staden och som i sitt testamente gjorde franciskanerklostrets kyrka till sin gravkyrka. Stockholms betydelse för centralförvaltningen underströks av Kalmar recess 1483.
I allmänhet huvuddelen av militären inom en armé. Den exkluderar avdelningens specialgrupper, men utkämpar vanligen striden med deras hjälp. Huvudstyrkan kan indelas i till exempel kolonnens, avantgardets eller förposternas huvudstyrka.
Pantsatt egendom som inte överlämnats i borgenärens besittning.
Kommunalt organ som verkade i de flesta kommuner under åren 1909–1934. Hyresnämnden behandlade konfliktsituationer och medlade mellan hyresvärden och hyresgästen. Nämnden övervakade även hyresgästens rättigheter vid uppgörandet av hyreskontrakt. Nämnden bestod av 2–4 ledamöter som valdes av kommunalfullmäktige så att representationen mellan hyresvärdar och hyresgästar var jämn. Ledamöterna valde en utomstående ordförande samt en viceordförande. År 1934 upphörde hyresnämnderna och deras verksamhet överfördes till kolonisationsnämnderna.
Skjutsningsskyldighet med ständig skyldighet att tillhandahålla hästar. Ursprungligen var hållskjuts en regal rätt och ålåg sedan medeltiden alla bofasta bönder längs med huvudvägarna (bondskjuts). Skyldigheten begränsades under 1500-talet, då tavernor, länsmans- och kungsgårdar också pålades skjutsningsskyldighet. Från 1633 skulle bönderna i tur och ordning ha hållhäst till resandes förfogande vid gästgiveriet. I Finland infördes, tillfälligt 1642 och permanent 1649, skjutsningspenningar som befriade skatte-, krono- och frälsebönderna från skyldigheten att ha hållhäst. Besväret övertogs av postbönderna, från 1664 av gästgiverierna. Efter 1723 utsträcktes skyldigheten att bestå gästgiverier med hållhäst igen till omgivande bönder, vilket också infördes i 1734 års lag. Hållskjutsskyldigheten reglerades på nytt 1766, då den begränsades till de större vägarna och fastslogs av vederbörande häradsrätter, under landshövdingens översyn. Uttrycket hållskjuts används också konkret om skjutsning med lånta hästar, skjutsning från en skjutsstation till en annan, eller själva ekipaget (häst och vagn).
Person som arrenderade ett jordbruk på sådana villkor att hälften av den årliga avkastningen gick till fastighetsägaren som arrendeavgift. Förekom redan under medeltiden då de ofta kallades bolag. Senare infördes benämningen hallnebruk. Vanligen stod jordägaren för mark och hus, medan brukaren stod för inventarier, dragdjur, arbete och husens underhåll. Senare blev det vanligt att vardera betalade hälften av kronoskatterna och andra till kronan utgående avgifter. Hälftenbrukare måste ha jordägarens fullmakt för att kunna rösta i prästval, oberoende av om jordägaren bodde i församlingen eller inte.
Nämnd som sedan 1873 kan verka i anslutning till kommun- eller stadsfullmäktige och som inledningsvis hade i uppdrag att utarbeta den hälsovårdsordning för kommunen eller staden som påbjöds i hälsovårdsstadgan från 1879. År 1928 blev hälsovårdsnämnder obligatoriska i alla kommuner.
Vanligen skogsområde inom ett härad där områdets befolkning efter 1542 hade rätt till mulbete, jakt och fiske samt till att avskilja mark för nyodling för eget bruk. Häradsallmänningarna avskaffades successivt vid storskiftet. Nybyggarens rättsliga ställning på en häradsallmänning reglerades i Magnus Erikssons landslag. Allmänningsbonden var inte ägare utan åbonde och hans jord räknades som lösöre. Landslagen förbjöd svedjebruk på häradsallmänning. Förfoganderätten var efter 1542 inskränkt genom åtskilliga bestämmelser, förutom i norra Finland och Sverige. Från 1647 reglerades förfoganderätten striktare genom särskilt skogsordningar och förordningar om bergshantering, efter 1740 också om uppodling av kärr och mossar. Rätten att besluta om allmänningens förvaltning låg hos landshövdingen, sedan 1734 efter att häradsrätten hade hörts.
Exekutiv tjänsteman i ett härad, också kallad tingsfogde, eller en kronofogde vars fögderi utgjorde ett härad. Häradsfogden ansvarade 1594–1682 för häradskistan och verkade (vid behov) som domare i ekonomiska mål. Ämbetet avskaffades 1682, varefter uppgiften överfördes på häradshövdingen, i hans frånvaro häradsdomaren. Häradsfogdar omnämns igen efter 1826 som tjänstebiträden till häradsskrivaren vid mantalsskrivningen, sedermera till självständighetstiden om föreståndare för häradets exekutionsverk, ifall uppgiften inte sköttes av länsmannen.
Titel för häradets målsman och domare under medeltiden. Från 1623 tjänstebeteckning för häradsrättens ordförande i domsaga, ett ursprungligen för frälset vikt ämbete som besattes av Kgl. Maj:t på hovrättens förslag och vanligen innehades av en vikarie (lagläsare). Häradshövdingen skulle efter 1681 övervara minst en tingsperiod per år och bl.a. leda ordet vid bondeståndets val av riksdagsmän. Efter 1680 användes beteckningen om av regenten respektive justitiedepartementet, senare högsta domstolen, utnämnd domarutbildad och i något av domsagans härader (tingslag) bosatt domhavande, under perioden 1918–1993 också chef för domsagans kansli. Häradshövding var också en beteckning för domhavande i de domsagor som Gamla Finland var indelat i 1721–1783 och 1797–1811. Häradshövdingen benämndes fram till 1783 även justitiekommissarie. Under stora ofreden från och med 1717 användes häradshövding som benämning på en del av de domare som tillsattes av de ryska ockupationsmyndigheterna både i Åbo generalguvernement och i Viborgs kommendantskap och som skipade rätt i häradsrätterna på landsbygden. Mot slutet av ockupationstiden var lagmansdömena domkretsar för häradshövdingarna i Åbo generalguvernement.
Skatt som infördes 1602 på landsbygden för att bestrida häradshövdingens kostnader, senare användes medlen också för andra ändamål. Räntan bars ursprungligen upp av häradshövdingen själv, under senare hälften av 1600-talet av hovrätten och efter 1778 av landshövdingen. Den var en ersättning för den medeltida domarepenningen. Beräkningsgrunden blev efter 1675 och 1683 en rök. Avgiften utgick av alla ofrälse hemmansinnehavare, torpare, mjölnare, hantverkare och andra med egen disk och duk.
Sedan medeltiden benämning på den nämnd som bestod av ett tingslags bisittare i häradsrätten med häradsdomaren som ordförande. Bisittarna eller häradsnämndemännen var oftast tolv lekmän, som skulle bidra med sin sakkunskap om ärendet och lokalsamhället när häradshövdingen fattade domstolens beslut.
Lekman i häradsrätt som verkade som bisittare till häradshövdingen, mot en andel av tingsgästningspengarna och de i häradet indrivna böterna, sedermera ett arvode. Ursprungligen valdes häradsnämndemannen av häradets (tingslagets) bofasta bönder, senare sockenstämman och från 1860-talet kommunfullmäktige.
Tjänsteman inom länsförvaltningen på 1700-talet, med polisiära och i vissa fall också straffverkställande uppgifter i ett härad, särskilt ris- och spöstraff, även kallad landsgevaldiger. Häradsprofossen hörde i Gamla Finland 1744–1783 till provinsförvaltningen i Kymmengårds provins, där han ansvarade för den allmänna ordningen i lantkommissariatet.
Allmän domstol i första instans på landsbygden från 1400-talet till 1993, vars sessioner under svenska tiden och autonomin kallades ting och hölls tingslagsvis. En häradsrätt bestod av häradshövdingen i domsagan och av tingslagets häradsnämnd. Häradsrätterna avskaffades genom tingsrättsreformen 1993. Domsluten kunde fram till 1614 (i vissa civila tvister ända till 1868) överklagas till lagmansrätten, sedermera till hovrätten, som också utfärdade den slutgiltiga domen i alla grova brottmål. Häradsrätterna var lägsta instans på landsbygden också i Gamla Finland från 1720-talet till 1811, med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797. Under stora ofreden var av de ryska ockupationsmyndigheterna tillsatta häradsrätter verksamma i vissa delar av det ockuperade Finland redan efter mitten av 1710-talet och från och med 1717 i Åbo generalguvernement. Även i delar av Viborgs kommendantskap verkade häradsrätter under ockupationstiden.
Spannmålsmått som användes för skatteuppbörden.
Den lagenliga (laga) syn som verkställdes av häradshövdingen och nämnden gemensamt för att lösa ägotvister eller tvister rörande förrättad av- och tillträdessynboställe och för jordbruk arrenderad krono- och frälsejord. Häradssyn förrättades innan domen fälldes.
Benämning på den rätt som tillämpades vid häradssyn.
I landskapslagarna angavs vanligen häradstinget som första instans i domstolsorganisationen. Enligt Magnus Erikssons landslag dömde häradshövding i första instans. Hälsingelagen omtalade laga ting, som skulle hållas två gånger om året på bestämda platser. Socken angavs som den lägsta primära domkretsen.
Allmän väg inom ett härad, som förbindelseled av mindre betydelse än landsväg. Enligt ett reglemente från 1735 var häradsvägen smalare och av sämre kvalitet. Marken för vägen avskildes före jordskiftet i byn. Häradsvägarna underhölls av häradsborna, enligt en av häradsrätten fastslagen underhållsskyldighet.
Bonde som fick kredit av en borgare för betalning av kronoskatterna och levererade sina produkter åt denne.
Område för anskaffning av hästar och hästfordon för krigsmaktens behov vid mobilisering. Ett hästutskrivningsområde kunde bestå av en eller flera kommuner.
Princip som innebar att den som under en längre tid oavbrutet hade besuttit fast egendom kunde förvärva äganderätten. Äldre rätt erkände viss tids hävd och urminnes hävd, en grund med vilken klander mot ägande- eller besittningsrätt till egendom, särskilt jord, kunde avvisas vid domstol.
Förteckning som vid laga skifte gjordes över de enskilda jordägarnas innehav av jordområden i skifteslaget.
De högsta rangklasserna inom adelskapet, i Sverige grevar och friherrar. Klassindelningen vid riddarhuset upphävdes 1719. Gustav III återinförde klassindelningen 1778.
Högste befälhavarens kvarter eller ort, där högste befälhavaren tagit sitt kvarter, även själva befälsmyndigheten för en armé med underordnade tjänstegrenar. Högkvarteret stod under generalstabschefens befäl med biträde av cheferna för de olika militärtjänstegrenarna.
Benämning på Överbefälhavarens stab under fortsättningskriget. Högkvarteret grundades den 17 juni 1941 och omfattade Generalstaben och Krigsekonomistaben, även kallat Högkvarteret I och Högkvarteret II. Högkvarteret upphörde som en följd av krigsslutet den 4 december 1944.
Officer vid Högkvarteret under andra världskriget, ansvarade för pionjärväsendet.
Högre undervisningsanstalt som ger vetenskaplig bildning genom föreläsningar och praktiska övningar (till exempel Tekniska högskolan eller Veterinärmedicinska högskolan).
Officersvakt som utgör den förnämsta vakten på en förläggningsort. Högvakt kan även beteckna en byggnad där en sådan vakt har sin placering. I ryska städer var högvakt dessutom från 1782 en vaktlokal som lydde under stadsfogdeämbetet och som fungerade som arrestlokal för tjänstemän och militärpersoner. Högvakter av denna typ förekom i Gamla Finland under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Häradsrättens session under hösten. Hösttinget skulle enligt 1734 års lag infalla mellan den 1 september och 30 november i de domsagor som höll tre ting per år. I Finland hölls vanligen bara två ting per år, varför hösttingen kunde inledas tidigare eller avslutas senare.

I

Från 1950 infördes idrottsnämnder i länen och kommunerna efter att idrottsförvaltningen i Finland fördelats på tre nivåer. Undervisningsministeriet hade sedan tidigare på statsnivå ansvarat för idrottsfrågor med bistånd av statens idrottsnämnd.
Gods som forslas längs statens järnvägar snabbare än vanligt fraktgods, vanligen med ordinarie bantåg.
Epitet för borgmästare och rådman som saknade juridisk bildning. Detta epitet användes även i Gamla Finland.
Införa i en matrikel, inskriva.
I vidsträckt mening offentlig myndighetsåtgärd genom vilken någon sätts i besittning av något, i inskränkt betydelse: den juridiska akt varigenom en fordringsägare sätts i besittning av en pant.
Under autonoma tiden till början av 1900-talet om att insätta någon som innehavare på ett kronohemman. Mera allmänt: åtgärd då en myndighet insätter någon i besittning av något (jordfastighet, gods, inkomster eller tjänst) eller tillerkänner ett innehav (äganderätt eller besittningsrätt), sedermera om negativ inverkan från en fastighet på omgivande fastigheter genom till exempel buller eller förorening. Termen används särskilt om verklig äganderätt eller ständig besittningsrätt av jord eller om införsel i gods eller inkomster på grund av skulder eller andra förpliktelser och om av vederbörande myndighet meddelat förordnande att inneha en tjänst (tjänstefullmakt).
Dokument som landshövdingen (guvernören) utfärdade under autonoma tiden fram till början av 1900-talet åt innehavare av kronohemman. Immissionsbrevet innehöll uppgifter om hemmanets namn, bynummer, mantal och huruvida hemmanets skatt var kronan förbehållen eller vilka skatter som i andra fall skulle erläggas av hemmanet. Uppgifterna om innehavaren rörde åtkomsten av hemmanet (genom egen eller hustruns bördsrätt) eller till exempel genom hemmansbyte.
Frihet från förpliktelser mot staten. Under tidig medeltid innebar immunitet åtskilliga andliga och världsliga dignitärers privilegium att utöva domsrätt och att vägra statens ämbetsmän inträde på sitt område. Senare betecknade immunitet vissa ståndsprivilegier, som befrielse från allmänna skyldigheter som skatter eller rätt att få sin sak prövad av specialdomstol. Immunitet innebär även den asylrätt som tillkommer kyrkor och vissa andra kyrkliga bostäder.
Del av ett område där marken var så dåligt beskaffad att den inte hade något beskattningsvärde vid exempelvis jorddelning. Impediment skulle uteslutas vid bestämmandet av in- och avrösningsjordens areal för varje jordegendom. Impediment infördes av lantmätaren då denne upprättade handlingar och utmärktes också på lantmäterikartor.
Härskare, befälhavare, kejsare.
Avgift som betalas vid import av varor över en landsgräns.
Ett av de vitsord för underkännande som begagnas vid kunskapsprövningar.
Vårdform inom fattigvården som innebar att arbetsoförmögna vuxna och barn under 16 år fortlöpande togs om hand av en person som fattigvården fann lämplig att dra försorg om den behövande. Den på detta sätt omhändertagna personen kallades inackordent eller fosterbarn.
Mot betalning erhållet rum och kost; matgäst.
Statsfinansiellt system som byggde på att ämbetsmän och tjänstinnehavare erhöll avlöning i form av kronans gods och hemmansräntor. Den del av indelningsverket som berörde militären kallades för det ständiga knekthållet och bestod av soldater och båtsmän som uppsattes genom rotering. I efterhand har man indelat systemet i ett äldre och ett yngre indelningsverk med Karl XI:s regeringsperiod som skiljelinje. Ordet togs i bruk under 1680-talet och infördes i regeringsformen 1720. Indelningsverket existerade i Sverige fram till början av 1900-talet. I Finland ersattes det militära indelningsverket, som under autonomin i princip kvarstått men inte tillämpats, 1879 av allmän värnplikt.
Den del av svenska armén som uppsattes genom rustning och rotering och som baserade sig på det militära indelningsverket. Den indelta armén, som fick en enhetligare organisation under 1630-talet, möjliggjorde en stående armé som var betydligt billigare för kronan än värvade trupper. Den indelta armén existerade i Sverige fram till början av 1900-talet, och även i Finland tillämpades systemet delvis fram till 1880-talet.
Lön som en statlig tjänsteman uppbar direkt av skattebetalarna.Benämningen användes under senare delen av 1700-talet också om tjänstemans lön i form av boställe.
Periodisk prestation (in natura, arbete eller penningar) som innehavaren (landbo eller arrendator) av en jordegendom var skyldig att fullgöra till ägaren. Den gick till vissa (civila, militära eller kyrkliga) ämbetsmäns löner eller till allmännyttiga ändamål (till exempel hospital, arbetshus) enligt ett fastslaget indelningssystem. De indelta räntor som gick till militie- och landstaten eller rusthåll uppbars av kronofogden.
Benämning på den person till vilken växel eller annat värdepapper överlåts genom endossering.
Eftergift av timliga syndastraff, både sådana som blivit pålagda i botsakramentet vid botgöring och sådana som syndaren efter sin död skulle utstå i skärselden. Indulgens är känt från 700-talet och var avsett för personer som inte hade möjlighet att fullgöra sin ålagda kyrkobot. Termen indulgentia plena slog igenom på 1200-talet. Generellt var det påven som hade rätt att utdela indulgens. Biskoparnas rättigheter begränsades 1215 till ett års indulgens i samband med kyrkoinvigning men till 40 dagars indulgens vid andra tillfällen. Indulgens utdelades personligen eller kollektivt. År 1215 uttalade sig Laterankonciliet också emot omdömeslös och onödig utdelning av indulgens. Förbudet upprepades av den norska provinsialsynoden 1334. År 1417 föreslog konciliet i Konstanz reformer, och Martin V vidtog åtgärder för att återkalla alla indulgens ad instar. Mot slutet av medeltiden urartade systemet och indulgensväsendet utvecklades till en penningmarknad.
Dokument på avlat. Dokumenten var dels personliga, dels lokala avlatsprivilegier. De utfärdades av påven, en grupp kardinaler, en eller flera biskopar samt under slutet av medeltiden av påvens utsända kommissarier. I de lokala avlatsbreven krävdes vanligen gåva eller testamente till kyrkans underhåll, fromt besök på viss helgondag, devotion inför viss helgonbild, läsning i kyrkan av vissa böner eller kringvandring i processioner. De sista avlatsbreven utfärdades i Norden på 1520-talet.
Utsänd predikant som förmedlade indulgens. Indulgenspredikanter sändes under senmedeltiden ut för att stöda korstågen mot turkarna. Indulgens knöts då till biktbrev genom vilka köparen fritogs från att bikta endast för sin egen kyrkoherde. Indulgenspredikanterna fick samtidigt fullmakt att ge avlösning också för synder som var reserverade för avdömande i högre instans samt att förläna fullständig avlat antingen en gång i livet, på dödsbädden eller bäggedera. Indulgenspredikanterna verkade i princip som folkmissionärer, de reste omkring och verkade som de tidigare korstågspredikanterna. Under senmedeltiden framträdde i högre grad den fiskala sidan. De världsliga furstarna krävde ofta en andel av vinsten. Flera av avlatskommissionärerna hade samtidigt politiska uppdrag.
Från 1885 centralt ämbetsverk som övervakade och främjade industrin, föreslog åtgärder, utfärdade industripatent, gjorde upp industristatistik, förde patent-, varumärkes- och handelsregister, övervakade Yrkesinspektionen, Geologiska kommissionen, Tekniska högskolan och industri-, hantverks- och navigationskolorna, samt handelsläroverken. Industristyrelsen bildades genom en sammanslagning av Manufakturdirektionen och Bergsstyrelsen och lydde till en början under Senatens finansexpedition, senare under Handels- och industriexpeditionen. Industristyrelsen leddes av en överintendent med biträde av intendenten för bergsväsendet och intendenten för manufakturerna. Industristyrelsen ersattes 1918 av Handels- och industristyrelsen.
Benämning sedan 1600-talets början på truppenheter som strider till fots. Infanteriet organiseras som regel i kompanier, bataljoner och regementen.
Soldat som hör till infanteriet.
Läromästare, lärare i enskilt hem, huslärare, förekom tidvis också inom hovstaten. Pagernas informator och en pagernas informator i fortifikation fanns 1729 upptagna i hovstaten.
Sedan 1500-talet tekniskt bildad yrkesman, från 1611 militär yrkesbeteckning för person som hade i uppgift att regelbinda, tillgodogöra och tillvarata naturens resurser för allmänna ändamål, samt att uppföra och förädla byggnadskonsten. Under 1600- och 1700-talet var ingenjör en titel för yrkesutbildade lantmätare, särskilt de som var anställda vid Lantmäterikontoret. Från autonomin var en ingenjör en tekniskt utbildad tjänsteman anställd av stad eller ämbetsverk, tidigare kallad bygg- eller skansmästare. Högre teoretisk-teknisk utbildning började under 1800-talets senare del ges vid särskilt inrättade läroverk, i Helsingfors vid Polytekniska institutet som 1908 ersattes av Tekniska högskolan, vilken mötte i synnerhet stats- och länsförvaltningens behov av tekniskt kunniga civila tjänstemän.
Tekniskt utbildad kår inom fortifikationskontoret, som ledde och utförde de flesta tekniska arbetena för militära ändamål, såsom byggande och underhåll av fästningar. Från mitten av 1500-talet bar gemene soldat hacka, pik och spade för fortifikationsarbeten. År 1644 uppsattes en särskild trupp med specialfortifikationsverktyg och mellan 1677–1681 verkade ett fältpionjärkompani, varefter små ingenjörstrupper grundades vid behov (bl.a. av Karl XII under stora nordiska kriget). Först 1778 inrättades en fast pionjärkår, på bekostnad av fästningsbyggnadsstaten. Kåren verkade till 1807, då den i fredstid överfördes på privat gruvdrift, med löfte om att återinträda i krigstjänst vid behov. I Finland verkade 1791–1793 en pionjärkår på Sveaborg. Följande år inrättades en ny kår (valldrängskåren) för hela Finland, vilken drogs in 1798. År 1806 gjordes ett nytt försök att starta en ingenjörskår för Finland, som aldrig hann verkställas fullständigt innan 1808–1809 års krig. Under autonomin verkade från 1921 en militär ingenjörskår inom vatten- och vägförvaltningen kallad strömrensningskorpsen, senare ingenjörskåren för väg- och vattenkommunikationerna, som 1869 omorganiserades till en civil tjänsteinrättning.
I Ryssland från år 1700 militärt organiserad undervisningsanstalt för utbildande av tekniska specialister, till en början ingenjörer, senare konduktörer, för militärens och statens behov. I Gamla Finland fanns från 1810 en ingenjörsskola i Viborg i anslutning till soldatbarnhusinrättningen, där kantonister undervisades.
Person utan tjänsteplats eller egendom i fastighet (hus i staden, andel i ägor på landsbygden) som mot utfört arbete (eller dagsverke) bodde hos andra eller levde på fattigvården i egen stuga på annans ägor. Företeelsen var i princip olaglig och föranledde på 1600- och 1700-talet bl.a. tvångsåtgärder mot ”lusten att sätta sig inhyses” (krigstjänst eller tvång att uppta till exempel hantverk eller ödehemman). Arbetstvånget uppluckrades under 1800-talets lopp, då en bonde fick rätt att upplåta rum för inhysingar mot förhöjd fattigvårdsavgift, så kallad borgesförbindelse. En arbetslös inhysingsman eller -kvinna med egendom till ett värde av tre mark kunde dock helt lagligt bo inhyses, så han eller hon betalde en fastslagen del av mantalsskatten.
Person, ofta i östra Finland, tillhörande den obesuttna befolkningen som inte hade något eget jordbruk och egen bostad utan bodde inne hos bönder och andra som hade egen bostad. Sedermera ingick dessa grupper i folkbokföringen under gruppen ”utan angivet yrke”.
Enskild persons förslag, vanligen i riksdagen om lagstiftnings- eller förvaltningsåtgärder, 1719–1789 kallat memorial, från 1907 motion. Regentens eller regeringens initiativ kallas sedan 1617 proposition. Termen användes även om ämbetsmyndighetsförslag till annan förvaltningsmyndighet, vars medverkan krävdes för beslut och inom militären vid krigföring i betydelsen att ha ett övertag över krigsrörelserna, att anfalla.
Rätt för enskild person att petitionera lagförslag, så kallade besvär, vid riksdagen. Initiativrätten gällde även riksdagens rätt att komma med lagförslag. Initiativrätten infördes för både riksdag och enskild person 1719, men avskaffades 1789 i och med Förenings-och säkerhetsakten. Därefter hade enbart regenten initiativrätt. Så var fallet vid den finska lantdagen fram till 1906.
Skatt av personlig natur, där inkomsten är norm såväl för skyldigheten att erlägga skatt som för skattens storlek. Inkomstskatten indelas i allmän inkomstskatt, då all slags inkomst är underkastad beskattning och partiell inkomstskatt, då endast ett visst slags inkomst beskattas (till exempel löneinkomst, avkastning, räntor och annuiteter).
Att utrusta en truppenhet eller enskild militärperson med husrum i fredstid.
Ledamot av en inkvisitionsdomstol, med uppgiften att uppspana, rannsaka och bestraffa irrläriga och avfällningar. I Sverige utnämndes den första inkvisitorn 1403. Han var franciskanernas gardian i Viborg. Ämbetet tycks ha stannat inom franciskanerorden eftersom franciskaner utnämndes också 1421 och 1479. Någon organiserad domstol är inte känd och inte heller några åtgärder från inkvisitorerna.
Beteckning för domare som utöver sin roll som ordförande för domstol också fungerar som undersökningsledare eller rättegångsförfarande där domstolen har initiativrätt eller utredningsansvar. Motsats: ackusatorisk (domare eller rättegång).
Skrift eller bilaga till ordinarie handlingar där part i rättegång utvecklar sin talan. Inom den statliga förvaltningen används termen till exempel om bilaga till märkrullan där det fraktade godset är specificerat till art, beskaffenhet, antal, svenskt mått och vikt m.m.
Det föremål som i ett depositionsavtal lämnats som pant i förvar.
Tullkammare vid anlöpningshamn.
Förteckning över befäl, manskap och passagerare på ett örlogsfartyg eller militärt fartyg. Rullan innehöll uppgifter om varje persons namn, hemvist och födelseort, civilstånd samt om hyran som betalades per månad eller för hela resan.
I naturligt tillstånd, avlöning i förnödenheter eller varor, så kallade persedlar.
Person som, utan att tillhöra lägenhetsinnehavarens familj, bodde som underhyresgäst med eller utan inackordering i maten. Detta var en vanlig form av fattigboende i städerna från och med 1800-talet, särskilt för unga ogifta personer.
Skriftlig handling som berättigade innehavaren till en viss prestation (skuldfordran, teaterbiljett, spisningspolett).
Anteckna eller införa i ett register.
Från 1917 benämning på den tidigare Civilexpeditionen, som 1918 ombildades till Inrikesministeriet.
Medlem av statsrådet och chef för Inrikesministeriet. Inrikesministern övertog 1918 uppgifterna som senator för civilexpeditionen (senare inrikesexpeditionen) hade skött. På inrikesministerns ansvarsområde låg statens andel i landets förvaltning och administrationsindelning, polis- och medicinalväsendet och senare även gränsbevakningsväsendet och befolkningsskyddet.
Utmärkelsetecken, värdighetstecken.
Den förrättning då det värnpliktiga manskapet infördes i krigsmaktens rullor. Termen förekommer även i ord som inskrivningslängd, rullföringsområde, inskrivningsrevision, -nummer, -bok m.m.
Besiktning, granskning. Termen användes också om ett inspektorat i en studentnation vid universitetet.
Övervakare (och ledare) av väsentligen praktisk verksamhet. Inspektorn utövade tillsyn över yttre förhållanden och företrädde driftsherren gentemot de anställda. Det förekom exempelvis dykeri-, salteri-, sockerbruks-, väg-, egendoms-, frälse-, gårds-, lantbruks-, bruks-, skogs- och gruvinspektorer.
Från och med 1800-talet om tjänsteman som utövade kontroll över en hel förvaltningsgren eller grupp av institutioner. Under självständighetstiden var inspektör en titel för handläggande och föredragande tjänsteman vid centrala ämbetsverk och ministerier. Inspektör var också en benämning på en person som övervakade och förvaltade offentliga eller privata egendomar, till exempel en station, kanal, sluss eller maskin, ett bruk eller lantbruk.
Övervakare och rådgivare i skötande av hushåll och i undervisning i huslig ekonomi. Inspektörer för huslig ekonomi fanns vid Lantbruksstyrelsen.
Anstalt grundad för att främja något praktiskt eller teoretiskt syfte, i synnerhet för att bedriva forskning på något mer specifikt område, exempelvis Mekaniska institutet, Geodetiska institutet, Havsforskningsinstitutet och Pasteur-instituet. Institut kan också avse en anstalt för beredande av uppfostran eller (högre) utbildning av mera speciell art, såsom arbetarinstitut, Kliniska institutet, Veterinärmedicinska institutet och Polytekniska institutet.
Beredande organ vid frihetstidens riksdag med uppgift att utarbeta förslag till instruktioner för kollegier och andra myndigheter samt ständiga instruktioner för en del riksdagsdeputationer.
Från 1893 tjänsteman med uppgift att förädla kronans hingststam och allmänt främja hästaveln i landet, arbeta för grundandet av hästavelsföreningar, övervaka de statliga understöden för hästavel och från 1907 föra stambok över hingstar av finsk ras. Från 1896 lydde instruktören för hästavel under Jordbruksexpeditionen. Tjänsten blev ordinarie 1905 och underställdes Lantbruksstyrelsen. Instruktören biträddes 1907–1909 av tre distriktsinstruktörer, från 1909 av en assistent för hästavel. År 1917 överfördes instruktörens uppgifter på Lantbruksstyrelsens avdelning för husdjursproduktion.
Skriftlig handling av juridisk karaktär. Instrumentet redogjorde vanligen för resultatet av en företagen förrättning som en syn, ägodelning, ett jordskifte eller en inventering.
Sedan autonoma tiden om dag då rättsägare senast skulle inställa sig vid domstol eller annan beslutsfattande myndighet för att bevaka sin talan. I motsvarande betydelse användes termen också om tiden för när sakägares skrift (missnöjesanmälan, ändringsansökning m.m.) skulle vara domstolen eller myndigheten tillhanda. Försummad tid innebar att man miste sin rätt att bli hörd i saken.
Sedan 1868 offentlig registrering av fast egendom i jordregistret för att trygga andra i lag stadgade rättigheter än äganderätt, särskilt fordringar av diverse slag. Detta var ett utpräglat svensk-finskt garantisystem av medeltida ursprung. Inteckning kunde till 1730 också göras av lös egendom, ofta kallad införsel, därefter huvudsakligen av fast egendom förutom i specifika fall. Systemet utvidgades 1800 till att trygga också pant-, nyttjande-, avkomst- och servitutsrätt av fast egendom. Termen används också om själva protokollsutdraget över en inteckning vid domstol.
Särskilt skriftligt bevis utfärdat av domstol eller på en skriftlig handling av domstol gjord anteckning om att en inteckning i fast egendom hade gjorts eller att en åtgärd vidtagits i anslutning till befintlig inteckning.
Den som innehar en inteckningsförmån.
Domstolsprotokoll som innehåller en anmärkning om inteckning.
En stats okränkta territoriella område, fastställt genom till exempel ett garantifördrag. Ordet integritet användes också om de bibliska skrifterna som oförfalskade, i väsentlig grad oförändrade dokument.
Titel för förvaltare, tillsyningsman, föreståndare, ursprunglig titel för ledare av hel eller del av en förvaltningsmyndighet inom militären (till exempel generalintendent, överintendent, fältintendent, intendentskontoret). Senare användes titeln även för ledare av olika tjänsteverksamheter (såsom vetenskapliga eller konstnärliga institutioner eller delar därav).
Svensk armémyndighet för truppernas förvaltning och hushållning, till exempel förplägning samt kassa- och redovisningsväsende. Intendentskontoret leddes av en generalintendent, med biträde av en fördelningsintendent, i krig underställda högsta befälhavaren. Under dem sorterade de olika regementenas intendenter, med motsvarande ansvarsuppgifter inom sitt regemente.
Ämbetsverk, grundat 1811, som verkade under senatens kansliexpedition. Intendentskontorets uppgift var att under ledning av intendenten över allmänna byggnaderna övervaka planeringen av de allmänna och kyrkliga byggnaderna. Intendentskontoret övervakade också uppförandet och reparationerna av statliga byggnader. År 1865 ändrades namnet till Överstyrelsen för allmänna byggnader.
Militär tjänstegren för ordnande av en armés eller flottas eller ett truppförbands beklädnad, förplägning och allmänna hushållning.
Avdelning inom Försvarsministeriet och i dess föregångare Krigsministeriet. Intendenturavdelningen ansvarade för anskaffning, vård och reparation av försvarsmaktens beklädnad och utrustning. Inom avdelningen verkade Provianteringsbyrån (tidigare Livsmedelsbyrån) och Beklädnadsbyrån (tidigare Utrustningsbyrån). Även Räkenskapsbyrån var underställd intendenturavdelningen fram till 1921.
Kyrkligt förbud i skriftlig form, ursprungligen bannlysning, förbud mot sakramenten, gudstjänstens firande och kyrklig begravning, avsett för ett visst område (interdictum locale) eller en viss person (interdictum personale). Förbudet lindrades så småningom när vissa handlingar (dop, konfirmation och nattvard åt sjuka och döende) fick förrättas, trots interdikt.
Av minst 20 riksdagsmän utom dagordningen ställd fråga till regeringen eller medlem av statsrådet om en viss statsangelägenhet. Interpellationen bör inom 15 dagar besvaras inför riksdagen av den minister som ansvarar för sakområdet. Den leder till interpellationsdiskussion samt svarets antagande eller förkastande i riksdagen. Interpellationen mäter ministeransvarighet och regeringens förtroende. Den kan vid misstroendevotum leda till regeringens eller den ansvariga ministerns avgång. Interpellationsinstitutet infördes i RF 1906, justerades 1917 och fick sin nuvarande form i RF 1928.
Interimistisk styrelse under den tid det normala högsta styrelseorganet är förhindrat att utöva statsledningen. Termen används även i bemärkelsen den tid som förflyter mellan en ordinarie maktinnehavares avgång och efterträdarens tillträde.
Statligt ingripande, genom hot eller krig, i annan oavhängig stats angelägenheter.
Under autonoma tiden om räknesätt för att beräkna räntan på ett visst kapital under givet antal år och med given procent, ränteberäkning, uträkning av ränta.
Ätt av grevlig, friherrlig eller adlig status, som vunnit inträde på Riddarhuset 1249–1919.
Process genom vilken en adlad person och hans ätt upptogs som medlem i riddarhuset och antecknades I adelsmatrikeln. Ätten fick då ett ordningsnummer. En utländsk ätt kunde inte introduceras utan att först bli naturaliserad av regenten. Introduktion infördes då riddarhuset grundades 1626 och försvann formellt 1919. Den sista ätten introducerades 1912. Introduktionen fastställdes av riddarhusdirektionen och var avgiftsbelagd. Introduktionen var en förutsättning för att personen i fråga skulle komma i åtnjutande av adelsprivilegierna.
Avgift för personer som intogs på hospital. Avgiften gick till hospitalets så kallade medgiftskassa. Den betalades enligt landshövdingens beslut av anhöriga, i brist på sådana fördelades avgiften mellan staden, socknen och häradet.
Skriftlig förklaring om att något förhåller sig på ett visst sätt.
Soldat som till följd av skada han ådragit sig under tjänsteutövningen blivit oförmögen till krigstjänst. Invalider vårdades på invalidhus eller i särskilda grupper på hospital och erhöll pension ur militärstaten.
Förteckning över lösöret hos en myndighet, offentlig eller kyrklig institution eller fastighet. Inventarieförteckningen utgjorde en bilaga till årsredovisningen.
I en församling förd förteckning över kyrkans fasta egendom och lösöre. Inventarielängden ingick 1686–1720 i kyrkboken, försedd med biskopens eller domprostens och kyrkvärdens underskrift. Från 1720 fördes en separat förteckning som i författningen 1720 kallades inventariebok men i kyrkolagen 1869 åter inventarielängd.
Iklädning; den ceremoni genom vilken innehavaren av ett kyrkligt ämbete ikläddes detta ämbete. Förutsättningen var att vederbörande under kanoniskt giltiga former blivit vald eller utnämnd.
Vägbeskrivning. Under medeltiden fanns för pilgrimer och andra resande beskrivningar till de mest besökta vallfartsorterna som Rom, Santiago del Compostela och Jerusalem. Det enda kända svenska itinerariet beskriver rutten Koburg–Rom.

J

Bevis på jakträtt, vanligen även på inbetald jaktskatt.
Befogenhet att idka jakt inom ett visst område. Jakträtten var redan under medeltiden knuten till besittningen av jord. Entydig lagstiftning om detta infördes först 1789. Rådjursjakt var i vissa landskapslagar förbehållen kungamakten och jakt på annat högvilt var reserverad för hovet. Frälset gynnades för viss typ av jakt. År 1488 förbjöds bönder och klerker att jaga. Förbudet efterlevdes knappast.
Författning om jakt, infördes 1647, 1664, 1789 samt 1808. I jaktstadgan ingår regler rörande jakt och djurfång, utan avseende på huruvida de är förenliga med allmän lag eller faller under den administrativa lagstiftningen.
Del av lag som innehåller bestämmelser om fast egendom, hyra och arrende. Ingick i medeltidens lagsamlingar och i landslagen, senare också i allmänna lagen från och med 1734.
Förvärv av äganderätt till fast egendom, särskilt jord.
Tjänsteman vid Finska hushållningssällskapet.
Förteckning som utgjorde underlag för beräkning av avrad och skatter. Under medeltiden gjordes inom frälset och av kyrkliga institutioner förteckningar över upprättarens egendomar. I Finland började man regelbundet uppgöra jordeböcker i samband med skattläggningarna på 1540-talet. Då upprättades sockenvisa förteckningar över hemmanen och deras skatteenheter. Kring 1700 infördes jordlägenheternas namn, och något decennium senare även deras nummer. Den ordinarie jordboken kallades också persedeljordebok eller specialjordebok, medan förändringar som uppkom mellan de ordinarie jordböckerna infördes i en extraktjordebok, senare förändringsextrakt. Ursprungligen upprättades jordeböckerna av fogdarna, från 1594 av häradsskrivarna och från 1848 av länslantmäterikontoren. I Gamla Finland upprättades årliga jordeböcker av svensk typ för Kymmenegårds provins från 1740-talet till senare hälften av 1760-talet. Jordeböckerna ersattes 1895 med jordregister.
Skatter som infördes i jordeböckerna på 1500-talet med beteckningen ränta eller årlig ränta. I de nya länsvis upprättade jordeböckerna på 1600-talet sammanfördes de skatter som utgjordes enligt de gamla skattetalen under jordeboksräntan, eller ordinarie räntan, till skillnad från extraordinarie räntan eller mantalsräntan. Jordeboksräntan utgick med ett fast belopp från varje hemman. Termen jordeboksränta användes även i Gamla Finland.
Outbildad barnmorska.
Indelningsgrund för olika jordbruksfastigheter med hänsyn dels till skattskyldighet beroende på äganderätt, dels till dispositionsrätt. Jorden indelades enligt jordnatur i krono-, skatte- och frälsejord. Kronojorden indelades ytterligare efter dispositionsrätten i allmän jordnatur (till exempel kungsgårdar, boställen för tjänstemän inom kyrka och stat, arrenderade kronoegendomar och kronoskogar) och i enskild ständig åborätt, som på vissa villkor kunde övergå i äganderätt. Exempelvis kunde nybyggen i kronoskogar efter fullgjorda byggnads- och odlingsskyldigheter övergå utan lösen från kronojord till skattejord, där innehavaren hade full äganderätt. Indelningen i jordnatur försvann när grundskatten förenhetligades.
Avkastningsskatt som kunde utgå mycket summariskt efter exempelvis antalet husdjur eller kvantiteten utsäde. Jordskatten blev med tiden mycket ojämn eftersom adel och prästerskap fritogs. Den viktigaste jordskatten var tiondet. På 1840-talet förändrades beskattningen så att de olika skattepersedlarna ersattes av skatterubel. Efter 1864 förändrades skatteunderlaget gradvis mot inkomstbeskattning.
Benämning på den i allmänhet obetydliga avgift som staden uppbar av enskilda innehavare av stadsjord. Man fick inte full äganderätt till stadsjord, utan den innehades antingen på livstid eller genom ständig dispositionsrätt, vilken kunde överlåtas på annan person. Jordskylden kallades också ägopenningar, vretskatt, åkeravrad och åkerskatt.
Diarium, dagbok, som fördes vid myndigheter i kronologisk ordning och i vilken skriftväxlingen registerades med basuppgifter om de registrerade handlingarna. Vanligen fördes separata journaler över inkommande och utgående handlingar.
Hög formellt utlyst glädjefest till minnet av en ecklesiastisk tilldragelse. Jubelfester hålls vanligen med ett visst tidsintervall. Den sista katolska jubelfesten firades 1525. Den första evangelisk-lutherska jubelfesten hölls 1621 till minnet av reformationen. Då präglades även ett jubileumsmynt, en så kallad skådepenning. Därefter följde jubelfester 1693, 1721, 1730 och 1793 till minne av antingen den lutherska läran eller lärans slutliga stadfästelse vid Uppsala möte 1593. Jubelfester utlystes från 1800-talet även till minne av statliga tilldragelser.
Titel för magister som efter 50 år på nytt deltar i en promotion.
Titel på sångerska vid hovkapellet på 1700-talet. Under medeltiden användes beteckningen i betydelsen ogift matmoder samt ogifta kvinnors jungfrubur (för unga kvinnor avskild del av boningshus vilken användes sommartid).
Elev vid sjömansskola, sjömanslärling, senare tredje gradens sjöman. Ursprungligen användes beteckningen skeppsgosse.
”Ung herre”, under medeltiden titel som användes av unga prinsar och andra förnäma ungherrar, formellt av personer som senare skulle dubbas till riddare. Sedermera blev junker en titel för obetitlade ungherrar ur den lägre lantadeln. Beteckningen användes 1809–1917 även i betydelsen officersaspirant på ryska krigsskolor (junkerskolor).
Juridisk term för sammanslutning som äger egen rättskapacitet på samma sätt som en människa, det vill säga en fysisk person. En juridisk person kan vara offentlig: en stat, en kommun, de flesta bolag, eller privat: en förening, ett dödsbo, ett konkursbo eller en stiftelse. Termen infördes under medeltiden när den kanoniska rätten infördes i Sverige.
Civilrätt, privaträtt, de rättsregler som rör privatpersoners inbördes förhållanden såsom avtalsrätt, skadeståndsrätt, familjerätt, arvsrätt och fastighetsrätt. Jus civile avsåg ursprungligen de romerska medborgarnas särskilda rätt i det antika Rom.
Naturalrätt, en under 1600–1700-talet använd benämning på naturrätten i bemärkelsen en rättsuppfattning som grundade sig på tanken om allmängiltiga rättsprinciper som lämpar sig för alla samhällen under alla tider.
Privaträtt.
Kronans eller statens kontroll och fastställande av ursprungligen målkärl, senare mått, mål, mynt och vikter. Justering verkställdes endast av de justerare som var godkända av kronan eller staten. Nya tjär- och becktunnors rymd mättes av två lokala män utsedda av landshövdingen, medan övriga målkärl mättes av justerare utsedda av överdirektören för lantmäteriet. I allmän betydelse avser justering också granskning och rättelse av beslut eller protokoll.
Från 1735 allmän benämning på justeringsväsendet med ansvar för justeringen av myntvärdet, justeringsvikter, justeringsmått, barlastjustering och kompassjustering. Justeringsverket var också benämningen på den institution som ansvarade för justeringsväsendet. Åren 1735–1777 lydde Justeringsverket under lantmäteriet och bildade det så kallade Lantmäteri- och justeringsverket. Åren 1777–1878 administrerades justeringsväsendet i Sverige av ett särskilt centralt ämbetsverk kallat Kungliga justeringsverket. I det autonoma Finland lydde Justeringsverket från 1812 under Generallantmäterikontoret, senare Lantmäteriöverstyrelsen och Överstyrelsen för lantmäteriet. År 1892 bildade Justeringsverket ett särskilt centralt ämbetsverk, på beredning av Justeringskommissionen och under Kammarexpeditionens tillsyn. Justeringsverket drogs in 1922 och ersattes med Justeringsbyrån vid Lantmäteristyrelsen. Justeringen utfördes av justerare som verkade inom särskilda distrikt under Justeringsverkets tillsyn.
Under 1600- och 1700-talet förekommande benämning på juridisk ämbets- eller tjänsteman.
Rådstugurättens ordförande i städer med två eller flera borgmästare, av vilken den ena oftast var politiborgmästare. Ibland förekom också en handels- eller kommersborgmästare, senare kommunalborgmästare. Justitieborgmästaren kunde också ha den dubbla beteckningen justitie- och kommersborgmästare. I större städer där rådstugurätten fungerade som en särskild avdelning av magistraten och leddes av justitieborgmästaren, kallades rådstugurättens övriga medlemmar justitierådmän. En justitieborgmästare fanns i Stockholm redan 1636, i Åbo och Helsingfors åtminstone från 1816. Benämningen förekom också i Gamla Finland och användes i vissa fall om den enda borgmästaren i staden.
Ett av de mer permanenta svenska riksdagsutskotten 1663–1772 som yttrade sig om lagfrågor som var under beredning, granskade förordningar och från 1728 också rådsprotokollen i justitieärenden. Deputationen kontrollerade även justitiekanslerns och Nedre justitierevisionens verksamhet, samt enskilda besvär till ständerna över främst Justitierevisionens domar.
Avdelning i Kanslikollegium, med ursprung i revisionssekreterarämbetet, som från 1647 föredrog justitieärendena i riksrådet. Ämbetet fick instruktion 1663 och 1669 och ett kansli med revisionssekreterare inrättades. Som chef verkade riksdrotsen, på 1680- och 1690-talet hovkanslern, därefter ett riksråd. Från 1713 leddes expeditionen av en högste ombudsman, som 1719 ersattes med justitiekanslern. Justitieexpeditionen hade i uppdrag att bereda, komplettera och avskriva, i vissa fall också avfärda justitieärenden, före föredragningen i riksrådets justitierevision, och att under justitiekanslern övervaka lagligheten i riksförvaltningen. Justitieexpeditionen gick under varierande namn: Revisionen, Revisionskansliet, Revisionsexpeditionen, Justitierevisionsexpeditionen, Nedre revisionen eller Justitiefördelningen, fram till att namnet Nedre justitierevisionen etablerades på 1730-talet och 1801 under detta namn blev ett självständigt ämbetsverk efter att Kanslikollegium drogs in.
Från 1918 föredragande tjänsteman vid Justitiekanslersämbetet. Det fanns både äldre och yngre justitiekanslerssekreterare.
Under svenska tiden från 1713, officiellt efter 1719, svenska kronans ombudsman, 1766–1772 i praktiken ständernas ombudsman som övervakade myndigheternas och förvaltningens laglighet. Justitiekanslern ledde Justitiekanslersämbetet och agerade också som kronjurist och juridisk rådgivare åt statsöverhuvudet. Han behandlade allmänhetens klagomål över fel i tjänsteutövning, särskilt 1747–1752. Justitiekanslern var chef för rikets åklagarväsen och, förutom 1766–1770, ordförande för Kanslikollegiums justitieexpedition. Justitiekanslern skulle närvara vid riksrådet när justitieärenden behandlades. Han hade yttranderätt vid val av lokala fiskaler och granskade riksrådets ämbetsberättelser samt kollegiernas årliga verksamhetsämbetsberättelser. Han var ett slags motsvarighet till de tidigare rättsfiskalerna och generalriksschultzen. I Finland ersattes justitiekanslern av prokuratorn under autonomin.
Ämbetsverk inrättat genom Karl XII:s kansliordning 1713 för konungens högste ombudsman, enligt kansliordningen 1719 ombildat till Justitiekanslersexpeditionen. Justitiekanslersämbetet föregicks av Riksfiskalämbetet och Generalriksschultzämbetet, vars myndighetsområde till stora delar motsvarade den därefter inrättade justitiekanslerns ämbete. Till ämbetet hörde att garantera lagligheten i författningen och riksstyrelsen samt att övervaka ämbetsmännens laglydighet i sin ämbetsutövning och att delta i val av lokalförvaltningens fiskaler. Mellan 1816 och 1918 sköttes i Finland motsvarande myndighetsområde av prokuratorsämbetet i anslutning till senaten. Från 1918 är Justitiekanslersämbetet ett ämbetsverk i anslutning till statsrådet, vilket bereder ärendena som avgörs av justitiekanslern och som placeras inom Justitieministeriets förvaltningsområde. Vid Justitiekanslersämbetet verkade, vid sidan av en justitiekansler och en justitiekansleradjoint utnämnda av presidenten, även en kanslichef samt övrig personal.
Lagakraftvunnen underrätts- eller hovrättsdom som är felaktig eller en oriktig dom som givits av Högsta domstolen. Ett justitiemisstag kan endast rättas till genom ett resningsförfarande. Justitiemisstag kan förekomma i brottsmål, civilrättsliga eller förvaltningsrättsliga tvister.
Det fall när en oskyldig person blivit dömd till döden och avrättats.
Kunglig Majestät i rådet i egenskap av högsta rättskipande organ under svenska tiden från 1630 fram till att riksrådet avskaffades 1789, och Konungens högsta domstol grundades. Från cirka 1660 och särskilt 1720–1789 användes benämningen justitierevisionen om justitierådens sammanträden i justitieärenden. Ursprungligen avsåg den även justitieexpeditionen vid Kunglig Majestäts kansli, som från 1662 expedierade riksrådets eller justitierådens revisionsmål. Under riksdagen 1732 uppstod en praxis för hela frihetstiden (fram till 1772) som gav ständerna en viss rätt att revidera Justitierevisionens domar, genom sina deputerade i Justitiedeputationen. Den verksamheten kallades emellertid inte justitierevision.
Den helhet som bestod av samtliga anställda tjänstemän inom domstolsväsendet och andra enheter som behövdes för rättsskipningen. Begreppet användes också för budgeten för justitiestaten.
Soldat i lätt och rörligt infanteri. Jägaren var ofta specialutbildad för spaning och enskild strid. I den svenska armén bildades det första jägarförbandet under Pommerska kriget 1757–1762. Jägarförband förekom i Finland även under autonoma tiden. Under självständighetstiden avses med benämningen vanligen de finländare som under första världskriget fick militärutbildning i den 27. Kungliga Preussiska jägarbataljonen i Tyskland och av vilka många senare gjorde karriär inom Finlands försvarsmakt. Benämningen jägare har använts i Finland även för att beteckna manskapet i jägartrupperna.
Skatt som var avsedd att uppbäras i Karelen 1776–1778 av varje hemman, såväl frälse- som kronohemman, för att upprätthålla en värvad jägarkår. Den uppbars i praktiken till 1806 och därefter tills dess att storskiftet blivit genomfört i socknen. Jägareskatten utgick i spannmål och penningar efter arvio rubeltalet.
Industriell anläggning för framställning och grövre förädling av järn och stål, förutsatte smidesrätt och erläggande av hammarskatt till kronan som utgick i en procent av det årliga smidet. Järnbruk fick inte anläggas nära städer, men rätten att anlägga dem ålåg alla. Järnbruk förekom därför även utom bergslagen. De erlade bl.a.bergstingsgästningspenningar, men var befriade från en del vanliga utskylder och onera. De hade dock rätt att delta i prästval. Särskilda privilegier gällde frälsehamrar till 1696, då även dessa erlade hammarskatt. Numera används termen företrädesvis om äldre tiders stångjärnverk och från dem härstammande alltjämt existerande järnverk.
Svenska kronans edsvurna tjänsteman i stapel- eller uppstad som efter Norrköpings riksdags beslut 1604 till 1855 (Sverige) övertog bergslagsfogdarnas uppgift att kontrollera mängden av och beskaffenheten hos det järn som skeppades ut från Sverige. Järnvräkarna konfiskerade undermåligt järn till Järnvräkeriet och bötfällde producenten.

K

Från 1500-talet fram till 1918 samling av personer som kallades till sluten rådplägning under regentens ledning och själva beslutsfattandet: a) då regenten helt ensam fattade besluten i statsangelägenheter, b) då regenten i samråd med en inre krets avgjorde statsärendena, i Sverige kallat Kunglig Majestät eller konselj, under autonomin (1809–1917) konselj, och c) då en inre krets i regentens frånvaro överlade statsangelägenheter och ärenden rörande rikets förvaltning.
Order från kungliga eller kejserliga kabinettet vilken ingriper i de förvaltande eller rättskipande myndigheternas verksamhet.
Benämning på ett härordningssystem som baserar sig på allmän värnplikt. I en kaderarmé är enbart befäl, underbefäl och en liten del av manskapet i ständig tjänst medan huvuddelen av manskapet inkallas endast vid behov eller för kortvarig utbildning.
Benämning på officersaspiranter i kadettskolor eller andra utbildningsanstalter för blivande officerare. Under den svenska tiden gällde benämningen elever vid Adolf Fredriks kadettkår, kadettkåren på Haapaniemi, krigsskolan/krigsakademin på Karlberg och kadettskolan i Karlskrona. Under autonoma tiden var kadett en benämning på elever i Finlands kadettskola och under självständighetstiden elever i Kadettskolan.
Truppförband bestående av kadetter och befäl vid utbildningsanstalt för officerare. Under svenska tiden fanns Adolf Fredriks kadettkår, kadettkåren på Haapaniemi, krigsskolan/krigsakademin på Karlberg och kadettskolan i Karlskrona. Under autonoma tiden flyttades kadettkåren på Haapaniemi till Fredrikshamn, där den var verksam fram till 1903.
Utbildningsanstalt i Helsingfors för officerare. Verksamheten inleddes 1919, och skolan flyttade 1940 till Sandhamn. Åren 1942–1952 hette den Lantkrigsskolan. Utbildningen räckte ett och ett halvt år. År 1930 förlängdes utbildningstiden till två år. Flottans kadetter utbildades i kadettskolan före 1930 och flygvapnets kadetter till 1929.
Sammanfattningen av alla regler för tidsmätningen och tideräkningen, i inskränkt mening regler för bestämning av årets längd och indelning för samhällets bruk, med därtill hörande information om vissa tilldragelser, till exempel helger och högtider. Kalendrarna indelades vanligen i civila kalendern och kyrkokalendern av äldre och yngre kalendersystem (julianska, gregorianska och judiska). Kalender förekommer sedan medeltiden även i betydelsen skrift i tabellarisk form, innehållande ett eller flera års dagar med uppgifter om helger och högtider, tecken för de olika planeterna och för månens faser, djurkretsens tecken m.m.
Beräkning, överslag: handling som summariskt upplyste om förhållandet mellan kronans inkomster och utgifter och de disponibla tillgångarna. Kalkylen kunde uppgöras för ett år eller månadsvis. Avsikten var att skapa ett praktiskt hjälpmedel som sedan kunde utredas genom redovisningen.
Under 1500–1800-talet regentens kallelse att tillträda ett visst ämbete, en tjänst eller ett förtroendeuppdrag, från 1600-talet också om att bli medlem av vetenskapligt eller vittert samfund. Från 1800-talet allmänt: uppmaning att samlas till möte.
Skrivelse som innehåller kallelse att infinna eller inställa sig någonstädes. Under svenska tiden och autonoma tiden var ett kallelsebrev en av regenten undertecknad order om att infinna sig vid ämbetsverk, folkrepresentation, tjänst eller domstol. Inom kyrkoförvaltningen (folkligt): ordinationsbrev.
Fördrag som slöts i Kalmar den 7 september 1483 av representanter för det svenska rådet och ombud för kung Hans. De senare representerade också Danmarks och Norges råd. Fördraget kompletterade kung Hans handfästning i Halmstad. Fördraget bestod av garantier mot kungamakten. Den principiella riksintegriteten fastslogs, rättspraxis och lag garanterades, upprorsrätten erkändes och slottsloven anförtroddes åt fyra riksråd.
Benämning på allt som rörde statens finansväsen och förvaltning, särskilt angående fast egendom.
Ämbetsexamen för kameral och finansrättslig tjänst inom statsförvaltningen, inrättad 1799. Kameralexamen avlades vid universitet. Den avskaffades i Finland vid riksdelningen men återinfördes 1817 och fick 1828 namnet kameralexamen. Examen gav behörighet till tjänst vid kansliet för finska ärenden, senatens ekonomiedepartement och Allmänna revisionsrätten samt som landssekreterare och landskamrerare. I något skede var kameralexamen indelad i högre och lägre kameralexamen vilka sammanslogs till en examen 1871 för behörighet till lägre förvaltningstjänster och auskultering eller extra ordinarie tjänst vid senatens ekonomiedepartement. Kameralexamen ersattes 1895 med lägre förvaltningsexamen. Tjänstemannen måste uppvisa bevis på vunnen skicklighet i kamerala ämnen och förhördes efter 1871 före tjänstetillträdet vid universitetet i statsförvaltningsrätt, finans-, politisk och ekonomisk lagstiftning samt nationalekonomi och civil- och straffrättens grunder med avseende på den blivande kamerala tjänstemannens civilrättsliga- och straffutfärdande funktion samt viss åklagarrätt. Under svenska tiden krävdes betyg från universitet över kunskaper i teologi, svenska, aritmetik, natur- och sedelära, under autonoma tiden före 1871 krävdes studentexamen och förhör i allmänna, för civila tjänster oumbärliga kunskaper samt i de vetenskaper som var nödvändiga för varje särskild tjänst.
Tjänsteman i allmänhet i äldre tider, vilken arbetade inom förvaltningen med uppgifter som krävde författningskunskap, dock inte juridiska kunskaper.
Hemman med jordeboksnummer, kameral taxeringsenhet eller mått på gårdens skattekraft och de skatteprestationer eller arrenden som gården skulle prestera.
På 1700-talet förekommande titel för högre tjänsteman vid Kammarkollegium, särskilt advokatfiskal av andra lönegraden. Kammaradvokatfiskalen ansvarade för tillsynen och bevakningen av kronans rätt och förde kronans talan i alla de till kollegiet hörande besvärs- och ansökningsärenden som hotade kronans rätt.
Det förvaltningsorgan som skötte finanserna. Under Birger Magnussons tid blev kammaren i det kungliga brevmaterialet en central kassa för sådana inkomster som kungen själv uppbar. Unionen ändrade förhållandet. Erik av Pommern hade inte någon svensk central finansförvaltning. I Halmstadsöverenskommelsen stadgades att kungen skulle ha drätsel och kammarmästare i varje rike. Kammarens uppgift var att sköta den centrala kassan, förvara överskottsmedel och ombesörja räkenskapsgranskning. Senast 1524 fick kammaren en fastare organisation. I kammaren sköttes dels revisionen, dels inbetalning till och utbetalning från kassan. På 1540-talet indelades kammaren ytterligare i en räknekammare, en räntekammare och en varuhusorganisation.
Riksdagsutskott 1731–1772 för ärenden rörande kammarverket, lantbruket och dess binäringar, inrikeshandeln, skogsförvaltningen och lantmäteriet. Deputationen var i regel indelad i fyra underutskott, kammar-ekonomiutskottet, kommersutskottet, förordningsutskottet och räkenskapsutskottet. Vid frihetstidens sista riksdag (1771–1772) blev utskotten självständiga deputationer.
Det av Gustav Vasa skapade organet för finansförvaltningen, från början ett lokalt begrepp för den lokal där kungens och kronans medel mottogs och förvarades. Finansförvaltningen sköttes av kamrerare och kammarskrivare, men gränsen mot kansliet var oklar. År 1539 bildades ett kollektivt kammarråd. År 1541 konstituerades kammarrådet som det ledande organet. Kammarrådet hade fyra medlemmar. Kammaren stod i direkt kontakt med den lokala finansförvaltningen och dess uppgifter bestod av skattläggningar, uppsikt över och tillsättning av fogdar, räkenskapsgranskning, rannsakningar, finansplanering, uppgörande av skatter, administration av extra skatter, löneutbetalningar, militära utgifter och uppsikt över tullar. Kammaren var uppdelad i en räntekammare och en räknekammare. Organisationen förnyades med en ny kammarordning 1618.
Avdelning vid ämbetsverk med uppgift att behandla vissa till finansförvaltningen hörande ärenden, särskilt uppbörd och skattläggning.
Från 1809 avdelning vid Regeringskonseljens, senare Senatens, ekonomiedepartement, med ansvar för revision och kontroll av statsförvaltningen, lantmäteriet och forstväsendet samt skattläggningsväsendet, mellan 1841–1858 och 1903–1917 också för militiemedlen. Som chef verkade en senator, med biträde av en referendariesekreterare. Under dem fanns kamrerare, protokolljusterare, kammarförvant och kanslist. Vid expeditionen fanns ett kammarkontor. Under Kammarexpeditionen lydde Allmänna revisionsrätten och Revisionskontoret, Temporära statistiska centralbyrån 1865–1870, Överstyrelsen för lantmäteriet 1875–1892, Justeringsverket, Forststyrelsen och boställsinspektorerna. Kammarexpeditionen drogs in den 8 november 1917 och uppgifterna överfördes på Finansexpeditionen.
Avdelning som genom 1713 års kansliordning inrättades vid Kanslikollegium för att under ett ombudsråds ledning sköta redovisningen av statsinkomsterna och statsutgifter samt övervaka kronofogdarna. Kammarexpeditionen slogs 1719 samman med Handelsexpeditionen och bildade Inrikesexpeditionen, som inofficiellt fortsatte att kallas Kammarexpeditionen. Åren 1809–1840 verkade Kammarexpeditionen i Sverige på nytt som separat avdelning i Kunglig Majestäts kansli. I autonoma Finland fanns även en kammarexpedition vid Regeringskonseljens, senare Senatens, ekonomiedepartement.
Officiell titel, senare tjänstebeteckning för fiskal under svenska tiden i ”kammaren” eller Kammarkollegium, senare Kammarrevisionen, och under autonoma tiden vid Ekonomiedepartementets kammarexpedition, där han verkade som kronans åklagare i de ekonomiska mål som upptogs till (rättslig) behandling vid Kammarkollegium respektive Kammarrevisionen, senare Ekonomiedepartementet.
Befattning vid hovet för lågadliga eller ofrälse kvinnor inom hovfruntimret, med uppgifter i drottningens eller annan furstinnas privata rum och gemak. Kammarfruarna var underställda hovmästarinnan och själva ledare för ett antal kammarpigor eller kammartjänare. Ibland bistods kammarfrun ytterligare av en ofrälse kammarhustru och hovpigor.
Ogift adlig kvinna vid hovet underställd hovmästarinnan, anställd för att uppvakta en drottning eller kronprinsessa i hennes privata rum och gemak. Kammarfröknar stod i rang över hovfröknar. Kammarfröken kallades från 1719 kammarjungfru.
Uppskattningsvis från 1560-talet till 1917 ett högre hovämbete inom kungens eller kejsarens och de övriga till regenthuset hörande personernas hovstater och uppvaktning. Kammarherren fanns i regentens eller de övriga personernas ständiga närhet. Fram till 1640-talet användes ofta benämningen kammarjunkare. Under 1700-talet och under autonoma tiden var kammarherre också titel utan därmed förbunden tjänstgöring vid hovet. Under autonoma tiden förlänades representanter ur den högsta statsledningen titeln verklig kammarherre hos hans kejserliga majestät. Enligt den första statskalendern i Sverige hörde 41 kammarherrar till hovstaten år 1729.
Manlig tjänare i hovtjänst, titel utan tjänstgöring i rang efter kammarherren, vilken han biträdde. År 1783 inrättades 24 nya kammarjunkartjänster av majors rang. Kammarjunkarkåren leddes av överstekammarjunkaren som hade generallöjtnants rang.
Benämning på det äldsta centrala ämbetsverket i Sverige 1634–1812. Kammarkollegium hade i uppdrag att sköta finansförvaltningen, övervaka finansväsendet och fogdarna samt granska dessas och kollegiet underlydande organs redovisning. Det hette 1530–1634 Räkningekammaren eller Kortare kammaren, som blev kollegium redan på 1540-talet. Kammarkollegium leddes från 1602 av riksskattmästaren, efter 1684 av en president. Kollegiets tjänstemannastab var under 1700-talet den största av alla kollegiers. Ämbetsverket gavs cirka 1540 kollegial form, med fyra kammarråd och en kammarmästare som chef, även kallad överräknemästare. Från 1602 kallades chefen riksskattmästare och från och med 1684 president. Ämbetsuppgifterna utökades 1594 till att omfatta även kontroll över handel, bergsbruk, tullar och myntväsende samt tillsyn över kronans gods och rikets regalier. Kollegiet verkade som ensamt centrum för vården av rikets fasta egendom, drätsel och näringar fram till 1634, då en del av dessa uppgifter överfördes på Bergsamtet respektive Kommerskollegium, samt Statskontoret och Kammarrevisionen. Vid sidan av övervakningen av skatteuppbörden och bevakningen av kronans och kronogodsens intressen i kamerala ärenden tillkom under 1600-talet nya ansvarsområden i anslutning till kontrollen av lantadministrationen, länsväsendet och indelningsverket (för civila och ecklesiastiska tjänstemän) och till detta anslutna boställs- och tjänstetillsättningar. Därutöver föll frågor om jordägande (såsom byten, förpantningar, förmedlingar, avkortningar, avskrivningar och skatteköp) under Kammarkollegium.
Kollegial styrelse för Räknekammaren på 1530–1540-talen, även titel för ledamot av denna styrelse, vilken i ställning stod näst under riksskattmästaren. Kammarråden var valda ur riksrådens krets för att granska de offentliga räkenskaperna och leda den högsta praktisk-finansiella förvaltningen vid något av ämbetsverkets kontor. Ursprungligen var kammarråd en titel för en furstes närmaste ämbetsman och rådgivare. Sedermera blev kammarråd en hederstitel beviljad efter ansökan av republikens president.
Ursprungligen hög hovfunktionär vid kungens eller annan kunglig persons uppvaktning, motsvarande till exempel en kammarherre. Kammartjänare övergick under 1700-talet till att betyda person av lägre rang som ingick i en kunglig eller furstlig persons närmaste betjäning i dennes egna rum. Kammartjänare förekom också utanför hovet, särskilt i högt uppsatta personers betjäning, och som titel utan motsvarande ämbete.
Under medeltiden till cirka 1530 allmän tjänstebeteckning för räkenskapsförande och ekonomiansvarig tjänsteman vid hovet, från 1530 och särskilt efter cirka 1620 i ett centralt ämbetsverk. Från 1815 till 1922 var kamrer en tjänstebeteckning för biträdande chefen för senatens, från 1918 ministeriernas, olika räkenskapsförande kontor, med rang i sjätte rangklassen. Tjänsteuppgifterna omfattade från 1922 också föredragning inför statsrådet, varför tjänstebeteckningen ersattes med referendarieråd i femte rangklassen. I Ryssland var kamrer 1719–1804 benämning på tjänsteman (rangklass 12) med uppgifter rörande räkenskapsföring och uppbörd av penningmedel. Från och med 1727 fanns kamrerer endast i den ryska centralförvaltningen med undantag för de baltiska provinserna och Gamla Finland. Kamrerer förekom även vid regionalförvaltningen, inte endast vid finansförvaltningen utan även vid lantmäteriförvaltningen. Under stora ofreden var kamrerare titel för de tjänstemän som vid guvernementskansliet i Åbo från och med 1717 och vid kommendantskansliet i Viborg från och med 1719 stod i ledningen för kameralförvaltningen. Allmänt: titel för uppsyningsman över skattkammare och kassaförvaltare eller bokförare i välgörenhetsstiftelse, större affärsföretag, banker och försäkringsbolag.
Benämning på kontor inom diverse ämbetsverk vars huvudsakliga uppgift var att under ledning av en kamrer sköta räkenskaper och annan ekonomisk förvaltning. Under den ryska ockupationen under stora ofreden fanns från 1719 ett kamrerarkontor för ledningen av kameralförvaltningen i Viborgs kommendantskap. Ett kamrerarkontor fanns även vid Utrikesminsteriets avdelning för administrativa ärenden, Försvarsministeriets centralavdelning och vid Järnvägsstyrelsens byråavdelning, efter 1922 vid ekonomiavdelningen. Kamrerarkontoret vid Järnvägsstyrelsen bytte 1934 namn till Räkenskapsbyrån.
Sökande till ett ämbete, förtroendeuppdrag (ledamotskap av riks- och kommunalrepresentationer, lägre lärdomsgrad inom en fakultet vid ett universitet).
Röstberättigad medlem av ett kanonikat, dom- eller kollegialkapitel. I Åbo domkapitel fanns under 1200-talet fyra kaniker.
Under medeltiden och närmast efter reformationen, hemman som var anslaget åt en katolsk kanik för hans uppehälle. Kanikhemman fick enligt Västerås recess 1527 inte anslås utan konungens medgivande.
Den katolska kyrkans kyrkorätt, ursprungligen beslut av allmänna eller partikulära synoder, påvliga brev (decretales) samt apokryfiska skrifter. De stora kyrkomötena i Nicaea, Konstantinopel m.m. avgjorde inte bara trosfrågor utan antog också kyrkorättsliga bestämmelser, ”canones”. De viktigaste sammanställdes efter 1140 till en lagsamling, ”Decretum Gratiani. År 1234 publicerade Gregorius IX ett omfattande urval och bestämde att det skulle användas i rättsskolorna och domstolarna. Senare lät också påvarna Bonifatius VIII och Clemens V utge officiella dekretalsamlingar, som fick en mindre betydelse. Grundprinciperna i kanonisk rätt var påvens universiella makt över hela kyrkan, klerus rätt att utöva kyrkostyrelsen utan inblandning av lekmän och den kyrkliga egendomens oantastlighet.
Allmän benämning på en sjöartillerist som tjänstgjorde vid kanonerna. Under 1700-talet betecknade ”kanonjär” en värvad soldat vid flottan som tjänstgjorde som arbetsledare vid kanonerna på fartyget. Senare har kanonjär varit den lägsta militärgraden inom artilleriet och i kustförbanden.
Ämbetstitel som dels användes om kungens, under senmedeltiden om riksföreståndarens kansler, dels om rikskanslern som tillika var biskop i Strängnäs, dels om de vid respektive katedralkyrkor verksamma biskopskansler. Enligt en sen källa skulle titeln ha använts på 1190-talet. En säker datering kan hänföras till 1219. I början av 1200-talet innehades posten av biskopar, men också i fortsättningen utsågs män med en hög samhällsställning.
Honorärtitel som beviljades civila tjänstemän i Ryssland under 1700-talet och 1800-talet. Den tillhörde rangklass I i den civila rangtabellen. Tilltal: Enligt ämbetsinnehavarens härstamning; för innehavare av denna rang som var tysk riksfurste- eller hade motsvarande värdighet ”Vaša svetlost´” (sv. Eders/Ers Durchlaut, högborne furste, fi. Teidän ruhtinaallinen korkeutenne, ty. Eure Durchlaut), men för ryska ärftliga furstar och grevar ”Vaše sijatelstvo” (sv. Eders/Ers excellens, Eders/Ers Erlaucht, fi. Teidän ylhäisyytenne, ty. Eure Erlaucht)
Kanslersämbete, även om ämbetsperioden.
Skrivarstuga, namnet på själva arbetsplatsen med personalen samt institutionen som sådan. Arbetet leddes av kanslern. Bland personalen omnämndes en secretarius och på 1430-talet väpnaren Johan Fredebern som rikets och rådets skrivare. Det medeltida rikets och kungens kansli omfattade det dåtida riksarkivet och vården av den gamla riksregistraturen, som dateras till 1300-talet. Fysiskt förvarades riksregistraturen hos biskopen/rikskanslern i Strängnäs.
I Ryssland organisatorisk enhet vid större ämbetsverk med uppgift att förbereda ärendena för föredragning samt att expediera och verkställa de fattade besluten. Vid ämbetsverken skilde man kansliet och kanslipersonalen begreppsmässigt mycket klart från de beslutsfattande tjänstemännen, vilka betecknades med termen prisutstvie.
Ursprungligen namnet på det rum i Stockholms slott där ämbets- och tjänstemän nära konungen utförde sitt arbete. ”Kansli” var också en benämning på personalen som en kollektiv enhet. Sedermera har ordet använts om det rum där en överordnad tjänsteman och hans personal hanterar de ärenden som berör hela ämbetsverket eller som är gemensamma för flera av ämbetsverkets avdelningar.
Avdelning vid ämbetsverk, exempelvis Sjöfartsstyrelsen, vilken vanligen ansvarade för allmänna och juridiska frågor samt personalfrågor, motsvarande ministeriernas allmänna avdelningar.
Avdelning vid vissa ämbetsverk, till exempel Generalpoststyrelsen, Generaltullstyrelsen och Järnvägsstyrelsen.
Statsrådets tjänsteman och den högsta föredragande tjänstemannen vid ett ministerium. Denna är samtidigt chef för ministeriets kansli eller en av dess avdelningar. Kanslicheferna lyder under kanslichefen för statsrådets kansli (titel från 1936), som kan sammankalla dem till möte i gemensamma frågor. De hade ursprungligen tjänstegraden referendarieråd. Presidentens kansli leds också av en kanslichef.
Expedition för kansliärendens behandling, under 1700-talet vid Kunglig Majestäts kansli och de högre domstolarna, efter 1809 Kansliexpeditionen vid regeringskonseljen, senare Kejserliga senaten för Finland.
Från 1809 avdelning vid Regeringskonseljens, senare Senatens, ekonomiedepartement. Kansliexpeditionen hade i uppgift att fungera som allmänt kansli, motta och registrera inkommande brev och handlingar, fördela dem mellan expeditionerna samt avsända resolutioner och beslut. I anslutning till Kansliexpeditionen verkade Kejserliga senatens allmänna kansli. Kansliexpeditionen skötte därtill ärenden som rörde den allmänna ordningen och säkerheten, skolväsendet, censur, bokhandlar och boktryckerier, postverket, skjutsväsendet, allmänna byggnader och den militära inkvarteringen, fattigvård och sjukvård, fängelseväsendet samt mått, mål och vikt. Under Kansliexpeditionen lydde Överstyrelsen för medicinalverket, Kejserliga strömrensningsdirektionen (senare Direktionen för väg- och vattenkommunikationerna), Intendentskontoret (senare Överstyrelsen för allmänna byggnaderna) och Postdirektionen. Expeditionen upphörde med sin verksamhet 1869, då uppgifterna fördelades mellan de kvarvarande expeditionerna och den nygrundade Civilexpeditionen. Kansliexpeditionen återupprättades 1888 med mera begränsade uppgifter än tidigare. Under Kansliexpeditionen lydde därefter Fångvårdsstyrelsen, Poststyrelsen, Överstyrelsen för allmänna byggnaderna, Finlands statsarkiv och Kejserliga Senatens för Finland tryckeri. Kansliexpeditionen upphörde slutgiltigt med sin verksamhet 1892, då uppgifterna fördelades mellan de övriga expeditionerna och det nygrundade Ekonomiedepartementets kansli.
Kammarkollegiums kansli skapades i början av 1600-talet. Det var ett administrativt serviceorgan för hela kollegiet, men speciellt för riksskattmästare/president och kammarråd. Kammarordningen 1618 lämnade föreskrifter om kansliarbetet och nämnde en sekreterare och två referendarier. Kansliets uppgift var då att föredra och expediera de regeringsärenden avseende kronans inkomster som kammaren skulle sköta. Verksamheten inleddes förmodligen redan 1612 men protokoll finns från 1635, då föregångaren, Räknekammaren, definitivt blivit ett kollegium. Antalet lägre befattningshavare i kansliet växte efterhand: kopister, kansliskrivare (kanslister), rättegångsskrivare, notarier, aktuarie (från 1652/53), registrator (från 1661). Det ledde också till att kansliet fick underavdelningar: referendarie-, aktuarie- och registratorskontoren. Under den tid (1681–1711) som Kommerskollegium var sammanslaget med Kammarkollegium fungerade Kansliet för kommersärenden skilt från Kammarkansliet. Kammarkollegiums arbetsområde minskade när självständiga verk och kommissioner tillsattes för utförande av förmyndarräfsten och reduktionen. Vissa av Kammarkollegiums kontor fungerade då som utredande organ. När reduktionen inskränktes övertog Kammarkollegium de resterande uppgifterna, och för dessa bibehölls det i reduktionsdeputationen fungerande kansliet som kansli för reduktions-, likvidations- och bytesärenden (1717–1826). Detta var 1724–1747 underställt den då fungerande riksens ständers kommission för reduktions- och likvidationsverket. Kansliets verksamhet upphörde i Sverige 1879.
Från 1626 benämning på Kunglig Majestäts kansli i dess kollegiala form. Kanslikollegium avskaffades 1801, medan Kunglig Majestäts kansli bestod fram till 1840. Kanslikollegiums beslutsfattande organ var kanslirådet under rikskanslerns, senare kanslipresidentens, ordförandeskap. Enligt 1720 års kansliordning var Kanslikollegiums huvuduppgifter att administrera, kontrollera, och sköta judiciella funktioner, utrikesärenden samt ärenden rörande riksråds- och ständermöten, privilegier, domsrevisioner, barmhärtighetsanstalter och skolor. Även postverket stod under Kanslikollegiums kontroll. Samtliga beslut som fattades av Kunglig Majestät och riksdagsbesluten dokumenterades av Kanslikollegium, som fungerade som ett regeringskansli och hade en samordnande kontrollfunktion över de andra kollegierna. Dess personal hade högre rang än motsvarande ämbetsmän vid andra kollegier. För att sköta ärendena inrättades vid Kanslikollegium 1663 Justitieexpeditionen, 1713 Handelsexpeditionen och Kammarexpeditionen som 1719 slogs ihop med Inrikesexpeditionen, vars verksamhet fortsatte i likhet med en utrikesexpedition och en krigsexpedition. Efter 1772 fram till 1792 verkade också en handels- och finansexpedition samt en ecklesiastikexpedition vid Kanslikollegium.
Titel för Kanslikollegiums chef 1680–1792, vilken infördes då rikskanslersämbetet avskaffades, och 1801–1809 för chefen för Kunglig Majestäts kansli. Under perioden 1792–1801 användes på nytt titeln rikskansler. Kanslipresidenten var vanligen ett riksråd, i rang över de övriga kollegiernas presidenter. Han agerade ordförande för kollegiets beslutsfattande organ Kanslirådet, bestående av kanslipresidenten, rikskanslirådet, hovkanslern, kansliråden och statssekreterarna. Under frihetstiden (1719–1772) tjänade kanslipresidenten som ett slags statsminister och skötte särskilt beredningen av utrikespolitiken, som behandlades av riksdagens sekreta utskott, där kanslipresidenten, vid sidan av rikskanslirådet, hovkanslern, utrikesstatssekreteraren och kollegieämbetsmän som utsetts av kanslipresidenten, hade stort inflytande. Kanslipresidenten förestod 1801–1809 ett ämbetsverk vid Kunglig Majestäts kansli kallat Kanslipresidentskontoret.
Från 1626 kollegium och beslutsfattande organ som ledde Kunglig Majestäts kansli (Kanslikollegium) fram till 1801. Kanslirådet bestod av rikskanslern som president och två riksråd, senare av kanslipresidenten som ordförande och rikskanslirådet, hovkanslern, kansliråden och statssekreterarna. Kansliråd användes även som tjänstebeteckning för vissa högre ämbetsmän i kansliet och medlemmar i Kanslirådet, särskilt för den tjänsteman som övervakade statssekreterarna.
Underordnad tjänsteman med uppgift att sköta löpande skrivarbeten vid Kunglig Majestäts kansli.
I Ryssland från 1719 lägre tjänsteman vid centrala och regionala ämbetsverk för olika slag av kansligöromål, såsom upprättandet av handlingar. Kanslisterna hade en ställning som motsvarade sergeant i militären. Kanslisttjänster förekom också i förvaltningen i Gamla Finland. Under stora ofreden fanns kanslister vid guvernementskansliet i Åbo generalguvernement från 1717 och tidvis även vid kommendantskansliet i Viborg.
Kyrkomusiker som leder körsången och psalm- och växelsången i kyrkan, spelar orgel vid gudstjänster och andra kyrkliga förrättningar och andra församlingsevenemang, en uppgift som före 1939 innehades av orgelnisten eller klockarorgelnisten. Kantorn väljs av kyrkofullmäktige eller församlingsrådet, ursprungligen av kyrkostämman. I den medeltida katolska kyrkan var kantor en korsångare vid en domkyrka, med lägre grad av ordination än en präst. Kantorer i bemärkelsen sångare fanns efter reformationen fram till 1939 endast vid domkyrkor och i stora församlingar. Ursprungligen fanns det inga behörighetskrav, förutom att kantorn skulle vara kristen, ha avslutat sin skolgång och ha ett gott rykte. Behörighetskravet ”skicklighet i koralsång” stadgades först 1869. Kantor var även en benämning på lärare i sång inom skolväsendet i Gamla Finland 1744–1788.
I författningarna efter 1954, tjänstebeteckning för kyrkomusiker anställd av en församling, kommun, läro- eller uppfostringsanstalt eller barmhärtighetsinrättning för att sköta sång och orgelspelning i kyrkan m.m.; förekom redan från cirka 1720 under tjänstebeteckningen kantororgelnist vid domkyrkor och i de församlingar där kyrkostämman hade beslutat att förena organisttjänsten med kyrkosångarens.
Kapellförsamling eller kyrka, mindre kyrkobyggnad eller profan lokal för gudstjänster i en kapellförsamling eller ett kapellag. Kapellen kunde också kallas sockenkapell.
Frivillig kyrklig sammanslutning för ändamålet att uppföra en kapellkyrka och avlöna en predikant (brukspredikant, järnbrukspredikant, huspredikant). Kapellag grundades med tillstånd av domkapitlet och landshövdingen, vanligen vid ett bruk eller annan (industriell) näringsgren, under förutsättning att avståndet till sockenkyrkan var långt. Kapellaget hade en egen kyrkostämma och ett eget kyrkoråd, men var i övrigt underställt moderförsamlingen. Befogenheterna kunde dock vara större än en kapellförsamlings. Benämningen förekom fram till 1801 också om hemman som tillsammans underhöll en kapellkyrka.
I lutherska kyrkan ett samfund inom ett pastorat med särskilt territoriellt område, egen kyrka, styrelse och präst samt självständig kyrkbokföring. Grundandet av en kapellförsamling förutsatte överhetligt beslut, från 1686 tillstånd av länsstyrelsen och stiftstyrelsen, från 1930-talet beslut av kyrkofullmäktige eller församlingsråd. Invånarna i en kapellförsamling bekostade kapellet (sockenkapellet) och avlönade kaplanen eller kapellpredikanten men räknades fortfarande som medlemmar i moderförsamlingen och var därför skyldiga att delta i avlöningen av dess prästerskap samt i kostnaderna för dess kyrkliga byggnader. Kapellförsamlingarna lydde i kyrkligt avseende under kyrkoherden i moderförsamlingen. Kapellförsamlingar fanns också i Gamla Finland. Under 1900-talet kunde en kapellförsamling också utgöra en del av en sammanslagen församling.
Kapellag eller kapellförsamling inom ett pastorat. Kapellgäll grundades med tillstånd av läns- och stiftstyrelsen och försågs med sockenkapell eller kapell, kyrkostämma och kyrkoråd. De förestods av en kaplan eller kapellpredikant som var underordnad kyrkoherden i moderförsamlingen. Kapellgällets medlemmar var skyldiga att bidra till kyrkbygge i den församling varifrån utbrytningen skett. De hade egen kyrkbokföring och var befriade från vissa pålagor till moderförsamlingen.
Ordinarie präst i kapellag eller kapellförsamling med ett sockenkapell eller kapell. Kapellpredikanterna anställdes på allmogens önskan och avlönades av församlingen, under förutsättning att lönen inte minskade församlingsprästernas förmåner. Benämningen förekom också om ett kapellags eller en kapellförsamlings kaplan, särskilt innan man började uppföra sockenkapell på 1700-talet.
Konto i räkenskapernas huvudbok, anger förmögenheten och de förändringar den undergått under den period kontot avser.
Förteckning över förmögenhet. I länets årsredovisning upptogs i kapitalräkningen balanserna, alla inkomster, avkortningar och utgifter i enlighet med överdragsräkningen eller specialräkningarna. Kapitalräkningen visade således i landsboken beloppet för kronans uppbörd och utgift.
Person som tagit värvning i armén som underbefäl eller soldat och hörde till stampersonalen.
Arbetsavtal för den värvade i den finska armén. Avtalet gällde vanligen 1–2 års tjänstgöring.
Överenskommelse, avtal, traktat; till exempel att överlämna till fienden befäst ort, väpnade styrkor eller krigsfartyg på vissa villkor, befästa domsrätt över medborgare i landet med främmande religion, definiera genom kunga- eller regeringsförsäkran myndighetsområde i stället för andra myndigheter.
Under katolska tiden titel för biskopssekreterare eller predikant vid borg eller slott. Inom lutherska kyrkan är kaplan sedan 1527, stadgat i kyrkolagen 1686 och 1869, en ordinarie präst som biträder kyrkoherden i ett pastorat eller som förestår pastoratets kapellförsamling eller kapellag. Under den ryska ockupationen under stora ofreden var kaplaner verksamma i församlingarna i Finland. De deltog även i rättsskipningen och medverkade vid uppbörden av skatter som pålades av ockupationsmyndigheterna.Kaplanerna ska sedan slutet av 1600-talet ha avlagt pastoralexamen. De väljs efter 1933 av kyrkofullmäktige eller församlingsrådet, ursprungligen av kyrkostämman.
Ecklesiastiskt boställe för kaplan eller kapellpredikant i en kapellförsamling eller annexförsamling. Kaplansbolen indelades efter kyrkoreduktionen i gamla och nya kaplansbol. De äldre kaplansbolen tillkom vid reformationen genom att gamla klockarbol gjordes om till prästbol. De yngre bildades under Karl XI:s tid på kronohemman som anvisats för prästerskapet.
Kaplansbol grundat under medeltiden på ett kyrkohemman som ett klockarbol, med samma skattefriheter som prästgårdarna. Kaplansstommen blev vid kyrkoreduktionen indelade till de nyinrättade kaplanstjänsterna som också innefattade klockarbefattningen. De var ursprungligen befriade bara från kronotionden, enligt prästprivilegierna 1723 från alla kronans besvär.
Fraktavgift, fraktlön. Kapplaken fastslogs mellan redaren och fartygsbefälhavaren. Den utgjorde en viss procent (cirka 2–5) av bruttointäkten av ett fraktfartygs inkomster och en del av befälhavarens fasta lön.
Gammalt svenskt åkerytmått motsvarande 154,27 kvadratmeter eller 1/32 tunnland.
Officersgrad sedan senare hälften av 1400-talet, med rang närmast över en löjtnant. Under medeltiden var kapten befälhavare över ett avgränsat område, till exempel en stad. Senare förde kaptenen vanligen befäl över ett kompani inom infanteriet och kavalleriet, senare även över ett artillerikompani. Enligt rangordningen 1735 var de olika kaptensbefattningarna rangordnade i klasserna 29–36. I Ryssland tillhörde kaptensgraden den nionde rangklassen i den militära rangtabellen och tilltalades ”Vaše blagorodie”.
Officer vid infanteriet, med rang mellan kapten och löjtnant, och vid flottan mellan löjtnant och kommendörkapten av andra graden. Kaptenlöjtnanten var vid infanteriet fram till 1750 ofta befälhavare över ett kompani och underställd regementschefen, en överstelöjtnant eller major som förde befälet. Graden kaptenlöjtnant ersattes samma år med stabkaptensgraden (fyra till antalet vid varje infanteriregemente). Inom den svenska flottan avskaffades graden 1866, men den förekommer ännu inom den finska flottan. Kaptenlöjtnant var även benämning på den generalmajor som ledde Kungliga Majestäts drabanter. I Ryssland tillhörde kaptenlöjtnant inom flottan den nionde rangklassen i den militära rangtabellen med tilltal: ”Vaše blagorodie”.
Ryttare beväpnad med karbin, ursprungligen med spaningsuppgifter. Under 1600-talet grundades i olika länder karabinjärregementen. I den svenska armén hette Södra skånska kavalleriregementet mellan åren 1805 och 1822 Skånska karabinjärregementet.
Isolering av en person, ett fartyg, en gård eller en ort på grund av smittsam sjukdom. Huvudsakligen har karantän använts för att stoppa spridningen av pest, kolera och gula febern. Åren 1909–1910 bestämdes att medan en koleraepidemi härjade i Ryssland skulle alla fartyg som anlände från ryska hamnar vid ankomsten till en finländsk hamn hissa karantänsflagg och invänta inspektion av en gränsläkare.
Gul flagga som hissas när ett fartyg är i karantän. Flaggan kallades populärt för pestflagga. År 1893 bestämdes att karantänsflagg skulle hissas om ett fartyg hade kolerafall ombord.
Flaggsignalen TM i Internationella signalboken. Karantänssignal fördes av fartyg som befann sig i karantän. Ett fartyg som anlände från smittad ort eller som hade en insjuknad person ombord skulle hissa flaggsignalen QL.
Gille med enbart manliga medlemmar.
Benämning på en soldat inom den svenska armén under Karl XI och Karl XII (cirka 1680–1718). Karolinerna utgjorde Sveriges första helt indelta armé samt bar från 1687 rikets första enhetsuniform, en blå rock med gult foder uppvikt nedtill.
Jordtal som användes som grund för grundskatten i bl.a. Österbotten. Storleken på ett karpland var en yta som skulle besås av en karp spannmål, som i vissa delar av Finland var 1/3 och i andra 1/4 tunna. För ett karpland skulle erläggas ett öre penningar. Karpland är belagt år 1470.
Försäljare av det stämplade papper som krävdes för utfärdande av vissa officiella dokument, till exempel lysning.
Handling som uträttades av lantmätaren när konceptkartan hade blivit färdig. I kartbeskrivningen skulle det anges varför den upprättats och vilka som varit närvarande vid mätningen. Den avmätta egendomens ägare, skattenatur och storlek skulle anges liksom också jordmånen i åker och äng. I byalag skulle fördelning av utsöde och hö anges. Beskrivningen skulle uppta eventuell ödejord. Torp, urfjäll, fäbodar, fiske, malmstreck, kvarnar och andra särdrag skulle upptas. Skog- och utmarker skulle beskrivas. I beskrivningen över rårna skulle råstenarna upptas. Kartbeskrivningen skulle sedan överlämnas till landshövdingen.
I sjöförsäkringssammanhang värdet av ett fartyg exklusive lasten.
Samling kontanta penningmedel med vilka en institution, ett ämbetsverk eller ett företag bestrider sina löpande utgifter; konkret den plats (skåp, låda eller kista) där dylika penningmedel förvaras. Termen används också om institution eller myndighet som är avsedd för att insamla och förvara penningmedel för något bestämt ändamål, i äldre tider ofta benämnd publik kassa (till exempel pensionskassa, fond).
Balans i kassan eller kassabrist.
Det belopp som vid en kassas inventering eller avslutande finns eller ska finnas i kassan. I länsstyrelsens rapporter över länskassan 1841–1900: överskottsmedel vid räkenskapsperiodens slut.
Skattmästare, kassör, person som förvaltar och ansvarar för en kassa, särskilt sådan som tillhör en institution, ett samfund eller en förening.
Den handling genom vilken manskap, hästar eller persedlar förklaras olämpliga att vidare användas vid eller för krigsmakten.
Processrättslig term sedan autonoma tiden om ett administrativt besvärsförfarande där ett avgörande i lägre instans bara kan godkännas eller underkännas (kasseras) av den högre instansen, men inte ändras. Om beslutet underkänns remitteras målet till den lägre instansen för ny behandling och beslut. Landshövdingen (guvernören) fungerade som kassationsdomstol i vissa besvär mot ett fattigvårdssamhälles beslut 1879–1921. Det nya beslutet kunde sedan överklagas till senatens ekonomiedepartement, senare Högsta förvaltningsdomstolen.
Person som har hand om kassa för någon annans räkning och sköter in- och utbetalningar, ibland också i betydelsen föreståndare för ett förråd. En kassörstjänst fanns bl.a. vid Generalguvernörskansliet. Vid statsjärnvägarna fanns både stationskassörer och distriktskassörer.
Områdesindelning vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning inom vilken kassaförvaltningen organiserades. Kassörsdistrikten sorterade under Järnvägsstyrelsens ekonomiavdelning och leddes av en distriktskamrer. Andra tjänstemän vid kassörsdistrikten var revisorer samt distriktskassörer och biträdande kassörer. Kassörsdistrikten bytte 1932 namn till ekonomisektioner.
Befälhavare på ett befäst slott med administrativ och juridisk myndighet över de områden som lydde under slottet. Termen var speciellt i bruk i Polen och motsvarade de svenska benämningarna borgfogde och slottsfogde.
Systematiskt uppgjort offentligt och aktuellt register över fastigheterna i ett visst område och deras registerenheter. Registret uppger land- och vattenområdena samt hur stora de är och var de befinner sig. Kataster gjordes upp för beskattningen (jordeboken eller skattelängden). Sedermera användes benämningen fastighetsregister. Detta grundar sig på fastighetsboken.
Internationell benämning på fastighets- och bykarta, med uppgifter om jordens fördelning i åker, äng och (gårds)tomt, vilken ritades upp av lantmätare. Katasterkartorna bildade underlag för de arealberäkningar som låg till grund för jordskifte och fastighetsskatten.
Huvudkyrkan i ett stift; domkyrka. Termen användes på medeltiden om Åbo domkyrka (invigd den 17 juni 1300) men föll bort i samband med reformationen. Ordet katedral kommer från biskopsstolen (cathedra) som finns i koret i stiftets huvudkyrka.
På visst statsstöd verkande allmänt läroverk i en stiftsstad, ursprungligen det som låg i Åbo. Katedralskolorna underlydde domkapitlet och meddelade undervisning för vidare studier vid universitet utomlands eller för en bana som skrivare, domare och kanske köpman. De ersattes 1841 med elementarläroverk. Sedermera användes termen om skolor i gamla klosterstäder. I Gamla Finland kallades den lärda skolan i Viborg 1744–1788 katedralskola. Under stora ofreden var katedralskolan i Åbo verksam från och med 1716.
Undervisningsanstalt. Efter 1149 skulle varje katedral anställa en magister, vilken som scholasticus kostnadsfritt skulle undervisa stiftets prästerskap och fattiga skolarer. Katedralskolans uppgift var elementär undervisning i trivialskolans ämnen: grammatik, retorik, dialektik och en kort kurs i kristendom och logik. Skolan hade i regel fyra klasser med två år i varje. Efter den ordinarie skolkursen följde en tvåårig kurs för blivande präster. Organisatoriskt leddes och övervakades katedralskolan av domkapitlets kaniker, scholasticus. Undervisningen förmedlades av en rektor, som hade medhjälpare.
Präst eller lekman som under medeltiden undervisade katekumenerna i den kristna trosläran för dopets erhållande. Kateketen meddelade från slutet av 1600-talet diskuterande elementär pietistisk kristendomsundervisning, vanligen med katekesen som underlag. Under 1700–1800-talen användes beteckningen om barnlärare i Utsjoki och Enare församlingar som från 1858 var anställda av staten. År 1943 inrättades tre kateketbefattningar i Viborgs stift. Kateketundervisningen hade sin upprinnelse i pietismen och bröt med det dittills vanliga undervisningssättet där eleven lärde sig lärobokens stycken utantill och reciterade dem för läraren.
Under 1700- och 1800-talen benämning på vissa tvååriga söndagsskolor där konfirmander över 15 år, dagsarbetande barn och samer undervisades i kristendom och innantilläsning. I Stockholm upprättades kateketskolor efter 1771. Praxis blev att skicka de minst försigkomna av årets konfirmander för fortsatt undervisning till dem. Skolorna upprätthölls av det kristna samfundet Pro Fide et Christianismo. Under 1700-talet grundades också kateketskolor av missionssällskapen för undervisning av samerna. Skolorna var tvååriga och gav undervisning i kristendom och innantilläsning. Bland de utbildade barnen utsågs sedan ytterligare kateketer som skulle undervisa i hembyarna. Om en same inte fick plats för sina barn i kateketskolan kunde han anhålla om en kateket som kom hem till honom och undervisade under en vinter. Fyra skolor lades ner 1820 och verksamheten organiserades då av de kringsresande kateketerna.
Benämning på adelsmän i monarkens eller furstliga personers uppvaktning.
Förnäm herreman, särskilt adelsman, som tjänstgjorde som förridare i hären eller vid hovet. Under 1700-talet användes också benämningen kavaljertaffel för de herremän som inte åt under den kungliga taffeln men som dock var närvarande .
Förband som stred från och förflyttade sig med häst. Under medeltiden bestod kavalleriet till stor del av adelsmän, men från och med 1500-talet fylldes leden allt mer av värvade soldater. Kavalleriet indelades i tungt kavalleri, som kallades kyrassiärer, lätt kavalleri och dragoner.
Titel för den manlige ryske monarken 1547–1917. Namnformerna tsar och kejsare var jämställda och var variationer på det romerska familjenamnet Ceasar, som gett upphov till titeln. I den officiella titeln användes emellertid benämningen tsar 1547–1721 och Kejsare över hela Ryssland 1721–1917. Under autonomin kunde den ryska kejsaren också foga Storfurste av Finland till titulaturen.
Benämning på kronans regalier 1809–1917.
Penningskatt som betalades av det medeltida pälsverksskattedistriktet i Finland åt biskopen eller kronan. Avgiften ersatte en gammal skinnskatt. Den omtalas i skatteundervisningarna från 1500-talet från Övre Satakunta, Tavastland, Karelen, Savolax och Österbotten. Avgifterna betalades förmodligen i samband med vintertingen. I Övre Satakunta betalades kiltispenningar enligt kroktal. I Savolax betalades ½ öre för helskatt. I finska Sydösterbotten erlades kiltispenningar åt biskopen, 1 öre för varje pundland åker. I Kemi socken i norra Österbotten betalades kiltispenningar enligt bågtal.
Finsk medeltida beteckning inte bara för böndernas gengärd utan också för det tillfälle då skatten förtärdes. Under reformationen utvecklades läsförhören ur de tillfällen som kyrkoherdarna under medeltiden hade gästat bönderna. Benämningen ”lukukinkerit” i betydelsen läsförhör har således ursprungligen betytt läsgengärd.
Uppsyningsman över skolklass.
Sjuklassigt allmänt elementarläroverk som lade grunden för vetenskaplig utbildning vid universitet och meddelade undervisning i klassiska språk, särskilt latin.
Skatt för vars betalning de skattskyldiga indelas i klasser och dessa eventuellt i underavdelningar. Därefter ska alla inom samma klass eller underavdelning utgöra lika mycket i skatt eller åtminstone skatta efter samma grund. Ursprungligen utgick man vid indelningen från skillnaden mellan olika samhällsklasser eller yrken, varvid skatten i allmänhet sattes högre för de genomsnittligt sett bättre situerade klasserna eller yrkena, men efter hand beaktades särskilt de ekonomiska villkoren för varje skattdragande. Klass-skatterna har förmedlat övergången mellan de personella skatterna, som betalas lika av varje skattdragande och inkomstskatten, som utgår i förhållande till vars och ens inkomst.
Enbart i Finland förekommande benämning på prästboställe, förekom under 1800-talet.
Svenskspråkig benämning på kyrkotjänare inom den ryska ortodoxa kyrkan och även i Finland från och med 1918. Klockaren hade olika funktioner i gudstjänsten, bl.a. ledandet av kyrkosången och utförde även klockringningen. Från och med 1918 fungerade klockaren i de finska ortodoxa församlingarna dessutom som skrivare i församlingskansliet. Benämningen klockare har under senare hälften av 1900-talet ersatts av benämningen kantor.
Kyrklig funktionär som skötte varierande uppgifter, bl.a.klockringning. Under katolska tiden var klockaren vanligen prästvigd och hade avlagt klockareed. Den lutherska kyrkan behöll efter reformationen klockringningen och även klockartjänsten och klockarborden. Även inom lutherska kyrkan var en del klockare präster och kallades i dessa fall klockarpräster. Klockaren hade förutom klockringningen i uppgift att leda menigheten i kyrkosång och undervisa ungdomen i kristendom. Klockaren valdes genom klockarval av kyrkoherden och kyrkostämman och i tjänstedefinitionen från 1686 var de materiella uppgifterna underordnade de andliga. Klockaren fick också specialinstruktioner av domkapitlen. Med tiden utökades uppgifterna. Klockaren skulle sjunga vid begravningar, vårda kyrkan och dess egendom, övervaka ordningen på gravgården, hålla kyrkans handlingar och böcker i ordning, motta, framlämna och förvara allmänna handlingar, renskriva kungörelser som berörde gudstjänsten, uppbära och bokföra en del av kyrkans inkomster, övervaka att kyrkväktare och annan personal skötte sina uppgifter, vårda kyrkans minnesmärken, sköta kyrkans belysning och följa med kyrkoherden på husförhör. År 1755 fastslogs att klockaren också skulle vara kunnig i åderlåtning och sockenapoteket skulle stå under klockarens uppsikt. År 1803 slogs det fast att en person som sökte tjänst som klockare skulle vara kunnig i smittkoppsvaccinering. Klockartjänsterna kombinerades i landsortsförsamlingar ibland med organistbefattningen, och innehavaren kallades då klockarorgelnist. Klockartjänsterna drogs in 1939 och ersattes med kantorstjänster.
Beteckning i jordeboken på gammalt klockarboställe som efter reformationen anslogs till boställe åt lägre präster: kaplaner, senare också adjunkter.
Av klockare i landsortsförsamling som tjänsteåliggande meddelad undervisning i innantilläsning och elementär kristendomsundervisning. Klockarskolorna inspekterades regelbundet av kaplanen eller kyrkoherden, särskilt efter 1856. De försvann senast i början av 1900-talet.
Kyrklig funktionär eller befattningshavare som ansvarade för klockringningen i församling utan klockare eller vikarierade klockaren. Benämningen användes också om en klockares tillförordnade biträde som mot ett arvode skötte klockringningen, på grund av den ordinarie klockarens stora arbetsbörda, sjukdom eller ålderdom. Klockringaren kallades folkligt också för klockare.
Typ av torn med en upphängningsanordning för kyrkklockor. I landslagen fastslogs att sockenborna var skyldiga att delta i uppförandet och underhållet av kyrkobyggnad och vad som hörde därtill. År 1672 fastslogs att också inhysingar och backstugusittare var skyldiga att delta. Samma princip gällde ännu 1944 när grunderna för vissa kyrkliga avgifter fastslogs. Församlingsmedlemmarna skulle ansvara för byggande och underhåll av klockstapel enligt samma principer som gällde för prästerskapets avlöning.
Inom katolska kyrkan ett slutet kyrkligt samfund för munkar eller nunnor, vilka avlagt löfte att leva efter fastställda klosterregler. Katolska munkkloster grundades i Nådendal 1249, Viborg 1403, Raumo 1449 och på Kökar 1472. De upplöstes i samband med reformationen. Ett nunnekloster fanns 1438–1577 i Nådendal. Alla kloster, munk- och nunneordnar av främmande religion förbjöds 1781.
Slutet kyrkligt samfund för munkar eller nunnor vilka efter avlagt löfte vigt sitt liv åt levnad efter fastställda klosterregler. I Gamla Finland fanns två ortodoxa munkkloster, Valamo och Konevits i Ladoga och under den autonoma tiden tillkom ett nunnekloster i Lintula by i Kivinebb på Karelska näset. Ortodoxa kloster existerar även i det självständiga Finland.
Skola som upprätthölls av ett kloster och som vanligen var belägen i själva klostret. Klosterskolan kunde också ta emot utomstående elever. Den leddes av en lektor. Klosterskolan i Åbo etablerades av dominikanerna antagligen efter 1249. Klosterskolornas betydelse minskade i slutet av medeltiden och de försvann efter reformationen.
Delning av jord. Restriktionerna mot delning av jord avskaffades stegvis 1864–1916.
Från och med 1864 om klyvning och skifte av hemman i lika stora delar genom att man först delade äganderätten mellan delägarna i jämna bråkdelar och sedan delade jorden i enlighet med det.
Det väsentliga eller huvudsakliga i en skriftlig eller muntlig framställning, i synnerhet i betänkanden, motioner och skrivelser i en parlamentarisk församling. Kläm kunde vara en kort framställning i slutet av ett betänkande, vilken innehöll sammanfattning och förslag om ett visst beslut eller kärnpunkten i en ansökan.
Bostad uppförd för en indelt soldat i det ständiga knekthållet. Knekttorp skulle enligt stadgan vara 8 x 4 meter och sju stockar högt samt ha ett fönster som var 1 aln i fyrkant.
Bandrosett, vanligen i ett lands nationalfärger, som bärs på huvudbonaden av militärer och av vissa civila tjänstemän som igenkänningstecken. Den svenska gula militärkokarden, som endast bärs av officerare och underofficerare, torde ha sitt ursprung i den halmkokard som tidigare gavs som hederstecken, första gången åt Livregementet efter slaget vid Lund .
Jämförande granskning av ett skriftoriginal och dess kopia eller av två kopior sinsemellan.
Lärare i trivialskola; ämbetsbroder. Ursprungligen avsåg beteckningen ordinarie lärare vid lägre (5- och 3-klassiga) läroverk (collega scholca) samt 2-klassiga pedagogier. Enligt skolstaterna 1729 fanns tre kolleger vid katedralskolan i Åbo och 1–2 vid trivialskolorna i Björneborg, Helsingfors, Nyslott, Tavastehus och Uleåborg. Kollegatjänster fanns även vid trivialskolorna och pedagogierna i Gamla Finland 1744–1788.
Överdirektör för centralt ämbetsverk (kollegium) 1623–1809 (vanligen ett riksråd).
Flera centrala ämbetsverk inom den svenska statsförvaltningen där beslutsfattandet skedde kollegialt. Ämbetsverk med kollegiala drag fanns under 1530-talet och från 1610 men formaliserades i RF 1634 och bibehölls till 1877. Sedan autonoma tiden från 1809 var kollegium också en samlande benämning på särskilt de beslutsfattande ledamöterna vid högre domstol och vissa centrala ämbetsverk, till exempel Collegium medicum. Det första kollegiet var Räkningekammaren (kortare kammaren) grundad 1530. Först genom Gustaf II Adolf och Axel Oxenstierna ordnades de högre myndigheterna allmänt och fullständigt efter kollegialsystemet. Enligt 1634 års regeringsform skulle det finnas fem kollegier, svarande mot de fem höga riksämbetsmännen, som blev ordförande i var sitt kollegium. Två eller fyra andra riksråd blev bisittare. Kollegierna skulle behandla och avgöra vissa mål samt vara instanser över underordnade myndigheter, utreda ärenden för regeringen och lämna den upplysningar. Med några få undantag var från 1600-talet hela den centrala förvaltningen ordnad enligt kollegialsystemet. Kollegierna redovisade årligen sin verksamhet för rikets råd eller Kunglig Majestät. Kollegieråden och kollegiets president var vanligen riksdagsmän och kom att granska sina egna ämbetsberättelser. Från 1734 års riksdag var kollegierna skyldiga att uppgöra riksdagsberättelser och lämna in sina protokoll till protokollsdeputationen för granskning. De till denna förvaltning hörande kollegierna, som omtalas i 1809 års RF § 102 som ”rikets kollegier”, påverkade riksrättens sammansättning, eftersom vissa medlemmar av dessa kollegier eller av i deras ställe komna ämbetsverk var självskrivna medlemmar av riksrätten. Den högre lokala förvaltningen har, med undantag för ett övergående försök av Gustav Vasa, aldrig varit organiserad efter kollegialsystemet. Däremot tillämpades systemet på städernas styrelser, magistraterna och de dömande och förvaltande kyrkliga myndigheterna, domkapitlen, samt de allmänna läroverkens ”kollegier” och organen för universitetens autonomi (konsistorier, fakulteter m.m.). I Ryssland infördes kollegialsystemet av Peter den store, och 1905 fanns tre regeringskollegier: den regerande senaten, den heliga synoden och ministerrådet. Kollegialsystemet anses leda till noggrann, men långsam, ärendebehandling. Motsats: byrå-, styrelse- eller chefssystemet, där ärendena avgörs av bara en person.
Penninginsamling i en församling, för välgörande ändamål. Ändamålet skulle efter 1693 fastställas av regenten. Under 1900-talet blev kollekten ett sammanskott av frivilliga penninggåvor som uppbars vid allmän gudstjänst. Ändamålet kunde vara kyrkligt eller välgörande. Det fastslogs på förhand av församlingen, stiftet eller kyrkomötet. Efter gudstjänstens slut räknades kollektmedlen, och summan skrevs upp i almanackan eller i en särskild bok som fanns till påseende i sakristian. Från och med 1808 skulle summorna sammanställas i en särskild förteckning som årligen skickades till domkapitlet.
De penningmedel för allmänna ändamål som samlades in under gudstjänsterna i kyrkorna. Ändamålet kungjordes från predikstolen, och kollektmedlen övervakades av kyrkoherden i samråd med sexmännen. Kollektmedlen sändes till konsistorienotarien tillsammans med en reversal och ett sammandrag över medlen som uppburits i prosteriet.
Område utanför ett lands gränser vilket står under moderlandets skydd och överstyrelse. Sverige grundade på 1600-talet Nya Sverige vid Delawareviken i Nordamerika. Cabo Corso på Guineakusten grundades av svenskarna 1650. Kolonin togs 1663 över av holländarna. Åren 1784–1878 innehade Sverige kolonin S:t Barthélemy i Västindien.
Avdelning vid Lantbruksministeriet och efterträdare till Kolonisationsstyrelsen som avskaffades 1938. Under andra världskriget ledde och övervakade Kolonisationsavdelningen anskaffningen av jord till den evakuerade befolkningen, medan jordinlösningsnämnder och lantbruks- och hushållningssällskapens kolonisationsavdelningar verkställde arbetet på lokal nivå.
Kassa som förvaltade de statliga lån som beviljats kommunen för kolonisationsändamål. De kommunala kassorna lånade medel till jordanskaffning för privatpersoner som fyllde de krav som uppställts inom den statliga kolonisationsverksamheten. Kassorna upprättades 1927 och förvaltades av kolonisationsnämnderna.
I städernas omedelbara närhet beläget jordområde som uppdelas i mindre lotter och utarrenderas till enskilda personer, som använder dem för trädgårdsskötsel.
Avdelning vid Försvarsministeriet samt under andra världskriget vid Högkvarteret.
Vanlig benämning på den högste befälhavaren på en fästning. På stora fästningar förekom benämningen guvernör, och kommendanten hade då en mer underordnad roll. I fredstid hade kommendanten den högsta ledningen över garnisonstjänsten och ordningen på stället, i krigstid och på en fästning hade han oinskränkt befäl (inom fästningen) och var ensam ansvarig för fästningens försvar.
Enligt kanonisk rätt, ett kyrkligt beneficium som stod under interimistisk förvaltning och vars inkomster huvudsakligen uppbars av en lekman. Senare användes ”kommenderi” i betydelsen ett gods, ett län, som tillhörde en (andlig) riddarorden och som lämnades åt en ordensriddare att innehas. År 1774 testamenterades ett par fideikommisser i Sverige åt konungen för att under vissa förutsättningar överlämnas som kommenderier.
På särskild befallning grundat tjänsteuppdrag som kan gälla en enskild soldat eller en hel truppavdelning.
Avlöningstillägg som förekom bland värvade trupper.Kommenderingstillägg tillkom underbefäl eller manskap för tjänstgöring i högre grad än den grad de innehade.
Titel på sjöofficer som tjänstgjorde som chef på linjeskepp. År 1729 fanns tretton kommendörer upptagna på Amiralitetskollegiums stat. Kommendörstiteln inom flottan ändrades 1771 till överstetitel. Kommendörsgraden upptogs igen i Sverige 1845. I Finland har kommendören rang närmast under kommodoren och närmast över kommendörkaptenen.
Hög grad inom Kungliga Svärdsorden och Kungliga Nordstjärneorden (instiftade 1748) och Kungliga Vasaorden (instiftad 1772). De två första indelades först i två grader: kommendör och riddare, sedermera i tre grader likt Vasaorden: kommendör med stora korset, kommendör och riddare. Graden kommendör av första klass finns enbart inom Svärdsorden.
Titel på sjöofficer som innehar en grad mellan kommendör och kapten. Kommendörkaptensgraden förekom vid den svenska flottan från och med första hälften av 1700-talet. År 1771 ändrades graden till överstelöjtnant. Graden återinfördes 1824.
Medlem av Kommerskollegium, i rang närmast under ämbetsverkets chef, presidenten, och över assessorerna. Kommerseråden var vanligen fyra till antalet och förestod vanligen också ett av kollegiets kontor eller ett rasp- och spinnhus. I Ryssland och i Finland under autonoma tiden var kommerseråd en honorärtitel (rangklass 8) utan ämbete som från och med 1800 förlänades näringsidkare tillhörande första gillet.
Benämning på en kyrkoherdes ordinarie hjälppräst, eller ordinarie präst i en kapellförsamling. I Finland har de ordinarie hjälpprästerna alltid burit tjänstebeteckningen kaplan, i Sverige sedan slutet av 1700-talet komminister. I rikets ecklesiastikstater användes dock benämningen redan i början av 1700-talet.
Kaplans biträde i ämbetet. Beteckningen användes i Sverige förmodligen för att en kyrkoherdes adjunkt ofta kallades ”pastorsadjunkt”. Den förekom inte i Finland.
I Ryssland var Kommissariatet från och med 1711 ett centralt ämbetsverk inom militären med uppgift att samordna de militära kommissariernas och till guvernementsförvaltningen hörande kommissariernas verksamhet vid förvaltandet och fördelningen av förnödenhetsartiklar och andra slag av persedlar till trupperna. Under stora ofreden fanns i Åbo ett organ med namnet kommissariat, även kallat överkommissariat, som inrättats där redan under militärförvaltningen före 1717 och som därefter var verksamt i anslutning till guvernementsförvaltningen i Åbo generalguvernement för insamlande och distribution av främst livsmedel och foder. I ledningen för detta organ stod en överproviantmästare.
En kommissaries ämbete eller ämbetslokal. Under stora ofreden genomförde de ryska ockupationsmyndigheterna vid mitten av 1710-talet i Viborgs kommendantskap en indelning av kommendantsdistrikten i mindre förvaltningsområden för kameralförvaltningen, vilka i finländsk forskning kallas kommissariat. I ledningen för ett sådant kommissariat stod en kommissarie.
I Ryssland från och med början av 1700-talet efterled i tjänstetitlar för ledande och högre ämbeten vid centralförvaltningen men också för högre tjänster vid regionalförvaltningen. Tjänstebeteckningar med ”-kommissarie” som efterled förekom inom flera förvaltningsgrenar. Även tjänstebenämningen kommissarie utan förled förekom och var då en beteckning för lägre tjänstemän. I Gamla Finland förekom tjänster med efterleden -kommissarie inom provins- och guvernementsförvaltningen samt justitieförvaltningen. Vid hospital i Gamla Finland var kommissarie beteckningen för den tjänsteman som ansvarade för ekonomin och underhållet, motsvarande närmast hospitalssysslomannen i det svenska riket.
Sedan mitten av 1600-talet benämning på innehavare av tjänst eller temporärt offentligt uppdrag inom inrikes- eller utrikesförvaltningen, vanligen rörande ekonomi eller övervakning. Under svenska tiden fanns kommissarier i bl.a. Kammarrevisionen och Manufakturkontoret, under autonoma tiden inom regeringskonseljens och senatens ekonomiedepartement, samt från 1924 i Allmänna revisionsrätten. I Ryssland från och med 1718 benämning på lantkommissariernas biträden vid ledningen av distrikten och senare kretsarna. Under stora ofreden tillsattes av de ryska ockupationsmyndigheterna i Viborgs kommendantskap från och med mitten av 1710-talet underordnade kommissarier av detta slag som stod i ledningen för de kommissariat som kommendantsdistrikten var indelade i.
Under svenska tiden om ett av riksdagen eller regeringen tillsatt organ med uppdrag att utföra ett specifikt offentligrättsligt uppdrag, under självständigheten i betydelsen ett organ med ett permanent representativt uppdrag för ett visst ändamål eller ett organ som tillsatts av ett ministerium för att utreda eller bereda ett specifikt ärende. En kommission består vanligen av en eller flera sakkunniga, men kan också bestå av endast en person. I regel har kommissioner ett permanent uppdrag medan kommittéer vanligen har tillfälliga uppgifter. I Sverige har det funnits bl.a. den av Kristinas förmyndarregering tillsatta kommissionen för uppgörande av Sveriges riksstat, kommissionen för granskning av Karl XI:s förmyndarregerings förvaltning (Stora kommissionen), vidare de av Karl XI tillsatta reduktions-, exekutions- och likvidationskommissionerna, rikets ständers dömande kommissioner under frihetstiden, lag-, bibel-, tabell-, undervisningskommissioner m.m.
Uppdrag eller anförtrott värv att mot viss avtalad ersättning (provision) förmedla ett avtal eller göra inköp eller försäljning, beställning eller rekvisition för en annans räkning. Allmänt sedan 1500-talet: fullmakt, bemyndigande.
I Ryssland benämning på temporära organ, tillsatta för undersöknings-, utrednings- och planeringuppdrag, bestående av för uppdraget utsedda personer. ”Kommission” var även benämning på permanenta administrativa organ av samma karaktär. Kommissioner tillsattes också för att rannsaka och döma i enstaka rättegångsmål och motsvarade de svenska kommissorialrätterna.
Tjänstebeteckning för lantmätare som på arvode utförde uppdrag åt statlig kommission 1680–1766 under svenska tiden och åt länslantmäterikontor 1812–1916 under autonomin. Den ersattes 1917 med tjänstebeteckningen extra lantmätare. Beteckningen användes även för lantmätare på ordinarie lantmäteristat vid provinslantmäterikontor 1756–1802 och vid länslantmäterikontor 1812–1916, från 1873 om äldre och yngre lantmätare. År 1917 blev tjänstebeteckningen ordinarie äldre och yngre lantmätare. Åren 1756–1802 användes benämningen också om extra lantmätare som skulle biträda länets ordinarie och extra ordinarie lantmätare vid storskiftet.
Fysisk (eller juridisk) person som mot provision för annans räkning har i uppdrag att sälja eller köpa varor och tjänster. Kommissionärer fanns under svenska tiden vid bl.a. auktionskammare och inom handeln (kommissionshandlare eller -handlerska, kommissionsidkare) samt inom lantmäteriet (kommissionslantmätare).
Inom affärsverksamhet, bankväsende och vid exekutiv auktionskammare, den som i eget namn köper eller säljer (varor, värdepapper) för annans räkning enligt ett mellan parterna ingånget avtal om kommission.
Organ för att utreda eller bereda ett visst ärende. Kommittéer tillsattes sedan 1700-talet av Kunglig Majestät eller riksdagen, under autonomin av senaten och efter självständigheten av statsrådet. En kommitté består av minst en person, i allmänhet med en eller flera sakkunniga. I Ryssland var en kommitté ett organ av samma slag som kommissionerna.
Sedan 1865 ett samhälle som består av ett definierat landområde och vilket som ett statens organ verkar för dess ändamål, på samma gång som det ombesörjer sina egna samhällsangelägenheter. Kommunerna kunde vara landskommuner, städer eller köpingar. I landskommunerna åtskildes de kyrkliga ärendena från de världsliga år 1865. Städernas kommunala förvaltning omstrukturerades år 1873. Kommunernas förvaltning reformerades på nytt 1925.
Kommunalmedlemmarnas beskattning för kommunens behov. Den kommunala beskattningen har övervägande varit av direkt natur. Under medeltiden utvecklades den lokala beskattningen genom avgifter åt kyrkan och prästerskapet såsom kyrkliga byggnadsbesvär, biskopsgengärd, tionde, avgifter av icke tiondeskyldiga, penningoffer, matskott och klockarlön. På det världsliga området fanns liten sockenbeskattning. Huvudsakligen förekom avgifter för rättskipning och uttaxering av gemensamma böter, företrädesvis besvär, som väg- och brobyggnadsskyldighet, skallgångsplikt, skyldighet att hålla varggård och vargnät. Gränsen mellan de kommunala besvären och de allmänna, eller statsbesvären, var ofta svävande, till exempel skjutsningsbesväret. Särskilda behov föranledde inom städerna särskilda besvär, exempelvis skyldighet till brandvakt. Reformationen påverkade sockenbeskattningen, framför allt genom att större delen av tionden indrogs till kronan. De kommunala besvären reglerades i 1734 års lag. Nya avgifter och besvär hade tillkommit och skulle fortsättningsvis tillkomma för fattigvård, skolväsen, sjukvård, tingshus och häradsfängelse, rådstugor i städerna, fjärdingsmansbestyr och gaturenhållning i städerna.
Borgmästare som var verksam i stad som saknade egen jurisdiktion och därmed magistrat och landsrätt, eller där den administrativa förvaltningen och de juridiska uppgifterna sköttes av en annan borgmästare. Kommunalborgmästare kunde fungera som stadsstyrelsens ordförande. På 1700-talet började handelsborgmästaren i Åbo benämnas kommunalborgmästare.
Landskommuns högsta förvaltningsorgan och det möte som utövade beslutanderätten i kommunen. Delegaterna utsågs genom val av de röstberättigade kommuninvånarna. Redan i 1865 års kommunalförordning tilläts kommunerna tillsätta kommunalfullmäktige för att vid sidan av kommunalstämman sköta vissa ärenden. Kommunalfullmäktiges befogenheter utökades, och fullmäktige blev en obligatorisk inrättning i kommunallagarna från 1917. Termen kommunalfullmäktige ändrades sedermera till kommunfullmäktige.
Reglering av kommunernas styrelse och förvaltningsorgan, samt invånarnas deltagande däri.
Läkare som var anställd för att sköta sjukvården i en landskommun. Rätten för en landskommun att anställa en egen läkare gavs på 1860-talet. Den första kommunalläkaren anställdes av Viitasaari landskommun 1882. Efter anhållan kunde landskommunens läkare få rätt att räkna sig tjänsteår till godo. År 1885 beslutades att en landskommun kunde få statsstöd för avlöningen av en läkare. År 1910 fanns 143 kommunalläkartjänster i Finland.
Kommunalt verkställande organ i de tidigare landskommunerna. Sedan 1948 års kommunallag trätt i kraft (1949) kallades motsvarande organ kommunalstyrelse (numera kommunstyrelse).
Titel som ges åt personer som utmärkt sig i det kommunala livet eller i affärslivet.
Den del av rättsordningen som sedan 1865 reglerar den kommunala verksamheten.
Kommunal tjänsteman med uppgift att föra protokoll och bistå kommunalfullmäktige, kommunalstyrelse och kommundirektör.
Sjukhus avsett att tillgodose den sjukvård en kommun eller ett distrikt av flera kommuner hade i uppgift att erbjuda sina invånare.
Skatt som en kommun hade rätt att uppbära av kommuninvånarna för att finansiera kommunens förvaltning, åtaganden och uppgifter.
Den census, utan vilken en person inte har rösträtt i kommunens angelägenheter.
Kommunalt verkställande organ. Organet hette tidigare kommunalnämnd, men efter att 1948 års kommunallag trätt i kraft (1949) kallades motsvarande organ kommunalstyrelse (i dag kommunstyrelse).
En landskommuns högsta förvaltningsorgan 1865–1917 och det möte som utövade beslutanderätten i kommunen. Varje medlem av kommunen var företrädd genom direkt representation. Kommunalstämman ersattes med kommunalfullmäktige.
Deltagare i förhör för nattvardsgång.
Av förvaltningsmyndighet i samband med administrativ lagskipning utfärdat bevis åt enskild person om beslut eller det som hade avhandlats i ärendet. Från senare delen av autonoma tiden kallades det delgivande, senare delgivning.
Meddelande, särskilt ett från ett lands regering eller ett offentligt ämbetsverk utgånget officiellt tillkännagivande avsett att publiceras i någon tidning. Även om ett ställningstagande offentliggjort vid avslutningen av ett toppmöte, ett statsbesök eller en multilateral konferens på hög nivå.
Heraldiskt vapen för en kommun. År 1949 fastslogs att varje kommun hade rätt att ha ett vapen som godkänts av kommunfullmäktige och fastställts av Inrikesministeriet.
I industriellt eller kommersiellt syfte bildad förening eller bolag, till exempel Ostindiska kompaniet, Aktiebolaget Svenska ostasiatiska kompaniet.
Benämning på den minsta enheten vid infanteriet, som i taktiskt såväl som i administrativt hänseende är till viss grad självständig. Benämningen togs i bruk under 1600-talet då det ersatte benämningarna fana och fänika. Ursprungligen fanns det kompanier i alla vapenslag men benämningen försvann från kavalleriet under 1700-talet och från artilleriet i början av 1800-talet.
Officer som för befäl över ett kompani och ansvarar för utbildningen och ordningen.
Förberedande avfattning av ett skriftligt arbete, utkast, utarbetning som inte är renskriven, kladd.
Koncept till eller kopia av originalhandling vid förvaltningsmyndighet eller originalprotokoll i första rättsinstans som renskrevs i domboken för hovrätten.
Tillstånd som regering eller myndighet ger att starta och driva viss verksamhet eller näring, till exempel anlägga och trafikera järnväg, bearbeta malm- eller stenkolsfyndighet och att bedriva bankrörelse.
Tjänsteman som på ett bantåg, en spårvagn eller motsvarande övervakar ordningen samt mottar passagerarnas biljetter eller avgifter. Konduktörer förekom vid Statsjärnvägarna och Järnvägsstyrelsen.
Överläggning, rådplägning; ett sammanträde, vanligen mellan utsedda deputerade, för rådplägning över någon gemensam angelägenhet; sammanfattningen av alla som deltar i ett sådant sammanträde.
Den kyrkliga akt som bekräftar dopets sakrament. Vid reformationen bortföll den katolska kyrkans konfirmation. Den infördes på nytt 1740 med skriftskolan, reglerades 1764, blev högtidlig 1759 och stadfäst som sådan i kyrkohandboken 1799. Alla konfirmander deltog i ett offentligt förhör i innantilläsning (till 1850-talet) och utantilläsning, i hela församlingens närvaro, och konfirmerade sin lutherska tro genom trosbekännelsen, varefter följde den första nattvardsgången.
Indragning av privat egendom till kronan utan ersättning. Konfiskering av egendom skedde efter vanligen efter majestätsbrott och brott som på något sätt berörde statens inkomster. De konfiskerade varorna såldes på auktion, och de influtna penningarna fördelades mellan kronan och angivaren, så att angivaren fick mellan en och två tredjedelar av den konfiskerade varans värde. Detta skedde vid reglementsöverträdelser gällande till exempel olovlig sjöfart (1724), landsköp (1774), översmide (1807), olovlig salusågning (1805), olaglig malning (1805), olovlig brännvinsbränning (1801), lurendrejeri och tullförsnillning (1799), samt brott mot polisförfattningarna, exempelvis olovligt spel och dobbel där insatserna konfiskerades.
Att beslagta något, indra åt staten.
Samling med den lutherska kyrkans bekännelseskrifter. År 1663 antogs den genom ett plakat för präster och lärare. Den stadfästes som bekännelseskrift för svenska kyrkan 1686. Konkordieboken utgavs på svenska 1730 och ingick i prästeden från 1773.
Benämning på allmän domstol när den handlägger ett föreliggande konkursärende.
Från 1624, vicerektor och andre lärare vid katedral- och trivialskola samt läroverk, som jämte rektorn undervisade i den högsta klassen. Enligt skolordningen 1856 var en konlektor en(undervisande) vicerektor vid högre elementarskola. En dylik fanns 1729 vid Åbo katedralskola, enligt skolstaterna 1729 samt i trivialskolorna i Gamla Finland.
Benämning på officiellt sammanträde där regeringsärendena avgjordes av regenten under svenska och autonoma tiden. Under autonoma tiden användes termen också om vissa ämbetsverks kollegier. Konselj hölls under svenska tiden i vissa fall utan regentens närvaro.
Titel för vissa tjänstemän vid olika typer av museer. En konservator på ett naturvetenskapligt museum har i uppgift att preparera naturföremål (som att skelettera och uppstoppa djur, injicera konserveringsvätskor). På ett konstmuseum biträder konservatorn intendenten i frågor av konstnärlig-teknisk art, vid besiktning av konstverk och uppgörande av förslag till restaureringsarbeten samt övervakar verkställandet av sådana, ombesörjer rengöringen av konstföremål såväl som mottagandet och avsändandet av dylika.
Musikskola.
Bibehålla, bevara, vidmakthålla. I ecklesiastiska sterbhus under 1600–1700-talet : att den tillträdande prästen gifte sig med sin företrädares änka eller dotter.
Under medeltiden församling, möte för kyrkoförvaltning och trosfrågor. Konsilierna indelades i ekumeniska (allmänna) där hela kyrkan var representerad och partikulära, som utgjorde representationsförsamling för ett visst kyrkoterritorium (kyrkoprovins, biskopsstift och dylikt). Diecesankonsilium representerar ett biskopsstift, provinsialkonsilium en kyrkoprovins och nationalkonsilium en folkkyrka.
Medlem av ett universitetskonsistorium, under 1700-talet vanligen kallad konstorialråd.
Av domkapitel förd bok över alla de mål rörande tjänstefel och brott som domkapitlet hade behandlat under ett visst år. Domboken sändes inom april månad årligen till hovrätten för granskning.
Tjänst inrättad 1687 vid domkapitel. Konsistorienotarien hade i uppgift att föra protokoll under konsistoriets sammankomster, upprätta skrivelser till högre myndighet, expediera beslut, vårda arkivet samt uppbära och redovisa kollekt- och stamboksmedel. Han verkade efter 1791 också som stiftets uppbördsman. Tjänsten kvarstod som sådan i kyrkolagen 1869, dock under beteckningen stiftsnotarie.
Tillsatt genom konstitutorial, det vill säga utan att erhålla fullmakt.
Statsförfattning, grundlag.
Grundlagsenlig, grundlagsbestämd. I en konstitutionell monarki är regentens styrande makt bestämd och begränsad av en till skydd för den medborgerliga friheten stiftad lag, ”konstitution”.
Handling varigenom en person tillsätts att förvalta ett ämbete eller en tjänst, utan att erhålla fullmakt. Konstitutorial gällde vanligen tillsättningen av lägre tjänstemän, som utsetts utan valrumsförfarande och som kunde avsättas utan domstolsbeslut. Under autonoma tiden tilldelades inte alla lägre tjänstemän konstitutorial utan endast ett utdrag ur protokollet som fastställde utnämningen.
Tjänsteman som hör till statens utrikesrepresentation och är chef för ett konsulat. Denna företräder staten huvudsakligen i ekonomiska och handelspolitiska frågor. Konsuln hjälper vid behov hemlandets medborgare och verkar som offentlig notarie. Konsuln saknar exterritorialrätt men har vanligen vissa förmåner som rätt att föra hemlandets vapen och flagga, en omfattande skattefrihet samt diplomatisk immunitet. Konsulerna är avlönade yrkesdiplomater från hemlandet eller oavlönade på platsen boende affärsmän eller andra lämpliga personer (hederskonsuler). Beroende på verksamhetens omfång och art benämns de generalkonsul, konsul eller vicekonsul, samt konsularagent. I Sverige började konsuler utnämnas på 1600-talet. I Finland utnämndes konsuler först under självständighetstiden, men utländska konsuler hade funnits i landet redan under autonomin.
Konsulattjänsteman närmast likvärdig med vicekonsul, men med mindre befogenheter och med en tjänsteställning närmast under vicekonsul.
En stats representation på en viss plats utomlands, vilken under ledning av en konsul har i uppgift att lämna skydd och bistånd till det egna landets medborgare och att främja näringslivets intressen. Vanligt är att det finns en beskickning i landets huvudstad, och ett antal konsulat i huvudstaden eller på andra orter. Det förekommer att diplomatiska beskickningar har en konsulär avdelning. Till konsulatens uppgifter har hört att liksom notarius publicus i hemlandet föra kontinuerliga protokoll över bl.a. finska fartyg som anlänt till landets hamnar, föra protokoll över sjöfolk, över haverier samt uppgöra förteckningar över verkställda undersökningar av haverier.
Benämning på hemsändning av person på statens (konsulatets)bekostnad från en utrikes ort till hemorten. Kostnaden återkrävdes i regel av den berörda personen.
Skatt vars erläggande beror på den skattskyldiges förbrukning. Konsumtionsskatten är antingen allmän, då varje persons förbrukning i sin helhet är föremål för skatten, eller speciell, då den utgår på grund av förbrukning av ett särskilt slag. Hundskatten är exempel på den första typen. Den senare formen är dock den vanligen förekommande. Den speciella konsumtionsskatten indelas dels efter de föremål vilkas förbrukning skatten är avsedd att inträffa, dels efter det sätt på vilket skatten anläggs. Den indirekta konsumtionsskatten kan ha följande former: 1) Produktionsskatt, då varuproducenten i första hand erlägger skatten och sedermera genom varans pris överför densamma på konsumenterna. 2) Stats- eller kommunalmonopol, då de mellanhänder, som köper varan direkt av staten eller kommunen, förskotterar skatten i form av högre pris på den monopoliserade varan och sedan låter konsumenterna erlägga skatten. 3) Transportskatter, då skatten i första hand erläggs av den som låter transportera varan, som när en vara sänds från ett land till ett annat (tull) eller förs inom gränserna av ett slutet område inom landet, i synnerhet städer (”lilla tullen” eller ”landtullen”), eller i allmänhet sänds från en ort till en annan inom samma land. 4) Skatt på handel med varor och andra förnödenheter.
Napoleon I:s planmässiga försök att utestänga England från all handel på den europeiska kontinenten. År 1806 förklarades de brittiska öarna i det strängaste blockadtillstånd, så att inte ens brev till England eller med utanskrift på engelska fick befordras; engelska undersåtar på alla av Frankrike eller dess allierade besatta områden skulle betraktas som krigsfångar och all påträffad egendom som tillhörde engelsmän skulle konfiskeras; inga från England eller dess kolonier kommande skepp fick tas emot, och all handel med engelska varor skulle upphöra. Sveriges måste genom freden i Paris 6 januari 1810 ansluta sig till blockaden.
Sedan 1634 benämning på enskild avdelning i centralt ämbetsverk, ursprungligen främst för bokföring, finansförvaltning eller expediering. Under 1700-talet användes termen om vissa i Sverige inrättade centrala och regionala ämbetsverk. Från 1811 blev ”kontor” en benämning på centrala ämbetsverk vilka under senare delen av 1800-talet blev en överstyrelse eller styrelse. Termen används också om en avdelning vid ett ämbetsverk, vanligen en räknekammare, lokal för bokföring, finansförvaltning eller expediering.
Tjänstebeteckning för lägre tjänsteman eller befattningshavare vid en avdelning i statliga och kommunala verk sedan 1700-talet, till exempel vid postverket och Finlands Bank.
Motbok.
Processförfarande där kontradiktoriska principer tillämpas. Förfarandet hör till rättegångens huvudprinciper och innebär att ingen får dömas ohörd (adiatur et altera pars), eller, korrektare uttryckt, att ingen får dömas utan att han eller hon fått tillfälle att yttra sig om vad motparten framfört.
Skriftligt avtal (om arrende, hyra, lega m.m.).
Inom lutherska kyrkan kyrkoherde som fungerade som förman för ett kontrakt (prosteri). Kontraktsprosten utsågs på viss tid ursprungligen av biskopen, 1686–1869 av domkapitlet, senare av kontraktets kyrkoherdar (tidigare även kallade kontraktister). Han bistod biskopen i prosteriets kyrkliga förvaltning, utförde visitationer, övervakade gudstjänsterna, kyrkliga förrättningar och främjade god kyrklig ordning samt det kyrkliga arbetet. Ursprungligen var det kontraktsprosten som installerade kyrkoherdarna i prosteriets pastorat och vidtog ekonomiska besiktningar av boställen samt vid av- och tillträdessyner. Kontraktsprostar fanns även i Gamla Finland, antagligen först från kejsarinnan Elisabets tid.
Den person, vanligen en tjänsteman, som tillsammans med beslutsfattaren undertecknade en expedition och som därmed ansvarade för att expeditionen överensstämde med själva beslutet.
Tillsammans med annan person förse med underskrift. Termen användes särskilt i fråga om statsråds eller ämbetsmans påtecknande av regerings eller myndighets utgående skrivelser. Kontrasigneringen innebar ansvar för riktigheten av skrivelsens innehåll.
Extraordinarie skatter som infördes av ständerna för ett visst ändamål och som utgick under en bestämd tid, vanligen för en tid av tre år eller så länge kriget varade. Under frihetstiden kallades dessa skatter huvudsakligen ”bevillning”. Motsvarande äldre skatter var gärder och hjälper. Under stora och lilla ofreden uttog de ryska ockupationsmyndigheterna flera kontributioner i det ockuperade Finland.
Gärd i penningar som krävdes i fientligt land av besatta orter för den invaderande härens behov.
Befrielse från att betala skatter och avgifter.
Möten där reservisterna fick nya mobiliseringsorder samtidigt som Försvarsministeriet ville få bättre kunskap om reservens skolning och struktur. I anslutning till den nya territorialorganisationen beordrade försvarsministern att man inom varje militärdistrikt under sommaren 1932 skulle arrangera kontrollmöten för reservister. På grund av att en stor del reservister uteblev från kontrollmötena arrangerades nya möten sommaren 1934.
Stämpel som sätts på något för att betyga att det är av viss kvalitet eller har genomgått föreskriven behandling.
Stämpel som visade kvaliteten på guld, silver och tennarbeten. Allt arbete, med undantag av gulddragararbete, bladguld och bladsilver, skulle kontrolleras och förses med kronans stämpel (tre kronor), såvida pjäsen var så stor, att stämpeln rymdes på den och arbetet vid undersökning visade sig ha den den halt som de påslagna haltstämplarna angav, eller den lägsta halten som dylikt arbete fick ha. För guld- eller silverhalten i de små arbeten (ringar och infattningar m.m.), på vilka stämpel inte kunde anbringas, ansvarade likafullt tillverkaren. Innan kontrollstämpling kunde göras skulle arbetet förses med stadens och mästarens märke, i vissa fall haltstämpel samt årsbokstavsstämpel. I mitten av 1700-talet hade nästan varje stad sin särskilda årsbokstav. År 1758 bestämdes att från och med den 1 januari 1759 skulle samma årsbokstav användas i hela riket. När alfabetet (J ej medräknat) var genomgånget till och med Z (24:e bokstaven), började man på nytt, och en siffra, som betecknade serien, vidfogades. På ett guld- eller silverarbete, som är från tiden efter 1758, betyder således A 1759, Z 1782, A2 1783, A6 1879 och så vidare. För kontrollstämplingen erlades en avgift till kronan. Uppbörden och redovisningen ålåg Kontrollverket.
Från 1800-talet vanlig beteckning på tjänsteman i myndighets eller enskilds tjänst, med huvudsaklig uppgift att övervaka och leda ett visst arbets- eller verksamhetsområde, i statlig tjänst främst inom post-, kommunikations- och tullverket samt inom handel och industri. Vid tullverket granskade kontrollören under 1800-talet skeppsdokumenten.
Rikets överhuvud under medeltiden. Före kristendomen ledde kungen huvudblotet i Uppsala dit folket skulle komma från hela Sveaväldet. Kungen betraktades då som bärare av den gudomliga makten som främjade årsväxten. Vid missväxt kunde kungen offras. Också med kristendomen hade han en betydelsefull ställning inom det religiösa livet och under 1100-talet hade kungarna en framträdande plats vid kyrko- och klosterbyggande. Kungen disponerade Uppsala ödsgodsen som eventuellt hade en förkristen bakgrund. I varje hundare fanns en husaby, där den kungliga befallningsmannen bodde. Han hade också rätt till dulgadråp och danaarv. Rätten till ensaksböter tillkom efter 1248. Under 1200-talet började den kungliga stadgelagstiftningen att utvecklas. Från början av 1200-talet utövade kungen sin domsrätt vid särskilda kungliga domstolar med en särskild nämnd. Kungen valdes och kunde också avsättas.
Titel för regent i större självständig monarki. Ursprungligen avsåg beteckningen en förnäm man, ättling. Under medeltiden var konung en titel för en regent, under den katolska kyrkans (påvens) överhöghet. Den lutherska reformationen omfattade också tanken att ”all överhet är av Gud”. Den teokratiska uppfattningen fick sitt uttryck i kröningen och titeln: ”Konung med Guds nåde”. I Sverige blev konungadömet och konungatiteln ärftlig efter 1544.
Den avdelning av svenska medeltida landskapslagar som behandlade kungens rättsliga ställning. Konungabalken utgjorde den statsrättsliga grunden för konstitutionen fram till 1719 års författning som fungerade som grundlag för den svenska konstitutionen. Den avskaffades formellt med 1734 års lag (som saknade konungabalk).
Sedan medeltiden fram till 1772 den ed som den nytillträdde konungen svor, från 1523 i samband med kröningen. Karl XII svor dock inte någon konungaed. Konungaedens innehåll fastslogs under medeltiden i konungabalken i de svenska lands- och landskapslagarna och preciserade kungens plikter gentemot folket. Den kompletterades från 1371 tidvis med konungaförsäkran eller handfästning. Konungaeden var en förutsättning för folkets hörsamhet gentemot kungen. Den avlades i samband med konungaval och eriksgata och gick ut på att upprätthålla respektive landskaps rättsordning, från 1335 enligt ett visst formulär i Södermannalagens B-kodex. Om kungen bröt sin ed, kunde han avsättas.
Land vars regent bär konungatitel.
Benämning på konungens (regentens) domsrätt från medeltiden till slutet av autonoma tiden. Från 1615 användes begreppet också om dom som fälldes av konungen eller i hans ställe utnämnda personer.
Ed genom vilken kungen och senare landets förnämsta män lovade att bestraffa vissa brott som kränkte den allmänna friden. Dessa var brott som inte kunde sonas med böter utan medförde ovillkorlig fredlöshet och förlust av egendom. Edsöreslagstiftningen förnyades av Magnus Ladulås genom Alsnö stadgar. De viktigaste edsöresbrotten var brott mot hemfrid, kvinnofrid, tingsfrid och kyrkofrid samt olaga hämnd. Alla edsöresmål skulle avgöras av konungsräfst. Om målsägaren eller dennes arvingar bad för brottslingen kunde denne lösa sig till fred för 40 mark till kungen.
Av konungen under medeltiden skapad och värnad rättsordning, vid sidan av den som upprätthölls av kyrkan och från 1300–1400-talen av lands- och häradstingen. Konungsfriden kunde omfatta personer och institutioner (som kyrkor, kloster, hospital, bergslag och städer) som genom särskilda skyddsbrev förklarades stå under konungens speciella beskydd. Den urholkades under 1500-talets lopp.
Nämnd som enligt Kalmar recess skulle finnas i varje lagsaga. Formellt var nämnden en del av den kungliga domsrätten och alla fullföljda mål skulle hänskjutas till den. När kungen befann sig i Danmark skulle hans domsrätt i princip utövas av rådet.
Ting som hölls av kungen eller av honom utsedda personer utanför de ordinarie tingsperioderna. Stadgaden om kungens räfst ingick i vissa landskapslagar. Genom landslagarna utsträcktes konungsräfsten till hela riket. Konungsräfst skulle lysas sex veckor innan tinget skulle hållas. Erik av Pommern gjorde konungsräfsten till ordinarie ting. Genom Kristoffers landslag fastslogs att konungsräfst skulle hållas en gång årligen. De medeltida kungarna och riksföreståndarna uppträdde också själva på tingen. Ofta delegerades uppdraget till någon medlem av rådet eller den högsta aristokratin. Trots benämningen kunde uppdraget vara så effektivt åtskiljt från kungens person att han ibland inte agerade fastän han var närvarande. I Kristoffers landslag blev kungens domhavande ersatt av ett kollegium som bestod av lagsagans lagman och biskop, två riksråd samt två medlemmar av domkapitlet.
Sammankomst för den medeltida kungliga rättsutövningen. Flera belägg före och under landskapslagarnas tid visar på att kungen haft rätt att ingripa med summariskt strafförfarande. Från Birger Jarls tid var kungen sannolikt själv domshavande på räfsten. I början av 1300-talet reglerades den kungliga domsrätten genom stadgor. År 1344 infördes en tolvmannanämnd för att döma den som ofredade allmogen mot kungens rätt. Stadgorna ledde fram till bestämmelserna om rättareting 1345. Magnus Erikssons landslag stadgade att konungsting skulle utlysas sex veckor innan ting skulle hållas. Det kungliga tingen utvecklades i början av 1400-talet och som särskilt konungsting för Finland grundade Erik av Pommern landsrätten i Åbo vars verksamhet reglerades 1411. Kristoffers landslag 1442 uppdelade de lokala konungstingen och gjorde skillnad mellan räfste- och rättareting.
Sammanträde (i elevorganisation, munk- och nunnekloster eller under prästmöte).
Ett år 1726 utfärdat förbud mot enskilda (pietistiska) sammankomster och andaktsövningar utanför statskyrkan. Endast husandakter var tillåtna. Förbudet upphävdes 1869.
Under 1600–1800-talen församling av valda delegater med viss uppgift eller avtal, överenskommelse mellan köpare och säljare. Sedan 1800-talet avses med ”konvention” ett internationellt fördrag, som innebär en överenskommelse mellan två stater angående rättsliga eller sociala inbördes förhållanden, till exempel angående mynt, mått och vikt, domars verkställighet och utlämning av förbrytare.
Tulltariff som bestämts i ett handelsfördrag.
Tjänstebeteckning för avskrivare, kopierare; en tjänsteman i lägre ställning inom administrationen sedan de svenska kansliordningarna 1620 och 1626 till 1922. Kopister fanns under svenska tiden ursprungligen huvudsakligen vid Kunglig Majestäts kansli (Kanslikollegium), från senare delen av 1600-talet också i kollegier och vissa ämbetsverk och under autonomin i senaten och diverse centrala ämbetsverk, från 1918 i alla ministerier. I Ryssland förekom kopister från 1720 som underordnade tjänstemän med uppgift att renskriva handlingar. Vid den ryska ockupationsförvaltningen i Finland under lilla ofreden fanns kopisttjänster vid guvernementskanslierna. I Finland ändrades tjänstebeteckningen 1922 till notarie, och tjänsterna förekom endast som extraordinarie vid ministerierna.
Plåtmynt av koppar 1644–1768. Myntfoten infördes 1625 och avskaffades 1776–1777. Myntsystemets enheter var angivna såsom koppar(plåt)mynt och satta i ett visst värdeförhållande till motsvarande enheter inom silvermyntsräkningen.
Titel för präst som är medlem av ett katolskt domkapitel.
Ursprungligen det standar som fördes vid varje kavallerikompani. Senare blev ”kornett” beteckning för den yngste officeren vid ett kompani eller en skvadron, till vars uppgifter hörde att föra standaret. Vid de dragontrupper, som ursprungligen hänfördes till infanteriet, användes benämningen fänrik i stället för kornett. I Ryssland utgjorde kornett den trettonde rangklassen i den militära rangtabellen med tilltal: ”Vaše blagorodie”. Kornettbenämningen försvann i Sverige 1823 och i Ryssland under 1910-talet, men fanns kvar som beteckning på den lägsta officersgraden inom det finska kavalleriet under självständighetstiden fram till 1940-talet.
Lägsta eller lägre underbefälsgrad vid den svenska krigsmakten från och med 1600-talet; finsk värnpliktsgrad över soldat och under undersergeant.
Med skattemedel underhållen arbetsanstalt eller spinnhus för lösdrivare, arbetsskygga och agitatorer m.m. under första delen av autonoma tiden. Inrättningarna administrerades av en direktion, med guvernören (landshövdingen) som direktionsordförande. De ersattes med arbetsfängelser. Inrättningarna underhölls huvudsakligen på allmänhetens bekostnad. Även vissa avgifter och medel (till exempel kollekt, kontingent, avancementsavgifter och kansligebühr, böter och legosängsavgifter) var vid särskilda tillfällen vikta för ändamålet. Ledamöterna representerade residensstaden, kyrkan, länet och rättsväsendet. År 1876 fanns en korrektionsinrättning av denna typ endast i Viborg och Nurmis.
Försändelse bestående av trycksaker eller massbrev, som skickades öppet i en viss typ av kuvert.
Krigståg med religiöst syfte. Avsikten var att kämpa mot trons fiender, ursprungligen främst att befria det Heliga landet. I ett senare skede förekom också korståg mot andra som kättare ansedda kristna grupper som albigenser, grekisk-ortodoxa och hussiter. Korståg proklamerades av påven genom en korstågsbulla.
Läroanstalt eller ambulerande skola med undervisning i skötsel av hornboskap. Utbildningen kunde vara teoretisk, praktisk eller praktisk-teoretisk. Den första utbildningen för kreaturskötare inleddes 1869 i en deje- och koskötareskola där man också utbildade mejeripersonal. Från 1893 bildades särskilda kreaturskötarskolor. Kreaturskötarskolorna verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
En statschefs skriftliga fullmakt (rekommendationsbrev) åt ett diplomatiskt sändebud (ambassadör/envoyé/ministerresident) att representera landet hos främmande makt. Kreditivbrevet överlämnas till mottagarlandets statschef och utrikesministerium i samband med att sändebudet tillträder sitt uppdrag. Överlämnandet kallas ackreditering. När sändebudet avgår överlämnar han sitt rappellbrev.
Mot slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet förekom det att man i sammansatta svenskspråkiga ord med en förled, som syftade på de administrativa kretsarna, använde den tyska formen ”Kreis-”.
I Ryssland från och med 1775 distrikt som guvernementen var indelade i. Kretsen var distrikt för de lokala ämbetsverken och domkrets för de lokala domstolarna. Denna kretsindelning existerade i Gamla Finland under ståthållarskapsperioden 1784–1797. Den skilde sig från den tidigare indelningen i lantkommissariat. Benämningen krets bibehölls för distrikten i den administrativa indelning som efter ståthållarskapsperioden gällde i Gamla Finland 1797–1812.
Högre läroanstalt för utbildning av officerare i Sverige. Den gick från 1761 under namnet Kadettskolan i Karlskrona, 1792–1866 Krigsakademien på Karlberg. Krigsakademin förestods av en guvernör, från och med 1811 av en kansler med biträde av en guvernör. En motsvarande läroanstalt fanns i S:t Petersburg 1809–1917 under namnet Kejserliga krigsakademin.
Centralarkiv för Finlands försvarsförvaltning och gränsbevakningsväsende. Krigsarkivet grundades 1918 och lydde fram till 1925 under Försvarsministeriets Centralavdelning, varefter arkivet utgjorde en självständig avdelning inom Försvarsministeriet. Krigsarkivet bestod av et kansli och två avdelningar. Den första avdelningen omfattade arkiv hörande till försvarsförvaltningen medan den andra avdelningen omfattade arkiv som angick jägarrörelsen och inbördeskriget 1918 samt andra krigsoperationer.
Rättsliga stadgar eller regler som reglerade ordning, tukt och subordination och deras avstraffande inom krigsmakten från och med 1545. Krigsartiklarna kompletterades ofta med bestämmelser i landslagen. De första heltäckande krigsartiklarna gavs 1621 och var med flera senare ändringar i kraft till 1877 när de ersattes med militärens strafflag.
Riksdagsutskott under frihetstiden vilket ansvarade för frågor som rörde lantvärnet.
Samlande benämning på specialdomstol i lägsta instans för militära mål och krigsbrott, officiellt kallad krigsrätt.
Avdelning inom Försvarsministeriet. Den bildades 1936 efter en omstrukturering av försvarsmaktens högsta ledning och bestod av Krigsekonomiska byrån och Byrån för livsmedelsreglementering. Avdelningen ansvarade för den materiella försvarsberedskapen, vilket inkluderade bl.a. planläggning av de krigstida ekonomiska förhållandena och krigsmaterielproduktionen under krigstid. Krigsekonomiavdelningen samarbetade intensivt med det ekonomiska försvarsrådet.
Benämning på ämbetsman under svenska tiden som var förordnad som allmän åklagare vid krigsrätt. ”Krigsfiskal” var även en benämning på en lägre tjänsteman i Krigskollegium, med administrativt ansvar för bl.a. den allmänna ordningen inom militären. Under självständighetstiden var krigsfiskal en benämning på allmän åklagare vid Överkrigsdomstolen fram till 1952 då Överkrigsdomstolen ersattes med Helsingfors hovrätt och krigsfiskalens uppgifter övertogs av hovrättens advokatfiskal.
Benämning på krigsmän, krigare, soldater.
Beteckning på det tillstånd som stridskrafterna befinner sig i när de är redo för krig.
Benämning på den grupp av den förflyttade befolkningen som inte klarade av sitt eget uppehälle och som var i behov av samhällsvård. Socialministeriet kunde beordra personen till en vårdplats på anstalt eller i enskild familj på den ort som ansågs lämpligast. En stor del av de krigsförflyttade var barn och personer som vårdats av vårdnämnden i den tidigare hemkommunen.
Den formella handling varigenom fienden underrättas om att fred upphör och krigstillstånd inleds. Mycket få sådana handlingar är kända från nordisk medeltid. Det fanns också aktioner som automatiskt medförde krigstillstånd, som när den danske kungen Kristoffer I år 1256 försökte fängsla de norska sändebuden.
Extraordinarie skatt som utskrevs för krigsmaktens behov vid särskilt tillfälle.
Benämning på en av de äldsta hederstitlarna i Finland, fastställdes under autonoma tiden av Nikolaj II 1897.
Centralt ämbetsverk för svenska krigsmakten 1634–1865. Kollegiet växte fram ur Krigsrådet, Generalkrigsrätten och Krigsrätten. I 1634 års regeringsform betecknades Krigsrätten som det andra kollegiet, och i den provisoriska instruktionen 1636 användes benämningen Krigskollegium. Kollegiet leddes av riksmarsken och skötte administrationen av krigsfolket, fästningarna, artilleristaten, krigsdisciplinen och rättsskipningen. Under de första årtiondena bestod kollegiet av ett kansli, ett militiekontor, ett artillerikontor och ett kamererarkontor. Även artilleriet och fortifikationen stod under kollegiet. Under Karl XI:s regeringsperiod reformerades Krigskollegiet. Generalkrigsrätten åtskildes från kollegiet, riksmarskämbetet avskaffades och kollegiet delades upp i rätt fristående kommissioner och byråer som sorterade direkt under kungen. Efter det stora nordiska kriget fick Krigskollegium sin första fastställda instruktion och kollegiets verksamhetsområden utökades. År 1774 återfördes Generalkrigsrätten till kollegiet och samma år skapades även ett sjömilitiekontor och år 1778 ett generalfälttygmästarekontor. År 1782 fick kollegiet en ny instruktion och organiserades i plenum samt fem departement. Krigskollegium upphörde 1865 och dess uppgifter övertogs av arméförvaltningen.
Självständigt ämbetsverk under senatens militieexpedition 1819–1831,1855–1868 och 1880–1903, med uppgift att stationera, utrusta, proviantera och avlöna finska militären samt uppbära avgifterna för inkvarteringen av ryska militären i Finland. Under kommissariatet sorterade 1880–1903 uppbådsnämnder i varje uppbådsdistrikt, med en krigskommissarie som ordförande. Krigskommissariatet indrogs i samband med att den finska värnpliktsarmén avskaffades 1903.
Förvaltande myndighet som under krigstid ansvarade för att utrusta, proviantera och avlöna armén. Chefen för kommissariatet kallades enligt det svenska fältförvaltningsreglementet 1796 för generalintendent.
Tjänsteman upptagen på Krigskollegiums kammarstat eller vid ett krigskommissariat, där han underlydde överkrigskommissarien; också föreståndare för kommissariat vid en fördelningsstab, med uppgift att verkställa viss upphandling och besiktning av vissa krigsförråd samt att kontrollera förvaltningen vid magasinen.
Benämning på den del av rättsvetenskapen som berörde försvaret.
Inrättning för försörjning och vård av invalider eller uttjänta fattiga krigsmän. Den första inrättningen öppnades i Vadstena kloster 1646. Krigsmanshusen upprätthölls genom krigsmanshusavgifter som drevs in av Krigsmanshuskontoret och placerades i Krigsmanshusfonden, ursprungligen Vadstena krigsmanshuskassa.
Avgift som drevs in av Krigsmanshuskontoret och som från 1689 användes för att upprätthålla krigsmanshus. Avgifterna utgjordes bl.a. av avancementspenningar, i synnerhet bars krigsmanshusavgifter upp för alla avancemang inom militären och 1 procent (centonalavgift) av varje militietjänstemans lön. Vid olika tillfällen bar man också upp andra avgifter som gick till krigsmanshusen. Man fick också in medel från krigsmanshushemman och krigsmanshustionden.
Fond inrättad för att betala ut pensioner och underhåll till förlamade soldater eller soldater som på grund av ålderdom och kroppssvaghet avskedats för tidigt från militären. Fonden gick ursprungligen under namnet Vadstena krigsmanshuskassa, och inrättades 1689. Krigshusmansfondens medel kom från de krigshusmansavgifter som drevs in av Krigshusmanskontoret. Fonden ersattes under autonomin med Militiefondens krigsmanshuskassa.
Predikoämbete vid krigsmakten. Krigsprästerna förordnades sedan 1621 av biskopen på militärens förslag och skulle från 1749 ha avlagt prästexamen och ifall ämbetet var en bataljonsprästtjänst också pastoralexamen efter 1797. Under autonoma tiden fanns bara bataljonspredikanter. De kallas sedan självständighetstiden militärpräster, under krig (1941–1944) också fältpräster. Deras status och uppgifter reglerades 1935.
Kollegial styrelse grundad på 1540-talet för behandling av militära frågor under Gustav Vasas regeringsperiod. Krigsrådet tillsattes igen på 1620-talet och utvecklades snart till ett bestående krigskollegium.
Underdomstol vid den värnpliktiga finska militären under autonoma tiden och vid den finska krigsmakten 1920–1983. Krigsrätten bestod av en stabsofficer som ordförande, en auditör och några av truppenhetens officerare, efter 1920 också underofficerare. Domarna kunde till 1952 överklagas till Överkrigsdomstolen, därefter till Helsingfors hovrätt.
Skadestånd som den besegrade parten erlägger till segraren för de utgifter som krigshandlingarna fört med sig samt för de skador som denne har lidit. Vid freden i Laholm 1278 bestämdes att Magnus Ladulås skulle betala 4 000 mark åt danskarna för de olägenheter och skador som kriget hade medfört. Också konflikter mellan stormän kunde leda till förhandlingar om ersättning. Ärkebiskop Gustav Trolle krävde år 1517 en ersättning på 400 000 mark för ödeläggelsen av Almarestäket.
Benämning på en del läroverk som har i uppgift att utbilda officerare. Den första officersskolan i Finland var kadettkåren på Haapaniemi, grundad 1780.
Det tillstånd i vilket en stat befinner sig under ett krig, från mobiliseringens början till fredsslutet eller tills armén övergått till fredstillstånd. Finland befann sig i krigstillstånd från den 30 november 1939 till den 26 september 1947.
Krislag som stiftades i Finland 1930 för att upprätthålla ordning och säkerhet vid krig eller uppror, tillgodose militära intressen och trygga ekonomiska förhållanden. Lagen påverkade också lokalförvaltningen och självstyrelseorganen i området som förklarats som krigsskådeplats. Den trädde i kraft genom att presidenten förklarade riket eller en del av det i krigstillstånd, och upphörde genom motsatt förklaring. Krigstillståndslagen var i kraft under andra världskriget.
Militär tjänstgöring vid krigsmakten i krig.
Bestämmelser som avsåg att trygga landets egna invånare mot övergrepp samt att inskärpa lydnad mot krigsherren. I landskapslagarna fanns flera bestämmelser som syftade till att kontrollera lydnaden under ledungsfärd eller vid uppbåd. För besoldade trupper med egen jurisdiktion antogs särskilda krigsartiklar. Straffsatserna var högre än i den allmänna landsrätten och de skärptes fortgående under medeltiden.
Samlande benämning på krigsrätt i andra instans under svenska tiden som behandlade överklagade eller underställda mål från krigsdomstolarna och amiralitets- och fältkonsistorierna, närmast Generalkrigsrätten och Amiralitetskrigsrätten, från och med 1791 också Krigshovrätten.
Det äldsta av de i Finland använda byamålen. Ett motsvarande mått är också känt i östra Baltikum samt i södra delen av Kexholms län. Kroken betecknade den odlingsjord som vid tiden för den äldsta skattläggningen hörde till en gård. Bönderna hade dock rätt att röja åt sig flera krokar, för vilka en viss tids skattefrihet beviljades. Kroken hade en viss normalstorlek, som varierade mellan landskapen. I Egentliga Finland drog kroken 1380 6 finska pund i utsäde medan ett lika stort gärde låg i träda. Kroken försvann i Egentliga Finland i början av 1400-talet då den ersattes av rök. I Tavastland och Satakunta fortlevde den ända in på 1500-talet.
I svenskspråkiga handlingar benämning på årderskatten (aatra). Krokpenningarna var en del av jordeboksräntan i Satakunta ännu på 1800-talet.
Skattetal infört cirka 1290 och omnämnt i källorna 1334. Kroktalet var en norm enligt vilken huvudskatten utgick i Övre Satakunda härad och Tavastland ännu på 1500-talet. Kroken betecknade egentligen i Övre Satakunta ett visst område odlad jord av samma värde och lika skattskyldighet som tolv öresland. I Nedre häradet motsvarades kroktalet av röktalet. Enligt skatteundervisningen år 1540 räknades kroktalet i Tavastland vanligen till sex stänger i varje krok beroende på om jorden var korngill.
Själva staten eller den lagstiftande makten (regent och folk tillsammans), inte regenten ensam. Uttrycket förekom redan i de medeltida lagarna, till exempel Upplandslagens kyrkobalk.
En äldre benämning på staten i monarkier. Användes även om konungen eller konungamakten betraktad som institution.
Samlande benämning på tjänstemän på landsbygden som tillhörde landsstaten och arbetade under länsstyrelsen.
Lokala tjänstemän inom landsstaten, särskilt landsfiskaler, kronofogdar, häradsskrivare, länsmän, fjärdingsmän och andra tjänstemän som övervakades av länsstyrelsen.
Innehavare av åborätt till ett kronan tillhörigt hemman, kronohemman. Kronobonden tillhörde bondeståndet, vars rätt att representeras på riksdagen bekräftades 1617. Kronobönderna betalade i stort sett samma avgifter som skattebönderna. De deltog i roteringen av soldater. Formellt var lägenheten arrenderad på viss tid, i praktiken var arrendet ofta ärftligt.
Område där fiskerättigheterna tillhörde kronan.
Sedan medeltiden fram till 1945 ett härads högsta tjänsteman med uppgift att inom ett fögderi övervaka ordning och säkerhet, förrätta kronouppbörden och redovisa den samt ha uppsikt över kronans gods och hemman i häradet. Kronofogden upprättade med häradsskrivarens hjälp skattelängder (mantals-, kyrkotiondelängder och jordeböcker) och förrättade vid behov jordrannsakningar om ett hemmans skattebärförmåga. Kronofogden var skyldig att hålla sig informerad om nya bestämmelser och deras efterlevnad inom sitt fögderi. Han var ersättningsskyldig för försäljning av skattepersedlar till underpris och för bristande skatteuppbörd. Hans närmaste överordnade var landskamreren, som månatligen kontrollerade skatteindrivningen. Kronofogden innehade jämsides med länsmannen även åtalsrätt på tinget. Åtalsrätten utvidgades gradvis till även andra än skattemål under 1700-talet. Kronofogden ansvarade för kontrollen av gästgiverier och krogar, väg- och brounderhållet, skjutsväsendet, utmätningar och syner av boställen (civila och militära), samt jämsides med skogsvaktare och jägeribetjänter för kronans skogar och allmänningar. Han var chef för kronolänsmannen och fjärdingsmannen. Under medeltiden och 1500-talet kallades kronofogden vanligen landsfogde.
Besittning som tillhörde kronan och inte fursten som privatperson. Dispositionsrätten över vissa fixerade godskomplex var en av de rättigheter som tillkom fursten i hans egenskap av kung.
Hemman som ägdes av kronan och vars skatter gick till kronan. Kronohemmanen ombildades ofta till skattehemman efter 1789, genom att åbon som brukade hemmanet (skatte)köpte det av kronan. Kronan uppbar grundräntan som beräknades utgående från ortens skattläggningssätt.
Byggnad som tillhörde kronan. Kronohusen kunde också innehas av privatpersoner på arrende eller som tjänsteförmån.
Alla utom byalagen belägna skogar och ödemarker samt från byalagens enskilda lägenheter avskilda skogsmarker och holmar; under självständighetstiden statlig mark, statens mark. Kronojord var också en skatteteknisk term för jordnatur som avsåg ett kronohemman som brukades mot ett arrende till staten.
Stadstjänsteman som förestod stadens centrala kassa och dess in- och utbetalningar. Kronokassören tillsattes av magistraten. På 1600-talet övertog han stadsbokhållarens sysslor. Kronokassören kallades även kronouppbördsman.
Lots anställd av staten och under svenska tiden vanligen innehavare av ett kronolotshemman. År 1674 fastslogs att endast flottans styrmannakår och vissa skärgårdslotsar med fullmakt hade rätt att lotsa. De kronolotsar som inte idkade hemmansbruk var efter 1783 befriade från mantalspenningarna.
Sedan 1700-talet officiell benämning på länsmannen. Kronolänsmannen var en tjänsteman i häradet, senare länsmansdistriktet, underställd länsstyrelsen och med kronofogden eller häradsfogden som närmaste överordnad. Han verkade som polismyndighet och häradets allmänna åklagare samt som biträde åt kronofogden vid utmätningar. Kronolänsmannen hade uppsikt över kronoskjutsen, inkvartering, vägar m.m. Kronolänsmännen ersattes med länsmän under autonoma tiden, i Sverige 1917 med landsfiskaler.
Större förrådshus i vilket kronan tillhörig (avrads- och tionde-)spannmål förvarades. Kronomagasin skulle efter 1747 finnas i varje lagsaga, helst i en stad som låg invid ett vattendrag. Kronomagasinet förestods av en magasinförvaltare. I Österbotten förvarades kronans spannmål i socknarnas kronobodar.
Under storskiftet om nya hemman anlagda på överloppsjordar. Sådana hemman skattlades endast till mantalet i Åbo och Björneborgs, Nylands och Tavastehus samt S:t Michels län i Tavastland. Krononybyggen skattlades däremot på samma sätt som gamla hemman i Savolax, Vasa och Uleåborgs län. Beräknades efter hemmantal i delar av Kuopio län och mellersta Finlands län, i Viborgs och delvis Karelens län efter skattläggningsrevision och helt eget beräkningssystem.
Person som från och med 1821 å tjänstens vägnar eller enligt myndighets förordnande bevakade den ryska kronans intressen vid rättegångar och myndighetsförrättningar.
Kameralt om kronohemman som hade anslagits till lön (eller löneförbättring) åt en innehavare av ett visst ecklesiastiskt ämbete. Räntan upptogs i jordeboken till sitt fastställda belopp (i penningar och persedlar).
Samlande beteckning för av fastighet utgående skatt till kronan (jordeboksräntan och dylikt). Termen användes också om den andel av ett boställes inkomster som översteg de till innehavarens uppehälle anslagna medlen och som därför tillföll kronan. Dylik kronoränta infördes för kaplaner 1762 och befästes i ett kungligt brev 1791.
Lägre befattningshavare (ursprungligen en för varje fjärdedels härad, i senare tid i allmänhet en i varje socken) som hade i uppgift att biträda kronobetjäningen med indrivning och annan handräckning, upprätthållande av ordning, tillsyn av vägar m.m. Kronorättarens närmaste överordnade var kronofogden, i hans frånvaro kronolänsmannen. I vissa trakter under 1700-talet var kronorättare liktydigt med fjärdingsman.
Hemman där kronan hade avstått rätten att inneha kronohemmanet till en enskild man och hans efterkommande (bördsrätt) men behöll rätten att uppbära den årliga räntan och hade förköpsrätt ifall hemmanet kom till salu. Motsats: rent kronohemman.
Den skjuts som varje hemman var skyldigt att gratis prestera för att transportera militären, krigsmateriel samt kronans spannmål, representanter och fångar inom landet. Pålagan infördes 1627. Befriade var städerna och dem underliggande hemman, frälsesäterier, rå och rörshemman, kungsgårdar, tjänsteboställen, berustade säterier, lotshemman, posthemman, häradsnämndemän, fångförare och häradspostförare. Fr.o.m. 1872 var det möjligt att bjuda ut skjutsningen på entreprenad, vilket tio år senare utsträckte sig till gästgiverierna. Detta medförde en märkbar nedgång i hemmanens skjutsningsuppgifter fram till 1900-talets början. Skjutsningsskyldigheten övergick 1920 genom lag till statens ansvar, men p.g.a. trafikens modernisering avskaffades lagen 1955.
Vid storskiftet och huvudsakligen i norra Finland uppkommen skog som ägdes av staten och sköttes som kronopark eller uppläts för nybygge. Beteckningen blev tillsammans med ”allmän skog” vanlig 1887 och användes fram till 1940, då den ersattes med beteckningen statens skog.
Spannmål som tillhörde kronan, särskilt om räntespannmål (till exempel avrads- och kronotiondespannmål) som tillföll kronan in natura.
Frälsesäteri som indrogs till kronan vid reduktionen på 1680-talet och som ombildades till boställe för en högre statstjänsteman, vanligen en officerare.
Den del av den kyrkliga tiondebeskattningen som indrogs till kronan i samband med reformationen (i Finland från 1602). I allmänhet utgjorde den 2/3 av det på spannmålsskörden beräknade tiondet. Kronotiondet avskaffades i Finland 1924. Kronotiondet inkluderade också den tredjedel av överloppsspannmålen som tidigare hade tillfallit kyrkan. Undantagna från kronotiondet var frälsesäterier, efter 1638 också deras rå- och rörshemman, prästgårdar och präststommar (gamla kaplans- och klockarboställen som tidigare hört till det andliga frälset), kungsgårdar, indelta boställen eller rusthåll (av krono- och skattesäterinatur) samt prebendehemman. Det uttogs inte i Karelen eller Viborgs län 1714/23–1828. Kronotiondet debiterades efter markegångspris, med tillägg av forlön där sådan krävdes.
Transport för kronans räkning, utfördes av hemmansägare. Skjutsningen hörde till de allmänna utskylderna.
Benämning på skatter som gick till kronan. Termen är belagd under 1700-talet.
Den mark som enligt bestämmelserna om storskifte förbehölls kronan. Den bestod till stor del av skog. Kostnaden för utbrytning och avvittring av överloppsjord tillkom kronan. I det fall att skogsägorna blev omfattande kunde överloppsjorden tills vidare bli omätt.
Officiell titel införd 1751 för den prins som i rätt nedstigande led är närmast arvsberättigad till kronan, från 1544 den regerande monarkens äldste son. Enligt RF 1772 (§ 35) skulle också konungens äldste sonson i rätt nedstigande led kallas kronprins.
Officiell titel på kronprins gemål, införd 1744. Den första som bar titeln kronprinsessa i Sverige var Adolf Fredriks gemål Lovisa Ulrika (1744–1751).
Bruk som förfärdigade krut åt armén under Krigskollegiums övervakning medan räkenskaperna granskades av Fortifikationskontoret. Dylika bruk, vilka förestods av en direktör eller inspektör, fanns under svenska tiden i Kristianstad (Tossebro bruk), Stockholm (Åkersbruk) och Jönköping (Husqvarna bruk). Det första krutbruket i Finland grundades 1825 vid Östermyra bruk i Seinäjoki.
Förse granskade och godkända mått med kröningsstämplar.
Efter 1733 om kontrollering av mått, mål och vikt genom att man brännmärkte justerade förvarings- och transportkärl med kronans sigill och tecknade sitt personliga kontrollmärke därunder.
Skriftligt avfattad och av regenten muntligen given edlig försäkran, vanligen under högtidliga former, att han eller hon ämnar respektera rikets lagar och särskilda bestämmelser om monarkens skyldigheter. Kungaförsäkran avgavs efter 1723 vid varje trontillträde. Den avlades utöver eller i stället för konungaed. Ursprungligen var kungaförsäkran ett löfte som en presumtiv tronkandidat avkrävdes för att bli vald till konung. Senare avgavs konungaförsäkran i samband med kröningen. Den första avtvingades 1371 av Albrekt av Mecklenburg som då redan varit Sveriges konung i sju år. Arvkungadömet och enväldet förändrade de medeltida kungaförsäkringarna. 1734 års lag angav att konungaförsäkran var en av de grundlagsenliga rättsurkunderna. År 1772 upphörde kungaförsäkrans egenskap av grundlag. År 1779 antog ständerna en ny formulering, enligt vilken kungen skulle styra efter gällande regeringsform. Den avlades av Gustaf IV Adolf med några ändringar, föranledda av Förenings- och säkerhetsakten.
Den medeltida kungen utsågs genom val. Kungen kunde också avsättas. Enligt äldre Västgötalagen ägde svear att taga kung och likaså att vräka. Den som svearna tagit till kung skulle dömas till kung på alla götars ting. Valet skedde i Uppland på Mora äng, där Mora sten fanns. Den nytagne kungen skulle sedan dömas till kung av lagmännen på de olika lagtingen. Dömandet bestod av uppläsning av en formel. Kungen skulle svära att vara trogen lagsagans invånare och inte bryta rätt lag i deras land. Han skulle ge frid åt tre män som inte begått nidingsdåd. Han fick konungs namn och en krona. Den nytagne kungen skulle göra en eriksgata i riket. Den finska lagsagan fick rätt att delta i kungavalet 1362. I utkastet till unionsfördrag 1436 tillförsäkrades de finska lagsagorna rätten att utse särskilda deputerade till den gemensamma valförrättningen. De skulle bestå av en lagman, en med riddare jämställd, en borgmästare från Åbo samt två bönder från var lagsaga.
Centralt ämbetsverk som 1777–1878 ansvarade för justeringen av myntvärdet, justeringsvikter, justeringsmått, barlastjustering och kompassjustering. Justeringsverket hade tidigare utgjort en avdelning vid Lantmäterikontoret. Kungliga justeringsverket förestods av en överdirektör, med biträde av justerare i länen.
Ladugård med boskapsskötsel och boskapsavel som ursprungligen hörde till en kungsgård eller kronans slott. Den förestods av en ladugårdsfogde. Instruktioner för ladugårdarna utfärdades 1556, och under slutet av 1600-talet blev ladugårdarna oftast självständiga enheter som utarrenderades. I början av 1800-talet fanns endast sju kungsgårdar och kungsladugårdar i Finland: fyra i Åbo län, en i Kuopio län och två i Viborgs län. S.k. behållen kungsladugård var en kungsladugård eller kungsgård som i slutet av 1600-talet förvaltades direkt av kronan utan att bli utarrenderad.
På ett officiellt och rättsgiltigt sätt underrätta eller notifiera allmänheten, tillkännage, offentliggöra.
Offentlig delgivning, myndighetsskrivelse, administrativt förfogande eller domstolsbeslut som tillkännages skriftligen eller muntligen, vanligen åt allmänheten eller åt andra myndigheter.
Eventuell hednisk titel på hövding hos tavaster och karelare. ”Kupias” är ett ryskt lånord som betyder herre eller godsförvaltare. Som personnamn finns ”kupias” belagt både i Tavastland och i Karelen. I Estland har ordet ”kubjas” ursprungligen avsett byålderman.
Ordförande i studentnation sedan 1600-talet. I Finland under åren 1852–1868, vid universitetsfakultet: ämbetsman som biträdde fakultetens dekanus.
Postförbindelse som upprätthölls av särskilda ilbud mellan avsändare och mottagare. Kurirpost förutsatte ett nät av skjuts- och ridstationer för utfodring och byte av häst. Den första statliga kurirposten försökte man 1620 inrätta på rutten Stockholm–Hamburg. Det är osäkert om systemet fungerade. Termen används också om den post som fortskaffades på detta sätt. Kurirposten ersattes 1636 till stora delar av stafettposten. Sedan 1800-talet används termen kurirpost närmast om diplomatiska postförsändelser.
Ursprungligen titel för universitetsvaktmästare, senare särskilt om person som var anställd vid ett universitets drätselverk och kansli.
Avgift som skulle erläggas för rätt att på sitt hemman inneha en husbehovskvarn. Husbehovskvarnar på frälsejord och stadsjord var befriade från avgiften. Allmogen fick rätt att hålla husbehovskvarnar 1778. År 1785 fastslogs principerna för skattläggningen. Om husbehovskvarnen inte var skattlagd som en del av hemmanets grundränta, skulle en särskild kvarnränta utgå. År 1820 fastslogs att väderkvarnar var befriade från kvarnränta. Avgiften indrogs 1882 och uppbars sista gången 1883.
Landskapslagarna reglerade ingående rätten till kvarn och kvarnbygge. Gemensamt var att ingen fick bebygga ett kvarnställe till skada för en annan. Rätten till kvarnställe reglerades enligt skifteslagstiftningens principer. Vattenkvarnar omnämndes i Finland år 1352. I västra Finland var det vanligt att byar som hade gemensam skog också hade gemensamma kvarnforsar. Bruket av gemensam kvarn kunde antingen avgöras genom lottning eller så kunde man följa delägarnas skattetal. För att kvarnen inte skulle skada fisket reglerades öppnandet av kvarndammarna vid vissa tidpunkter.
Från 1625 en konsumtionsskatt på spannmål som fördes till kvarnen för att malas. År 1627 beslutades att allmogen och prästerskapet skulle betala för rätten att använda handkvarnar. Avgiften skulle erläggas årligen för varje person över 12 år. Dessutom skulle en kvarntull erläggas för spannmål som maldes i odalkvarn. Den personliga avgiften kallades också femmarkshjälpen. Den ersattes efter något år av mantalspenningar, och kvarntullen upphörde 1634.
Från medeltiden var i svenska städer ”kvarter” en beteckning på en territoriell enhet som bebyggelsen var indelad i. I städerna i Ryssland var kvarter (kvartal) från 1782 delterritorium för polisförvaltningen, med ett eget kvarterskontor. Ett antal kvarter bildade en stadsdel, men i små städer om 100–200 gårdar förekom endast indelningen i kvarter. Ett kvarter omfattade 50–100 gårdar. I städerna i Gamla Finland förekom indelningen i kvarter enligt svensk modell före ståthållarskapsperioden 1784–1797, under vilken kvarteren omorganiserades enligt ryskt mönster. Dessa stadsdistrikt omtalas i forskningen omväxlande som kvarter eller kvartaler.
Civil stadstjänsteman som hade uppsikt över till exempel förvaltning och ordning i ett kvarter.
Om handling eller dokument som innehåller ett erkännande av att något till exempel mottagits. I äldre tider kallades ett sådant kvitto ”rekognition”.
I Ryssland förekom av tio bondehemman sammansatta enheter, benämnda desjačok, med en desjatnik som ordningsman. I Kexholms län fanns redan på 1600-talet under svenskt styre liknande skattelag som kallades kymmene och hade en kymmenek som rotemästare. Kymmene kallades under stora ofreden ställvis i Viborgs kommendantskap skattelag rotar som organiserades av ockupationsmyndigheterna för utgörande av skatter och andra pålagor.
Tungt rustad, harneskklädd kavallerist, beväpnad med rak värja och pistoler. I den svenska armén var benämningen inte i bruk förutom för Livregementets dragoner som åren 1792–1815 kallades Livregementsbrigadens kyrassierkår.
Särpräglad byggnadstyp som är avsedd och invigd för en kristen församlings gudstjänster; också ett organiserat kristet trossamfund: lutherska kyrkan, katolska kyrkan, metodistkyrkan.
Förteckning förd i en luthersk församling 1869–1962 över alla medlemmar i församlingen. Kyrkans huvudbok skulle innehålla elva olika förteckningar (doplängd, konfirmationslängd, lysningslängd, vigsellängd, begravningslängd, protokollsbok, inventarielängd, in- och utflyttningslängd, kyrkotuktslängd, brottmålslängd och bänklängd). Kyrkans huvudbok kallades tidigare i författningarna och allmänt fortfarande för kyrkbok.
Ursprungligen innehavare av kyrkligt ämbete; präst. Under senare delen av 1600-talet eller tidigt 1700-tal fick beteckningen betydelsen ‘lägre, icke prästerlig befattningshavare vid kyrka’.
Person som ensam eller tillsammans med annan eller andra förestod en kyrkas ekonomiska ärenden, huvudsakligen kallad kyrkvärd. Kyrkföreståndaren valdes vanligen bland församlingens ståndspersoner. Beteckningen användes också om prästen i egenskap av huvudansvarig för kyrkan och dess användning, kyrkans nycklar och lösöre m.m.
I skärgårdsförsamlingar: benämning på den ö i skärgården där sockenkyrkan låg. Allmänt: kyrkan tillhörig mark.
Sammanfattande benämning på alla dem som var närvarande vid en kyrkas eller en församlings gudstjänst.
Av påven utlyst kyrkligt bann.
Ledamot av kyrkofullmäktige, valdes ursprungligen av kyrkostämman, sedermera i allmänna församlingsval.
Högsta beslutande organ i en församling. Kyrkofullmäktige infördes 1908 i stadsförsamlingar med över 10 000 medlemmar och i förenade stads- och landsortsförsamlingar där stadsförsamlingen hade över 5 000 medlemmar. Kyrkofullmäktige valdes av församlingen på fyra år och leddes ursprungligen av kyrkoherden, sedermera av en lekman. Kyrkofullmäktige beslutade om församlingens ekonomi och tjänsteinnehavare. Den utsåg kaplan, medlemmar i kyrkorådet och i kyrkoförvaltningsnämnden. Kyrkofullmäktige avgjorde också frågor om församlingslivet, kyrkoskatten, byggnadsverksamhet och inrättande av nya tjänster.
Nämnd i en församling med ett kyrkofullmäktige. Kyrkoförvaltningsnämnder tillsattes efter 1908 för att verkställa kyrkofullmäktiges beslut och förvalta kyrkans egendom. Nämnden bestod av minst tre ledamöter och två suppleanter, vilka inte fick höra till fullmäktige, men som efter 1933 skulle höra till fullmäktige. Den arbetade enligt den instruktion som fullmäktige gjort upp och som stadfästs av domkapitlet. Kyrkoförvaltningsnämnder var frivilliga i församlingar med mindre än 5 000 medlemmar.
Det avskilda området runt en kyrka samt själva inhägnaden av ifrågavarande område. Området användes primärt som begravningsplats. Landskapslagarna stadgade att kyrkogården skulle invigas av biskop. Vid större kyrkor bekostades underhållet av en särskild byggnadskassa. Landskapslagarna fastställde att uppbyggnad och vård av inhägnaden skulle fördelas på socknens gårdar. Förutom för begravningar användes kyrkogården också som samlingsplats för vissa riter, som primsigning före dop , själva vigselakten samt för möten och rådslag.
I författningarna från och med 1500-talet till början av 1900-talet förekommande benämning på pastorat i bemärkelsen församlingens yttre område, frånsett dess medlemmar som hörde till ett prästgäll.
Sedan medeltiden i den katolska och efter 1556 i den evangelisk-lutherska kyrkan tjänstebeteckning för församlingspräst, sockenpräst, som var kyrklig och administrativ föreståndare för en självständig församling eller för ett pastorat bestående av flera församlingar med gemensam förvaltning. Ordet härstammar från kyrkoherre, som i kyrkolagen 1686 ersattes med pastor. Kyrkoherde i en domkyrkoförsamling har titeln domprost. Kyrkoherden är medlem av stiftets prästmöte, ordförande för kyrkostämman (senare kyrkofullmäktige) och kyrkorådet. På 1680-talet blev kyrkoherden kunglig ämbetsman, i vissa ärenden var han underställd landshövdingen. Från 1748 krävdes pastoralexamen för alla kyrkoherdetjänster. År 1925 fastslogs att kyrkoherden i en församling skulle ansvara för de offentliga kyrkliga förrättningarna, ungdomens kristliga fostran och undervisning, personlig själavård, kyrkotukt och alla andra uppgifter inom församlingslivet och församlingens verksamhet, som var nödvändiga för att främja församlingsbornas religiösa liv och sedlighet.
Endast i Finland under 1700–1900-talen förekommande beteckning för en kyrkoherdes personliga hjälppräst eller en fastanställd hjälppräst i ett pastorat.
Lag som sedan 1686 reglerar kyrkans rättsförhållande till staten, dess organisation, förvaltning och verksamhet. Beteckningen används också konkret om den bok som innehåller sådan lag. Före 1686 reglerades kyrkliga förhållanden i kyrkoordningen 1571 och i landskapslagarnas kyrkobalkar, under medeltiden också av kanoniska rätten. Den svenska kyrkolagen från 1686 var i användning också i Gamla Finland 1721–1811. Kyrkolagen förnyades i Finland 1869 och var i kraft till 1964. Förslag till ändringar i kyrkolagen gjordes av kyrkomötet. Lantdagen och kejsaren, senare riksdagen, granskade och fastställde kyrkomötets beslut.
Redan under katolska tiden sammankom ledande män inom kyrkan till kyrkomöten, i form av provinsialkonsil, konsilium och synoder. Ett kyrkomöte sammanträdde i Örebro 1529 för att genomföra reformationen och i Uppsala 1572 för att godkänna den nya kyrkoordningen. Sedan 1869 utgör det allmänna kyrkomötet i Finland den evangelisk-lutherska kyrkans högsta beslutande organ, med ärkebiskopen som ordförande. Kyrkomötet utgörs av biskoparna och kyrkomötesombud. Kyrkomötet behandlar ärenden som rör kyrkans lära och arbete, kyrkans lagstiftning, förvaltning och ekonomi. Lantdagen och kejsaren, senare riksdagen, granskade och fastställde kyrkomötets beslut och lagförslag. Kyrkomötet verkar sedan 1907 också som prästerskapets rikspolitiska intresseorganisation.
Indragning av kyrkogods. Den första kyrkoreduktionen gjordes i början av 1300-talet då Tyrgils Knutsson indrog abalienerat kyrkogods. År 1352 skulle all till kyrkan given frälsejord återställas och alla kyrkogods gå under kronan till utskylder. Kyrkoreduktionen 1396 gällde alla gods som sedan 1363 frångått kronan. År 1454 försökte Karl Knutsson genomdriva en kyrkoreduktion men resultatet är okänt. Västerås recess 1527 innebar att kronans ränta skulle återupprättas med biskopars, domkyrkors, kanikers och klosters ränta, vilken var ”kommen från rikets byggare” genom ”herrarnas stadfästelse”. Biskopsborgarna skulle indras till kronan, men av biskoparnas, domkyrkornas och kanikernas ränta skulle endast en överenskommen penningsumma tas i beslag. Ränteklostren skulle ställas under världslig förvaltning. Adeln fick rätt att återta gods som efter 1454 övergått från dess ägo. Köpt eller pantat gods skulle igenlösas.
Fram till 1865 sockenstämmans, därefter kyrkostämmans beredande, verkställande och dömande organ inom den evangelisk-lutherska kyrkan. Det bestod av församlingens prästerskap, kyrkvärdar, sexmän samt så många sockenmän som församlingen ansåg lämpligt. Om kyrkoråd stadgades 1650 i vissa svenska stift, 1673 i Åbo stift, däremot inte i kyrkolagen 1686. Kyrkoråd fanns även i Gamla Finland. Kyrkorådet skötte uppgifter som rörde församlingens ekonomi och kyrkotukt. Det blev genom kommunallagen 1865 och kyrkolagen 1869 enbart ett kyrkligt styresorgan för församlingens ekonomi, val, församlingsliv och undervisning. Under självständigheten har det också börjat förekomma gemensamma kyrkoråd i samfälligheter bestående av flera församlingar. Kyrkoråd är också en titel för medlem av kyrkorådet.
Sammanfattning av de rättsnormer som gäller för kyrkan och lära eller vetenskap om dessa rättsnormer. De kom från Bibeln, kyrkans egna organ, påven, kyrkomöten, stiftsbiskopar och ordensförmän. Beroende på rättskällan skilde man mellan gudomlig och mänsklig rätt. Den kanoniska rätten, som tillämpades under medeltiden, bildades av påvliga dekret och kyrkomötesbeslut. Metropoliter och stiftsbiskopar skulle rätta sig efter dem då de på provincial och stiftssynoder utfärdade statuter. Vid sidan av en skriven rätt fanns också en kyrklig sedvänjorätt. Efter reformationen tillämpades 1572 års kyrkoordning, som 1686 ersattes av kyrkolagen. I Finland stiftades en ny kyrkolag 1869. Principerna från 1869 års lag bibehölls trots att enskilda delar förnyades. År 1964 stiftades en helt ny kyrkolag.
Funktionär eller ordningsman som hade tillsatts av kyrkan, vanligen genom kyrkostämman eller kyrkorådet.
Mått för tiondespannmålen under 1500- och 1600-talet. Kyrkspannens storlek kunde avvika från den spann varmed de andra skatterna betalades.
Centralt ämbetsverk inrättat 1944 för förvaltningen av kyrkans ekonomi och Kyrkans centralfond samt för beredning och verkställande av kyrkomötets beslut. Kyrkostyrelsen består av ärkebiskopen som ordförande och ett antal ecklesiastikråd. Den utgör (fram till 1974 tillsammans med det förstärkta biskopsmötet) den evangelisk-lutherska kyrkans centralstyrelse.
Det andliga ståndet, prästeståndet under 1600-talet. ”Kyrkostånd” blev under 1700-talet en sammanfattande beteckning för kyrkans lärare och åhörare.
Församlingens högsta beslutande organ med ansvar för ekonomin och uppbörden av de avgifter som kyrkostämman hade fastställt. Kyrkostämman valde kyrkoråd, kaplan och vissa andra kyrkliga befattningshavare. Kyrkostämman bestod av kyrkoherden och alla de församlingsbor som hade rätt att rösta i prästval. Kyrkoherden kunde ersättas av kaplanen. Åren 1635–1865 sammanföll vanligen kyrkostämman med sockenstämman. Kyrkostämman ombildades 1865, och 1869 blev den enbart ett kyrkligt styrelseorgan. År 1933 ersattes kyrkostämman av kyrkofullmäktige. Vissa drag bestod dock. Kyrkofullmäktige och församlingsråd utses genom direkt folkval. Också kyrkoherden utses genom val.
De åtgärder genom vilka kyrkan försökte få sina medlemmar att fullgöra sina kyrkliga förpliktelser. I kyrkoordningen 1572 och kyrkolagen 1686 stadgades yttre anständighet och ordning vid kyrkobesök. Försummelser bestraffades med näpsning, varning, böter, exkommunikation eller skamstraff som pliktpall eller fotstock. De disciplinära bestraffningarna avskaffades successivt efter 1848. År 1869 fastslogs följande former av kyrkotukt: 1) kyrkoherdens varning given på tumanhand med den felande, 2) kyrkoherdens varning given i två eller tre kristna personers närvaro, 3) kyrkorådets varning, 4) den felande fråntas rätten att vara fadder, delta i val av kyrkofullmäktige och representanter till kyrkomöte samt att bli vald till dessa organ 5) den felande fråntas rätten att delta i nattvarden. År 1933 gjordes vissa förändringar för att göra kyrkotukten smidigare och snabbare.
Ursprungligen uppställning av trupp i och för inspektion innan man bevistade en fältgudstjänst eller gudstjänst i garnisonskyrkan. Benämningen användes även om den samling av indelt manskap som ägde rum vid kyrkorna. Från och med 1680-talet skulle det indelta manskapet och kompanibefälet delta i söndagsgudstjänsten i sockenkyrkan samt därefter exercera utanför kyrkan. Bestämmelserna om denna kyrkparad upplivades 1736 och 1781. I slutet av 1700-talet ersattes kyrkparaderna med en ökning av antalet kompanimöten.
Socken som bildade ett eget pastorat. En kyrksocken bestod av en enda församling eller moderkyrkoförsamling med en eller flera kapellförsamlingar. Så var fallet också i Gamla Finland. Kyrksocknarna var en urgammal grundsten i den kyrkliga organisationen. De antas ha bildats i samband med byggandet av kyrkor, ibland på kungens initiativ, och deras funktion lär först under medeltiden ha utökats till jordebokssocknar med världsligt ekonomiskt ansvar såsom beskattning.
Kameralt om den andel av grundskatten som gick till kyrkan.
Väg som gick till kyrkan. Kyrkvägarna byggdes och underhölls av kyrkostämman. Om kyrkvägen också hade en bro kallades denna kyrkbro. Kyrkvägar omnämns redan i Kristoffers landslag.
Från 1400-talet funktionär i en församling, vilken övervakade kyrkan, skötte byförvaltningen och var sockendomare. Kyrkväktaren blev inom den lutherska kyrkan 1593 en ordinarie kyrkobetjänt som hade tillsyn över inventarierna, snyggheten och ordningen i kyrkan. Han skulle också biträda klockaren vid skötseln av gravgården och vid barnens undervisning. Kyrkväktarens uppgift att väcka dem som sov under gudstjänsten med en kyrkstöt har föranlett benämningar som ”väckare” och ”kyrkstöt”. Under senare delen av 1800-talet började kyrkväktaren kallas kyrkvaktmästare. Kyrkvaktare fanns också i lutherska församlingar i Gamla Finland 1723–1811/12.
Inom lutherska kyrkan förtroendeman som utsågs av kyrkostämman. Kyrkvärden var lekman och skulle med kyrkoherdens hjälp sköta församlingens ekonomi och egendom. Han skulle också biträda vid övervakningen av kyrkotukt och vid behov fungera som vaccinatör. Kyrkvärdar fanns även i församlingarna i Gamla Finland. Ursprungligen kallades kyrkvärden ”kyrkdrott”.
Medeltida benämning på en liten arrestlokal, ibland också skampåle. I Stockholm benämndes under senmedeltiden arrestlokalen på torget ”kåk” medan den närbelägna skampålen kallades ”stupa”. På kåkens platta tak (Stockholm) utställdes personer som begått äktenskapsbrott för att skämmas. Där fastspikades också falska mått och smädebrev. Bruket att uppsätta kroppsdelar från stympningsstraff på kåken härstammar förmodligen från senmedeltiden.
Städernas rätt att efter 1619 tullfritt köpa in vin och andra utländska drycker för stadskällarens behov. Källarfriheten indrogs genom kungligt brev 1777 mot årlig kontant ersättning från statsverket.
Ämbete i staden som omtalades tidigast omkring 1300. Kämnärerna var två till antalet och skulle enligt stadslagen sköta förvaltningen av stadens medel och tillsammans med stadsskrivaren redovisa för fogden och borgmästarna varvid stadsskrivaren förde räkenskaperna. Kämnären hade en viss exekutiv myndighet eftersom han tillsammans med fogden och stadsskrivaren skulle sköta uppbörden av skatter och sakören. Ursprungligen var kämnären inte medlem i stadens råd. Under senmedeltiden blev han dock automatiskt medlem i rådet åtminstone i Stockholm och Arboga.
Ämbetsman som till en början hade till uppgift att uppbära och redovisa stadens inkomster. Senare skulle kämnären handha vissa göromål inom en stads rättsskipning och förvaltning. De var bl.a. ledamot av kämnärsrätten 1619–1868. Kämnärerna utsågs bland stadens näringsidkare.
Benämning på kämnärsrätt i en stad med flera kämnärsrätter, en för varje större stadsdel. Termen användes också om den kammare där kämnärsrätten sammanträdde. I Stockholm fanns 1729 tre kämnärsrätter. Kämnärskammare fanns knappast i Finland.
Ordförande för kämnärsrätt 1619–1868. På vissa håll användes benämningen primärkämnär. ”Kämnärspreces” användes också i Gamla Finland i samma betydelse.
Part som har anhängiggjort ett tvistemål i allmän domstol i första instans och som under svenska tiden och autonoma tiden själv förde talan i hovrätten mot underrättens dom, under svenska tiden från 1700-talet också kallad kärandepart. Motsatt: svarande, svarandepart.
Under svenska tiden stadsliknande tätort som skiljde sig från den omgivande landsbygden. Under medeltiden var begreppet köping mer eller mindre synonymt med handelsplats. På 1600-talet fick ordet köping en juridisk innebörd. Städerna fick då rätt att grunda lydköpingar för att skydda sitt eget näringsliv och övervaka handeln på landsbygden. Grundandet av en köping skedde med tillstånd av regenten. Staden fick då rätt att anlägga en eller flera köpingar, som också kunde vara i användning endast en del av året. Endast borgare med burskap i hemstaden hade rätt att idka handel i dem. Köpingens hantverkare måste tillhöra moderstadens hantverkarskrån. I slutet av 1700-talet började man grunda fria köpingar. Tammerfors grundades 1779. De var inte administrativt beroende av någon stad, utan övervakades direkt av landshövdingen.
I Ryssland från och med 1722 ny bosättningstyp för orter med stadsnäringar. Köpingarna åtnjöt vissa städerna tillkommande privilegier och liknade till sin status städer utan krets. I Gamla Finland degraderades ett antal orter som före stora ofreden haft stadsprivilegier till köpingar för största delen av perioden 1721–1811.
Under autonomin och självständighetstiden stadsliknande tätort som skiljde sig från den omgivande landsbygden. Två typer av köpingar grundades i Finland: osjälvständiga och självständiga. Den första osjälvständiga köpingen (Ikalis) grundades 1868 och den andra (Lahtis) 1878. De hade viss egen förvaltning och ordnade självständigt kommunala och statliga val. Skattetekniskt hörde de ihop med landskommunen. Efter 1948 fick osjälvständiga köpingar inte längre grundas. De övriga köpingarna var självständiga kommunala enheter. År 1918 fanns tre självständiga köpingar. Det beslutsfattandet organet var köpingsfullmäktige. Byggnadsverksamheten övervakades av en ordningsrätt.
Den högsta beslutanderätten i en köping. Köpingsfullmäktige utsågs genom allmänna, hemliga och direkta val.
Kommunalt organ som beredde och verkställde köpingsfullmäktiges beslut.
Dokument som skulle användas vid inköp av varor som var under ransonering. I Finland användes köpkort allmänt från oktober 1939 till slutet av 1940-talet. Under krigstiden fanns det fem olika kategorier köpkort utgående från kaloribehov, som beräknades utgående från ålder och arbetets art.
Personlig handling som bevisar att innehavaren har rätt att framföra en viss typ av motorfordon eller motorfordonskombinationer. Krav på körtillstånd infördes 1907. År 1911 infördes termen förarbevis. År 1923 förenhetligades systemet, och körkort som var försedda med innehavarens fotografi infördes. Förarutbildning som förutsättning för förarbevis infördes i Helsingfors 1915. År 1926 blev förarutbildningen obligatorisk i hela landet.

L

Kronans ladugård eller avelsgård.
lag
Generell rättsnorm (författning) för ett land som alla måste följa, given under svenska tiden och autonoma tiden av regenten eller kyrkomötet, sedan självständigheten av riksdagen. I vid bemärkelse används begreppet också om förordning given av statsrådet och presidenten.
Ständig kommitté inrättad 1884 av kejsaren för att göra den slutliga redigeringen av lagförslag och att utarbeta nya förslag till lagar och författningar för Finland. Lagberedningen bestod av tre ledamöter och var direkt underställd senaten under ledning av den senator till vars ansvarsområde den lag hörde som var under beredning. Från 1892 lydde Lagberedningen under Justitieexpeditionen. Lagberedningen drogs in 1917. Från 1922 var Lagberedningen en del av Justitieministeriets avdelning för lagstiftnings- och justitieförvaltningsärenden och var uppdelad i flera enheter med ansvar för skilda områden. Lagberedningen som sköttes av lagberedningsledamöter hade i uppgift att bereda lag- och författningsförslag på lagstiftningens olika områden och ge utlåtanden.
Lagbok, en samling gällande rättsregler gällande lagstiftningen i riket, ursprungligen också sedvanerätt, som tillkommit efter en stadfästelse eller genom en särskild lagstiftningsakt. Den första lagboken för hela riket utkom 1736, den första finskspråkiga 1877.
Av underrätt från 1736 fört särskilt protokoll över ett oklandrat fastighetsförvärv, ursprungligen också förvärv av frälse- eller ränterätt till fast egendom. Detta protokollfördes före 1736 i domboken.
Ursprungligen lagman och mellan 1594 och 1680 mer eller mindre lagkunnig person som utan kunglig fullmakt var häradshövdingens eller lagmannens ersättare som domhavande. Lagläsaren var vanligen auskultantutbildad vid Åbo hovrätt.
Konungens troman sedan 1300-talet med uppgiften att som lagmansrättens ordförande memorera och recitera lagarna, utveckla och förklara dem samt döma i landsting och lagmansting. Från 1614 var lagmansämbetet ett högt juridiskt ämbete för behandling av från häradsrätterna vädjade civila mål. Fram till 1723 var ämbetet vikt för adelsmän. Lagmän fanns också i Gamla Finland 1721–1784 och 1797–1811. Under stora ofreden tillsatte de ryska ockupationsmyndigheterna lagmän som styresmän för de lagmansdömen som Åbo generalguvernement var indelat i från och med 1717. I fråga om uppgifterna motsvarade dessa lagmän närmast de svenska landshövdingarna. De utgjorde dock inom rättsskipningen en instans för sökande av ändring i de lokala domstolarnas domslut och hade funktionen som överexekutorer i tvistemål. I början av lilla ofreden tillsattes lagmän som styresmän i några av de finska länen för att ersätta landshövdingen, men de ersattes senare av överkommissarier som hade endast administrativa uppgifter. Lagmansämbetet avskaffades i Finland med rättsreformen 1868 och lagman blev därefter en hederstitel för erfarna hov- och rådstugurättsdomare samt häradshövdingar. Lagmanstiteln ersatte 1993 domartitlarna häradshövding och borgmästare.
Ämbete som förekommer i landskapslagarna. Ursprungligen hade lagmannen också en lagstiftande funktion. Ämbetet gick ofta i arv inom vissa släkter. Lagmannen skulle vara bondson och inte son av frigiven eller träl. Alla bönder skulle råda över valet. Sedan lagmännen insattes i rådet av Magnus Ladulås blev de domare och inte lagstiftare. Kodifieringen av de svenska landskapslagarna i slutet av 1200-talet leddes dock av lagmännen. Enligt Magnus Erikssons landslag skulle en valnämnd tillsammans med klerkerna uppsätta ett förslag på tre i lagsagan boende personer, av vilka kungen hade att utse en. Mot slutet av medeltiden beaktades inte allmogens önskemål i samma utsträckning och ämbetet började betraktas som en förläning. Lagmannen skulle årligen hålla fyra landsting i lagsagans huvudort och även i praxis ett landsting i varje härad.
Lagmansämbete med tillhörande domsrätt (lagmansrätt) över ett visst område, parallellbenämning på lagsaga.
Domstol vid vilken lagmannen utövade sin domsrätt 1483–1868. Lagmansrättens ting kallades lagmansting om tingen hölls häradsvis, och landsting om tinget hölls för hela lagsagan på lagsagans huvudort. Från 1600-talet var lagmansrätten en rättsinstans mellan häradsrätt och hovrätt som huvudsakligen behandlade ekonomiska tvister av ett visst värde. På 1600-talet skulle värdet på tvisten överskrida 50 daler. Den avskaffades med rättsreformen 1868. I Gamla Finland saknades lagmansrätt 1721–1744, men det bildades en lagsaga 1744–1783 och 1797–1811. Ändring i lagmansrättens domslut kunde sökas hos Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden till 1789, därefter hos Dirigerande senaten.
Lagmans ämbetsområde 1324–1868, ursprungligen det område där en viss landskapslag, tolkad och uppläst av lagmannen, gällde. Från 1435 var lagsagan område för en viss lagmans domsrätt, lagmansdöme. Under senmedeltiden var en lagsaga också ett administrativt distrikt för bl.a. kungaval. Finland utgjorde ursprungligen en lagsaga (Österlandet), under åren 1435–1578 två lagsagor (Norr- och Söderfinne lagsaga), under perioden 1578–1775 tre (Norrfinne, Söderfinne och Ingermanlands lagsaga) och 1776–1868 fem, tidvis sex, lagsagor (Åbo och Björneborgs, Nylands och Tavastehus, Kymmene, Vasa och Uleås samt Karelska lagsagan). I lagsagan hölls årligen landsting, efter 1614 vart tredje år. Lagsagorna avskaffades med rättsreformen 1868.
Den procedur genom vilken lagar skapas (stiftas, förklaras, ändras, avskaffas), ursprungligen på initiativ av regenten och genom dennes lagstiftningsakt. Riksdagen stiftar från och med självständighetstiden ensam lagar, och presidenten stadfäster dem, men både presidenten och riksdagen kan ta initiativ till lagstiftning. En grundlag ändras eller upphävs genom likalydande beslut av två riksdagar, med riksdagsval emellan.
Livréklädd uppassare särskilt hos kunglig eller annan högtstående person. Lakejer förekom redan på 1500-talet. År 1729 fanns 28 lakejer upptagna på hovstaten.
Allmänning som tillhörde och nyttjades av hela befolkningen i ett landskap eller län (eller en viss del därav). I Finland förekom landsallmänningar allmänt ännu i början av 1300-talet. Därefter förklarade kungen landsallmänningarna för kronans egendom och utnyttjade dem för kolonisation. Allmogens förfoganderätt inskränktes ytterligare successivt efter 1542. Enligt 1734 års skogsordning hade landshövdingen ensam beslutanderätt efter att ha hört häradsrätten. Kronan hade överinseendet över skogsavkastningen.
Regionalt arkiv som förvarade, vårdade och tillhandahöll myndighetsarkiv och enskilda arkiv från sina respektive distrikt. Landsarkiven lydde under Statsarkivet och förestods av en landsarkivarie. Det första landsarkivet bildades 1927 i Tavastehus. Före 1939, då Statsarkivet omorganiserades till Riksarkivet, hade ytterligare landsarkiv bildats i Uleåborg (1932), Åbo (1932), Viborg (1934) och Vasa (1936).
Avfattade länsstyrelsens räkenskapsdokument (landsbok) och hade under landshövdingens tillsyn ansvar för införseln av skatter och avgifter samt för kronans egendom. Från 1618 infördes bokhållartjänster hos ståthållarna. År 1634 överfördes tjänsterna till de nygrundade länsstyrelserna och betecknades som landshövdingens bokhållare. Landsbokhållaren verkade från slutet av 1600-talet som chef för landskontoret och fick i början av 1700-talet titeln landskamrerare.
I Finland från och med senare hälften av 1600-talet, tjänsteman under länsstyrelsen med uppgift att tillvarata kronans intressen i rättegångar och att fungera som allmän åklagare vid lagmansrätten i finansrättsliga mål. Enligt instruktionen för landsfiskaler 1714 var landsfiskalen också länets ansvariga utmätningsman och den som övervakade folkbokföringen samt polisväsendet. Han räknades på riksnivå till justitiestaten, ursprungligen under riksdrotsen, från 1700-talet under justitiekanslern. I Gamla Finland var landsfiskal en tjänsteman (rangklass 14) i provinserna 1744–1783 och 1797–1811 med samma uppgifter som landsfiskalerna hade i Sverige.
Ämbetsman inom lokalförvaltningen med uppgift att förestå förvaltningen och kronans uppbörd inom ett visst område. I Åbo slottslän fanns det från mitten av 1400-talet två landsfogdar, en för Norrfinne och en för Söderfinne. I Raseborgs län fanns en landsfogde för varje härad. En landsfogde fanns också på Åland och i Tavastehus och Borgå län. Från början av 1600-talet kallades han kronofogde.
Församling på landsbygden som utgjorde en kyrkoherdes ämbetsområde.
Under svenska tiden tjänsteman som arbetade i polisiära uppgifter på landsbygden, även kallad landsprofoss eller häradsprofoss. Från autonoma tiden förekom landsgevaldiger närmast i betydelsen fångvaktare som ansvarade för fångtransporter. I Gamla Finland 1744–1783 var landsgevaldiger en tjänsteman vid provinsförvaltningarna med samma uppgifter.
Länets högsta ämbetsman med övergripande ansvar för länets styrelse och förvaltning. Stadgad i landshövdinginstruktionen 1635. Landshövdingen var chef för länsstyrelsen med dess avdelningar landskansliet och landskontoret och med landssekreteraren och landskamreraren som närmaste underordnade. Landshövdingen hade en dubbel roll, han bevakade dels kronans ekonomiska, judiciella, militära och sociala intressen i länet, dels länets och dess invånares rättigheter och intressen. Han främjade lag och ordning, övervakade kommunikationer, lösdrivare, hospital, tukt- och barnhus, samt bar det övergripande ansvaret för rekrytering av soldater och deras löner vid krig eller krigsfara. Landshövdingen hade förslagsrätt vid tillsättningen av länets vakanser och huvudansvaret för att kronans lokala ämbetsmän följde instruktioner, förordningar och överordnades anvisningar. År 1756 fördelades länets förvaltning under en civil och en militär länschef. Landshövdingarna hade tidigare kallats landsherrar (landshövitsmän), de ersatte också ståthållarna. Åren 1837–1918 benämndes de guvernörer, varefter landshövdingetiteln återinfördes.
Från 1719 chef för landskontoret och underställd landshövdingen vid länsstyrelsen. Landskamreren hade tidigare kallats landsbokhållare eller landsskrivare. Han ansvarade för kontrollen av länets uppbördsförvaltning och uppbördsrapportering. Landskamreren redovisade länsräkenskaperna, sammanställde månadsförslag och utarbetade årsförslag (budget) om skatteuttaget, vilka sändes till Kammarkollegium, från 1816 till Senatens ekonomiedepartement och från 1918 till Finansministeriet. Landskamreren fick till en början biträde av länsbokhållare, senare även av vicelandskamrerare, samt landskontorister. Lanträntmästaren sorterade också under landskamreren vid landskontoret.
Avdelning inom länsstyrelsen skapad 1687. Landskansliet var ansvarigt för allmänna ärenden, såsom korrespondens, upprätthållande av ordning och uppgörande av arbetsordning för länsstyrelsen. Landskansliet förestods av landssekreteraren. År 1955 ändrades landskansliet till den allmänna avdelningen och dess överhuvud till kanslichef.
Lägre tjänsteman på landskansliet i länsstyrelserna.
Geografiskt område som bygger på en ofta medeltida indelning med vissa kulturella särdrag och ibland en egen medeltida lagstiftning.
Medeltida lag som gällde för ett visst landskap. I Finland gällde Helsingelagen. Landskapslagarna ersattes på 1350-talet av Magnus Erikssons landslag, men blev åter genom stadfästelsen av landslagen 1608 en supplementär rättskälla fram till 1734.
Värvad soldat. Benämningen användes både om tyska legoknektar och om svenska värvade soldater. Ursprungligen uppstod benämningen i slutet av 1400-talet om det österrikiska Habsburgs arméer som övade och utrustade soldater enligt schweizisk förebild. Benämningen försvann i Sverige under 1600-talet.
Från 1865 en geografisk enhet på landsbygden med självstyre och lagstadgad beskattningsrätt som övervakas av staten.Landskommunerna skapades 1865 för att sköta de världsliga uppgifter som de kyrkliga socknarna inte längre behövde ansvara för.
Länets centrala ekonomiförvaltningsenhet med ansvar för allmänna kamerala ärenden som in- och utbetalningar, redovisningen av länets skatteuppbörd och ekonomisk rapportering till Kammarkollegium, senare Statskontoret, Finansexpeditionen och Finansministeriet. Från 1618 uppmanades fogdarna att redovisa sin uppbörd och sina räkenskaper för ståthållarna i stället för som tidigare direkt för Kunglig Majestät i Stockholm. Landskontoren har sitt ursprung i de bokhållartjänster som inrättades för detta ändamål hos ståthållarna, från 1635 hos landshövdingarna, i länen. Termen landskontor började användas i slutet av 1600-talet när man delade upp länsstyrelsens arbetsuppgifter på ett landskansli lett av en landssekreterare och ett landskontor lett av en landsbokhållare (landsskrivare, senare landskamrerare). Från 1719 bistods landskamreraren av länsbokhållare, senare även vicelandskamrerare. Övrig kontorspersonal utgjordes av landskontorister, under autonomin även translatorer. Under landskontoret sorterade lantränteriet.
Lägre tjänsteman på landskontoret i länsstyrelserna.
Äldre benämning på mer eller mindre yrkesmässigt bedriven handel på landsbygden som var förbjuden i lag. Som straff konfiskerades varorna av kronan.
Bonde som med särskilt tillstånd idkade handel på landsbygden. Fenomenet förekom under Gustav Vasas tid (dispens från stadsprivilegierna). Landsköpmännen måste erlägga landsköpsmannapenningar.
Allmän lag som gällde för landsbygden i hela riket, i motsats till en landskapslag som gällde för ett visst landskap och stadslagen som gällde för rikets städer. Ordet landslag användes dock både om landskapsrätt och om den rätt som infördes genom landslagen. Landslagen förlorade sin betydelse när 1734 års lag trädde i kraft 1736. I Gamla Finland gällde landslagen på landsbygden i de delar som Sverige avträdde 1721.
Avgift (i viss del av avkastningen) som en person skulle erlägga till ägare av jord för viss nyttjanderätt av jorden eller med jorden förbunden nyttighet; särskilt om viss avgift som fiskare erlade till strandägare.
Polis stationerad på landsbygden. Termen användes också om den polismyndighet som dessa poliser tillsammans utgjorde.
Benämning på ämbetsman (till exempel präst), även om borgare.
Inom hela landet eller (vanligen) i en viss trakt gällande allmän sedvänja.
Landsstatens högsta ämbetsman sedan 1600-talet, näst efter landshövdingen, med ansvar för länets kanslifunktioner och chef för landskansliet. Landssekreteraren var chef för landskansliet och landshövdingens bisittare och ställföreträdare. På landskansliet bistods han av vicelandssekreterare, länsnotarie och landskanslister.
Allmänt ting hållet med inbyggarna i ett landskap (eller en landsdel) för behandling av vissa gemensamma (politiska, ekonomiska och religiösa) angelägenheter. Från 1400-talets början var ”landsting” mer eller mindre en synonym till lagmans- och räfst- och rättarting; landskapsting, och användes även om själva tingsförsamlingen. Landsting torde ha förekommit åtminstone i Egentliga Finland, Tavastland, Satakunta, västra Nyland och på Åland. Landstingen försvann förmodligen senast i början av 1400-talet.
Vaktmästare anställd vid landtullkammare.
Avgift som uttogs av varje hemmansbrukare i form av skyldighet att uppföra och underhålla allmän landsväg. Landsvägsbyggnaden var en av de allmänna utskylderna på landsbygden.
Allmän benämning på den avgift som erlades i lilla tullen. Landtullen infördes 1622 och utgjorde ursprungligen 1/23 av varans värde. År 1686 höjdes den med en fjärdedel och utsträcktes till att omfatta alla varor som fördes från landsbygden till staden. Senare bestämdes landtullen till ett visst belopp per rymdmått, vikt eller stycketal. Landtullen avskaffades 1808, i Sverige 1810. Under frihetstiden var landtullen förpaktad av Generaltullarrendesocieteten. Enligt den sista tulltaxan 1777 förtullades en tunna sill till 3 skilling 2 runstycken. I städerna i Gamla Finland fanns sådana tullförvaltningar åtminstone från 1744 fram till 1780-talet.
Skatteavgift mellan åren 1622 och 1810: ”lilla tullen”. Avgiften erlades för varor som (för försäljning) sändes inom landet (infördes i en stad) och torg- eller marknadsfördes.
Läroanstalt med praktisk och teoretisk undervisning för jordbrukare och arbetsförmän, med en avdelning för högre lantbruksundervisning. Från 1845 till 1898 ansvarade Mustiala lantbruksinstitut för agronomutbildningen i Finland. År 1898 tilldelades Helsingfors universitet ansvaret för de vetenskapliga lantbruksstudierna. I början av 1900-talet ombildades lantbruksinstituten i Mustiala och Kronoborg till lantmannainstitut. Lantbruksinstituten verkade från 1892 under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Tjänstetitel för högre tjänsteman vid Lantbruksministeriet eller Lantbruksstyrelsen. När Lantbruksstyrelsen 1917 omorganiserades till ett kollegialt ämbetsverk bestod kollegiet, vid sidan av överdirektören, av lantbruksråd som samtidigt förestod varsin avdelning vid Lantbruksstyrelsen. Lantbruksråd var också en honorärtitel som presidenten kunde bevilja en meriterad person inom lantbrukssektorn.
Läroanstalt för blivande lantbrukare med i allmänhet teoretisk undervisning på vintern och praktiskt jordbruksarbete på sommaren. Utbildningen sträckte sig över 2 år, senare 1 ½ år. För elever som redan hade praktisk erfarenhet av jordbruk erbjöds kortare teoretisk undervisning vid så kallade lantmannaskolor, medan en högre eller tilläggsutbildning kunde fås vid lantbruks- eller lantmannainstitut. Lantbruksskolorna verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Representationsorgan i Finland från 1809 fram till 1919 års regeringsform (RF). Lantdagens befogenheter följde till en början bestämmelserna för den svenska riksdagen i 1772 års regeringsform och 1789 års förenings- och säkerhetsakt, enligt vilka lantdagen var ett rådgivande regeringsorgan som vid behov sammankallades av regenten. År 1869 infördes en lantdagsordning (LO) som reglerade lantdagens sammansättning och arbetssätt. Fram till en ny lantdagsordning 1906 var lantdagen en ståndslantdag, i vilken ingick representanter för adeln och ridderskapet, prästerskapet, borgarståndet samt bondeståndet. Adeln sammanträdde i Riddarhuset och de övriga stånden i Ständerhuset. Ståndslantdagen sammankallades 15 gånger: 1809 (Borgå lantdag), 1863, 1867, 1872, 1877, 1882, 1885, 1888, 1891, 1894, 1897, 1899 (urtima lantdag), 1900, 1904–1905 och 1905–1906 (urtima lantdag). Genom lantdagsreformen 1906 omvandlades ståndslantdagen till en enkammarlantdag, till vilken representanter för de politiska partierna skulle utses vart tredje år genom val med allmän och lika rösträtt för män och kvinnor över 24 år. År 1919 ändrades beteckningen lantdag till riksdag.
Kallelse till lantdag, vilken under autonomin utfärdades av den ryske kejsaren. Den första kallelsen till lantdag utfärdades till 1809 i Borgå. Därefter utfärdades ingen kallelse förrän 1863, då lantdagen började sammankallas till regelbundna lagtima lantdagar med fem års mellanrum, efter 1882 vart tredje år. Vid behov (1899 och 1905–1906) kunde kejsaren kalla till en extra, urtima, lantdag. I och med införandet av 1906 års lantdagsordning sammanträdde den nyinrättade enkammarlantdagen kontinuerligt, medan kejsaren hade rätt att upplösa lantdagen och utlysa lantdagsmannaval. Om lantdagen inte upplöstes i förtid utlystes lantdagsmannaval vart tredje år.
Val av representanter till lantdagen. I lantdagsordningen från 1906 stadgades att lantdagen bildade en kammare med 200 lantdagsmän. Dessa skulle väljas vart tredje år genom omedelbara och proportionella val. Landet skulle vara indelat i minst tolv och högst aderton valkretsar. Alla medborgare som före valåret fyllt 24 år fick delta i valet, men det fanns några undantag, till exempel personer som fick kontinuerligt stöd från fattigvården eller som dömts till allmänt arbete för lösdriveri. Alla som hade rösträtt kunde också väljas till lantdagsman. År 1919 ersattes lantdagsmannaval med riksdagsval.
Grundlag från 1869 som reglerade lantdagens sammansättning och arbetssätt. En ny lantdagsordning infördes 1906 då Finland övergick till ett enkammarsystem och till val med allmän och lika rösträtt. Termen lantdagsordning behölls fram till 1919 års regeringsform då ”lantdag” ersattes med ”riksdag”.
Lantdagsmans mandatperiod från ett lantdagsval till följande. Då enkammarlantdagen infördes i Finland 1906 slog man fast att lantdagsval skulle hållas vart tredje år, om kejsaren inte upplöste lantdagen och utlyste lantdagsval i förtid. ”Lantdagsperiod” ersattes efter 1919 av ”riksdagsperiod”.
Från 1603 mätning och kartläggning av områden för ekonomiskt eller juridiskt (ursprungligen också geodetiskt) ändamål. Lantmäteriet fick instruktion 1628 för i första hand geografisk kartläggning av Sverige, i andra hand geometrisk mätning av landets byar. År 1688 för enskilda lantmäteriförrättningar, 1725 för verkställning av ägodelningar och avvittring och 1735–1891 också för justering av mått och vikter. Konkret: av lantmätare utförd uppmätning av jord; lantmäteriförrättning.
Från 1683 (stadfäst 1696) lantmäteriväsendets lokalkontor, som lydde under länsstyrelsen och Lantmäterikontoret i Stockholm, senare Generallantmäterikontoret, Lantmäteriöverstyrelsen, Överstyrelsen för lantmäteriet och Lantmäteristyrelsen. Lantmäterikontoret ledde och övervakade länets lantmäteriförvaltning och lantmäteriförrättningar samt förde jordeboken, senare jordregistret. ”Lantmäterikontor” var också namnet på ämbetsverkets lokaler, som från 1696 skulle vara belägna i landshövdingens residensstad. Lokalerna kallades under svenska tiden och 1812–1848 provinslantmäterikontor, därefter länslantmäterikontor. Från 1928 gick de under benämningen lantmäterikontor. Kontoren förestods av lantmäteriinspektörer eller (förste) länslantmätare, senare länslantmäteriingenjörer, medan lantmäteriförrättningarna sköttes av lantmätare och ingenjörer, senare lantmäteriingenjörer, och deras underlydande.
Vid riksdagen 1726–1727 tillsatt utskott som ansvarade för sådana ärenden som rörde indelningsverket och lant- och sjöförsvaret och som inte behövde hemlighållas. Deputationen brukade delas upp i två utskott, lantutskottet och sjöutskottet.
Titel på jordägare som utfört viss betydelsefull prestation för egendomens förbättrande. Titeln likställdes med lagman.
Sedan slutet av 1600-talet utgjorde lantränteriet en avdelning inom landskontoret och hade till uppgift att sköta penningtransaktioner. Innan landskontoren bildades hade lantränterierna allmänt ingått i länsstyrelserna som inrättats 1634. Penningtrafiken sköttes av lanträntmästaren. Efter 1719 arbetade denna under landskamreren.
Från 1634 skötte lanträntmästare penningtrafiken vid länsstyrelsen. Då landskontoret inrättades i slutet av 1600-talet kom lanträntmästarna och lantränterierna att lyda under landskamrerarna. Lanträntmästarna ansvarade för de värdepapper, pengar och stämpelmärken som bevarades i lantränteriet samt samlade in och bokförde länets skatteuppbörd och ansvarade för länets utbetalningar. De redovisade för landskamreren de medel som inkommit från kronofogdar och andra uppbördsmän.
Äldre form av värnplikt. År 1808 bestämdes att var fjärde/femte vapenför man mellan 18 och 25 år skulle inskrivas i lantvärnet. Samma år uttogs omkring 30 000 man som fördelades landskapsvis i lantvärnsbataljoner. Lantvärnet avvecklades i Sverige 1811.
Ämbetsman som företrädde kronan gentemot samerna och övervakade samernas rättigheter. Benämningen förekom under senmedeltiden och 1500-talet vid sidan av birkarlarna. Lappfogden var sannolikt identisk med den konungsman som själv var birkarl och ansvarade för att birkarlarnas avgift levererades till kronan.
Utskyld som ursprungligen bara togs ut av samerna, senare av alla invånare i Lappmarken. Skillnaden mellan birkarlaskatt och lappskatt är inte alltid klar. I räkenskaperna för Västerbotten 1539 ingår birkarlarnas taxa under rubriken lappskatt. Lappskatten reformerades 1602 och skulle då utgå som tionde av såväl renhjorden som fisket. Inga små persedlar av skinn skulle längre förekomma. Birkarlarna förbjöds att bedriva köpenskap. År 1607 kom en ny skatteundervisning. Varje same som fyllt 17 år och som dittills utgjort två mårdskinn skulle nu erlägga två oxrenar eller tre vajor eller åtta lispund torrfisk. Också denna reform stannade på pappret. Efter 1696 betalades lappskatten i penningar. Efter 1748 betalades den av alla som byggde och bodde i Lappmarken.
Anstalt för vård av sjuka; sjukhus, sjukvårdsinrättning; på 1700-talet uppkommen synonym till hospital och som var i bruk till 1858.
Ängsmark av sådan storlek att man på området i fråga årligen kunde bärga ett lass hö.
Bevis på att ett fartygs last tillhör flera finländska ägare. Det utfärdades av magistraten och innehöll uppgifter om varornas mängd och beskaffenhet, avsändarens namn, mottagare, ursprungsort, lastnings- och lossningsort, skepparens namn och fraktens belopp. Motsats: certeparti.
Tjänsteman som övervakade laxfisket i början av 1600-talet. Utnämningen av en laxfogde 1607 var ett försök att skapa en ordnad förvaltning av laxfisket i de älvar som rann ut i Norra ishavet. Benämningen användes också om arrendatorn av lax- och ålfisket i Hälsingland 1622.
Medlem av beslutsfattande organ (till exempel ämbetsverk, domstol, senaten, rikskonseljen eller förening).
Sund genom vilket det går en farled. Strandägare hade inte rätt att hindra genomfart och de fick inte heller överbygga eller dämma upp farleden.
Under medeltiden vanligen en prelat eller ett sändebud som av påven befullmäktigats att förhandla på hans vägnar. I slutet av 1100-talet skiljer man mellan tre olika typer av legater.
Av regenten utnämnt sändebud; särskilt om tillfälligt sändebud av kommendörs rang med speciellt uppdrag (till exempel fredsunderhandlare).
Påvligt sändebud som oftast tillhörde kurian och som sändes ut som påvens representant i inre kyrkliga frågor eller diplomatiska uppdrag. Sändebuden kunde ha mycket vidsträckta fullmakter, men deras uppdrag var vanligen av begränsat slag medan de viktigaste plenipotentära legationerna vanligen förbehölls legi a latere. Under missionstiden hade exempelvis ärkebiskoparna av Hamburg-Bremen legati missi-fullmakt angående missionen i Skandinavien.
Den till rang förnämsta av de tjänstemän som vid en diplomatisk beskickning (legation) bistår beskickningschefen. Titeln kan också tilldelas en annan högre tjänsteman vid beskickning (exempelvis legationssekreterare) eller diplomatisk personal i disponibilitet utan motsvarande tjänsteställning.
Sekreterare vid diplomatisk beskickning. Legationssekreteraren är en tjänsteman som har i uppgift att bistå beskickningschefen. Sekreteraren har lägre grad än ett legationsråd.
Skriftlig försäkran eller skyddsbrev om personlig säkerhet som gavs av ett lands regent eller myndigheter åt person från ett annat land som reste genom det främmande landet. Även för person som färdades inom det egna landet, bl.a. åt för brott anklagad person så att denne inte skulle behöva befara att bli häktad.
Benämning på den näst lägsta av de fyra lägre vigningsgraderna inom klerus. Undantagsvis användes benämningen lektor också om domkyrkornas och kollegiatkapitlens scholasticus. Den åsyftade då endast den högre formen av undervisning som meddelades som föreläsningar eller disputationer.
Lärare vid ett dominikan- eller franciskankonvent. I dominikanernas konvent skulle alltid finnas en lektor, vars undervisning bröderna skulle följa. Undervisningen var också tillgänglig för utomstående ur sekularklerus eller ur andra ordnar. Ofta koncentrerades undervisningen till större konvent som då kunde ha flera lektorer. För lektorskompetens krävdes hos franciskanerna fyra års studier vid ett generalstudiehus.
Lärare vid katedral- och trivialskola samt i högre läroverk. Enligt skolordningen 1724 skulle lektorn vara prästvigd, och han var vanligen också medlem av domkapitlet. Enligt skolordningen 1856 var lektorn en lärare i gymnasium, lärdomsskola, seminarium och i vissa yrkesskolor. Under självständigheten blev lektor en benämning på vissa lärare i läroverk, yrkesskolor, teknisk högskola och universitet. Lektorstjänster förekom också i de evangelisk-lutherska församlingarna.
Högläsare vid hovet (eller stormans herresäte), tidvis uppsatt på hovstat.
I skriftlig process under svenska tiden från 1600-talet och under autonoma tiden om anklagelseskrift av käranden under behandlingen av ett vademål i hovrätt, i motsats till svarandens protestskrivelse (exception). Termen användes också om kärandens första skriftliga inlaga i vademål vid hovrätt, motsvarande vadeinlaga. Allmänt: smädeskrift, nidskrift, paskill, pamflett.
Akademisk examen på forskarnivå, som i praktiken motsvarar en halv doktorsexamen. Fram till 1951 var ”licentiat” titel för den som avlagt samtliga examina som krävdes för doktorsgraden samt titel för den som disputerat, men som inte promoverats till doktor.
Ersättning till kyrkoherde för likpredikan och jordfästning, beräknad i kor eller i penningar efter den avlidnas förmögenhet. Avgiften utgick 1681 i en ko per sex kor eller mindre, om tillgångarna var mindre. Efter 1886 avlades den alltid i penningar.
Tull som 1622–1808 erlades vid stadsporten för de varor som fördes från landsbygden till staden för försäljning. Avgiften gick allmänt under benämningen landtull (lanttull) eller accis.
Inspektör vid Post- och telegrafstyrelsens linjeförvaltning, det vill säga regionala telegraf- och telefondistrikt. Linjeinspektörer fanns också vid Post- och telegrafstyrelsens telegraftekniska avdelning. Linjeinspektören övervakade arbetet med nya telegraf- och telefonlinjer och reparationer av gamla.
Militär tillhörande ett livdragonregemente.
Livläkare, en konungs eller furstlig persons personliga läkare eller läkare uppställd på monarkens hovstat. Efter 1666 var livmedikus ett ämbete som ofta var förenat med ordförandeskapet för Collegium Medicum. ”Livmedikus” var delvis synonymt med ”arkiater” och ”hovmedikus” från 1600- till 1800-talet.
Fånge på livstid, i äldre tider om sådan fånge som dömts till straffarbete på kronans fästning eller vid tukthus, sedermera fånge som avtjänar det längsta frihetsstraffet i fängelse.
Förbud mot att inom ett visst geografiskt område hålla gudstjänster, ge sakrament och utföra andra heliga handlingar med vissa undantag som barndop och absolution till döende. Det var också relativt lätt att få dispens av påven för hållande av mässa bakom stängda dörrar och för att ge personer en kristlig begravning. Lokalinterdikt kunde gälla ett helt land, men de var i praktiken svåra att genomföra. En biskop kunde också utlysa lokalinterdikt. Det användes av biskopen i Åbo 1329 mot Tavastland på grund av att bönderna där vägrade att betala vissa avgifter.
Tjänsteman som ansvarade för att vägleda fartyg vid kusterna samt vid anlöpande av och utgående från hamn (lotsning). Ursprungligen var tjänsten avsedd för kronans fartyg. Benämningen lotsman kom i bruk 1671 medan de tidigare benämnts styrmän. I 1667 års sjölag stadgades att sjöfarande var förpliktigade att anlita lots där sådan fanns att tillgå. Lotsexamen infördes 1643, och 1671 förbjöds icke-kompetenta personer att åta sig lotsning. År 1674 ålades lotsarna att utsätta remmare i farlederna och underhålla dem. År 1696 utsågs lotsarna av lotsinspektören, uppsyningsmännen och lotsåldermännen. Hösten 1753 skickades cirkulär till landshövdingarna angående lotsarnas privilegier, som gav lotsar och lotslärlingar särskilt beskydd. Enligt förordningen 1798 skulle varje brott mot dem straffas med dubbel plikt i förhållande till vad lagen annars stadgade. I Ryssland från mitten av 1600-talet var lots en person med likadana uppgifter som de svenska lotsarna, från 1702 i anställningsförhållande till staten och från 1722 med benämningen ”lotcman”, medan benämningen tidigare varit ”pilot”. Lotsarnas ställning i Gamla Finland var likadan som i det svenska riket. De hade sina lotshemman eller var stadslotsar.
Vid inrättandet av det svenska lotsverket från slutet av 1600-talet indelades riket i lotsdistrikt (Västra Lotsdistriktet 1724, Norra Lotsdistriktet 1724, Södra Lotsdistriktet 1739 och Östra Lotsdistriktet 1756). Finland och Åland utgjorde det Östra Lotsdistriktet. Under autonoma tiden indelades det finska lotsverket i fyra lotsdistrikt, som senare utökades och även kallades lotsfördelning.
Chef över lotsningsverksamheten i en viss region, med ansvar för lots- och båkstaten (uppsyningsmän, fyrvaktare, kronolotsar och skattehemmanens lotsdrängar). Under svenska tiden stod lotsdistriktschefen under Amiralitetskollegiums uppsikt och under autonoma tiden under Militieexpeditionens uppsikt. Distriktschefen för det Östra Lotsdistriktet (Finland och Åland) kallades under svenska tiden även lotsmajor.
Benämning på förvaltnings-, tjänstgörings- och verksamhetsområde som hade ansvar för kust- och inlandsvattnen under autonoma tiden och efter självständigheten. Fördelningarna, ledda av en lotsuppsyningsman, fanns i Kotka, Helsingfors, Åbo, Mariehamn, Vasa och Uleåborg samt på Saimen och Päijänne. Fördelningarna var indelade i lotsområden.
Vid kusten beläget krono- eller skattehemman. Lotshemmanet var antingen anslaget till boställe åt lots eller så var ägaren var skyldig att själv utföra lotsning i närbelägna farleder. Efter 1738 användes beteckningen lotshemman också om hemman som underhöll en lots mot befrielse från vissa allmänna pålagor (såsom årlig kronoskatt, förplägningsskyldighet och skjutsning). Lotshemmansfriheterna varierade. I till exempel Kymmenegårds län gavs lotshemmanen efter 1593 inte skattelättnader, utan erlades frakt- och transportlega. Mellan 1655 och 1738 skulle ett lotshemman alltid vara ett kronohemman, medan lotsningsskyldigheten inte fick överlåtas på annan. År 1738 reglerades lotshemmanens skattelättnader i Finland, då en åbo som inte var lämplig som lots fick anställa en lots. Lön erhölls ur Lotskassan. På skattehemmansägarens mark tillföll lotsen även en bostad vid stranden och betesmark för en ko. År 1783 reglerades bestämmelserna för lotshemman ytterligare. Lotshemman fanns även i Gamla Finland.
Vattenled som var utmärkt med sjömärken och där möjlighet till lotsning erbjöds. Färd på sådant vatten var belagd med en lots- och båkinrättningsavgift som gick till kronan.
Avgift som fartyg som seglade till eller från utlandet avlade. Lotsarna bar själva upp avgiften, utom i Österbotten där den uppbars av städerna. Lotspenningarna gällde från 1641 både kronans transporter och privata lotsningar. Den första lotsningstaxan fastställdes 1642 och en ny fastställdes 1789 i båk- och lotsförordningen. Därefter tillföll lotspenningarna oavkortat lotsbetjäningen, från att tidigare genom en lots- och båkinrättningsavgift även delvis ha tillfallit kronan. Lotspenningarna beräknades efter hur djupgående ett fartyg var, i Österbotten beaktades efter 1812 även lotsledens längd. Utländska fartyg betalade dubbel avgift. Lotspenningar betalades i mindre belopp om lots inte hade anlitats.
Plats där en eller flera lotsar är stationerade. Det förekom lotsplatser i finska skärgården redan på 1200-talet. I lotsförteckningen 1751 uppräknas de platser där lotsarna bodde och var tillgängliga. Antalet lotsplatser förändrades redan i lotsförteckningen 1800. År 1813 fanns det 48 lotsplatser i Finland.
Sammanfattningen av Lotsstyrelsen och därunder lydande lots- och fyrinrättningar samt anstalter för räddande av skeppsbrutna samt sådan personal. Organiseringen av lotsväsendet inleddes 1579 genom att lotsarna blev en del av flottans manskap under Amiralitetskollegium och fick skattefrihet för sysslan. År 1677 utnämndes assessorn vid Amiralitetet till inspektör för kronolotsarna i Stockholm-Kalmar distrikt. År 1681 kompletterades instruktionerna för lotsinspektören. År 1696 gavs den lotsförordning som kan anses vara lotsverkets fundationsbrev. Finska lotsväsendet avskildes från Stockholm genom ett kungligt brev den 26 juli 1756. År 1760 fastslogs i norra Finland Torneå älv som gräns mellan det finska och svenska distriktet. Finska lotsväsendet underställdes arméns flotta 1770, då högsta lotstjänstemannen (lotsofficeren) utsågs bland flottans officerare. Under autonoma tiden verkade Överstyrelsen för lots- och fyrinrättningen och under självständighetsperioden Sjöfartsstyrelsen som lotsväsendets chefsmyndighet.
Titel för förman vid lotsplats. Lotsåldermannen övervakade de kronolotsar som tjänstgjorde vid flottan och ansvarade för värvningen av nya lotsar. Han var sakkunnig vid Amiralitetet i alla frågor som gällde seglationen på Östersjön. Genom en nyorganisation 1677 omvandlades tjänsten till inspektör för kronans styrmän och 1679 till lotsinspektör för hela riket. Beteckningen lotsålderman blev därefter titel för en lägre tjänsteman, som övervakade lotsar och lotsdrängar. År 1723 fanns fem finska lotsåldermän. Lotsåldermän fanns även vid lotsförvaltningen i Gamla Finland. Från autonoma tiden var en lotsålderman chef för ett lotsområde eller för en lotsstation.
Från 1831 privat sjuklassigt läroverk, från 1872 allmänt elementarläroverk med ändamålet att lägga grunden för vetenskaplig utbildning vid universitet. Lyceerna indelades i normallyceer, där lärarkandidaterna fick sin praktiska utbildning, reallyceer där eleverna utöver den vetenskapliga utbildningen fick grundliga kunskaper i flera moderna språk och klassiska lyceer där eleverna också meddelades kunskaper i klassiska språk, särskilt i latin. Lyceer förekom också som fyrklassig skola som, i likhet med realskolan, byggde på och utvidgade folkskolans lärokurser.
Att från predikstolen och vid häradsting eller rådstuga offentligt tillkännage eller kungöra något eller offentligt utlysa något. Diverse tjänstemanna- eller myndighetsåtgärder utlystes särskilt under svenska tiden och autonoma tiden på detta sätt. Vanligen proklamerades ärendet från predikstolen tre söndagar i rad, på landet i närmaste kyrka, i stad i stadens alla kyrkor. Att lysa kunde också betyda att offentliggöra i allmän tidning.
Av kyrkoherde utfärdat skriftligt bevis på att lysning till äktenskap har skett (och att hinder mot vigseln saknas). Lysningssedlar skrevs ut vid behov, särskilt när paret skulle vigas i en annan församling. De innefattade kontrahenternas namn, yrke och hemvist samt namnet på kyrkan och församlingen där lysningen hade avkunnats. I kyrkolagen 1869 kallades de lysningsbevis. År 1803 bestämdes att lysningssedlarna skulle utfärdas på stämplat papper.
Adelskap av lägre rang i Riddarhuset. Klassindelningen i Riddarhuset upphävdes 1719.
Fram till 1634 var ett län vanligen ett förlänat jordområde (såsom arvs-, avgifts-, borg-, fan-, fataburs-, pante-, räkenskaps- och tjänstelän). Fr.o.m. 1634 regional högre civil förvaltningsenhet som omfattar hela eller delar av ett eller flera landskap och som leddes av en landshövding. De historiska länen i Finland var Åbo och Björneborgs län med Åland, Nyland och Tavastehus län, Österbottens län, Viborg och Nyslotts län, samt Kexholms län. Viborgs och Nyslotts län ombildades efter freden i Nystad 1721 till Kymmenegårds och Nyslotts län. Efter freden i Åbo 1743 bytte länet namn till Savolax och Kymmenegårds län. De norra delarna av länet bildade 1775 Savolax och Karelens län och de södra delarna Kymmenegårds län. Savolax och Karelens län blev Kuopio län 1831, då södra Savolax överfördes till Kymmenegårds län, som samma år bytte namn till S:t Michels län. Österbottens län delades 1775 i Vasa län och Uleåborgs län. Lappland avskiljdes från Uleåborgs län till ett eget län 1938. Nylands och Tavastehus län delades 1831 i Nylands län och i Tavastehus län.
Tjänsteman anställd av Jordbruksexpeditionen, senare Lantbruksstyrelsen, för att i länen bistå med råd, anvisningar och utlåtanden i jordbruksfrågor. Länsagronomerna kallades från 1921 för distriktsagronomer. ”Länsagronom” var även en äldre titel på en jordbrukskonsulent anställd av lantbrukssällskapet i ett län.
Fängelse för rannsakningsfångar, häktade och personer som dömts till fängelsestraff eller fängelse som förvandlingsstraff. Länsfängelserna var vanligen förlagda till guvernörens (landshövdingens) residensstad. De ersatte från 1771/1773 de gamla kronofängelserna. De övervakades 1867–1881 av fängelseinspektören, fram till1922 av Fångvårdsstyrelsen och därefter av Justitieministeriets fångvårdsavdelning. År 1773 fanns åtta länsfängelser: i Helsingfors, Åbo, Viborg, Tavastehus, Uleåborg, Vasa, Kuopio och S:t Michel. Länsfängelset i Tavastehus ändrades 1927 till Central- och länsfängelset.
Fängelseanstalt som inrättades efter 1635 då länsstyrelserna tillkom. År 1792 fastslogs att enbart länshäkten eller länsfängelser fick användas för fängelsestraff. Länshäktet förestods av en vaktmästare som enligt ett särskilt reglemente från 1824 månatligen skulle inlämna räkning på utgifterna till landskontoret.
Från 1640-talet titel för i ett visst län verkande lantmätare, från 1688 tjänstebeteckning för lantmätare med ett län som tjänstedistrikt. Under perioden 1848–1917 var ”länslantmätare”tjänstebeteckning för föreståndaren för ett läns lantmäterikontor. Titeln ersattes 1918 med ”länslantmäteriingenjör”. Under autonomin var länslantmätaren den enda som uppbar månatlig lön vid lantmäterikontoren. Själva förrättningarna utfördes då av äldre och yngre kommissionslantmätare samt vice lantmätare, biträdda av lantmäteriauskultanter och lantmäterielever. År 1848 tillhörde länslantmätaren rangordningens åttonde klass.
Statligt finansierat länssjukhus 1776–1814, 1850–1858 med uppgift att ge sjukvård och hindra spridning av smittosamma sjukdomar. Länslasaretten leddes till 1809 av en generaldirektör, 1809–1858 av provinsialläkaren. De kallades 1814–1850 läns- och kurhus, efter 1858 länssjukhus. Vid 1765 års riksdag beslutades att länen skulle ha rätt att grunda egna lasarett med medel som insamlades på samma sätt som till Serafimerlasarettet. Dylika lasarett grundades därefter 1768 i Vasa, 1775 i Helsingfors, 1792 i Uleåborg, 1794 i Kuopio och 1795 i Heinola. Länslasaretten övervakades under den svenska tiden av Serafimerorden och av respektive landshövding. Läkarna utsågs av Serafimerorden, och deras lönekostnader bestreds av en fond som förvaltades av Serafimerorden. Enligt kejsarens beslut 1811 skulle det i Finland finnas sex länslasarett.
Högsta medicinska tjänstemannen i ett län med uppgift att bistå länsstyrelsen i ärenden rörande den allmänna sjuk- och hälsovården. Länsläkaren ansvarade även för övervakning av sjukvårdspersonal, sjukhus och apotek samt bekämpningen av epidemier i distriktet. Lagen om länsläkare antogs redan 1939 men verkställdes 1943. Tidigare användes beteckningen provinsialläkare.
Statlig tjänsteman från 1540 inom varje härad eller skeppslag, från autonoma tiden i länsmansdistrikt. Länsmannen hade i uppgift att verka som åklagare i allmän underrätt på landsbygden, uppsyningsman över diverse samhällsfunktioner (gästgiveri-, skjuts- och vägväsendet m.m.) och biträde åt kronofogden. Från autonoma tiden var länsmannen huvudsakligen övervakare av lag, ordning och säkerhet inom ett länsmansdistrikt. Han sorterade ursprungligen under fogden, från 1630-talet under länsstyrelsen, med kronofogden som närmaste överordnade. Länsmansbefattningen saknade en ämbetsinstruktion. Ursprungligen uppbar länsmännen länsmansränta som ersättning. I Savolax erhöll länsmännen också en del av bolmansräntan, en ersättning för länsmannens skyldighet att hålla fyra årliga gästningar åt slottsfogden och fyra årliga gästningar åt landsfogden samt en gästning åt lagmannen. Under stora ofreden verkade länsmän i socknarna under de ryska ockupationsmyndigheterna både i Åbo generalguvernement och i Viborgs kommendantskap. De var även åklagare vid tingen i Åbo generalguvernement.
Före 1868 tjänstebeteckning för prost över patronella församlingar, vilka tillsammans bildade ett eget kontrakt.Länsprosten i Kajana hade tillsatts med Per Brahes patronatsrätt över förläningens församlingar. Prosteriet lydde under Åbo domkapitel.
Statligt sjukhus som skulle inrättas från 1765, men som i praktiken grundades från 1814 under benämningen lasarett och kurhus, efter 1850 länslasarett och från 1858 länssjukhus. Det ansvarade för länets specialsjukvård och var vanligen beläget i länets residensstad. På 1765 års riksdag beslutades att länen skulle ha rätt att grunda egna lasarett med medel som insamlades på samma sätt som till Serafimerlasarettet. Dylika lasarett grundades därefter 1768 i Vasa, 1775 i Helsingfors, 1792 i Uleåborg, 1794 i Kuopio och 1795 i Heinola.
Högsta civila förvaltningsmyndigheten i varje län. Länsstyrelsen lydde direkt under regeringen och hade sedan slutet av 1600-talet två avdelningar, landskansliet och landskontoret. Landshövdingen var chef för länsstyrelsen och statsmaktens representant. Under perioden 1837–1918 sköttes samma uppgifter av guvernörer. Under länsstyrelsen lydde ursprungligen fögderi- och häradsförvaltningen samt stadsstyrelserna (borgmästare och råd, senare magistrat) och lantmäteri- och lotsväsendet i länet. I det självständiga Finland sorterade länsstyrelsen under Inrikesministeriet.
Person som undervisar, i synnerhet i skolor; skollärare, pedagog, i synnerhet om folkskollärare. Kvinnliga lärare kallades lärarinnor.
Titel på lärare vid lägre elementarskolor med två klasser som vid behov skötte rektorsbefattningen utan särskilt förordnande, vicerektor.
Kvinna som yrkesmässigt ger undervisning, särskilt kvinnlig skollärare. Under 1700-talet användes beteckningen läromästarinna eller lärerska.
Lärarkandidats, filosofie magisters eller annan kandidats praktiska undervisningsprov vid normalskola för vinnande av pedagogieexamen, efter en ettårig auskultering i skolan. Provet anställdes i de ämnen och de årsklasser som auskultanten ansågs ha bäst fallenhet för att undervisa i. Närvarande var skolinspektorn vid Överstyrelsen för skolväsendet, professorn i pedagogik och didaktik samt skolans rektor och överlärare. Lärarprovet blev obligatoriskt för alla lärare 1869.
Benämning på skola som från och med 1820 och särskilt efter 1898 meddelade förkunskaper för akademiska eller därmed likartade studier såsom statliga normallyceer och lyceer, mellanskolor och fruntimmersskolor samt dessas fortsättningsanstalter och de kommunala och privata skolor som meddelade motsvarande undervisning. Genomgången folkskola blev 1872 inträdesvillkor till lärdomsskolan. Lärdomsskolorna övervakades och inspekterades från och med 1918 av en särskild lärdomsskoleavdelning vid Skolstyrelsen.
Kategori av tukthusfångar från och med 1889. Fångar som tillhörde läroklassen arbetade tillsammans med andra fångar under dagen, men vistades i övrigt i enskilda celler. Kategorin ersattes kring 1975 med halvöppen tvångsinrättning(savdelning).
Undervisningsplan. Den första finländska undervisningsplanen utgavs 1925. Den var avsedd för folkskolor och betonade kunskaper i vissa läroämnen.
I Åbo stift från 1694, i kyrkoförfattningarna från 1726, förhör i katekesen och innantilläsning, vilket hölls av präst och klockare en gång per år med vuxna och barn i en landsortsförsamling. Kunskaperna betygsattes och antecknades i husförhörsboken (kommunionboken), som ingick i kyrkboken, senare också på så kallade läsesedlar. Under läsförhöret diskuterades också sedligheten i församlingen, vården av föräldralösa barn, krymplingar och fattiga under ledning av en förtroendeman som utsetts av läslaget inom en läs- eller husförhörsrote. I kyrkolagen 1869 och i senare författningar kallades sammankomsterna läsmöten. Läsmötena ersattes av skriftskolan och började försvinna när folkskolorna infördes. Läsmöten var vanliga ännu under mellankrigstiden 1919–1939 men upphörde efter andra världskriget. Det sista reglementet gavs 1933.
Visst enhetsmått för fartygs dräktighet. Lästen mättes av särskilda skeppsmätare och innebar efter 1803 erläggande av viss avgift efter lästetalet när fartyget anlöpte en hamn.
Avgift, beräknad efter fartygets läst, som varje fartyg som anlöpte inhemsk hamn skulle betala till sjömanshuskassan.
Äldre benämning på borgensman.
Sedan 1500-talet officersgrad för högre befälhavares ställföreträdare och närmaste medhjälpare, från 1600-talet en kompaniofficersgrad mellan kapten och fänrik. I Ryssland tillhörde löjtnant den elfte rangklassen i den militära rangtabellen med tilltalet ”Vaše blagorodie”.
Krono- och skattehemman vars räntor var anslagna för lön till statlig tjänsteman.
Stadgad lön, stadgelön, lön för statligt ämbete eller statlig tjänst som normerades efter ämbetets eller tjänstens rangklass i rangordningen. Lönen normerades efter löneklass (stat) i 1696 års stat fram till 1778. Inflationen under frihetstiden drabbade centralförvaltningens ämbetsmän hårt, eftersom lönebeloppen blev oförändrade i nära 100 år. Ämbetsmän höll sig därför med bisysslor för att försörja sig. Även sportler i framför allt gåvor till ämbetsmän och lösen för expeditioner drygade ut ämbetsmännens inkomster. Förbud mot tagande av gåvor stadgades för personal i kansliordningen 1720.
Penningbelopp som erlades till en myndighet för något eller någon, vanligen en officiell handling eller person från fångenskap eller skuld. Termen användes också om den ersättning som en privatperson uppbar för vissa prestationer, till exempel när kronan inlöste hittegods.
Struket mått.

M

Titel för präst, också sådan som inte hade en ordinarie befattning.
Förman, styresman, ämbetsman, skolföreståndare, (skol)lärare m.m. Ursprungligen var magister en titel för den som förvärvat godkända insikter i de ”sju fria konsterna”, från 1600-talet titel för person som avlagt examen inom filosofiska fakulteten och för manlig skollärare. Sedan 1900-talet avser ”magister” en person som avlagt universitetsexamen.
Från autonomin magistratens och rådstugurättens gemensamma tjänsteman som ofta samtidigt fungerade som notarius publicus; sedermera chef för magistratens kansli som hanterade alla de ärenden som skulle handläggas av magistraten.
Predikat som under medeltiden tillkom endast kejsare, från och med 1633 formellt också de svenska konungarna, i praktiken sedan Erik XIV:s tid (1560–1568). Termen användes för att uttrycka en suverän monarks värdighet och makt. Den svenske konungen fick titeln erkänd av kejsaren 1633, och i Brömsebrofredstraktaten 1645 används titeln om båda de nordiska monarkerna. Numera tilltalas alla kejsare och konungar, även om de upphört att regera, liksom deras gemåler med titeln Eders Majestät. I officiella sammanhang omnämns de som Hans resp. Hennes Majestät.
Benämning på statsrättslig urkund som stadfäste undersåtarnas fri- och rättigheter.
System med härbärgesmän som blev uppbundna av krediter som de fick av borgare.
Benämning på den lägsta regementsofficersgraden med tjänsteställning mellan kapten och överstelöjtnant. Majoren ledde vanligen en bataljon. Efter fastställandet av regementsindelningen i Sverige 1634 fanns en major i alla regementen. I Ryssland tillhörde majorsgraden den åttonde rangklassen i den militära rangtabellen och tilltalades ”Vaše vysokoblagorodie”.
Att genom påteckning, påstämpling, beteckna något som ogiltigt, till exempel om dokument, sedel, frimärke. Allmänt: kassera papper eller tryckalster.
Tjänsteman under Bergskollegium som sökte efter nya malmstreck med hjälp av särskilda instrument. En dylik omnämns i Finland i bergsstaterna 1729. Malmletarna var personligen befriade från mantalspenningar och andra kronoutskylder efter 1821, efter 1723 ifall upptäckten blev ett beständigt bergsverk.
I Ryssland från och med 1700-talets första årtionde kejserlig handling vars innehåll var avsett att bringas till allmän kännedom. Med manifest kungjordes bl.a. inkorporering av nya territorier i riket och stadfästes ståndsprivilegier. Under perioden 1826–1917 var ”manifest” benämning på av regenten utfärdat och undertecknat offentligt tillkännagivande om påbud eller föreskrift.
Huvudsakligen i Tavastland och Satakunta benämning på jaktmarksägor i utmarkerna; område för utmarksfångst.
Ursprungligen ett mått på skattekraften hos jord, den jordareal på vilken en bonde med familj och tjänstefolk ansågs kunna leva. Från 1630 var mantal ett kameralt mått på ett hemmans andel i en by, fastställt genom lantmätning. Mantalet miste sin betydelse för skattläggningen under förra delen av 1900-talet, men kvarstod till 1997 som beräkningsgrund för en jordlägenhets andelar i allmänna områden, till exempel i fiskevatten.
Reglemente för en mantalskommissarie som stadgade hans ämbetsåligganden, hans lön och överordnade. Den första utförliga instruktionen gavs 1693, trots att mantalskommissarietjänster hade tillsatts redan 1652. Mantalskommissarietjänsterna indrogs 1779 och då upphörde också instruktionerna att gälla.
Förteckning över mantalsskrivna personer i ett visst område. Mantalslängderna infördes 1642. De innefattade under loppet av 1600-talet alla sockenbor i en viss ålder, vare sig de betalade mantalspengar eller inte. De ickebetalande antecknades emellertid i längden bara till namnet (inte med siffra i kolumn), och i marginalen antecknades orsaken till att vederbörande var befriad från mantalspeng. Från 1765 var mantalslängden en förteckning över alla levande personer i ett fögderi. Längden innehåller uppgifter om namn, födelseår, boplats, fast egendom, yrke, tjänst m.m. Alla hemman, torp och lägenheter infördes i samma ordning som i jordeboken. Först angavs åbons namn och familj, sedan lägenhetens alla tjänstehjon, torpare och inhyseshjon. Mantalslängden upprättades årligen i tre exemplar, ett för häradsskrivaren, ett för landskontoret och ett för Kammarkollegium, senare i två exemplar varav det ena sändes tillsammans med landsboken till senatens ekonomiedepartement och det andra blev kvar på landskontoret. Mantalslängderna fördes ursprungligen av prästerskapet, mellan 1652 och 1779 av mantalskommissarier, fram till 1741 med hjälp av den lokala prästen och efter 1779 av häradsskrivaren enligt ett visst formulär. Längden skulle insändas till Kammarkollegium senast den 10 januari under plikt för varje försenad dag, senare till kejserliga senaten inom juni månad. Mantalslängder uppgjordes i Gamla Finland från 1728 till 1782, då uppbörden av mantalspenningar upphörde där.
Fast personlig årlig statsskatt 1642–1924 för ofrälse personer i åldern 15–63 år, undantaget vissa personer, till exempel fattighjon och fattiga försörjningsskyldiga. Ursprungligen kallades skatten hjonelagspenningar, från 1611 mantalspenningar. Skatten avskaffades av 1622 års riksdag som alltför dryg. Den ersattes på 1627 års riksdag med en personell skatt för då allmänt brukliga handkvarnar inom bonde- och borgarståndet (så kallade kvarntullsmantalspenningar) som blev en allmän personell skatt år 1635 och ständig från år 1642 under benämningen mantalspenningar. Mantalskommissarier förordnades att anteckna alla 15–63 år gamla och uppbar skatten förutom av krigsbefäl personligen (inte deras familjer förrän efter 1811) och ridderskapet och adeln med tjänstefolk som var befriade från mantalspenningar (för adelns del från 1642 till 1810 års jämkning av ståndsprivilegierna). Skatten utgick till ett varierande belopp i olika delar av riket fram till 1693, varefter skatteavgiften förenhetligades.
Grupp ursprungligen per mantal utgående ovissa och extra ordinarie skatter som landtågsgärd, byggningshjälp, salpeterhjälp, boskapspenningar, skjutsfärdspenningar, dagsverkspenningar, terminsskatt och silverskatt. Från och med 1600-talet beviljades de av ständerna för kortare perioder. Efterhand blev de permanenta och infördes 1718 i jordeboken under namnet mantalsränta eller hemmantalsränta.
Benämning på häradsskrivare som upprättade mantalslängder.
Årlig registrering av alla som var skyldiga att erlägga mantalspenningar, efter 1765 av hela befolkningen inom ett visst område för beskattning, befolkningsstatistiska samt militära ändamål. Mantalsskrivningen infördes 1642. Under perioden 1642–1652 utfördes den av församlingsprästen, 1652–1779 av en mantalskommissarie och efter 1779 av häradsskrivaren. Mantalsskrivningen var obligatorisk och kungjordes efter 1734 från predikstolen. I städerna skedde mantalsskrivningen inför borgmästare och råd. De gamla reglerna för mantalsskrivning fastställdes 1827 i storfurstendömet Finland. Mantalspenningarna avskaffades 1924, men mantalsskrivningen fortsatte som person- och fastighetsregister. Enligt bestämmelserna 1950 skulle fastigheterna registreras by- och stadsdelsvis och man skulle ange fastigheternas ägare samt ägarens hemort. För varje fastighet skulle antecknas alla de personer som bodde där och eventuella innehavare (bolag, föreningar och andra juridiska personer) som hade arbetslokaler eller idkade affärsverksamhet i den. Av mantalsregistret skulle framgå varje persons fullständiga namn, födelsetid, födelseort, yrke och civilstånd. Över alla femton år fyllda personer gjordes en alfabetisk förteckning med namn, födelseår och adress.
Självständig försvarsgren inom Finlands försvarsmakt, leds av kommendören för marinen.
Årlig värdering av naturapersedlar vid skatters avlösning i pengar. Från 1627 fastställdes summorna efter priserna i närmaste köpstad.
Penningvärdet på varor och tjänster som ansågs gälla i den allmänna handeln. Markegångspriserna fastslogs årligen vid varje länsstyrelse för att man skulle kunna omräkna natura skatteprestationers i penningar och vice versa.
Officiell prislista över penningvärdet på varor och tjänster som ansågs gälla i den allmänna handeln. Taxan upprättades årligen vid länsstyrelsen efter förhandlingar mellan landshövdingen och representanter för räntetagare och räntegivare i länet. Markegångstaxan fastställde priset på de räntepersedlar som skulle inlösas i penningar och som årligen debiterades.
Under medeltiden till 1500-talet enhet vid uppskattning av jordegendom, ursprungligen det område för vilket 1 silvermark erlades i avrad. Att lägga en by i markland innebar att byn uppmättes och indelades i markland för beskattningen: 1 markland = 8 öresland. Under senare delen av 1500-talet och 1600-talet ersattes de gamla värderingarna på vissa håll med nya jordetal med öreslandet som enhet.
På en viss plats, ofta utomhus, periodiskt återkommande (vanligen en eller två gånger per år) tillfällen där köpare och säljare från olika orter kunde bedriva handel. De flesta marknaderna ordnades i städer och var frimarknader, där också andra än stadens egna borgare kunde saluföra sina varor. Under medeltiden rättade sig marknadsterminerna efter praktiska behov och anknytningen till bestämda helgonfester är ofta sekundär. År 1531 koncentrerades marknaderna till vissa platser och tidpunkter. Under marknaden rådde marknadsfrid. Tidpunkt och plats för det kommande årets marknader skulle införas i almanackan. Marknaderna förlorade sin betydelse i slutet av 1800-talet när handel också blev tillåten på landsbygden.
Ämbetsman i hirden som hade tillsyn över kungens hästar. När marskens förbindelse med hirden upphörde övertog han ansvaret för att anföra kungens här samt för de militära uppgifter som inte löstes genom allmänt uppbåd. I Sverige omnämndes marsken sedan 1268. Marskens uppgifter definierades inte i Magnus Ladulås testamente, och Tyrgils Knutssons ställning berodde knappast på hans position som marsk. Karl Knutssons utnämning till marsk 1435 och beskrivningen av ämbetet i unionsutkastet 1436 baserar sig på dansk och inte svensk tradition. Då fastslogs att marskämbetena i de olika nordiska rikena skulle besättas.
Arbetsledare vid tackjärnstillverkning, fram till mitten av 1800-talet ett yrke med skråliknande former. Staten fastställde masmästarens uppgifter och krav på utbildning m.m.
Sammanfattande beteckning för dem som intar sin kost hos ett och samma husbondfolk, hushåll. Matlaget fungerade särskilt som grund för utgörande av vissa skatter, besvär och andra skyldigheter.
Förteckning över levande medlemmar i en förening eller institution. Under medeltiden användes termen dels om varje enskild kyrkas prästerskap matricula clericorum, dels om förteckningen över de fattiga som fick underhåll av en viss kyrka, matricula pauperum. De medeltida universitetens matriklar kallades ibland album. Ordet matrikel finns belagt i svenskan från 1620.
Graden för en menig sjöman i den finska marinen.
Medeltida kyrkoskatt införd av biskop Ragvald I på 1200-talet. Den bestod av matvaror som sockenborna betalade direkt till prästen eller klockaren på bestämda högtidsdagar under året samt vid själamässor och kyrktagning. Skatten indrogs till kronan under reformationen. På flera håll (till mitten av 1700-talet, i Österbotten till 1743) fortsatte prästerna ändå att uppbära matskottet, trots att uppbörden förbjöds också i kyrkolagen 1686 . Det mest seglivade matskottet var julsteken.
Medeltida gästningsskatt som är känd från Tavastland. Den innebar en gästningsfärd som landsfogden gjorde inom sitt härad sålunda att man sommartid gästade varje länsmans- och bolmans- eller tridungs eller fjärdingsmansgård, samt att man höst- och vintertid vistades en natt i var länsmansgård och två nätter hos varje uppbördsman. Samtidigt uppbars sakörespengar. Systemet förekom också i andra län, men under andra benämningar. Gästningen var förenad med en foderskatt.
Person som har fullständiga politiska och sociala rättigheter i en stat. Medborgare förekom i Finland först efter 1917. Under autonoma tiden var befolkningen undersåtar.
Högsta myndigheten inom medicinalväsendet 1878–1991. Medicinalstyrelsen lydde under Civilexpeditionen i senaten och senare fram till 1968 under Inrikesministeriet, därefter under Social- och hälsovårdsministeriet. Medicinalstyrelsen ersatte Överstyrelsen för medicinalverket och direktionen för dårvården samt Collegium medicum. Fram till 1927 var Medicinalstyrelsen kollegial under ledning av en generaldirektör som var ordförande och ett antal medicinalråd som vart och ett ansvarade för medicinalväsendets olika grenar. Därefter blev det ett centralt ämbetsverk indelat i olika avdelningar med generaldirektören som högsta chef. Övriga tjänster vid Medicinalstyrelsen var assessor, djurläkare, extraordinarieläkare, sekreterare och kamrer. Under Medicinalstyrelsen lydde Statens serumlaboratorium.
Mindre apotek som under 1700-talet inrättades och upprätthölls av apotekare och ibland också av provinsialläkare. De var ofta av mer tillfällig natur. Provinsialläkarna måste få specialtillstånd att förutom så kallade reseapotek upprätthålla medikamentsförråd.
En enskild riksdagsmans initiativ på riksdagen 1719–1789.
Minnesanteckningar, provisoriskt protokoll fört vid sammanträde eller tingsförhandlingar, som sedan ligger till grund för det egentliga protokollet.
Sjukhus för vård av psykiskt sjuka rannsakningsfångar och fångar som dömts till frihetsstraff i form av rättspsykiatrisk vård. Sjukhusen började senare också utföra sinnesundersökningar av åtalade. Mentalsjukhus för fångar inrättades från 1911, vanligen i anslutning till ett centralfängelse. Det lydde under Medicinalstyrelsen och fångvårdsväsendet (Fångvårdsstyrelsen, Fångvårdsavdelningen och Fångvårdsverket), 1936–1950 under ledning av fängelsepsykiatern, sedermera Brottpåföljdsverkets hälsovårdsavdelning.
Titel för ärkebiskop inom den ortodoxa kyrkan, ursprungligen för biskopen i den romerska kyrkoprovinsens största stad. Metropoliten är biskop i sitt eget stift. I Finland upphöjdes den ryska patriarkens hjälpbiskop i Viborgs län 1925 till metropolit över Karelen och hela Finland.
Ärkebiskop och högsta styresman för en kyrkoprovins. Metropolitanbiskopen hade rätt att stadfästa valet av sina suffraganer och konsekrera dem. Han sammankallade och presiderade vid provinsialsynoder, övervakade och visiterade stiften i sin provins, bestraffade försumliga, dömde i andra instans över appellationer från suffraganbiskoparnas domslut, hade rätt till devolution och rätt att tillsätta administrator för ett stift där domkapitlet försummade förvaltningen under sedisvakans. Han hade också befogenhet att inom kyrkoprovinsen utdela vissa avlater.
mil
Längdmått av olika längd i olika delar av landet, men som från mitten av 1600-talet fastslogs till 36 000 fot (cirka 10,69 kilometer) och efter metersystemets införande 10 kilometer.
Statligt finansierad barmhärtighetsanstalt.
Statlig fond som tillsammans med Statsfonden grundades under autonoma tiden för att samla in statsinkomster, huvudsakligen för att bekosta militärstaten. Militiefonden förvaltades av Militieexpeditionen vid senatens ekonomiedepartement, tidvis av Finansexpeditionen. Den var indelad i tre kassor, Allmänna militiekassan, Militieboställskassan och Krigsmanshuskassan. År 1889 slogs kassorna ihop och bildade Allmänna militiefonden.
Pensionsfond för militärens soldater och underofficerare samt deras änkor och barn. Militiepensionsfonden erhöll sina inkomster från krigsmanshusavgiften.
Fängelseanstalt för militärer som i krigsrätt häktats för rannsakning vid militärdomstol eller dömts av dylik till frihetsstraff. Militärfängelset förestods av befälhavaren eller en för ändamålet särskilt utsedd föreståndare.
Vanligen icke-territoriell församling anknuten till ett militärt förband eller en garnison. Militära församlingar grundades för trupper som samlats bestående på en viss ort eller garnison. Militärförsamlingen omfattade såväl soldaterna som deras familjer.
Militärsjukhus. Sjukhuset skulle erbjuda vård inte bara för den militära personalen i den ryska armén utan också för underofficerarnas och soldaternas hustrur och barn. I det fall att militärsjukhus saknades på orten skulle från 1818 länssjukhusen och kurhusen också ta emot denna grupp, men från 1825 skulle kostnaderna bestridas av den finska militärfonden.
Tjänst inom försvarsväsendet. För tjänsten krävdes avlagd examen för militärkapellmästare.
Kollektivbenämning på präster som är anställda av försvarsmakten för att ansvara för beväringarnas och stampersonalens själavård och kyrkliga undervisning. Militärprästerna utnämns av Försvarsministeriet. Före andra världskriget var en militärpräst en av staten och armén gemensamt utnämnd präst i varje truppenhet eller inom gränsbevakningen. Han kallades tidigare krigspräst, under krigstid: fältpräst.
Dokument framställt av staben för militärdistrikten med för försvarsmakten behövlig information om den enskilda värnpliktiga. Ett militärstamkort framställdes enbart över de personer som tjänstgjort inom försvarsmakten.
Tjänstebeteckning för veterinär vid försvarsmakten. Militärveterinären skulle vara licentiat i veterinärmedicin och ha reservofficersutbildning. Han var underordnad militäröverveterinären. Till militärveterinärens uppgifter hörde bl.a. att bistå de utskrivningsnämnder som fastställde vilka hästar som vid mobilisering skulle avstås till krigsmakten.
Från cirka 1600 titel för eller benämning på de högsta ämbetsmännen som verkade som regentens rådgivare, under autonomin kallad ministerstatssekreterare. År 1918 ersattes titeln senator, som förekommit under autonomin, med ”minister”. Denna titel avser en medlem av statsrådet. I titeln ingår vilket område ministern ansvarar för, exempelvis utrikesminister och finansminister. En minister har juridiskt och politiskt (parlamentariskt) ansvar för de ärenden som hör till hans eller hennes förvaltningsområde. En minister kunde, i synnerhet under mellankrigstiden, vara medlem av statsrådet utan att ansvara för ett särskilt förvaltningsområde (minister utan portfölj).
Beskickningstjänsteman av högre rang än ambassadråd.
Samlande beteckning för prästadjunkt i lag- och kurialterminologin under autonoma tiden, oavsett om han arbetade för en präst eller biträdde hela prästerskapet i församlingen.
Från 1918 det ämbetsverk som är ledande myndighet inom sitt förvaltningsområde och hör till statsrådet. Ministerierna är fortsättningen på senatens expeditioner från autonomin. År 1922 fick ministerierna ansvar för personalfrågorna för de statligt anställda inom ansvarsområdet. En av regeringens ministrar leder ministeriet, medan (från 1920) en kanslichef fungerar som högsta föredragande tjänsteman. Avdelnings- eller enhetschefer leder ministeriets olika avdelningar och byråer.
Titel för statssekreteraren för storfurstendömet Finland 1834–1917. Ministerstatssekreteraren var chef för Statssekretariatet för Finland i S:t Petersburg. Ministerstatssekreteraren var finsk medborgare utnämnd av kejsaren, med undantag för perioderna 1900–1904 och 1913–1917 då ämbetet innehades av ryssar eller russifierade finländare. Ministerstatssekreteraren föredrog civila ärenden gällande Finland inför kejsaren och det ryska riksrådet samt expedierade ärendena till generalguvernören och ryska myndigheter. Han kontrasignerade kejserliga manifest, greve-, friherre- och adelsbrev, ämbetens fullmakter och avskedsbrev av högre värdighet än sjätte rangklassen. Han biträddes av en ministerstatssekreterareadjoint. De finska handelsombudsmännen i Ryssland var direkt underställda ministerstatssekreteraren.
Utskänkning, ofta om brännvinsförsäljning.
Försummelse från en fastighetsinnehavares sida att bygga upp förfallna hus, eller vanskötsel av byggnader. Missbyggnad skulle konstateras vid en laga granskning. I kameralt hänseende användes termen också om fastighet som innehades av en annan person än ägaren.
Biskop som erhållit den behövliga vigningsgraden, men vilkas verksamhetsområde ännu inte fått stiftets formella avgränsning. Missionsbiskopar utnämndes i Finland under tidig medeltid.
Under svenska tiden, autonoma tiden och självständighetstiden från och med 1920 samlande beteckning för parts muntliga eller skriftliga anmälan till allmän domstol i lägre instans om missnöje mot utslaget. En missnöjesanmälan var en förutsättning för sökande av ändring i högre instans genom de ordinarie rättsmedlen vad, revision eller besvär, och kallas därför också vadeanmälan, revisionsanmälan eller besvärsanmälan.
Inom evangelisk-lutherska kyrkan huvudkyrka i ett pastorat, vanligen om kyrkan i själva moderförsamlingen till skillnad från kyrkobyggnaden i annex- eller kapellförsamlingen. Benämningen användes i Finland också om moderförsamling. Moderkyrkor fanns även i evangelisk-lutherska församlingar i Gamla Finland. Moderkyrka kan också allmänt avse ett kyrkosamfund ur vilket andra religiösa samfund har uppstått.
Statschef i monarki med titeln kejsare, kung, furste som innehar sin ställning på livsstid och för sin egen person är juridiskt oansvarig och åtnjuter vissa monarken ensam tillkommande höghetsrättigheter.
Den ersättning som skulle erläggas för gravplats på begravningsplats. Den förekom i Åbo stift redan på 1600-talet. År 1741 påbjöds den i en kunglig resolution. Mullpenningarna var för församlingsbor betydligt mindre än för främmande. Avgiften för barn var också mindre än avgiften för vuxna. Avgiftens storlek bestämdes av församlingen.
Person som avsagt sig världen. Huvudsakligen har beteckningen använts om cenobiter i klostergemenskap. Senare uppkom religiösa samfundsformer som formellt inte i egentlig mening var monastiska. Under senmedeltiden användes benämningen munk i folkspråket också för mendikanter och regulära korherrar.
Lärare i musik vid gymnasium och trivialskolor. En musiklärare fanns 1729 vid katedralskolan i Åbo och gymnasiet i Borgå samt vid trivialskolorna, där tjänsten ofta var förenad med en apologisttjänst.
Skriftligt intyg på rätt att få bearbeta en mineralfyndighet, så kallad inmutning. Mutsedeln utfärdades av en bergmästare. Den skulle också kungöras från predikstolen i den församling där den inmutade fyndigheten fanns.
Benämning på varje sådant statsorgan som äger självständig beslutanderätt och handlingsförmåga inom ett visst offentligt område. Myndigheten representeras av en eller flera under ämbetsansvar beslutande och handlande ämbetsmän. Myndigheterna indelas i rättsförande och administrativa myndigheter, vilka ytterligare indelas i civila, militära, kyrkliga och judiciella myndigheter. Till myndigheterna räknas inte regenten eller folkrepresentationen.
Räkneenhet inom ett myntsystem. Det värde som, utgående från metallsort samt brutto- och nettovikt, utgör särmärket för systemet. Myntenheten är vanligen räkneenhet, men behöver inte vara utmyntad.
Brott som innebär eftergörande eller förändring av gångbart mynt. Myntförfalskning består av falskmyntning och myntförfalskning i inskränkt mening. I princip bestraffades förfalskning av inhemska mynt strängare än förfalskning av utländska mynt.
Systematiskt ordnad offentlig samling av äldre och nyare mynt och medaljer, numera förvaringsrum för en myntsamling. Tidigare (åtminstone 1592–1651) kallad mynt(e)kammare, förråd av penningar, kassa.
Om urgammal kunglig (statlig) ensamrätt att bestämma om myntets beskaffenhet och att prägla mynt. Rätten inskränktes i Sverige 1809 då riksdagens bifall fordrades för att ändra myntets skrot eller korn.
Verkstad för myntprägling. Den decentraliserade mynträtten under medeltiden innebar att myntets periodiska avlysning måste ske på ett flertal platser. Silvret infördes genom vissa hamnstäder, och under krigstid fanns det ett behov av en snabb myntprägling. I myntverket tjänstgjorde flera olika yrkesmän, myntmästare, skrodmästare, rundare, kvetsare, glödgare, prejare och barberer. I Finland präglades under 1400-talet mynt i Åbo.
Ämbetsverk som ansvarade för myntpräglingen. Från 1500-talet var myntverket en verkstad som lydde under kammaren, 1634–1809 ett verk som kallades Kungliga myntet eller Myntverket och lydde under Kammarkollegium, förutom 1668–1731 då myntpräglingen utarrenderades till Riksens Ständers Bank. Myntverket grundades på nytt i Finland 1860 under autonomin. Från samma år fick Finlands Bank successivt rätt att trycka pengar i mark och penni. Myntverket lydde under senatens finansexpedition, senare under Handels- och industriexpeditionen och efter 1918 under Finansministeriet. Myntverket leddes av en direktör med bistånd av en underdirektör. År 1993 blev Myntverket ett aktiebolag.
Sak, åtal eller tvist som är föremål för rättegång. Termen används också om det processuella förfarandet under rättegången och själva rättegången för dylik sak. Sedermera i modernt juridiskt språkbruk är ”mål” ett frågekomplex som förts till domstol eller till en förvaltningsmyndighet för att handläggas och avgöras, varvid skillnad görs mellan mål (ett fall med två parter), ärende (ett (rätts)fall) och sak (om det är oklart om det är mål eller ärende som avses).
Förteckning över importvaror som skulle förtullas genast när fartyget anlöpte hamnen. Märkrullan överlämnades till tullkammaren. Den innehöll uppgifter om bl.a. fartygets namn, dräktighet, avgiftspliktiga varor, besättningens antal och fartygets senaste avgångsort. Märkrullan kompletterades med magistratens lastcertifikat (deklaration), som bevisade att lasten tillhörde en finsk undersåte.
Den allmänna beteckningen för en självständig förvärvsdrivande hantverkare. I de svenska medeltida källorna saknas dock vanligen mästertitel. När den förekommer är det oftast fråga om inflyttade tyska hantverkare. Det finns dock indicier på att man haft mästareprov med åtföljande förtäring. Sådana omtalas i skomakarskråets skråordning i Stockholm 1474.
Barberare med mästerbrev, civilmilitär tjänsteman vid Amiralitetskollegium under senare delen av 1600-talet och förra delen av 1700-talet som var chef för flottans bardskärare, barberare.
Kollektivbenämning på hantverkare i olika yrkesgrenar som hade uppvisat yrkesskicklighet genom mästerprovet och fått mästerbrev. Sådana fanns 1729 upptagna på amiralitetskollegiums stat och överskeppsvarvet i Karlskrona.
Tjänsteman i stad från och med cirka 1526, med uppgift att verka som bödel, på landsbygden kallad skarprättare. Under medeltiden var ”mästerman” en titel på en köpman som drev egen rörelse eller en person som skötte hytta eller gruva eller en del därav.
Tjänsteman som utförde officiell mätning av vissa varor (till exempel in- och utförd spannmål i kronomagasin, vid tull) och som granskade de kärl, mått och vikter som användes. Ursprungligen fanns det två mätare i varje stad och från 1638 skulle de vara edsvurna. Mätare fanns även i städerna i Gamla Finland.
Handling som utfärdades i samband med skeppsmätning och som fastslog ett fartygs storlek, dräktighet (i läst) och djupgående (i fot) med mera. Mätarebrevet var ett av de skeppsdokument som efter 1724 krävdes av varje utgående fartyg innan det kastade loss. Mätarebrevet granskades av tullkammaren före avresan och låg till grund för beräkningen av vissa fartygsavgifter. Från 1778 skulle mätarebrevet förnyas vart tionde år.
Benämning på person som utsetts att uppskatta värdet av egendom eller skada. Mätismän förekommer i de svenska medeltidslagarna. De var vanligen två eller fyra till antalet. Mätismännen utförde värderingar av vattenskadade åkrar och ängar, efter bränder, av stulna föremål samt bortsprungna eller skadade kreatur. De hade också en funktion vid pantvärdering, bördslösen och värdering av skador på hus.
Reglemente för hur relationerna mellan bönderna skulle organiseras i byaordningar. Landshövdingen skulle övervaka att modellen anpassades till lokala förhållanden. Mönsterbyordningen skapades i enlighet med 1734 års lags bestämmelser om byordningar och byars överenskommelser. Den antogs 1742, men kom att få en mycket ojämn spridning.
Militär granskning där personer som blivit utskrivna inskrevs i arméns förteckningar. Vid mönstringen närvarade militärbefälet, lagmannen samt häradsdomaren eller länsmannen. Genom mönstringen inleddes tjänstgöringen som vanligen varade livet ut. Uttrycket mönstring har också använts om anställningen av en sjöman eller fartygsbesättning i tjänst ombord på ett fartyg. ”Mönstring” avser i synnerhet den åtgärd som under 1900-talet utfördes av mönstringsförrättare och som innebar inregistrering och kontroll av det avtal som slutits mellan sjömannen och befälhavaren eller rederiet.

N

Organisation vid ett universitet för studenter från samma landskap. Nationerna utvecklades i Uppsala i slutet av 1500-talet och blev på 1640-talet verkliga ”landskap” eller studentnationer. De hade då stadgar, kassa och ämbetsmän. I Uppsala universitets konstitutioner 1655 förbjöds de, men förbudet efterlevdes inte. År 1663 inlemmade konsistoriet dem formellt i det akademiska systemet. Varje nation leddes av en professor som var inspektor. Sedan blev också medlemskapet obligatoriskt för studenterna. Adliga studenter var dock tidvis befriade. I slutet av 1600-talet övertog nationerna en del av universitetens uppgifter och började ordna övningar som orationer och disputationer.
Förteckning över medlemmarna i en nation.
Från och med 1626 om att bevilja utländsk adelsman svenskt adelskap som svensk undersåte, senare allmänt att ge medborgarrätt åt inflyttad utlänning.
Den process genom vilken en utländsk adelsätt 1626–1919 kunde få säte i Riddarhuset och åtnjuta adelsprivilegier. Naturaliseringen innebar att att ättens företrädare fick tillstånd av regenten, varefter han kunde vända sig till Riddarhuset för introduktion.
Brev som ger medborgarskap åt inflyttad utlänning; brev som omregistrerar ett utländskt fartyg som inhemskt. Naturaliseringsbreven inlöstes efter 1778 med en särskild avgift.
Läroverk för utbildning av kaptener och andra navigatörer. Navigationsskolorna utbildade kaptener och styrmän på farkoster i utrikestrafik från 1765 under svenska tiden, 1813–1918 under autonomin och 1944–1969 efter självständigheten. Åren 1918–1944 gavs motsvarande undervisning på navigationsinstitut. Åren 1918–1975 utbildade navigationsskolor skeppare på kust- och insjöfarkoster. Under 1900-talet inrättades vid en del skolor en maskinteknisk avdelning och en del navigationsskolor ändrade beteckning till sjöfartsläroverk. År 1813 inrättades navigationsskolor i Helsingfors, Vasa och Åbo, sedermera också i fem andra kuststäder. Under autonomin förestods varje skola av en direktion, vars ordförande fram till 1899 alltid var landshövdingen (guvernören), därefter utnämnde denne direktionens ordförande. Skolorna lydde under Senatens finansexpedition, senare under Industristyrelsen, Handels- och industristyrelsen och Handels- och industriministeriet. Från 1899 skötte Handels- och industriexpeditionens sjöfartsinspektör tillsynen av navigationsskolorna.
Nöddöpt. Beteckningen förekommer i kyrkböcker.
Första rättsinstans för vid hovet, vid Kungliga Teatern och vid Konstakademien 1687–1844 anställda tjänstemän och tjänare. Nedre borgrätten bestod av en kammarherre som ordförande och ett antal hovjunkare som hade utsetts till assessorer av monarken.
Från 1872 statligt sjuklassigt allmänt elementarläroverk med ändamålet att under uppsikt av pedagogie professorn vid universitetet verka som centralanstalt för lärarkandidaternas praktiska utbildning och att meddela eleverna undervisning för vetenskaplig utbildning vid universitet. Under perioden 1864–1872 användes beteckningen normalskola..
Under svenska tiden och autonoma tiden om attest som var utfärdad av notarie eller notarius publicus för diverse ändamål, notarialbevis.
Efter 1620 vanlig tjänstebeteckning för (lagfaren) tjänsteman vid ämbetsverk eller domstol, med uppgift att föra protokoll, uppsätta och expediera bl.a. skriftliga (rätts)handlingar. Från självständigheten används beteckningen också om föredragande eller biträdande tjänsteman vid allmän domstol, sedermera yngre jurist i domsagans kansli som under tjänstebeteckningen notarie avlägger domstolspraktik (auskulterar) för domarbehörighet och titeln vicehäradshövding.
I Ryssland 1717–1722 tjänstebeteckning för protokollförare vid centrala ämbetsverk, varefter tjänstebeteckningen för dem blev protokollist. I övrigt avsåg ”notarie” i Ryssland notarius publicus. I Gamla Finland fanns notarietjänster av svensk typ vid de evangelisk-lutherska konsistorierna och vissa domstolar.
Person förordnad av magistrat, ordningsrätt eller länsstyrelse att förrätta växel- och checklåneprotester, bevittna underskrifter, bestyrka översättningar och avskrifter, bekräfta innehållet i vissa handlingar och övervaka utlottningen av obligationer, sedermera lotteridragningar av diverse slag. Notarius publicus omtalas redan på 1600-talet i svenska städer, men verksamheten reglerades först genom växelstadgan 1748. Tjänsteinnehavaren skulle vara jurist till utbildningen.
Benämning på kunglig kungörelse om förändringar inom postväsendet år 1662.
Person som inträtt i ett kloster men som ännu inte avlagt klosterlöftena.
Förhållandet att ett domstols- eller myndighetsbeslut var behäftat med så grova fel att man helt kunde bortse från det, sedermera i juridisk litteratur om ogiltighet som uppkommer av sig själv och som alltså inte behöver göras gällande inom en viss tid eller på något bestämt sätt. Uppkommer ogiltigheten däremot endast om den på något sätt görs gällande, till exempel genom rättegång inom en viss tid, talar man om angriplighet, klanderbarhet (pätemättömyys).
På motorfordon skylt med registernummer. Registreringen gjordes först enbart på lokal nivå i städer. År 1922 infördes ett landsomfattande register.
Kvinna som avlagt klosterlöften och bor i en klostergemenskap.
Titel för påvens sändebud (i allmänhet med biskops rang) med fast säte vid hov och dylikt i katolskt land eller område. Johannes Magnus var utsedd till påvlig nuntie när han återkom till Sverige 1523 och valdes till ärkebiskop. Numera är ”apostolisk nuntie” titeln för chefen för Vatikanens beskickningar.
Person som bosatt sig på och uppodlade ett område som på vissa villkor upplåtits av kronan, under äldre medeltid person som för egen räkning bröt mark på kronans allmänningsmark. Nybyggarna, deras familjer och tjänstefolk var efter 1783 befriade från alla kronoutskylder och besvär i 15 års tid. Vid nyanläggning av torp (oberoende av jordtyp) gällde befrielsen i fyra år efter 1770, frånsett halva mantalspenningen, slottshjälpen och medicinalfondspenningen.
Jordbrukslägenhet på tidigare inte odlad mark. ”Nybygge” var huvudsakligen en skatteteknisk term. Hemmanets mantal fastställdes omedelbart för bokföringen, men beskattades först efter vissa frihetsår.
Hemman som nyligen blivit anlagt, vanligen på kronojord. Från 1777 tillföll överloppsjord kronan. Åbon på det gamla hemmanet hade dock optionsrätt att anlägga ett nybygge. Om rätten inte utnyttjades, kunde landshövdingen överlåta möjligheten att anlägga ett nytt hemman till någon annan. Nybyggets ägor utmärktes och mantalsattes. Därefter förrättade kronofogden och två nämndemän laga syn. Syneinstrumentet sändes till landshövdingen som, efter att ha hört häradsrätten, fastslog utskylder och laga byggnader.
Nyanlagt hemman, nybygge efter 1811, särskilt sådant som hade tillkommit genom storskiftet. Nyhemman förutsatte anläggningstillstånd av häradsrätt.
Polis som övervakade förbudslagen och beivrade brott mot den 1922–1932. Termen användes också om den polismyndighet som dessa poliser utgjorde.
Jord som kommit i kyrkans ägo efter gränsåret 1302. Jorden låg under skatt och blev befriad endast om kronan särskilt beviljade det.
Från 1916 skifte som förrättades efter genomfört storskifte och som avsåg att samla ett enskilt hemmans fortfarande alltför kringspridda ägor till ett sammanhängande jordområde. Delägarna anhöll om nyskifte hos landshövdingen, i fall av tvist om dess ändamålsenlighet hos senatens ekonomiedepartement. Motsvarande skifte kallades 1848–1916 (stor)skiftesreglering, på finska: isojaon järjestelyt.
Brev eller urkund varigenom någon erhöll benådning, strafflindring, privilegium, ekonomisk förmån eller annat ynnestbevis som klassades som nådegåva. Nådebrev förekom under svenska och autonoma tiden.
Institutionell orden, medalj eller informell gåva som en furste förlänade en undersåte som tecken på gunst och välvilja. Termen kunde också användas om brödet och vinet i nattvarden.
Medeltida avgift med kyrkligt ursprung. Före organiseringen av tiondebeskattningen ordnades prästernas avlöning genom lokala överenskommelser om bidrag av allmogen. Näbbskatten var en parallell till matskottet. Den var främst avsedd för biskopens avlöning. I huvudsak utgick den i de delar av Finland där svensk rätt gällde. Näbbskatten erlades i olika varor, vanligen smör, fisk eller korn. Näbbskatten betalades ursprungligen för varje person som fanns på en gård. Den indrogs till kronan 1547 och begränsades då till personer över 15 år.
Oftast mindre grupp personer som valts (av offentlig myndighet eller enskild korporation) eller utsetts till ett organ med bestämda uppgifter. I rättslig bemärkelse är en nämnd en grupp lekmän som medverkar i underrätt som bisittare, eller en grupp militärer för utskrivning eller uttagning (av manskap till krigstjänst). Uttrycket förekom även som Erik XIV:s (höga) nämnd, det vill säga högsta domstol. Inom statlig, kommunal eller enskild förvaltning eller administration är en nämnd ett mindre permanent, av flera personer bestående utskott eller organ med uppdrag att handlägga eller utreda ärenden av viss art eller utöva viss myndighet.
Medlem i nämnd, sedan medeltiden huvudsakligen om lekman i allmän underrätt på landsbygden och i lagmansrätt (till 1868), där han fungerade som domarens bisittare och som sakkunnig i lokala förhållanden. Benämningen nämndeman användes från och med 1600-talet också om ledamot av synenämnd och från 1766 av ägodelningsrätt.
I det svenska rättssystemet sedan medeltiden, de allmogemedlemmar som jämte domaren bildade häradsrätten i domsagan eller ett tingslag, eller lagmansrätten i lagsagan eller ett härad. Nämnden var domför med sju medlemmar och skulle bara ta ställning till skuldfrågan, medan domaren fattade beslut i rätts- och bevisfrågan. En enig nämnd kunde dock omkullkasta domarens beslut. Denna ordning gällde även i Gamla Finland 1721–1811 under de perioder då häradsrätter och lagmansrätt var verksamma. Omröstning skedde vid behov och då med början från den nämndeman som var nederst på rangskalan, till den som stod högst på rangskalan och betitlades häradsdomare efter 1734.
Anmälan till vederbörig myndighet om avsikt att utöva ett visst yrke eller driva en viss affärsrörelse i en stad. Enligt näringsstadgan från 1879 fick finska medborgare fritt utöva näringsfång i städer. Anmälan därom gjordes till magistraten som övervakade entreprenörens rätt att självständigt äga och förvalta sin egendom och affärsrörelse. Fram till 1912 skulle utländska näringsidkare, såsom ryska medborgare, anhålla om tillstånd för näringsfång i en finsk stad av vederbörande landshövding. Därefter gjorde även de samma anmälan som finska medborgare.
Av Karl IX särskilt till bönderna beviljad rätt att med våld få hindra våldsgästande vägfarare.
Kyrklig fond, grundad 1807, till understöd för ekonomiskt trängda ålderstigna eller kroniskt sjuka och fattiga präster. Fonden fick sina medel från insamlingar, gåvor vid befordran, förmögnare sterbhus och löneinbesparingar vid vakanta sockenadjunktstjänster. Också försäljning av tryckta blanketter till kommunionböcker, prästbevis och läsesedlar inbringade medel till fonden. Den förvaltades av konsistorienotarien i Åbo stift och kallades efter 1817 också Ärkestiftets nödhjälpsfond. Den uppgick 1852 till 6 312 rubel 22½ kopek.
Kommunalt organ i större städer, bl.a. i Helsingfors, under senare delen av autonoma tiden och förra delen av självständighetstiden som motarbetade arbetslöshet genom diverse åtgärder och program.
Uppbördsdistrikt för skatt på nötkreatur (kvickskatt) på Åland, i Nyland och Tavastehus under 1500-talet. I Karelen användes också benämningen nötslag. Ett nötslag bestod på Åland av åtta fullgärder. Bönderna i ett nötslag betalade tillsammans en kvickskatt, som kallades nötgärd. De nötslag som efter skatteomläggningen 1540 fortfarande levererade tionden av fisket borde inte identifieras med den gamla kviskskattenheten utan snarare med notlag. Också i Nyland förekom nötslag på 1500-talet. Varje nötslag levererade där ett nöt och två får. Ett nötslag bestod av tio fullskattar. I Tavastland var Elimä fjärding år 1600 delad i fem nötslag som bestod av 53 skattar, men endast 99 1/3 rökar. I Karelen förekom jämte huvudskatten en skatt efter nötslag, varmed avsågs tio fullskattar.

O

Sedan 1841 den skriftliga handling som upprättas för dokumentationen av en likbesiktning, under svenska tiden kallad likbesiktningsattest. Enligt instruktionen år 1841 skulle läkaren utföra obduktionen i närvaro av en statlig eller en stadens tjänsteman. Protokollet skulle antingen skrivas av läkaren själv eller av den närvarande tjänstemannen efter läkarens diktamen. Bägge skulle skriva under protokollet. Läkaren var dock ensam ansvarig för att de medicinska aspekterna blev korrekt nedskrivna. I protokollet skulle också antecknas den avlidnes namn, ålder, kön, yrke samt information om kroppsligt och själsligt tillstånd före och efter den händelse som ledde till döden. Dessutom skulle man ange den förmodade dödsorsaken, tid, plats samt kroppens tillstånd då den hittades. Dessutom skulle eventuell sjukvård som den avlidne erhållit anges. Utifrån obduktionsprotokollet skulle läkaren skriva ett läkarintyg. Senast åtta dagar efter likbesiktningen skulle två exemplar av läkarintyget samt obduktionsprotokollet i original skickas till landshövdingen. Efter 1936 användes obduktioner också för att fastställa dödsorsaker på grund av sjukdom.
Barn som av sina föräldrar givits till ett kloster med klosterlöfte. År 1179 bestämde påven att föräldrarnas klosterlöfte skulle bekräftas när barnet var 14 år gammalt eller så kunde barnet utträda ur klostret. Flera ordnar tog inte emot oblater. I birgittinorden skulle en syster vara 18 år och en broder 25 för att få avlägga löftena.
Under svenska tiden sedan 1500-talet om bundenhet, ”förpliktelse”, särskilt i förhållande till en skuldsedel. Obligation var också benämning på dylik sedel. Sedan senare delen av autonoma tiden användes termen om löpande skuldebrev som till nominellt belopp gavs ut av stat, kommun och företag i syfte att låna pengar av allmänheten.
Oinskränkt och urgammal äganderätt till jord, som inte kunde bevisas med dokument. Som odal räknades bara de ägor som låg nära bostaden.
Under medeltiden beteckning för fri jordägare, bonde, som själv ägde och brukade sin gård. Odalbonden hade rätt att bära vapen och var skyldig att ingå i armén.
Stadfäst (fullkomligt eller fast) köp av odaljord.
Äldre beteckning för jord på landet, innehavd med full äganderätt, särskilt arvegods. Ägaren, odalbonde eller odalman, hade fulla medborgerliga rättigheter, inbegripet stämma på tinget.
Något yngre beteckning för odalbonde. Beteckningen används i modern tid särskilt med tanke på en bondes, jordägares eller lantmans socialt oberoende ställning och förmodade hederlighet. En odalman besatt jord med fullkomlig ägande- och arvsrätt.
Under medeltiden rätt att äga odaljord.
Befälsperson inom krigsmakten av olika rang och grad från general (fältmarskalk) eller amiral till fänrik, förr under vissa tider underlöjtnant, vid vissa truppslag eller försvarsgrenar sekundlöjtnant, kornett eller konduktör. Officerarna var bl.a. personligen befriade från mantalspenningar från 1642 (den övriga familjen var befriad efter 1811).
Samlingrsum för officerare, även benämning på den samling (matlag) av officerare och underofficerare som intar sina måltider gemensamt.
Tjänst eller ämbete.
Som har ett icke offentligt tillkännagivet samband med myndigheter, särskilt om halvofficiella tidningar, även om av myndighet indirekt tillkännagivet beslut, slutsats m.m.
Värdelös avrösningsjord.
Person som representerar en eller flera fysiska eller juridiska personer i angelägenheter av juridisk eller ekonomisk natur. Under svenska tiden användes beteckningen särskilt för tjänsteman som i egenskap av konungens eller riksdagens representant övervakade att lagarna och författningarna följdes, under Karl XII:s undantagsregering (1713–1719) särskilt om viss tjänsteman vid Justitieexpeditionen (förste ombudsman) och chefen för denna expedition (högste ombudsman), från och med 1719 kallad justitiekansler. Under autonomin var ”ombudsman” tjänstebeteckning för hög tjänsteman vid diverse statliga ämbetsverk med uppgift att sköta verkets rättsliga angelägenheter (till exempel Finlands Bank, Statskontoret och Överstyrelsen för pressärendena).
Efter storskiftet den rå som omgav en bys eller ett skifteslags marker, måste fastställas genom rågång innan skiftet kunde inledas. Eftersom varje hemman till och med 1789 var skyldigt att idka jordbruk och upprätthålla byggnader på sina marker, stadgade storskiftesförordningen 1762 att samma skyldigheter också gällde under den tid när storskiftet pågick. Markerna utnyttjades till fullo, eftersom delegarna inte visste vilka åkrar och ängar eller vilken skog som skulle komma att tillfalla just deras hemman. Från och med 1783 förbjöds skövling av allmänningsskogen på insidan om omkretsrån, liksom svedjande, tills storskiftet var avslutat.
Inom bankväsendet på 1800-talet om viss typ av lånehandling vid fastighetslån, särskilt sådan som innehöll skuldebrev i förhållande till annat skuldebrev (hypotek) som säkerhet och som sådant ingick i lånehandlingen.
Pålaga, utskyld, skatt, avgift eller skyldighet att utföra något. Avgifterna erlades som kontanter, i naturapersedlar eller som arbete.
Officient som opponerar en akademisk avhandling under en disputation.
Bönen Fader vår. Fader vår ingick som ett läromoment i läsförhören och anteckning om framgång i förhören antecknades i husförhörslängderna.
Av regerande furste eller statschef instiftad institution, ursprungligen som efterbildning av de medeltida riddarordnarna med uppgift att belöna personer som på något sätt gjort sig förtjänta av utmärkelsetecken. Dessa bärs synligt och har oftast formen av det kristna korset.
Myndighet som avhandlar ordensärenden, ordenskapitel för de svenska kungliga ordnarna verksamt sedan 1748 då de första svenska ordnarna grundades. Till detta ordenskapitel sammankommer serafimeriddarna samt kommendörerna av första klass av de övriga kungliga ordnarna. Ordenskapitel för de svenska ordnarna sammankom till ordinarie ordenskapitel på stora ordensdagen den 28 april, som var den formella stiftaren Fredrik I:s födelsedag, och på lilla ordensdagen, måndagen före advent samt till extra ordenskapitel. Utdelning av ordnar skedde i regel i extra ordenskapitel.
Konossement som på grund av en orderklausul kunde överlåtas på annan än den behöriga innehavaren av dokumentet.
Åtminstone under autonoma tiden om skuldebrev, växel och annat värdepapper inom finansförvaltningen eller handel- och industriverksamhet som på grund av särskild orderklausul kunde överlåtas till annan. Detta förutsatte att pappret var utställt till viss man och att denne hade lov att låta det komma i annans hand, och att överlåtelserna hade blivit antecknade så att de kunde ledas till den gällande innehavaren.
Person i en överläggande eller beslutande församling som för ordet, leder förhandlingarna eller agerar som högste förtroendeman, oberoende av om han är vald till ordförande eller självmant leder ordet.
I det svenska riket från och med 1620-talet och i Ryssland från och med förra hälften av 1700-talet beteckning på tjänst som var uppförd på ordinarie stat och av denna anledning var av permanent karaktär och vars existens inte var beroende av årligen beviljade anslag. En innehavare av sådan tjänst kallades ordinarie tjänsteman.
Bestämt antal dagsverken som årligen utfördes av varje hemman som en del av kronoskatten. Också extraordinarie dagsverken utkrävdes för kronans särskilda behov som 1652 fastslogs till på sin höjd tolv drängdagsverken och sex ökedagsverken.
Kommissionslantmätare på ordinarie lön, i motsats till kommissionslantmätare som arbetade mot arvode.
Det äldsta slaget av tolag, också kallat stadstolagen. Ordinarie tolag infördes först i Stockholm 1635, därefter också i en mängd stapelstäder, och indrogs till kronan 1680. Avgiftens storlek varierade mellan de finska städerna.
Enkelt avfattad ed som under själva ordinationsakten svors av den som vigdes till präst. Om ordinationslöfte stadgades i kyrkoordningen 1571. Löftet bestod av fem frågor och svar. Det ersattes 1686 med prästed. Termen användes också om den avskrift av denna ed 1571–1686 som förvarades i domkapitlet.
Föreskrifter om ordning och säkerhet i en stad, senare också inom en kommun.
Skriftlig handling som reglerade förhållanden, till exempel bestämmelse, förordning, stadga eller statuter, eller som innehöll kommendering, order eller anvisning av mera privat slag. Beteckningen användes också om person som i tjänsteförhållande till överordnad person hade kommenderats eller förordnats till uppgifter eller sysslor av mera privat slag. ”Ordonnans” betecknade också den lön som utbetalades i ett dylikt tjänsteförhållande eller lön på extraordinarie stat.
Inom evangelisk-lutherska kyrkan tjänstebeteckning för en anställd musiker, i vars uppgifter ingick att framföra musik på orgel. Organisten valdes av kyrkostämman, senare kyrkofullmäktige. År 1686 blev organisten obligatorisk i domkyrkorna och efter 1720 i samtliga församlingar. Organister fanns också i en del av församlingarna i Gamla Finland. Tjänsten var ofta förenad med klockar- eller kantorsbefattningen, och betecknades då klockarorgelnist och kantororgelnist, vilket efter 1869 endast fick ske med tillstånd av domkapitlet. År 1908 fastställdes behörighetskraven och organisten skulle kunna stämma och sköta en orgel. I en domkyrkoförsamling skulle organisten dessutom ha grundliga kunskaper i orgelspel. Tjänsten öppnades samtidigt för kvinnor, förutsatt att den inte var förenad med klockartjänsten.
Befattning för en kyrkomusiker. År 1686 blev orgelnistbefattningar obligatoriska i domkyrkor och 1720 i samtliga församlingar. Befattningen var ofta förenad med klockaruppdraget, efter 1869 krävde en sådan sammanslagning tillstånd av domkapitlet. Behörighetskrav definierades 1908. Då öppnades orgelnistbefattningen också för kvinnor.
Festdräkt för senatens medemmar och tjänstemän, skapad 1839 för att bäras vid senatens högtidliga tillställningar. Benämningen användes sedan också om den ämbetsdräkt som hade stadgats för senaten 1810 eller 1816. Dräkten bestod av en mörkgrön sammetsjacka med ståkrage och förgyllda knappar, med tillhörande vit väst, halv- eller hellånga galonförsedda byxor, svärd och trespetshatt. Baksidan på jackans krage var grön hos lägre tjänstemän med förgylld helbrokad och röd med förgylld delbrokad hos höga ämbetsmän. Vid plenum bars en så kallad reservämbetsdräkt. Den saknade brokad och bars med byxor i samma färg som jackan. Efter 1855 var jackans rockuppslag av annat tyg än jackan.
Hittebarnshus.
Opartisk, särskilt rörande synemän. Uttrycket användes om dom- och befallningshavande (exempelvis lands- och häradshövdingar) samt om tjänstemän som tog ställning i praktiska frågor i sin ämbetsutövning (såsom advokatfiskal eller kronofogde).

P

Tullklareringslokal där tullpliktiga varor taxerades, även lokal för kortvarig förvaring av tullpliktiga varor och för förtullade varor innan de överfördes till ägaren.
Själva föremålet för panträtten som en person, pantsättaren, ställer till en annan persons, panthavarens, förfogande som säkerhet för en fordran.
Skriftligt bevis på att inteckning hade skett i fast egendom. Pantbrevet var kreditgivarens bevis på hans fordran.
Pantinnehavare.
Inrättning som driver pantlåneverksamhet. Under självständighetstiden övervakades pantlåneinrättningarnas verksamhet av inspektören för pantlåneanstalterna.
Säkerhetsrätt som tryggar betalning av ett penninglån. Pant som lämnats som säkerhet för ett lån kan säljas för att långivaren ska få betalt. Vid panträtt i lös egendom ska panthavaren ta hand om panten. Får panten stanna kvar i ägarens besittning, till exempel vid pantsättning av fast egendom, är det en hypotekarisk panträtt. Kreditgivaren får då i stället ett pantbrev som bevis på sin fordran.
Bevis på förpantning.
Banksedel, företrädesvis om sedel utgiven av riksbank som lagligt betalningsmedel utan att vara inlösbar i guld eller silver.
”I brädden skrivet tecken”, numrerad mindre avdelning av en skrift, en lag, ett kapitel, ett dokument eller dylikt. Tecknet för en sådan avdelning är § och kommer från signum sectiones, latin för ”tecken” mellan ”stycke” eller ”avdelning”.
Från 1838 benämning, efter 1864 officiell term för ur ett hemman lagligen utbruten tomt eller jordlott. Parcellen indelades i parcell med avgäldsskyldighet till stomhemmanet och parcell utan avgäldsskyldighet. Från 1895 fick parcellering ske helt utan myndighetstillstånd. Parcellen saknade eget skattetal och betalade inte grundskatt direkt till kronan.
Avgift erlagd av parcellägare till stomlägenhetens ägare 1864–1916. Parcellerna hade inget eget skattetal och betalade således inte grundskatt till kronan, utan deltog i hemmanets pålagor genom att betala avgäld till stomhemmanets ägare.
För beskattningen uppgjord lista eller förteckning över en parcell. Förteckningen innehåller uppgifter om arealen, avkastningen och antalet innevånare jämte en karta med ägobeskrivning.
Likvärdighet eller överensstämmelse mellan värdepappers eller pappersmynts marknadsvärde (kurs) och dess nominella värde. Termen användes även i fråga om växlar eller valutatransaktioner mellan olika länder med penningsystem med samma metalliska myntfot.
Lika värde.
Handling som dels innebar en tillåtelse att färdas, dels ett avskedsbevis från en anställning. Under medeltiden utfärdades pass för diplomatiska beskickningar av landets högsta myndighet. I betydelsen ”tillåtelse att färdas” är passen belagda i Sverige under senmedeltiden.
Av myndighet utfärdad skriftlig handling som utgör legitimation för en person vid resa (tidigare även för inrikesresa) och innehåller uppgifter för fastställandet av personens identitet. Pass (tull-, sjö-, kurir-, frihets-, fri-, avskeds-, dräng-, förlovspass) förekom även som kort benämning på resebefogenhet utfärdad av olika förvaltningsgrenar eller arbetsgivare.
Militärt ackordsystem där militärbefälet åtog sig att mot en viss ersättning anskaffa och underhålla manskapets persedlar, bekosta rekrytering och underhåll. Termen användes också om själva ersättningssumman. En viss typ av passevolans fanns redan under 1600-talet för rekryteringen till de värvade trupperna. Passevolansen reglerades med kontrakt mellan Krigskollegium och kompanicheferna. Ersättningen beräknades utgående från den styrka som under olika tider på året skulle vara i tjänst, de olika persedlarnas brukningstid och det pris som de betingade vid tillverkning för kronans räkning. Bägge kontrahenterna kunde säga upp kontraktet. Vid de värvade kavalleriregementena kunde passevolansen också utsträckas till remonteringen och furageringen. Under Gustaf III:s regering gjorde kronan och rotarna eller rusthållarna vid flera regementen överenskommelser, enligt vilken kronan åtog sig manskapets underhåll under mötena mot en viss avgift. År 1786 föreslogs att detta skulle utsträckas till alla indelta regementen, men förslaget stötte på motstånd. År 1791 överläts anskaffandet av vissa mindre persedlar åt soldaterna själva, som i stället erhöll en viss ersättning.
Avgift som rust- och rotehållarna skulle erlägga till kronan för att befrias från skyldigheten att förse sin fotsoldat respektive dragon med nödvändig utrustning och proviant samt häst med foder vid de årliga regementsmötena, -mönstringarna, exerciserna och besiktningarna. Avgiften kunde även erläggas av andra som ingått passevolans med statlig ämbetsman (till exempel civil tjänsteman eller präst).
Sedan reformationen av biskopen ordinerad ledande präst i ett pastorat, i officiellt språk sedan 1600-talet benämning på kyrkoherde. ”Pastor” används även som benämning på prästman i allmänhet. På ryska användes normalt ”pastor” som benämning för luthersk kyrkoherde. Under stora ofreden stannade en mindre del av kyrkoherdarna kvar i Finland . De medverkade vid uppbörden av skatter som pålades av de ryska ockupationsmyndigheterna och deltog i rättsskipningen.
Kyrklig ämbetsexamen i humanistiska och teologiska ämnen som avläggs inför domkapitlet för tjänstebehörighet i ett predikoämbete. Pastoralexamen infördes i Åbo stift på 1660-talet. Examenskrav infördes 1681 för militärpräster, 1693 för kyrkoherdar i regala pastorat och 1748 för tjänstebehörighet i alla predikoämbeten. Den kompletterade sacerdotalexamen. Kraven för att få genomgå tentamen var ursprungligen följande: en ansökan, dopattest, 30 års ålder (från 1851, 28 år), intyg över kyrklig tjänstgöring, en teologisk avhandling på svenska samt teser avfattade på latin, svenska och grekiska. Före tentamen skulle avhandlingen godkännas av domkapitlet, och domkapitlet skulle bevilja trycktillstånd för teserna. Från 1851 inleddes examineringen med ett skriftligt prov på svenska och ett på finska. Efter godkända skriftliga prov följde offentliga predikoprov på bägge språken i domkyrkan under högmässa. Sedan följde en examination i flera delar: förhör inför domkapitlet, en offentlig disputation av de framlagda teserna och en högst fyra timmar lång offentlig muntlig tentamen i domkapitlet. För att numera få avlägga pastoralexamen krävs två års tjänstgöring som präst eller lektor, undervisning i en teologisk fakultet eller tjänstgöring som religionslärare.
Inom den evangelisk-lutherska kyrkan sedan början av 1700-talet benämning som ersatte den äldre termen gäll, för en eller flera församlingar som förenats under en kyrkoherdes (pastors) administration. Den församling, vanligen den största, där kyrkoherden var verksam kallades moderförsamling, en benämning som i Finland även användes om kyrksocknen i dess relation till kapellförsamlingarna.
Enbart i Finland förekommande benämning på prästgård.
Tjänstebostad för kyrkoherde, prästgård.
Kyrkoherdes kansli. Pastorskanslier började inrättas i slutet av 1800-talet. I Finland kallades de vanligen församlingskanslier, i Sverige pastorsexpeditioner. Pastorskansliet förestods av kyrkoherden inom ett pastorat.
Sedan 1898, ensamrätt för innehavaren av en uppfinning att för viss tid utnyttja denna i förvärvssyfte. Benämningen användes på 1500-talet också som synonym till privilegiebrev eller verksamhetstillstånd, utfärdat av konungen eller en myndighets meddelande eller kungörelse om beviljad rätt till något (till exempel Johan III:s patent 1560 som gällde stadsprivilegierna).
Bevilja patent.
Rätten att tillsätta präst. Under missionstiden betraktades kyrkorna som privatkyrkor och kyrkoägaren tillsatte i regel prästerna. När flertalet kyrkor uppfördes och underhölls av sockenborna själva befästes deras rättigheter till prästval och deltagande i kyrklig förmögenhetsförvaltning i landskapslagstiftningen. Efterhand stärktes biskoparnas ställning. Enligt kanonisk rätt var kyrkoägarens befogenheter reducerade till en rätt att för patronus vid inträffad ledighet presentera biskopen en kandidat. Först genom biskopens auktorisation erhöll den presenterade sitt ämbete. Den verkliga förläningen av ämbetet tillkom biskopen.
Rätten att tillsätta präst, inklusive befogenheten att övervaka ämbetets förvaltning och indriva avgifter. Dylik rätt fick adelsman 1612, under förutsättning att han hade gjort en betydande donation till kyrkan, och villkorslöst efter 1662. Patronatsrätten utgjorde bara ett anmälningsärende vid domkapitlet. Efter 1723 krävdes domkapitlets godkännande av den tilltänkta prästen. Patronatsrätten inskränktes 1686 och 1723. Den avskaffades i Finland 1868 och i Sverige 1921.
Pastorat underlydande patronatsrätt, det vill säga en församling där innehavaren, vanligen en adelsman, hade rätt att för domkapitlet föreslå den person han ville ha som präst i sin församling. Domkapitlet hade rätt att granska den föreslagnes lämplighet och utfärdade också själva ämbetsfullmakten. Pastoraten inskränktes 1686 och 1723 och avskaffades helt i slutet av 1800-talet (i Sverige 1921). I praktiken var de patronella församlingarna få, under frihetstiden bara Kjulo församling och några kapell.
Skola för nybörjare. 1649 års skolordning definierade pedagogin som en ofullständig trivialskola. Pedagogier grundades redan på 1500-talet i Finland, men termen användes särskilt på 1600- och 1700-talen. Efter pedagogin kunde eleven fortsätta sin skolgång i trivialskola. Pedagogierna bestod av 1–2 klasser och förekom både i städer och på landsbygden. Undervisning bedrevs i läsning, skrivning, katekes och psalmsång. Pedagogierna avskaffades 1843 och omvandlades till skolor för nybörjare, småskolor och senare folkskolor. I Gamla Finland fanns pedagogier 1744–1788.
Vaktmästare som bl.a. hade en polisiär funktion inom den akademiska jurisdiktionen. Han skulle också biträda rektorn vid dennes officiella funktioner och föra bok över studenterna. Pedeller verkade i Finland bl.a. på 1850-, 1860- och 1870-talen under studentinspektorns översyn och förekom även vid lärdomsskolor eller läroverk under senare delen av 1800-talet.
Årligt belopp som erlagts frivilligt som tecken på välvilja eller som belöning åt en mottagare av regenten en styrelse eller en institution. Pensionen utbetalades utan krav på motprestation. Efter 1778 skulle mottagaren erlägga en charta sigillata-avgift.
Avgift som årligen skulle erläggas från ett prebendepastorat till prelaten eller från regala pastorat till kronan. I vissa fall förekom också att pension skulle betalas till skolstatens underhåll från klockarelägenheter.
Handling som utfärdats av en myndighet eller institution och varigenom någon har blivit beviljad pension.
Intyg över beviljad rätt för värvad eller värnpliktssoldat att lämna förläggningen på viss i sedeln fastställd tid. Permissionssedeln var befriad från avgiften för stämplat papper och underskriven av kompanichefen eller motsvarande.
Summarisk sammanställning häradsvis av de produkter som bönderna skulle betala i skatt eller som skulle förtullas. Persedelextrakt upprättades vanligen endast då det skett förändringar.
Skatt som ålades individuellt utgående från exempelvis rang, hushåll, stånd, ålder eller kön. Mantalspenningar, slottshjälp, avgift till medicinalfonden, poduschniepenningar, lagmans- och häradshövdingeränta, hantverkares gärningsören, kronofiskares näringsavgift och tjärtillverkningsskatten i Vasa län är exempel på sådana skatter. De utgick ovillkorligen och till ett fastställt belopp. De utgjorde en del av de årliga statsinkomsterna och fanns bestämda i regeringsformen eller i grundlagen. Nya skatter kunde inte utfärdas utan ständernas medgivande.
Avgift som påven utkrävde från England, de nordiska länderna, Polen och 1320–1350 av Tyska orden. Avgiften infördes i Sverige på mötet i Linköping 1153. I princip utgick den med en penning av varje självständigt hemman. Avgiften utgick inte från Uppsala stifts norra del och från Åbo stift. I princip utgick avgiften från Sverige under hela medeltiden, men från 1400-talet är endast sporadiska notiser bevarade.
Titel som gavs av den tyske kejsaren och indelades i två klasser, comes palatinus major och minor. Domprostarna i Åbo beviljades titeln av den lägre klassen av kejsaren Fredrik III år 1369. Titeln medförde rätt att utnämna notarier, legitimera oäkta barn samt bevilja vapenbrev.
Skansbyggare, ingenjörssoldat. Termen infördes under slutet av 1600-talet som benämning på medlem av den militära ingenjörskåren. Omfattade även soldater som hade straffats med arbete på skansbygge.
Person som spelade pipa i en truppenhet. Tillsammans med trumslagarna gav pipblåsarna signaler till fotfolket. Piparna kunde inneha ett militieboställe för pipare vid indelt truppförband. Under medeltiden var ”pipare” en benämning på blåsmusiker i allmänhet.
Hantverkare upptagen på Fortifikationskontorets lönestat för att förfärdiga och reparera pistoler inom det truppförband dit han hörde. Pistolsmederna räknades i militiestaterna 1729 till ammunitionsbetjänte.
Tillfälligt tillsatt utskott vid ståndsriksdagen 1723 för beredning av placeringen av de officerare som återvänt hem efter krigsslutet.
I Sverige senast från mitten av 1700-talet och i Ryssland från och med 1716 (rangklass 6–13) officer som tjänstgjorde som närmaste biträde åt kommendanten i en fästning eller annan garnisonsort med uppgift att sköta vakthållningen och att upprätthålla ordningen i garnisonen. Platsmajorer fanns även i garnisonerna i Gamla Finland.
Sammanträde med vanligtvis samtliga ledamöter i en beslutsfattande församling eller styrelse, till exempel senaten, en domstol eller en nämnd. Från 1721 sammanträde med någon av den svenska ståndsriksdagens kamrar eller något av dess stånd, motsatt: ständerna, eller möte mellan beslutsfattare i ett ämbetsverk, under autonoma tiden också senaten. Från 1907 används termen om enkammarlantdagens, senare riksdagens, beslutande organ.
Skattedistrikt och kyrkoby. Enligt skatteboken för Novgorods votiska femtedel år 1500 var Ladogakarelen indelat i sju pogoster, som i sin tur var indelade i perevarer eller sällsynt i voloster. I kyrkligt avseende omfattade en pogost en ortodox församling. I den ryska texten i Nöteborgs fredsfördrag 1323 motsvarades pogost av svenskans gisslalag.
Område för polisbevakning och polisverksamhet på landsbygden eller i en stad. Polisdistriktet förestods av en poliskommissarie.
Domare i polisrätt 1816–1869, senast 1873, vanligen den av polisens högsta befäl, polismästaren eller polismästaradjointen, som hade juridisk utbildning med domarbehörighet och som dömde i mindre brott och i förseelser mot diverse under polismyndighetens övervakning liggande stadgor, till exempel ordnings- och hamnstadga.
Ämbetsexamen för polismyndighet, innehållande utbildning om särskilt brott och brottsutredning.
Under 1700-talet förekommande benämning på poliskonstapel.
Från 1903 samlande beteckning för stadspolisen, poliskommissarieämbetena på landsbygden och de landsomfattande specialenheterna: ordningspolisen, kriminalpolisen och Skyddspolisen. I statskalendrarna under autonomin var ”polisinrättning” också en samlande benämning på en stads två poliskammare. Benämningen användes också i statskalendrarna under 1800-talet om poliskammaren i Åbo (grundad 1816) som bestod av polismästaren och ett antal rådmän, årligen utsedda av magistraten, med biträde av två notarier, en aktuarie och kanslist.
Från och med 1816 om myndighet under generalguvernören, från 1837 länets guvernör, som övervakade ordningen i stadens polisdistrikt. Fram till 1867 hade poliskammaren domsrätt över smärre brott. Den förestods av en polismästare och bestod av två ledamöter ur stadens styrelse, en justitierådman och en annan tjänsteman, gårdsägare eller näringsidkare. Poliskammaren utsågs för ett år i taget av länets guvernör i samråd med magistraten. Den avskaffades 1897 och ersattes 1903 med polisinrättning. Under svenska tiden 1774 polismästarens kontor, i anslutning till magistraten. Poliskammaren ansvarade för handläggningen av stadens ordningsärenden och vissa andra administrativa ärenden rörande gatuunderhållet, renhållningen, samfärdseln, byggverksamheten och brandsäkerheten. Dylika kammare fanns inte i Finland. Den första poliskammaren grundades 1816 i Åbo, 1826 i Helsingfors, 1836 i Viborg. År 1897 fanns en poliskammare också i Tammerfors och 1903 ytterligare i Björneborg, Tavastehus, Kuopio, Hangö och Vasa (Nikolaistad). I Helsingfors leddes verksamheten av en polismästare biträdd av en underpolismästare. Ytterligare tjänstemän var en sekreterare och två notarier. Staden var indelad i två distrikt med var sin poliskommissarie. På detektiva avdelningen tjänstgjorde en poliskommissarie. Dessutom fanns det två kanslister. I Åbo respektive Tammerfors leddes verksamheten av en polismästare. I poliskammaren fanns två ledamöter. Den ena utsågs av stadsfullmäktige. Dessutom fanns en sekreterare. Vid detektiva avdelningen tjänstgjorde två poliskommissarier. I Viborg leddes verksamheten av en polismästare I poliskammaren fanns två ledamöter. Dessutom tjänstgjorde en sekreterare. Staden var indelad i fyra distrikt med var sin poliskommissarie. Den detektiva avdelningen saknades.
Befälsgrad under polismästaren och över poliskonstapel vid poliskammare i större stad tidigast från 1849, från 1903 vid ordningspolisen i stadspolisen. Poliskommissarien motsvarade en polismästare i ett polisdistrikt på landsbygden och i mindre städer utan poliskammare. Efter 1918 var kommissarien chef för personalen på en polisstation. År 1897 förekom poliskommissarier också som tjänstemän både inom en poliskammare och självständigt som en del av stadens förvaltning. Det senare var fallet i Uleåborg och Vasa där poliskammare saknades.
Från senare delen av autonoma tiden tjänsteman vid polisdistrikt i stad eller på landsbygden. Poliskonstaplarna arbetade under kronofogden respektive polismästaren med att upprätthålla ordning och säkerhet. Poliskonstaplarna räknades till polisbetjänte, polisbetjäning, i rang under överkonstapel.
Föreståndare för poliskammare sedan 1774, i Finland från 1816, ursprungligen en militär eller lagfaren civil tjänsteman med domarbehörighet och avlagd hovrättsexamen. Polismästarna ersatte lands- och stadsfiskalerna. Polismästarna utnämndes (och avskedades) under autonoma tiden av generalguvernören. Sedan självständigheten är polismästaren chef för polisinrättningen i en stad. I Gamla Finland kallades polismästaren vanligen stadsfogde.
Polismyndighetens domsrätt i smärre brottmål och förseelser rörande till exempel ordnings-, hamn- och byggnadsstadgan. Polisrätten avskaffades 1869 eller 1873, varefter ärendena behandlades av magistraterna. Dylika rätter fanns i Finland i städer med poliskammare, och enligt ryskt i Gamla Finland.
Av polismästaren sedan 1816 eller 1848 utnämnd tjänsteman som ansvarade för polisbevakning och patrullering i polisavdelning vid ett av stadens polisdistrikt, i rang över poliskonstapel. Polisöverkonstaplarna räknades till polisbetjänte, polisbetjäningen.
Den del av en stats, stads eller sockens, senare kommuns förvaltning som gällde befolkningens säkerhet, välstånd och bildning samt administration och förvaltning. Termen användes under svenska tiden, autonoma tiden och i början av självständigheten särskilt om verksamhet för tryggande av allmän ordning och säkerhet genom till exempel gevaldiger, sexman eller polisväsende.
Kollektiv benämning på lägre kommunala tjänstemän inom stads- eller statsförvalningen, under den tid som förvaltningsrätten kallades politirätt. Benämningen förekom ännu på 1920-talet. På 1700-talet användes den också som synonym till polisbetjäning.
Borgmästare i större stad som ansvarade för stadens administrativa förvaltning och magistraten, till skillnad från justitie- och kommersborgmästaren. Politiborgmästare förekom i Stockholm från 1636, fanns 1897 i Helsingfors, Åbo, Viborg och Uleåborg.
Ordningsvakt och chef för uppsyningsmännen i en stad. Den första anställdes i Stockholm 1675 på ämbetskollegiets stat, i andra större städer sorterade politigevaldigern direkt under magistraten och politiborgmästaren. Politigevaldigern ansvarade för ordningen i staden och dess byggnader (till exempel skola, hospital och fattighus) samt för till exempel brandväsendet.
Ordningsman, ordningsvakt.
Rådman, vanligen illitterat, som var medlem i magistraten och deltog i behandlingen av förvaltnings- och ordningsärenden. Litterata rådmän var å sin sida ofta justitierådmän. Politirådmän fanns även i städerna i Gamla Finland med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797. Från självständigheten avsåg benämningen en rådman som medverkade i frågor som gällde stadens administrativa uppgifter.
Ursprungligen plats för byte av kurir, postbud eller posthästar, från 1636 om postväsen som en enhetlig, på visst sätt organiserad offentlig (statlig) inrättning eller ett ämbetsverk. Ordet post användes först i ordet postbössa, som infördes genom ett kungligt brev från den 12 maj 1556. Det förekom i rådsprotokoll från 1630 också som per posta, det vill säga om persontransport med skjutshästar.
Bok i vilken de försändelser som en tjänsteman med fribrevsrätt inlämnade till en postanstalt för vidarebefordran. Termen användes från 1662 särskilt om en sådan bok som utställdes av Kanslikollegium och som fördes på varje postanstalt över de fribrev som lämnades in. Kostnaden för en tjänstemans fribrev fick uppgå till en viss maximisumma och postboken skulle månatligen av varje postmästare skickas till postkamreraren i Stockholm för granskning.
Kameral beteckning för edsvuren läs- och skrivkunnig person på landsbygden, som transporterade postförsändelser längs kronans postrutt till följande postbonde. Postbonden kunde i uppgiften biträdas av en postdräng. Postbonden fick bebo ett indelt posthemman, var befriad från vissa obligatoriska skatter och avgifter eller, huvudsakligen efter 1680, fick en kontant ersättning. Postbönderna övervakades av postdistriktens postinspektörer. I Finland avskaffades postbönderna samtidigt med det indelta postverket 1845, på Åland och i Åbolands skärgård först 1910. Därefter skedde all posttrafik mellan de större orterna med gästgivarskjuts och statsanställda postiljoner. Inom postverket betecknades postbönderna officiellt postförare.
Benämning på fribrevsrätt, särskilt en myndighets eller tjänstemans rätt till avgiftsfri befordran av tjänstebrev, exempelvis en lantmätares rätt att avgiftsfritt sända publika handlingar till en myndighet.
Från 1636 tjänstebeteckning för föreståndare för ett postkontor. Postförvaltaren, som vanligen kallades postmästare, ansvarade för postföringen i en stad som låg vid postrutten och hade även ett visst ansvar för närbelägna postbönder. Senare användes tjänstebeteckningen postförvaltare också om föreståndaren för ett postkontor på en ort på landsbygden. Postförvaltarens närmaste överordnade var från 1690-talet överpostdirektören, senare postdirektören och från 1889 postinspektören i det postdistrikt dit postkontoret hörde. Postförvaltarna utnämndes under svenska tiden av landshövdingen, från 1811 av senaten och från självständigheten av Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena. Postförvaltarna sorterade först under länsstyrelsen, efter 1686 under Kanslikollegium och från 1811 under Senatens kansliexpedition, med undantag för 1881–1888 och från 1892 då de sorterade under Civilexpeditionen respektive Kommunikationsexpeditionen. Från självständigheten sorterade postförvaltarna under Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena. Tjänstebeteckningen postförvaltare ersattes 1927 med (poststations)föreståndare.
Postbondes gård, posthemman, posthåll, fungerade som anhaltstation för stafettposten och inlämningsplats för post på landsbygden. Postgårdarna avskaffades 1845, i Åbolands skärgård och på Åland 1910. Från 1920-talet användes benämningen om liten postanstalt som sköttes som en bisyssla av någon och som endast distribuerade brevförsändelser, vissa också vanliga inhemska paket.
Vid kronans postrutt beläget hemman vars bonde verkade som postförare till och från ett annat posthemman, mot att han fick vissa lättnader i allmänna skatter och avgifter eller en ersättning i reda pengar. Posthemmanen låg alltid vid de viktigaste kommunikationslederna. Avståndet mellan posthemmanen skulle 1636 vara 20–30 km. Posten befordrades enligt ett stafettsystem, eller genom att posthemmanet höll hästar åt postverkets ridande eller åkande postiljoner. Posthemmanen avskaffades 1845 då postväsendet omorganiserades, dock inte i Åbolands och Ålands skärgård där det indelta postverket indrogs 1910.
Ursprungligen den ryttare som red ledarhästen i ett ekipage. Från 1674 användes beteckningen om en av postverket anställd person som ridande transporterade posten till följande postanstalt, med hjälp av posthemmanens eller posthållens hästar. I postordningen 1636 var postiljonen synonym med postbud, postbonde. Postiljoner fanns längs de viktigaste postlederna och övervakade särskilt postföringen till havs. De hade en viss uppsikt över postbönderna och ansvarade för postföringens säkerhet. Under 1700-talet betecknade ”postiljon” de postförare som med biträde av en postdräng förde posten mellan postanstalterna i städer och om de särskilda postförare som följde med postdiligenserna och som hade uppsikt över värdefulla postförsändelser. I Ryssland var en postiljon från 1716 en lägre postanställd, motsvarande soldat eller efrejter i militären, med uppgift att trygga säkerheten vid transporten av postförsändelser mellan postanstalterna. Även vid postförvaltningen i Gamla Finland fanns postiljoner mot slutet av 1700-talet. I autonoma Finland användes benämningen postiljon från 1858 om brevbärare (ursprungligen bara i stad) som (fram till 1885 mot särskild betalning, därefter gratis) bar hem posten från postkontoret till adressaten. Efter 1881 var postiljonen en brevbärare, postsorterare eller postförare.
Från 1620 chefsbefattning med varierande tjänstetitlar vid Kunglig Majestäts kansli. Postinspektören var chef för enspännare och länsbudbärare. Tidvis under 1645–1704 var ”postinspektör” en tjänstebeteckning för chefen för svenska postverket. Efter 1685 var ”postinspektör” en inspekterande tjänsteman vid generalpostkontoret och högsta posttjänsteman i ett postdistrikt. Postinspektörerna i postdistrikten övertog från landshövdingarna tillsynen över verksamheten vid lokala postkontor och över postbönderna. Vanligen utsågs postförvaltaren i landshövdingens residensstad till distriktets postinspektör. I Gamla Finland var ”postinspektör” från 1744 titel på föreståndarna för några postkontor. Under autonomin var ”postinspektör” från 1846 tjänstebeteckning för föreståndaren för ett postkontor i en mindre stad. Efter 1889 var postinspektören föreståndare för ett postdistrikt. I folkmun kallades postinspektören postkontrollör.
Mindre segelfartyg avsett för mer eller mindre reguljär post- (och passagerar)trafik mellan två orter. Postjakterna innehades och sköttes av postrotehemman. Postjakter började förekomma efter 1685 och användningen reglerades 1704. Posten skulle förvaras i en vattentät postkagge och jakten förestås av en kapten (eller skeppare) med flera postjaktskarlar som besättning. De bekostades med medel ur postkassan. Postjakter gick över Ålands hav 1723–24, 1727–1732, 1764–1779, från Stockholm längs sydfinska kusten till Reval 1687–1689 och mellan Porkala och Reval 1690–1691. De var mer beroende av väder och vind än postbåtarna som roddes av postbönder. Den svenska sjöposten mellan Sverige och Finland upphörde 1821.
I Sverige från 1636 om postanstalt i en stad som låg vid kronans postrutt och vanligen i den borgares hus vilken hade utsetts till postmästare av rådmännen. Postmästaren biträddes av postkontorsbetjänter. I Ryssland var postkontor från början av 1700-talet benämning på en stor postanstalt, senare allmän benämning på postanstalt. Under senare hälften av 1700-talet fanns olika kategorier av postkontor. Mindre postkontor erhöll 1799 benämningen postexpedition. I Gamla Finland fanns postkontor, som 1744 benämndes poststationer (počtovovaja stancija) och postexpeditioner. Under autonomin började från cirka 1860 benämningen postkontor användas om en fullständig postanstalt av I:a eller II:a klass, vilken under ledning av en postförvaltare skötte alla de ärenden som hörde till postverket. Postkontor började också grundas på landsbygden. Deras befogenheter var mer begränsade än städernas postkontor och under sig kunde de ha mindre postkontorsfilialer.
(Under 1600-talet) om postföring till fots. Efter 1718 indelades postgången också i ständig post, paketpost, ryttar(e)post, ränn(e)post, ridpost och extra post.
Från 1622 benämning på föreståndare för ett postkontor, även kallad postförvaltare. Postmästaren var fram till 1680-talet en edsvuren läs- och skrivkunnig arrendator av postkontor och dess postförsändelser, eller en person som förlänats ett postkontors postavgifter som lön för postförvaltningen i och omkring en viss stad. Efter 1686 var postmästaren en edsvuren poststatstjänsteman, vars lön betalades ur Postkassan. I Ryssland var ”postmästare” från 1665 titel på chefen vid utrikespostförvaltningen, från 1710 på chefen för postanstalter på olika nivåer. I guvernementsstäderna fanns guvernementspostmästare under vilka kretspostmästarna i kretsstäderna lydde. I Gamla Finland förestods postkontoren av postmästare.
Från och med 1673 av postfunktionär iordningställt paket, som innehöll ett antal till en och samma postanstalt adresserade brev.
Skriftlig handling för kontroll av postföringen till lands. Postföraren uppvisade postpasset vid postkontoret. I passet antecknades försändelsens ankomst, avfärd och den transporterade postens natur (säck, väska, lösväska m.m.). Termen förekom redan under medeltiden, under 1500-talet användes ”passebord”, och stadgades för det indelta postverket 1646. Den var i bruk till och med 1845. På 1700-talet syftade postpass också på den handling som bestyrkte någons rätt att anlita kronopostskjuts. I det fallet utfärdades postpasset av postmästaren i en stad eller en postförvaltare på landsbygden.
Kronans ensamrätt att upprätthålla postväsende. Tidvis hade kronan också rätt att granska försändelsernas innehåll. Postregal infördes delvis 1636 och blev fullständigt 1686. Sedermera kallades det postmonopol. Inkomsterna av postväsendet utgjorde del av de årliga statsinkomsterna. År 1835 fick postverket också monopol på försändelserna utomlands. I mitten av 1800-talet sköttes posttransporter av privata postentreprenörer i svårtillgängliga trakter och i Insjöfinland med ångbåt. År 1874 infördes ett partiellt postregal på nytt. Privat postverksamhet fick inte utan tillstånd idkas vare sig till sjöss eller till lands med privata färdmedel. Fullt postregal för brevpost återinfördes 1877. Formellt kunde privata entreprenörer ansöka om tillstånd för postföring, men sådana beviljades inte.
Stadga som reglerade förhållandet mellan postverket och allmänheten.
Från cirka 1734 och under förra delen av autonoma tiden om plats för ombyte av postförare, posthästar eller postvagnar. Benämningen poststation användes också om huvudort eller knutpunkt för postsamfärdsel, eller en svensk postanstalt i utlandet. Under lilla ofreden var ”poststation” en av de benämningar som användes om de anstalter som inrättades för befordran av post, kurirer och tjänstemän. Det var även benämning på de postanstalter som inrättades i Finland under stora ofreden av de ryska ockupationsmyndigheterna. I Ryssland var en poststation från 1799 en station vid allfartsvägarna för postföringen och övervakningen av landsvägstrafiken. Under autonoma tiden efter 1860-talet och självständighetstiden var en poststation en underavdelning till ett postkontor eller en postexpedition vid en tågstation, med en poststationsföreståndare som chef. Poststationerna erbjöd endast enkla postningstjänster, inte värdeförsändelser.
Sammanställning av bestämmelser om postavgifter; instruktion för beräkning av postavgifter, den första officiella taxan för postlinjen från och till Stockholm 1638. Avgiften berodde på brevets vikt. Priset för förändelser mellan andra orter i riket fastställdes av de olika postmästarna. År 1692 infördes en riksomfattande posttaxa. Breven skulle taxeras efter vikt och befordringssträckans längd. Tre avståndsklasser på 20 mil fastställdes. För längre sträckor tillkom nya avgifter för varje 10 mil. Posttaxorna gavs under 1700-talet ut som särtryck. De trycktes under 1800-talet i almanackan. År 1816 fastslogs att postavgiften i taxan skulle beräknas efter ryskt viktsystem. År 1845 infördes i Finland frankostämplade kuvert. Frimärken infördes 1856. 1845 infördes en enhetstaxa på 10 kopek. Den var dyr för kortare sträckor och därför infördes en avgift på 5 kopek 1850. År 1875 återgick man till enhetstaxa.
Den offentliga organisering som innefattade alla enskilda myndigheter och åtgärder som behövdes för att sköta transporten och distributionen av postförsändelser. I Sverige inrättades postverket 1626 i anslutning till Kanslikollegium för att sköta tjänstepost, postmästare i utlandet och kurirväsendet. År 1636 blev inrättningen ett indelningsverk med posthemman runt om i riket, vilka förpliktades att utföra postföring. Huvudansvaret för postväsendet förlänades periodvis till överpostmästaren vid Stockholms postkontor fram till 1677 då postväsendet återbördades till kronan och inrättades vid Kanslikollegium. År 1685 blev postväsendet ett affärsdrivande statligt verk, vars inkomster användes till att upprätthålla postgången och postväsendet. Samtidigt upphöjdes postkontoret i Stockholm till centralt ämbetsverk och fick 1697 namnet Generalpostkontoret med en överpostdirektör som chef. Överpostdirektören verkade under Kammarkollegiums tillsyn fram till 1801, då Postdirektörskansliet blev ett separat ämbetsverk (fram till 1809). Det regionala postväsendet övervakades fram till 1685 av landshövdingarna med bistånd av postkontrollörer. Därefter sköttes uppgiften av postinspektörer, även under autonomin fram till 1890, då det finska postverket slogs ihop med det ryska post- och telegrafverket. Centralförvaltningen sköttes i Finland från 1811 av Postdirektionen och från 1881 av Poststyrelsen, som 1927 slogs ihop med Telegrafstyrelsen och bildade Post- och telegrafstyrelsen.
Läderväska med lock och överslag i vilken post transporterades mellan postanstalter, eller från en postanstalt till ett postombud. Postväskan användes i tjänsten av post- eller diligensförare. Det var förbjudet för postföraren att ta emot postförsändelser under färden. I praktiken gjorde man ändå det. År 1661 infördes en sidoficka, ”yttersta öppna säcken”, där dylika postförsändelser lades. Postväskan skulle efter 1673 förseglas med järnbeslag och kedja, lås och nycklar. Var och en av adresserna utmärktes då på en brevkarta, som på ankomstorten jämfördes med adresserna på de enskilda breven i postväskan.
Samling kyrkogods vilkas inkomster användes till att betala lönen för en viss befattning inom kyrka eller skola. Inkomsterna kan också ha använts för att täcka kostnader för hospital. De medeltida domkapitlens medlemmar innehade i regel prebenden. Efter reformationen användes prebenden i stor utsträckning till avlöning av biskopar, professorer och lektorer.
Gård vars inkomster gick till lön eller löneförbättring åt en kanik under medeltiden. Efter reformationen gick inkomsterna till en biskop, professor eller en lektor vid akademi eller skola. Uttrycket kunde också beteckna en gård som tillhörde en prebendestiftelse.
Hemman vars inkomster gick till att betala lönen åt innehavaren av en viss kyrklig eller skolastisk befattning, särskilt biskop, professor eller lektor. Prebendehemmanen indrogs senast 1922 till Vederlagsfonden eller staten.
Pastorat vars inkomster gick till att avlöna eller förbättra lönen för en biskop, professor eller lektor eller som fungerade som verksamhetsbidrag åt en viss institution, särskilt akademin i Åbo. Den som erhöll tjänsten blev samtidigt kyrkoherde i församlingen som i praktiken sköttes av en kaplan eller av en av kyrkoherden anställd adjunkt. Benämningen förekom mera allmänt i Finland efter reformationen, och motsvarades av annexpastorat i Sverige. Prebendepastoraten indrogs senast 1922 till Vederlagsfonden eller till staten.
Skyldighet att ställa egendom, jord eller kapital till ett prästämbetes eller en universitets- eller gymnasielärares förfogande, i Sverige ofta kallad annexskyldighet.
Präst som predikar i ämbetet: kyrkoherde, kaplan, pastorsadjunkt m.m., tjänstebeteckning för präst vid bönehus- och bruksförsamling samt vid hospital, fängelse, slott, militärkår, regemente, skvadron eller bataljon. ”Predikant” är också benämning för präst i predikosyssla (till exempel aftonsångspredikant) och präst som avlägger predikoprov inför prästval.
Obligation som förvärvas som vinst utan avgift.
Till exempel om förköpsrätt till jord.
Ordförande särskilt i domstol, konsistorium, akademi eller lärt sällskap och i utskott eller ofrälse stånd i ståndsriksdagen; benämning på ordförande i några organ med kollegialt beslutfattande vilka i Gamla Finland i regel var av svenskt ursprung, såsom konsistorierna och kämnärsrätterna.
Den officiant som ledde disputationsakten vid ett universitet. Under 1700-talet var det vanligt att preses också hade författat avhandlingen. Som ersättning erhöll preses en presidieavgift av respondenten.
Ledande tjänsteman vid statligt ämbetsverk 1529–1809, till exempel kollegium eller hovrätt, eller en av Kunglig Majestät förlänad titel för ett samfunds ordförandeskap, till exempel i domkapitel, vetenskapsakademi eller borgmästare vid magistrat. Sedan 1918 är ”president” titel på republiken Finlands statsöverhuvud samt på den ledande tjänstemannen vid Högsta domstolen, Högsta förvaltningsdomstolen, Arbetsdomstolen och hovrätterna.
Beteckning på talman eller ordförande och en eller flera vice talmän eller vice ordförande i riksdagen, ett fullmäktige, utskott eller en institution. Talmannen fördelar i samarbete med presidiets övriga medlemmar ordet på ett sammanträde och utför den organisatoriska planeringen av sammanträdet eller annan verksamhet.
Byrå inom Försvarsministeriet. Pressbyrån grundades 1934 och skötte om försvarsmaktens nyhetsinformationsverksamhet, upplysningsarbetet samt organiserandet av informationsverksamheten i krigstid. Pressbyrån bytte hösten 1939 namn till Försvarsministeriets propagandaavdelning.
Medborgarnas rätt att offentligöra sina åsikter i tryck utan förcensur. År 1766 infördes tryckfrihet i Sverige. Den avskaffades 1772 då förhandscensur infördes. År 1865 godkändes en ny lag som byggde på principen om tryckfrihet. Den avskaffades 1867 då förhandscensur infördes på nytt. År 1905 avskaffades förhandscensuren igen och grundlagen 1906 fastslog att finländska medborgare hade tryckfrihet utan någon som helst form av förhandscensur. En ny lag om tryckfrihet avgavs dock inte under den autonoma tiden. En ny tryckfrihetslag stiftades 1919. Den fastslog att varje finländsk medborgare hade rätt att offentligöra sina skrifter i tryck utan att myndigheterna kunde ingripa. Varje medborgare som åtnjöt medborgerligt förtroende hade rätt att äga eller driva ett tryckeri. Under 1930-talet förbjöds dock vänstersinnade och osedliga trycksaker samt trycksaker i vilka kristendom förlöjligades. Åren 1939−1947 tillämpades krigscensur.
Lokal tjänsteman som underlydde Censuröverstyrelsen fram till 1919. Hans uppgift var att övervaka att ingen bröt mot censurreglerna i hans distrikt.
Juridisk handling som bevisar en persons eller ett samfunds rätt till förmåner.
Sedan medeltiden om ekonomisk undantagsförmån, cirka 1500–1906 också förerädesrättighet och ensamrätt att driva rörelse eller handel, liktydigt med monopol. Privilegium beviljades enskild person, stad eller viss grupp av personer (stånd eller yrkesgrupp) av vederbörande myndighet (i regel regenten eller regeringen). Termen används också om urkund, dokument, som innehåller uppgifter om ett privilegium.
Innehavare av befattning i den högsta kategorin av lärartjänster vid universitet, högskola eller akademi. ”Professor” är även en titel för chefsbefattning vid vetenskapliga institutioner och hederstitel förlänad av Kunglig Majestät, från 1918 republikens president. Enligt rangordningen 1735 hade professorerna rangklass 36.
Titel som under medeltiden var synonym med ”doctor” och ”magister”. Beroende på tid, universitet och fakultet kunde benämningen användas om en person som innehade den högsta lärda graden och hade rätt att föreläsa offentligt. Under senmedeltiden i Norden blir professor den vanliga titeln för en universitetslärare som är knuten till ett bestämt universitet och som deltar i universitetsförvaltningen.
Befattningshavare i kronans eller en stads tjänst från och med 1600-talet, också i ett läns tjänst från 1700-talet (provins i Gamla Finland), som hade i uppdrag att sköta vissa polisiära eller fiskala uppgifter, övervaka fångar och verkställa utdömda kroppsstraff, därför stundom liktydigt med bödel, skarprättare och kallad flagellator, horepiskare m.m. Avstraffandet sänkte profossens status och gjorde beteckningen profoss liktydig med bödel, skarprättare.
Militär befattningshavare som övervakade ordningen bland soldaterna, utförde åtal i krigsrätten samt verkställde bestraffningar. Benämningen användes ibland även om en militär befattningshavare som ansvarade för proviantanskaffningen. Högsta värdigheten innehades av generalprofossen, senare kallad generalgevaldiger. Under honom sorterade regements- och kompaniprofosser.
Biträde åt lands-, stads- eller häradsprofoss som hjälpte till i dennes sysslor och framför allt verkställde kroppsstraff. Ifall av förtroendevald piskare, kallad liktor.
Från slutet av 1700-talet allmän stämning till kreditorer (eller arvingar) om förlust av fordringsanspråk, såvida det inte gjorts gällande inom utsatt tid. Termen användes också om själva handlingen som fastställde en dylik tidsgräns.
Under medeltiden: den gästning av församlingarna som en biskop eller ärkedjäkne utnyttjade under sina visitationsresor i stiftet. Ursprungligen innebar prokurationen livsmedel, drycker, uppehälle m.m., men så småningom ersattes den av en summa pengar. Eftersom prokurationen var förbehållen det andliga frälset behandlades eventuella underlåtelser av en andlig domstol.
Av kejsaren utnämnd hög ämbetsman i anslutning till senaten, som direkt under generalguvernören övervakade domstolarnas och förvaltningens laglighet samt förvaltningens ändamålsenlighet genom att närvara vid senatens och domstolarnas sessioner, granska protokoll och fungera som landets högsta åklagarmyndighet. Prokuratorn fick instruktion 1812, med rang i fjärde rangklassen. Han blev chef för Prokuratorsexpeditionen efter 1892 och kunde anmäla oegentligheter i förvaltningen direkt till kejsaren. Prokuratorn skulle delta i senatens plenum och departementens sammanträden och utarbetade betänkanden på senatens begäran. Under svenska tiden hade ämbetet motsvarat justitiekanslern. Efter självständigheten ändrades beteckningen prokurator 1918, formellt 1919, till justitiekansler. Prokuratorer hade också funnits under medeltiden, svenska tiden och i Gamla Finland.
Under medeltiden tjänstebeteckning för den tjänsteman som företrädde ledningen i Uppsalakollegiet i Paris, formellt innehades uppgiften av rektorn vid Uppsala domskola. Prokuratorn höll fyra gånger om året sammankomst med studenterna och övervakade studenternas skuldsättning. Ingen student fick skuldsätta sig över ett visst belopp utan prokuratorns tillstånd. Prokurator var också en titel för förvaltare av kyrkors eller ordenssamfunds förmögenheter och fullmäktig i den kanoniska rättegångsproceduren.
På 1600- och 1700-talen advokat som av part och mot arvode hade blivit utsedd till ställföreträdare och sakförare under en rättegång, fram till 1680-talet också person som prövats skicklig av hovrätten att där verka som advokat. Efter 1680 avsåg prokurator huvudsakligen av rådstugurätt godkänd advokat i en stad. Allmänt: åklagare, ombudsman, syssloman.
I Ryssland inrättades 1722 prokuratorstjänster för att utöva Dirigerande senatens övervakningsuppgifter. Redan 1711 hade fiskaltjänster inrättats för liknande uppgifter, men de drogs in 1729. Senare biträddes prokuratorerna av anvalter. Prokuratorerna som var placerade vid centrala och provinciala ämbetsverk och högre domstolar hade till uppgift att övervaka lagligheten i ämbetsverkens och domstolarnas verksamhet samt att tillvarata kronans intressen. I Gamla Finland fanns under ståthållarskapsperioden 1784–1797 prokuratorer vid de högsta ämbetsverken och flera högre domstolar. Dessa räknades till rangklass 7 eller 8. Guvernementsprokuratorstjänsten existerade ända till 1812. I kejsartidens Ryssland var ”prokurator” också en beteckning för kejsarens ombud hos den Heliga synoden.
Benämning på ämbetsverk i senaten 1812–1917 och vid statsrådet 1918–1919, egentligen prokuratorn och Prokuratorsexpeditionen. Ämbetsverket ombildades 1919 till Justitiekanslersämbetet.
Allmän (handels)fullmakt på växel.
Ombud, senare också en anställd person, som genom en allmän handelsfullmakt har befogenhet att sköta prokurauppdrag, det vill säga allt sådant som gäller affärsföretagets rörelse, dock inte överlåta, söka inteckning eller upplåta rättighet i företagets fasta egendom eller tomträtt.
Akademisk högtid under vilken promovendi erhöll titlarna magister eller doktor. Antalet magistrar som promoverades begränsades till 50 vid varje promotion i Uppsala år 1730. Från 1779 hölls fakulteternas promotioner i Uppsala i domkyrkan. Promovendi var iförda skärp, vita silkesstrumpor och hade röda bandrosor i skor och vid knä. De blivande magistrarna kröntes med lagerkransar under kanonsalut. På kvällen hölls promotionsmiddag.
Den professor som leder en promotion.
Sedan svenska tiden om offentliggörande, kungörande av något, särskilt den handling som innebär ett uppgörande och undertecknande av offentlig handling som innehöll lag eller förordning. Promulgation skedde under svenska tiden genom Kgl. Maj:t (i rådet) eller regeringen, under autonoma tiden genom senaten (till 1899 och efter 1905), och mellan 1899 och 1905 genom kejsaren.
Av kungen och/eller regeringen (Kgl. Maj:t) till riksdagen för behandling inlämnat förslag till lag eller till utredning m.m., sedermera regeringsförslag. Förr användes termen även om redogörelser om landets förhållanden, vanligen rörande rikets förvaltning. Utrikes-, krigs-, inrikes- och justitiepropositioner var hemliga och behandlades i Sekreta utskottet, andra i berörda riksdagsdeputationer.
Vetenskapligt utbildad tjänsteman som vid sidan av en professor undervisar i normal och patologisk anatomi. Prosektorn ansvarar särskilt för den praktiska delen av denna undervisning, såsom obduktioner och dissektioner.
Inom lutherska kyrkan kyrkoherde som förestod en del av ett stift, kallat prosteri eller kontrakt. Prosten, även kallad kontraktsprost, hade uppsikt över förhållandena i prosteriets församlingar genom prostvisitationer och synoder. Från 1700-talet var ”prost” också en hederstitel som tilldelades förtjänt kyrkoherde. Han kallades betitlad domprost om han samtidigt var kyrkoherde i en domkyrkoförsamling. I Gamla Finland förekom båda slagen av prostar.
Kameral beteckning för prostgäll (prostgård).
Vanlig beteckning för kontrakt eller prosteri under reformationen och tills kyrkolagen 1686. Termen förekommer också i kyrkliga urkunder från 1300-talet, dock i okänd betydelse. Ursprungligen användes den också om boställe för prost.
Sedan 1500-talet kyrklig administrativ mellaninstans inom ett lutherskt stift. Ända från början har beteckningen kontrakt använts, likaså beteckningen prosteri (prostedöme), som i Finland efter svenska tiden blivit det vanligare uttrycket. Prosteriet eller kontraktet bestod av ett större pastorat eller flera mindre och förestods av en kontraktsprost, som samtidigt var kyrkoherde i ett av pastoraten. Kontraktsprosten bistod biskopen och domkapitlet i den kyrkliga administrationen av prosteriet. Prosteriindelningen i Gamla Finland återinfördes sannolikt först under kejsarinnan Elisabets tid.
Inom katolska kyrkan föreståndare för domkapitlet. Omkring 1300 definierades prostens ställning som lokalofficialat och absolut underordnad biskopens myndighet. Prosten ledde domkapitlets förvaltning. I allmänhet tillsattes prosten enligt kapitlets val. Sedan slutet av 1300-talet reserverade påvarna för sig ofta rätten att tillsätta de högsta kapiteldignitärerna. Det ledde till att prosten blev tvungen att söka påvens stadfästelse för valet. Också kungen kunde ha en viss patronatsrätt men 1476–1483 fastslogs prelatvalens frihet. I Åbo inrättades domprostvärdigheten först 1340.
Intresseförening bestående av präster inom ett kontrakt, motvarande gille för präster under medeltiden. Det är osäkert om dylika alls förekom i Finland. Däremot förekom prostkonvent i betydelsen ”med biskopen hållet prostmöte i ett stift”.
Det förhör som prosten skulle hålla med församlingen under en prostvisitation, eller det formella besök (visitation) som en kontraktsprost förättade i en av kontraktets församlingar på biskopens och domkapitlets förordnande, och som följde stadgandena om prostvisitationer i kyrkolagen 1686. Under 1500-talet utgjorde prosttingen också en andlig domstol i huvudsakligen äktenskapssaker och sedlighetsbrott, med landsprost (maarovasti) eller domprost som domare. Prosttinget behandlade därutöver ärenden rörande tiondeuppbörden, kyrkobyggnad och boställen, i häradshövdingens och häradsfogdarnas närvaro. Dessa domstolar uppgick så småningom i häradstingen.
Av kontraktsprost på uppdrag av biskopen och domkapitlet utfört kontrollbesök i en av kontraktets församlingar, under vilket prästerna och församlingsborna utfrågades om den kyrkliga verksamheten och kyrkans handlingar och räkenskaper granskades. Om prostvisitationer stadgades i kyrkolagen 1686, men de förekom redan under 1500-talet och förra delen av 1600-talet.
Av överhet eller myndighet utfärdat brev som tillförsäkrar skydd, säkerhet eller befrielse från någon prestation, skyddsbrev. Termen förekom också i de förordningar som tillförsäkrade vissa tjänstemän som tullbetjänter och postmän kungligt skydd. Att ofreda dem medförde särskilt stränga straff.
Formell anteckning eller dokument från ett möte eller annan sammankomst, vilket innehåller uppgifter om beslut och mötesgång. Protokollen är ofta utformade enligt standardiserad modell. I vissa fall är protokoll föreskrivet i lag, exempelvis protokoll fört vid rättegångsförhandlingar. Vid kollegiala centrala ämbetsverk upprättades sessionsprotokoll, där de närvarande ledamöterna uppräknades liksom även de behandlade ärendena. De fattade besluten antecknades i protokollet. ”Protokoll” kallades även handlingar som upprättades på grundval av myndigheternas sessionsjournaler. Protokoll är också ett uttryck för de regler, uppförande och kommunikation som gäller i ett visst sammanhang, exempelvis det diplomatiska protokollet. I utrikesförvaltningen finns det ofta en särskild protokollbyrå, avdelning eller sektion som ansvarar för dessa ärenden.
Riksdagsutskott under frihetstiden med uppgift att granska hovrätternas, kollegiernas och konsistoriernas protokoll, sedermera även andra myndigheters protokoll.
Civilmilitär person vid svenska flottan som ansvarade för livsmedelsförsörjningen vid ett truppförband, skeppsvarv och dylikt och som samtidigt bar huvudansvaret för det därtill hörande proviantförrådet. ”Proviantmästare” var även benämning på föreståndare för ett kronomagasin.
Titel för föreståndare för ett kronomagasin på landsbygden, i stad kallad magasinförvaltare. Sysslan kunde vara förenad med en annan landstatstjänst. I Åbo fungerade lanträntmästaren 1729 som proviantmästare.
Statligt avlönade läkare på landsbygden. De första tillsattes redan på 1600-talet i Sverige. År 1750 tillträdde den första provinsialläkaren i Finland sin tjänst. Provinsialläkaren övervakade distriktets allmänna sjuk- och hälsovård, sjukvårdspersonalen, sjukhusen och apoteken. De tillsattes av Collegium medicorum, från 1811 av Collegium medicum, från 1827 av Överstyrelsen för medicinalverket. Till uppgifterna hörde även att bekämpa epidemier och att utföra obduktioner. År 1832 fastslogs att provinsialläkaren fick ha privat praktik endast om det inte inkräktade på hans tjänsteuppgifter. Tyngdpunkten i provinsialläkarens uppgifter skulle då också ligga på förebyggande hälsovård. Från år 1857 skulle provinsialläkaren årligen skicka in en skriftlig rapport om tillståndet i distriktet till Överstyrelsen för medicinalverket. Provinsialläkartjänsterna indrogs 1939.
Ledare av en provins inom dominikanorden. Provinsialpriorn utsågs av provinsialkapitlet. Han hade inget fast residens utan alternerade mellan de olika konventen. Då han skulle väljas bildades kapitlet av konventets priorer samt två utvalda representanter från varje konvent, som tillsammans förrättade valet.
Domkapitelsledamot, som hade säte i koret, plats och rösträtt i kapitlet samt rätt att njuta prebendeinkomster. Rösträtt vid biskopsval utgjorde den viktigaste skillnaden mellan en fullvärdig kapitelsledamot och det lägre domkyrkokleresiet. Prelaterna tillsattes vanligen genom val av kapitlet. Från 1400-talet vållade den påvliga provisionsrätten och expektansbreven avsteg från regeln. Till receptionen anslöt sig upptagningsceremonier, tjänsteed och vissa avgifter. Antalet kapitelsledamöter varierade. För inträde krävdes vanligen en ålder av 20–24 år samt minst subdiakonvigning. De flesta hade full prästvigning. I Uppsala krävdes 1486 att varje kanik, som inte studerat teologi eller kanonisk rätt i minst fem år, under tre års tid skulle bedriva studier i kanonistik och själv bekosta sina böcker. Kapitelledamöterna hade en särskild ämbetsdräkt och deras hierarkiska rang framom det övriga prästerskapet framhävdes bl.a. i provincialsynoden i Tälje år 1279.
Inom lutherska kyrkan person som förrättade den offentliga gudstjänsten, särskilt högmässan, delade ut de heliga sakramenten och mottog bikt samt skötte andra kyrkliga förrättningar och själavård. Ämbetet förutsatte teologisk utbildning, ursprungligen prästexamen, som avlades inför domkapitlet och följdes av prästvigning (ordination). Bestämmelserna för prästvigning gällde även i Gamla Finland där domkapitlets uppgifter sköttes av konsistorierna.
Samlande beteckning för av kyrkoherdeämbetet utfärdade intyg, som grundade sig på uppgifterna i kyrkboken. Från 1824 förekom också benämningar som prästbetyg, prästsbesked eller prästsedel. Innan ämbetsbeviset infördes under självständighetstiden gick prästbevisen också under andra benämningar, beroende på den information som fanns i intyget. Kyrkoherden skulle från och med 1788 samla in prästbetyg i oktober månad från alla inflyttade, så att informationen fanns tillgänglig vid mantalsskrivningen. Uppgifterna skulle också säkerställa att fattiga, sjukliga, vanföra eller vanartiga inflyttade, som kunde belasta församlingens fattigvård, förvisades från församlingen.
I domkapitel förvarad bok innehållande de prästvigdas skriftligen upprepade muntliga prästed, försedd med ordinandens underskrift.
Kring sekelskiftet 1600 införd, i kyrkolagen sedan 1686 stadgad ed som avläggs vid prästvigning och som lagligen berättigar till ämbete och tjänst med åtföljande lön. I kyrkolagen 1869 kallas eden tro- och huldhetsed. Den hade sina rötter i ordinationslöftet som stadgades i kyrkoordningen 1571. Termen används också om den avskrift av en dylik ed som förvarades i det berörda domkapitlet. Genom 1686 års kyrkolag blev prästeden en ämbetsed som betonade hörsamheten gentemot överheten. Den gällde i Finland till och med 1868, varvid edsformuläret förkortades och förändrades. Prästeden avskaffades i Sverige 1893 och ersattes med prästlöfte.
Korporation bestående av prästerskapet och som genom av staten medgivna rättigheter intog en särställning i samhället, från och med Gustav Vasas tid (1523–1560) som statlig ämbetsmannakår, från och med 1650 och 1723 med lagfästa privilegier. Också detta prästerskaps representation vid ståndsriksdagen under svenska tiden och vid lantdagen under autonoma tiden avskaffades genom vallagen 7 (20) juli 1906.
Den jord som avsatts till underhåll av sockenprästen. Enligt landskapslagarna skulle prästgården ha en viss storlek. Den jord som lagts till prästgård skulle vara fri från skatt. Prästgården ingick i byalaget och var underkastad den allmänna lagens bestämmelser i byalagets gemensamma angelägenheter. Prästen skulle också bo i prästgården. Bönderna var skyldiga att uppföra byggnaderna medan prästen formellt skulle underhålla dem. En avskrift av en handling från 1411 i Nykyrko (Kaland) fastslog noggrant antalet byggnader och vilka nattbol som ansvarade för vilken byggnad.
Sedan 1892 officiell benämning på ordinarie församlingsprästs ämbetsbostad med tillhörande jordbruk och tilläggsbyggnader, tidigare under 1800-talet kallad kyrkoherdebord.
Äldre benämning på pastorat, särskilt konkret om den socken eller de socknar som utgjorde kyrkoherdens ämbetsområde. ”Prästgäll” användes också i betydelsen prästämbete, särskilt i sammansättningen ledigt prästgäll.
De förmåner och rättigheter som medlemmar av prästerskapet innehade. De första privilegierna utfärdades 1650, de förnyades 1675 och fastställdes 1723. Prästerskapet var i allmänhet befriat från lagmans- och häradshövdingeränta. Prästerskapet, till vilket samtliga lärare vid universitet, gymnasier och skolor räknades, erlade slottshjälp, medicinalfond och mantalspenningar. Biskopar med sitt hushåll och universitetets professorer personligen var dock befriade från mantalspenningar. I staden var prästerskapet befriat från all borgerlig tunga men erlade tomtören, den så kallade jordskatten och deltog i brandvaktens underhåll.
Nämnd för granskning av statligt eller kommunalt eller mellankommunalt organs beslut, särskilt sådan som granskade taxeringsnämndernas arbete och prövade klagomål i inkomst- och förmögenhetsskattefrågor.
Kategori av tukthusfångar 1889–1975 som arbetade med andra fångar, sov i samfällda sovrum och tillbringade sina lediga stunder i fängelsets allmänna utrymmen eller på fängelsegården. Kategoriseringen upprättades, från fall till fall, av föreståndaren. Ersattes 1975 med öppen tvångsinrättning(savdelning).
Offentliggörande, kungörande, tillkännagivande, handlingen att genom offentlig uppläsning eller i en skriven och tryckt handling föra i synnerhet en lag eller förordning till allmän kännedom. Publikation kunde avse tryckta handlingar med kungörelser från myndighet till allmän kännedom och efterrättelse, samt liknande tillkännagivanden från enskild person. ”Publikation” användes även om en tryckt skrift, bok eller tidning, i synnerhet om de gavs ut med jämna mellanrum eller i en serie, samt om publiceringen, utgivningen eller offentliggörandet av dessa.
Jordtal som användes som grund för grundskatten i bl.a. Österbotten. Ursprungligen skulle ett öre utgöras av vart karpland och två dagsverken av varje pundland. År 1557 kunde de senare utbytas mot en smörränta som fick benämningen dagsverkssmör.
Person som hade en eller flera förmyndare, ofta barn som mist sin far eller mor och hade en förmyndare som ansvarade för förvaltningen av ett eventuellt arv.
Skatt, tunga, utskyld.
Av Karl XI påbjuden avgift under påsktiden, ursprungligen för varje hjon, senare för varje som gick till absolution och nattvard. Påskpenningen utgjorde en del av det ordinarie prästerskapets årslön. Den avskaffades 1886.
Rätt att fiska flodpärlmusslor i strömmar, sjöar, åar och bäckar. Pärlfiskandet förklarades vara kronans regale 1691 och 1731. År 1747 fick enskilda personer mot anmälan rätt att utan avgift fiska pärlor. Villkoret var att pärlorna skulle erbjudas kronan till inlösning. På 1830-talet anmärktes att kronan inte hade utnyttjat denna rättighet och att pärlfisket i praktiken kunde betraktas som fritt. Pärlfisket förbjöds när flodpärlmusslan fridlystes 1955.

Q

Två kvitton varav det ena gick till den betalande, det andra till övervakande myndighet, förekom i ärenden som ledde till andra transaktioner än den vid kvittots utfärdande utförda och som krävde fortsatt myndighetsövervakning (till exempel bouppteckning vid arvskifte).

R

Mera folkligt om lokal förtroende- eller tjänsteman under svenska tiden som på arvode utförde föraktade sysslor som att samla in och avliva herrelösa djur och rensa latriner. Rackaren fungerade också ibland som bödelns medhjälpare och begravde bl.a. självmördare. I mera formella sammanhang kallades han politikarl.
By vars tomter låg i en rad, en så kallad enkel (eller ensidig) radby eller i två rader, en så kallad dubbel radby längs bygatan. I Sverige kallades den också långby.
Officiell värdighet och därav följande företrädesrätt 1672–1927, var tänkt att grunda sig på stånd, börd, ämbete och ålder. I rangordningar 1672 fastslogs den hierarki som gällde mellan ämbeten och tillhörande rang. I Ryssland var rang en hierarkisk position för tjänstemän, officerare och hovämbetsmän som bestämdes av den klass i vilken den officersgrad, civiltjänst och det hovämbete som dessa innehade var placerad.
Av regenten fastslagen klass eller särskild grupp i en rangordning, omfattande flera ämbeten eller tjänster med samma rang. År 1664 bestämdes att adeln vid de enskilda sammankomsterna skulle fästa avseende på herreståndet, förnämliga förfäders meriter och gammal släkt, förnäma tjänster och en hög och hedersam ålder. År 1672 miste börden sin betydelse och rangordningen bestämde de olika ämbetenas inbördes ordning oberoende av börd. Från 1672 fanns nio rangklasser eller rangnummer, 1680–1714: 28, 1714–1766, 1792–1809: 40 och 1897–1917: 14. Rangförhållandena mellan de olika ämbetena bestämdes i allmänhet av konungen dels genom rangordningar, dels genom särskilda förordningar och beslut. Enligt 1766 års av konungen gillade riksdagsbeslut upphävdes alla förordningar och resolutioner om rang, förutom den rangordning som gällde hovetiketten. Gustav III återupplivade inte rangordningen även om den i praktiken togs i bruk. Efter hans död ansågs att de gamla rangförhållandena åter hade kommit i kraft, fastän några formella beslut inte fattats. Rangordningen med tillhörande rangklasser avskaffades i Finland 1927.
Under autonomin och förra delen av självständighetstiden om person som i egenskap av misstänkt för brott men ännu inte dömd hölls i rannsakningshäkte under brottsundersökningen och rättegången. Senare kallades en sådan fånge häktad.
Under svenska tiden till förra delen av självständighetstiden om skriftlig handling rörande en rannsakan, visitation, besiktning, undersökning, granskning av något vid domstol eller förvaltningsmyndighet. Termen användes också om den fysiska verksamheten att rannsaka, undersöka, granska något, under svenska tiden ofta som en synonym till rättegångsprotokoll.
Förhörshäkte där rannsakningsfångar på polismyndighetens eller åklagarens bevåg hölls häktade som en säkerhetsåtgärd under den tid brottsutredningen varade. Det första egentliga rannsakningshäktet inrättades 1837. Rannsakningshäkten fanns dock inofficiellt redan från 1600-talet, genom att fången på länsmannens bevåg sattes under bevakning hos någon enskild bonde. Rannsakningshäktena ingick fram till autonomin i kronohäktenas verksamhet.
Från självständighetstiden om förhörsprotokoll vid polismyndighet. Under svenska tiden (från och med 1500-talet) och autonoma tiden benämning på domstolsprotokoll (dombok) vid allmän underrätt.
Meddelande eller redogörelse (i muntlig eller skriftlig form) från en underordnad tjänsteman till (närmast) högre instans. I Ryssland fungerade under förra hälften av 1700-talet handlingar som kallades ”donošenie” som föredragningshandlingar för kejserliga resolutioner.
Skola bestående av två eller fyra årsklasser, av vilka den fjärde omfattade två år. Undervisningen vid realskolan byggde på folkskolans lärokurser. Den tvååriga lägre realskolan gav en i synnerhet för praktiska yrken lämpad allmänbildning, den fyraåriga högre realskolan meddelade förberedande allmänvetenskaplig utbildning för inträde i fackskola.
Blankett som används för medicinrecept, en av Medicinalstyrelsen fastställd blankett för utskrivning av recept på alkoholhaltiga ämnen, införd 1922. Recept samt recept- och laboriatoriebok skulle på apoteken granskas av inspektören för alkoholhanteringen. År 1928 infördes att en läkarordination utskriven på särskild receptblankett enbart fick expedieras från ett apotek i den kommun det var utskrivet, eller om apotek saknades, från det närmaste apoteket. Medicinalstyrelsen skulle då också bestämma vilken maximimängd av alkohol som fick utskrivas på en och samma blankett. År 1932 förändrades praxis.
Under senmedeltiden och 1500-talet: mötesbeslut. Det kan ha fattats av en ständerförsamling, en lantdag eller ombud för riken eller fria städer. Recessen kunde ha formen av en högtidlig urkund, men den kunde också vara en deltagande parts uppteckning av en muntlig överenskommelse. ”Recess” kunde också användas för traktat, när överenskommelsen hade gjorts på en större sammankomst eller möte.
Period (räknat från visst datum) för vilken uppbördsmännen ska avge en redogörelse eller redovisning över skatteårets resultat för statsverket. Perioden varierade länge beroende på skatten. Den förenhetligades så småningom då flera skatter började uppbäras samtidigt efter 1794. Därefter redovisades fögderiernas årsresultat till länsstyrelsen vanligen inom maj månad, efter 1819 inom juni månad.
Indragning till kronan av jord och jordinkomster, som tidigare avsöndrats från kronan i första hand till adeln genom förläningar, pantsättningar eller donationer. Reduktioner är kända 1290–1717, men de kulminerade under Karl XI:s regering (1660–1697). Under åren 1290–1302 indrogs kyrkans rätt att uppbära böter och vissa avgifter. Från och med 1330 till 1409 indrog kronan tidvis gods som olagligt hade blivit frälse. Efter reformationen drog man in kyrkans egendom och inkomster till kronan. Under 1550–1650-talen indrog kronan tidvis skatter från gods som olagligt hade blivit frälse. Fjärdepartsräfsten genomfördes 1655–1687 och den stora reduktionen 1680–1717.
Riksdagsutskott under frihetstiden 1726–1756 med uppgift att behandla reduktions-, likvidations- och fordringsmål och att granska den vid föregående riksdag av ständerna tillsatta Reduktions- och likvidationskommissionens verksamhet. Uppgiften överfördes 1756 på Kammar-, ekonomi- och kommersdeputationens räkenskapsutskott.
Skatter som endast utgick ur jordfastigheter och som inte kunde utfärdas utan ständernas medgivande såsom jordeboksränta (ordinarie räntan) inklusive kvarn- och sågränta, kronotionden, arrendeavgift för kungsgårdar och kronofisken, avgifter för bergsverken och bruken, brännvinsarrende och i Lappland lappskatten. De reella utskylderna utgjorde en del av de årliga statsinkomsterna.
Redogörelse för innehållet i till exempel en muntlig eller skriftlig framställning, förhandlingar eller ett händelseförlopp.
Under svenska tiden tjänstebeteckning för vissa lägre kanslitjänstemän i ämbetsverk som tillhörde den ekonomiska förvaltningen (Kungliga klädkammaren, Kammarkollegium och Riksens Ständers Bank), med uppgift att föredra särskilt suppliker och att sköta sekreteraruppgifter. Tjänstebeteckningen ersattes i Sverige 1809 med referendarieråd, medan referendariesekreterare fortsatte att användas i det autonoma Finland.
Under autonomin beredande och föredragande tjänsteman i senatens expeditioner och Ekonomiedepartementets kansli, från 1918 i ministerierna och Statsrådets kansli. Referendariesekreteraren skulle ha juristutbildning, förutom i Ecklesiastikexpeditionen där prästutbildning hörde till tjänstekraven. Referendariesekreterarna hade till uppgift att bereda och föredra de ärenden som behandlades under departementets (expeditionens) sammanträden och föredra dem i senatens gemensamma plenum. En allmän referendariesekreterare var också chef för Senatens allmänna kansli. Referendariesekreterare ersattes 1922 med tjänstebeteckningen referendarieråd.
Höghetsrättighet, av latinets jus regale, i avseende på kunglig rätt till att utnämnda, göra nåd, benåda och nobilitera samt kunglig rätt till ekonomiska förmåner.
Regalrätt, kunglig ensamrätt, huvudsakligen den inkomst- eller vinstgivande ensamrätt som monarken eller kronan under svenska tiden och delvis också under autonomin hade till vissa verksamheter, vissa vattenområden och allmänningar och till att skjuta vissa djur, utnyttja naturfyndigheter och sköta för allmänheten avsedd inrättning såsom postväsendet och ensamrätt att utöva vissa näringar såsom tidvis brännvinsbränning.
Sedan reformationen och i prästprivilegierna 1723 ett pastorat vars kyrkoherde utnämndes av konungen. Man ansökte även om ämbetena direkt av konungen. Under svenska enväldet (1680–1693) var majoriteten av pastoraten regala. Efter 1693 tillsattes kyrkoherdetjänsterna i de flesta regala pastorat som om de hade varit konsistoriella. Domkapitlet gjorde en framställning om utnämningen till regenten, och underrättade landshövdingen. Karl XI gick så långt att han beslutade att också de kyrkoherdar som hade utnämnts av biskopen (till ”vanliga” pastorat) skulle stadfästas i sina ämbeten av konungen. Det innebar att av Finlands alla 199 pastorat hade endast 21 utnämnts av domkapitlet. Dylika pastorat uppkom genom att sockenkyrkan en gång i tiden hade byggts på kronans jord, som senare anslogs till kyrkligt ändamål (till exempel Rautalampi, Laukas och Viitasaari kyrksocknar).
Militär administrativ enhet indelad i bataljoner och kompanier. De svenska regementen hade sitt ursprung i de fänikor och fanor som uppsattes under 1500-talet. Under 1610- och 1620-talen skapades storregementen och landsregementen och från och med år 1636 fanns en fast regementsindelning.
Under 1500-talet benämning på regim, regering (till exempel kung Gustavs hårda och stränga regemente). Uttrycket förekom särskilt i sammansättningar med motsvarande betydelse: biskopsregemente, interims-, hushålls-, husbonde-, parti-, skräck-, sekreterarregemente, regementsråd. Det övergick under 1600-talet i betydelsen förmåga att regera eller styra, ledar- eller regentegenskap, välde.
Under 1600-talet den i rang främste av fältskärerna vid ett regemente. I början av det militära indelningsverket ingick i varje regementsstab en regementsbarberare med tre gesäller. Regementsbarberaren kallades senare regementsfältskär.
Militär befattning som chef för ett regemente. Benämningen har varit i bruk i Finland från och med 1800-talet.
Den högsta prästerliga befattningen vid en regementsförsamling. Regementspastorn var upptagen som ordinarie präst på regementets stater, oavsett om det var krig eller fred. Regementspastorn skulle en gång om året också närvara vid ett kompanimöte för att förrätta kristendomsförhör.
Civilmilitär tjänsteman med ansvar för upprättande av landskapets rotelängder, den militära skatteuppbörden och redovisningen av den. Regementsskrivarna tillsattes av Krigskollegium efter förslag från regementschefen. Regementsskrivaren uppbar de indelta hemmansräntorna och stod likt kronofogden för försäljningen av skattepersedlarna.
Den som har faktisk makt att regera över till exempel ett land, en armé eller en korporation.
I en stat som grundar sig på maktfördelningsprincipen är regeringen det organ som utövar den allmänna verkställande makten. Termen kan också avse aktiviteten, samt makten som organet utövar, det vill säga regeringsmakten. I det självständiga Finland är statsrådet namnet på regeringsorganet. Medlemmarna av statsrådet kallas gemensamt däremot regering, eller det mera ålderdomliga ministär. Regeringarna (ministärerna) uppkallas efter statsministern.
Grundlag som innehåller de fundamentala bestämmelserna för rikets styrelse och den statliga förvaltningen.
Från 1809 kollegialt ämbetsverk i Finland med 14 ledamöter som utnämndes av kejsaren och med generalguvernören som ordförande. Regeringskonseljen hade två avdelningar, Justitiedepartementet som ansvarade för rättsskipningen och Ekonomiedepartementet som skötte den civila styrelsen och den allmänna hushållningen. Ekonomiedepartementet var därtill uppdelat i fem expeditioner, Kansliexpeditonen, Finansexpeditionen, Kammar- och räkenskapsexpeditionen, Militieexpeditionen och Ecklesiastikexpeditionen. Regeringskonseljen verkade under prokuratorns tillsyn. År 1816 bytte Regeringskonseljen namn till Kejserliga senaten för Finland.
Makt som regeringsställning skänker en regering eller regent. I dess konkretare form används också termen regering, i betydelsen den regerande och styrande makten i ett rike. I ett system som följer maktfördelningsprincipen motsvarar regeringsmakten den högsta verkställande makten.
Tjänstebeteckning för hög föredragande tjänsteman i ett ministerium. ”Regeringsråd” ersatte från 1940-talet tjänstebeteckningen referendarieråd.
Åtgärd som tas på regeringsnivå.
Term som används om kronologiskt ordnade förteckningar över aktstycken, med angivande av datum, den plats där de utfärdats och ett kort sammandrag av innehållet. De första regestverken började utges på 1700-talet. Termen regestverk används också om kortregister.
Benämning på måttenhet för fartygs bärighet.
Tjänstebeteckning för den som registrerar mottagna och utgångna handlingar samt antecknar de vidtagna åtgärderna i ett särskilt register, ger upplysningar om ärendebehandlingens gång och har vård om arkivet. Registratorer förekom från 1600-talet i Kgl. Maj:ts kansli, i de svenska kollegierna och centrala ämbetsverken, under autonoma tiden i senaten och (från 1826) i Hans Majestät Kejsarens kansli för Finland, efter 1918 i ministerierna. ”Registrator” ersatte 1922 tjänstebeteckningen expeditör och upphöjdes till tionde rangklassen. De tidigare registratorerna fick då tjänstebeteckningen överregistrator av rangklass nio.
I Ryssland från och med 1717 tjänsteman (rangklass 13–14) vid centrala och regionala ämbetsverk med uppgift att föra diarium och register över myndighetens skriftväxling och att ombesörja arkivläggningen. Registratorstjänster förekom även i förvaltningen i Gamla Finland.
Samling föreskrifter beträffande uppträdande eller beteende i tjänsten.
Benämning på nyvärvat manskap, även soldat som genomgår grundläggande utbildning.
Tjänstebeteckning för föreståndaren för ett universitet sedan 1612 och förste läraren vid ett gymnasium samt högre och lägre elementarskolor med två klasser efter 1756, under autonoma tiden efter 1856. Rektorn övervakade undervisningens lagenlighet och förestod skolans förvaltning och lärarkollegiet. Motsvarande beteckning för kvinna: föreståndarinna, vid dövstum- och abnormskola: föreståndare. Benämningen användes under 1600-talet, i latinsk form, som honorärtitel för vissa föreståndare, exempelvis för Kgl. Klädkammaren (aff rectore), vid vetenskaplig akademi (rector academiæ), för rektorn vid akademierna i Uppsala, Åbo och Lund och gymnasierektorn i Åbo (rector magnificus) och för en till honorär rektor vid ett universitet utsedd, vid universitet inskriven, förnäm adlig studerande (rector illustris). Manliga rektorer utnämndes under autonoma tiden av senaten på Överstyrelsens för skolväsendet framställan medan kvinnliga rektorer utnämndes av Överstyrelsen. I Ryssland var rektor en styresman för universitet (inte andra läroanstalter). Trivialskolorna i Gamla Finland leddes av rektorer 1744–1788.
Rätt för medborgarna i en stat att, utan ingrepp från statens sida, bekänna sig till vilken religion eller religiös riktning de själva önskar, och att fritt utöva sin religion. I inskränkt bemärkelse: rätt för anhängare av visst religionssamfund att fritt utöva sin religion, vilket 1741–1809 gällde (protestantiska) utländska medborgare, 1889–1923 protestantiska oliktänkare. Religionsfrihetslagen 1923 innebar religionsfrihet för alla trosinriktningar, också rätten att höra till civilregistret.
Inom myntpräglingen den officiellt tillåtna avvikelsen uppåt och nedåt för genom myntordningar fastställd brutto- och finvikt, eller skrot och korn. I Sverige belagt första gången 1449.
Skrivelse varigenom en myndighet överförde ett ärende till en annan myndighet. Till remissen bifogades de handlingar som hörde till ärendet. Efter att behandlingen avslutats återställdes handlingarna till den remitterande myndigheten.
Person som återsände något, i synnerhe