Förrättning genom vilken myndigheterna kunde granska att broarna var väl byggda och underhållna. Brosyn förrättades häradsvis två gånger årligen av en tolvmannanämnd som hade domsrätt i frågor som gällde brofallsböter och nybygge.
Förrättning genom vilken myndigheterna kunde försäkra sig om att de enskilda gårdarna höll sina vargnät i skick.
Förrättning genom vilken man kontrollerade att allmogen hade uppfyllt sina skyldigheter och att gärdsgården omkring kyrkogården var i gott skick.
Förrättning genom vilken ägogränserna inom en och samma by granskades. Enligt landskapslagarna hade en målsägare rätt att själv tillkalla en grannesyn vid ägotvist med granne.
Förrättning genom vilken tvister mellan två härader avgjordes. Synemännens antal skulle vara tolv, men i ett typfall från Asikkala 1445 användes endast sex landssynemän.
Den ersättning som en syneman hade rätt till. Synekosten skulle erläggas av den förlorande parten och det förekom att målsägarna ville undvika syn och nöja sig med målsägandevittnen.
Den grupp som befullmäktigats att utföra en syneförrättning. Synemännens antal var i regel tolv, men antalet kunde variera. Efter förrättningen skulle synemännen sammanfatta sin åsikt och framföra den på nästa ting. Om målsägaren inte var nöjd skulle han innan synemännen svor sin ed vädja till en högre instans. Synemännens ed bekräftades under senmedeltiden av nämnden på tinget. Synenämndens beslut baserades på majoriteten. I en tolvmannanämnd räckte det med sju synemän. Om majoritet inte kunde uppnås avgjordes saken genom lottning av häradshövdingen.
Den skriftliga sammanfattningen av en syneförrättning. Synebreven kunde vara av två slag, notitia eller charta. I det första fallet avgav synenämnden en berättelse om vad som förekommit och vilka råmärken som de hade kunnat enas om. I en charta utfärdade en domhavande ett brev, i vilket synenämndens åtgärder och berättelse redovisades varefter man omnämnde tingnämndens och tingsmenighetens gillande av synen och slutligen domhavandes dom om stadfästelse med viteshot.
Benämning på av länskamreraren årligen gjord sammanställning över kronans inkomster och utgifter i länet under året. Länssammandrag började göras upp 1628.
Under medeltiden det återkommande mötet för prästerskapet i ett katolskt biskopsstift. Mötet omfattade också mässor och tidegärder för att befästa den sakrala gemenskapen. Undervisning gavs genom predikningar och av lärda förkunnare. Biskopen sammanfattade förhandlingarna, och också skriftliga stadgor kunde utfärdas. Prästernas närvaro var obligatorisk och endast det antal som behövdes för själavården fick dispens. Prostarna ansvarade för prästerna i sitt område. Mötet varade i tre dagar och mötesplatsen var domkyrkan i stiftsstaden. Terminen för synoden i Åbo växlade och kan inte fastställas.
Av packhusinspektor från 1839 förd bok över lossat och av tullkammaren besiktat styckegods, innan varorna deponerades på packhuset. Journalen fördes enligt ett visst formulär över varje skeppare och fartyg, med uppgifter om varornas art, stycke- och kanntal, mått, vikt eller värde. Om packhuset saknade en inspektor noterades motsvarande uppgifter i tulljournalen.
Inbunden bok för bokföring samt registrering, ofta i kronologisk ordning, av olika slag av handlingar, åtgärder och liknande, och vars sidor genomdragits av ett snöre med snörändorna förseglade med sigill. Dylika var från 1823 de genom bataljons- eller ekipagechefens försorg upprättade årliga räkenskapsböckerna, innehållande alla livgardets skarpskyttebataljons och finska sjöekipagets rekvisitioner av proviant, persedlar eller penningar hos vederbörande kassör eller kommissarie. De granskades av landshövdingen (guvernören) som verifierade dem genom att sigillera snöret.
Yrkesbeteckning för en officiell skrivare. I Norden hade de påvliga kollektorerna i början fullmakt att utnämna sådana och av den ed som krävdes av dem framgick att upprättandet av kontrakt var en tabellios huvuduppgift. I fullmaktsformulär från 1400-talet är ”tabellio” den officiella beteckningen för en notarius publicus.
Gräns, skiljelinje, ofta om tomtgränser, gräns för privatjordegendom, bymark.
Byte av en skattepersedel in natura mot en annan. Belägg för förbytning finns redan från 1300-talet. Under 1500-talet hade den lokala ekonomin förändrats jämfört med den tidpunkt då en särskild pålaga hade införts. Därför gjordes skatteavtal med allmogen om hur svårlevererade skattepersedlar skulle värderas och bytas ut mot andra.
Hemmansskatt, finsk benämning på den svenska prästskattebenämningen ”boskatt” i det medeltida Tavastland. Termen förekommer i en anteckning från 1400-talet.
Penningar som vid tullklareringen utgick till skeppare och besättning på kravellfartyg (fartyg där bordläggningen på större fartyg läggs kant i kant, så kallad kravell) som gottgörelse för fartygets last. Penningarna utbetalades enligt en viss taxa och enligt tjänsteställning, varvid skepparen överlämnade en kvittens över medlens mottagande, bevittnad av två personer ur besättningen. De förutsatte avmönstringsprotokoll från magistraten.
Av tullkammare upprättad förteckning.
Av magistrat utfärdat protokoll över lossat fraktfartyg, dess last och erlagda tullavgifter. Avmönstringsprotokoll krävdes för att skepparen skulle få ersättning för de tullavgifter han hade lagt ut.
Verkheliga dagar då prästerna var förbjudna att välsigna eller celebrera giftermål. Om dagarna stadgades i synodalstatuter enligt kanonisk rätt.
Festdräkt för senatens medemmar och tjänstemän, skapad 1839 för att bäras vid senatens högtidliga tillställningar. Benämningen användes sedan också om den ämbetsdräkt som hade stadgats för senaten 1810 eller 1816. Dräkten bestod av en mörkgrön sammetsjacka med ståkrage och förgyllda knappar, med tillhörande vit väst, halv- eller hellånga galonförsedda byxor, svärd och trespetshatt. Baksidan på jackans krage var grön hos lägre tjänstemän med förgylld helbrokad och röd med förgylld delbrokad hos höga ämbetsmän. Vid plenum bars en så kallad reservämbetsdräkt. Den saknade brokad och bars med byxor i samma färg som jackan. Efter 1855 var jackans rockuppslag av annat tyg än jackan.
Den år 1864 tillsatta grundlagkommissionen som från 1884 kom att benämnas lagberedningen och vars slutprodukt blev strafflagen 1889.
Kommitté tillsatt av senaten 1864 för att bl.a. skapa en från förvaltningen fristående högsta domstol.
Jordlägenhet på landsbygden som var ålagd att årligen leverera ett visst belopp oluttrad (orenad) salpeter till kronan.
Påskrift på baksidan av ett brev. Under medeltiden kunde dessa vara av tre typer: adress, samtida kanslipåskrift eller arkivpåskrift. Den viktigaste tergala kanslipåskriften var anvisningar för sigillering. Arkivpåskrifterna kunde både vara gjorda i mottagarens arkiv eller i senare ägares arkiv. Dateringarna för dessa varierade från samtida till nutiden.
Gräns. Under medeltiden fanns bestämda tidpunkter då inom- och utomprocessuella rättshandlingar skulle företas. Uttrycket användes för bestämda tidpunkter då en viss process, som exempelvis ett ting, skulle äga rum, men kunde också beteckna en viss tidsrymd.
Områdesbeteckning som under medeltiden vanligen var synonym med landskap eller folkland.
Tredje orden. Franciskan- och dominikanorden betraktade sina nunnekloster som en separat orden skild från den första, ”prästerliga” orden. Till tredje orden samlades lekmän som inspirerades av ordens grundtankar. Det viktigaste franciskanska tertiarhelgonet, Elisabeth av Thüringen, helgonförklarades 1235 och firades i alla nordiska stift. Tertiarernas betydelse i Norden är mycket litet känd.
Besparing av kontanta medel som mynt eller hacksilver, förekommer som skattfynd redan under förhistorisk tid.
Gåvobrev vars dispositioner trädde i kraft först efter utfärdarens frånfälle. Testamentsrätten reglerades av landskapslagarna och den kanoniska rätten utfärdade regler för de testamenten som utfärdades av präster och biskopar. Rätt att fritt avhända sig avlingejord stadfästes i Magnus Erikssons landslag.
Högsta domstolen 1789–1809, i de tidigaste handlingarna till förenings- och säkerhetsakten 1789 kallad Konungens högsta nämnd, i de tidiga protokollen benämnd Justitierevisionen. Domstolen bestod av tolv lagfarna ledamöter, varav hälften frälse och hälften ofrälse, med riksdrotsen som ordförande. Konungen hade två röster gentemot en röst för varje ledamot. Domstolens ärenden expedierades av Nedre justitierevisionen under riksdrotsens ledning. Den ersattes under autonomin av regeringskonseljens och senatens justitiedepartement.
Egentligen Gustav Vasas höga regemente, benämning på konungen som rikets högsta domstol under Gustav Vasas tid (1523–1560). Höga regementet avgjorde revisionsmål, i likhet med Gustav II Adolfs Konunglig hovrätt och överste dom.
Konungen som rikets högsta domsrätt (domstol) vilken Gustav II Adolf (1611–1632) försökte upprätthålla, i stil med Erik XIV:s höga nämnd och Gustav Vasas höga regemente. I praktiken avsåg benämningen hovrätterna i deras egenskap av domstolar som dömde konungsdom och var från 1630 detsamma som rikets råd som avgjorde revisionsmålen i konungens frånvaro.
Avgörande röst. Under 1700-talet i Sverige konungens rätt att fatta beslutet ifall konungen och justitierevisionen (senare konungens högsta domstol) inte var överens. Utslagsröst stadgades formellt i 1772 års regeringsform, men förekom tidvis långt tidigare.
Under svenska tiden om vissa i lagen föreskrivna sammanträden med hela riksdagen inför konungen i rikssalen, efter 1789 närmast de som gällde skatter. Under autonoma tiden 1809–1917 var plenum plenorum senatens gemensamma plenum med Justitiedepartementet och Ekonomiedepartementet.
Religiös orden som gjorde ett pricipiellt avkall på innehavet av fast egendom och reguljära intäkter. I stället baserades ekonomin på brödernas arbete och gåvor.
Oansvarig för sina handlingar. Under medeltiden hade målsman bötesansvar för skada vållad av vansinnig. Vansinne måste dock bevisas enligt stränga kriterier. Personen borde ha varit bunden till följd av sin galenskap och sinnestillståndet borde ha blivit lyst på tinget.
Statsfinansiellt ämbetsverk under ständernas fullmäktige, inrättat 1789 för att administrera den statsskuld som konungen hade ådragit riket. Riksgäldskontoret ersatte Riksgäldsdirektionen och dess föregångare.Riksgäldskontoret hade rätt att vid behov ge ut kreditivsedlar, så kallade Riksdaler Riksgälds till 1834.
Sammankomst för rättsskipning, jurisdiktion. Ursprungligen utövades domsrätten av tingsmenigheten, och tingsordförande avkunnade domen i folkets namn. Sedermera avlöstes tingsmenigheten av tingsvittnen. Domkretsens hövding ledde förhandlingarna. I det medeltida rättsväsendet förekom olika former av ting. De kunde ha olika dignitet som konungsting och landskapsting, vilka var överordnade häradstingen. De kunde också ha särskild kompetens som biskopsting.
Myndighet som utbildar hundförare, sköter anskaffningen och skolningen av hundar för polisens bruk och utvecklar själva polishundverksamheten. Verksamheten inleddes inofficiellt vid Helsingfors polisinrättning 1905, officiellt 1909. Inrättningen blev i början av självständighetstiden en riksomfattande enhet under Inrikesministeriet, med verksamhet först i Vuoksenniska i Imatra och från 1921 i Tavastehus, där enheten fick ändamålsenliga utrymmen 1927. Polishundsinrättningen förestods av en föreståndare.
Beteckning som under medeltiden användes i Sverige och Norge om ett från häradsjurisdiktionen avskilt område som städer och marknadsplatser. I Dalarna användes uttrycket också om andra från häradsjurisdiktionen avskilda områden.
Styrelsen för Polishundsinrättningen, bestående av en ordförande och två medlemmar.
Under Ministeriet för inrikesärenden (Inrikesministeriet) lydande kriminalteknisk centralinrättning för utredning av brott, grundad 1937. Den utförde också andra uppgifter som betjänade hela polisväsendet. Verksamheten inleddes egentligen 1926 på Inrikesministeriets kriminalavdelning med två utredare, den ena med kompetens för fingeravtryck och att föra dylikt register, den andra med kompetens för att utföra kriminaltekniska laboratorieprov. Kriminalcentralen förestods av en chef och var indelad i kansliet, Kriminallaboratoriet, Signalementsbyrån och Redaktionen för polisunderrättelser. Centralen kallades från slutet av 1950-talet Kriminalpolisen. Sedermera grundades en kriminalcentral också i Nylands län som 1955 sammanslogs med Kriminalcentralen och bildade Centralkriminalpolisen.
Den statliga säkerhetspolisen 1919–1937. Detektiva centralpolisen var en efterföljare till Underrättelsedetaljen vid den vita arméns högkvarter 1918 samt efter inbördeskriget i Generalstabens tredje avdelning och senare i Generalstabens passavdelning. Passavdelningen omvandlades sommaren 1919 till Detektiva centralpolisen. Centralpolisen var tillfällig fram till 1927 då den gjordes stadigvarande. Centralpolisens huvudavdelning verkade i Helsingfors och biträddes av underavdelningar på olika håll i landet. Till Centralpolisens uppgifter hörde övervakning och förebyggande av verksamheter som hotade självständigheten, den allmänna säkerheten och samhällsordningen. I verksamheten ingick även övervakning av Sovjetunionen och bekämpning av sovjetiskt spionage samt övervakning av utländska medborgare i Finland och passagerartrafiken mellan Finland och utlandet. Verksamheten var främst inriktad på den politiska vänstern men på 1930-talet även mot den extrema högern. Detektiva centralpolisen ka...
Enhet vid sjöbevakningsväsendet.
Tjänsteman vid Inrikesministeriets avdelning för polisärenden med tillsyn över polisinspektörerna i länen.
Hela landet omspännande polismyndighet under Ministeriet för inrikesärendena vilken hade i uppdrag att skydda rikets säkerhet och bevara den lagliga samhällsordningen. Statspolisen grundades i december 1937 och ersatte Detektiva centralpolisen. Den var stationerad i Helsingfors och bestod av tre enheter: Kanslibyrån som skötte förvaltningen, Övervaknings- och informationsbyrån, Undersökningsbyrån och Passbyrån. Som chef verkade chefen för Statspolisen som samtidigt var chef för Sektionen för statspolisen vid ministeriets avdelning för polisärenden. Statspolisen indrogs 1948 (som kommunistinfiltrerad) och ersattes av Skyddspolisen.
Avdelning vid Kriminalcentralen, grundad 1937, som hade i uppdrag att verkställa de kriminaltekniska undersökningar som utfördes med kemiska eller optiska metoder. Laboratoriet förestods av en avdelningsföreståndare, med biträde av en äldre och en yngre assistent.
Avdelning vid Kriminalcentralen, grundad 1937, för att sköta centralregistret över brottslingars signalement, identifiera brottslingar och undersöka till exempel fingeravtryck. Byrån förestods av en avdelningsföreståndare med biträde av ett äldre och ett yngre byråbiträde.
Avdelning vid Kriminalcentralen, grundad 1937, för att ge ut Polisunderrättelser i vilken polisinrättningen publicerade efterlysningar av brottslingar och meddelanden till alla polismyndigheter i landet. Redaktionen förestods av en redaktör, med biträde av ett äldre och några yngre redaktionsbiträden.
Tremannanämnd tillsatt av Inrikesministeriet för att granska och examinera biografmaskinister samt besikta och ge utlåtanden om offentliga och privata biografapparater. Själva övervakningen av biograferna sköttes av den lokala polisen och brandkåren. Nämnden bestod av en ordförande, en kombinerad sekreterare och kassör samt en inspektör vilka skulle vara sakkunniga i brandskydd, biografteknik och elektricitet.
Lägre tjänsteman vid vissa ämbetsverk.
Tjänsteman vid Kriminalcentralens signalementsbyrå, i tjänsteår eller utbildning överordnad lägre byråbiträden.
Sedermera Kriminalmuseet, ett ursprungligen i anslutning till Kriminalcentralen 1938 (från 1955 Centralkriminalpolisen) grundat museum över polisinrättningen i Finland för att användas för polisens interna bruk, närmast i undervisningssyfte. En av Kriminalcentralens tjänstemän utsågs av verkets chef att sköta museet som en bisyssla.
Direktion tillsatt av Ministeriet för inrikesärenden, för att övervaka polisskolans verksamhet och undervisning samt sköta handläggningen av andra viktiga frågor rörande skolan såsom att anta elever och anställa lärare samt godkänna läroplanen och undervisningsmaterialet. Som ordförande verkade Inrikesministeriets chef för avdelningen för polisärenden eller ministeriets polisinspektör. Självskrivna ledamöter var skolans rektor och prorektor eller en äldre lärare. De två övriga ledamöterna utsågs av ministeriet.
Byrå vid polisinrättningarna i de största städerna vilken ansvarade för adressregister, passutgivning och allmän upplysningsverksamhet rörande polisväsendet. Byrån förestods av en föreståndare med poliskommissariekompetens.
Avdelning vid Kriminalcentralen (grundad 1937) som förde register över dem som på grund av lösdriveri (avsaknad av fast arbete och bostad) hade blivit placerade på en arbetsinrättning. Registret förestods av en avdelningsföreståndare, med biträde av en kanslist.
Av signalementsbyrån vid Kriminalcentralen fört register över efterlysta personer och brottslingar.
Av informationsavdelningen vid Kriminalcentralen (grundad 1937) fört register.
Polismyndighet i Helsingfors grundad 1948 till skydd för rikets självständighet och inre säkerhet. Skyddspolisen underlydde Inrikesministeriet. Verksamheten var uppdelad på Övervakningsbyrån och en administrativ enhet kallad Kanslibyrån. Som chef verkade ett polisråd som utnämndes av republikens president. Biträdande chefen och byråchefen utnämndes av statsrådet, inspektören och biträdande byråchefen av Inrikesministeriet.
11101 - 11160 av 13863