Från 1615 vid kungliga kansliet eller hovrätt förd bok (med register) över rättsfall vilka hade blivit hänvisade till konungen eller Kgl. Maj:t för vägledning eller medgivande av undantag från gällande lag och rätt.
Från 1615 av part eller dömd person till Kgl. Maj:t eller hovrätt riktad anhållan om att få veta motiveringarna till domen eller utslaget. Termen användes också om den skriftliga handling som innehöll en domsmotivering. Förfarandet uppkom som ett resultat av att konungen inte behövde uppge sina domskäl och att hovrätterna tillämpade en domskrivningsteknik som inte redogjorde för meningsskiljaktigheter mellan domarna. Underrätterna måste emellertid alltid uppge sina domskäl.
”Världslig arm”, om världslig myndighets befogenhet att avgöra, utdöma eller verkställa (dödsstraff) i världsliga ting, i motsats till kyrkans andliga överhöghet eller domsrätt. Benämningen användes innan domkapitlens domar fick överklagas till hovrätten 1687.
Från och med 1615 om belopp som en civilrättslig tvist åtminstone måste uppgå till, för att underrättens dom i ett vademål skulle gå att överklaga till hovrätten; appellationssumma.
Lägre juridisk ämbetsexamen 1922–1976 som avlades vid ett universitets juridiska fakultet. Den innefattade prov i svenska och finska, övningsuppsatser i examensämnet och enskilda förhör i huvudstyckena rörande civilrätt, straffrätt, finansrätt, statsförfattningsrätt, förvaltningsrätt och processrätt samt nationalekonomi och finanslära. Lägre rättsexamen gav behörighet till lägre tjänster inom statsförvaltningen. Den som hade avlagt examen kunde från 1948 anhålla om titeln vicenotarie. Lägre rättsexamen ersattes 1977 med vicenotarieexamen och 1996 med rättsnotarieexamen.
Utskott vid Alexandersuniversitetet som granskade studentexamina. Studentexamensutskottet tillsattes av universitetets konsistorium. Det bestod av examinatorer som utsågs bland universitetslärarna samt ett visst antal licentiater.
Ämbetsexamen för lägre kamerala och administrativa tjänster inom förvaltningen 1895–1922, avlades vid universitetet och gav kompetens till extraordinarie tjänster vid senatens ekonomiedepartement med utsikten att bli befordrad till tjänster vid landets kamerala och förvaltande verk, frånsett de tjänster som krävde högre förvaltningsexamen. Examen innefattade förhör i inhemsk civil-, straff- och finansrätt, i författnings-, förvaltnings- och processrättens huvudstycken samt nationalekonomi.
Tjänstebeteckning för veterinär vid försvarsmakten. Militärveterinären skulle vara licentiat i veterinärmedicin och ha reservofficersutbildning. Han var underordnad militäröverveterinären. Till militärveterinärens uppgifter hörde bl.a. att bistå de utskrivningsnämnder som fastställde vilka hästar som vid mobilisering skulle avstås till krigsmakten.
Domarämbete, domaryrke.
Under autonoma tiden det sammanträde under vilket examinatorerna av en enskild tentamen eller fakultetsexamen samlades för att fastställa huruvida studenten hade tillräckliga kunskaper för att få tentera eller avlägga examen. Scrutinium förekom vid Filosofiska, Juridiska och Medicinska fakulteten, dock inte Teologiska.
Domstol vid Alexanders-universitetet med jurisdiktion över universitetets lärare och studenter då de vistades på universitetsområdet under terminerna. Domstolen inrättades när akademin i Åbo flyttades till Helsingfors 1828. Den dömde enligt Finlands lagar och författningar och följde samma rättegångsordning som rådstugurätterna i städer utan kämnärsrätt. Domarna kunde överklagas till hovrätten. Domstolen bestod av tre professorer från Juridiska fakulteten, av vilka den i tjänsteår äldsta verkade som ordförande, och två som adjunkter.
Auditör med uppgift att bevaka militieboställenas intressen under indelningsverkets tid.
Under svenska tiden och autonoma tiden benämning och sedan självständighetstiden officiell beteckning på den del av ett domstolsprotokoll som innehåller uppgifter om rättegångens slutresultat, det vill säga själva domen och motiveringarna till den.
Allmän domstol, i motsats till specialdomstol (särskilt krigsrätt). Under svenska tiden och autonoma tiden användes termen också om domstol som behandlade enbart privaträttsliga mål, till exempel lagmansrätterna cirka 1620–1867 och den administrativa lagskipningen vid de svenska kollegierna från 1634.
Lag eller förordning som sedan senare delen av autonoma tiden stadgar om domstolars verksamhet och deras förhållande till varandra, särskilt organiseringen i över- och underrätt. Domstolsförfattningen kallades ursprungligen domstolsordning.
Av lagman hållet ting i ett härad. Lagmansting skulle hållas en gång per år, i motsats till landsting som enligt Magnus Erikssons landslag skulle hållas å konungens vägnar fyra gånger per år för hela landskapet på lagsagans huvudort och under perioden 1680–1845 en gång per år i lagmansdömet, varefter två gånger per år till 1868 då lagmanstingen avskaffades.
Självständigt stadssamfund. I Finland omtalades Åbo som sådant 1309.
Benämning på stadens låsförsedda penningstock. Benämningen användes under medeltiden åtminstone i Stockholm.
I den medeltida staden de personer som stod i spetsen för menighetens representanter. De var vanligen två eller fyra till antalet. Skottmännen valdes för ett år. En av dem var rådman och den andra representerade menigheten.
När den medeltida staden skulle införa nya pålagor eller ändra tidigare pålagor skulle menigheten eller dess representanter. Dessa utsågs av rådet. Antalet varierade mellan de olika städerna och kunde vara 12, i Stockholm 24 eller senare 48. När antalet var 12 brukade fyra av dem vara rådmän och åtta av menigheten. Också andra proportioner förekom. Gruppen leddes av två skottmän och i Stockholm av fyra skottherrar.
Benämning på skottman i Stockholm. Antalet skottherrar där var fyra. Två representerade menigheten och två var rådmän. De senare var vanligen föregående års rättafogdar. Skottherrarna utsågs för ett år i taget och ansvarade för skatteuppbörden.
Befattning i den medeltida staden. Innehavarens uppgift var att kontrollera mått och måttredskap. De godkända måtten och redskapen skulle sedan förses med stadens märke.
Tjänsteman i den medeltida staden, som utförde vägningen i våghuset. Stadens åmare tjänstgjorde ofta också som vägare.
Befattning i den medeltida staden. Innehavaren skötte uppgifter inom renhållningen.
Tjänstebeteckning för den ledande veterinären inom försvarsmakten. Militäröverveterinären innehade veterinäröverstelöjtnantsgrad. Under honom verkade ett antal militärveterinärer.
Befattning i den medeltida staden. Innehavarens egentliga uppgifter förutom eventuellt brandvärdering är okända. Befattningen var oavlönad. Den är med säkerhet känd endast från Arboga.
Den medeltida staden hade vanligen två byggmästare som ansvarade för underhåll och uppförande av nya byggnader. Om det förekom större byggnadsföretag utsågs ofta fler än två byggmästare.
Befattningsinnehavare i den senmedeltida staden som hade uppgifter i samband med fastighetsskiften. Mätningsmännens egentliga uppgifter är okända. Antagligen utgjorde de någon form av garanti för att de uppgifter som fanns i fastebreven var riktiga. Befattningen är känd från Uppsala. Där var de vanligen några av stadens rådmän och 4–8 till antalet.
Innebär att en bestämd handel eller vissa varor dirigerades till en viss handelsplats. Magnus Erikssons stadslag fastslog att ”alla köp skall göras i staden”. Reellt innebar detta en stapelrätt. I litteraturen används oftast termerna handelstvång eller förbud mot landsköp. Det bottniska stapeltvånget hade sitt ursprung i Magnus Erikssons stadslag som slog fast att ”[a]lla män från Finland, utom Åbo borgare, från Nyland, Roden, Hälsningland eller Gästrikland skall ingenstädes driva sin handel med skepp utom i Stockholm”.
Ämbetsed som en lagman svor före sitt tjänstetillträde inför konungen eller lagmans valnämnd cirka 1350–1736. Lagmanseden hade samma innehåll som den ämbetsed som häradshövdingen svor. Den kallas efter 1736 domared.
Term som huvudsakligen förekommer i kyrklig kanonisk rätt, där den betecknar såväl allmänna som särskilda bestämmelser. Termen användes under medeltiden ofta om bestämmelser som reglerade kyrkolivet, ofta av disciplinär art. De utfärdades av personer som inte innehade hela den lagstiftande makten, som exempelvis biskopar.
Benämning på de beslut som fattades vid provincialkoncilierna. De utfärdades av ärkebiskopen, först ensam, senare tillsammans med de övriga biskoparna. Provincialstatuterna skulle offentligöras vid stiftssynoderna av respektive suffraganbiskop. Statuterna innehöll kanoniska rättens bestämmelser med lokala föreskrifter om suppleringen. Syftet var att reglera de kyrkliga förhållandena inom provinsen. Statuterna kunde också ingripa i den aktuella politiska situationen. Man kunde offentliggöra provincialstatuterna genom att sätta upp dem på kyrkdörren och genom att låta prästerna läsa upp dem i kyrkan.
Bestämmelser som utfärdats av ett domkapitel.
Ämbetsed som häradshövding svor före sitt tjänstetillträde inför konungen eller valnämnden cirka 1350–1736, av samma innehåll som den ämbetsed lagmannen svor. Häradshövdingeeden ersattes 1736 med en domared.
Den nämnd som cirka 1350–1736 placerade tre bofasta (lagfarna) män i häradet på förslag till häradshövding, under ett för ändamålet särskilt sammankallat lagmansting. Nämnden bestod av lagmannen och tolv män i häradet. Valet träffades sedan av konungen eller av honom utsedd ersättare.
Den statutsamling för Uppsalaprovinsen i vilken alla utgivna statuter samlades. Det utgavs i början av 1440-talet. Redaktör var domprosten Birger i Strängnäs. Samlingen är indelad i huvudgrupper. Bestämmelser om samma ämne har grupperats flockvis från olika statuter. Det trycktes år 1525.
Under medeltiden före landslagen, ett rättsmål som inte kunde bevisas av någondera parten och som därför bevisades med svarandens edgång, med eller utan edgärdsmän.
I Norden ofta benämning på inhemska världsliga stadgar under medeltiden.
Under medeltiden rättsmål där sakfrågan avgjordes av en särskilt för ändamålet tillsatt nämnd, vanligen bestående av tolv personer, medan domarens roll reducerades till att tillämpa lagen på ett givet faktum.
Arkitektämbete inom Kungliga hovstaten som skapades 1697. Överintendenten ansvarade för alla slottsbyggnader och slottsträdgårdar. Han gavs senare överinseendet över rikets arkitektur. År 1772 bildade överintendentens ämbete ett kontor inom slottsbyggnadstaterna och 1810 blev Överintendentsämbetet ett självständigt ämbetsverk i Sverige.
Förrättningsorder, huvudsakligen av landshövdingen till en landsstatstjänsteman.
Inom katolska kyrkan ursprungligen en kyrklig korporation med fast förmögenhet. ”Stift” användes om kloster (abbots- eller abbedissestift), kollegiatkapitel eller domkapitel. I Norden användes termen enbart om biskops- eller ärkebiskopsdöme. Den började användas först under 1400-talet. Vanligen betecknade ”stift” jurisdiktionsområdet, men ibland också biskopsämbetet. Stiftsindelningen infördes i Sverige 1014 då Skara fick sin första biskop. Åbo stift bildades i slutet av 1100-talet.
Det officiella rymdmåttet för utminutering av drycker, som erkänns av svenska Bjärköarätten och Magnus Erikssons stadslag. Kanna (= 2 stop) uppträdde först i slutet av 1400-talet.
Ersättningen för de tjänster som en präst utförde. En egentlig svensk beteckning saknades under medeltiden. I landskapslagarna omtalas i stället ”tillagor” till tionden. Ersättningar framgick tydligast för sista smörjelse och likvaka. I några landskapslagar stadgades att prästen för sitt tionde skulle ge bonden, hans hustru och hans först avlidna barn smörjelsen, men ha 2 öre i ersättning av dem som ej gav tionde. Praxis fortsatte efter reformationen.
Den rättsliga påföljden för vissa brott. Under landskapslagarnas tid förekom ännu blodshämnd, men rätten att förverkliga straff överfördes i huvudsak på tinget och i sista hand kungen. Huvudsakligen utdömdes böter. Kroppsstraff, fredlöshet och de flesta dödsstraff hade en viss infamerande karaktär men direkta skamstraff var sällsynta. Böter dominerade också i landslagarna. Dödsstraffen sammanfördes i högmålabalker. Kombinerade kropps- och skamstraff blev vanligare.
Ämbetsman i den medeltida staden, vars uppgift var att underhålla bödelssvärdet. Svärdet ägdes av staden.
Äganderätt till det som driver i land från havet, oftast vrak, skeppsgods och besättning. Under medeltiden kriminaliserades strandrätten. Upphittarens andel uppfattades som ersättning för arbetet med bärgningen. I slutet av medeltiden blev det hävd att bärgade varor tillföll kungen, om inte ägaren inom år och natt hämtade den.
Studerande som var immatrikulerad vid en högskola eller ett universitet. I slutet av 1100-talet började de främmande studenterna vid ett universitet att organisera sig. Bologna fick karaktären av ett studentuniversitet, och när universiteten i Uppsala och Köpenhamn inrättades på 1470-talet tilldelade påven studenterna samma privilegier som i Bologna.
Den ersättning som en allmogestyrman på 1500-talet fick som ersättning då han utnyttjades som lots eller långlots på kronans fartyg.
Formellt frivillig hjälp eller ynnest som en världslig enhet (person, stad, rike, socken) ger kyrkan. Termen användes huvudsakligen om bidrag till påven eller biskoparna. Den har också använts om frivilligt bidrag till kronan och påvarnas uppmaningar under Avignontiden till ärkebiskopen och hans suffraganer om bidrag.
Avgift som utgjorde hälften av fabrica-tiondena av alla biskopar i ett år inom en kyrkoprovins. Den erlades åt en nyvald ärkebiskop för att bekosta dennes resa till kurian där han skulle få sitt pallium. Avgiften är belagd från den norska och den svenska kyrkoprovinsen. Avgifterna fixerades i Uppsala 1344 för alla kyrkor och präster. Sockenkyrkan gav i allmänhet hälften av vad prästen gav. Suffraganstiften bidrog förmodligen inte till palliehjälpen.
Under medeltiden sannolikt beteckning för en sockendomare i Finland. Förmodligen var han en av de två förtroendemän som socknen utsåg för att övervaka kyrkans byggen och vård.
En av de två förtroendemän som socknen utsåg för att övervaka kyrkans byggen och vård.
En av de två förtroendemän som socknen utsåg för att övervaka kyrkans byggen och vård.
Benämning som i en viss utsträckning har använts för Magnus Erikssons landslag och Kristoffers landslag.
Det system enligt vilket tiondena betalades i smör och inte i råg. Systemet har förknippats med de svenska nybyggarna.
System enligt vilket tiondena betalades med råg och inte med smör. Rågleveranserna har förknippats med finska bönder i motsats till de svenska nybyggarna.
Andlig riddarorden bestående av präster, riddare och tjänande bröder som grundades 1202 för att försvara den kristna missionen i Livland. Den lydde under en högmästare och ordens huvudbog låg i Riga. Den uppgick 1237 i Tyska orden.
Titel för svärdsbrödraordens högmästare.
Förfarande som innebar att man genom besiktning av de konkreta omständigheterna bildade sig en uppfattning om det reella sakläget. Syn kunde vara en administrativ åtgärd, som syftade till att genom besiktning och undersökning fastställa vissa rättsförhållanden som gällde det allmänna. Hit hörde besiktningar av kronans domäner och tjänsteboställen. Synen förrättades då av befullmäktigade personer, som också kunde ha domsmakt att bestraffa felande med böter. Syn kunde också företas på initiativ av en privatperson, som av- och tillträdessyn mellan jordägare och arrendator. Syn kunde slutligen också innebära en domstols iakttagelse av ett föremål.
11041 - 11100 av 13863