Säteri som kommit i kronans ägo efter reduktionen och som genom skatteköp förvandlats till skattesäteri.
I lantmäteriförordningen 1916 samlande benämning på lantmätare vid ett länslantmäterikontor. Benämningen ersattes 1928 med förrättningsingenjör.
Förteckning över husbehovs brännvinsbrännings arrendeavgift, som infördes 1787. Den upprättades ännu efter att arrendeavgiften blev en ständig skatt i åtskilliga län. Uppgifterna om byar och hemman antecknades i längden i samma ordning som i jordeboken, medan uppgifterna om åbor och brukningsdelar för varje hemman grundade sig på mantalslängden. I vissa län infördes uppgifterna över brännvinsarrendet i en särskild kolumn i mantalslängden.
Enbart i Finland förekommande benämning på prästboställe, förekom under 1800-talet.
På laglig grund gjord eftergift (och avskrivning i räkenskaperna) av kronans räntor som enligt författningarna fanns införda i jordeboken och skulle uppbäras, men som av olika skäl inte kunnat uppbäras (exempelvis ödehemmansräntor, utarrenderade lägenheters räntor och på frihet upptagna hemmansräntor).
Jordebok med förteckning över alla till arméns försörjning anslagna hemman (militieboställena). Åren 1830–1831 upprättades militiejordeböcker (enligt ett särskilt formulär) över den före detta finska militärens boställen. Militiejordeböckerna fördes regementsvis med särskilt sammandrag för varje härad och verifierades av landskamreren med hans underskrift. De saknade betydelse för själva skattedebiteringen och tjänade närmast som upplysning om tidigare militieindelning.
Benämning på tiondelängd som uppgjordes efter 1830 enligt ett visst formulär och varje gång ny specialjordebok upprättades. Specialtiondelängden fördes av häradsskrivaren och kronofogden sockenvis, enligt ett särskilt formulär, i samtliga härader på landshövdingens befallning. Eftersom dessa även innehöll uppgifter om tertialtionden ingår också säterierna i längden.
Förrättning då markegångstaxan årligen fastställdes i varje län. Markegångssättningen verkställdes på varierande sätt fram till 1803, varefter kronofogdarna fick i uppdrag att inom sitt härad utreda städernas torgpris på räntepersedlarna i orten. Förteckningen över markegångspriserna undertecknades av kronofogden och inom häradet boende för ändamålet utsedda förtroendemän och sändes till landshövdingen, ursprungligen i slutet av december, efter 1768 senast den 5 november. Denna tjänade sedan som grund för uträkningen av hela länets markegångspris på de olika räntepersedlarna för omräkning i penningar. Priset fastslogs av landshövdingen i samråd med länets deputerade stånd bestående av hälften räntetagare och hälften räntegivare, dock på så sätt att varken de skattskyldiga eller indelningshavarna blev lidande. Vid markegångssättningen beaktades därför föregående och löpande årsväxt, bärgning och växtkvalitet. Den tillkännagavs Kammarkollegium, efter 1809 senatens ekonomiedepartement, so...
Mantalskommissaries lön som utgick i en viss procent av mantalspenningarna som uppbars i fögderiet, 60:de penningen av uppbörden 1652–1779. Uppgiften övertogs 1779 av häradsskrivarna mot 120:de penningen av uppbörden, efter 1807 steg lönen till den tidigare 60:de penningen, med vissa undantag. Provisionen räknades endast ut på basis av kronan behållna mantalspenningar.
Sedan autonoma tiden om skriftlig handling där part i en rättegång utvecklar sin talan; stämningsmemorial. Termen användes också i lag- och kurialterminologin under autonoma tiden som synonym till stämningsansökan.
Funktionär eller ordningsman som hade tillsatts av kyrkan, vanligen genom kyrkostämman eller kyrkorådet.
Av evangelisk-lutherska kyrkan förda förteckningar över en församlings medlemmar. Biskopen i Åbo Isak Rothovius förordnade 1628 att prästerna skulle bokföra nyfödda, vigda och avlidna. Kyrkböcker påbjöds i kyrkolagen 1686 och omfattade sju olika förteckningar (dopbok, lysnings- och vigselbok, död- och begravningsbok, skriftebok, inventarielängd, bänklängd och prästlängd). Senare förde församlingarna också uppbördsbok och brevbok. I 1869 års kyrkolag föreskrevs elva förteckningar (doplängd, konfirmationslängd, lysningslängd, vigsellängd, begravningslängd, protokollsbok, inventarielängd, in- och utflyttningslängd, kyrkotuktslängd, brottmålslängd, bänklängd). Kyrkboken kallades 1869–1962 officiellt kyrkans huvudbok. Fram till sistnämnda år bands kyrkbokens olika längder in till en bok som omspände ett eller flera år, beroende på församlingens storlek. Kyrkböcker fördes också i Gamla Finland.
I den evangelisk-lutherska kyrkans församlingar på 1600-talet sporadiskt, 1686 påbjudna och 1702–1869 systematiskt förda register över den konfirmerade befolkningen och dess nattvardsgång samt kunskaper i innantilläsning och recitation ur katekesen och deltagande i hus-, katekes- eller läsförhör. Efter 1748 upptogs hela befolkningen i förteckningen och prästerna införde information om de förhördas ålder, dop och vigslar samt in- och utflyttningar. Syftet var att fylla Tabellverkets behov, och befolkningen redovisades byvis enligt hemman och hushåll, i städerna enligt kvarter och tomt. Skriftebok var den allmänna termen för förteckningen över den konfirmerade befolkningen, vilken ingick i den så kallade kyrkboken. I Sverige var termerna husförhörsbok eller husförhörslängd allmänt förekommande medan kommunionbok användes i Finland och Gamla Finland. I 1869 års kyrkolag användes beteckningen konfirmationslängd.
Benämning på de kolumner i mantalslängderna som uppgav vilka och hur många personer som för året var befriade från mantalspenningarna.
Benämning på den bok över ordinarie kronoskatter i hela fögderiet som efter 1689 i början av varje år skulle uppgöras av häradsskrivaren inför uppbördsstämmorna. Specialuppbördsboken innehöll på ena sidan av häradsskrivaren noterade uppgifter om skatteuttaget per varje hemman och lägenhet med angivande av åbons namn samt de räntor, bevillningar och kontributioner som häradsfogden skulle uppbära av denna det året. På den andra sidan antecknade häradsfogden de kronoinkomster som skulle bli uppburna och verifierade dem med sin underskrift. Specialuppbördsboken tillställdes landshövdingen som förseglade och auktoriserade debiteringen med sitt sigill, varefter häradsfogden kunde inleda uppbörden. Mellan 1729 och 1794 skulle handlingarna vara landshövdingen till handa inom februari månads slut, och de skulle tillställas kronofogden mot kvitto senast tio dagar innan uppbördsstämmorna inleddes den femtonde mars, under hot om vite vid fördröjning. Mellan 1794 och 1819 hölls uppbördsstämmor även...
Beteckning för system för insamlande av befolkningsstatistik i Sverige och Finland 1749–1858, också samlande benämning på den på detta sätt erhållna statistiken. Den genom 1686 års kyrkolag införda allmänna kyrkobokföringen i Sverige kom snart att möjliggöra tabellariska sammanställningar över födda och döda. På initiativ från enskilt håll verkställdes sammanställningar över födda och döda för hela riket 1721–1735 och sedan för varje enskilt år 1735–1749. Då intresset för mera fullständiga tabellariska sammanställningar ökade, godkändes planen för inrättandet av Tabellverket 1749. Församlingarnas präster upprättade tabeller över folkmängden och befolkningens förändringar för församlingarna som adderades kontraktsvis till prosteritabeller. Dessa sammanfördes sedan läns- eller stiftsvis till läns- eller stiftstabeller vilka sammanställdes av tabellverkskommissioner till slutliga generaltabeller för hela riket.Verksamheten leddes under perioden 1756–1758 av Tabellverkskommissionen under K...
Lag eller reglemente för skatteuppbörden. Uppbördsförfattningen innehöll uppgifter om vem som beräknade skatten, uppbar och redovisade den för de skattskyldiga och den för vilken skatten uppbars.
Om förhållandet att ett rotenummer stod vakant. Rotevakans kunde uppstå till exempel om en soldat eller en båtsman avgått eller om roten i fråga fått en särskild befrielse från att uppsätta och underhålla en soldat.
Från 1600-talet om av kronofogde och häradsskrivare för beskattningen utförd hemmans- och folkräkning, mellan 1794 och 1819 också benämning på själva uppbörden (av jordeboksräntan och andra persedelräntor) och de räkenskaper som uppstod i samband med dylik räkning och uppbörd.
Benämning på uppbörden av personella och kontanta räntor på hösten. I praktiken frångick man höstuppbörden redan innan den avskaffades 1819. Bönderna hann sällan sälja skördeprodukterna innan uppbördsstämman hölls och saknade då kontanter för skatterna.
Period (räknat från visst datum) för vilken uppbördsmännen ska avge en redogörelse eller redovisning över skatteårets resultat för statsverket. Perioden varierade länge beroende på skatten. Den förenhetligades så småningom då flera skatter började uppbäras samtidigt efter 1794. Därefter redovisades fögderiernas årsresultat till länsstyrelsen vanligen inom maj månad, efter 1819 inom juni månad.
Den säkerhet en uppbördsman under svenska tiden och autonoma tiden måste ställa för sin uppbörd, särskilt kronofogden och lanträntmästaren.
Benämning på uppbördsskrivare och fogdetjänare som assisterade kronofogden vid indrivningen av obetalda skatter och allmänna avgifter genom utmätning, pantsättning m.m. Han fick efter 1775 anlitas endast gällande mindre restskatter och skulder. Efter 1827 fick pantfogdar anlitas endast i nödfall.
Bestämmelser för hur socialvården skulle ordnas i en kommun, med beaktande av kommunens särförhållanden. Reglementet godkändes av fullmäktige och fastställdes av Socialministeriet. Det kompletterades med särskilda reglementen för varje socialområde och vårdanstalt, vilka likaså måste godkännas av fullmäktige och fastställas av ministeriet.
Benämning på de av kronan upprätthållna magasinen för avradsspannmålen i provinserna.
Av landshövdingen månatligen förrättad inventering av ränterikassans inkomster och utgifter i närvaro av landskamreraren, landsräntmästaren och borgmästaren eller annan av magistraten utsedd person i länsstyrelsens residensstad. Ränteinventariet grundade sig på den inventering som räntmästaren gjort dagen före inventeringen samt utförda kassainventarier och landskontorets kontrollbok. Det undertecknades av samtliga närvarande kassamän och sändes till Kammarkollegium, efter 1809 till senatens ekonomiedepartement
Ännu inte (ut)betald eller erlagd, som återstår att (ut)betala eller erlägga, till exempel skuld eller ränta. Under 1500-talet: ogullen, under 1600-talet: ogullit.
Under svenska tiden och autonoma tiden om att tills vidare inställa verkställigheten av ett myndighetsbeslut på grund av nullitet eller domvilla. Inhibition skedde ofta på grund av fel i beslutsordningen, vanligen genom att beslutet fattats av högre instans innan den lägre instansens beslut hade vunnit laga kraft.
Officiell benämning på den skriftliga redogörelse eller utredning till justitierevisionen (konungens högsta domstol), under autonoma tiden senaten, varmed ändring söktes i ett av hovrätten avgjort tvistemål, revisionsinlaga. Allmänt: utredning, beredning.
Av landshövdingen till Kammarkollegium (efter 1809 senatens ekonomiedepartement) sänd underrättelse om kvarskatten i länet. Uppbördsberättelsen skulle årligen insändas före 1 oktober, efter 1803 inom oktober månad vid vite för varje dag som berättelsen blev försenad. Den följde sedan 1784 ett fastslaget formulär uppdelat i kolumner om det löpande skatteårets uppbörd, förra årens kvarskatter, avkortningar, anordnade och indelta räntor, leverering m.m. Till berättelsen bifogades vissa verifikationer såsom restlängd, inhibitions- och utslagsförteckning, förteckning över handräckningar, protokoll över slutlikviden, propriebalancer, och anställda restrannsakningar.
Av landshövdingen till Kammarkollegium (efter 1809 Senatens ekonomiedepartement) sänd underrättelse om kvarskatten i länet. Restantierelationen skulle årligen insändas före den 1 oktober, efter 1803 inom oktober månad vid vite för varje dag som berättelsen blev försenad. Resolutionen följde sedan 1784 ett fastslaget formulär uppdelat i kolumner om det löpande skatteårets uppbörd, de tidigare årens kvarskatter, avkortningar, anordnade och indelta räntor, leverering och dylikt. Till berättelsen bifogades vissa verifikationer såsom restlängd, inhibitions- och utslagsförteckning, förteckning över handräckningar, protokollet över slutlikviden, propriebalanser, anställda restrannsakningar m.m.
Ordinarie session under sommarterminen för allmän underrätt på landsbygden (ting, häradsrätt), enligt 1734 års lag mellan valborgsmässoafton (den 30 april) och midsommardagen (den 24 juni). Sommarting hölls i princip inte i Finland eller på Åland som bara hade två respektive ett ordinarie ting per år.
Från 1634 om skriftlig anhållan, ansökan, supplik eller bön som riktades till konungen. Sollicitationen reglerades i RF 1634 och i sollicitationsplakaten 1680 och 1682. Sollicitationsplakaten slog fast att undersåtarna borde följa den givna instansvägen i både administrativa och judiciella ärenden, innan de besvärade sig hos konungen.
Tjänstebeteckning för landshövding 1837–1918.
Fond vars medel användes för att betala av statsskulden.
Sedan 1700-talet benämning på bemyndigande, befullmäktigande, stadsfästande, bekräftelse. I fråga om tjänstemän: approbation.
Benämning på högre förvaltningsmyndighets eller domstols skriftliga beslut om att skjuta upp verkställigheten av lägre myndighets eller domstols beslut, för en närmare prövning av beslutet i fråga. Allmänt: förbud, upphävning, avbrott.
De medel ett ämbetsverk eller en förvaltningsgren hade för att bestrida kostnaderna för stadigvarande tjänstemäns löner och de budgetmedel med vilka de täcktes.
Av häradsrätten fastställt beslut att ett nytt hemman fick anläggas. Detta antecknades i jordeboken, enligt instruktion från 1830, och innebar skattefrihet under ett visst antal år.
Räkning eller räkenskap som endast redovisar totalsummor, inte enskilda poster.
Benämning på gymnasiernas och gymnasieväsendets anställda tjänsteinnehavare och styresmän, anslagna statliga medel för att upprätthålla dem samt avlöningen av tjänsteinnehavarna.
Ämbetsverk under Socialministeriet. Statens olycksfallsbyrå ersatte 1934 Statens olycksfallsnämnd. Olycksfallsbyrån leddes av en direktör och hanterade alla olycksfallsförsäkringar där staten svarade för ersättningen. Efter 1948 utgjorde byrån den myndighet som reglerade och ansvarade för olycksfallsombudsmännens arbete. Byrån blev 1965 ett statligt verk och bytte namn till Olycksfallsverket.
Ursprungligen Rasp- och spinnhusfonden grundad 1735 för insamlingen av medel till förmån för rasp- och spinnhusen. Medlen upptogs genom diverse avgifter från tullar och kulturevenemang, överflödsvaror, vissa böter och särskilda avgifter samt frivilliga bidrag som tidvis utfästes för ändamålet. Medlen drevs in av magistraten och levererades årligen i januari till lantränteriet i Åbo. Fonden drogs in under autonomin 1881.
Den del av prästerskapets vederlag som var en ersättning för de inkomster och egendomar som indrogs av kyrkan efter reformationen. Den formella indelningen i ständigt och behaglig tids vederlag infördes 1675. Ständigt vederlag förekom i Kumlinge, Sastmola, Pojo och Våno socknar samt i nästan alla socknar i Österbotten.
Till kaplan efter 1681 utgående årlig lön i spannmål, i en kapellförsamling som hade åtagit sig att avlöna honom. Kaplansräntan utgick i en fjärdedels tunna säd från varje helt och halvt hemman, efter 1766 också från kluvna hemman och från 1816 från nybyggen som betalade halvskatt till kronan. Fjärdedels gårdar och mindre gårdar än så betalade bara en åttondedels tunna säd.
Samlande benämning på prästerskapet inom den grekisk-ortodoxa kyrkan.
De krav som ställdes på dem som ville bli prästvigda, enligt kyrkolagen 1686: gudfruktighet, obefläckat namn och rykte (vocatio interna) samt avklarat kunskapsprov vid domkapitlet och tidigare tjänstgöring vid skola, gymnasium eller akademi (vocatio externa).
Under svenska tiden avgift som betalades i spannmål för att upprätthålla Stockholms stora barnhus och som utgjorde 40 procent av kronans tiondespannmål från femton län. Under autonomin började man 1810 uppbära barnhustunna som avgift för att underhålla barnhus, ursprungligen endast i de län som hade ett barnhus, efter 1831 i varje län. Från 1837 användes barnhustunnorna också som uppfostringshjälp åt de utackorderade barnen. De administrerades av landskontoren.
Lärare vid teologiskt seminarium för praktisk prästutbildning vid universitet, även om lärare vid folkskoleseminarium.
Till jägeribetjäningen vid hovet under 1700-talet hörande underordnad tjänsteman, med uppgifter som hörde till ett jaktbiträde.
Den del av kyrkotiondet som var avsedd för underhåll av kyrkobyggnaden. Byggningssäden hörde tillsammans med vinsäden till den del av tiondena som Gustav Vasa inte indrog till kronan. Avgiften uppbars av kyrkvärdarna. Senare omtalas avgifterna tillsammans som vin- och byggningssäd.
Provisorisk förrättning som reglerade den mängd tiondespannmål som ett hemman årligen skulle erlägga fram till att man slog fast en ständig tiondesättning.
Lokal lägre tjänsteman som övervakade och dokumenterade uppbörden och levereringen av avrads-, tionde- och rättighetsspannmål i ett län. Magasinsuppbördsmannen verkade under magasinförvaltarens översyn.
Kvittens över den spannmål som togs ut ur magasinet för malning. Kvarnräkningen utfärdades av magasinförvaltaren, sedan han i närvaro av kvarnföreståndaren hade vägt upp spannmålen. Den bifogades till uppbördsmannens beräkningar över innestående kvarntull.
Överenskommelse, avtal, (ömsesidig) uppgörelse, om exempelvis betalning för plogning till ett ploglag i en socken eller ett härad.
Förrådsbyggnad för djurfoder.
Civilmilitär person vid svenska flottan som ansvarade för livsmedelsförsörjningen vid ett truppförband, skeppsvarv och dylikt och som samtidigt bar huvudansvaret för det därtill hörande proviantförrådet. ”Proviantmästare” var även benämning på föreståndare för ett kronomagasin.
Samlande beteckning för medicinalväsendets eller en viss korporations sjukvårdspersonal samt budgeten för sjukvårdspersonalens löner.
Samlande beteckning för tjänstemännen inom tullväsendet och budgeten för personalkostnaderna.
Forslingsskyldighet eller motsvarande ersättning i pengar.
1441 - 1500 av 13863