Statsanställd kurir, betjänt, stadsvakt eller kungligt postbud, vaktmästare, före det indelta postverkets tid kärnan av personalen i kansli- och kammarpostföringen (”kansli- eller kammarenspännare”). Från 1620 användes termen om kurirer för tillfälliga eller extraordinära budskickningar mellan Stockholm och landsortens tjänstemän. Efter införandet av det indelta postverket 1636 användes den om enspännare vid länsstyrelserna, lägre landsstatstjänstemän som skötte bl.a. uppassningen i lokalerna, vaktmästeriet och budskickningen till och från länsstyrelsen. Befattningarna indrogs till stor del på 1650-talet. Under budskickningen hade enspännarna rätt att uppbåda kungs- och kronoskjuts. Försändelser med enspännare åtnjöt fribrevsrätt. Från 1856 användes termen närmast om vaktmästare vid länsstyrelse. Under 1600–1800-talet användes den också i betydelsen ryttare som ägde hästen han red på i fält.
Handlingar som gällde skatteförmedlingar. År 1833 fastslogs att förmedlingsakterna av landshövdingen skulle skickas till senaten för att ett förmedlingsmål skulle kunna prövas.
Skatt i form av jord under ladugårdsgolvet som utgick av varje bonde till närmsta sjuderi, sedermera av vissa jordlägenheter. Salpeterskatten uppbars av salpetersjudare som särskilt under stormaktstiden hade rätt att bryta upp fähusgolven för att få ut skatten. Salpeterskatten avskaffades 1763.
I extra ordinarie stat anslagna medel till högre ämbetsman eller till ämbetsverk utgående anslag för representation och kosthållning. De förekom bl.a. inom justitie- och militärstaten för kommendanter, platsmajorer och -adjutanter i finska städer och fästningar samt för hovrättspresidenter. Taffelpenningen fastslogs av vederbörande landshövding efter specialstaterna.
Adjutant åt kommendant på fästning eller annan garnisonsort. Även vid garnisonerna i Gamla Finland fanns platsadjutanter.
En myndighets beräkning av de löneförmåner som tillkom varje löntagare vid ett ämbetsverk, reglemente eller motsvarande.
Privat statsstödd och avgiftsfri tvåklassig skola för klockare och organister, med tyngd på kyrkomusik. För inträde krävdes högre folkskola eller därmed jämförliga kunskaper, och anlag för musik. För inträde i organistklassen krävdes dessutom insikt och praktisk skicklighet i tonträffning och orgelspelning samt vissa förkunskaper i tonkonstens teori. De första skolorna grundades i Åbo 1877, 1883 i Helsingfors och 1893 i Viborg. Under åren 1882–1893 verkade också en klockar-organistskola i Uleåborg. Inrättningarna bytte förmodligen efter 1939 namn till kantororgelnistskolor när benämningen klockare ersattes med kantor.
Benämning på den sportel som kronans uppbördsmän (kronofogdar och häradsskrivare) fick uppbära för indrivningen och redovisningen av militieuppbörden. År 1817 gällde den vakansuppbörden och fastställdes då till 1 procent. Från 1830 skulle kronans uppbördsmän sköta indrivningen av samtliga militära avgifter och uppbördsprocenten beräknades då på alla indrivna kontanta militiemedel.
Arvode för uppbörd. Kronofogdar och häradsskrivare hade från 1830 rätt att få en procent av alla kontanta militära medel som inflöt i distriktet, samt en procent för vad de utbetalade i pensioner åt avskedade soldater inom sitt härad. Arvodena skulle fördelas så att kronofogden fick 1/3 och häradsskrivaren 2/3. Räntemästaren hade från 1827 rätt till 1/3 procent av alla till hans redovisning hörande allmänna militie-, boställs-, salpetermedel samt krigshuskassa. Landskontoren skulle få 3 procent av de medel som en rusthållare skulle erlägga till Krigsmanshusfonden vid ombyte.
Handling som utfärdats av en myndighet eller institution och varigenom någon har blivit beviljad pension.
Beräkning, överslag: handling som summariskt upplyste om förhållandet mellan kronans inkomster och utgifter och de disponibla tillgångarna. Kalkylen kunde uppgöras för ett år eller månadsvis. Avsikten var att skapa ett praktiskt hjälpmedel som sedan kunde utredas genom redovisningen.
Handling genom vilken en myndighet föreslår att någon ska erhålla en viss tjänst. I sådana sammanhang där flera sökande var kompetenta föreslogs vanligen tre i en bestämd ordning. Termen användes inte bara om själva handlingen utan också om yttrandet.
Den granskning av en myndighets räkenskaper som gjordes en gång per år. Till årsredovisningen bifogades verifikationer för att bevisa riktigheten.
Vid landskontoret av landskamreraren förd bok över länets inkomster och utgifter. Bokfördes mot reversaler, vanligen i två exemplar, som utfärdades av lanträntmästaren.
Av förrättningsmännen underskriven förteckning över de vid inventering av en kassa företedda kontanta medlen och värdepappren. Inventariet innehöll ibland också en redogörelse för den avslutade räkenskapsperiodens kassarörelse.
Nyckeln till kassaskrin i vilket statliga medel förvarades. Samtliga innehavare av sådana nycklar skulle med sin underskrift intyga att de medel som upptogs i kassainventariet faktiskt fanns i kassan.
Om fordran som inte är gäldad.
Typ av kassainventarium i landskontoret, som skulle utföras i juni och december. De övriga månaderna skulle olikviderade förskott endast upptas översiktligt. I det utförliga kassainventariet skulle man skilja mellan sådana förskott vilkas ersättning eller avskrivning kunde förordnas av kejsaren och sådana förskott som berodde på landshövdingens åtgärder. I det utförliga kassainventariet skulle deponerade medel införas genom specificerade förteckningar, medan de i de andra månatliga kassainventarierna endast infördes summariskt.
Till 1695 initiationsrit för intagning av nya studenter till studentlivet vid universiteten; depositio cornuum (lat.) eller ”hornens avläggande”. Ceremonin infördes i Uppsala redan 1595.
I Sverige från 1636 om postanstalt i en stad som låg vid kronans postrutt och vanligen i den borgares hus vilken hade utsetts till postmästare av rådmännen. Postmästaren biträddes av postkontorsbetjänter. I Ryssland var postkontor från början av 1700-talet benämning på en stor postanstalt, senare allmän benämning på postanstalt. Under senare hälften av 1700-talet fanns olika kategorier av postkontor. Mindre postkontor erhöll 1799 benämningen postexpedition. I Gamla Finland fanns postkontor, som 1744 benämndes poststationer (počtovovaja stancija) och postexpeditioner. Under autonomin började från cirka 1860 benämningen postkontor användas om en fullständig postanstalt av I:a eller II:a klass, vilken under ledning av en postförvaltare skötte alla de ärenden som hörde till postverket. Postkontor började också grundas på landsbygden. Deras befogenheter var mer begränsade än städernas postkontor och under sig kunde de ha mindre postkontorsfilialer.
Den slutliga redovisningen av uppbörd, utgift och förvaltning av kronans medel för ett år.
Kameral benämning på kronan tillhörigt och av kronan förvaltat gods, exempelvis kungsgårdar och kungsladugårdar. Beteckningen uppkom i slutet av 1600-talet då kronogods började utarrenderas på viss tid eller som perpetuellt arrende till högstbjudande. Den användes även om de räntor som gick direkt till kronan i stället för till en tjänsteman eller frälseinnehavare.
Fordringar som av någon anledning inte hade kunnat indrivas under året, eller medel som uppbördsmännen av någon anledning inte kunnat leverera. En redogörelse för den utestående resten skulle ingå i årsräkenskapen.
Moment i årsräkenskapen. I allmänhet bestod överleverering av sådana medel som uppbördsmannen själv skjutit till för att täcka en brist i uppbörden.
Bokslut som kallades landsbok. År 1780 bestämdes hur länsbokhållaren årligen skulle, efter att ha granskat räkenskaper och verifikationer ställa upp ett bokslut. Bokslutet skulle 1688–1780 sammanställas av landskamreren.
Redovisning av utgifter, inkomster och tillgångar för ett år.
Förberedande avfattning av ett skriftligt arbete, utkast, utarbetning som inte är renskriven, kladd.
Skriftlig handling över avvittring. Vid bouppteckning och skilsmässa: avvittringsbevis.
I länets årsredovisning de rubriker över inkomster och utgifter som förekom i de särskilda uppbördsmännens räkningar. De skulle summeras till en huvudsumma, som sedan skulle upptas i kapitalräkningen som ett särskilt konto.
Konto i bokföringen som visar en organisations tillgångar och skulder.
Förteckning över förmögenhet. I länets årsredovisning upptogs i kapitalräkningen balanserna, alla inkomster, avkortningar och utgifter i enlighet med överdragsräkningen eller specialräkningarna. Kapitalräkningen visade således i landsboken beloppet för kronans uppbörd och utgift.
Liggare för registrering av fribrev. I boken antecknades de tjänsteförsändelser som var befriade från postavgift, adressatens namn och adress samt brevets karaktär. Försändelsens vikt och portofrihetens storlek antecknades av postbetjäningen. Lokala tjänstemän lämnade vid årets slut in boken till närmaste postkontor och kvitterade ut en ny. Fribrevsboken granskades årligen av postförvaltaren. Under svenska tiden granskades den vart fjärde år av Kammarkollegium och under autonoma tiden av finansexpeditionen. Fribrevsrätten var avskaffad 1673–1685. År 1686 fastslogs att vissa tjänstemän hade rätt att sända fribrev upp till en viss summa. Fribreven skulle då bokföras. Före 1704 var alla tjänsteförsändelser gratis. Efter 1704 måste tulltjänstemän och regementsskrivare, postmästare och i viss mån också häradshövdingar, själva bekosta sin tjänstepost. De fick sedan vid årets slut ersättning av staten, mot den i fribrevsboken beräknade summan.
Ledningen för en bankinrättning. Benämningen användes särskilt om direktionen för Finlands Bank.
Fond vars medel disponerades av Finska hushållningssällskapet. Ändamålet var att främja potatisodlingen. Hushållningssällskapet skulle, enligt bestämmelser från 1819, årligen skicka föregående års redovisning till senaten före utgången av maj.
Av Finska Hushållningssällskapet disponerat statligt anslag för befrämjande av odling av lin- och hampa. Direktiven för hur medlen skulle användas fastställdes 1814. Hushållningssällskapet skulle redovisa föregående års användning till senaten före utgången av maj.
Fond vars medel användes för och av lånemagasinen. Regler för fonden fastställdes 1823. Redovisningsåret varade från första januari till sista december. Magasinsförvaltarna och räntmästarna skulle skicka sina räkenskaper till landskontoren för kontroll. Landshövdingen skickade sedan en slutlig räkenskap till senaten.
Sedan 1500-talet kyrklig administrativ mellaninstans inom ett lutherskt stift. Ända från början har beteckningen kontrakt använts, likaså beteckningen prosteri (prostedöme), som i Finland efter svenska tiden blivit det vanligare uttrycket. Prosteriet eller kontraktet bestod av ett större pastorat eller flera mindre och förestods av en kontraktsprost, som samtidigt var kyrkoherde i ett av pastoraten. Kontraktsprosten bistod biskopen och domkapitlet i den kyrkliga administrationen av prosteriet. Prosteriindelningen i Gamla Finland återinfördes sannolikt först under kejsarinnan Elisabets tid.
Fortlöpande avgifter och räntor (dels i kontanter, dels i persedlar) som kronan (eller vissa auktoriteter och menigheter för kronans räkning) uppbar för bestridande av statsutgifter och andra allmänna behov. De ordinarie statsinkomsterna kom huvudsakligen från statsegendomar (domäner), regalier, allmänna skatter, onera publica och lån.
Del av jordeboksräntan i Karelen som, till skillnad från dagsverksskyldigheten i andra delar av Finland, utgick i spannmål av varje plogland eller ader (ungefär mantal). Dagsverksspannmål var också en del av jordeboksräntan i delar av Kexholms län och kallades där arbetsspannmål. I de socknar i Gamla Finland, där ader var jordetal, uppstod skatten genom att dagsverkena från den svenska tiden vid revisionsskattläggningarna blivit ersatta med en spannmålsskatt.
Benämning på skatter i de äldre författningarna, vilka tillfälligt uppbars för ett särskilt oundvikligt statsbehov såsom krigsgärder eller kröningshjälp.
Extraordinarie skatt som utskrevs för krigsmaktens behov vid särskilt tillfälle.
Extra ordinarie kronoskatt som uppbars för att bekosta en förestående kröning.
Lagstadgad skyldighet för en fysisk eller juridisk person att betala en avgift åt staten eller annan offentlig organisation som kommun, kyrka, utan att erhålla en direkt motprestation. Vanligen används skatterna för finansieringen av offentliga uppdrag. Ursprungligen erlades avgifterna i natura eller som arbetsprestationer. Övergången till huvudsakligen kontanta prestationer skedde gradvis.
Pappersark av stort format. Lantmäterikartor skulle göras på dylikt papper. Pappret användes också för exempelvis konstruktionsritningar.
Konungens eller regentens rättigheter. Rättigheterna definierades i konungabalken. Enligt landslagen hade kungen rätt att uppta skatter, utfärda lagar, vara högsta domare och utfärda privilegier. 1734 års lag saknade konungabalk. 1772 års regeringsform fastslog att kungen skulle ”styra riket efter konungabalken, landslagen och denna regeringsform”. I Finland förblev regeringsformen från 1772 i kraft under autonoma tiden.
Kronans ensamrätt till fisket i vissa sjöar och strömmar, utgjorde en del av de årliga statsinkomsterna.
Herrelös egendom, övergivna eller kasserade föremål. Om egendom ansågs övergiven av den gamla ägaren övergick den i upphittarens ägo och betraktades således inte som hittegods (till vilket den ursprungliga ägaren hade rätt).
Kronans ensamrätt till tullar, del av de årliga statsinkomsterna.
Kronans ensamrätt att upprätthålla postväsende. Tidvis hade kronan också rätt att granska försändelsernas innehåll. Postregal infördes delvis 1636 och blev fullständigt 1686. Sedermera kallades det postmonopol. Inkomsterna av postväsendet utgjorde del av de årliga statsinkomsterna. År 1835 fick postverket också monopol på försändelserna utomlands. I mitten av 1800-talet sköttes posttransporter av privata postentreprenörer i svårtillgängliga trakter och i Insjöfinland med ångbåt. År 1874 infördes ett partiellt postregal på nytt. Privat postverksamhet fick inte utan tillstånd idkas vare sig till sjöss eller till lands med privata färdmedel. Fullt postregal för brevpost återinfördes 1877. Formellt kunde privata entreprenörer ansöka om tillstånd för postföring, men sådana beviljades inte.
Skatter som endast utgick ur jordfastigheter och som inte kunde utfärdas utan ständernas medgivande såsom jordeboksränta (ordinarie räntan) inklusive kvarn- och sågränta, kronotionden, arrendeavgift för kungsgårdar och kronofisken, avgifter för bergsverken och bruken, brännvinsarrende och i Lappland lappskatten. De reella utskylderna utgjorde en del av de årliga statsinkomsterna.
Direkta kronoskatter som ålåg dels hemman och andra skattskyldiga fastigheter, dels invånarna i landet. Egentliga kronoskatter var av beständig natur och utgick ovillkorligen. De kunde inte höjas utan ständernas medgivande.
Vid vissa tillfällen erlagd tillfällig eller villkorlig statsskatt. Den erlades under vissa förhållanden eller med anledning av andra inträffade händelser, exempelvis begångna förbrytelser eller för en fördel eller njutning som den betalande i och med detta sökt och vunnit. Den extraordinarie kronouppbörden tillföll kronan.
Under autonoma tiden statlig fond som samtidigt som Militiefonden inrättats för att insamla medel till statsverket, ämbetsverk och allmännyttiga inrättningar, inklusive avlöningen av ämbets- och tjänstemän.
Statlig fond som tillsammans med Statsfonden grundades under autonoma tiden för att samla in statsinkomster, huvudsakligen för att bekosta militärstaten. Militiefonden förvaltades av Militieexpeditionen vid senatens ekonomiedepartement, tidvis av Finansexpeditionen. Den var indelad i tre kassor, Allmänna militiekassan, Militieboställskassan och Krigsmanshuskassan. År 1889 slogs kassorna ihop och bildade Allmänna militiefonden.
Mått för att mäta och beräkna de räntor som utgick i persedlar, fastslogs formellt 1602.
Mått för att mäta och beräkna de räntor som utgick i persedlar om torra varor; rymdmått i det äldre svenska måttsystemet innehållande 4,58 liter eller 1/32 tunna och 5,4961 liter eller 1/30 tunna mellan 1809–1918. Måttet användes senare närmast vid torgförsäljning av potatis, numera som stor kappe motsvarande 5 liter och liten kappe motsvarande 2 liter.
Mindre mått för att mäta och beräkna de räntor som utgick i persedlar (både torra och våta varor). Storleken på rymdmått fastslogs formellt i det äldre svenska måttsystemet 1737 och 1739 (särskilt i relation till andra måttenheter).
Mått för att mäta och beräkna de räntor som utgick i persedlar om torra varor. Träkärlet rymde 24 kannor. Måttet fastslogs formellt 1602.
Mått för att mäta och beräkna de räntor som utgick i persedlar som våta varor. Måttet fastslogs formellt 1739 och särskilt då i relation till andra måttenheter.
Mått för att mäta och beräkna de räntor som utgick i persedlar om våta varor. Måttet fastslogs formellt 1739 och särskilt i relation till andra måttenheter.
1021 - 1080 av 13863