Vid storskiftet från 1766, formellt 1781, verkande temporär rätt, bestående av de ägodelningsrätter som berördes av en råtvist mellan två eller flera socknar, eller hemman i flera socknar, och som avgjorde ärendet.
Medicinalvikt motsvarande 356,3 g. Vikten användes av apotekare för uppmätning av medicamenter, i övriga fall användes viktualievikterna skålpund, lod och kvintin. Liber indelades i 12 uns, 1 uns= 8 drachmer, 1 drachma= 3 skrupel, 1 skrupel= 20 gran.
Medicinalvikt.
Mindre medicinalvikt motsvarande 1/8 uns.
Medicinalvikt motsvarande I/3 kvintin eller I/3 drakma (= 1,24 gram).
Viktsystem som användes vid probering av metaller, möjliggjorde stor noggrannhet vid viktbestämningen.
Kollektivbenämning på av landshövdingen tillförordnade kronoombud för övervakningen av a) krono-, ecclesiastik- och militiejordlägenheter samt kronoallmänningar, b) bruk och bergsverk, c) hemman anslagna till prästboställen och Ad pios usus-ändamål samt från och med 1828 d) kloster och allmänna inrättningar i Viborgs län.
Skatteförmedling på enskilt krono-, skatte- eller frälsehemman. Hemmansförmedlingen föregicks av en undersökning och godkändes av landshövdingen.
Benämning som användes under medeltiden och 1500-talet för en frälsemans huvudsäte. Efter mitten av 1500-talet började man använda benämningen säteri.
Hemman med jordeboksnummer, kameral taxeringsenhet eller mått på gårdens skattekraft och de skatteprestationer eller arrenden som gården skulle prestera.
Åbo på frälsets ströhemman som år för år, oberoende av skördens storlek, erlade en bestämd mängd spannmål och andra jordbruksprodukter till frälsemannen till skillnad från landbönderna på frälsesäterierna som vanligen erlade en överenskommen del av skörden till frälsemannen.
Benämning på landbonde som hörde till ett frälsesäteri och erlade en överenskommen del av den bärgade skörden, vanligen hälften, till adelsmannen som årlig ränta.
Boskap som sköttes av landbonde på frälsehemman men som tillhörde jordägaren. Kreatursskatten var under medeltiden vanligen 1 lispund smör per ko och 2 skålpund ull per får.
Förläning som kronan beviljade innehavaren på obestämd tid och som när som helst kunde indras till kronan. Motsats: donation.
Från och med Gustav II Adolfs regeringstid (1611–1632) av kronan till adelsman såld rättighet att uppbära grundskatten från vissa hemman.
Kronans egentliga äganderätt till all jord. Nyttjanderätten (dominum utile) överlät kronan åt bönderna med bördsrätt, mot att de betalade skatt.
Fullständig äganderätt och nyttjanderätt till jord.
Under autonoma tiden till och med 1930-talet förekommande benämning på skatteintäkter.
Tillskott, ursprungligen om särskilt anslagna tillfälliga inkomster (avgifter, böter, frivilliga gåror m.m.) för att upprätthålla en viss samhällsfunktion, till exempel fattigvården.
Bestämt antal dagsverken som årligen utfördes av varje hemman som en del av kronoskatten. Också extraordinarie dagsverken utkrävdes för kronans särskilda behov som 1652 fastslogs till på sin höjd tolv drängdagsverken och sex ökedagsverken.
Frälsesäteri som indrogs till kronan vid reduktionen på 1680-talet och som ombildades till boställe för en högre statstjänsteman, vanligen en officerare.
Räntetagare; under 1600-talet om en adelsman i hans ställning som uppbärare av kronointäkterna från de landbohemman som lydde under säteriet, övergående under 1700–1800-talen i betydelsen person som lever på inkomsterna (räntorna) av sin förmögenhet. Benämningen användes också om dylik (äldre) person som dragit sig tillbaka från sin (affärs- eller yrkes)verksamhet.
Hemman vars grundskatt kronan mot en viss köpeskilling hade överlåtit åt en enskild adelsman, inklusive rättigheten att för all framtid få uppbära den. De flesta köpefrälsehemman indrogs 1686. Köpefrälsehemman som, mot ersättning för oköpt ränta, förblev under ägaren, betraktades i adelsprivilegierna 1723 som adelns odalfrälse, oberoende av om hemmanet vid köpet hade varit ett kronohemman eller ett skattehemman.
Förläning som varade endast så länge innehavaren levde. Efter dennes död återgick förläningen till kronan. Motsats: donation.
Under 1500–1600-talet arbetsprestationer som av kronan utkrävdes för byggnadsföretag, under 1700-talet och första delen av 1800-talet om till antalet obegränsade tilläggsarbeten (skjutsning, körslor, spånad, tröskning), som vid behov krävdes av landbönderna på säterier och herrgårdar utöver hjälp- eller drängdagsverkena.
Krono-, frälse- eller kyrkohemman som brukades av en landbonde. Landbondehemmanen försvann under första delen av 1800-talet genom att landbonden inlöste hemmanet, hemmanet sammanslogs med stamgodset eller ombildades till en utgård med en arrendator. Landbondehemman var också en samlande benämning på under donationsgods, förläning, säteri, statlig eller kyrklig institution eller herrgård lydande hemman som brukades av en landbo som utsetts av stamgodsets ägare.
Inspektor för ränteriet, ombudsman som övervakade akademiskattmästaren vid universitetet, motsvarande curatores aerarii inom ordensväsendet.
Rysk orden instiftad 1725 efter Peter den stores död av hans gemål kejsarinnan Katarina I enligt hans planer.
Ursprungligen polsk orden instiftad 1325, men i modern tid instiftad av kung August II 1705. Den togs över av ryska kejsardömet under Nikolaj I 1831 i och med att Polen blev en del av kejsardömet och inkorporerades i den ryska ordenshierarkin.
Orden instiftad 1735 av hertig Karl-Friedrich av Holstein-Gottorp till minnet av hans gemål Anna Petrovna, dotter till Peter I. Orden inkorporerades i ryska ordensväsendet och hierarkin 1797 av Paul I.
Ursprungligen polsk orden instiftad 1765 av kung Stanislaus II August. Alexander I fortsatte att förläna denna orden efter att Polen hade inkorporerats i det ryska kejsardömet.
Underordnad tjänsteman med uppgift att sköta löpande skrivarbeten vid Kunglig Majestäts kansli.
Under svenska tiden konungens handkassa, en på hovstaten upptagen särskild post för personliga handpenningar som kungen – och också drottningen eller annan furstlig person – kunde använda fritt utan redovisningsskyldighet. Medlen inflöt från arv, gåvor, lån, försäljning och dylikt. Under autonoma tiden kejsarens handkassa bestående av finländska statsmedel ställda till kejsarens disposition, huvudsakligen för extra pensioner, understöd, ekiperingshjälp för kadetter och officerare, flyttningshjälp m.m., i likhet med det ryska gratifikationssystemet. Ur kejsarens handkassa kunde också bidrag utdelas ”sub secreto” ”för ett av Hans Majestät Kejsaren kändt behov”. Handkassan förvaltades av ministerstatssekreteraren. I vid bemärkelse: kontantkassa.
Hovtjänsteman med uppsyn över Kungliga vinkällaren.
I adelsprivilegierna från 1553, adelsmans (ut)gård som inte beboddes och brukades av ägaren själv utan av en fogde i hans ställe, eller en adelsmans ladugård där någon bedrev boskapsavel åt ägaren. Avelsgårdarna kunde på ansökan beviljas samma skattefriheter som sätesgården hade.
Av adeln till kronan 1612 och 1652 beviljad skatt från de i övrigt skattefria frälsehemmanen, vanligen kallad kontribution. Skatten utgick med hälften av vad skatte- och kronohemman betalade, med undantag för de hemman som låg inom frihetsmilen, 1652 inom sätesgårdens rå- och rör.
I skärgårdsförsamlingar: benämning på den ö i skärgården där sockenkyrkan låg. Allmänt: kyrkan tillhörig mark.
Före 1868 tjänstebeteckning för prost över patronella församlingar, vilka tillsammans bildade ett eget kontrakt.Länsprosten i Kajana hade tillsatts med Per Brahes patronatsrätt över förläningens församlingar. Prosteriet lydde under Åbo domkapitel.
Marknad hållen invid en kyrka (på gammal kyrklig högtidsdag).
Under svenska tiden en skola som låg nära en församlings kyrka och där lärartjänsten ofta var förenad med klockarbefattningen. I Finland kallades den vanligen klockarskola.
Samling av för allmogens kyrkobesök avsedda boningshus, bodar och stall som var uppförda i omedelbar närhet till sockenkyrkan. Allmänt: hela det vid kyrkan liggande samhället.
Penningar som samlades in i en kyrkas kollektbössa i de områden där den kallades för kyrkstock. Benämningen torde inte ha förekommit i Finland.
Till kyrka hörande åker.
Av församlingspräst förd bok eller längd över dem som hade lysts till äktenskap och de personer som varit närvarande då lysningen togs ut, samt dagarna då lysningen hade avkunnats från predikstolen. Lysningslängd skulle enligt kyrkolagen 1869 föras i varje församling och utgjorde en del av kyrkans huvudbok, även kallad kyrkbok. Lysningslängden motsvarade den tidigare lysnings- och vigselboken.
Till kyrka hörande äng.
Utskott i varje församling 1922–1923 som hade i uppgift att reglera kyrkobetjäningens löner, i enlighet med kyrkans lönereform 1922. Som ordförande verkade kyrkoherden och som ledamöter församlingens ordinarie klockare och organist, samt tre till fem av kyrkostämman valda medlemmar. Förslaget skulle underställas landshövdingen innan det fick verkställas.
Den del av de medeltida landskapslagarna som reglerade kyrkliga förhållanden. Kyrkobalk ingår i samtliga svenska landskapslagar med undantag av GL. Kyrkobalkarna intog en särställning genom att de delvis kodifierade den kanoniska rätten. I praktiken återspeglade kyrkobalkarna hur man uppfattade den kanoniska rätten i Sverige vid landskapslagarnas uppkomst. Den konflikt som uppträdde under förarbetena med Magnus Erikssons landslag ledde till att denna lag saknar kyrkobalk. Därför kom landskapslagarnas kyrkobalkar att gälla längre än de övriga balkarna. Så småningom kom Upplandslagens kyrkobalk att tränga undan de övriga och gälla i hela riket. Slutgiltigt förlorade den sin betydelse först genom 1734 års lag. Upplandslagens kyrkobalk var delvis i kraft i Finland under medeltiden, vid sidan av Helsingelagens. Bägge kyrkobalkarna var en kompromiss mellan den kanoniska rätten och äldre nedärvd rättsuppfattning.
De evangelisk-lutherska församlingarnas gemensamma fond grundad 1886 för att täcka prästlönerna i fattiga församlingar. Fonden fick sina inkomster från de statliga lönetillskotten till prästerskapet i form av jord eller penningar, från kronotionden och andra särskilda anslag vilka efter lönereformerna 1886 och 1922 skulle tillfalla fonden från varje församling, ifall inkomsterna inte behövdes för avlöningen av prästerskapet. Därutöver betalade varje församling efter 1922 en viss procent av det årliga överskottet i församlingskassan till fonden. Vederlagsfonden ombildades 1941 till Kyrkans centralfond.
Ursprungligen innehavare av kyrkligt ämbete; präst. Under senare delen av 1600-talet eller tidigt 1700-tal fick beteckningen betydelsen ‘lägre, icke prästerlig befattningshavare vid kyrka’.
Vid domkyrka anställd bokhållare som under senare delen av 1600-talet och på 1700-talet förde kyrkans räkenskaper som en bisyssla.
Beteckning som uppkom när Gustav Vasa indrog de flesta av kyrkohemmanen till kronan 1545. Med kyrkbolshemman avsågs en församlings eller kyrkas stomhemman, som vanligen också utgjorde själva prästbostället. Under 1600-talet kallades de också kyrkbordshemman. Beteckningen användes också om en annexförsamlings prästboställe, som efter reformationen kom att lyda under moderkyrkans prästboställe som ett slags utjord.
Benämning på arrendator eller åbo på ett kyrkbolshemman under 1500–1600-talen.
Åbo som arrenderade och brukade ett kyrkohemman eller kyrkbolshemman; också synonym till kyrkbo: en bonde som hörde till en viss kyrka.
Kameral beteckning för kyrkbol.
Kassa med vilken en församling skulle bestrida de lagstadgade skyldigheterna gällande kyrkobyggnaden efter 1869. Kyrkobyggnadskassan fick sina inkomster från ett av kyrkostämman fastställt årligt bidrag av varje församlingsmedlem eller genom särskild insamling eller kollekt till förmån för kyrkans reparation eller nybygge av kyrka.
Skyldighet att uppföra, underhålla och reparera församlingens kyrka eller kyrkor. Skyldigheten förekom redan under medeltiden. I kyrkolagen 1686 fastlogs att församlingens jordägare och åbor flera år före ett stundande kyrkobyggnadsprojekt skulle bidra med det material och de pengar som behövdes.
Skatt som utgick till prästerna i Nyslotts län under 1500-talet.
Nämnd i en evangelisk-luthersk församling som ansvarade för förvaltningen av de nya tjänsteboställen som uppkom i samband med prästerskapets lönereform 1922. Boställsnämnden förrättade årlig granskning av boställena för beslut om nödvändiga nybyggnationer och reparationer, och övervakade utarrenderade kyrkojordar samt indrev arrendeavgifterna. En boställsnämnd skulle finnas i varje församling som inte hade en kyrkoförvaltningsnämnd. Den bestod av tre eller högst fem medlemmar, som på landsbygden skulle vara kompetenta i jordbruk och lanthushållning, i stad erfarna entreprenörer inom byggnadsbranchen. Nämnden valdes av kyrkostämman på fyra år.
Fattig person som sockenstämman accepterade som bidragstagare. En kyrkfattig fick understöd direkt från kyrkotionden, efter 1698 också från fattigkollekter under familjehögtiderna och ur fattigkassan.
9121 - 9180 av 13863