Avgift på lax som i Kemi på 1500-talet erlades av de bönder som brukade göra skjutsfärder.
Jordtal som användes som grund för grundskatten i bl.a. Österbotten. Ursprungligen skulle ett öre utgöras av vart karpland och två dagsverken av varje pundland. År 1557 kunde de senare utbytas mot en smörränta som fick benämningen dagsverkssmör.
Jordtal som användes som grund för grundskatten i bl.a. Österbotten. Storleken på ett karpland var en yta som skulle besås av en karp spannmål, som i vissa delar av Finland var 1/3 och i andra 1/4 tunna. För ett karpland skulle erläggas ett öre penningar. Karpland är belagt år 1470.
Avgift som erlades i smör.
Skatt på 1500-talet som ursprungligen uppbars för underhåll av häradshövdingen och nämnden under pågående häradsting. I Närpes erlade bönderna tingstorrfisk efter mantal.
En tredjedel av en socken. Indelningen förekom i en stor del av Satakunta och under tidig medeltid också i delar av Västra Nyland och Egentliga Finland. Ännu under 1500-talet uppbars vissa avgifter enligt tredingen.
Skatt som betalades i gäddor efter tredingar i Närpes på 1500-talet.
Medeltida kyrkoskatt införd av biskop Ragvald I på 1200-talet. Den bestod av matvaror som sockenborna betalade direkt till prästen eller klockaren på bestämda högtidsdagar under året samt vid själamässor och kyrktagning. Skatten indrogs till kronan under reformationen. På flera håll (till mitten av 1700-talet, i Österbotten till 1743) fortsatte prästerna ändå att uppbära matskottet, trots att uppbörden förbjöds också i kyrkolagen 1686 . Det mest seglivade matskottet var julsteken.
Kameral avgift som på 1500-talet erlades i vissa socknar. Under senare delen av 1500-talet betalade bönderna i Österbotten som komålssmör ett skålpund av var ko.
Avgift som bönderna under 1400–1500-talen betalade som ersättning åt länsmannen för dennes skyldighet att härbärgera och skjutsa kronans tjänstemän (till exempel häradshövding och landsfogde). Länsmansräntan indrogs av Gustav Vasa (1523–1560) till kronan och ersattes med skattefrihet eller lön.
Avgift som ursprungligen erlades av allmogen för klockarens underhåll. Skatten indrogs till kronan på 1500-talet. I Österbotten betalades den både i penningar och i spannmål.
Medeltida socken på Åland. Till de medeltida tridungssocknarna räknades Saltvik, Finnström, Sund, Hammarland, Jomala och Lemland. Föglö och Kumlinge omtalades som självständiga pastorat och skattesocknar först 1540.
Huvudskatten på Åland år 1539. Husåkan utgjordes efter röktal, det vill säga mantalet av besuttna bönder (1539) eller antalet ägare av 100 marks jordvärde. Persedlarna i husåkan bestod av stockar, bräder, kol och ved, vilka tillsammans kunde lösas med fem öre. Dessutom tillkom fem dagsverken, som kunde lösas med en halv mark. Husåkan blev under 1500-talet över nästan hela Åland i praktiken en penningskatt. Undantag utgjorde Eckerö, Föglö och Kumlinge där det i stället för den egentliga husåkan erlades smör och gäddor i natura och endast dagsverken löstes med pengar.
Skatt som på 1500-talet erlades på Åland. Skeppsörtugen betalades av varje bonde enligt det egentliga mantalet, inte enligt röktalet.
Skatteenhet på Åland under 1500-talet. Varje bonde betalade enligt egentligt mantal och inte enligt röktalet en halv spann korn. Endast en del av bönderna betalade i natura. På Kumlinge löste bönderna avgiften med penningar, på Eckerö ersattes den med samma kvantitet råg och på Föglö med spettfisk.
Regionalt eller länsvist kontrakt med räntetagaren (kronan eller kyrkan) om lagstadgad skatt eller avgift i för orten fastslagna persedlar som skulle utgöra (cirka) en tiondel av produktionen eller motsvarande värde i reda pengar. Kontraktet fastställdes av häradsrätten, och en avskrift bifogades till tiondelängden.
Skatteenhet och skatt som under medeltiden och 1500-talet i Finland enbart förekom på Åland. Som skatteenhet omtalades den första gången 1376. Markskatten beräknades efter jordetalet. I den kunde ingå åtta eller tio mark värderad jord, beroende på platsen. I praktiken motsvarade en markskatt något mindre än en tiondedels rök.
Under 1500-talet indelningsgrund för beskattningen på Åland. De skattskyldiga var indelade i 461 gärder och varje gärd erlade en gärdskatt. Skatten bestod av markgäldspenningar, höpenningar, malt, mjöl, fläsk, gäddor och smör.
Avgift i penningar på 1500-talet. Den ingick bl.a. i den åländska gärdskatten. I fullskatten i Viborgs län år 1541 ingick också markgäldspenningar.
Uppbördsdistrikt för skatt på nötkreatur (kvickskatt) på Åland, i Nyland och Tavastehus under 1500-talet. I Karelen användes också benämningen nötslag. Ett nötslag bestod på Åland av åtta fullgärder. Bönderna i ett nötslag betalade tillsammans en kvickskatt, som kallades nötgärd. De nötslag som efter skatteomläggningen 1540 fortfarande levererade tionden av fisket borde inte identifieras med den gamla kviskskattenheten utan snarare med notlag. Också i Nyland förekom nötslag på 1500-talet. Varje nötslag levererade där ett nöt och två får. Ett nötslag bestod av tio fullskattar. I Tavastland var Elimä fjärding år 1600 delad i fem nötslag som bestod av 53 skattar, men endast 99 1/3 rökar. I Karelen förekom jämte huvudskatten en skatt efter nötslag, varmed avsågs tio fullskattar.
Skatt som erlades på Åland på 1500-talet. Skatten betalades gemensamt av de bönder som utgjorde ett nötslag.
Skatt som erlades av stadgehemman och frälsebönder på Åland på 1500-talet. Avgiften var avsedd för att bidra till underhållet av fogdens hästar.
Syneförrättning för att fastslå om en egendom lidit missväxt (och därför kunde erhålla vissa skattelättnader). Missväxtsyn förrättades även för att utreda om en bonde kunde få inlösa kronoräntespannmål (till markegångspris) ur ett kronomagasin. Missväxtsynerna avskaffades 1766 när inlösningsrätten av räntesprannmål begränsades till endast allmänna missväxter varvid hela beslutsförfarandet ändrades.
Ny utskyld som infördes på Åland efter skatteomläggningen 1540. Överloppsörtug omtalades i skatteundervisningen 1543 och krävdes efter jordtalet så att om en bonde hade mer än hundra mark värderad jord eller en rök, så skulle han betala åtta penningar (= 1 örtug) för varje överskjutande mark.
Jordenhet på Åland under 1500-talet. Som uddemarker räknades de marker som en bonde hade förutom hundra marker värderad jord eller en rök.
Åländsk indelning för skatteuppbörden på 1500-talet. Antalet marklag var 35 och inom ett marklag ansvarade bönderna gemensamt för utskylderna. I viss mån kan de jämställas med nötslagen och gärderna.
Den person som inom ett marklag ansvarade för beräkningen av hur utskylderna skulle fördelas på de skattskyldiga bönderna. Efter fördelningen skulle räkningemannen uppbära skatten och leverera den till fogden. Systemet förekom på Åland på 1500-talet.
Gods som donerats av kronan enligt de villkor som fastställts på riksdagen i Norrköping 1604. Varje donation skulle bekräftas på nytt av varje ny regent. Godsen fick endast ärvas av manliga arvingar. Om donationsinnehavaren avled utan manliga bröstarvingar skulle eventuella kvinnliga arvingar få ut brudskatt av kronan. Kronan kunde också enligt eget gottfinnande överlåta donationen på den kvinnliga arvingens make. Ägaren fick inte heller sälja eller förpanta godset, om detta inte först erbjöds kronan. Norrköpings beslut uppluckrades under de följande decennierna. Reduktionsbeslutet på 1655 års riksdag innebar att frälsedonationer på annat än Norrköpings besluts villkor förbjöds.
Tjänsteman som i början av 1600-talet uppbar avgifter på fisket och avgav fristående räkenskaper. Kemi, Ijo och Ule älvar hade varsin fiskefogde i början av 1600-talet. Fiskefogdarna försvann från de norrländska fögderierna först på 1620-talet när fisket vanligen ingick i arrendena av respektive orter eller förpaktades för sig.
Tjänsteman som övervakade laxfisket i början av 1600-talet. Utnämningen av en laxfogde 1607 var ett försök att skapa en ordnad förvaltning av laxfisket i de älvar som rann ut i Norra ishavet. Benämningen användes också om arrendatorn av lax- och ålfisket i Hälsingland 1622.
Under 1500- och 1600-talen benämning på Norra Ishavet. Norra Ishavskusten förvaltades av den svenska kronan, som där hade sina egna ämbetsmän.
Till Norrland hörde fram till 1634 också Österbotten och Åland.Under medeltiden räknades Gästrikland ännu till Uppland, men skildes därifrån redan i början av 1500-talet. Härjedalen och Jämtland hörde till Danmark. I kyrkligt hänseende hörde Härjedalen under Trondheim och Jämtland under Uppsala. När Härjedalen under de nordiska sjuårskriget ockuperades sköttes förvaltningen där först av särskilda redogörare, sedan av Hälsninglands fogde. Lappland var fördelat i olika lappmarker. De kan inte betraktas som enhetliga landskap utan snarare som bakland till respektive kustområden. Hälsinglands 32 medeltida socknar fördelade på 17 pastorat fanns alla kvar under 1500-talet. Gävle kungsgård var centrum för Hälsinglands förvaltning. Landskapet delades i två fögderier 1556. Medelpad utgjorde ett fögderi som tidvis av förvaltades av fogden i Ångemanland och Västerbotten. Ångermanland bestod under medeltiden av 26 kyrksocknar fördelade på 17 gäll. Under 1500-talet försvann en kyrksocken medan två ...
Administrativ socken i Egentliga Finland på 1500-talet. Till Muurla län hörde Uskela kyrksocken och tidtals identifierades Muurla län med denna. Dessutom hörde till Muurla län delar av Bjärnå och Halikko pastorat i Söder-Finland, Kisko kapellgäll och Lojo socken i Nyland samt Somero i Tavastland.
Del av Virmo socken på 1500-talet.
En av de två hälfter i vilka Vemo socken var delat på 1500-talet.
Skatteenhet (verokunta) på landsbygden under medeltiden till förra delen av 1600-talet och som innebar att ett visst områdes alla hemman gemensamt ansvarade för att erlägga en viss mängd skatt av diverse slag.
Tjänsteman som med kunglig fullmakt självständigt förvaltade en kungs- eller ladugård. Ladugårdsfogden avgav självständiga räkenskaper för gården.
På 1500-talet en enhet som bestod av en eller flera gårdar som förvaltades av en landbofogde.
Ursprungligen ett slags hjälpfogde, senare under 1500-talet en fogde som förvaltade ett fögderi utan att ha ett formellt centrum för sin förvaltning. Ridfogdarna i Åbo län började från 1549 avge egna räkenskaper då antalet fögderier steg. Ridfogdarnas fögderier var förhållandevis små och kunde bestå av några få socknar. I Tavastland förekom ridfogdar i vissa härader. Benämningen ridfogde förekommer ibland som synonym till landsfogde.
Återta, indraga.
Skattetal infört cirka 1290 och omnämnt i källorna 1334. Kroktalet var en norm enligt vilken huvudskatten utgick i Övre Satakunda härad och Tavastland ännu på 1500-talet. Kroken betecknade egentligen i Övre Satakunta ett visst område odlad jord av samma värde och lika skattskyldighet som tolv öresland. I Nedre häradet motsvarades kroktalet av röktalet. Enligt skatteundervisningen år 1540 räknades kroktalet i Tavastland vanligen till sex stänger i varje krok beroende på om jorden var korngill.
Odlat område av en viss storlek och visst värde som utgjorde grund för skatteberäkning.
Avgifter som ett bol skulle utgöra gemensamt vid sidan av bolskatten på 1500-talet. I Nyland bestod bolgästningen av en mängd olika persedlar, som varierade till beskaffenhet och kvantitet mellan de olika socknarna.
Benämning på den huvudskatt som i början av 1540-talet infördes i Östra Nyland. Också i Viborgs län erlades enligt det medeltida fullskattetalet. Det gamla systemet grundade sig på en sammansättning av bönder med ett visst förmögenhetsbelopp i lösören. Fullskatten var det nya mantal som skapades genom reformen. Det var i egentlig mening personligt tills en uppskattning av markvärdet genomfördes. Detta kom också till stånd på 1540-talet och då överflyttades skattebördan på jorden. De karelska fullskatterna var till värdet olika också på samma ort, medan de sockenvis hade samma utskylder. Persedlarnas beskaffenhet skiljde sig mellan olika socknar.
Person som inom ett bol uppbar kronans skatter. Bolmännen valdes av allmogen och var direkt underordnade länsmännen. Bolmän förekom också i Tavastland trots avsaknaden av bol. Där skötte de uppbörden inom sockenfjärdingarna. I Savolax fanns det på 1500-talet fyra bolmän under varje länsman och de uppbar inkomster av varje helskatt. Av den så kallade bolmansräntan måste de avstå dryga taxor både till länsmännen och till kronan. Förutom taxa var bolmannen i Savolax skyldig att hysa dels slottsfogden jämte 34 hästar fyra nätter om året i två omgångar, dels landsfogden fyra gånger två nätter, nämligen först när denne kom för att inkräva restantier, andra gången när han uppbar sakören, tredje gången när han gav ut märke på skattekornet och höet, och slutligen när saköres- och skatteboskap insamlades.
På 1500-talet en grund för skattetalet, som utgjordes av delar av olika byar inom en socken. De förekom i Tavastland där det efter 1559 förekom att kroktalet inte var konstant utan varierade efter nya uppskattningar.
Avgift som tillhörde huvudskatten i Tavastland på 1500-talet. Förutom de persedlar som erlades i natura bestod skatten också av ett kontant belopp som förutom skattepenningar bestod av murmästare-, balka-, näver-, släd- och långfärdsskjutspenningar.
Avgift som tillhörde huvudskatten i Tavastland på 1500-talet. Förutom de persedlar som erlades i natura bestod skatten också av ett kontant belopp som förutom skattepenningar bestod av murmästare-, balka-, näver-, släd- och långfärdsskjutspenningar.
Avgift som tillhörde huvudskatten i Tavastland på 1500-talet. Förutom de persedlar som erlades i natura bestod skatten också av ett kontant belopp som förutom skattepenningar bestod av murmästare-, balka-, näver-, släd- och långfärdsskjutspenningar.
Avgift som tillhörde huvudskatten i Tavastland på 1500-talet. Förutom de persedlar som erlades i natura bestod skatten också av ett kontant belopp som förutom skattepenningar utgjordes av murmästare-, balka-, näver-, släd- och långfärdsskjutspenningar.
Avgift som tillhörde huvudskatten i Tavastland på 1500-talet.Förutom de persedlar som erlades in natura bestod skatten också av ett kontant belopp som förutom skattepenningar utgjordes av murmästare-, balka-, näver-, släd- och långfärdsskjutspenningar.
Avgift som erlades i hö och som ingick i huvudskatten i Tavastland på 1500-talet.
Avgift som erlades i halm och som ingick i huvudskatten i Tavastland på 1500-talet.
Skatt som erlades av varje fjärding i Tavastland på 1500-talet. I skatten ingick en mängd naturaprodukter som bl.a. råg, korn, fisk, havre, smör och humle.
Penningskatt som erlades i stora delar av Finland som ersättning för gåvoharar och -fåglar och delvis också för kipsiskorn. Under 1500-talet förekom benämningen kipsispenningar enbart i Tavastland, men samma skatt uppbars också i andra landskap. Under medeltiden erhöll slottsfogden denna skatt. Han uppbar skattehararna eller -fåglarna antingen på slottet eller vid vintertinget.
Kronoinkomst (till 1772 mot bevillning, från 1775 ett regal) som förpaktades och/eller bedrevs i kronobrännerier, efter 1800 som fri näring mot avgift. Från år 1531 var införsel av brännvin belagd med tull och sedan 1638 var tillverkningen föremål för beskattning. Städerna och hemmansägare (eller delägare) på landsbygden fick efter 1775 småningom rätt att bränna brännvin på tio års arrendekontrakt med kronan, mot en avgift i råg efter mantalet. Bestämmelserna fastslogs 1787 och förnyades 1797. År 1800 infördes fri rätt till brännvinsbränning för husbehov mot en viss avgift. Produktionen reglerades så att spannmålsproduktionen, den tillåtna pannrymden, antalet personer och bränningstiden (ursprungligen åtta månader, vid behov tre) avgjorde bränningsvolymen. År 1829 inskränktes bränningstiden till tre månader, 15.11– 15.12 och 15.2– 15.4. Hembränning förbjöds 1866.
En brännvinspannas rymd som grund för beskattningen av pannan som användes för tillverkningen. Pannrymd infördes år 1800 då fri och allmän brännvinsbränning återinfördes. Den fastställdes till 50 kannors rymd, kokrummet inberäknat, för ett helt mantal (=hemman), av mindre rymd för hemmansdelar under ett mantal.
(Om bränneri och destiIleringsverk) den totala mängd brännvin som en stad fick tillverka, efter att allmän och fri rätt till brännvinsbränning återinförts år 1800.
Rätten till brännvinstillverkning till en viss volym (per mantal på landsbygden, per invånare i staden) inom en viss tid.
Avgift till kronan för brännvinsförsäljning på krogar 1775–1800. Minuteringsavgiften avskaffades 1800 inom ramen för varje tillverkares rätt att fritt sälja sitt brännvin.
4441 - 4500 av 13863