Benämning på den personliga rättsställning som i olika avseenden tillkom suverän monark, oavsett dennes titel; särskilt om monarkens okränkbarhet.
Gängse benämning på två olika stadgor utfärdade i Tälje (nuvarande Södertälje) under Magnus Erikssons regering – den ena 1330, den andra 1345 – och som framför allt reglerade rättsförhållandena och förhållandena inom frälseståndet, särskilt skyldigheten att bära vapen som indelade frälset i klasser. Konungens män utgjorde det förnämsta skiktet och indelades i en riddar- och en väpnarklass. Inom den senare utgjorde rådsmedlemmarna en förnämare grupp. Lägst stod de väpnare som tjänade stormännen.
Under medeltiden dels den proviant som vid utrodd skulle bäras till ledungsskeppet, dels den utgärd som skulle föras till kungens visthus i husabyn, i det fall att utrodd inte hade utlysts. Från mitten av 1300-talet blev skeppsvisten en årlig laga utskyld och i slutet av medeltiden en stående skatt.
Samlande benämning på de ekonomiska förpliktelser (skatt, avgift, annat utlägg) som allmogen årligen skulle betala till den svenska kronan sedan Magnus Erikssons landslag cirka 1350–1809. ”Utskyld” fortsatte dock att beteckna skatt eller avgift till kronan också under autonoma tiden.
Höghetsrättighet, av latinets jus regale, i avseende på kunglig rätt till att utnämnda, göra nåd, benåda och nobilitera samt kunglig rätt till ekonomiska förmåner.
Fataburslän.
Ursprungligen en del av den kungliga domsrätten. Ännu i Magnus Erikssons landslag gjordes ingen åtskillnad mellan räfst- och rättareting. År 1413 stadgade Erik av Pommern om räfsteting i Linköpings stift. De skulle hållas två gånger årligen i Linköping och en gång i Kalmar. Räfstetinget bestod av lagmannen, representanter för kyrkan och kungen. Det fanns möjlighet att vädja till kungen fastän räfstetinget gav konungsdom. Enligt Kristoffers landslag skulle lagtima räfsteting hållas en gång per år i varje lagsaga. Räfstetingets nämnd valdes av kungen bland lagsagans landmän. Sammansättningen från 1413 med delegater från kyrka och domkapitel, lagmannen och två av rikets råd bibehölls. Det är osäkert huruvida bestämmelserna följdes.
Benämning på vissa rättare under 1500–1700-talet, i Norrbotten kallades han vandringsrättare.
Under senmedeltiden benämning på riksföreståndarnas kansli på Stockholms slott. I Skrivarestugan sköttes konungens korrespondens och övervakades den centrala finansförvaltningen (fataburen). Den var en föregångare till Räkningekammaren och kansliet.
Titel som användes av Magnus Ladulås. År 1255 började Magnus använda sin fars gamla sigill med omskriften ”iunior dux sweorum”. Efter Birger jarls död övertog han Birgers gamla jarladöme som hertigdöme utan faderns maktbefogenheter. Han använde därefter titeln ”Dei gratia dux sveorum”. Magnus blev kung 1275 och utsåg då sin bror Erik till ny hertig. Erik avled dock samma år och någon ny sveahertig utsågs inte.
Samlande benämning på de enskilda ståndens beslutsfattande organ i riks-, regional- och lokalpolitiska frågor från och med medeltiden fram till1500-talet.
Under svenska tiden 1544–1809 (i Sverige till 1866) och under autonoma tiden 1809–1906 benämning på de fyra stånden (adel, präster, borgare och bönder) som en politisk enhet vid riksförsamling (ståndsriksdag, ståndslantdag). Med ”ständerna” avsågs också sammanfattningen av varje sådant stånds representanter eller ombud som utgjorde en avdelning vid riksförsamlingen.
Statsförfattning som slog fast att ständerna utgjorde folkrepresentationen vid riksdag och lantdag, i kraft 1544–1906.
Hus där de fyra ståndens representanter eller ombud samlades till lantdag 1809 (i Borgå), 1891–1907 (i Helsingfors). Ständerhuset i Helsingfors ritades av Karl Gustaf Nyström och uppfördes 1888–1890. Det togs i bruk i januari 1891. I Helsingfors var huset också samlingsplats för ståndslantdagens ofrälse stånd (borgare och bönder), under 1907–1931 mötesutrymme för riksdagsutskotten med plats också för Riksdagsbiblioteket och från 1931 de vetenskapliga samfundens hus. År 1978 blev Ständerhuset statsrådets representationslokal.
Under 1200–1500-talen benämning på vanligen riddare av frälseätt som utan ämbete fungerade som konungens personliga rådgivare, ibland mot att han innehade kunglig förläning; också om denna utanför de fasta ämbetena verkande korporation av frälsemän (rådsherrar). Under 1200–1350-talet kallades rådsherre också kungligt råd, och ersattes 1602 med riksråd.
Benämning på den befolkningsstatistik som årligen gjordes upp vid länskanslierna på basis av de från länets prosterier inkomna befolkningstabellerna. Länssammandraget låg till grund för befolkningsstatistiken i hela riket.
Sjöofficer vid svenska flottan under 1600-, 1700- och 1800-talet.
Ed varigenom en person som officiellt blivit utsedd till mäklare vid auktionskammare i stad förbinder sig att följa de bestämmelser som gäller för mäklares verksamhet.
Biträde åt auktionsmäklare.
Skrivare vid en domstol; arvodesbefattning vid underrätt på landsbygden. Domskrivaren hade i uppdrag att skriva domstolsprotokoll, särskilt sådana som löstes ut med domlösen av berörd(a) person(er).
Tjänsteman vid ständernas bankofullmäktiges kansli eller expedition sedan 1667, från 1747 sekretariat och expedition. Den närmaste överordnade var bancosekreteraren.
Kontor vid Riksens ständers bank 1681–1864.
Benämning på chef för tullbevakningsinspektion, överinspektor.
Tjänsteman inom hovstaten på 1700-talet som bonade golv, möbler och annat vid det kungliga hovet.
Tjänsteman vid hallrätt som övervakade förtullningen vid en stadsbro, särskilt den uppsyningsman som var stationerad vid skeppsbron i Stockholm och som såg till att ankommande och avgående fartyg lossades och lastades i föreskriven ordning.
Från och med 1600-talet en titel för person som avvägde vattenytor och hade erfarenhet av att göra anläggningar för att ta upp vatten eller dra vattenlinjer. Från och med 1700-talet användes beteckningen särskilt för underordnad tjänsteman vid hälsobrunn som förde bok över brunnsgästerna och ansvarade för deras betjäning.
Pensionsinrättning för Kungliga teatrarnas artist-, balett-, kör- och tjänstemannapersonal grundad 1788 genom en bestämmelse om att avsättningar skulle ske till en pensionskassa vid talscenen.
Titel eller värdighet som sedan 1773 tilldelas de förnämsta artisterna vid Kungliga teaterns balettkår, av högsta rangklass under balettmästaren.
Förvaringsrum för kläder och tyger. Klädkammaren hade en vidare funktion under medeltiden och 1500-talet eftersom lön och sold också betalades i form av beklädnad. Under Gustav Vasas tid tjänstgjorde i klädkammaren på Stockholms slott en klädskrivare och en sidengevantskrivare.
Vävare som i kronans tjänst sedan 1500-talet vävde buldan, grov, tvåskaftad vävnad av lin-, jute- eller hampgarn som användes till säckar, segel m.m. och till enklare kläder. Från 1700-talet användes tyget till bl.a. randiga fängelsedräkter.
Tjänsteman som övervakade alla stadens allmänna byggnader, reparationer och andra grundverk samt därtillhörande material och instrument. En sådan fanns upptagen på Amiralitetskollegiums stat över Byggnings- och ekipagekontoret i Karlskrona 1729.
Hantverkare vid hovet som utförde konstnärliga metallarbeten och som samtidigt var både tecknare och modellör.
Delägare i dykerikompani.
Ämbetsman i hallrätt som hade i uppgift att vidta åtgärder mot för höga priser på hantverksarbeten.
Vaktmästare vid hovkansliet.
Lägre tjänsteman vid hovrätt under 1600-talet, med uppgift att sköta ämbetsförsändelserna. Under 1700-talet ersattes hovrättsposten ibland med vaktmästare, särskilt vid hovrätt som hade flera hovrättsposttjänster. I slutet av autonoma tiden var hovrättspost liktydigt med vaktmästare, under den första vaktmästaren.
Tjänstepersonal vid Kungliga husgerådskammaren, från och med 1600-talet en överintendent, intendent, kamrerare, husgerådsmästare, -skrivare och -skräddare samt en amanuens.
Tjänsteman tillhörande betjäningen vid Kungliga husgerådskammaren under 1700-talet.
Benämning på husgerådsförvaltaren i Kungliga husgerådskammaren under förra delen av 1600-talet.
Tjänsteman i Kungliga husgerådskammaren, till förra delen av 1600-talet benämnd husgerådstillsiare.
Vid en järnvåg anställd arbetare med uppgift att där ombesörja in- och utvägning samt transport av järn.
Lägre tjänsteman vid landtull vilken förrättade visitation, undersökning.
Vaktmästare anställd vid landtullkammare.
Tjänsteman hörande till jägeristaten i ett län, underställd lantjägmästaren.
Benämning på den högsta styrelsen för lokalförvaltningen från 1610-talet när ståthållarna blev fogdarnas chefer och skatteuppbörden ställdes direkt under deras kontroll, medan kammarens direkta kontroll upphörde. Lantregeringen ombildades 1634 till länsstyrelse under en landshövding, i Stockholm till överståthållarämbetet. Benämningen användes dock ännu på 1700-talet som synonym till länsstyrelse.
Statsinstitution med uppgift att övervaka att det lin som utskeppades från Sverige var av fullgod beskaffenhet och att underhaltigt lin kasserades och beslagtogs.
Arbetare vid statens myntverk.
Från 1600-talet tjänstebeteckning för lägre befattningshavare i olika arbetslag inom lantmäteri- och skogsstaten. Det förekom såväl ordinarie som extra ordinarie hantlangare.
Vaktmästare vid sjötullsverket.
Ordinarie eller extra ordinarie tjänsteman vid våg i stad eller vid bergsbruk. Vågskrivaren var underställd vågmästaren i stad, våginspektorn vid bergsbruk.
Vid krigsdomstol under svenska tiden tjänstgörande befattningshavare som stämde eller kallade parterna till domstolen och fungerade som åklagare. Från senare delen av 1700-talet biträdde väbeln domstolens ledamöter i diverse löpande ärenden och skötte städningen och uppvärmningen av rättslokalerna.
Uppsyningsman tillhörande salpetersjuderistaten under 1700-talet.
Titel för högre statstjänsteman med uppgift att övervaka och leda framställningen av salpeter inom ett av statens salpetersjuderidistrikt.
Industriell anläggning för framställning av salpeter för landets behov. Salpetersjuderier inrättades under förra delen av 1600-talet av Krigskollegium, som också utnämnde en inspektor, sedermera en verkmästare till chef för anläggningen. Räkenskaperna granskades av kollegiets fortifikationskontor. Termen salpetersjuderi används också om konsten att framställa salpeter genom sjudning och om själva näringsgrenen.
Chef för ett salpetersjuderi. Motsvarande uppgift sköttes tidigare av en salptersjuderiinspektor.
Styrelse för lokal avdelning av salpetersjuderiinrättningen.
Från 1723 kollektiv benämning på lägre personal (arbetare och verkmästare eller enbart arbetare) i salpetersjuderistaten.
8461 - 8520 av 13863