Förvaltningshistorisk ordbok

Lista över hänvisningar


Tiihonen, Seppo & Paula Tiihonen , Suomen hallintohistoria 1984 .


A

adelsmöte
Efter 1626 de introducerade adelsätternas årsmöte på riddarhuset. I Sverige hade adelsmötet rikspolitisk betydelse fram till 1869, i Finland till 1906. Efter 1918 sammankallas adeln till adelsmöte vart tredje år. Adelsmötet är högsta beslutande organ för ridderskapets och adelns intresseorganisation Riddarhuset.
adelsmöte
Under medeltiden adelsståndets gemensamma möten som bevakade adelns intressen i rikspolitiken.
adelsprivilegier
De särskilda förmåner, friheter och rättigheter som tillkom adeln 1569–1809 som korporation såsom omistligt adelskap, skattefrihet och ekonomiska förmåner, rätten till höga ämbeten och att bli dömd av likar. Den svenska adelns första sammanfattade privilegieurkund gavs 1569. Då lättades rusttjänstskyldigheten och adelns jord befriades från flera ekonomiska bördor. Rätten till sakören reglerades. Samtidigt lades också grunden till privilegiet att en adelsman inte fick fängslas utan dom eller dömas av andra än sina likar. Nya privilegier tillkom 1612 och 1617 såsom uteslutande rätt till rikets alla höga ämbeten, rätt att tillsätta kyrkoherde i sin församling och viss rättsmyndighet över landbor och tjänare (patronatsrätt), fullständig rätt till sakören, utsträckta friheter från skatter och besvär för vissa frälsegods samt noggrant bestämda friheter vid utnyttjandet av alla ekonomiska näringskällor. Gustaf Adolfs riddarhusordning (1626) bekräftade rusttjänstens undanskjutande: rusttjänsten bibehölls visserligen, men kunde försonas med böter, och nytt adelskap erhölls endast genom kunglig utnämning. Adelsprivilegierna 1723 poängterade de personliga rättigheterna, som rättigheterna till vissa ämbeten, medan de ekonomiska fördelarna betydde mindre. Privilegieutjämningen genomfördes nästan fullständigt vid 1809 års revolution, då rätten till ämbeten blev lika för alla stånd, likaså rätten att besitta jord, även ypperligt frälse, och adeln åtog sig nya ekonomiska bördor. Det finska riddarhuset organiserades 1818. Rätten att uteslutande besitta säteri och frälsejord upphävdes 1864. År 1869 reglerades adelns privilegier på nytt. Utom sin ”självskrivenhet” hade adeln kvar endast få privilegier (bl.a. frihet från inkvartering).

B

biskopsting
Domstol där biskop utövade sin andliga domsrätt och dömde i ärenden som rörde prästerskapet och kyrkhjonen, samt i brott som hade begåtts på kyrkans marker. Biskopstinget hölls vanligen i samband med en biskopsvisitation. Från 1400-talet började biskopstingen ersättas av häradsting och från 1600-talet med sockenstämmor, vid sidan av den domsrätt som hörde till domkapitlen. Biskopstinget avskaffades formellt 1687.
borgare (Lappland)
Benämning på handlande, handelsman i Lappland under 1800-talet.

C

Civilexpeditionen (senaten)
Från 1869 avdelning vid Senatens ekonomiedepartement, vilken till stora delar övertog den indragna Kansliexpeditionens uppgifter. Civilexpeditionen ansvarade under ledning av en senator för den allmänna ordningen och den civila förvaltningen. Andra tjänstemän var en referendariesekreterare, protokollsekreterare, registratorer och kanslister. Under Civilexpeditionen lydde fängelseinspektören (från 1881 Fångvårdsstyrelsen) fram till 1888, Överstyrelsen för allmänna byggnaderna (med undantag för 1888–1892), Statistiska byrån vid Statistiska ämbetsverket (från 1884 Statistiska centralbyrån), postdirektionen (från 1881 Poststyrelsen) fram till 1888, direktionen för dårvården (från 1878 en del av Medicinalstyrelsen), Överstyrelsen för medicinalverket (från 1878 Medicinalstyrelsen) och Överstyrelsen för pressärenden, samt 1892–1896 också Finlands statsarkiv och från 1888 fattigvårdsinspektören. Civilexpeditionen bytte 1917 namn till Inrikesexpeditionen och ombildades 1918 till Inrikesministeriet.

E

Ecklesiastikexpeditionen
Från 1809 avdelning vid Regeringskonseljens, senare senatens, ekonomiedepartement. Ecklesiastikexpeditionen leddes av en senator med biträde av en referendariesekreterare. Övriga tjänstemän var protokollsekreterare och kanslist. Ecklesiastikexpeditionen hade i uppgift att handlägga alla ärenden rörande statskyrkan och dess institutioner, andra religiösa samfunds yttre angelägenheter, från 1841 också skolväsendet och från 1869 ämbets- och tjänstetillsättningarna, prästvalen och prästernas avlöning. Expeditionen ansvarade också för anslagen till vetenskaper och konst samt handläggningen av de ärenden (dispenser och nådevedermälen) som domkapitlen hänsköt till senaten för att föredras för kejsaren. Under Ecklesiastikexpeditionen lydde domkapitlen och ecklesiastikstaten, Överstyrelsen för skolväsendet, skolstaten, folkskollärarseminarierna och folkskolorna, fram till 1888 även Finlands statsarkiv. Ecklesiastikexpeditionen bytte den 8 november 1917 namn till Kyrko- och undervisningsexpeditionen, senare Kyrko- och undervisningsministeriet.
exator
Kyrklig tjänsteman med uppgift att biträda biskopen vid indrivningen av skatter, särskilt biskopstionden, och vid rättsutövningen. Termen förekom under medeltiden från cirka 1200-talet och finns i dokument från 1320-talet.

F

Finansexpeditionen
Från 1809 avdelning vid Regeringskonseljens, senare Senatens ekonomiedepartement med ansvar för beredningen av statsbudgeten och verkställandet av ärenden som rörde statens egendom, landets finanser, handel och näringar, lantmäteriet samt tidvis även finska militärens finanser. Finansexpeditionen förestods av en senator, med en annan senator som biträdande chef. Den var 1815–1825 och 1863–1869 uppdelad i två avdelningar. Finansexpeditionen övervakade direktionen för Finlands Bank, Generaltulldirektionen (från 1885 Tullstyrelsen), Överstyrelsen för lantmäteriet och forstväsendet fram till 1860, Överstyrelsen för lots- och fyrväsendet, Myntverket, Bergsstyrelsen och Manufakturdirektionen som 1885 bildade Industristyrelsen, Charta sigillata-kontoret samt förvaltningsområdets utbildningsväsende och försäkringsinspektören. År 1888 grundades Handels- och industriexpeditionen som övertog en del av Finansexpeditionens uppgifter. Därefter lydde endast bank- och finansväsendet, Tullstyrelsen, Charta sigillata-kontoret och fram till 1891 försäkringsinspektören och från 1903 militärens ekonomiförvaltning under Finansexpeditionen. År 1917 övertog Finansexpeditionen ansvaret för skatteförvaltningen från Kammarexpeditionen, som avskaffades. Finansexpeditionen ombildades 1918 till Finansministeriet.
fjärdingsman
Av bönderna på en socken-, senare kommunalstämma utsedd förtroendeman för varje fjärdedel av ett härad (fjärding), i senare tid för hela socknen, som hade i uppgift att biträda kronofogden och länsmannen i deras tjänsteuppdrag och att upprätthålla ordningen samt ha tillsynen över broar och vägar m.m. Fjärdingsmän var ovanliga i Finland förutom i till exempel Kymmenedalen där de fungerade som lantpolis. Fjärdingsmän fanns också i Gamla Finland. Sysslan var ett menighetsbestyr och gick vanligen i tur (årsvis) bland socknens skatte- och kronobönder. Som lön erhöll fjärdingsmannen inkvarteringsfrihet och i vissa län en blygsam kontantersättning.
frälse
Den särskilda frihet från skatter, mot vissa prestationer, som kyrkan sedan 1200-talet under benämningen andligt frälse och adeln sedan 1300-talet under benämningen världsligt frälse åtnjöt. Benämningarna försvann i författningarna och officiella dokument efter 1630-talet, medan friheterna i viss mån kvarstod till 1680. Termen användes också om sammanfattningen av dem som innehade dylik skattefrihet. Det andliga frälset var sedan 1200-talet fritaget från världslig domstol. Kyrkans hus och jord var till 1527 fritagna från böter och skatter. Frälset blev efter 1527 ett statskyrkligt ämbetsstånd under konungen. Nya privilegier infördes från och med 1650, bl.a. befriades kyrkans ämbetsgårdar från en del bördor. Det världsliga frälsets frihet gentemot kungen stadgades i Alsnöstadgans skattefrihet (troligen 1279) och var en ersättning för rusttjänst. Frälsestadgar stadfästes därefter i snabb takt såsom 1330, 1335, 1344, 1345. Frälseklassen indelades enligt Tälje stadgor i tre grupper av konungsmän: konungens riddare som hade rätt till ett följe på högst tolv ryttare, väpnare i konungens råd med höst åtta ryttare och väpnare som var konungens män med höst sex ryttare. Väpnare, som inte stod direkt i konungens tjänst, fick ha följen på endast fyra ryttare. Nya ekonomiska förmåner tillkom under 1400-talet såsom rätten till att uppbära underlydandes sakören (böter) och jakträtt. I praxis blev frälsejord i allmänhet också fritagen från hälften av de nya, så kallade utomordentliga skatterna, säterier var befriade från all skatt. Efter 1527 övergick det världsliga frälset så småningom i ett adligt ämbetsmannastånd, som kunde dömas under skatt eller till böter för försummade skyldigheter gentemot kungen.
förläning
Av konungen beviljad rätt att tills vidare eller på livstid uppbära grundskatterna från de enskilda gårdar, byar, bol eller socknar som utgjorde förläningsområdet. Förläningarna gavs som belöning för redan fullgjort uppdrag i konungens tjänst eller som ersättning för förluster, åt tjänstemän eller som pension åt deras eller stupade soldaters änkor. Under 1500-talets senare del var förläningar också en avlöningsform för civila och militära ämbetsmän. De indrogs successivt till kronan mellan 1650- och 1680-talet.

G

gå till kungs
Sedan medeltiden känd benämning på muntliga vädjanden till konungen gällande juridiska ärenden. Under medeltiden behandlades de vid räfst- och rättartingen. Har senare kvarstått som allmän benämning för till konungen (senare staten) riktade skriftliga besvär och ansökningar om rättelse, nåd och dylikt.
gäst
Person som hade fullgjort sin krigstjänst hos konungen och som förlänades fritt uppehälle vid hovet som belöning.

H

herredag
Efter 1285 benämning på riksmöte för andliga och världsliga stormän som ersatte de forna allshärjartingen. Herredagen saknade fast organisation och lagfästa befogenheter. Ursprungligen deltog endast de som konungen kallade till samtal (parlamentum) med honom. Under 1400–1500-talen deltog också lägre frälsemän och ombud för borgare och bönder. Herredagen benämndes efter 1544 och senast från 1561 också riksdag, vilket blev vedertaget senast 1719.
homagium
I Sverige under medeltiden, trohetsed avlagd av mansperson inom det världsliga frälset vilken därmed blev konungens man (homo). Med trohetseden följde vissa rättigheter och skyldigheter, ursprungligen rätten till (visst eller vissa) jordagods, skattefrihet och skyldighet att göra krigstjänst i kungens följe.

I

imperativt mandat
Särskilt under 1720–1747 förekommande särskilt mandat vid ståndsriksdag. Det förutsatte en av väljarkåren specificerad fullmakt som förpliktade representanten eller ombudet att vid beslutsfattandet följa väljarnas på förhand givna ståndpunkter och att rösta enligt principen ”såsom vi alle tillstädes voro”. Mandatet avskaffades formellt 1744 (kungligt brev) och 1747 (riksdagsbeslut) då riksdagens representanter och ombud berättigades att fatta beslut efter eget omdöme, i enlighet med sin kännedom om väljarkårens intressen. I praktiken var det imperativa mandatet i bruk till 1772. Införandet av uppfattningen att en riksdagsman bara representerade sin väljarkår och utgjorde statsmakten efter inval beredde vägen för majoritetsbeslut.
indelt lön
Lön som en statlig tjänsteman uppbar direkt av skattebetalarna.Benämningen användes under senare delen av 1700-talet också om tjänstemans lön i form av boställe.
Inrikesexpeditionen
Från 1917 benämning på den tidigare Civilexpeditionen, som 1918 ombildades till Inrikesministeriet.

J

Justitieexpeditionen (senaten)
Från 1892 avdelning vid senatens ekonomiedepartement, vilken ansvarade för beredning, föredragning och expediering av vissa justitieärenden som behandlades av senatens justitiedepartement. Justitieexpeditionen övervakade också hovrätterna, ägodelningsrätterna och Överkrigsdomstolen (från 1903), samt fängelseväsendet. Under Justitieexpeditionen sorterade Fångvårdsstyrelsen och Lagberedningen, från 1917 också Överstyrelsen för pressärendena. Justitieexpeditionen ombildades 1918 till Justitieministeriet.

K

kammare
Benämning på åtskilliga förvaltande verk och deras lokaler, till exempel drätselkammare, förmyndarkammare och inom kungliga hovet till exempel husgerådskammaren, livrustkammaren och silverkammaren. Under senmedeltiden fungerade konungens skrivkammare som centralmyndighet för statsförvaltningen.
kammarmästare
Chef för skattkammaren och ansvarig inför konungen och rådet. Kammarmästaren var cirka 1530–1602 den högsta kollegiala ämbetsmannen vid Räknekammaren, även kallad kortare kammaren, sedermera Kammarkollegium, som ansvarade för skatteuppbörden och rikets ekonomiförvaltning. Efter 1602 kallades han riksskattmästare.
kamrer
Under medeltiden till cirka 1530 allmän tjänstebeteckning för räkenskapsförande och ekonomiansvarig tjänsteman vid hovet, från 1530 och särskilt efter cirka 1620 i ett centralt ämbetsverk. Från 1815 till 1922 var kamrer en tjänstebeteckning för biträdande chefen för senatens, från 1918 ministeriernas, olika räkenskapsförande kontor, med rang i sjätte rangklassen. Tjänsteuppgifterna omfattade från 1922 också föredragning inför statsrådet, varför tjänstebeteckningen ersattes med referendarieråd i femte rangklassen. I Ryssland var kamrer 1719–1804 benämning på tjänsteman (rangklass 12) med uppgifter rörande räkenskapsföring och uppbörd av penningmedel. Från och med 1727 fanns kamrerer endast i den ryska centralförvaltningen med undantag för de baltiska provinserna och Gamla Finland. Kamrerer förekom även vid regionalförvaltningen, inte endast vid finansförvaltningen utan även vid lantmäteriförvaltningen. Under stora ofreden var kamrerare titel för de tjänstemän som vid guvernementskansliet i Åbo från och med 1717 och vid kommendantskansliet i Viborg från och med 1719 stod i ledningen för kameralförvaltningen. Allmänt: titel för uppsyningsman över skattkammare och kassaförvaltare eller bokförare i välgörenhetsstiftelse, större affärsföretag, banker och försäkringsbolag.
Kejserliga senatens allmänna kansli
Från 1809 regeringskonseljens, senare senatens, kansli som föredrog de av Kansliexpeditionens ärenden och utnämningar, befordringar och avsked som avgjordes av kejsaren. Kansliet verkade i anslutning till senatens plenum. Föredragningarna leddes av allmänna referendariesekreteraren. Vid kansliet tjänstgjorde också protokollsekreterare och kanslist, kopister och translatorer för ryska och finska. Kejserliga senatens allmänna kansli drogs in tillsammans med Kansliexpeditionen 1892 och uppgifterna överfördes till Ekonomiedepartementets kansli och övriga expeditioner.
konung
Titel för regent i större självständig monarki. Ursprungligen avsåg beteckningen en förnäm man, ättling. Under medeltiden var konung en titel för en regent, under den katolska kyrkans (påvens) överhöghet. Den lutherska reformationen omfattade också tanken att ”all överhet är av Gud”. Den teokratiska uppfattningen fick sitt uttryck i kröningen och titeln: ”Konung med Guds nåde”. I Sverige blev konungadömet och konungatiteln ärftlig efter 1544.
konungens fogde
Tjänsteman som skötte uppbörden i ett visst område och som anlitades för att verkställa förvaltningen inom olika grenar. Konungens fogde kunde avse en kronofogde, befallningsman, stadsfogde eller häradsfogde. Han bistods av länsmannen och häradsskrivaren. Titeln konungens fogate användes för en tjänsteman i Stockholm ända fram till början av 1800-talet. På överståthållarämbetets stat fanns fram till 1801 en konungens fogate uppförd.
konungens man
Från Alsnö stadga 1279 benämning på man av det världsliga frälset som svurit konungen trohetsed. Den nu rådande uppfattningen är att äldre adliga ätter tog i bruk benämningen för att skilja sig från lägre stående eller yngre adliga ätter. Under 1500-talets lopp, senast i början av 1600-talet, ersattes ”konungens man” av benämningen ”rikets stora”, ”rikets förnäma” (majores, principes regni, nobiles regni).
kungsgård
Förvaltningsgård och stommen i kronans gårdskomplex. De flesta av kronans landbor var under medeltiden anslutna till en kungsgård. Från 1200-talet förestods kungsgården av en fogde, som förutom ledningen av jordbruket också hade vissa rättsliga funktioner i samband med bötesuppbörden och eventuellt också i samband med skatteuppbörden. Avkastningen från kungsgården utgjorde ett tillskott till kronans inkomster, och Gustav Vasa, som grundlade flera kungsgårdar, idkade stordrift på dem. Kungsgårdarna hade också en betydelse som replipunkter för kungens resor genom landet. Gård av privilegierad natur som tillhörde kronan och som brukades av kronan. Efter Gustav Vasas tid förföll flera kungsgårdar eller splittrades, vanligen genom arrende eller som indelade till boställen.
kungsgårdsarrende
Systemet att mot avgift erhålla rätten att bruka en kungsgård. Samtliga perpetuella arrenden upphävdes 1766 då längden på arrendet fixerades till högst 15 år. Då förbjöds också skatteköp av kungsgårdar. År 1799 fixerades arrendetiden till 30 år. Arrendet för åkerarealen bestämdes till en viss mängd spannmål. Andra förmåner auktionerades. Till arrendatorns skyldigheter hörde underhållet av byggnader och skogen. Efter 1793 skulle en ekonomisk besiktning utföras första gången efter fem år och därefter efter tio år. Ett år före arrendetidens utgång anställdes auktion för arrendet av Kammarkollegium (senare Finansexpeditionen i Kejserliga Senaten) och på landskansliet. Auktionen kungjordes minst före månader före den hölls och tre gånger i ”Allmänna Tidningen” och från predikstolarna i det län där kungsgården var belägen samt i de angränsande länen. Den högstbjudande skulle efter auktionen ställa borgen för ett års arrende. Vid tillträdet lämnades borgen för kungsgårdens lagliga hävd och fullgörande av arrendevillkoren under tio år, varefter laga syn skulle förrättas och en ny borgen fastställas.
kyrkomöte
Redan under katolska tiden sammankom ledande män inom kyrkan till kyrkomöten, i form av provinsialkonsil, konsilium och synoder. Ett kyrkomöte sammanträdde i Örebro 1529 för att genomföra reformationen och i Uppsala 1572 för att godkänna den nya kyrkoordningen. Sedan 1869 utgör det allmänna kyrkomötet i Finland den evangelisk-lutherska kyrkans högsta beslutande organ, med ärkebiskopen som ordförande. Kyrkomötet utgörs av biskoparna och kyrkomötesombud. Kyrkomötet behandlar ärenden som rör kyrkans lära och arbete, kyrkans lagstiftning, förvaltning och ekonomi. Lantdagen och kejsaren, senare riksdagen, granskade och fastställde kyrkomötets beslut och lagförslag. Kyrkomötet verkar sedan 1907 också som prästerskapets rikspolitiska intresseorganisation.
kyrkväktare
Från 1400-talet funktionär i en församling, vilken övervakade kyrkan, skötte byförvaltningen och var sockendomare. Kyrkväktaren blev inom den lutherska kyrkan 1593 en ordinarie kyrkobetjänt som hade tillsyn över inventarierna, snyggheten och ordningen i kyrkan. Han skulle också biträda klockaren vid skötseln av gravgården och vid barnens undervisning. Kyrkväktarens uppgift att väcka dem som sov under gudstjänsten med en kyrkstöt har föranlett benämningar som ”väckare” och ”kyrkstöt”. Under senare delen av 1800-talet började kyrkväktaren kallas kyrkvaktmästare. Kyrkvaktare fanns också i lutherska församlingar i Gamla Finland 1723–1811/12.

L

lagman
Konungens troman sedan 1300-talet med uppgiften att som lagmansrättens ordförande memorera och recitera lagarna, utveckla och förklara dem samt döma i landsting och lagmansting. Från 1614 var lagmansämbetet ett högt juridiskt ämbete för behandling av från häradsrätterna vädjade civila mål. Fram till 1723 var ämbetet vikt för adelsmän. Lagmän fanns också i Gamla Finland 1721–1784 och 1797–1811. Under stora ofreden tillsatte de ryska ockupationsmyndigheterna lagmän som styresmän för de lagmansdömen som Åbo generalguvernement var indelat i från och med 1717. I fråga om uppgifterna motsvarade dessa lagmän närmast de svenska landshövdingarna. De utgjorde dock inom rättsskipningen en instans för sökande av ändring i de lokala domstolarnas domslut och hade funktionen som överexekutorer i tvistemål. I början av lilla ofreden tillsattes lagmän som styresmän i några av de finska länen för att ersätta landshövdingen, men de ersattes senare av överkommissarier som hade endast administrativa uppgifter. Lagmansämbetet avskaffades i Finland med rättsreformen 1868 och lagman blev därefter en hederstitel för erfarna hov- och rådstugurättsdomare samt häradshövdingar. Lagmanstiteln ersatte 1993 domartitlarna häradshövding och borgmästare.
lagmansdöme
Lagmansämbete med tillhörande domsrätt (lagmansrätt) över ett visst område, parallellbenämning på lagsaga.
landsfogdedöme
Under 1500-talet mindre förvaltningsenhet inom ett slottsfogdedöme, vanligen bestående av ett eller ett par härader. Landsfogdedömet förestods av landsfogden.
Lantbruksexpeditionen
Från 1917 benämning på den tidigare Jordbruksexpeditionen som 1918 ombildades till Lantbruksministeriet.
län
Fram till 1634 var ett län vanligen ett förlänat jordområde (såsom arvs-, avgifts-, borg-, fan-, fataburs-, pante-, räkenskaps- och tjänstelän). Fr.o.m. 1634 regional högre civil förvaltningsenhet som omfattar hela eller delar av ett eller flera landskap och som leddes av en landshövding. De historiska länen i Finland var Åbo och Björneborgs län med Åland, Nyland och Tavastehus län, Österbottens län, Viborg och Nyslotts län, samt Kexholms län. Viborgs och Nyslotts län ombildades efter freden i Nystad 1721 till Kymmenegårds och Nyslotts län. Efter freden i Åbo 1743 bytte länet namn till Savolax och Kymmenegårds län. De norra delarna av länet bildade 1775 Savolax och Karelens län och de södra delarna Kymmenegårds län. Savolax och Karelens län blev Kuopio län 1831, då södra Savolax överfördes till Kymmenegårds län, som samma år bytte namn till S:t Michels län. Österbottens län delades 1775 i Vasa län och Uleåborgs län. Lappland avskiljdes från Uleåborgs län till ett eget län 1938. Nylands och Tavastehus län delades 1831 i Nylands län och i Tavastehus län.
länsman
Statlig tjänsteman från 1540 inom varje härad eller skeppslag, från autonoma tiden i länsmansdistrikt. Länsmannen hade i uppgift att verka som åklagare i allmän underrätt på landsbygden, uppsyningsman över diverse samhällsfunktioner (gästgiveri-, skjuts- och vägväsendet m.m.) och biträde åt kronofogden. Från autonoma tiden var länsmannen huvudsakligen övervakare av lag, ordning och säkerhet inom ett länsmansdistrikt. Han sorterade ursprungligen under fogden, från 1630-talet under länsstyrelsen, med kronofogden som närmaste överordnade. Länsmansbefattningen saknade en ämbetsinstruktion. Ursprungligen uppbar länsmännen länsmansränta som ersättning. I Savolax erhöll länsmännen också en del av bolmansräntan, en ersättning för länsmannens skyldighet att hålla fyra årliga gästningar åt slottsfogden och fyra årliga gästningar åt landsfogden samt en gästning åt lagmannen. Under stora ofreden verkade länsmän i socknarna under de ryska ockupationsmyndigheterna både i Åbo generalguvernement och i Viborgs kommendantskap. De var även åklagare vid tingen i Åbo generalguvernement.
länsmanssocken
Benämning på länsmans tjänstgöringsområde 1405/07–1830-talet, en administrativ och judiciell grundenhet, ibland motsvarande en kyrksocken. Länsmanssocknarna omorganiserades 1830, och benämningen ersattes med den officiella termen länsmansdistrikt.

M

med råds råde
Från och med 1442 (Kung Kristoffers landslag) och särskilt 1602–1634, 1672–1719 och 1702–1789 benämning på rådets befogenheter att endast råda, inte regera.
miles et armiges
Riddare och väpnare, till skillnad från ”konungens män”. Sedan Alsnö stadga 1279 gjordes i det världsliga frälset under medeltiden åtskillnad mellan män som hade svurit konungen en trohetsed (homagium) och män som inte hade avlagt den.
Militieexpeditionen
Från 1809 avdelning vid Regeringskonseljens, senare senatens ekonomiedepartement med ansvar för militärväsendet i Finland. Militieexpeditionen leddes av en senator, biträdd av en referendariesekreterare. Fram till 1924 hade Militieexpeditionen ett eget revisionskontor. Militieexpeditionen avskaffades 1841, men återupprättades 1858 för att förvalta nyinrättade finska truppförband och Krigskommissariatet. Efter värnpliktens införande 1881 verkade finska militären, kadettkåren, Krigskommissariatet samt läns- och uppbådsnämnden under Militiexpeditionen. Som en följd av upplösningen av den finska värnpliktsarmén avskaffades expeditionen 1903 och dess uppgifter fördelades på ekonomiedepartementets övriga expeditioner.
municipalstaten
Under svenska tiden och autonoma tiden benämning på stadsförvaltningen, det vill säga magistraten, tjänstemannakåren som underlydde magistraten och budgeten.

O

odalbonde
Under medeltiden beteckning för fri jordägare, bonde, som själv ägde och brukade sin gård. Odalbonden hade rätt att bära vapen och var skyldig att ingå i armén.
odalman
Något yngre beteckning för odalbonde. Beteckningen används i modern tid särskilt med tanke på en bondes, jordägares eller lantmans socialt oberoende ställning och förmodade hederlighet. En odalman besatt jord med fullkomlig ägande- och arvsrätt.

P

pantlän
Under perioden 1397–1523 benämning på förläning som av konungen hade lämnats till en enskild person såsom pant för ett lån till kronan tills lånet var betalt eller där pantinnehavaren uppbar skatterna tills lånet var betalt.
persedellön
I vissa bestämda persedlar utgående indelt lön till en tjänsteman,vanligen livsförnödenheter och dagsverken.
pogosta
Sedan medeltiden känd benämning på skatteuppbördsdistrikt och på kyrksocken i nordvästra Ryssland. I Gamla Finland kallades de socknar som hade ortodox befolkning för pogost, men denna benämning kunde också användas för alla socknar i Kexholms län.
prefekt
Tjänstebeteckning för ståthållaren på Åbo slott cirka 1200–1527.
privilegium
Sedan medeltiden om ekonomisk undantagsförmån, cirka 1500–1906 också förerädesrättighet och ensamrätt att driva rörelse eller handel, liktydigt med monopol. Privilegium beviljades enskild person, stad eller viss grupp av personer (stånd eller yrkesgrupp) av vederbörande myndighet (i regel regenten eller regeringen). Termen används också om urkund, dokument, som innehåller uppgifter om ett privilegium.
prästeståndet
Korporation bestående av prästerskapet och som genom av staten medgivna rättigheter intog en särställning i samhället, från och med Gustav Vasas tid (1523–1560) som statlig ämbetsmannakår, från och med 1650 och 1723 med lagfästa privilegier. Också detta prästerskaps representation vid ståndsriksdagen under svenska tiden och vid lantdagen under autonoma tiden avskaffades genom vallagen 7 (20) juli 1906.

R

rang
Officiell värdighet och därav följande företrädesrätt 1672–1927, var tänkt att grunda sig på stånd, börd, ämbete och ålder. I rangordningar 1672 fastslogs den hierarki som gällde mellan ämbeten och tillhörande rang. I Ryssland var rang en hierarkisk position för tjänstemän, officerare och hovämbetsmän som bestämdes av den klass i vilken den officersgrad, civiltjänst och det hovämbete som dessa innehade var placerad.
rangordning
Hierarkisk indelning av ämbetsmän, ibland också titlar och examina, i olika klasser med tillhörande värdighet och företrädesrätt. Den första rangordningen i Sverige utfärdades 1672. 1714 års rangordning gällde med avbrott för åren 1766–1772 ända till 1909. Den första rangtabellen i Storfurstendömet Finland stadfästes 1826. Rangindelningen av tjänster, med undantag för militära grader, upphävdes i Finland 1927.
regalrätt
Regale, kunglig rättighet, rättighet som sedan senmedeltiden och delvis också under autonoma tiden ansågs tillkomma regenten eller kronan. Regalrätten byggde på tanken att landet och folket hade vissa skyldigheter gentemot konungen, vilka ur konungens perspektiv blev till inkomster som drygade ut statskassan.
riddarhusordning
Den konstitutionella stadga som från 1626 reglerar ridderskapet och adelns sammansättning och verksamhetsformer inom ramen för ett riddarhus, under svenska tiden också vid ståndsriksdagen fram till 1809 och under autonoma tiden vid lantdagen fram till 1906. I Finland gällande riddarhusordningar utfärdades 1626, 1762 och 1918.
Rikets ärenders allmänna beredning
Svenskt statsorgan inrättat 1789 i stället för riksrådet, hade till uppgift att behandla och föredra de av Krigs-, Kammar-, Handels- och Finansexpeditionens ärenden som tidigare hade föredragits i rådkammaren samt sådana präst- och ecklesiastikmål som inte domstolsvägen kom att sluta i Högsta domstolen. Beslutet stadfästes med konungens underskrift. Beredningen bestod av statssekreterarna och åtta andra tjänstemän: tre tidigare riksråd, hovkanslern, en biskop, två lagmän och ett kansliråd.
riksdag
Representationsorgan som under svenska tiden företrädde de manliga undersåtar som tillhörde något av de fyra stånden adel, prästerskap, borgare eller bönder. Under självständighetstiden har riksdagen representerat statens myndiga medborgare. Riksdagen befästes som riksstyresorgan 1617–1634 och formaliserades 1660 som ett lagstiftande organ. I praktiken saknade riksdagen beslutande makt 1680–1718. Under perioden 1719–1771 var riksdagen den svenska riksstyrelsens högsta beslutande och lagstiftande organ och skulle samlas vart tredje år. Befogenheterna begränsades i 1772 års regeringsform och i 1789 års förenings- och säkerhetsakt och riksdagen blev ett rådgivande regeringsorgan som vid behov sammankallades av regenten. Detta förhållande gällde även från 1809 för lantdagen i Finland som under autonomin och en bit in på självständigheten ersatte riksdagen. Från 1919 är riksdagen det högsta beslutsfattande och lagstiftande statsorganet i Finland.
riksdrots
Hederstitel utan särskild tjänstgöring 1569–1614. Riksdrotsen gavs 1612 bestämda ämbetsuppgifter som president för Svea hovrätt som grundades 1614, och stod som sådan främst bland de fem riksämbetsmännen, med ställning som justitieväsendets chef. Under enväldet 1680–1686 var riksdrotsen knuten till kungen i egenskap av Kunglig Majestäts drots, sedan var titeln ur bruk fram till 1787, då den gavs åt justitiekanslern som förordnades till överpresident i alla rikets hovrätter, från 1789 ordförande i Konungens högsta domstol. Riksdrotsämbetet upphävdes 1809 i Sverige. Det brukades inte heller i Finland under autonomin.
rikskansliråd
Rikskanslerns, senare kanslipresidentens, närmaste ämbetsman i Kanslikollegium 1626–1783, ursprungligen som extraordinarie, efter 1720 som ett fast ämbete. Under frihetstiden (1719–1772) var rikskansliråd titel för den, vid sidan av kanslipresidenten, enda kollegieledamoten som också var medlem av Riksrådet. Rikskansliråd motsvarade ämbetstiteln riksråd i de övriga kollegierna.
riksråd
Riksrådet framträder första gången på 1220-talet men har kontinuitet först fr.o.m. 1280-talet som en inre krets bland de till kungen genom trohetsed bundna stormännen. Stadganden om rådets sammansättning och befogenheter ingick i Magnus Erikssons landslag från mitten av 1300-talet. Enligt lagen bestod rådet av ärkebiskopen, andra biskopar och prelater samt ett fastställt antal riddare och svenner. Rådets medlemmar verkade som rådgivare åt kungen. Det utövade högsta myndighet i riket under medeltida kungars minderårighet och avsaknad av regerande konung. Sedan Vasaätten 1523 bestigt tronen blev rådet beroende av konungen och prelaterna blev uteslutna. Under förra hälften av 1600-talet knöts riksrådet till centralförvaltningen genom att cheferna för kollegierna, de höga riksämbetsmännen, jämte andra medlemmar utnämndes bland riksråden, vilket fastställdes 1634. En division inom rådet verkade som högsta domstol. Då kungen var i fält samt under regenternas minderårighet på 1600-talet utövade rådet eller en trängre krets inom det den högsta regeringsmakten. Genom enväldets införande år 1680 miste rådet sin självständiga ställning och namnet ändrades 1682 till kungligt råd och uppgifterna begränsades huvudsakligen till justitieärenden. Genom regeringsformerna år 1719 och 1720 återställdes rådets ställning före enväldet och det återfick sitt gamla namn, men sambandet med centralförvaltningen återställdes inte; funktionen som högsta domstol kvarstod. Kungen blev beroende av rådets beslut medan rådet blev ansvarigt inför ständerna. År 1772 blev riksrådet helt beroende av kungen och genom förenings-och säkerhetsakten 1789 avvecklades riksrådet, varvid Högsta domstolen, Konungens högsta domstol, inrättades för justitieärenden. Som rådgivande organ ersattes riksrådet av en godtyckligt sammansatt konselj.
råd
Sedan medeltiden till 1736 självstyrelseorgan för en stad. Enligt Magnus Erikssons stadslag hade rådet rätt att stifta egen stadslag och att verka som domstol och ämbetsverk. Rådet kunde inte döma utan att fogden var närvarande. Domsluten kunde överklagas hos kungen. Rådet skulle bestå av sex borgmästare, av vilka en verkade som ordförande, samt trettio rådmän, av vilka hälften (till 1471) skulle vara tyskar. Det utsågs för en period på två år, dock så att endast hälften satt råd under ett år, den andra hälften därpå följande år. Efter 1736 förrättades rådmansval.
rådsherre
Under 1200–1500-talen benämning på vanligen riddare av frälseätt som utan ämbete fungerade som konungens personliga rådgivare, ibland mot att han innehade kunglig förläning; också om denna utanför de fasta ämbetena verkande korporation av frälsemän (rådsherrar). Under 1200–1350-talet kallades rådsherre också kungligt råd, och ersattes 1602 med riksråd.
räfst- och rättarting
Den högsta dömande myndigheten i Sverige från folkungatiden till rättegångsreformen 1614. Den hade olika namn under olika perioder: konungsräfst, räfsteting, rättareting eller konungsnämnd m.m. Termen användes dels om urtima ting som enligt Magnus Erikssons (1347) och Kristoffers landslag (1442) skulle hållas av konungen eller hans domhavande för att döma i svårare brottmål, dels om ting som enligt beslut på Linköpings riksdag 1600 skulle hållas en eller två gånger om året och vid vilket rikets råd samt lagmän, häradshövdingar och deras ställföreträdare skulle avdöma mål som inte hade kunnat avgöras vid härads- eller lagmansting samt sådana civila mål som var av allmänt intresse, till exempel allmogens besvär över skatter och utskrivningar.

S

Sekreta utskottet
Svenska riksdagens viktigaste utskott 1627–1772 från vilket bondeståndets representanter var uteslutna. Sekreta utskottet behandlade främst utrikesärenden, från 1672 också vissa inrikesärenden.
Senatens ekonomiedepartement
Från 1809 kollegial avdelning vid Regeringskonseljen, från 1816 vid Kejserliga senaten för Finland. Ekonomiedepartementet var styrelseorgan för den civila förvaltningen och allmänna hushållningen i storfurstendömet Finland. Departementet var indelat i Kansliexpeditionen (från 1869 Civilexpeditionen), Kammarexpeditionen, Militieexpeditionen, Finansexpeditionen och Ecklesiastikexpeditionen som vart och ett förestods av en senator. Det utökades 1860 med Jordbruksexpeditionen, 1888 med Handels- och industriexpeditionen och 1892 med Justitieexpeditionen samt ett kansli och ett registratorskontor. Generalguvernören verkade som ordförande vid sammanträdena, i hans frånvaro departementets i tjänsteår äldsta senator, från 1822 en senator som utsetts till departementets viceordförande. År 1917 övertog Ekonomiedepartementet de ärenden som tidigare hade hört till generalguvernören och hans kansli. Följande år omorganiserades Ekonomiedepartementet till statsrådet.
sigillandskap
I forskningen benämning på från 1200- och 1300-talet till 1500-talet uppkomna landskap med självstyre, egen förvaltning och ett landskapssigill. Dessa samlades årligen till gemensamma landskapsting. De utgjordes ursprungligen av Egentliga Finland, Nyland, Tavastehus, Satakunta och Åland. I slutet av medeltiden var de åtta till antalet, förutom de ovanstående också Savolax (1475), Österbotten och Karelen.
skattdragande allmogen
De privilegierade ståndens benämning på bondeståndet under svenska tiden, betecknade böndernas skyldighet att betala skatter och skaffa manskap till armén. I utbyte hade de rätt att delta i landskapsmötena, senare riksdagarna, och att besluta om nya skatter och utskrivningar som huvudsakligen drabbade bondeståndet.
slottsfogde
Under 1300–1500-talen benämning på fogde som verkade som konungens befallningsman i ett slottsfogdedöme i utbyte mot att han fick indriva slottsfogderänta som lön. Under 1600–1700-talen statlig ämbetsman med exekutiva eller judiciella uppgifter vid slottskansli.
slottsfogderänta
Från och med 1500-talet till tidigt 1600-tal benämning på skatt som uppbars av kronan för att betala slottsfogdelön.
slottsfögderi
Under 1500-talet och fram till tidigt 1600-tal benämning på regional förvaltningsenhet med en av kronans borgar som bas. Slottsfögderiet leddes av en fogde som ansvarade för fögderiets inkomster och utgifter.
slottsherre
Under 1200–1500-talen allmän tjänstebeteckning för innehavare av slottslän, förutom de som förestod ett räkenskaps(slotts)län som kallades slottsfogde, och som ansvarade för länets förvaltning och försvar, samt skatteindrivningen. Sedan 1527 allmän benämning på person som (äger och) härskar på slott.
slottslän
Under 1200–1400-talen benämning på förläning med en borg eller en befäst ort som centralort. Förläningsinnehavaren kunde antingen förestå slottslänet själv eller låta en slottsfogde sköta förvaltningen. Under 1300-talet indelades Finland i nio slottslän: Åbo (Egentliga Finland), Kastelholm (Åland), Kumo gård (Satakunta och Västra Tavastland), Tavastehus (Centrala Tavastland), Korsholm (Österbotten), Raseborg (Västra Nyland), Borgå (Östra Nyland), Viborg (Karelen) och Nyslott (Savolax). Slottslänen behölls intakta fram till regeringsformen 1634 och instruktionen för landshövdingeämbetet 1635.
sockendomare
Förtroendeman under medeltiden, med ansvar för socknens förvaltning och rättsskipning samt för koordineringen av skyldigheter gentemot kronan, såsom vägunderhållet, kronoskjutsen och postföringen. Uppgifterna inskränktes från och med 1400-talet och överfördes så småningom till stora delar på häradshövdingen.
sockenskrivare
Från medeltiden fram till kommunreformen 1864, av sockenmännen utsedd och avlönad edsvuren skrivare. Sockenskrivaren bevakade böndernas rättigheter i företrädesvis kamerala ärenden, förde socknens protokoll över skatteuppbörden vid uppbördstämmorna och såg till att de betalda skatterna fördes in i böndernas kvittoböcker.
sockenstämma
Från och med 1400-talet till cirka 1600 folkliga sockenmöten under häradsdomarens ordförandeskap och en för varje stämma vald tolvmannanämnd, från och med 1500-talet en ordinarie nämnd. Stämman fastställde fastighetsköp och -byten samt donationer.
sockenstämma
Från 1200-talet lokalt självstyrelseorgan, vanligen synonym till kyrkostämma. Sockenstämman bestod utöver församlingsprästen av alla hemmansägare och hemmansbrukare av alla jordtyper i en kyrksocken. Den hade ursprungligen till uppgift att ombesörja upprätthållandet av församlingens kyrka och övriga byggnader, senare även fattigvården och vissa andra allmänna ärenden. Sockenstämman ersattes 1865 med kommunalstämma, medan den kyrkliga förvaltningen överfördes på kyrkostämman. Sockenstämmor hölls även i församlingarna i Gamla Finland. Sockenstämman beslutade om församlingens ekonomi, granskade räkenskaperna, avgjorde frågor om nybyggnation, underhåll av kyrka, prästgård, sockenstuga, fattigstuga och sockenmagasin. Den fungerade också som domstol rörande kyrkotukt, valde sockens sexmän och kyrkvärden, på förslag av kyrkoherden. Från 1772 måste också alla skatterestlängder godkännas av sockenstämman. Under 1700-talet kom länsstyrelsen och domkapitlet att hänskjuta allt fler ärenden till sockenstämman för utlåtande och verkställighet. Närvaroplikten för gemene man försvann på 1700-talet. Vanligen fattade sockenstämman konsensusbeslut och omröstningarna gjordes efter mantal. Sockenstämma hölls vid behov, åtminstone varje höst och vår. Församlingsprästen förde protokollet. Vid kamerala ärenden fungerade kronofogden som sammankallare.
sockenting
Under medeltiden benämning på de lokala ting som hölls enskilt för en viss socken och där socknens administrativa, kamerala och rättsliga ärenden behandlades av gemene man. Sockentinget ersattes så småningom (från och med 1400-talet) av sockenstämma och häradsrätt.
stadsfogde
Från 1500-talet om kronans tjänsteman i stad, tidigare även kallad byfogde. Stadsfogden hade varierande uppgifter i olika städer, bl.a. att övervaka förvaltningen och verkställigheten av stadens beslut samt att som kungligt ombud bevaka kronans intressen, en uppgift som 1634 överfördes på landshövdingen. Därefter hade stadsfogden diverse övervakningsuppgifter inom till exempel vakthållning, handel och uppbörd. Från 1736 var stadsfogden framför allt utsökningsman och underexekutor, tillsatt och avlönad av magistraten. Sedan självständigheten är stadsfogde en tjänstebeteckning för en stads juridiskt utbildade utmätningsman.
stånd
Under 1500-talet uppkommen och till och med 1906 gällande beteckning för en korporation som bestod av en social grupp indelad enligt yrke eller förmögenhet och med i lag fastställda rättigheter och skyldigheter. Stånden var fyra: adel, prästerskap, borgare och bönder. De var också representerade på riksdagen. Utanför föll flera befolkningsgrupper, särskilt den obesuttna befolkningen. Rekryteringen till ett visst stånd var huvudsakligen beroende av börd och arv. Övergången från ett lägre till ett högre stånd var noga reglerad. Ståndsindelningen avskaffades 1906.
ståndsmöte
Samlande benämning på de enskilda ståndens beslutsfattande organ i riks-, regional- och lokalpolitiska frågor från och med medeltiden fram till1500-talet.
ståthållardöme
Förestods av en ståthållare, överståthållare eller gubernator. Finland bildade ett ståthållardöme, tidvis två. Ståthållarna saknade (till skillnad från de medeltida slottsherrarna) kontroll över skatterna, som indrevs av fogdarna.
ständerna
Under svenska tiden 1544–1809 (i Sverige till 1866) och under autonoma tiden 1809–1906 benämning på de fyra stånden (adel, präster, borgare och bönder) som en politisk enhet vid riksförsamling (ståndsriksdag, ståndslantdag). Med ”ständerna” avsågs också sammanfattningen av varje sådant stånds representanter eller ombud som utgjorde en avdelning vid riksförsamlingen.

T

tredingsman
Tillsynsman i treding, motsvarighet till fjärdingsman i fjärding.