Ett av två kanslier vid general von Buxhoevdens högkvarter med ansvar för civilförvaltningen i det av ryssarna erövrade Finland 1808–1809. Kansliet övervakade verksamheten vid länsstyrelserna, i hovrätterna och domkapitlen. Det verkade på fullmakt att under generalens ledning avgöra de av ämbetsverkens ärenden som tidigare hade avgjorts av regenten eller de centrala ämbetsverken i Stockholm. Ansvaret för kansliet överfördes den 1 december 1808 (i praktiken från februari 1809) till den nyutnämnde generalguvernören.
Ett av två kanslier vid general von Buxhoevdens högkvarter som ansvarade för militärförvaltningen i det av ryssarna erövrade Finland 1808–1809. Det överfördes 1809 till Generalguvernörskansliet.
Fartyg som hade tullfrihet i finska hamnar och kunde bevisa detta med ett helfrihetsbrev som utfärdats av sjötullskammare.
Fartyg som är tullbelagt i finska hamnar och som saknar fribrev utfärdat av sjötullskammare.
Gammalt åkerytmått motsvarande 56 000 kvadratfot eller cirka en halv hektar, egentligen den areal som motsvarade en tunnas utsäde; utsädestunnland.
Omkostnad.
Sammanfattningen av alla tjänstemän (och deras avlöningskostnader) inom universiteten. Termen används även om budgeten för universitetsväsendet och dess inrättningar.
Obligatoriskt tillkännagivande på två eller tre på varandra följande häradsting eller i rådstugurätt med fyra veckors mellanrum att arvegods, vanligen en ärvd jordfastighet, skulle säljas eller överlåtas åt annan person. Om ingen av säljarens släktingar ville använda sig av sin förköpsrätt till fastigheten, kunde köparen få fastebrev på fastigheten, senare begära att få lagfart, efter det sista uppbudet. Om uppbud stadgades i landslagen och i 1734 års lag. Bestämmelserna avskaffades 1930.
Indrivning av allmänna skatter och avgifter.
Rättelse i en tidigare inlämnad redogörelse över skatteuppbörden inom ett härad eller ett län.
Av häradskrivaren under en uppbördstermin gjord förteckning över alla skattskyldiga personer i ett fögderi och de skatter de hade erlagt samt till vilket belopp. Upbördsboken uppställdes på landsbygden per by och hemman, i samma ordning som i jordeboken, och i städerna per rote och kvarter. Den sigillerades och förseglades på landskontoret, varifrån uppbördsboken hämtades av kronofogden till den förestående uppbördsstämman. Varje skatt hade sin egen kolumn där de skattebelopp som var och en skulle betala infördes på basis av uppgifterna i jordeboken, mantals- och taxeringslängden samt andra officiella handlingar. Uppbördsbokens riktighet granskades vid landskontoret och boken återlämnades därefter till uppbördsmannen med landshövdingens befallning om uppbördens verkställande.
Sammanträde (inom ett fögderi) under vilket var och en betalade sina skatter och/eller allmänna avgifter enligt en vid tillfället redovisad debetsedel. Tidpunkten för mötet fastslogs av kronofogden på landsbygden, magistraten i städerna. Mötet kungjordes på landsbygden minst två veckor, i städerna tre veckor, före stämman. I Stockholm utfärdades kungörelsen av överståthållarämbetet. Uppbördsstämman hölls ursprungligen i november–december, efter 1693 årligen i mitten av mars, senare i början av året. Den skulle enligt 1739 års reglemente helst hållas i tings- eller sockenstugan eller på ett gästgiveri. Närvarande var häradsskrivaren och kronofogden som inkasserade och kvitterade de erlagda skatterna. Efter 1762 deltog även en av sockenstämman vald lokal representant som övervakade att ingen betungades med för mycket skatter. Kronofogden kallade i tur och ordning in de skattskyldiga i samma följd som i jordeboken, uppgav för den enskilde de skatter han hade att erlägga och till vilket be...
Under svenska tiden om kontant understöd till allmänna barnhuset i Stockholm 1637–1785 som utgick i viss andel av kronotiondespannmålen och administrerades av Kungliga Serafimerorden, genom församlingarna. Från 1810 avsåg ”uppfostringshjälp” fattighjälp åt utackorderade barn som administrerades av landskontoren. Den utgick i varje län som en andel i kronotiondespannmålen (till 1831) eller som en avgift beräknad enligt länets folkmängd. Från 1840 utgick kontant uppfostringshjälp också ur Fattig- och barnhusfonden, mot särskild anhållan. Den övervakades under autonoma tiden av landshövdingarna, som årligen mottog kyrkoherdarnas förteckning över de mest nödställda barnen och förordade utbetalningarna. Hjälpen utgick under autonoma tiden till 1831 i barnhustunnor (barnhusspannmål), till hälften i råg och andra hälften korn och fördelades så att två tunnor per år gick till barn under sex år, en och en halv tunna åt barn mellan sex och tio år och en tunna för barn över tio år. Hjälpen upphör...
Benämning på ibruktagande och inhägnande av ny mark (för spannmålsodling) i Savolax och Karelen. Uppodling innebar skattefrihet på viss tid eller nedsatt skatt, efter en vidtagen skatteförmedling.
Uppskattat mantal för nybyggen som tillkommit på överloppsjordar av ett gammalt skattehemman och som efter 1786 gavs samma jordnatur som det gamla hemmanets. Uppskattning skedde med innehavarens medgivande och på hans begäran.
Mindre jordstycke avskilt med gränsmärken och beläget utom hemmanets eller byns rågång. Jordstycket hade vanligen beslagtagits före rådragningarnas tid och kom efter tegskiftets genomförande att ligga inom en annan bys rågränser. Det räknades som adpertinens och ingick i stomhemmanets mantal. Urfjäll omnämns redan i landskapslagarna.
I samband med storskiftet, att flytta bort ett hemman från en bolby, från 1783 huvudsakligen i Östra Finland (Savolax). Utflyttning gällde efter 1783 närmast Savolax, där flera gamla hemman låg på ett för litet jordstycke. Flyttningen avgjordes antingen genom lottning eller efter minsta eller sämst bebyggda hemman. De övriga hemmansägarna var skyldiga att biträda vid flyttningen. År 1801 ändrades reglerna så att den hemmansägare vars flyttning från bolbyn förorsakade minst kostnader och olägenheter var skyldig att flytta.
Skyldighet för medborgare eller fastighet att utföra, prestera eller betala en skatt, pålaga eller avgift till staten, kyrkan, häradet, socknen, byn eller jordägaren. Till dessa utgifter hörde exempelvis ordinarie ränta, mantalsränta, herredagspenningar, brandstodshjälp och dulgadråpsböter, kronotransportskjuts, fångskjuts, inkvarteringsavgift, landtågsgärd, byggningshjälp, kronotionde, lagmans- och häradshövdingeränta, brännvinsbränningsarrende, djäknepenningar, tertial- och kvicktionde till prästerskapet, tingsgästningskappar, bro- och skallfogdekappar, knekthåll och roteringsavgifter, landsvägs- och brobyggnadspenningar samt kyrko-, prästgårds-, tingshus-, gästgivaregårds- och tiondebodsbyggnadsavgift.
Åt en eller två rotar beviljad rätt att inte uppställa soldat och häst för indelningsverket. Vakans förutsatte erläggande av vakansavgift. Vakans avser också en obesatt tjänst.
Militärt manskap bestånde av reservsoldater 1741–1811 som bekostades av kronan, senare av rotarna. Skyldigheten blev så småningom beständig i de regementen vars rotar hade överenskommelse med kronan. Onuset omformades år 1812 till en reservvakansavgift för Allmänna militiekassan i samtliga län förutom i Österbotten som hade varit befriat från att hålla reserver.
Vargfälla av nät som efter 1734 skulle upprättas i varje socken.Skyldigheten att efter sin ägodel årligen bygga och underhålla varggård (eller varggrop) låg på vissa sockenbor. Efter 1789 sköttes vargjakten med lokala jaktkassor.
Borgerskapets till försäljning inhämtade varor ifrån utrikes ort. Varorna, handelsländerna och stapelstäderna reglerades i det så kallade produktplakatet från 1724. Det förnyades 1789 och 1812.
Inrättning som fördämmer vatten för kvarnverksamhet. Vattenverken började regleras 1638 och 1642 och fram till 1688 krävdes privilegium för att få inrätta dem. Därefter beviljade landshövdingen tillstånd att uppföra de erforderliga fördämningarna för vattenkvarnen på krono-, skatte- eller frälsejord. Anläggandet av vattenverk förutsatte en värdering av skatteförmågan som efter 1804 förrättades av undersökningsverket, efter 1817 krävdes ett utlåtande av Kejserliga strömrensningsdirektionen och dess efterträdare.
Skattepersedel (på landbohemman) beräknad i lass kluven ved.
Fastslagna mått för vägning av varor. Den äldsta vikten var Åbo besman och fastslog att ett lispund därpå utgjorde på vågen 24 marker. År 1638 fastslog riksdagen gemensamma vikter för hela riket (Örebro vigt) med särskilda (tyngre) uppstads- och bergsvikter för bergslagen. År 1739 fastslogs viktualievikt som huvudvikt för hela riket. År 1774 fastslogs att alla vikter bör tecknas med både svenska och romerska siffror, besmanen förbjöds vid öppet köp och saluförsäljning. Beslutet gällde tills viktmåtten kilo, gram m.m. infördes i slutet av 1800-talet.
Bortrinnande på grund av läcka i förvaringskärl och dylikt. Förlusten (i spannmål, matvaror, vin och specerier) beaktades vid tullklareringen, då kvantitet och för viner även kvalitet granskades i tullförvaltarens och kontrollörens närvaro av magistratens edsvurna fullmäktige och en därtill edsvuren köpman eller borgare.
På hovets jägeristat tidvis upptagen jägare, i rang över de övriga hovjägarna.
Allmän väg som vintertid drogs över vattendrag, sanka marker och dylikt. Vägen måste utstakas av varje by och (från 1643) utmärkas på karta. Vintervägarna övervakades av häradsfogden på landsbygden. Efter stort snöfall ålåg det även allmogen på landet och invånarna i staden att skotta de allmänna landsvägarna eller gatorna. De övervakades av borgmästare och råd gemensamt samt kronobetjänterna på landsbygden. År 1786 begränsades ansvaret till markägaren eller det hemman (den gård i staden) som pålagts ansvaret (i häradsrätten) att utstaka och skotta (eller vid rådstuga) att skotta viss väg- eller gatsträcka. År 1790 inrättades ploglag på landsbygden som gemensamt ansvarade för plogning och skottning av viss vägsträcka, under landshövdingens översyn.
Under svenska tiden om att döma, utdöma, avgöra eller slita en tvist.
Benämning på kronofogde.
Under svenska tiden om av konungen, rådet eller konungen i rådet (Kgl. Maj:t) utfärdad föreskrift som ofta kompletterade den föråldrade medeltida lagstiftningen eller var en specialbestämmelse för specifikt ändamål som till exempel kyrkliga statuter och regler för gårdsrätter.
Riddarorden instiftad 1748 för militära förtjänster inom armé och flotta. Den hade ursprungligen två klasser: kommendör och riddare. Kungliga Svärdsorden förlänades till 1974 (i Sverige) som belöning för långvarig, gagnande verksamhet inom försvarsmakten (därefter vilande).
Redovisningsterm för byte av innehavare på ett kronohemman.Landshövdingarna var ålagda att årligen till Kammarkollegium sända en förteckning över de av länets kronohemman som fått ny innehavare och vad åbon enligt immissionsbrevet blivit ålagd att odla.
Rätten att bebo, bruka och besitta ett krono-, donations-, frälse- eller kyrkohemman, till och med 1789 i princip också på ett skattehemman som kronan, i egenskap av ägare till all jord, också ansågs äga och som under ärftlig nyttjanderätt innehades av en skattebonde, så länge han betalade sina skatter till kronan. Rätten innebar skyldigheter beroende på hemmanets natur.
Ursprungligen frälsehemman som återgått till skatte och betalade flöteskatt. Flötehemman förekom bl.a. i sydvästra Finland.
Kameral redovisningsterm för alla publika verk och inrättningar för allmänhetens gagn som inte ingick i statskassan. Till dem hörde till exempel Fattig- och arbetshusfondens inkomster, inkomster som var anslagna för läroverk, lasarett, hospital och spinnhus, lantmäterirevisionsprocenterna, änke- och pupillkassornas inkomster samt städernas enskilda inkomster.
Specialdomstol som i första instans undersökte och avgjorde tvistemål rörande fastighetsbildningar och besvär över lantmäteriförrättningar, sedermera också planering av jordområden. Ägodelningsrätten grundades 1776 som tillfällig domstol för storskiftet, med socknen som domkrets. Tidigare hade ekonomideputationen skött skiftesmål. Ägodelningsrätten blev en fast domstol i Viborgs län 1816, i övriga Finland 1913, med ett eller flera län som domkrets. Ägodelningsrätten sorterade först under länsstyrelsen, efter 1783 under berörd hovrätt. Den bestod av en lagfaren domare, länslantmätaren och förrättningslantmätaren som extra inkallad samt ett antal jordägare valda av socknen, efter 1913 häradet, senare kommunen. Beslutet kunde överklagas till regenten under svenska tiden, under autonomin till Justitiedepartementet via guvernören och efter 1918 till hovrätten. Ägodelningsrätten ombildades 1972 till Jorddomstolen varefter uppgifterna överfördes på tingsrätterna.
Äganderätt till jordområde som grundade sig på att en släkt så länge besuttit och brukat en viss jord att ingen längre visste hur man hade kommit över den. Urminnes hävd kommer från den kanoniska rätten. I landslagarna torde urminnes hävd vara laga fång.
Specialjärnverk där järnet inte smids till stångjärn, utan till järnsorter avsedda för särskilt järnsmide eller för manufakturer.
Överskott av byggnader på ett boställe som innehavaren frivilligt uppfört utöver dem som ingick i besittningskontraktet.
Boställsbyggnad som utöver det i kontraktet angivna byggnadsbeståndet har uppförts av innehavaren. Man fick inte kräva ersättning för byggnaden av efterträdaren. Såvida inte särskild överenskommelse därom kunde nås, måste överloppshuset bortföras efter 1762. Kom virket till byggnaden från boställets skog, ersattes detta åt boställsägaren efter 1693.
Det överskott av spannmål (innan skakning och för råge på), efter 1739 två (senare fyra) kappar som tillföll kronan av den del av kronotiondet som var avdelat för prästerskapets vederlag och den upplösta arméns avlöning. Innehölls genast och infördes i kronans räkenskaper. Måttkärlen för spannmål skulle vara fyrkantiga (förutom på fartyg) och måste enligt lag strykas och fick inte skakas. Förorsakade stor oreda, varför spannmålsmåltunnan blev fastställd för hela Finland år 1816.
Kameral benämning på en ålderdomssvag eller sjuklig person ur allmogen som var befriad från mantalspenningarna, under förutsättning att hemmanet överlåtits på barnen som även måste sörja för den ålderdomssvagas skötsel och uppehälle. Efter 1751 stadgades det att ålderdomssvaga eller bevisligen kroppssvaga (oavsett om de stod skrivna som hemmansbrukare) skulle vara befriade. Detta fastställdes på nytt 1817. Efter 1803 krävdes prästbevis för befrielse på grund av ålderdom och läkarbevis på grund av sjuklighet.
Den lantmäteriinstruktion som tillämpades vid rev- och skattläggning av hemman 1749–1848 i Uleåborgs län, med undantag av Kajana härad och delar av Kemi härad. Metoden tillämpades också i delar av Vasa län. Skattläggningen baserades på jordmån och överskottet av avkastningen. Åkrarna delades in i sju kategorier, utgående från överskottet per areal, varefter mantalet beräknades.
Organisation med uppgift att understöda och befrämja den svenska järnhanteringen. Den beviljade anslag för att utveckla järnhanteringen tekniskt och från 1751 lån till de delaktiga brukens ägare. Järnkontoret stadfästes 1747 och inledde sin verksamhet 1748. Organisationen reglerades flera gånger av sekreta utskottet. Det reglemente som fastställdes 1769 återställde de ursprungliga uppgifterna och kom att gälla i hundra år. Järnkontoret hade den första tiden rätt att i Riksens ständers bank belåna vågfört järn, men i övrigt har organisationen inte fått statligt understöd. För att kontrollera tackjärnsframställningen inrättades ett övermasmästarämbete 1751. Efterhand utökades antalet övermasmästare till som flest fem stycken med var sitt distrikt. Övermasmästarämbetet för det finska distriktet upphörde 1809. Den högsta ledningen utövas av brukssocieteten som en gång per år sammanträder till järnkontorsriksdag. Ledamoter är ägarna av de bruk som är medlemmar av Järnkontoret.
System för landskapsvis organisering och avlöning av ett bestående kavalleri, som byggde på att man delade bördan för rekrytering och kostnader. Både skatte- och kronohemman åtnjöt skattefrihet genom att sätta upp ett rusthåll med en ryttare och häst för kavalleriet. Rusthållarna rekryterades vanligen ur ett storbondeskikt. I de fall där rusthållets resurser var otillräckliga, fick så kallade augmentshemman bidra med räntor.
Civilmilitär tjänsteman med ansvar för upprättande av landskapets rotelängder, den militära skatteuppbörden och redovisningen av den. Regementsskrivarna tillsattes av Krigskollegium efter förslag från regementschefen. Regementsskrivaren uppbar de indelta hemmansräntorna och stod likt kronofogden för försäljningen av skattepersedlarna.
Civil militär tjänsteman som upprättade mönsterrullor och skötte en fänikas (senare ett kompanis) kassaväsende. Mönsterskrivaren var regementsskrivarens medhjälpare i rang med högsta underofficeraren. Han biträdde vid upprättandet av landskapets rotelängder, förtecknandet av den militära skatteuppbörden och redovisningen av den. Mönsterskrivaren indrev av- och tillträdesavgifter vid överlåtelse av rusthåll samt förde räkenskaper och betalade ut lönerna. ”Mönsterskrivare” var även en benämning på civilmilitär tjänsteman ombord på större örlogsfartyg under 1700-talet. Mönsterskrivaren ansvarade bl.a. för besättningens kläder, tre års persedlar och mönsterrullor.
Den regionala gruvförvaltningsmyndighet som först var underställd Generalbergsamtet och senare Bergskollegium. Det var också benämningen på en enhet inom den jurisdiktion där bergsrätten gällde. Enheten leddes av en bergmästare. För de kamerala uppgifterna fanns en eller flera bergsfogdar. Bergmästardömena organiserades på 1600-talet. De var indelade i noll, ett eller flera bergslag. Som mest fanns tolv bergmästardömen. Finland var det elfte bergmästardömet med en bergmästare från 1638.
Den högste ämbetsmannen i gruvor eller bergslag innan tjänsten bergmästare infördes, därefter dennes biträde. Bergsfogden förde bl.a. bergmästardömets protokoll. Han var föreståndare för ett fögderi inom ett bergmästardistrikt samt åklagare i, tidvis bara ledamot av, bergstingsrätten, före 1756 också vid hammar- och gruvting.
Skatteavgift mellan åren 1622 och 1810: ”lilla tullen”. Avgiften erlades för varor som (för försäljning) sändes inom landet (infördes i en stad) och torg- eller marknadsfördes.
Beriden lägre tjänsteman inom tullverket, vilken idkade kustbevakning genom att patrullera längs med stranden, särskilt vid eller nära riksgränsen. Strandridare arbetade också vid vedkompanier och vedkontor inom bergsstaten med att samla in drivved längs kusten. Strandridare kallades från 1832 (i Sverige) kustuppsyningsman.
Sammankomst av byamännen i en by för beslutande om gemensamma angelägenheter (till exempel allmänningar, tvister och byordningens efterlevnad). Alla som ägde mantalslagd jord var skyldiga att närvara. Frånvaro bestraffades med böter till bykassan. Bystämman sammankallades av åldermannen. Årligen hölls två ordinarie stämmor, vid behov extra stämmor. Besluten fattades enhälligt eller genom majoritetsval. Vid votering hade deltagarna rösträtt efter mantalet. Bystämmans beslut kunde överklagas till häradsrätten.
Bystämmans sammankallare och ordförande samt protokollförare, vanligen representant för en by på sockenstämma och ting. Åldermannen hade (enligt mönsterbyordningen) även hand om bykistan (byns arkiv och kassa). Åldermän användes även vid lokala syneförrättningar, då kronan saknade tjänstemän på bynivå. Åldermannasysslan var på en del håll en förtroendepost, på andra en semiformell befattning. Som ersättning för sysslan uppbar åldermannen byns böter.
Titel för högste befälhavare över en på slagfältet självständigt uppträdande armégrupp eller armé. Under 1600-talet var fältherre även en titel för riksmarsken. Sedan 1700-talet hederstitel för duglig härförare.
Befattningshavare i kronans eller en stads tjänst från och med 1600-talet, också i ett läns tjänst från 1700-talet (provins i Gamla Finland), som hade i uppdrag att sköta vissa polisiära eller fiskala uppgifter, övervaka fångar och verkställa utdömda kroppsstraff, därför stundom liktydigt med bödel, skarprättare och kallad flagellator, horepiskare m.m. Avstraffandet sänkte profossens status och gjorde beteckningen profoss liktydig med bödel, skarprättare.
Trupp, kompani, fotfolk. Benämningen användes redan under medeltiden men fastställdes när Gustav Vasa organiserade det svenska infanteriet efter tyskt mönster. Ursprungligen bestod fänikan av 500 man, som indelades i fem kvarter eller befallningar. Fänikans stab bestod av hövitsmannen, fänriken eller fänikedragaren, profossen, kapellanen, bardskäraren, munsterskrivaren, föreren, vaktmästaren, trumslagare och pipare samt munsterdrängarna. Ibland kunde en fänika ha två fänrikar eller en underhövitsman.
Fanbärare.
Postbondes gård, posthemman, posthåll, fungerade som anhaltstation för stafettposten och inlämningsplats för post på landsbygden. Postgårdarna avskaffades 1845, i Åbolands skärgård och på Åland 1910. Från 1920-talet användes benämningen om liten postanstalt som sköttes som en bisyssla av någon och som endast distribuerade brevförsändelser, vissa också vanliga inhemska paket.
Sekreterare på diplomatisk beskickning.
1861 - 1920 av 13863