Förvaltningshistorisk ordbok

Lista över hänvisningar

Gyldén, Claes Wilhelm , Samling af Författningar rörande Landtmäteriet och Justeringen af Mått, Mål och Vigt i Finland, jemte Anwisning eller Sak-Register , Helsingfors: H. C. Friis 1853 .

A

ad pios usus

Till fromma ändamål, vanligen använt om hemman anslaget för välgörande ändamål: kyrka, skola, hospital, barnhus, krigsmanshus, akademi och gymnasium. Hemmanet kunde vara av krono- eller frälsenatur, och hade överlåtits av kronan eller privatperson. I allmänhet fick ad pios usus-hemman inte säljas eller överlåtas till annat bruk.

akademihemman

Hemman anslaget för ad pios usus. Akademihemmanen var antingen skänkta av kronan eller enskild person med full äganderätt till universiteten eller som bidrag till avlöningen av lärare och tjänstemän (prebendehemman). Alla akademihemman var befriade från ränta och tionde, skjutsningsbesvär m.m.

allmänna kronofisket

Benämning på fiske i havsområde som låg utanför byalagens och hemmanens rår och som fick nyttjas av hela landets befolkning.

allmänning

Före storskiftet om skogs-, mark- eller vattenområde som ägdes av samfällighet och som fick nyttjas samfällt av befolkningen i området. Innebörden av allmänning varierade under medeltiden.Allmänningar förekom som krono-, by-, socken-, härads- och landsallmänning. De första reglerna finns i landskapslagarna och gällde stora skogar och mark invid åar. I östra Finland dominerade det halvnomadiska svedjebruket i de stora råskogarna. I sydvästra Finland hade man fasta åkrar med ägande som var baserat på personer.

allmänningsfisken

Fiske i insjöar, kronoskogars fiskevatten och vid kronoholmar som inte var kronan förbehållet. De som bodde i häradet eller socknen inom vars rår fiskeläget fanns, fick med landshövdingens tillstånd idka fiske mot en årlig avgift till kronan.

arvioland

I Savolax benämning på avsides liggande, före 1664 vanligen obeskattat, jordstycke som svedjades av ett enskilt hemman eller flera hemman samfällt. Arviolandet kunde ligga inom en annan sockens rågång. Det var ett slags motsvarighet till urfjäll i andra delar av Finland. Äganderätten fastställdes efter 1664 med arviobrev, varvid jordstycket också skattlades. Begreppet försvann med storskiftet.

avhyst hemman

Hemman utan byggnader som lagts i sambruk med en annan enhet (hemman, stad eller säteri) vilken stod för de därifrån utgående skatterna. Termen användes också om rå- och rörshemman som på motsvarande sätt lades under sätesgård. Det avhysta hemmanet upphörde som egen brukningsdel, men var fortfarande skyldigt att erlägga de utskylder och besvär som tidigare utgått därifrån.

B

bolägor

Samlande benämning på bol-, odal-, in- eller stångfallsägor, det vill säga åker, äng eller beteshage som av urminnes tid eller vid skattläggningen obestritt hade ansetts höra till ett visst hemman.

Benämning för en bebyggelseenhet, bestående av mera än ett hemman, som ensam eller tillsammans med några andra likadana enheter bildade en ägogemenskap, en samfällighet, vars marker i regel avgränsades från andra samfälligheter genom uppgångna rår. I kronans räkenskaper fr.o.m. 1500-talet uppträder byarna med eget särskiljande namn. Förvaltningsmässigt betraktades även enstaka hemman som byar.

byteshemman

Hemman som kronan lämnat i byte mot ett annat hemman. Efter 1808 endast fick ske med kejsarens tillstånd. Bytessökanden stod för kostnaderna för skattläggningen, som förrättades av lantmätare.

E

enstaka hemman

Under tegskiftet ett avskilt liggande nybygge på en bys utmarker som inte hade samfällda ägor med andra hemman och som kameralt utgjorde en by. Efter storskiftet förändrades benämningen till avsidesboende, ensamboende.Hemmansägaren hade full äganderätt endast till det avgränsade området.

F

förädlingsverk

Samlande benämning på industriell anläggning som bearbetade råvaror eller halvfabrikat, särskilt inom bergshanteringen och om sågar, kvarnar och stampverk.

H

handräckningsmanskap

Det manskap, bestående av skifteslagets delägare, som skulle biträda lantmätaren vid jordskifte samt vid uppmätning och kartläggning av jordområde.

hemman

Jordbruksfastighet som gav tillräcklig avkastning för att brukaren skulle kunna försörja sig och sin familj och betala skatt, i landskapslagarna gård som ingick i byn. Under 1500-talet blev ”hemman” en kameral beteckning för en självständig bebyggd och bebodd jordlägenhet, med eller utan arvsrätt. I jordeboken var hemmanet en självständig enhet med upptagna skatteenheter. Först genom storskiftet avgränsades ägorna från de andra hemmanen i byn. Efter sin skattebetalningsförmåga betecknades hemmanet som ett helt (1/2, 1/4 och så vidare) hemman och från 1630-talet som ett helt (1/2, 1/4 och så vidare) mantal eller delar därav. Hemmanen var indelade enligt a) ägorätten (krono-, skatte- eller frälsehemman), b) skattskyldigheten (avhyst, frälse-, frälseskatte-, förmedlat, krono-, kronoskatte-, skatte-, skattefrälse-, ödehemman, enstaka hemman m.m.), c) förmånstagaren (akademi-, annex-, arrende-, augments-, barnhus-, bergs-, boställs-, bruks-, dagsverks-, domkyrko-, donations-, gästgivar-, krigsmanshus-, lots-, militie-, häst-, prebende-, rusthållshemman m.m.) och d) storleken (bo-, fjärdings-, fullgärds-, helgårds-, stam- eller stomhemman m.m., och fjärdedelshemman, åttondedelshemman och så vidare). Termen hemman användes också i Gamla Finland.

hemmansförmedling

Skatteförmedling på enskilt krono-, skatte- eller frälsehemman. Hemmansförmedlingen föregicks av en undersökning och godkändes av landshövdingen.

hemmansklyvning

Delning av hemman i mindre delar så att andelarna i ägor, skattetal och allmänna avgifter (onera) proportionerades efter lotternas storlek. Hemmansklyvning skedde vanligen på grund av arvskifte eller försäljning. Hemmansklyvning förbjöds helt 1686. Den var tidvis tillåten eller helt förbjuden på krono- och skattejord. Förbudet var hävt under perioden 1747–1852. Frälsejord fick däremot klyvas. Klyvning fick ske efter myndigheternas prövning av jordens skattekapacitet, senare gick gränsen vid förmågan att försörja fem personer. Full frihet till hemmansklyvning infördes den 12 juni 1895 på över 5 hektar skattbar mark.

häradsallmänning

Vanligen skogsområde inom ett härad där områdets befolkning efter 1542 hade rätt till mulbete, jakt och fiske samt till att avskilja mark för nyodling för eget bruk. Häradsallmänningarna avskaffades successivt vid storskiftet. Nybyggarens rättsliga ställning på en häradsallmänning reglerades i Magnus Erikssons landslag. Allmänningsbonden var inte ägare utan åbonde och hans jord räknades som lösöre. Landslagen förbjöd svedjebruk på häradsallmänning.Förfoganderätten var efter 1542 inskränkt genom åtskilliga bestämmelser, förutom i norra Finland och Sverige. Från 1647 reglerades förfoganderätten striktare genom särskilt skogsordningar och förordningar om bergshantering, efter 1740 också om uppodling av kärr och mossar. Rätten att besluta om allmänningens förvaltning låg hos landshövdingen, sedan 1734 efter att häradsrätten hade hörts.

I

inlagt hemman

Hemman vars ägor odlades och brukades under ett annat hemman, utan att detta betalade några skatter och avgifter för hemmanet. Vanligen handlade det om ett obebyggt hemman som var för litet för att bära sig. Jordbruksområdet förblev utan skatt och ränta. Inläggning av hemman övervakades efter 1681 av kronofogdarna som fastställde åtgärden vid skattläggningen. Inläggning av hemman var efter 1724 också tillåtet då hemman lades under en stad, fästning eller andra publika inrättningar. Resultatet var i praktiken detsamma som vid förmedling.

J

jordagods

Från och med 1500-talet samlande benämning på fastighet på landsbygden bestående av jord med tillhörande boningshus, ekonomibyggnader m.m. Jordagodset kallades vanligen hemman eller säteri, sätesgård, och från och med 1800-talet lantgård eller herrgård.

junfru

Rymdmått för våta varor, också kallat ort, motsvarande 1/32 kanna eller cirka 8,2 cl. Ordet jungfru förekom även i fartygens eller stenläggningsarbetets redskapsterminologi (till exempel röst- eller märsjungfru, vant- eller bardunjungfru, jungfrublock, jungfrubända).

jungfru

Titel på sångerska vid hovkapellet på 1700-talet. Under medeltiden användes beteckningen i betydelsen ogift matmoder samt ogifta kvinnors jungfrubur (för unga kvinnor avskild del av boningshus vilken användes sommartid).

K

kameralt hemman

Hemman med jordeboksnummer, kameral taxeringsenhet eller mått på gårdens skattekraft och de skatteprestationer eller arrenden som gården skulle prestera.

kommissionskala

Benämning på den lantmäteriskala 1:20 000 som cirka 1748 togs i bruk av Lantmäterikommissionen (1748–1756) för sockenkartor. Skalan användes från och med 1783 också vid upprättandet av transportkartor och vid vägmätning.

kronans enskilda fiske

Havsfiske eller fiske i strömmar, åar och insjöar som sedan urminnes tid hade tillhört kronan. Där fick man fiska endast på landshövdingens tillstånd och mot avgift till kronan.

kronoallmänning

Skogs-, mark- eller vattenområde som tillhörde kronan och som låg inom ett hemmans eller en bys rår. Det utnyttjades samfällt till husbehov av befolkningen i det berörda området.

kronofisken

Samlande benämning på kronans olika fiskerier: det regala fiskeriet, allmänningsfisket och allmänna fisket i havet.

kronoholme

Holme i hav eller i större insjö som låg utom byalagens rår eller som sedan urminnes tid hade tillhört kronan.

kröning

Efter 1733 om kontrollering av mått, mål och vikt genom att man brännmärkte justerade förvarings- och transportkärl med kronans sigill och tecknade sitt personliga kontrollmärke därunder.

köpstad

Ort utan stapelstadsrättigheter som med särskilt tillstånd idkade försäljning av (vissa) varor.

köpstadsman

Handels- eller köpman i stad utan stapelrättigheter.

L

lantmätararvode

Till statlig lantmätare utgående arvode eller ersättning för privata och offentliga lantmäteriförrättningar 1766–1924. Arvodet uppbärs sedan 1924 av Lantmäteristyrelsen, medan lantmätaren uppbär månadslön ur statskassan. Arvodet utgick enligt fastställd taxa, förutom husrum och ved, skjutslega och kostpenningar.

lantmätarrevision

Från 1775 i Sverige och efter 1816 av länsstyrelsen och lantmäteriets högsta styresman genom kronolänsmannen föranstaltad revision av en lantmätares tjänsteförrättningar, förvaltning och arvodesräkningar samt fastställande av hans årliga arvode, reseersättningar m.m.Lantmätarrevisionen utfördes så att de på vilkas hemman lantmäteriförrättning skett inkallades genom kungörelse i kyrkan för granskning av åtgärderna och det utgångna arvodet. Den vidtogs till 1809 årligen, 1816–1848 vid behov och 1848–1887 årligen i något av länen.

lantmäterifiskal

Tjänst inrättad 1786 vid Lantmäterikontoret. Lantmäterifiskalen hade till uppgift att uppdaga och åtala tjänstefel, särskilt i anslutning till lantmätararvodet och storskiftesförrättningarna. Han hade samma värdighet och befordringsrättigheter som vice fiskalerna i hovrätterna. Lantmäterifiskalen erhöll lön på lantmäteristat och en del av de böter som utgick till lantmätare för ockerarvoden. Någon motsvarande tjänsteman fanns inte i Lantmäteristyrelsen under autonoma tiden.

löningshemman

Hemman vars skatter var anslagna till lön åt någon eller några av statens tjänstemän. Löningshemman förekom inom ecklesiastik-, civil- (lands-) och militietjänstestaten, där de indelades i häst-, fördels- och beställningshemman.

M

mantal

Ursprungligen ett mått på skattekraften hos jord, den jordareal på vilken en bonde med familj och tjänstefolk ansågs kunna leva. Från 1630 var mantal ett kameralt mått på ett hemmans andel i en by, fastställt genom lantmätning. Mantalet miste sin betydelse för skattläggningen under förra delen av 1900-talet, men kvarstod till 1997 som beräkningsgrund för en jordlägenhets andelar i allmänna områden, till exempel i fiskevatten.

medhjälpare

metodisk skattläggning

Från 1690 om skattläggning som utfördes enligt en lantmäteriinstruktion som utfärdats för ett specifikt skatteupptagningsområde. Metodisk skattläggning genomfördes i Nyland och Tavastehus län 1690, i Österbottens län 1749, i Savolax och Karelens län 1775, i Viborgs län 1828 och under loppet av 1800-talet också i Kuopio, Uleåborgs och S:t Michels län.

P

publika fullmäktige

Kollektivbenämning på av landshövdingen tillförordnade kronoombud för övervakningen av a) krono-, ecclesiastik- och militiejordlägenheter samt kronoallmänningar, b) bruk och bergsverk, c) hemman anslagna till prästboställen och Ad pios usus-ändamål samt från och med 1828 d) kloster och allmänna inrättningar i Viborgs län.

publik lantmäteriförrättning

Lantmäteriförrättning på offentlig mark (såsom militie- och civilstatens boställen, väg- och geografiska mätningar) och andra till lantmätare hörande uppgifter såsom inventering av kronans spannmålsmagasin. Motsats: lantmäteriförrättning på privat egendom, jämte de mätnings- och skattläggningsarbeten som delvis bekostades av kronan.

R

remiss

Förrättningsorder, huvudsakligen av landshövdingen till en landsstatstjänsteman.

remiss

Skrivelse varigenom en myndighet överförde ett ärende till en annan myndighet. Till remissen bifogades de handlingar som hörde till ärendet. Efter att behandlingen avslutats återställdes handlingarna till den remitterande myndigheten.

revisionsprocent

Den procentandel som tillföll statskassan för varje lantmäteriförrättning 1775–1887, ursprungligen för att bekosta direktörens lön, från autonoma tiden revisionskostnaderna. Revisionsprocenten slogs årligen fast i det lantmäterirevisionsutslag som avslutade en lantmätarrevision.Lantmäteriräkningarna sändes in varje år i januari av lantmätaren och granskades efter 1775 av landshövdingen och lantmäteridirektören gemensamt, från 1816 av landshövdingen. Därefter beräknades revisionsprocenten. Den användes huvudsakligen till att bestrida kostnaderna för revision av lantmätares förvaltning och tjänsteförrättningar.

revning

Från medeltiden fram till 1725 officiellt namn på lantmätning (för skattläggning), jämte karta och beskrivning av ägorna. Enligt Gyldén avsågs ägors avfattande på karta och dessas beskrivning för ekonomiskt ändamål.

rå- och rörshemman

Landbohemman som tillhörde det ypperliga frälset. De hade samma friheter som det säteri, vilket de lydde under. Enligt adelsprivilegierna 1612 och 1617 gällde detta alla de hemman som låg på säteriets marker. Privilegierna omfattade också eventuella nyanlagda hemman och torp. I praktiken räknades alla säteriet tillhörande hemman i samma by som säteriet. I Finland räknades också säteriets hemman i grannbyn, trots att detta var förbjudet 1638.

S

skatteförmedling

Förminskning av mantal och skatt på lagligen skattlagt hemman eller skattlagd jordlägenhet. Skatteförmedlingarna indelades i enskilda hemmansförmedlingar och skatteförmedlingar som omfattade en hel ort.

skattetal

Kameralt mått på jord från 1500-talet fram till att storskiftet var genomfört. Det innebar en beräkning av varje hemmans andel i a) byns skatter, b) det samfällda arbetet och c) avkastningen från samfällda ägor. Ursprungligen kallades det byamål i landskapslagen (cirka 1350). ”Skattetal” användes också om de i ränteundervisningarna för varje ort fastslagna titlarna (räntepersedlar, avgifter) i jordeboken. Av hävd fanns olika mätningssätt för att fastslå det kamerala värdet på ett hemman och hemmanets andel i allmänna skatter, avgifter och skyldigheter. De gamla skattetalen som användes i Finland ännu på 1800-talet.

skattläggning

I den svenska kameralförvaltningen förrättning genom vilken lägenheter som var skyldiga att prestera jordskatter till kronan blev taxerade och åsatta skattetal, såsom jordetal och mantal, eller någon annan grund enligt vilken jordskatterna skulle utgöras. Skattetalen och övriga beskattningsgrunder antecknades i jordeböckerna. I Gamla Finland ägde skattläggningar rum vid skattläggningsrevisioner, varvid revisionsjordeböcker upprättades.

skattläggningsmetod

Benämning på systematiskt tillvägagångssätt vid jordfastighets skattläggning och om själva instruktionen för en dylik skattläggning. I Finland infördes 1690–1848 den allmänna, den nyländska och den savolaxiska skattläggningsmetoden samt Österbottens och Viborgs läns skattläggningsmetod.

storskiftesberedning

Benämning på den kartläggning och utstakning av skiftesområdet, gradering av ägorna och fastställandet av tullantalet, på delägarnas bekostnad och utan delägares inverkan, vilken måste förrättas av lantmätare innan storskiftet fick inledas. Beredning förekom också i samband med skifteskomplettering, skiftesjämkning och intressentskifte och benämndes då skiftesreglering.

sämjodelning

All ägodelning som cirka 1759–1848 inte var ett storskifte eller laglig hemmansklyvning utan berodde på sakägarnas gottfinnande och beslut, både då det gällde verkställigheten och ägorna som delades.

T

tjänstemedhjälpare

Lantmäteribiträde på förordnande, enligt Kgl. Maj:ts förordning om lantmäteriet 1783 också vikarierande lantmätare, från 1803 av överdirektören examinerad lantmäterielev som därefter anställdes som biträde åt ett läns förste, andre eller tredje lantmätare, med lön på stat. Den vikarierande lantmätaren reducerades vid ordinarie, extra ordinarie eller kommissionslantmätares återinträde i tjänsten till dennes biträde.

transportkarta

Geometrisk karta som omfattade även lägenheternas skog och utmarker. Transportkartan åtföljdes av summariska ägobeskrivningar. Den avfattades i särskild skala.

U

urfjäll

Mindre jordstycke avskilt med gränsmärken och beläget utom hemmanets eller byns rågång. Jordstycket hade vanligen beslagtagits före rådragningarnas tid och kom efter tegskiftets genomförande att ligga inom en annan bys rågränser. Det räknades som adpertinens och ingick i stomhemmanets mantal. Urfjäll omnämns redan i landskapslagarna.

Ö

ödeskog

Från och med 1749 benämning på vildmark invid landsgräns eller bortom byalags rågång som tillhörde kronan och användes till kolonisation och försäljning av skogsprodukter. Gränsen mellan byalaget och ödesskogen skulle från och med 1775 utmärkas av lantmätare.