Den främsta mannen i en militär rote.
Den högsta civila ämbetsmannen i Stockholm 1634–1967, motsvarande landshövding i ett län. Överståthållaren var knuten till det kungliga slottet i Stockholm som chef för slottsstaten och ansvarig för slottsbyggnaden.
Under svenska tiden en titel för varje särskild medlem av nämnd på landsbygden (nämndeman i häradsrätt eller lagmansrätt). Ursprungligen användes benämningen också om medlem av tolvmannanämnd eller de tolv edgärdsmän som till och med 1695 kunde fria eller fälla en misstänkt person genom att svära en särskild ed (värjemålsed). Allmänt: medlem av en förtroendevald församling som bestod av tolv män.
Tjänsteman vid statssekretariatets arkiv i S:t Petersburg med uppgift att bevara de handlingar som förvarades i statssekretariatet. Han föredrog arkivärendena direkt för ministerstatssekreteraren och var inte underställd expeditionschefen. Innehavarna hade huvudsakligen andra uppgifter än arkivariens. Tjänsten var obesatt 1882–1896 och 1908–1910, varefter arkivgöromålen blev innehavarens huvudsakliga uppgift. Tjänsten fick en egen instruktion 1911. Därefter förestod arkivarien också statssekretariatets bibliotek.
Län som grundades 1634. När stora delar av länet blev ryska 1721 och 1743 ombildades återstoden till Kymmenegårds län. Viborgs län återskapades 1812 av Gamla Finland. År 1831 förenades trakterna kring Nyslott med det då nybildades S:t Michels län. År 1864 anslöts området omkring vapenfabriken i Systerbäck till Ryssland. En liten del av Valkeala anslöts 1919 till Kuusankoski, som hörde till Nylands län. Byn Matkaselkä flyttades 1920 från Kides kommun i Kuopio län till Ruskala kommun i Viborg. Största delen av Viborgs län anslöts 1940 och 1944 till Sovjetunionen. Största delen av återstoden ombildades till Kymmene län 1945. Återstoden av Korpiselkä kommun anslöts dock 1946 till Tuupovaara och det dåvarande Kuopio län.
Tjänsteman vid länsstyrelsen. År 1897 fanns en länskammarförvant enbart vid länsstyrelsen i Viborg.
Titel på bildkonstnär som särskilt under 1600–1700-talen var anställd vid hovet för att på kunglig befallning måla till exempel porträtt eller andra motiv. Drottning Kristinas hovmålare var D. Beck och S. Bourdon.
Titel för representant för den högsta statsledningen i Finland.
Lagmansrättens distrikt och område för lagmannens jurisdiktion i Åbo och Björneborgs län fram till 1867. Ledamöter för lagsagan var häradshövdingarna i distriktets domsagor. Lagsagan låg inom Åbo hovrätts jurisdiktion.
Län som grundades 1831. Residensstad 1831–1843 var Heinola och därefter blev S:t Michel residensstad. S:t Michel blev en efterföljare till Kymmenegårds län och till S:t Michel anslöts länets norra delar. I praktiken omfattade länet stora delar av Insjöfinland.
Lagmansrättens distrikt och område för lagmannens jurisdiktion i Nylands och Tavastehus län fram till 1867. Ledamöter för lagsagan var häradshövdingarna i distriktets domsagor. Lagsagan låg inom Åbo hovrätts jurisdiktion.
Lagmansrättens distrikt och område för lagmannens jurisdiktion i Viborgs län fram till 1867. Ledamöter för lagsagan var häradshövdingarna i distriktets domsagor. Låg inom Viborgs hovrätts jurisdiktion, före 1839 inom Åbo hovrätts.
Lagmansrättens distrikt och område för lagmannens jurisdiktion i Vasa län 1837-1867. Ledamöter för lagsagan var häradshövdingarna i distriktets domsagor. Låg inom Vasa hovrätts jurisdiktion. Var till 1837 del av Vasa och Uleå lagsaga.
Län grundat 1775. Residensstad var Heinola 1775–1831 då länet ombildades till S:t Mickels län. Det leddes av en landshövding biträdd av en länsstyrelse. Ursprungligen var det ett fogdedöme för landshövdingen i Viborgs län till 1642. Det bestod 1578–1634 av tre förvaltningsocknar (Vederlax, Veckelax, Pyttis) och en fjärde del av Elimä. Under perioden 1721–1775 kallades länet Kymmenegårds och Savolax län.
Län som grundades i samband med länsreformen 1831 och ersatte det tidigare Savolax och Karelens län. Länet bestod i stort sett av norra Savolax. Efter 1831 bibehölls gränserna ända till 1940 och 1944 då hela Pälkjärvi socken samt delar av några andra socknar avträddes till Sovjetunionen. Länets residensstad var Kuopio.
Län som grundades 1776 med en del av det tidigare Österbottens län och en del av Insjöfinland. Länets gränser ändrades först 1960. Residensstad var Vasa.
Län som grundades 1775 i de norra delarna av tidigare Kymmenegårds och Savolax län. Det omfattade landskapen Norra Karelen och Norra Savolax samt norra delarna av landskapet Södra Savolax. Residensstad var Kuopio. Länet bytte 1831 namn till Kuopio län då södra Savolax överfördes till S:t Michels län. Länet kvarstod därefter oförändrat till 1960, frånsett en socken (Pälkjärvi) som blev rysk efter andra världskriget.
Län som grundades 1775 från en del av Vasa län. Residensstad är Uleåborg. Efter freden i Fredrikshamn anslöts en del av Lappland till länet. Petsamo blev en del av Uleåborgs län 1922. Lappland avskiljdes från Uleåborgs län till ett eget län 1938.
Lägre tjänsteman vid länsstyrelsen i Uleåborg.
Län bildat 1809 som innefattade Uleåborgs län (1775–1809) och delar av Lappland. Residensstad var Uleåborg.
Ett av de tre finska jägarregementen som uppsattes av den finländska senaten genom värvning 1812–1813. Det utgjorde en del av den finska militären och bestod av två bataljoner och åtta kompanier. Regementet omorganiserades till ett infanteriregemente år 1819. Den finska militären upplöstes 1831.
Ett av de tre finska jägarregementena som uppsattes av den finländska senaten genom värvning 1812–1813. Regementet utgjorde en del av den finska militären och bestod av två bataljoner och åtta kompanier. Det omorganiserades till ett infanteriregemente år 1819. Den finska militären upplöstes 1831.
Regemente som leddes (1816) av en befälhavare av överstelöjtnants rang. Han biträddes av två bataljonschefer. Under dem verkade tio kompanichefer, en auditör, en regementsläkare, två bataljonspredikanter och två regementskommissarier. Regementet behöll sin karaktär av jägarregemente och sitt namn efter reformen 1819, då de två första jägarregementena omorganiserades till infanteriregementen.
Utbildningsanstalt i Haapaniemi, Rantasalmi socken där Haapaniemi krigsskola stängts vid krigsutbrottet 1808. Verksamheten inleddes 1812, men då utbildades enbart topografisk personal. Från 1816 utbildades också officerare. Verksamheten avslutades 1818. Skolan indrogs 1819 och verksamheten flyttades till Fredrikshamn.
Kommission med uppgift att reglera skolväsendet. Den leddes av en direktion bestående av sex ledamöter under ledning av en ordförande, år 1816–1819 av biskop Jacob Tengström. Biträddes från och med 1818 av två sekreterare. År 1818 sorterade Viborgs gymnasiums överlärare, tre språklärare, skolinspektorn i Viborg och Kexholm samt kretsskolelärarna i Fredrikshamn, Nyslott och Sordavala under kommissionen.
Räkenskapskontor i anslutning till postdirektionen med det huvudsakliga ansvaret för postväsendets ekonomiska förvaltning.
Kontor i anslutning till postdirektionen med uppgift att övervaka de avgående posttransporterna.
Kontor i anslutning till postdirektionen med huvudsaklig uppgift att övervaka ankommande posttransporter.
Tidigare Kejserliga Alexanders-universitetet, som fick sitt nuvarande namn 1919. Universitetets autonomi bekräftades samma år. Konsistoriet skulle ge sitt utlåtande om alla författningar och lagförslag som gällde universitetet. Universitetets kansler hade rätt att delta i statsrådets sammanträden när man behandlade universitetsfrågor. År 1924 fastslogs universitetets ställning genom nya statuter. Kejsarens tidigare ställning gentemot universitetet övertogs av statsrådet. Universitetets officiella undervisningsspråk var finska och svenska. År 1937 fastslogs att undervisning på finska skulle ges i alla ämnen men att universitetet skulle ha fjorton svenskspråkiga professurer. Fram till 1958 var universitetet Finlands enda statliga universitet.
Biskopsstift med Åbo som residensstad. Traditionellt hänförs stiftet till 1157, som ett missionsstift med säte i Nousis. År 1229 flyttades det till Korois och 1300 till Åbo. Domkapitlet dateras till 1276. Stiftet omfattade hela Finland till år 1554 då de östra delarna bildade Viborgs stift. Gränsen mot Uppsala ärkestift var Kaakamo älv. Åbo stift blev Åbo ärkestift år 1817. Före konstituerandet av den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland 1809 och 1811 hörde Åbo stift till Uppsala ärkestift. Åbo stift leddes till 1817 av en biskop med ett domkapitel som bestod av en domprost, fem andra ledamöter, en konsistorienotarie, en vicekonsistorienotarie och en amanuens.Stiftet bestod då av församlingar som var indelade i prosterier. Stiftsadministrationen övervakade också katedralskolan i Åbo och trivialskolorna i Björneborg, Vasa och Uleåborg samt Tavastehus skola.
Biskopsstift inom evangelisk-lutherska kyrkan i Finland med Borgå som residensstad. Borgå stift grundades 1723 när biskopssätet flyttades från Viborg till Borgå. År 1811–1812 anslöts församlingarna i Gamla Finland till stiftet. År 1851 utbröts en del av församlingarna och bildade Kuopio stift. Biskopssätet flyttades 1923 från Borgå till Tammerfors. Stiftsadministrationen leddes av en biskop och bestod 1816 av en domprost och sex andra ledamöter, en konsistorienotarie, en vicekonsistorienotarie och en amanuens. Den skötte stiftets förvaltning och ekonomi, övervakade församlingar med prästerskap och Borgå och Viborgs gymnasium, trivialskolorna i Helsingfors, Kuopio och Lovisa samt krets-, elementär- och flickskolor i Viborg och Kexholm, Fredrikshamn, Nyslott, Villmanstrand och Sordavala.
Stift inom den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland som leds av ärkebiskopen. Åbo stift upphöjdes till ärkestift 1817. Ärkebiskopen biträddes sedan 1818 av ett domkapitel som också hade sitt säte i Åbo. År 1851 överfördes norra Österbotten och Lappmarken till Kuopio stift. År 1897 avträddes de delar av Tavastehus län och Nyland som dittills hört till ärkestiftet. År 1923 avträddes ärkestiftets svenskspråkiga församlingar.
Kommitté utnämnd 1812 när Helsingfors blev huvudstad. Kommittén bestod av en ordförande och fyra ledamöter som biträddes av en ombudsman och en sekreterare. Den hade i uppgift att ombesörja uppgörandet av en stadsplan och övervaka förverkligandet av den.
Sammanfattande benämning för på särskild kommission anställda tjänsteinnehavare och styresmän samt för de statliga medel som anslagits för verksamheten och avlöningen. Som exempel kan nämnas kommissionslantmätare som (år 1816) fanns i varje län.
Ämbetsverk som grundades 1816 under Kansliexpeditionen för att ersätta den tidigare Kungliga finska strömrensningsdirektionen. Generalguvernören var ordförande och medlemmar var två senatorer, överdirektorn för lantmäteriet, en officer och en teknisk expert som skulle sköta de praktiska uppdragen. År 1818 ändrades direktionens namn till Kejserliga direktionen för Strömrensnings- och Canalarbetet, som 1840 ersattes med Direktionen för väg- och vattenkommunikationerna. Förutom vattenvägar, rensning av vattendrag och forsar ansvarade direktionen också för byggandet av broar och kanalverksamhet. På 1830-talet administrerades också vägarbeten. Direktionen var först och främst ett expertorgan, och de praktiska arbetena utfördes från 1821 av Strömrensningskorpsen.
Officiellt namn på Överkrigsdomstolen 5.5.1816–2.2.1831, ursprungligen en militär specialdomstol för landets tre jägarregementen som dömde enligt de svenska krigsartiklarna (1798). Den var andra instans för krigsrätterna. Domstolen kallades 1818–1821 Kejserliga Överkrigsdomstolen för Finska milisen och från 1819 fram till att denna domstol avskaffades1832 Kejserliga Överkrigsdomstolen för Finska Militären eller Kejserliga Överkrigsdomstolen för Finska milisen. I stället inrättades 1877 Överkrigsdomstolen för finska militären och lotsverket. Överkrigsdomstolen för Finska nationalmilitären bestod av (general)inspektören (divisionschefen) för de finska trupperna som ordförande, två regementsofficerare och tre för målets behandling särskilt inkallade regementskaptener. Som tjänstemän verkade en överauditör och en krigsfiskal, senare också en sekreterare.
Sjöfartsläroverk för skeppare på kust- och insjöfarkoster 1892–1918, ombildades 1918 till navigationsskola.
Åren 1918–1944 läroinrättning för högre utbildning av kaptener och styrmän. Tidigare och senare kunde motsvarande utbildning även fås vid navigationsskolor.
Av församlingspräst förd foliebok över personer som flyttat till eller från församlingen. I diariet antecknades personernas namn, karaktär och kön jämte uppgifter om varifrån de kom eller vart de flyttade. Uppgifterna antecknades sedan 1748 också i husförhörslängden.
I anslutning till Kriminalpolisen i Helsingfors (grundad 1937)verksam centralenhet som biträdde landsorts- och stadspoliserna i Nylands län vid utredningen av grövre brott. Centralen sammanslogs 1955 med Kriminalcentralen och bildade Centralkriminalpolisen. Som chef verkade adjointen för föreståndaren för kriminalavdelningen vid Kriminalpolisen.
Förlossningsläkare. Den första befattningen grundades i Finland 1816 vid Finlands första förlossningssjukhus, Åbo accouchementshus.
Titel för läkare verksam på ett av de statliga hospitalen på Själö och i Kronoby.
Medicinskt utbildad person som erbjöd tjänster också som läkare vid en kuranstalt. Han hade under 1800-talet vanligen ordinarie tjänst inom medicinalstaten (till exempel som lasarett-, provinsial-, regements-, stads- eller slottsläkare).
Läkarbefattning vid ett spinnhus under perioden 1818–1882 som innefattade hälsogranskningar, sjukvård och granskning av födointaget. Spinnhusläkarna tillsattes av Senatens ekonomiedepartement, på förslag av Collegium medicum, senare Överstyrelsen för medicinalverket och Medicinalstyrelsen.
Militär underdomstol vid flottstation under fredstid 1920–1983. Stationskrigsrätten tillsattes årligen och bestod av en domarbehörig ordförande, utnämnd av Högsta domstolen på framställning av befälhavaren, och fyra ledamöter som tjänade vid flottan eller kustförsvaret, av vilka två hörde till befälet och var av minst löjtnantsrang och två till underbefälet av korpralsgrad eller dylikt. Besluten kunde överklagas till Överkrigsdomstolen. Vid armén och kustartilleriet kallades domstolen regementskrigsrätt.
Samlande benämning på de av kejsaren tillsatta kommittéer som 1820–1821 verkade under ärkebiskopens ledning i både Åbo och Borgå stift, med en och samma domprost och akademiadjunkt som videordförande respektive sekreterare.
Från 1735 allmän benämning på justeringsväsendet med ansvar för justeringen av myntvärdet, justeringsvikter, justeringsmått, barlastjustering och kompassjustering. Justeringsverket var också benämningen på den institution som ansvarade för justeringsväsendet. Åren 1735–1777 lydde Justeringsverket under lantmäteriet och bildade det så kallade Lantmäteri- och justeringsverket. Åren 1777–1878 administrerades justeringsväsendet i Sverige av ett särskilt centralt ämbetsverk kallat Kungliga justeringsverket. I det autonoma Finland lydde Justeringsverket från 1812 under Generallantmäterikontoret, senare Lantmäteriöverstyrelsen och Överstyrelsen för lantmäteriet. År 1892 bildade Justeringsverket ett särskilt centralt ämbetsverk, på beredning av Justeringskommissionen och under Kammarexpeditionens tillsyn. Justeringsverket drogs in 1922 och ersattes med Justeringsbyrån vid Lantmäteristyrelsen. Justeringen utfördes av justerare som verkade inom särskilda distrikt under Justeringsverkets tillsyn.
Ämbetsverk bildat 1811 i storfurstendömet Finland efter modell från svenska tidens Collegium medicum. Collegium medicum bestod av medicineprofessorn vid Kungliga akademin i Åbo och två andra akademiska ledamöter. Ämbetsverket delades 1827 i Överstyrelsen för medicinalverket och Kejserliga collegium medicum som 1827–1878 fick ansvaret för läkares, apotekares och provisorers examinering och legitimation. Collegium medicum hade sitt säte i anslutning till medicinska fakulteten i Åbo, efter 1828 i Helsingfors. Det leddes från 1829 av generaldirektören för Överstyrelsen för medicinalverket, med biträde av professorerna vid den medicinska fakulteten och sekreterare samt kamrer, kanslist och läkare av varierande omfattning från Överstyrelsen för medicinalverket. Sammanslogs 1878 med Överstyrelsen för medicinalverket och bildade Medicinalstyrelsen.
Tjänstebeteckning för hospitalssyssloman när lasaretten var sammanslagna med kurhusen. En sådan fanns endast i Tavastehus år 1822.
Tjänstebeteckning för föreståndaren för ett spinnhus under förra delen av autonomin. Inspektorn var underställd direktionen, vars protokoll han förde, och lydde i sista hand under landshövdingen, senare guvernören.
Benämning på det finska krigskommissariatet 1819–1831. Krikskommissariatet förestods år 1822 av en intendent med biträde av en kamrerare, en kassör och en kammarskrivare.
Kommission tillsatt 1822 för att modernisera statuterna för Kejserliga Akademin i Åbo. Kommissionens ordförande var universitetskanslern eller vicekanslern. Som viceordförande verkade ett statsråd. Ledamöterna representerade Akademin, hovrätterna och länsväsendet. Kommissionen bistods av en sekreterare.
Ämbetstitel för stadsläkaren i Åbo 1821–1829. Titeln avskaffades då Helsingfors hade blivit huvudstad. Den sista huvudstadsläkaren utnämndes 1827. Vid sidan av huvudstadsläkaren verkade i Åbo en stadsläkare och provincialläkaren i Åbo och Björneborgs län som hade säte i staden.
Naturrätt, ett system av rättsregler som ansetts grunda sig på naturens egen ordning och människans natur och därför varit höjt över lagar stiftade av människan.
Tjänsteman vid Helsingfors stads byggnadskontor. År 1897 fanns inte arbetschefer i någon annan av de finländska städerna.
Enhet som vid sidan av drätselkammaren skötte en del av stadens finansiella verksamhet. I Helsingfors 1897 leddes verksamheten av stadskamreren biträdd av stadskassören, två stadsbokhållare och en kontorsskrivare.
Enhet inom stadsförvaltningen som skötte ärenden som berörde trafikfrågor och invägning av varor. År 1897 leddes verksamheten i Helsingfors av en kamrer biträdd av en kassör, en bokhållare och en vågmästare.
Den förvaltningsenhet i en stad vilken skötte byggnadsverksamhet och stadsplanering. I Helsingfors leddes verksamheten 1897 av stadsingenjören biträdd av en arbetschef, en geodet, en stadsträdgårdsmästare och en materialbokhållare.
Enhet inom stadsförvaltningen som skötte vattenledningarna. I Helsingfors leddes 1897 vattenledningskontoret av en ingenjör biträdd av en bokhållare.
Den enhet i en stad som skötte släckningsarbeten och bekämpning av eldsvådor, i större städer under ledning av en överbrandmästare med biträde av en underbrandmästare, i mindre städer av en brandmästare. År 1897 fanns ett brandverk endast i Helsingfors.
6961 - 7020 av 13863