Ämbetsman som innehade den högsta civila och militära myndigheten i bl.a. guvernement, län och provinser. Ämbetet avskaffades i Regeringsformen 1719. Guvernörer fanns också i de fåtaliga kolonier som Sverige hade. I Finland fick landshövdingarna titeln guvernör 1837. Denna titel upphävdes 1918 och begreppet landshövding återinfördes.
Sedan svenska tiden om större procedurfel under rättegång som medförde rätt att söka rättelse genom det extraordinära rättsmedlet klander, ursprungligen klagan på grund av domvilla (kaipuu, tuomiovirhekantelu). Dylika fel var att domstolen var obehörig att fatta beslutet, hade dömt en person som var frånvarande, en som inte alls hade varit instämd till rätten eller fällt ett beslut som kränkte tredje parts rätt m.m. Skulle ursprungligen ansökas inom natt och år från beslutet.
Särskild nämnd vid domkyrkorna under svenska tiden som var tillsatt för att ansvara för domkyrkans vård och ekonomi. Domkyrkoråd fanns bara i de större stiftsstäderna.
Föreståndare eller ledare för en rote. Ursprungligen var rotemästaren en befälsperson av lägsta graden vid en fana (fänika). Under 1500-talets senare hälft var det den knekt som stod främst och förde befäl över den andra av två rotar som lydde under överrotmästaren. Rotemästaren vakade på sockennivå över rotens allmänna ordning och deltog i tiondetaxeringen, övervakade reparationer och underhåll av församlingens byggnader samt hade vissa polisiära uppgifter i samråd med länsman och kyrkans sexmän. Rotemästarna utsågs på socken- och stadsnivå av roten. ”Rotemästare” användes även om förmannen för vardera av de matlag (backlag) vari besättningen på ett örlogsfartyg indelades, samt om den person som soldatroten utsett till ombud gentemot soldaten/rotebåtsmannen eller myndigheterna. Rotemästaren ägde ofta rotens största hemman där soldattorpet låg.
Under 1600-talet förekommande benämning på ledamot av domkapitel.
Kalender som utmärkte en kyrkoherdes särskilda uppgifter för varje månad av kyrkoåret. En dylik gjordes också upp för kontraktsprosten vid prostexpeditionen och för biskopen vid domkapitlet.
Av domkapitel förd bok över alla utgående brev och förordnanden. Brevboken infördes med kyrkolagen 1869.
Om (taxa(n) för) kyrkoherdarnas kronoutskylder i Skåne och Blekinge.
Rätten att tillsätta präst, inklusive befogenheten att övervaka ämbetets förvaltning och indriva avgifter. Dylik rätt fick adelsman 1612, under förutsättning att han hade gjort en betydande donation till kyrkan, och villkorslöst efter 1662. Patronatsrätten utgjorde bara ett anmälningsärende vid domkapitlet. Efter 1723 krävdes domkapitlets godkännande av den tilltänkta prästen. Patronatsrätten inskränktes 1686 och 1723. Den avskaffades i Finland 1868 och i Sverige 1921.
Ursprungligen präst som verkade bland samerna, vid sidan av sin prästerliga befattning i ett annat pastorat. Lappräster omnämndes redan på 1600-talet. Efter att den bestående kyrkliga inrättningen för spridande av kristen kultur och upplysning i Lappmarken hade grundats 1739 avsåg termen en kyrkoherde i en lappförsamling.
Ursprungligen uppställning av trupp i och för inspektion innan man bevistade en fältgudstjänst eller gudstjänst i garnisonskyrkan. Benämningen användes även om den samling av indelt manskap som ägde rum vid kyrkorna. Från och med 1680-talet skulle det indelta manskapet och kompanibefälet delta i söndagsgudstjänsten i sockenkyrkan samt därefter exercera utanför kyrkan. Bestämmelserna om denna kyrkparad upplivades 1736 och 1781. I slutet av 1700-talet ersattes kyrkparaderna med en ökning av antalet kompanimöten.
Den samling av det indelta manskapet som ägde rum vid kyrkornas högmässa till minnet av en apostel. Apostladagsmötena infördes av Karl XI på 1680-talet och återupplivades 1736 och 1781.
Sedan medeltiden titel för medlem av ett domkapitel, till 1604 dess ordförande och prästerskapets uppsyningsman, efter 1687 med uppgift att vårda kapitlets handlingar, utfärda skrivelser i konsistoriets namn och att biträda notarien vid protokollföringen. Uppgiften innehades vanligen i tur och ordning av domkapitlets ledamöter, vanligen för ett år i sänder, förutom ordföranden (biskopen).
Från 1100-talet–1604 dekansämbete inom ett domkapitel som låg under kunglig utnämningsrätt.
Av domkapitel förd bok över alla de medel som var ställda under dess vård och förvaltning.
Tionde som uppbars åt en (kontrakts)prost.
Personligt skriftligt (senare tryckt) intyg för sockengång då kringvandrande djäknar samlade in understöd (djäknehjälp) för sina fortsatta studier. År 1412 bestämdes att ärkestiftets skolarer enbart fick gå sockengång med rektors rekommendation och under vissa tider, vilket intygades i ett skriftligt bevis. Sockengången och beviset för det avskaffades officiellt 1780.
Ensamrätt att utge almanackor. När Sigfridus Aronus Forsius (1560–1624) utsågs till kunglig astronom 1613 bestod hans lön av ensamrätten att utge almanackor i Sverige. Privilegiet var personligt och förföll efter hans död. Akademin i Åbo började trycka almanackor år 1660. Den första almanackan på finska utgavs 1705. Traditionen att trycka almanackor i Åbo bröts år 1747 när Kungliga Vetenskapsakademien fick ensamrätt att utge alla almanackor i Sverige. Åren 1809 och 1810 beviljade generalguvernören ensamrätt åt akademin i Åbo att utge almanackor i Finland. Alexander I gav universitet almanacksprivilegium år 1811. Almanacksprivilegiet fortsatte efter 1917 och avskaffades först 1995.
Officiell almanacka och handbok som regelbundet började utkomma 1811. Redan under svenska tiden utgavs en statskalender från 1738. Efter 1809 fick universitetet i uppgift att ge ut en statskalender över autonoma Finland. Statskalendern innehöll kalendarium, uppgifter om de viktigaste statliga institutionerna och tjänstemännen. En finsk upplaga började utkomma 1869. Den finska och den svenska upplagan publicerades parallellt fram till 1982, då de sammanslogs.
Förteckning över de förnamn och namnsdagar som ingår i den finländska almanackan. Förteckningen utges av Helsingfors universitet och utgör en viktig inkomstkälla. När förteckningen förnyas och trycks inleds samtidigt en tioårsperiod av upphovsmannarätt.
Folkalmanacka som utges av Helsingfors universitet. Almanackan började utges i Finland 1809. Fram till 1832 utgavs almanackan enligt Åbo-horisonten och sedan 1833 Helsingfors. Samma år började universitetet ge ut en upplaga där beräkningarna hade gjorts enligt Uleåborgs horisont. Den sista parallellupplagan utgavs 1975. Redan på 1600-talet innehöll almanackan utsikter om det kommande årets väder. Ett försök att utelämna spådomarna 1726 och 1727 ledde till att allmogen inte ville köpa almanackan. Vetenskapsakademien började ett tjugotal år senare publicera uppgifter om vädret från något tidigare år i stället för att göra prediktioner. Vanligen valdes vädret 19 år tidigare. I almanackan från år 1749 ingår uppgifter om vädret i Uppsala år 1730. När almanackan på nytt började utges i Åbo infördes uppgifterna om vädret i Padasjoki år 1790. Praxisen övergavs definitivt 1886, då man skulle ha publicerat uppgifterna om nödåret 1867. I almanackan för året 1886 ingår därför endast några få modif...
Person med magistersgrad från universitet i Greifswald. I mitten av 1700-talet hade universitetet i Greifswald ett tvivelaktigt rykte. Studenterna kunde där få filosofie magistersdiplom mot avgift utan egentliga studier. Inte ens peronlig närvaro krävdes, utan diplomet skickades per post. Också medicine doktorsgraden kunde förvärvas utan ansträngningar och tilldelades till och med fältskärsgesäller. De svenska myndigheterna bestämde därför år 1764 att för magistersgrad skulle samma krav gälla som i Sverige. Senare bestämdes att medicine doktorer från Greifswald skulle genomgå förnyad prövning i Collegium medicum.
Vetenskapligt samfund i Uppsala 1719–1728. Samfundet grundades av Erik Benzelius i ett försök att återuppliva Collegium curiosum. År 1728 upphöjdes samfundet till kunglig akademi och bytte namn till Kungliga Vetenskapssocieteten.
Vetenskapligt samfund i Uppsala, grundat 1728 då föregångaren Bokwettsgillet omvandlades till en kunglig akademi. Societetens huvuduppgift var att årligen utge sina handlingar. De publicerades kvartalsvis från 1720 under titeln ”Acta literaria Sveciae”. Samfundet, som då benämndes Societas regia scientiarum Upsaliensis, upplevde en långvarig nedgång på 1740-talet. På 1770-talet återupplivades skriftserien under namnet ”Nova acta”.
Svensk kunglig akademi, inrättad av drottning Lovisa Ulrika 1753. Syftet var att i Sverige bringa fram ”en ren smak, ett städat tänke- och höfsat skrivesätt såsom uti samhället nyttige, prydelige och behagelige”. Akademin betecknades som en académie des belles-lettres enligt fransk förebild. Ämnena var historia, antikviteter, vältalighet och svenska språket. Drottningen utsåg ledamöter och valde ämnen för de prisfrågor som utlystes. Akademin blev kortvarig och upplöstes 1756.
Gosse som var abecedarie och höll på att lära sig bokstäverna eller de första grunderna till boklig kunskap.
Bostad eller kammare i vilken de flesta djäknarna bodde. Djäknestallen var oftast förhyrda och djäknarna bodde oftast fyra i samma kammare. Den medhavda matsäcken stod vanligen för en väsentlig del av födan.
Offentligt bibliotek i Stockholm som har sin grund i de svenska monarkernas – tidigast Gustav Vasas – bokanskaffningar och samlingar. Biblioteket har sedan kansliordningen 1661 mottagit pliktexemplar av alla i Sverige tryckta verk och blev sedermera Sveriges nationalbibliotek. Det ställdes 1713 under Kunglig Majestäts kansli, med uppgift att under särskilda tider stå öppet för besökare som erhållit tillstånd. Biblioteket verkade åren 1768–1877 i Kungliga slottet i Stockholm och flyttade därefter till Humlegården och blev ett självständigt ämbetsverk.
Rätt att trycka och sälja litteratur utan censur.Tryckfrihetsförordningen infördes den 16 december 1766 med grundlags kraft. Det blev tillåtet att skriva och trycka allt som inte stred mot den rena evangeliska läran, antastade rikets grundlagar eller smädade kungahuset. Endast religösa arbeten skulle fortsättningsvis förhandsgranskas av domkapitlen.
Knekt från landskapen vid Bottniska viken.
Gruvdräng som stod beredd att passa bergstunnorna och fylla dem med berg vid särskilt Sala silvergruva.
Struket mått.
Syn som granskar att jorden är rättvist fördelad mellan byns alla delägare.
Domstols i lag angivna kompetens att handlägga och avgöra vissa mål eller ärenden. Domstolsbehörigheten kan indelas i funktionell, saklig eller lokal behörighet med vilka avses uppgiftsfördelning enligt instansordningen, målets eller ärendets art eller domkrets.
Samling tekniska modeller. Initiativet till modellkammaren togs av Christopher Polhem efter dennes resa utomlands år 1694. Han grundade då anläggningen Laboratorium mechanicum i Stockholm för att kunna göra försök och för att utbilda ingenjörer. Där installerades också modeller i trä, och anläggningen bytte namn till Kongliga modellkammaren. I mitten av 1700-talet fylldes samlingen till stor del av lantbruksmaskiner som inlämnats till Vetenskapsakademien för bedömning. Mellan 1757 och 1802 fanns samlingen i Rikssalen och i angränsande rum i Kungahuset på Riddarholmen. År 1779 uteslöts flera modeller som inte befunnits vara mekaniska eller som betraktades som onyttiga.
Budbärare.
Budbärare till fots, sändebud.
Jord som vid försäljning först måste (hem)bjudas åt släktingar eller den förra ägarens släktingar.
Under medeltiden en sammankomst av överhetspersoner och borgare; ”borgarspråk”.
Avgift som påven utkrävde från England, de nordiska länderna, Polen och 1320–1350 av Tyska orden. Avgiften infördes i Sverige på mötet i Linköping 1153. I princip utgick den med en penning av varje självständigt hemman. Avgiften utgick inte från Uppsala stifts norra del och från Åbo stift. I princip utgick avgiften från Sverige under hela medeltiden, men från 1400-talet är endast sporadiska notiser bevarade.
Ett slags ämbetsman i en lappby som (med hjälp av två nämndemän) dels fördelade den kronoskatt som byn skulle betala på byns medlemmar, dels handhade byns skjutsningsskyldighet.
Vanligen om en jordägare som var bosatt en by, stundom även annan jordbrukare i en by eller borgare i viss stad; byålderman.
Enhet vid Inrikesministeriet 1940–1944 som hanterade alla ärenden som rörde evakueringen och den förflyttade befolkningen. Den ansvarade också för de evakuerade kommunernas förvaltning. Avdelningen bestod av en allmän byrå, byrån för egendomsförvaltning och en upplysningsbyrå. Centralen omorganiserades 1944 till avdelningen för den förflyttade befolkningen.
Fatalietid för käromål rörande bördsrätt, bördestalan; också äldre benämning på födelsedag.
Av konungen på ansökan utfärdat lejdebrev, urfejdebrev, senare kallat fridsbrev, för en dag åt en till brottet bunden missdådare som höll sig gömd av rädsla för blodshämnd, för att han skulle kunna ta sig till tinget och svara i målet, och för en månad åt en gripen förbrytare som inte hade tagits på bar gärning för att han skulle kunna ta sig till konungen och lägga fram sitt ärende för honom.
Penninggåva till prästen vid bikt, skrift och dylikt. Duk- och skriftepenningarna lades på altarduken. De var en av de medeltida avgifter till prästen som förbjöds 1681 och ersattes med pastoralier 1686.
Avdelning vid Intrikesministeriets central för omvårdnad av den evakuerade befolkningen som 1940–1944 planerade och administrerade folkförflyttningarna från de evakuerade områdena.
Av bergsmännen vald förtroendeman vid en gruva som förde räkenskap över malmen och bergslagens inkomster och utgifter och som höll uppsikt över gruvdriften och gruvans materiel. Sexmannen var bisittare i bergstingsrätten.
Register över en gårds eller ett slotts inventarier. Fataburshustrun ansvarade för fatabursregistret.
Direkt under kronan hörande län. Innehavaren skulle göra räkenskap till kronan över alla utgifter och inkomster. Överskottet togs av kronan. Jämför fataburslän.
Avdelning vid Intrikesministeriets central för omvårdnad av den evakuerade befolkningen som planerade och ledde förflyttningen av husdjur och annan lösegendom under evakueringen 1940–1944. Byrån skötte också handläggningen av ärenden angående statens ersättningsskyldighet.
Lagstiftare, domare. Beteckningen förekom under 1600-talet och särskilt i Sverige som synonym till lagläsare.
Fogde som på stadens eller godsägarens vägnar hade uppsynen över och skötte ränteuppbörden på de landbohemman, torp, kvarnar m.m. som låg under hospitalet, barnhuset eller gården. Landbofogdarna försvann med freden i Fredrikshamn 1809. Den fogde som förvaltade arv och eget kallades också landbofogde.
Medeltida benämning på kungens främste man som hade rätt att uppbåda folk vid krigsfara. Landherren var högsta styresman i en provins, ett landskap eller län.
Ung adelsman eller herreman, bosatt på landsbygden som större gårdsbrukare eller godsägare.
Värvad soldat. Benämningen användes både om tyska legoknektar och om svenska värvade soldater. Ursprungligen uppstod benämningen i slutet av 1400-talet om det österrikiska Habsburgs arméer som övade och utrustade soldater enligt schweizisk förebild. Benämningen försvann i Sverige under 1600-talet.
Bonde som med särskilt tillstånd idkade handel på landsbygden. Fenomenet förekom under Gustav Vasas tid (dispens från stadsprivilegierna). Landsköpmännen måste erlägga landsköpsmannapenningar.
Benämning på ämbetsman (till exempel präst), även om borgare.
Överpostmästarens närmaste tjänsteman vid Kanslikollegium 1673–1685. Fram till 1660 hade delvis motsvarande uppgifter skötts av en vicepostmästare. Landspostmästaren utövade tillsyn över postbönderna, postförvaltarna och postföringen i Sverige och Finland. Efter 1685 överfördes tillsynsuppgifterna på postförvaltaren i varje landshövdings residensstad, och han fick då tjänstebeteckningen postinspektör.
Tjänsteman som sedan länsindelningen 1634 arbetade vid eller under länsstyrelsen.
4261 - 4320 av 13863