Omtalas 1327 i Borgå, eventuellt ståthållare i Borgå.
Borgare.
Person som uppehöll sig i en stad utan att vara borgare där. Gästrätten reglerades i mitten av 1300-talet. Gästen hade inte rätt att handla med en annan gäst eller med icke-borgare i staden. Han fick inte heller göra handelsresor till landsorten eller bihamnar. De flesta gästerna var tyska köpmän, och gränsen mellan borgare och gäst var flytande. Under 1400-talet överskreds också bestämmelserna i stadslagen i praktiken.
Köpman som av olika orsaker övervintrade i en främmande stad eller på en handelsplats. En gäst som under medeltiden stannade över vintern i en stad måste efter sex veckor betala gästepenningar och söka sig en värd bland borgarna.
Borgare som hade en gäst som stannade längre än sex veckor. Värden ansvarade för gästens uppförande under vistelsen.
Avgift till staden som en gäst måste betala efter sex veckors vistelse.
Borgarrättighet i stapelstad under skråväsendets tid. Efter läroår och avlagda prov meddelades burskap av stadens magistrat genom ett burbrev som medförde rätt att bedriva borgerlig näring (handel, hantverk, sjöfart) och delaktighet i borgerskapets övriga privilegier, t.ex. medlemskap i allmän rådstuga och i vissa kassor. Burskap infördes i stadslagen på 1300-talet. Stadens borgare fick automatiskt borgarrätt medan inflyttade måste vara lämpliga till härstamning och frejd, avlägga en ed, förbinda sig att bo i staden i sex år samt erlägga borgarpenningen. Kraven skärptes 1619. Burskapen avskaffades i Finland med näringsfriheten 1879.
Varje medeltida stads kopia av stadslagen. Lagboken förvarades i en kista tillsammans med stadens sigill och privilegier. Den upplästes en gång om året, och var och en hade rätt att mot en avgift få lagens innehåll i en rättsfråga uppläst för sig.
Dombok i vilken de domar som avkunnades i rådhuset antecknades.
Stadsbok som innehöll judiciella, kommunala och kamerala anteckningar. Den tillhörde staden och förvarades i stadskistan. Anteckningarna fördes av stadsskrivaren. Ämbetsspråket skulle vara svenska. Vanligen var tänkeboken uppställd i kronologisk ordning. Med undantag för i Kalmar var tänkeboken huvudsakligen rådhusrättens protokollbok. Anteckningarna hade en rättsligt bindande karaktär. Anteckningar om jordöverlåtelse hade därför samma rättskapacitet som fastebrev. Överstrykning gjorde dock de införda besluten kraftlösa.
Lokalt fastställd bestämmelse angående en stads förvaltning. I Viborg förekom under medeltiden en egen lokal författning som utfärdats av stadens råd och borgmästare. Bestämmelserna förnyades på 1540-talet.
Sedan medeltiden till 1736 självstyrelseorgan för en stad. Enligt Magnus Erikssons stadslag hade rådet rätt att stifta egen stadslag och att verka som domstol och ämbetsverk. Rådet kunde inte döma utan att fogden var närvarande. Domsluten kunde överklagas hos kungen. Rådet skulle bestå av sex borgmästare, av vilka en verkade som ordförande, samt trettio rådmän, av vilka hälften (till 1471) skulle vara tyskar. Det utsågs för en period på två år, dock så att endast hälften satt råd under ett år, den andra hälften därpå följande år. Efter 1736 förrättades rådmansval.
Domstol där biskop utövade sin andliga domsrätt och dömde i ärenden som rörde prästerskapet och kyrkhjonen, samt i brott som hade begåtts på kyrkans marker. Biskopstinget hölls vanligen i samband med en biskopsvisitation. Från 1400-talet började biskopstingen ersättas av häradsting och från 1600-talet med sockenstämmor, vid sidan av den domsrätt som hörde till domkapitlen. Biskopstinget avskaffades formellt 1687.
Den ersättning som den i övrigt oavlönade rådmannen uppbar under medeltiden.
Beteckning för rådets sammanträdesdagar sedan medeltiden, vanligen varje måndag, onsdag och lördag, delvis i, delvis utanför rådhuset. Deltagandet i stadsdomstolens sessioner var under medeltiden obligatoriskt för rådmännen. De straffades med böter för sen ankomst och förfallolöst uteblivande.
Den byggnad i vilken stadens råd sammanträdde under medeltiden. I Finland saknas uppgifter om medeltida rådhus, men sådana torde ha byggts i Åbo och Viborg redan under 1300-talet. Utanför rådhuset stod vanligen stadens skampåle. Från 1600-talet var rådhuset vanligen ämbets- och sammanträdeslokal för stadens rådhusrätt med fängelselokal (rådhushäkte). Sedermera blev rådhus en offentlig kommunal byggnad i en stad som inhyste ämbetsverk och andra inrättningar (till exempel polismyndighet).
Val av rådmän till en stads råd, vilket gemensamt under en borgmästares ordförandeskap styrde stadens förvaltning. Rådmansval hölls åtta dagar före S:t Valborgs dag. Fogden måste vara närvarande och om enighet inte kunde uppnås, utsåg han ensamt rådmän och borgmästare. Rådmansval förrättades även vid val av bisittare till gruvrätten.
Ämbetsed (domared) som avlades av rådman, en i stadslagen formulerad ed. Eden avlades av varje nyvald rådman inför kungens fogde den första maj vid ämbetsperiodens början.
Byggnad i vilken man vägde alla de varor som enligt stadslagen måste vägas offentligt före försäljning. Enligt Magnus Erikssons stadslag hörde rätten att hålla våg till stadens privilegium. Vägningstvånget innebar att en köpman fick officiellt intyg på att den vägda kvantiteten innehöll stadgad vikt. Varorna skulle vägas på den ort varifrån de skulle utföras. En köpman från en uppstad som på sin egen köl förde sina varor till Stockholm för export utan omlastning eller försäljning behövde inte på nytt väga sina varor i Stockholm, utan det räckte med hemstadens vågcertifikat. Våghuset förestods av en vågmästare.
Från och med medeltiden fram till 1629 en stadstjänsteman av svensk börd, jämställd med rådman, men utan rösträtt i rådet. Stadsskrivaren hade i uppgift att föra rådets protokollbok, att som lagläsare biträda vid handläggningen av rättsmål och andra ärenden i rådstugan och rådsrätten, föra bok över stadens tomter och ägare samt utfärda burbrev. Efter 1533 kallades han vanligen (stads)syndikus. Stadsskrivaren hade högt socialt anseende och valdes ibland in i rådet.
Handels- eller köpman i stad utan stapelrättigheter.
Kansli för generalguvernören, vilket inrättades i december 1808 och var verksamt från februari 1809. Det ersatte civilkansliet vid general von Buxhoevdens högkvarter. Generalguvernörskansliet förestods av generalguvernören med biträde av en generalguvernörsadjoint. I S:t Petersburg verkade ett sidokansli 1828–1855, då generalguvernörerna var bosatta där. Åren 1833–1854 förestods Generalguvernörskansliet av generalguvernörsadjointen i Finland och av generalguvernören i S:t Petersburg. Kansliet verkade från oktober 1809 i samråd med regeringskonseljen, från 1816 med senaten, som en delvis separat myndighet. Generalguvernörskansliet skötte övervakning och ordning, verkställde kejsarens befallningar och såg till att lagarna följdes samt verkade som högkvarter för de ryska trupperna i Finland och finska militären 1809–1905. I anslutning till kansliet verkade 1864–1905 staben för finländska militärdistriktet, från 1880 även generalguvernörens stab för finska militären. Generalguvernörskansli...
Personer som arbetade med att lossa skepp i staden. De kunde också ha andra uppgifter som att delta i eldsläckning och vintertid ansvara för att brandvakar fanns upphuggna. Dragaren avlade en ed åt staden och hade rätt till en viss lön för varje läst råg som han lossade.
Skatt som städerna årligen betalade till kronan.
Ersättning åt stadens tjänstemän, en form av lön uppburen som skatt.
Institution för sjuka, speciellt spetälskesjuka, under medeltiden och senare vårdanstalt på avlägsna kronoförläningar för personer med spätelska, fattiga lytta, orkeslösa och sjuka, särskilt mentalsjuka. Hospitalen drevs med allmänna medel. Ålderdomssvaga intogs mot att församlingen stod för kostnaderna. Hospitalet förestods av en syssloman med stöd av en styrelse ledd av landshövdingen eller biskopen med en kyrkoherde och borgmästare som rådgivare. Hospitalväsendet var en del av fattigvårdsväsendet till 1763, då sinnessjuka och personer behäftade med smittsamma eller obotliga sjukdomar fick intas på hospital (för att skydda allmänheten). Utvecklingen ledde till att ordet hospital omkring 1800 enbart användes om sinnessjukanstalter. I Finland fanns under medeltiden S:t Görans hospital i Åbo (omnämnt 1355), och Maria Magdalena hospitalet utanför Viborg (1475). Under 1600-talet grundades hospital på Själö i Nagu (1622); Korpholmen i Kronoby (1628) Forsby i Helsinge (1642) Gloskär på Ålan...
Årligen av alla hjonelag uppburen avgift i Åbo stift, för underhållet av S:t Görans hospital och helgeandshuset i Åbo.
Skola som upprätthölls av ett kloster och som vanligen var belägen i själva klostret. Klosterskolan kunde också ta emot utomstående elever. Den leddes av en lektor. Klosterskolan i Åbo etablerades av dominikanerna antagligen efter 1249. Klosterskolornas betydelse minskade i slutet av medeltiden och de försvann efter reformationen.
Undervisningsanstalt. Efter 1149 skulle varje katedral anställa en magister, vilken som scholasticus kostnadsfritt skulle undervisa stiftets prästerskap och fattiga skolarer. Katedralskolans uppgift var elementär undervisning i trivialskolans ämnen: grammatik, retorik, dialektik och en kort kurs i kristendom och logik. Skolan hade i regel fyra klasser med två år i varje. Efter den ordinarie skolkursen följde en tvåårig kurs för blivande präster. Organisatoriskt leddes och övervakades katedralskolan av domkapitlets kaniker, scholasticus. Undervisningen förmedlades av en rektor, som hade medhjälpare.
Skola som förmodligen fanns i många medeltida städer. I Åbo var den antagligen förenad med katedralskolan. I Viborg nämndes en skolmästare 1409. Förmodligen motsvarade stadsskolan katedralskolans lägre klasser. Skolan i Raumo besöktes av Martin Skytte och var eventuellt knuten till franciskanklostret. Åren 1540–1541 sköttes den av stadens kyrkoherde. I Borgå omnämndes en skolmästare 1545. Från det medeltida Ulvsby är ingen skola känd. En skolmästare omnämndes i Björneborg 1555.
Från och med 1531 tillfälle för stadens egna köpmän att sälja sina varor. Endast de två Henriksmarknaderna i Åbo var öppna även för främmande köpmän. Stadsmarknad hölls vanligen några gånger per år.
Tjänsteman i staden som omnämndes i stadslagen. En sådan stadstjänare fanns under 1500-talet både i Viborg och i Åbo. Med tanke på ordet sven (ung man, oerfaren, yngling) måste han eventuellt vara ogift.
Civil stadstjänsteman som hade uppsikt över till exempel förvaltning och ordning i ett kvarter.
Tjänsteman i staden som skötte uppgifter i samband med byggnation. Syllemästare omnämndes i Åbo från och med 1555.
Sedan 1540-talet om statlig tjänsteman med skrivaruppgifter i samband med tulluppbörden. Tullskrivare omnämndes i Åbo och Raumo redan på 1540-talet. I Ryssland från och med förra hälften av 1700-talet var tullskrivare en lägre tjänsteman vid tullförvaltningen. Även i Gamla Finland fanns tullskrivare vid tullförvaltningen.
Tjänsteman i stad från och med cirka 1526, med uppgift att verka som bödel, på landsbygden kallad skarprättare. Under medeltiden var ”mästerman” en titel på en köpman som drev egen rörelse eller en person som skötte hytta eller gruva eller en del därav.
Från och med 1500-talet lärare i en stadsskola eller föreståndare för en katedralskola, under autonoma tiden lärare vid lägre (elementär) undervisningsanstalt, efter 1860 vid folkskola.
Märke på försegling (av till exempel brev) eller som kännetecken använt stämpelmärke (för till exempel en stad eller myndighet) som betecknar stämplarens rättigheter (privilegier). Det förra kallas öppet (volant) sigill, det senare stadssigill. De medeltida städerna hade egna sigillstampar med vilka viktiga handlingar bekräftades. Sigillen var föregångare till stadsvapnen från 1600-talet.
Sedan 1898, ensamrätt för innehavaren av en uppfinning att för viss tid utnyttja denna i förvärvssyfte. Benämningen användes på 1500-talet också som synonym till privilegiebrev eller verksamhetstillstånd, utfärdat av konungen eller en myndighets meddelande eller kungörelse om beviljad rätt till något (till exempel Johan III:s patent 1560 som gällde stadsprivilegierna).
Fastigheter som kronan på olika villkor överlät åt en stad. Särskilt under 1500- och 1600-talen uppmuntrades anläggandet av städer på kronojord. Också äldre städer fick betydande jordområden som bestod av krono- eller ibland tillbytta frälse- eller skattehemman. Donationerna var av tre typer: 1) donationer med fullständig allodialrätt, 2) donationer givna ”till evärdelig ägo” men utan rätt för staden att avhända sig området, 3) donationer som enbart bestod av nyttjanderätt medan kronan förbehöll sig äganderätten.
Staket som omgav det stadsplanerade området.
Sammanfattning av en stadsborgares rättigheter att utöva hantverk eller köpenskap (burskap) i en stad. Sedan skråväsendet avskaffats under 1800-talet användes termen vanligen i betydelsen stadsborgarrätt (medborgarrätt i en stad).
Intressebevakande organisation för utövare av ett eller flera närstående hantverk eller yrken i en stad. Skrået leddes av en ålderman. Enligt en särskild stadga eller ordning hade varje skrå såväl speciella privilegier som vissa förpliktelser beträffande yrkesutövningen. Skrået valde även representanter till stadens styrelse och olika förtroendeorgan. Skråväsendet avskaffades i Finland 1809, i Sverige 1846.
Reglemente för ett skrå inom skråväsendet, gavs dels för hela skråväsendet (Allmän skråordning 1669), dels enskilt för varje skrå sedan medeltiden. Skråordningen innehöll bestämmelser eller stadgar om villkoren för medlemskap i ett visst skrå, medlemmarnas förpliktelser mot skrået och mot varandra, (kontroll av) alstrens kvalitet, pris och avsättning samt om utbildning av lärogossar, gesäller och mästare etcetera.
En av de personer av varje stånd som årligen utsågs till att fastställa markegångstaxan inom ett markegångsdistrikt, vanligen ett län. Hälften av dem representerade räntetagarna och hälften räntegivarna i distriktet. Till gruppen hörde även landshövdingen.
Skola för obesuttna barn som lärdes upp i något praktiskt yrke. Skolan lydde under fattigvårdsinspektören, från 1918 under yrkesinspektionen. Arbetsskolorna kallades också arbetshem.
En stads tillstånd (privilegium) att bedriva sjöfart till utlandet och där utländska fartyg hade rätt att besöka hamnen. Den aktiva stapelrätten inbegrep även rätten att motta, lagra och distribuera varor för import eller export.
Rätt att ta emot importvaror i en stad, men inte att själv exportera.
Besoldningsryttare och förridare. Under Gustav Vasas tid (1523–1560) ryttare som tillhörde kungens livvakt, senare ridknekt i kungl. hovstallet, förridare som red framför kungligt eller furstligt ekipage. Hingstridarna tjänstgjorde vid hovstallet i Stockholm eller på slotten och kungsgårdarna. Sedermera blev hingstridare en titel för stallbetjänt som red in hästar.
Benämning på krigarfölje som utgjorde en konungs eller stormans livvakt och kärntruppen i hans här under tidig medeltid.
Bonde som fick kredit av en borgare för betalning av kronoskatterna och levererade sina produkter åt denne.
System med härbärgesmän som blev uppbundna av krediter som de fick av borgare.
Tjänsteman (för kronan) med uppgift att biträda magistraten som ett slags kunglig stadsskrivare. Stadssyndikus skulle anställas av staden om det finansiella läget så tillät. Han avlade särskild ämbetsed (stadssyndikied). Efter 1633 blev termen en synonym till stadsskrivare.
Titel för ett slags överborgmästare i de stora städerna. Mycket få anställningar förverkligades. Slottsgreve omnämndes i Viborg, men torde där ha varit en hederstitel för justitieborgmästaren.
Från 1500-talet om kronans tjänsteman i stad, tidigare även kallad byfogde. Stadsfogden hade varierande uppgifter i olika städer, bl.a. att övervaka förvaltningen och verkställigheten av stadens beslut samt att som kungligt ombud bevaka kronans intressen, en uppgift som 1634 överfördes på landshövdingen. Därefter hade stadsfogden diverse övervakningsuppgifter inom till exempel vakthållning, handel och uppbörd. Från 1736 var stadsfogden framför allt utsökningsman och underexekutor, tillsatt och avlönad av magistraten. Sedan självständigheten är stadsfogde en tjänstebeteckning för en stads juridiskt utbildade utmätningsman.
Under 1600-talet benämning på borgmästare som var utsedd av kronan. Kungliga borgmästare fanns i de flesta stapelstäder i det svenska riket. Utnämningen förbjöds vid frihetstidens början som stridande mot städernas självstyrelse.
Borgmästare vald av stadens borgerskap. Han hade en sämre ställning och avlöning än den kungliga borgmästaren.
Borgmästare som skötte ärenden rörande handeln i en stad. Ibland kombinerades posten med andra ansvarsområden och kallades då handels- och politiborgmästare, eller justitie- och kommersborgmästare. Kommers- eller handelsborgmästare förekom i större städer, där flera borgmästare delade ansvaret för stadens högsta ledning. I Åbo började handelsborgmästaren på 1700-talet benämnas kommunalborgmästare. I Gamla Finland förekom benämningen kommersborgmästare endast sporadiskt.
Kollegialt organ under magistraten, särskilt det som fanns i Stockholm 1636–1849. Kollegiet ansvarade för stadens rättegångsväsende och fungerade som en besvärsdomstol i ärenden rörande till exempel bouppteckningar, testament- och arvstvister samt förmyndarskap. Arvstvisterna och förmyndarskapsärendena övertogs 1667 av Arvs- och förmyndarkammaren. Kollegialt ämbetsverk, som till 1840-talet även hade domsrätt i till kollegiet hänskjutna besvärsmål. Bestod av ett antal rådmän, under ledningen av justiteborgmästaren. Som sekreterare verkade stadsnotarien.
Kollegialt organ under magistraten som ansvarade för alla de ärenden och tvister som rörde handeln i staden. Handelskollegiet bestod av borgmästaren som ordförande och ett antal rådmän som ledamöter. Som sekreterare verkade stadsnotarien. Handelskollegier skulle inrättas i och med att kollegiesystemet också skulle gälla inom stadsförvaltningen från 1630-talet eller 1650-talet. I Stockholm inrättades ett handelskollegium 1672. Stockholms magistrat uppdelades 1672 i fyra kollegier som kom att verka till 1849 när kollegierna genom en kunglig skrivelse slogs ihop under den gemensamma benämningen handels- och ekonomikollegium. Det indrogs 1880.
3121 - 3180 av 13863