Att inte visa tillbörlig respekt gentemot överordnad. Sidvördnad var en typ av tjänstefel. Termen förekom bland annat inom ecklesiastik- och justitiestaten.
Undervisningssjukhus som verkade i Helsingfors 1848–1860. Nya kliniken var direkt underställd universitetet och en del av det tidigare Kliniska institutet. Kliniken bestod av två avdelningar: en medicinsk för patienter med inremedicinska problem och en kirurgisk. Avdelningarna förestods av respektive medicineprofessor. Till kliniken hörde en tjänstebostad som erbjöds den äldre professorn. Denne var också klinikens prefekt. Prefekten skulle årligen redogöra för klinikens kostnader och verksamhet åt universitetet samt till generaldirektören för Överstyrelsen för medicinalverket. Den medicinska vårdnaden på kliniken ombesörjdes av amanuenser, som vid universitetet hade avlagt medicinekandidatexamen samt undergått ett teoretisk-kirurgiskt förhör inför Collegium medicum. År 1860 förenades Nya kliniken med länslasarettet och bildade Allmänna sjukhuset i Helsingfors. Benämningen Gamla och Nya kliniken användes dock fortfarande 1910 för medicinska, oftamologiska, gynekologiska och öron-, näs- ...
Benämning för specifik tjänsteed för en viss yrkesgrupp, till exempel lagläsare.
Tjänsteman vid Allmänna sjukhuset i Helsingfors som ansvarade för vården av veneriskt sjuka och för övervakningen av instrument, mediciner och sjukvårdsmateriel.
Förfaren i lagkunskap, lagkunnig med erfarenhet av lag och rätt. Efter 1749 användes termen om juridiskt utbildad, behörig att utöva domarämbete såsom assessor i hovrätten, häradshövding, sakförare.
På 1600-talet om nämnd som på hovrättens beslut hade bildats av nämndemän från ett annat eller andra härad, vanligen för att döma i ett mål där hovrätten inte var nöjd med den egentliga häradsrättens utredning, utan krävde en ny och mer opartisk utredning. Oftast byttes också den ordinarie domaren ut mot en annan. Under autonoma tiden förekom benämningen utsocknesnämnd.
Allmänning som byamännen fritt fick förfoga över (för husbehov), vanligen den skog som låg närmast byn.
Bonde som hade anlagt hemman på allmänning, vanligen med ständig besittningsrätt till jorden.
Vid till- och avträde av arrende förrättades syn av arrendejorden och dess fastigheter. Vid synen uppskattades vad det skulle kosta att sätta jord och byggnader i gott skick. Summan av dessa kostnader kallas husröteersättning. Var husrötan större vid avträdessynen än vid tillträdessynen, ansvarade arrendatorn för skillnaden, den så kallade husrötebristen. Var husrötan mindre skulle arrendatorn uppbära skillnaden.
Benämning på jord som låg utanför by eller hemman och som innehades mot särskild avrad till kronan. Avradsland förekom huvudsakligen i Sverige (i Jämtland och Härjedalen).
Inom räkenskapsföring, bok som innehåller uppgifter om transaktioner, inom reskontra: hjälpbok som består av en inbunden bok eller av lösa blad och innehåller enskilda konton för varje debitor (gäldenär) och kreditor (borgenär).
Term använd vid jordskiftet (1757–cirka 1870) om jord som inte var uppodlad eller oduglig för jordbruk (till exempel skogsmark eller kärrmark) och som avskildes före skiftet till allmän landsväg och uppfartsväg till åkrar, ängar, kyrkan och kvarnen.
I enskiftesförfattningarna 1803 och 1807 om att avskilja en del av ett hemmans jord till en egen jordlägenhet, på viss tid eller för alltid, utan att stomhemmanets mantal förändrades. Motsvarande delning av hemman kallades under perioden 1864–1916 parcellering.
Vissa gårdar åliggande arbetsskyldighet från oprivilegierad jord i socknen, ursprungligen för prästerskapets eller kyrkans räkning. Under medeltiden utgick vissa utskylder till kronan från all oprivilegierad jord i form av arbetsskyldighet vid byggande av borgar m.m. Dagsverksskyldigheten till kronan inlades senare i grundräntan och förvandlades till penningutskylder. Genom skiften och andra regleringar avlöstes så småningom dagsverksskyldigheten av penningarrende.
Av underrätt förd förteckning över fastigheternas rättigheter i ämbetsdistriktet, ursprungligen och ofta uppdelad på lagfartsboken och inteckningsboken.
Benämning på kronans klädestillverkning av ylle. som inkluderade stora fårjordar på kungsgårdarna från Gustav Vasas tid
Examen som en badaregesäll skulle avlägga inför en mästarebadare i stadsläkarens eller kirurgens närvaro enligt föreskrifterna år 1807. Av en badare fordrades 15 års ålder och han skulle ha en oförvitlig vandel samt en sund kroppskonstitution. Dessutom skulle han kunna läsa, räkna och skriva samt kunna lite tyska och lite latin. Han ingick ett skriftligt kontrakt med en mästarebadare och denne skulle ge honom tillfälle att följa anatomiska dissektioner och föreläsningar i medicin. Om den blivande badaren klarade förhöret blev han badare ämnesven och fick rätt att vara verksam tillsammans med en annan badare.
Examen som en badare skulle avlägga inför stadsläkaren eller kirurgen enligt föreskrifterna år 1807. Examen förutsatte att badaren tidigare hade en godkänd badarexamen, hade arbetat tre år som badare eller som assistent åt en läkare som var medlem i Collegium medicum. Han skulle dessutom ha förkovrat sig i sitt yrke och anatomi. Beslutet om godkänd examen fattades av Collegium medicum.
Trohets- och tjänsteed som en badare avlade efter godkänd mästarebadareexamen. Stadsläkarna och -kirurgerna var skyldiga att upprätthålla en förteckning över de mästarebadare som avlagt mästarebadareexamen och mästarbadareed.
Typ av jordskifte som företogs i delar av Sverige 1803–1804 och stadfästes för hela riket 1807 (utom för Norrland). Enskifte verkställdes aldrig i Finland. Reformen innebar att varje gårds jordegendomar skulle sammanföras till en enda enhet. Enskifte ersattes sedan i Sverige 1827 av laga skifte. Enskifte innebar att man bröt ut delägarnas jordlotter i byns inägor, innan storskiftet genomfördes. Ibland flyttades också gårdsbyggnaderna till de nya enhetliga markerna. Enskifte fick förrättades endast av väl renommerad lantmätare, anställd av landhövdingen och överdirektören gemensamt.
Officiell benämning på lagenligt jordskifte som, under överinseende av lantmäteriväsendets styrelse och landshövdingen, slog fast gränserna mellan län, härad och socknar, byalag och samfälligheter, enstaka lägenheter, allmänningar och kronomarker. Termen användes under svenska tiden också för den lantmäteriförrättning där en bys ägor sammanslogs till en enda jordmassa och fördelades på nytt. mellan delägarna i byn. Skiftet skulle fastställas av häradsrätt. 1809–1848 vara laga skifte benämning på en slags kompromiss mellan storskifte och enskifte. Från 1848 användes termen i samband med storskifte om skiftesberedning, skifteskomplettering, skiftesreglering, skiftesjämkning och intressentskifte, från och med 1916 om nyskifte.
Odlad eller odlingsbar jord, term för beräkning av avkastningen på en tunna utsäde. Inrösningsjorden skulle fastställas före ett laga skifte. En del av dylik mark undantogs för skifteslagets gemensamma behov (som vägar och diken). Varje jordägare skulle få en någorlunda jämn blandning av sämre och bättre mark av såväl åker och äng, till en storlek som svarade mot hans andel i skifteslagets mantal.
Då olika personer ägde jorden och räntan av frälsenatur. Det gällde dels skattehemman vilkas ränta kronan avstått till enskild person, dels sådana frälsehemman som ägaren avsagt sig mot förbehåll om erhållande av räntan.
Mellanting mellan torpare och statare, en på viss lantegendom anställd och under legostadgan lydande vanligen gift manlig lantarbetare som hade rätt att bebo ett (stat)torp eller en backstuga på husbondens ägor och att bruka därvidliggande stycke jord, mot ett visst antal kvinno- och mansdagsverken på huvudgården.
Sedan början av 1800-talet vid herrgård fastanställd vanligen gift arbetskarl som för sin avlöning arbetade endast vissa dagar i veckan hos husbonden.
Skriftligt arbetskontrakt mellan husbonde och tjänstefolk som ingicks genom att husbonden överlämnade till tjänaren den så kallade städjan eller städjepenningen. Kontraktet innehöll kvitto på orlovssedeln och uppgift om lönevillkor, för statare om statlistan, det vill säga de förnödenheter som hela eller en del av lönen utbetalades i samt andra förmåner som tillkom, till exempel kläder, sjukvård och mediciner.
Av husbonde utfärdat intyg över att tjänare eller tjänstehjon hade lämnat hans tjänst. Betyget skulle innehålla namn, ort och ställe där personen hade tjänat, anställningstiden samt uppgifter om den anställdas alkoholbruk och leverne, arbetets art och den anställdas förmågor. Betyget var betydelsefullt särskilt då en tjänare fyttade till en annan församling. Avskedsbetyget måste uppvisas för kyrkoherden i utflyttningsförsamlingen innan utflyttningen fick ske och ett flyttningsbetyg fick utfärdas.
Löneförskott som överlämnades av husbonden till tjänstefolket då de ingick arbetskontrakt med honom. Därutöver utfärdade husbonden skriftliga bevis på anställningen.
Inom skogsbruket utmärkning av träd för avverkning och gallring. Stämplingen utfördes av en utsyningsman.
Kommitté som 1862 tillsattes av senaten för att ge förslag till allmän hälsovårdsstadga. Den utredde hur städerna kunde främja folkhälsan genom bättre vattenförsörjning, stadsbyggnad, fabrikshygien, avfallshantering, renhållningsväsende och avträdessystem. Kommittén utarbetade en förordning om fosfor i tändstickor som antogs 1865. En nytillsatt kommittés arbete utmynnade 1875 i en förordning om behandling av venerisk smitta och ett förslag till sundhetslagstiftning i Finland.
Centralt ämbetsverk 1685–1795 som hade i uppgift att införa rusthållsinrättningen och att upprätta kontrakt mellan kronan och ägaren till ett skattehemman som utsetts till ett rusthåll.
Tullnär, statlig tjänsteman som uppbar tullen vid stadsporten. Han kontrollerade också de lager som fanns hos hantverkare och köpmän vars varor var belagda med accis.
Läroanstalt för blivande lantbrukare med i allmänhet teoretisk undervisning på vintern och praktiskt jordbruksarbete på sommaren. Utbildningen sträckte sig över 2 år, senare 1 ½ år. För elever som redan hade praktisk erfarenhet av jordbruk erbjöds kortare teoretisk undervisning vid så kallade lantmannaskolor, medan en högre eller tilläggsutbildning kunde fås vid lantbruks- eller lantmannainstitut. Lantbruksskolorna verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Läroanstalt med praktisk och teoretisk undervisning för jordbrukare och arbetsförmän, med en avdelning för högre lantbruksundervisning. Från 1845 till 1898 ansvarade Mustiala lantbruksinstitut för agronomutbildningen i Finland. År 1898 tilldelades Helsingfors universitet ansvaret för de vetenskapliga lantbruksstudierna. I början av 1900-talet ombildades lantbruksinstituten i Mustiala och Kronoborg till lantmannainstitut. Lantbruksinstituten verkade från 1892 under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Renhållningsbolag i Åbo 1867– cirka 1916 som med osläckt kalk komposterade stadens spillning och gatusmuts samt sålde den därav komna gödselprodukten till lantbrukare och trädgårdsmästare. Renhållningsbolag av denna typ förespråkades av Kejserliga-Finska hushållningssällskapet.
Förtroendemannaorgan vid magistraten fram till 1920-talet, när magistratens administrativa roll begränsades. Drätselkammaren ansvarade för stadens ekonomiska förvaltning och verkställandet av stadsledningens kamerala beslut. Därefter blev drätselkammaren en finansiell stadsmyndighet under stadsfullmäktige som i vissa städer också fungerade som fattigvårdsnämnd efter 1922.
Gårdsägares anmälan till budningskontoret vid stadens renhållningsverks om att gårdens latrintunna var full och måste tömmas.
Kontor inom renhållningsverket i en stad som koordinerade stadens och de privata entreprenörernas tömning av gårdarnas latriner, dynghögar och annat avfall. Avgiften fastslogs efter antalet personer i hushållet. Avfallet fördes till stadens allmänna dynghög för att sedan säljas som gödsel till den omgivande landsbygden, en central inkomstkälla för renhållningsverket till 1921. Budningskontoret sorterade i Helsingfors under byggnadskontoret som först från 1901 (i praktiken 1904) fick överansvaret för stadens renhållning samt i uppgift att övervaka den privata avfallshanteringen och att de mellan gårdsägare och stadens renhållningsverk ingångna kontrakten om regelbunden avfallshämtning fungerade. Kontrakten uppgick år 1905 till endast 56 av stadens 1 600 gårdar. Privata entreprenörer skötte vanligen avhallshanteringen tills kommunalt monopol infördes 1927.
Stadstjänsteman med uppgift att förebygga farsoter och tillsammans med stadsläkaren övervaka och åtgärda spridningen av smittsamma sjukdomar som fått fäste i staden. Sundhetsinspektören verkade i anslutning till hälsovårdsnämnden och kunde sammankalla den vid behov. Han kunde med tilläggsanslag av magistraten biträdas av extra sundhetstillsyningsmän.
Ordinarie eller extra ordinarie stadstjänsteman som besökte och kontrollerade att varje gård följde sundhetsinstruktionerna vid fara för eller under en farsot. För att förebygga farsoter övervakade han även till exempel latriner, överbefolkade slumområden, stillastående vattensamlingar och hygienen hos matvaruhandlarna. Sundhetstillsyningsmannen verkade under sundhetsinspektorns och stadsläkarens översyn.
Stadstjänare som skötte skjutsning av latrintunnor från gårdar som på ett budningskontor hade anmält behov av att få tunnan tömd.
Ingenjör vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning med uppgift att bevaka järnvägsbanan och dess underhåll. En baningenjör av första eller andra klass förestod från 1922 de regionala bansektionerna.
Utskott vid en stads hälsovårdsnämnd med ansvar för att utreda och verkställa reformer inom renhållningsväsendet. Renhållningsutskott fanns i de större städerna, till exempel i Helsingfors från 1883, i Åbo 1895–1931.
Kommitté tillsatt av riksdagen 1894 för att uppdatera, komplettera och förnya hälsovårdsförordningen för Finland från 1879. I bakgrunden låg bl.a. Medicinalstyrelsens strävan efter att ordna läkarförhållandena på landsbygden. Den publicerade sitt betänkande 1896. Betänkandet stadgade nya regler för gatornas bredd och vädersträck i städerna för förbättrat utnyttjande av sol- och dagsljus samt för luftcirkulationen. Förslaget omfattades inte av beredningen i senaten. En ny kommitté tillsattes 1906 som år 1908 presenterade ett i jämförelse med det förra något omarbetat förslag. Inte heller detta förslag godkändes. Man återkom därefter till hälsovårdsförordningen först efter att Finland hade blivit självständigt.
Kommitté som tillsattes 1908 av senaten och hade i uppgift att uppdatera 1856 års byggnadsstadga för städerna samt att förenhetliga städernas vägbyggnation, vattentillförsel samt avlopps- och reningssystem. Kommittén gav 1911 ett betänkande som reglerade städernas väg- och vattensystem i hela landet, förutom systemet för vattenklosetterna som förblev valbart för varje enskild stad. Förslaget sändes 1912 på remiss till samtliga ständer men den vidare behandlingen sköts upp på grund av den politiska situationen. I praktiken kom lokala byggordningar att vid sidan av den gamla byggnadsstadgan för städerna att styra utvecklingen tills lagen om stadsplanering trädde i kraft 1931.
Utskott tillsatt av drätselkammaren i Helsingfors år 1907 på stadsfullmäktiges begäran för att i detalj granska förutsättningarna för renhållningen i staden.
Ledamot av stadens högsta beslutande organ från 1873, valdes av den röstberättigade stadsbefolkningen; ersattes 1971 med kommunfullmäktig. Stadsfullmäktig infördes genom kommunreformen år 1873 som grundade sig på den nya kommunallagen. Den föregicks av representantskap i rådstugan (magistraten) som dominerades av borgare. Även borgare eller gårdsägare som inte hade plats i rådstugan kunde intill 1873 bli inkallade till magistraten för att redogöra för sin syn på föreslagna reformer.
Intresseorganisation som grundades 1912 för städer och köpingar. År 1917 blev verksamheten officiell och organisationen bytte namn till Finlands stadsförbund.
Nämnd som sedan 1873 kan verka i anslutning till kommun- eller stadsfullmäktige och som inledningsvis hade i uppdrag att utarbeta den hälsovårdsordning för kommunen eller staden som påbjöds i hälsovårdsstadgan från 1879. År 1928 blev hälsovårdsnämnder obligatoriska i alla kommuner.
Under perioder när försörjningssituationen var svår tillsatte städerna särskilda utskott som med tanke på stadsbornas behov köpte in till exempel kött och brödsäd. Dessa utskott blev efter 1915 ofta permanenta och kallades vanligen livsmedelsnämnder. De kunde då ansvara för försörjningen av även andra bristvaror i staden, till exempel ved.
I Helsingfors av staden anställd kvinnlig informatör som meddelade upplysningar till hushållen om sortering av köksavfallet som skulle användas till kommunalhemmets svinbestånd. Överloppsavfall överläts till svinuppfödningsbolaget Boxbacka Ab i vilket staden sedan 1917 innehade aktiemajoriteten. Som motprestation erlades en avgift per liter avfall till renhållningsverket och den mängd kött som beräknades ha producerats av avfallet till stadens livsmedelsnämnd för vidareförsäljning inom staden. Insamlingen av svinmat var ekonomiskt olönsam och upphörde 1920.
Temporärt ministerium som grundades 1918 och blev en del av det nybildade statsrådet. Livsmedelsministeriet främjade livsmedelsproduktionen, övervakade importen av särskilt spannmål och socker samt koordinerade livsmedelsförsörjningen och förebyggde bristen på centrala livsmedel efter första världskriget. Ministeriet leddes av livsmedelsministern. Vid ministeriet inrättades Statens spannmålskontor. Livsmedelsministeriet drogs in 1922 då livsmedelsförsörjningen hade stabiliserats efter första världskriget och man året innan hade infört torparlagen. Ett motsvarande temporärt ministerium inrättades 1939 under namnet Folkförsörjningsministeriet.
Från och med förenings- och säkerhetsaktens stadganden 1789 om en lag som avviker från rättsordningens allmänna principer eller strider mot likheten inför lagen.
Ministerium som handlägger ärenden rörande justitieförvaltningen, president- och riksdagsval, justitiekanslersämbetet och pressärendena, i nära samarbete med högsta domstolen. Det drar också upp de rättspolitiska linjerna, utvecklar författningspolitiken och styr rättsväsendet. Ministeriet har sina rötter i senatens justitieexpedition som 1918 ombildades till ett av republiken Finlands nya ministerier, med två avdelningar (från 1922): en för lagstiftnings- och justitieförvaltningsärenden och en för fångvårdsärenden. Ministeriet leds av justitieministern och kanslichefen är högsta föredragande tjänsteman. Under ministeriet lydde Lagberedningen, de allmänna domstolarna, ägodelningsrätterna och Fångvårdsstyrelsen.
Ministerium bildat 1918 som en fortsättning på civilexpeditionen i senatens ekonomiedepartement. År 1917 hade expeditionen ändrat namn till inrikesexpeditionen för att följande år bli Ministeriet för inrikesärendena. Till ministeriets förvaltningsområde hörde länsförvaltningen och den administrativa indelningen av landet, samt medicinal- och polisväsendet. År 1919 tillkom gränsbevakningsväsendet och på 1930-talet planläggnings- och bostadsärenden samt befolkningsskyddet. Ministeriet leddes av inrikesministern, medan en kanslichef var högsta föredragande tjänsteman. År 1927 inrättades Allmänna avdelningen och Avdelningen för polisärendena på ministeriet. År 1930 grundades sjöbevakningsväsendet och 1932 inrättades Avdelningen för gränsbevakningsärenden. Avdelningen för befolkningsskyddsärenden inrättades 1939 och 1943 Avdelningen för kommunala ärenden. År 1945 inrättades tillfälligt Avdelningen för den förflyttade befolkningen och Granskningsavdelningen för informationsväsendet, samt Min...
Fortsättning på den militieexpedition som inrättats den 14 juni 1918 vid Senatens ekonomiedepartement. I november 1918 ändrades namnet till Krigsministeriet. År 1922 ändrades benämningen till Försvarsministeriet. Ministeriet leddes av en av regeringens ministrar.
Ministerium som 1918–1922 ansvarade för kyrkoärendena och undervisningsväsendet i det nybildade statsrådet. Ministeriet var en fortsättning på Kyrko- och undervisningsexpeditionen som grundats ett år tidigare. År 1922 fick ministeriet instruktion under namnet Undervisningsministeriet.
Ministerium som 1918 ersatte Senatens finansexpedition, och blev en del av det nybildade statsrådet. Till ministeriets ansvarsområde hörde regeringens ekonomiska politik, finanspolitik och statsbudget samt skattepolitik och statens arbetsgivar- och personalpolitik och den offentliga förvaltningen. Finansministern ledde ministeriet, medan en kanslichef var högsta föredragande tjänsteman. De bistods av referendarieråd (i början referendariesekreterare, senare regeringsråd), regeringssekreterare och registratorer. År 1931 delades ministeriet in i avdelningar: allmänna avdelningen, avdelningen för statsförslaget, avdelningen för tull- och skatteärenden och revisionsavdelningen. År 1942 tillkom ekonomiska avdelningen, 1945 avdelningen för ersättningsärenden och 1947 organisationsavdelningen. Från 1943 övertog länsstyrelsen skatteuppbörden från statsbeskattningen och man tillsatte skatteinspektörer i länen, vilka var direkt anslutna till ministeriet. Under Finansministeriet lydde fram till 1...
Ministerium bildat 1918 som en fortsättning på Jordbruksexpeditionen i Senatens ekonomiedepartement. År 1917 hade expeditionen ändrat namn till Lantbruksexpeditionen för att följande år bli Lantbruksministeriet. Till ministeriets förvaltningsområde hörde jordbruket och dess binäringar, skogs- och fiskehushållningen, jakten, statens jordegendomar, klimatforskningen, geodetiska mätningar, kontroll- och försöksanstalter inom lantbruket samt lantmäteriet, skiftesväsendet och justeringsverket. Lantbruksministeriet ansvarade även för kartverket, jordregistret och Kolonisationsfonden. Ministeriet leddes av lantbruksministern, medan en kanslichef var högsta föredragande tjänsteman. Under Lantbruksministeriet verkade flera ämbetsverk, forskningsinstitut och nämnder: Lantmäteristyrelsen, Forststyrelsen, Lantbruksstyrelsen, Fiskeristyrelsen, Kolonisationsstyrelsen, Statens spannmålsförråd, Statens margarinfabrik, Statens stuteri, Statens provanstalt för lantbruksmaskiner, Statens veterinärlaborat...
Ministerium som 1918 ersatte Expeditionen för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena och dess föregångare Kommunikationsexpeditionen. Till ministeriets förvaltningsområde hörde samfärdseln i Finland, inklusive automobil- och luftfartstrafiken, statens strömfall och vattenverk, post- och telegrafväsendet samt de allmänna arbeten som hänförde sig till dessa förvaltningsgrenar. Under andra världskriget ledde och övervakade ministeriet genomförandet av allmän arbetsplikt. Ministeriet leddes av ministern för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena, med en kanslichef som högsta föredragande tjänsteman. Under Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena sorterade Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna, sedermera Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, Järnvägsstyrelsen, Överstyrelsen för allmänna byggnaderna, sedermera Byggnadsstyrelsen, Telegrafstyrelsen och Poststyrelsen, sedermera Post- och telegrafstyrelsen, samt Vattendragskommissionen, Vattenkraftskommissionen...
4801 - 4860 av 13863