Förvaltningshistorisk ordbok

Svenska tiden Autonoma tiden Självständighetstiden

medeltiden 1500-tal 1600-tal 1700-tal 1800-tal 1900-tal

Ord från Självständighetstiden

1

Den lagrevision i svenska riket som ersatte den medeltida lagstiftningen. Lagen stadfästes 23 januari 1736 och trädde i kraft den 1 september samma år. Översättningen till finska slutfördes 1738, men publicerades först 1759. 1734 års lag var indelad i nio balkar: giftermålsbalken, ärvdabalken, jordabalken, byggningabalken, handelsbalken, missgärningsbalken, straffbalken, utsäkningsbalken och rättegångsbalken.

A

Avgångsexamen, mognadsprov som avslutar ett läroverk eller gymnasium (vanligen för annan och högre utbildning, särskilt vid ett universitet).
Läroanstalt för handikappade barn. År 1888 fanns sex abnormskolor i Finland: läroanstalterna för dövstumma i Åbo, Borgå, Kuopio och Pedersöre samt läroanstalterna för blinda i Helsingfors och Kuopio. Abnormskolorna förestods av ett skolråd. De större skolornas tjänstemän var föreståndaren och skolans första, andra och tredje lärare och så vidare. De mindre skolornas tjänstemän utgjordes endast av föreståndaren och en lärare eller lärarinna. Läsåret 1905–1906 verkade åtta dövstumskolor, tre blindskolor och en privat anstalt för andesvaga. Från 1892 fanns en förordning om att staten skulle överta undervisningen för döva och blinda. Abnormskolornas verksamhet övervakades av Överstyrelsen för skolväsendet, senare Skolstyrelsen, där en inspektor över abnormskolorna var anställd.
Nedläggningen av ett åtal eller en förundersökning av särskilda orsaker. Den misstänkte eller åtalade blir då befriad från straff, eftersom ingen dom har blivit avkunnad.
Upphävande: inom justitieförvaltningen av lag, förordning eller författning. Inom utrikesförvaltningen om unilateral handling för att avsluta eller annullera en internationell förpliktelse.
Från 1500-talet i Sverige indirekt konsumtionsskatt, som vid tillverkningen eller försäljningen lades på vissa, i regel inhemska, varor, exempelvis öl, vin, tobak, tändstickor och sötsaker. Acciserna tillföll staten eller städer. I Ryssland förekom från slutet av 1600-talet skatter på vissa viktiga konsumtionsvaror som brännvin och salt. Även i Gamla Finland uppbars accisavgifter.
Sedan 1800-talets senare del, överenskommelse om återbetalning av skuld vid konkurs eller företagsrekonstruktion. Ackord innebar att fordringsägarna avstod en viss del av den ursprungliga fordringen.
Ge fullmakt, ofta till ett sändebud. Proceduren då ett sändebud från en sändande stat överlämnar sitt kreditivbrev till den mottagande statens statschef kallas ackreditering.
Fullmakt för sändebud.
Rättegångsordning i vilken två fristående och likställda parter i civil tvist står mot varandra eller åtalsförfarande under brottmålsprocess som innebär att åklagaren driver åtalet. Domaren leder förhandlingarna och registrerar processen.
Före och delvis också efter 1723, benämning på vanligen utbildad barnmorska eller erfaret kvinnligt förlossningsbiträde. För en outbildad barnmorska användes ofta benämningar som jordemor eller jordegumma.
”Till handlingarna”, innebär att skrivelsen läggs i akten eller arkivet. ”Ad acta” var en notation på diverse myndighetshandlingar.
Begäran om att utomstående ska gå in som part i en tvistemålsrättegång. Käranden instämmer en tredje person (adcitaten) i ett vid domstol redan anhängiggjort tvistemål. Denna person ska tillsammans med den förutvarande svaranden svara i målet.
Periodiskt utkommande förteckning över levande medlemmar av landets adel.
Efter 1626 de introducerade adelsätternas årsmöte på riddarhuset. I Sverige hade adelsmötet rikspolitisk betydelse fram till 1869, i Finland till 1906. Efter 1918 sammankallas adeln till adelsmöte vart tredje år. Adelsmötet är högsta beslutande organ för ridderskapets och adelns intresseorganisation Riddarhuset.
Tills vidare. Tillfälligt förordnande eller arrangemang, t.ex. ”chargé d’affaires ad interim”.
Tillerkännande genom dom, särskilt i samband med en delningsprocess (skifte, arv) eller under en exekution (till exempel tvångsförsäljning på auktion).
Tjänsteman som är tillkallad som biträde, förordnad som tillfällig ledamot. Vid hovrätt användes termen om sekreterare som från och med 1682 tillfälligt utsågs till ledamot, om hovrätten i annat fall inte hade varit beslutsför. Efter 1707 skulle hovrättssekreteraren ges företräde vid adjungering, framom andra hovrättstjänstemän.
Att tillfälligt uppta någon som biträde för att fullgöra ett myndighetsuppdrag eller förordna till en tjänstemans vikarie för viss tid eller tills vidare. Adjungering förekom i kommittéer, ämbetsverk och domstolar, dock inte vid senatens justitiedepartement. Justitiedepartementets ledamöter var de enda domarämbeten som inte kunde adjungeras.
Prästvigt biträde åt en kyrkoherde. Benämningen användes ofta om en hjälppräst som förordnats på grund av kyrkoherdens sjukdom, ålderdom eller stora arbetsbörda. Adjunkten tillsattes av domkapitlet på ansökan av den berörda prästen, mot att denne betalade en av domkapitlet fastslagen lön till adjunkten. Adjunkter förekom även i församlingarna i Gamla Finland.
Militär eller civilmilitär inom krigsmakten som biträdde en högre officer eller en civilmilitär i tjänsten eller en militär expedition. Adjutantens befattning reglerades i en instruktion för infanteriet 1751 och för generalstaben 1788.
I Ryssland från och med 1716 officerare (rangklass 6–14), som biträdde kommendörerna för truppförband och cheferna för militära administrativa ämbetsverk eller som fungerade som handläggare vid staber eller inom militärförvaltningen. Adjutanter förekom i Gamla Finland hos sådana ämbetsmän på högsta nivå vilkas åligganden omfattade även militära funktioner. Under autonoma tiden hade generalguvernören adjutanter, och sedan självständigheten har statsöverhuvudet adjutanter som personliga medhjälpare.
Stiftelse som består av i stiftelsen, mot en inträdesavgift, inskrivna ogifta adelsdöttrar (stiftsfröknar, stiftsjungfrur) vilka vid behov kan bli beviljade en jungfrupension, ursprungligen också en fri bostad. Stiftelsen inrättades officiellt på 1738–1739 års riksdag under namnet Vadstena jungfrustift och ställdes under riddarhusdirektionen 1758. Efter riksdelningen grundades ett jungfrustift i Finland 1817 som sedan 1856 förvaltas av riddarhusdirektionen.
Avdelning i centralsektionen inom skyddskårens överstab. Avdelningen behandlade ärenden som angick skyddskårens allmänna förvaltning, budget och avlöningsfrågor och ärenden av rättslig natur.
Avdelning vid Järnvägsstyrelsen vilken 1922 ersatte byråavdelningen. Administrativa avdelningen ansvarade för järnvägsförvaltningens organisation och personal i allmänhet samt för lagberedning och andra juridiska spörsmål som berörde järnvägarna. Vid avdelningen fanns ett kansli och en juridisk byrå.
Från 1927 avdelning vid Post- och telegrafstyrelsen. Avdelningen ansvarade för ärenden som rörde post- och telegrafförvaltningens organisation, bevakandet av juridiska frågor och frågor som gällde post- och telegrafförvaltningens personal. Administrativa avdelningen leddes av en direktör. År 1937 ersattes administrativa avdelningen av kansliavdelningen.
Fungera som advokat, föra annans talan inför rätta, begagna juridiska eller retoriska grepp för att genomdriva en sak.
Tjänsteman med vissa polisiära befogenheter vid en hovrätt sedan 1615, i Finland 1623. Advokatfiskalen bevakade det allmännas rätt och förde talan i besvärsmål. Under autonoma tiden var han dessutom chef för hovrättens kriminalavdelning. Under perioden 1918–1993 var han specialåklagare vid hovrätten, med ansvar för övervakningen av lagligheten i de allmänna underrätterna. Advokatfiskalsämbeten fanns också vid vissa exekutiva ämbetsverk under svenska tiden och autonomin.
Under svenska tiden en statlig befattning i större härader, vid hovrätterna och i Kammarkollegium och Kammarrätten, under autonoma tiden också vid bl.a. Tullstyrelsen. Advokatfiskalen utövade tillsyn och kontroll över statstjänstemännen och hade åtalsrätt vid tjänstefel och försummelser.
Skriftlig edlig förklaring inför myndighet.
Stadfästelse, bekräftelse.
Jakande, bekräftande till exempel om bevisning och beslut.
Lagbud som stadgar om positiv intervention, sedermera lagbud som tillåter positiv särbehandling. Termen användes under autonoma tiden, men det är oklart i vilka sammanhang. Motsats: negativt lagbud.
Forskningsanstalt inrättad 1898 i Ånäs i Helsinge med självständiga avdelningar och forskningsstationer för växtodling och redskapsprovning, växtförädling, entomologi, växtpatologi, agrikulturkemi, mossodling och agrikulturfysik, husdjursskötsel och husdjursförädling. Försöksväsendet leddes från 1923 av en centralkommission under Lantbruksministeriet, vilken 1957 ombildades till Lantbrukets forskningscentral. Lantbruksekonomiska försöksanstalten verkade i anslutning till Helsingfors universitets lantbruksundervisning och under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
I Helsingfors grundat privat laboratorium för undersökning av kvaliteten på foder- och gödselmedel. Laboratoriet beviljades statsstöd 1880 och underställdes från 1898 Lantbruksstyrelsen. Undersökningarna och övervakningen intensifierades när den första förordningen om kraftfoder och konstgjord gödsel utfärdades 1901. Förordningen innehöll också bestämmelser om handel med utsäde. Laboratoriet sammanslogs 1906 med Frökontrollanstalten och förstatligades, med uppgiften att förse jordbruket, handeln och industrin med upplysningar och råd samt att utföra undersökningar på näringsområdet. Frökontrollverksamheten avskildes 1919 från laboratoriet och bildade Statens frökontrollanstalt. Laboratoriet ombildades 1924 till Statens agrikultur- och handelskemiska laboratorium.
Ämbetsexamen i jordbruk, mejerinäring eller trädgårdslära som från 1845 avlades vid Mustiala lantbruksinstitut, från 1898 vid Helsingfors universitet och den sedermera grundade agrikultur- och forstvetenskapliga fakulteten.
Från 1858 tjänsteman vid Överstyrelsen för lantmäteriet. Agronomen ansvarade för upplysning och rådgivning inom lantbruket, särskilt i fråga om utdikning av ängsmarker. Tjänsten förutsatte agronomämbetsexamen.
Delvis med lagstadgat statsstöd verkande lungsots- och tuberkulossanatorium i Tavastehus grundat 1932. Förestods av en överläkare och två underläkare.
Styrelseorgan för universitet som även fungerade som domstol i rättegångsmål som hörde till universitetets jurisdiktion. Konsistoriets bisittare utgjordes av vissa av universitetets professorer och tjänstemän.
akt
Dokumentsamling angående visst ärende hos administrativa och judiciella organ. Akten var vanligen också sammanhäftad.
akt
Offentlig förrättning (till exempel avslutnings-, begravnings-, depositions- , disputations-, hyllnings-, inaugurations-, installations-, inställelse-, introduktions-, invignings-, kommunions-, krönings-, promotions-, smörjelse-, val- och visitationsakt).
Bisyssla eller uppdrag som aktor, övergående senast 1918 i betydelsen befattning med uppdraget att väcka allmänt åtal eller brott som lyder under allmänt åtal. Motsats: defensorat.
Tjänsteman i vissa statliga eller kommunala verk. Aktuarien tog emot, registrerade och lämnade ut handlingar. Han skötte vanligen diarieföringen. Han kunde också ha arkivaliska och statistiska uppgifter. Aktuarier förekom redan på 1600-talet, men blev vanliga på 1700-talet. Aktuarietjänster fanns bl.a. i hovrätterna och i magistraterna och rådstugurätterna i Helsingfors, Åbo, Tammerfors och Viborg. Sådana fanns också i senatens ekonomiedepartements justitieexpedition, i Statistiska byrån och i skol-, forst-, järnvägs-, industri- och poststyrelserna. I Ryssland fanns från 1720 till slutet av århundradet tjänsteman (rangklass 14) vid centralförvaltningen med liknande uppgifter. Även i Gamla Finland förekom aktuarietjänster.
Tjänsteman som skötte allmänna aktuarieuppgifter vid ett universitet. Dessutom ansvarade han för inskrivningen av studenter, bokföringen av studieprestationer samt registreringen av avlagda examina.
Tjänsteman vid Socialstyrelsens nykterhetsavdelning 1918–1922, därefter i Socialministeriets nykterhetsavdelning, senare avdelningen för nykterhets- och alkoholärenden. Kompetenskravet var kemistingenjörs- eller filosofiekandidatexamen med högsta vitsord i kemi.
Officiell beteckning för statlig anstalt under Socialministeriet som vårdade alkoholister eller en motsvarande kommunal (eller privat) anstalt som blivit godkänd av statsrådet. Anstalten vårdade alkoholister som var farliga för sig själva eller andra, och alkoholister vilkas vård inte hade kunnat säkerställas på annat sätt.
Under undantagsförhållandena 1918 och 1939–1944 skyldighet att utföra arbete för landets försvar och livsförnödenheter. Den allmänna arbetsplikten administrerades 1918 av Socialstyrelsen med biträde av länens arbetsbyråer, kommunala arbetsförmedlingsbyråer eller andra kommunala myndigheter. Åren 1939–1941 administrerades arbetsplikten av Folkförsörjningsministeriet, därefter av staben för hemtrupperna, kommissionen för arbetspliktsärenden och Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena, genom distriktsbyråer i arbetskraftsdistrikt och arbetskraftsnämnder i kommunerna.
Domstol som är behörig att ta upp och behandla alla mål som inte genom speciallagstiftning för specialdomstolar har avskilts från dess domsrätt, i allmänhet tvistemål, brottmål och ansökningsärenden. Benämningen avsåg under svenska tiden och autonomin i första instans häradsrätt, kämnärsrätt och rådstugurätt, i andra instans hovrätten, och i högsta instans Justitierevisionen, Konungens högsta domstol respektive Regeringskonseljens och Senatens justitiedepartement.
Farvatten där envar hade rätt att låta flottgods löst framflyta, för flottning av timmer använd eller inrättad allmän vattenväg.
Benämning på det datum som den värnpliktige förordnats att inträdde i aktiv tjänst. Trupperna och vapenslagen hade skilda allmänna inställelsedagar, vanligen två eller tre per år.
Ursprungligen väg som låg under konungens särskilda beskydd, härväg. Sedan 1500-talet allmän landsväg och den väg längs vilken konungen färdades på sin eriksgata, med gästgivargårdar med jämna mellanrum. Allmänna landsvägar löpte genom landet, mellan stapel- och uppstäder. De byggdes och underhölls med statliga medel och kallades vanligen kungsvägar. En allmän landsväg skulle enligt reglementet 1735 vara minst 10 alnar bred. I den finska delen av svenska riket löpte kungsvägen längs med kusten från Åbo i väster till Vederlax i öster.
Från 1907 om a) medborgares skyldighet att delta i den allmänna grundläggande utbildningen (ursprungligen folkskolans sex klasser) och b) statens ansvar att erbjuda avgiftsfri grundläggande utbildning till medborgarna. Lagen om läroplikt från 1921 förpliktade alla att gå i skola eller åtminstone förvärva kunskaper och bildning som motsvarade folkskoleundervisningen.
Avdelning inom Medicinalstyrelsen sedan 1927. Avdelningschefen var ledamot i Medicinalstyrelsen.
Gemensamt namn på sådana ingenjörsarbeten som utfördes för det allmännas eller statens räkning eller med understöd av statsmedel.
Avdelning i vissa ministerier och centrala ämbetsverk vilken ansvarade för de allmänna förvaltningsuppgifterna inom ministeriet och sådana funktioner som betjänade ministeriets alla avdelningar. Som chef verkade vanligen ministeriets kanslichef. Avdelningen kunde vara uppdelad på byråer. Allmänna avdelningen gick i vissa mindre ministerier under namnet Allmänna byrån.
Avdelning vid Järnvägsstyrelsen. År 1922 delades banavdelningen vid Järnvägsstyrelsen upp i allmänna banavdelningen och konstruktiva banavdelningen. Allmänna banavdelningen ansvarade för ärenden som rörde bevakning, utveckling och underhåll av de trafikerade banorna. Vid avdelningen fanns en Banbyrå. Under allmänna banavdelningen sorterade bansektionerna vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning. År 1932 slogs allmänna banavdelningen och konstruktiva banavdelningen på nytt ihop till banavdelningen.
Kategori inom befolkningsskyddsväsendet under andra världskriget. Allmänna befolkningsskyddet omfattade allmänna skyddsåtgärder, till vilka hörde bl.a. reglering av den offentliga belysningen, anläggande av maskerings- och skenanordningar samt skyddsdimbildning. Till det allmänna befolkningsskyddet hörde även alarmtjänst, brandvärn, räddningstjänst, röjning, oskadliggörande av bomber som inte exploderat samt anläggande av skyddsrum för allmänna ledande organ och skyddande av offentliga minnesmärken.
Avdelning vid Intrikesministeriets central för omvårdnad av den evakuerade befolkningen som 1940–1944 planerade och administrerade folkförflyttningarna från de evakuerade områdena.
Byrå som lydde under Krigsministeriets centraldepartement åren 1918–1921.
Benämning på fastigheter för allmänna behov, uppförda och underhållna av alla hemmansägare på landsbygden. Till allmänna hus hörde bl.a. kyrka, kyrkogård, prästgård och tingshus samt i vissa fall också gästgivargård och tiondebod.
Avdelning vid Krigsministeriet och dess efterföljare Försvarsministeriet. Allmänna krigsdepartementet bestod av Organisationsbyrån, Mobilisationsbyrån, Remontbyrån och Uppbådsbyrån.
Underavdelning till Patent- och registerstyrelsens avdelning för patent och varumärken.
Centralt ämbetsverk 1824–1923 för kontroll av statsfinanserna genom revision och laglighetsövervakning samt specialdomstol för behandling av anmärkningar mot statsmyndigheternas räkenskaper. Allmänna revisionsrätten lydde under Kammarexpeditionen, senare Finansministeriet, och hette fram till 1824 Kammarrätten. År 1846 förestods Allmänna revisionsrätten av en överkommissarie och två revisionsrättsassessorer med biträde av en sekreterare, två kanslister och två kopister. Under revisionsrätten verkade ett revisionskontor. Allmänna revisionsrätten ombildades 1923 till Revisionsverket.
Vatten som ägdes av kronan men fick nyttjas samfällt av befolkningen inom ett visst område.
Benämning på kronoskog sedan storskiftet. Allmän skog kunde enligt förordningen 1886 upplåtas till enskilt hemman eller skifteslag på villkoret att skogen förblev i samfällt bruk och sköttes enligt en plan som fastställdes av landshövdingen.
Av domstol eller annan myndighet förordnat arbete för statens räkning i fängelse eller fängelseliknande miljö, känt i Stockholm från 1630-talet, allmänt från 1698 och i Finland från cirka 1750 och särskilt 1883–1936. Termen användes även om allmännyttigt arbete i fångkoloni och ersattes 1936 med termen tvångsarbete. Under svenska tiden och första delen av autonoma tiden var allmänt arbete huvudsakligen ersättningsstraff till böter som inte kunde betalas (exempelvis av lösdrivare, sinnessvaga förbrytare och tjuvar samt interneringsfångar och rannsakningsfångar). Uppgifterna var allmännyttigt arbete under någon tjänstemans eller av honom utsedd persons uppsikt. Allmänt arbete kunde bestämmas till minst tre månader och högst ett år, återfallslösdrivare till minst sex månader och högst tre år.
Tidning avsedd för allmänheten och där lokal- eller statsförvaltningens offentliga meddelanden kungjordes eller utlystes.
Kyrkomötet i den form och med de lagskipande befogenheter som stadgades i kyrkolagen 1869. Det skulle sammanträda under ärkebiskopens ordförandeskap minst vart femte år och bestå av alla biskopar, trettio ordinarie inom stiften valda präster, en lekman för varje prosteri, en representant för senaten, en för varje hovrätt, en för den teologiska och en för den juridiska fakulteten. Allmänt kyrkomöte föreslår förändringar av och förklarar den gällande kyrkolagen.
Köpkort avsett för inköp av ransonerade tobaksfabrikat, i rökfria hushåll tilläggsranson av socker under fortsättningskriget (1941–1944) och en tid in på efterkrigstiden. Köpkortet beviljades åt 21 år fyllda män och 25 år fyllda kvinnor, under förutsättningen att de inte tidigare, olovligen, hade överlåtit ett dylikt kort åt annan person. Köpkortet var försett med beteckningen Y1 eller Y2 samt kortets ordningsnummer.
Ursprungligen ett av Medicinalstyrelsen övervakat regionalt sjukhus, grundat i Helsingfors 1841 för specialistvård. Sjukhuset förestods av en läkare och en syssloman som skötte tjänsten som bisyssla. Från 1910 användes begreppet om statligt eller av kommunförbund upprätthållet distriktssjukhus i län som saknade ett länssjukhus, främst i Uleåborgs och Lapplands län. De förestods av distriktsläkaren och en deltidsanställd ekonom. Allmänna sjukhus grundades 1910 i Björneborg, Joensuu, Jyväskylä, Kajana, Lovisa, Nurmes, Nyslott, Rovaniemi, Sordavala, Tammerfors, Torneå och Åland (Godby) och 1937 i Hyrynsalmi, Ivalo, Joensuu, Kittilä, Kuhmo, Kuusamo, Muonio, Pelkosenniemi, Petsamo, Pudasjärvi, Puolanka, Sodankylä och Turtola.
Juridisk term införd 1918 om åtal som anförs av åklagare, med eller utan medverkan av målsägande. Allmänt åtal förekom dock redan under svenska tiden och autonoma tiden under benämningen aktorat och väcktes ursprungligen endast i majestätsbrott, sedan 1700-talet i vissa grova brott.
Allmän väg som vintertid drogs över vattendrag, sanka marker och dylikt. Vägen måste utstakas av varje by och (från 1643) utmärkas på karta. Vintervägarna övervakades av häradsfogden på landsbygden. Efter stort snöfall ålåg det även allmogen på landet och invånarna i staden att skotta de allmänna landsvägarna eller gatorna. De övervakades av borgmästare och råd gemensamt samt kronobetjänterna på landsbygden. År 1786 begränsades ansvaret till markägaren eller det hemman (den gård i staden) som pålagts ansvaret (i häradsrätten) att utstaka och skotta (eller vid rådstuga) att skotta viss väg- eller gatsträcka. År 1790 inrättades ploglag på landsbygden som gemensamt ansvarade för plogning och skottning av viss vägsträcka, under landshövdingens översyn.
I kyrkolagen från 1869, den del av biskopsvisitationen som omfattade hela församlingen. Den innehöll gudstjänst, katekesförhör, kristendomsförhör med ungdomen, möte med kyrkostämman, kyrkorådet och kyrkvärden samt med prästerskapet.
Benämning på lagfäst system för uttagning av vapenföra medborgare. Allmän värnplikt infördes i Finland formellt 1878, i praktiken 1881. Den avskaffades i början av 1900-talet och ersattes med en avgift som Finland betalade till den ryska staten. Allmän värnplikt återinfördes under inbördeskriget 1918 av den vita sidan och blev en grund för det självständiga Finlands försvarsorganisation.
Tjänsteman som från och med 1918 ansvarar för att väcka åtal i brott som lyder under allmänt åtal. Den allmänna åklagaren leder förundersökningen, beslutar om tvångsmedel och anför åtalet vid domstolen. Under svenska tiden och autonomin utfördes uppdraget som bisyssla av en tjänsteman (då kallad aktor).
Ensamrätt att utge almanackor. När Sigfridus Aronus Forsius (1560–1624) utsågs till kunglig astronom 1613 bestod hans lön av ensamrätten att utge almanackor i Sverige. Privilegiet var personligt och förföll efter hans död. Akademin i Åbo började trycka almanackor år 1660. Den första almanackan på finska utgavs 1705. Traditionen att trycka almanackor i Åbo bröts år 1747 när Kungliga Vetenskapsakademien fick ensamrätt att utge alla almanackor i Sverige. Åren 1809 och 1810 beviljade generalguvernören ensamrätt åt akademin i Åbo att utge almanackor i Finland. Alexander I gav universitet almanacksprivilegium år 1811. Almanacksprivilegiet fortsatte efter 1917 och avskaffades först 1995.
Ofta en lägre tjänsteman vid universitet, domkapitel, arkiv och museer sedan 1600-talet.
En stats diplomatiska beskickning av högsta rangen i en annan stat. Ambassad används också som beteckning på den byggnad där en permanent beskickning har sitt högkvarter, som ibland också inrymmer ambassadörens residens. Ambassaden leds av en ambassadör.
Diplomatisk representant av högsta rang. Finlands första ambassadör tillträdde i Stockholm 1918. Ambassadören ackrediteras till värdlandets statschef och är chef för beskickningen.
Postanstalt som var flyttbar. De var inrättade exempelvis i en järnvägsvagn (postkupéexpedition) eller på ett fartyg.
Småskola för landsbygdens (fattiga) barn, inrättades först i Kimito 1694, något senare i Lojo och i Saltvik. Sedan 1840-talet var ”ambulatorisk skola” det officiella namnet på en flyttbar skola i vilken en och samma lärare under olika perioder av läsåret meddelade undervisning på olika stationer eller orter inom ett visst bestämt område (pastorat, socken, by). Ambulatoriska skolor gav elementarundervisning vid sidan av folkskolorna ända in på 1930-talet.
Sjuksköterska som var anställd på landet av en kommun eller en församling. Arbetsgivaren kunde från 1899 få statsstöd för kostnaderna. Förutsättningen var att sjuksköterskan hade genomgått sjuksköterskekurs samt att det i kommunen fanns en kommunalläkare eller en annan läkare som utförde motsvarande uppgifter.
I parlamentariskt språkbruk varje ändring i ett till behandling föreliggande förslag vilket förbättrar huvudförslaget. Rättigheten att framställa amendemang ska egentligen betraktas som en särskild form för representantens rätt till initiativ och har också i vissa författningar varit betydligt inskränkt.
Beteckning på den högsta befälhavaren för en flotta, motsvarar general inom armén. Titeln togs i bruk i Sverige 1522. Under senare delen av 1500-talet kallades den högsta befälhavaren för örlogsflottan i Sverige för översteamiral och från 1602 för riksamiral. Ordet amiral kan beteckna såväl en fullvärdig amiralsgrad som lägre amiralsgrader. I den svenska flottan har förekommit generalamiral, amiralgeneral, underamiral, storamiral, överamiral, riksviceamiral, amiralgenerallöjtnant, amirallöjtnant, schoutbynacht och konteramiral. Som benämning på särskilda befattningar har även befälhavande amiral, skeppsgårdsamiral, holmamiral och varvsamiral förekommit. I Ryssland utgjorde amiral den andra rangklassen i den militära rangtabellen.
Befälstecken på fartyg fört av amiralsperson som utövar befäl eller på vilket han själv i tjänsteärende färdas.
Benämning på amiralsämbete eller amiralsvärdighet. Amiralskap betecknade även en avdelning av örlogsflottan eller en konvoj av handelsfartyg som seglade tillsammans för att skydda sig mot sjörövare.
Flaggskepp över en flotta eller eskader där befälhavande amiral för sin flagg.
Den domsrätt som var förbehållen kyrkan och som utövades av innehavare av ett kyrkligt ämbete eller en kyrklig institution, under medeltiden till cirka 1527, formellt till 1686 i alla civil- och brottmål på kyrkans marker. Därefter användes begreppet närmast om kyrkotukt, successivt avskaffad i Finland efter 1848, och om den rätt att disciplinera som en biskop och ett domkapitel har över präster och andra kyrkliga befattningshavare. Andlig domsrätt utövades under medeltiden främst av påven, sedan reformationen av domkapitlen och biskoparna. De felande kunde åläggas botgöring (penitenser) och skamstraff eller uteslutas ur nattvards- och kyrkogemenskapen. Från och med 1439 omfattades också kyrkans landbönder av andlig domsrätt, vilken avskaffades vid reformationen. Domsrätten i alla äktenskapssaker och mål rörande ocker kvarstod formellt till 1686, men i praktiken avskaffades den successivt efter reformationen. Rätten att utdöma (vissa) skilsmässor kvarstod till 1734, varefter kyrkan bara fick utfärda skiljebreven.
Parallell benämning på andlig styrelse inom ortodoxa kyrkan. Se andlig styrelse.
Inom den ortodoxa kyrkan i Ryssland fr.o.m. 1720-talet kollegial förvaltningsmyndighet och kyrklig domstol för delområden inom biskopsstiften underlydande respektive andligt konsistorium. Erhöll uppgifter som tidigare skötts av flera olika organ som lytt under biskopen. Benämningen andlig styrelse infördes 1744. De andliga styrelserna var lägsta instans för rättegångsmål hörande till den ortodoxa kyrkans rättsskipning. Ändring i en andlig styrelses domslut kunde sökas hos vederbörande andligt konsistorium. För den ortodoxa kyrkan i Gamla Finland inrättades efter freden i Åbo 1743 en andlig styrelse i Viborg; tidigare hade för Gamla Finlands vidkommande en motsvarande mellaninstans under stiftsförvaltningen saknats. Andliga styrelsen i Viborg lydde till 1764 under det andliga konsistoriet i Novgorod, därefter under konsistoriet i S:t Petersburg. Andliga styrelsens verksamhet fortsatte under den autonoma tiden ända till år 1896, då det andliga konsistoriet inledde sin verksamhet i Viborg.
Inom den ryska ortodoxa kyrkan enligt tyska och svenska förebilder 1721/1722 inrättad kollegial förvaltningsmyndighet och kyrklig överdomstol i ett biskopsstift. Det andliga konsistoriet var underställt biskopen i stiftet och lydde under Heliga synoden. Hos det andliga konsistoriet kunde ändring sökas i andlig styrelses domslut. I de andliga konsistoriernas domslut kunde ändring sökas hos Heliga synoden. Den ortodoxa kyrkan i Gamla Finland hörde till 1764 till Novgorodska biskopsstiftet och lydde under dess konsistorium, därefter under metropoliten och konsistoriet i S:t Petersburg. Ett ortodoxt biskopsstift inrättades i Finland 1892, men det andliga konsistoriet med det officiella namnet ”Andliga konsistorium” inledde sin verksamhet i stiftet först 1896. Andliga konsistoriet indrogs 1918 när den ortodoxa kyrkan i Finland omorganiserades och kyrkostyrelsen inrättades som högsta förvaltningsorgan för den ortodoxa kyrkan.
Tjänstebeteckning för handläggare vid byrå i ämbetsverk eller ministerium sedan självständighetstiden, av lägre rang än första aktuarie. Andra aktuarier fanns från 1922 bl.a. vid Justitieministeriets straffregisterbyrå.
Tjänsteman vid Överstyrelsen för allmänna byggnaderna. Andre arkitekterna var år 1897 också föreståndare för länsbyggnadskontoren i Tavastehus, Viborg, Åbo och Kuopio län.
Räkenskapsförande tjänsteman i ämbetsverk sedan autonoma tiden, i tjänsteställning under förste kammarförvant, och mellan kamrerare och kammarskrivare. Tjänstebeteckningen ändrades 1922 i ministerierna till yngre regeringssekreterare.
Andel som tillkom den person som gjort en angivelse som medfört att att myndigheterna kunnat göra ett beslag på basis av tullagen. Under åren 1918–1920 betalades angivareandelar enbart i områden som var i krigstillstånd. Andelarna fastställdes till hälften av värdet på de beslagtagna varorna.
Lägga fram ett klagomål eller en ansökan för en ämbetsman eller myndighet, vid domstol att göra en stämningsansökan i tvistemål eller brottmål.
Till exempel skriftlig anmälan till handelsregistret.
Anteckning om en elevs förseelse i en dagbok eller anmärkningsbok, i skolor använt straff innebärande klander, även i betyg gjort klander mot elevs uppförande.
Skriftligt påpekande om oegentligheter i en tjänstemans eller myndighets ekonomiförvaltning. Konkret: anteckning, annotation, klander.
Bok för lärares anmärkningar om vilka lektioner eleven försummat samt övriga förseelser. Varje elev hade en anmärkningsbok som företeddes läraren.
Under det löpande året.
Anteckningsbok, notisbok, särskilt för anteckningar av mera officiell art: räkenskapsbok, protokollsbok m.m.
Anvisning av penningmedel, anvisad summa. Beviljat penningbelopp av folkrepresentation (i kommun, region, stat) till en styrelses, stiftelses eller enskild persons förfogande för bestridande av utgifter för visst ändamål. Anslagssumman kan fastställas att utgå en gång, årligen eller under en längre tid.
Skriftligt tillkännagivande av en ämbetsmyndighets beslut på offentlig plats. Underrättelsen om beslutet fästes på någon för allmänheten tillgänglig plats inom ämbetsverkets lokal (till exempel anslagstavla) eller (i fråga om domstolar) på rättens dörr. Olovligt borttagande av dylikt anslag var belagt med bötesstraff.
Stora uppfostringsanstalters eller skyddshems styrelser på 1930-talet. De bestod av en av Socialministeriet utsedd ordförande, anstaltens föreståndare, överläkare och delar eller hela anstaltens lärarkollegium. Anstaltråd förekom vid Kotiniemi, Käyrä och Kylliälä uppfostringsanstalter samt vid Koivikko skyddshem.
Uppskjuta (tills vidare), förbli öppen, oavgjord.
Tjänstemans svaromål, räkenskap eller redovisning, till exempel om att fullgöra uppbördsskyldighet vilket inkluderade kontrollen och redovisningen av denna skyldighet. Försummelse innebar ersättningsskyldighet.
Ärende som hade anhängiggjorts genom ansökan eller anmälts till förvaltningsmyndighet eller allmän domstol. Vanligen extraordinärt rättsmedel.
Sedan 1700-talet om att förse en handling med tidigare datum än det datum då handlingen skrevs.
Allmän beteckning för meddelande, uppmaning, order av diverse slag, särskilt rörande penningtransaktion.
Anstalt för framställning och försäljning av läkemedel och andra för medicinskt bruk avsedda ämnen, som sedan 1500-talet i det svenska riket och från 1809 i storfurstendömet Finland samt från 1917 i republiken Finland förutsätter statligt tillstånd och äger rum under statlig övervakning. Det första apoteket inrättades i Finland 1689. Verksamheten vid apoteken regleras av farmakopéer, medicinaltaxor, apotekarreglemente och andra förordningar. Ett kungligt skyddsbrev för Stockholms apotekare 1625 blev 1635 utsträckt till hela riket. Det gav apotekarna ensamrätt till all läkemedelsförsäljning. Under 1700-talet hade dock vissa provinsialläkare tidvis rätt att hålla provinsialläkarapotek. Veterinärernas rätt att bereda och försälja medicin upphävdes 1920. Då stadgades att veterinärer är berättigade att vid behov för behandling av sjuka djur sälja färdigt tillredda läkemedel, men inte i större mängd än vad som i varje särskilt fall var påkallat. Apoteken övervakades sedan 1663 av Collegium medicum. Efter 1809 riktades anhållan om att grunda nytt apotek till regeringskonseljen. För övervakningen av de finska apoteken utfärdades instruktioner för Collegium medicum i Åbo 1816. Från 1830 övervakade Överstyrelsen för medicinalverket apoteken genom årliga apoteksvisitationer och tillfälliga inspektioner. År 1928 bestämdes att tillstånd för grundandet av ett nytt apotek skulle ges av statsrådet. Apoteksrättigheten var personlig och en apotekare fick enbart inneha ett apotek. År 1877 fanns det sex apotek i Helsingfors, fyra i Åbo och Viborg, två i Uleåborg, Tavastehus, Tammerfors, Kuopio, Gamlakarleby och Björneborg och ett i mindre städer samt större orter på landsbygden.
Person som har till yrke att bereda och tillhandahålla läkemedel och andra för medicinskt bruk avsedda ämnen, ofta enbart om personer som på grund av erhållet apoteksprivilegium är innehavare av ett apotek. Sedan 1688 var en examen förutsättning för apoteksprivilegium. År 1786 fastställde Collegium medicum ett reglemente för rikets apotekare. Reglementet förkastades och först 1799 fastställdes ett nytt reglemente av konungen. Apotekare är sedan 1800-talet en person som av Medicinalstyrelsen legitimerats efter att ha uppvisat intyg över godkänd apotekarexamen. Apotekarna benämndes efter verksamhetsområde såsom akademi-, amiralitets-, brunns-, distrikts-, fält-, hop-, instruktions-, lands-, landsorts-, lasaretts-, liv-, sjukhus-, stads- och överfältapotekare. Reglementet från 1799 gällde i Finland under större delen av 1800-talet. Från 1830-talet inleddes vissa reformer och förändringar. År 1897 ersattes den del av reglementet som gällde utbildningen av apotekare med en förordning av det farmaceutiska undervisnings- och examensväsendet. Då fick också ogifta kvinnor rätt att idka apoteksrörelse på samma villkor som män. Enligt apotekslagen 1928 skulle en apotekare vara finsk medborgare, åtnjuta medborgerligt förtroende, råda över sig själv och sin egendom samt vara behörig att inneha apotek.
Avdelning inom Medicinalstyrelsen sedan 1927. Avdelningschefen var ledamot i Medicinalstyrelsen. Avdelningen bestod av ett apoteksråd som chef och en apoteksvisitator. Avdelningen handlade alla frågor rörande apoteksväsendet, droghandeln, apoteksvaruhandeln samt handeln med giftiga ämnen.
Specialskatt som årligen betalas av apoteken till staten. Avgiften infördes 1857. År 1857 bestämdes att alla apotek som skulle grundas i fortsättningen samt att de befintliga apoteken, när de övergick till en annan ägare, skulle påläggas en årlig avgift till kronan. Apoteken indelades i sex klasser. Avgiften skulle i första klassen utgå med 300 och i den sjätte klassen med 50 rubel silver om året. År 1874 tillkom en sjunde klass med en årlig avgift på 100 mark. I privilegiebreven för de personliga apoteken skulle införas ett tillägg om till vilken klass apoteket skulle hänföras, skatteavgiftens storlek samt tiden från vilken den borde gälla. År 1874 tillkom bestämmelser om apotekarnas möjligheter att anhålla om nedflyttning från en högre till lägre klass. Då infördes också att skatterna reglerades vart femte år. År 1925 indelades apoteken i nio klasser. Till grund för beskattningen lades recepturens storlek, så att till första klassen hörde apotek med över 45 000 recept och till den nionde apotek med under 2 500 recept. Universitetsapoteket, militärapoteken och apotek vid sjukhus eller sanatorier var befriade från denna skatt. År 1924 utgick giltighetstiden för samtliga apotek med personliga privilegier. De prolongerades för fyra år och nya privilegiebrev utfärdades 1928. De belades med stämpelskatt som varierade mellan 2 000 och 25 000 mark.
Filial till apotek som apotekare med Medicinalstyrelsens tillstånd var berättigad att inrätta på ort som saknade apotek.
Civil tjänsteman vid de 1889 inrättade fältlasaretten med uppgift att förestå lasarettets medicinförråd och dess apoteksinventarier.
Person som av Medicinalstyrelsen förordnats att förestå ett apotek då apotekaren var förhindrad att göra det.
Av regeringen beviljat tillstånd 1688–1928 att inneha ett visst apotek på viss ort. Privilegiet förutsatte apotekarexamen. Det ersattes 1928 med apoteksrättighet och 1987 med apotekstillstånd. Kungligt tillstånd att inneha apotek förekom från och med 1500-talet. Erhållandet av apoteksprivilegier reglerades 1688 och beviljades av Kgl. Maj:t, efter 1809 av senaten och 1917 av statsrådet från och med 1987 av Medicinalstyrelsen. Apoteksprivilegierna var ursprungligen reala, det vill säga innehavaren var berättigad att överlåta apoteket, stamapoteket, genom arv, försäljning eller annat laga fång. De reala apoteksprivilegierna upphörde i slutet av 1968 med undantag av Helsingfors universitetsapotek. Efter 1837 beviljade apoteksprivilegier är personella, de innehöll inte rätt att överlåtas åt enskilda, även om dispens i detta avseende länge beviljades.
Chefen för apoteksavdelningen vid Medicicinalstyrelsen sedan 1927. Han var också ledamot i Medicinalstyrelsen. Kompetensvillkor var avlagd provisorsexamen. Chefen för apoteksavdelningen skulle utfärda förordnande för apoteksvisitatorn att verkställa de på denne ankommande visitationer, granska upprättade visitationsprotokoll, dra försorg om att lediga apoteksrättigheter, studie- och reseunderstöd blev lediganslagna, utfärda förordnanden för temporära föreståndare för apotek och apoteksfilialer, besluta om beviljande av högst tre månaders ledighet från skötseln av apotek, godkänna till apoteken antagna apotekselever samt granska apoteksräkningar till statens inrättningar. Om ett ärende vari avdelningschefen hade beslutanderätt var av vittgående eller av principiell betydelse skulle det underställas generaldirektören eller plenum för avgörande.
Statsunderstöd till apotek. Direkta penningstöd började utbetalas i slutet på 1700-talet till apotek på avlägsna orter med ekonomiska svårigheter. Direkt understöd tillerkändes inte apotekare efter 1816 förrän på 1880-talet, då apoteket i Kittilä efter ansökan beviljades sådant. Då beviljades hyresmedel och fri bostad. År 1894 fick Kittilä-apoteket ett årligt understöd som beviljades för fem år i taget. I början av 1900-talet beviljades också vissa andra apotek understöd. År 1931 utbetalades statsstöd åt 22 apotek.
Inspektion av ett apoteks verksamhet och dess skötsel. Förrättades från 1688 av Collegium medicum, senare även av provinsialläkarna. Under storfurstendömets tid sköttes inspektionen av provinsialläkarna samt Medicinalstyrelsen. Efter republiken Finlands tillkomst av särskild apoteksvisitator vid Medicinalstyrelsen och av provinsialläkarna.
Tjänsteman vid apoteksavdelningen vid Medicinalstyrelsen. Till apoteksvisitatörens uppgifter hörde att vid behov vidta visitationer i apotek, läkemedelsfabriker, droglager och -affärer samt butiker för försäljning av giftiga ämnen. Kompetensvillkoren var avlagd provisorsexamen. Protokoll fördes över visitationerna och skulle tillställas Medicinalstyrelsen. Tjänsten grundades provisoriskt 1903 och blev ordinarie 1927.
Rättsmedel som innebar att hela sak-, bevis- och rättsfrågan i ett avgörande i en lägre instans togs upp till prövning och beslut i högre instans. Appellationen förutsatte appell, ändringsansökan.
Överdomstol som kan pröva och ändra en lägre domstols beslut i hela sakfrågan, inte bara i rättsfrågan, vilket kunde innebära framtagning av mera bevis och vittnesförhör. Hovrätten var appellationsdomstol 1614–1980, lagmansrätterna i (vissa) ekonomiska tvistemål cirka 1630–1868.
Allmänt om myndighet som enligt vanligt besvärsförfarande kan pröva och ändra beslut som fattats av en lägre instans.
Tjänsteman vid yrkesinspektionen som verkade som biträde åt en yrkesinspektör i ett visst yrkesinspektionsdistrikt, med särskilt ansvar för inspektionen av arbetares arbetsplatser. Arbetarassistenterna ersattes 1925 av biträdande yrkesinspektör och 1927 av arbetarinspektör.
Kassor som omfattade både sjukkassor och pensionskassor och som inrättades för att täcka arbetsgivarens försäkringsplikt gentemot arbetare som i arbetet drabbats av en kroppsskada, som ledde till att arbetaren för en kortare tid eller beständigt helt eller gradvis förlorade sin arbetsförmåga.
Tjänsteman vid yrkesinspektionen som ansvarade för inspektioner av sådana arbetsplatser som sysselsatte arbetare. Tjänsten tillsattes på viss tid, efter att vederbörande yrkesinspektionsdistrikts åsikt hade inhämtats. År 1927 ersattes arbetarassistenterna av arbetarinspektörer. Kompetenskravet var efter 1927 åtminstone folkskoleutbildning, med erfarenhet av minst fem års yrkesarbete och kunskaper om arbetarskyddslagstiftning.
Läroanstalt avsedd att genom i synnerhet populärvetenskapliga föredragsserier ge de arbetande klasserna möjlighet att förkovra sig i allmännyttiga kunskaper.
Folkrepresentationen i det röda Finland under inbördeskriget 1918. Till rådet invaldes 40 medlemmar som representerade arbetarföreningar, Finland svenska arbetarförbundet, fackförbunden och röda gardet. Rådets betydelse blev marginellt på grund av folkkommissariatets stora maktbefogenheter.
Lag som upprättades för att i första hand skydda kroppsarbetare mot alltför ofördelaktiga arbetsförhållanden, liksom mot de ekonomiska följderna av arbetslöshet eller arbetsoförmåga.
Den ersättning som en intern på en tvångsarbetsanstalt fick för det arbete han utförde åt staten. Av lönen fick hälften användas till understöd av anhöriga. Den andra hälften skulle internen använda för sina egna behov.
För vården av lösdrivare inrättad statlig anstalt eller kommunal eller privat anstalt som godkänts som arbetsanstalt av Socialministeriet. Arbetsanstalten förestods av en direktion och en föreståndare.
Från slutet av 1920-talet avdelning vid Socialministeriet, vilken tidigare ingått i arbets- och välfärdsavdelningen. Arbetsavdelningen ansvarade för att övervaka yrkesinspektionen, skogs- och flottningsarbetarhärbärgen och arbetsförmedlingsverksamheten i landet.
Vid arbetskonflikt sedan senare delen av 1800-talet om tillfälle då arbetsgivarna inställer arbetet för att arbetstagarna inte går med på deras önskemål.
Muntligt eller skriftligt avtal genom vilket en person förbinder sig att åt en annan, mot överenskommen ersättning och under vissa villkor, utföra ett visst arbete. Arbetsbetinget, även kallat entreprenad, upplöses när prestationen är slutförd.
Under autonoma tiden legitimationsbetyg för person som sökte arbete utanför sin hemkommun. Betyget utfärdades av poliskammare, magistrat, ordningsrätt eller kronolänsman. I slutet av 1800-talet användes termen också om betyg över en arbetares duglighet i ett visst arbete, vilket utfärdades av arbetsföreståndaren. Arbetsbetyget skulle innehålla uppgifter om innehavarens namn och hemort, giltighetstiden (högst ett år) och orten dit han var på väg.
I varje län tillsatt särskild byrå för förverkligande av den allmänna arbetsplikten 1918. Arbetsbyrån skulle först med hjälp av en kommunal myndighet uppmana de arbetspliktiga i varje kommun att frivilligt anmäla sig till arbete. Ifall de frivilliga var för få bemyndigade Socialstyrelsen byrån att utfärda arbetsplikt börjande från yngsta åldersklassen i kommunen. Vid behov utvidgades sökningen av arbetspliktiga till nästa kommun inom arbetsbyråns verksamhetsområde.
Område inom vilket ett visst arbete, till exempel järnvägsbygge, utförs.
Specialdomstol grundad 1946, verksam från 1947, för att behandla tvistemål gällande arbetsavtal, tjänstekollektivavtal och arbetsfred, som rests i domstolen av arbetsgivar- eller arbetstagarorganisationer. Arbetsdomstolens beslut kunde inte överklagas. Domstolen bestod av tio lagfarna ledamöter valda på tre år, varav två oberoende parter, samt ordföranden (sedermera presidenten) som utnämndes av republikens president.
Fängelse och arbetsanstalt för personer som hade förordnats eller dömts till allmänt arbete för statens räkning, senare tvångsarbete. Till dem hörde huvudsakligen lösdrivare, tjuvar och oansvariga underhållsskyldiga som inte ville göra bättring, från 1936 också alkoholister som vägrade ta emot vård. Arbetsfängelser förekom redan från 1600-talet vid kronans fästningar. Under autonomin förekom de ofta i kombination med korrektionsinrättningar och straffängelser.
Avdelning vid Socialstyrelsen 1918–1922 som bestod av en avdelningschef som var förtrogen med arbetarnas yrkesförhållanden och två arbetsförmedlingskonsulenter. Arbetsförmedlingsavdelningen övervakade arbetsförmedlingarna i landet. Den uppgick 1922 i Socialministeriets arbets- och välfärdsavdelning.
Kommunal anstalt under stads- eller kommunalfullmäktige, senare arbetskraftsmyndigheterna, som från 1917 förmedlade arbete åt arbetssökande, biträdde vid avtalsslut och allmänt tillhandahöll arbetsgivare och arbetstagare med information om utbud och efterfrågan på arbetsmarknaden. Arbetsförmedlingsbyråer kunde ursprungligen också upprätthållas av en förening och förestods av en ombudsman.
Juridiskt bevandrad tjänsteman vid Socialministeriets arbets- och välfärdsavdelning, senare arbetsavdelningen, som från 1922 till slutet av 1930-talet ansvarade för övervakningen av privata och offentliga arbetsförmedlingsbyråer. Arbetsförmedlingsinspektören utnämndes av republikens president på statsrådets framställning. Innehavaren skulle ha högre rättsexamen eller juridisk examen eller filosofiekandidatexamen med vitsord i ämnen som hörde till tjänsten.
Från 1918 tjänsteman vid Socialstyrelsens arbetsförmedlingsavdelning och från 1922 till slutet av 1930-talet vid Socialministeriets arbets- och välfärdsavdelning, sedermera arbetsavdelningen. Arbetsförmedlingskonsulenten ansvarade för rådgivningen och övervakningen av arbetsförmedlingarna i landet.
Kommunal eller samkommunal arbetsinrättning av mera friare slag än arbetsanstalt. Arbetshem grundades i mitten av 1920-talet för någorlunda arbetsföra interner på kommunalhemmen och sådana arbetsföra vuxna som genom arbete skulle betala tillbaka den fattigvård de eller deras familj hade fått av kommunen.
För att verkställa uppgifterna som ankom förvaltningen av arbetskraftsärenden med anledning av införandet av allmän arbetsplikt under andra världskriget indelades landet 1942 i arbetskraftsdistrikt. Tidigare hade dessa ärenden skötts inom ramen för folkförsörjningsdistrikt. I varje arbetskraftsdistrikt fanns en distriktsbyrå som lydde under Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena och leddes av distriktets arbetskraftschef.
Kommunal nämnd som 1942–cirka 1944 övervakade tillämpningen av arbetspliktslagen i kommunen som verkställdes under ledning av kommunens arbetskraftschef. Tidigare hade kommunens folkförsörjningsnämnd skött dessa ärenden. Arbetskraftsnämnden förde med biträde av ett arbetskraftsdistrikts arbetskraftschef bok över och skaffade fram arbetspliktiga i kommunen samt fastställde de arbetspliktigas löner om arbetsgivaren och arbetstagaren inte kunde enas. Arbetskraftsnämnden valdes av kommunalfullmäktige och bestod av en ordförande som inte företrädde vare sig arbetsgivar- eller arbetstagarparten, en viceordförande som saknade rösträtt och ett antal ledamöter, av vilka hälften representerade kommunens arbetsgivare, andra hälften arbetstagarna. Arbetskraftsnämnderna verkade även som högsta lokala myndighet för ärenden som gällde krigsfångar.
Tjänstebeteckning för den person som ledde fångarnas arbete vid ett arbetsfängelse eller ett straff- och arbetsfängelse.
Präst vid arbets- och korrektionsinrättning. Predikanten förordnades av vederbörande domkapitel, på förslag av inrättningens direktion. Arbets- och korrektionspredikanten förde kyrk- och kommunionbok över korrektionshjonen och undervisade dem i gudsfruktan, flit och moralisk bättring genom kristendomsundervisning och flitiga andaktsövningar under ledning av inrättningens vaktmästare. Han höll också regelbundna prediko- och katekesförhör samt högmässor.
Avdelning i Socialministeriet vilken ansvarade för arbets- och fattigvårdsfrågor. Avdelningen var en fortsättning på Socialstyrelsens yrkesinspektions-, arbetsförmedlings- och fattigvårdsavdelning, samt barnskyddsbyrå. Avdelningen var uppdelad i en arbetsbyrå och en välfärdsbyrå som i slutet av 1920-talet bildade två skilda avdelningar. Därtill fanns vid avdelningen yrkesinspektionen, Fattigvårdsbyrån och Barnskyddsbyrån. Vid delningen följde yrkesinspektionen med arbetsavdelningen och Fattigvårdsbyrån och Barnskyddsbyrån med välfärdsavdelningen.
Schema, ordningsstadga eller plan för arbetet på en arbetsplats eller institution.
I september 1918 stiftades i Finland en temporär lag ”om av undantagsförhållanden påtvingad allmän värnplikt”, som med vissa undantag gällde varje man och kvinna i åldern 18–55 år. Lagen var tänkt att förbättra statens möjligheter att motarbeta livsmedelsbristen och den militära osäkerheten. Den allmänna arbetsplikten skulle verkställas av Socialstyrelsen med biträde av länens arbetsbyråer, kommunala arbetsförmedlingsbyråer och andra kommunala myndigheter. Lagen var i kraft fram till oktober 1919 men på grund av den förbättrade livsmedelssituationen kom den aldrig att tillämpas.
Benämning på värnpliktig som var skyldiga att utföra arbete till gagn för försvaret eller tjänstgöra i annan statsinrättning. Benämningen togs i bruk i värnpliktslagen från år 1922 och ersatte den tidigare benämningen arbetssoldat.
Bestod av värnpliktig som av en domstol var förklarad att ha förlorat sitt medborgerliga förtroende. Arbetspliktiga av III kategorin fick under fredstid fullgöra sin tjänstgöringstid i form av arbetstjänst i arbetskommandon.
Bestod av värnpliktiga som på sannolika skäl misstänktes vägra fullgöra de skyldigheter som hörde till den värnpliktige och tjänstgöringstiden. Arbetspliktiga av II kategorin fick under fredstid fullgöra sin tjänstgöringstid i form av arbetstjänst i arbetskommandon.
Bestod av värnpliktiga som på grund av samvetsskäl, grundad på religiös övertygelse eller andra vägande samvetsskäl, inte förmådde avtjäna värnplikten. Arbetspliktiga av I kategorin fick under fredstid fullgöra sin tjänstgöringstid i form av arbetstjänst som direkt eller indirekt gagnade försvaret. Den aktiva tjänsten var sex månader längre än den ordinära tjänstgöringstiden.
Under inbördeskriget 1918 beordrade Finlands folkkommissariat allmän arbetsplikt för alla män i åldern 18–55, en order som även kunde utsträckas till att omfatta sysslolösa kvinnor. Ordern fick liten effekt i och med den röda sidans förlust.
Permanent rådgivande organ i arbetarskydd, vilket lydde under Socialministeriet och verkade i nära samarbete med yrkesöverinspektören. Arbetsrådet bestod av minst åtta medlemmar som utsågs av statsrådet för tre år i sänder. Statsrådet utsåg Arbetsrådets ordförande.
Skola för obesuttna barn som lärdes upp i något praktiskt yrke. Skolan lydde under fattigvårdsinspektören, från 1918 under yrkesinspektionen. Arbetsskolorna kallades också arbetshem.
Från 1700-talet skyldighet att utföra dagsverken och dylikt, senare även om arbetstagarens skyldighet att utföra de arbetsuppgifter som fastställts av arbetsgivaren eller i arbetsavtal.
Benämning på arbetspliktig före värnpliktslagen från år 1922.
Värnpliktig som före eller efter inträdet i tjänst på sannolika skäl misstänktes för att inte vilja slutföra sina krigsmannaskyldigheter och avhölls från vapentjänst. En arbetssoldat av II kategorin kunde under tjänstgöringsperioden, övningsmöten och mobilisering användas i arbete som direkt eller indirekt gagnade försvaret. Arbetssoldaten av II kategorin kvarstod i aktiv tjänst och överfördes till reserven och lantvärnet i likhet med övriga värnpliktiga. Benämningen ersattes med arbetspliktig av I kategorin i värnpliktslagen 1922.
Värnpliktig som av en domstol var förklarad att ha förlorat sitt medborgerliga förtroende. En arbetssoldat av I kategorin kunde inkallas för maximalt 18 månader till arbete som direkt eller indirekt gagnade försvaret. Arbetssoldater av I kategorin sammanfördes vid inkallandet till tjänst i särskilda arbetsavdelningar. Benämningen ersattes med arbetspliktig av I kategorin i värnpliktslagen 1922.
Föreskrift om vilka regler och påbud som gäller på en arbetsplats.
Straff som innebar allmänt arbete, senare tvångsarbete.
Samlingsterm om åtgärder vars syfte är att underlätta för personer med handikapp att få eller behålla ett arbete. Under andra världskriget i Finland avsågs med termen det statliga skadestånd som arbetsföra krigsinvalider och krigsänkor var berättigade till. Arbetsvården gick ut på att staten bekostade arbetsplaceringen, omskolningen till annat yrke eller utbildning inom eget yrke till sådana arbetsuppgifter som lämpade sig för krigsinvaliden eller krigsänkan samt arbetsredskap. En arbetsgivare som tränade upp och sysselsatte krigsinvalider fick ersättning av staten och betecknades arbetsvårdare för krigsinvalider. För krigsänkor förekom det också statligt garanterade studielån.
Arbetsgivare som enligt beslut av Arbetsvårdsverket för krigsinvalider tränade upp och sysselsatte arbetsföra krigsinvalider, mot en ersättning som betalades kvartalsvis av staten.
Avdelning vid Arbetsvårdsverket för krigsinvalider, vilken behandlade ansökningar om skadestånd i form av arbetsvård. Besvär över besluten riktades till Arbetsvårdsrådet. Efter 1945 flyttades Arbetsvårdsbyrån till Socialministeriets välfärdsavdelning. Där skötte man förutom frågor om arbetsvård för krigsinvalider och krigsänkor även ärenden som rörde arbetsvård för andra invalider. Byrån leddes av en arbetsvårdsinspektör.
Ledande tjänsteman vid Socialministeriets arbetsvårdsbyrå som ansvarade för enhetens verksamhet och inspektionen av de arbetsplatser som var knutna till arbetsvården av krigsinvalider, krigsänkor och andra invalider.
Avdelning vid Arbetsvårdsverket för krigsinvalider som behandlade besvär över avslag på skadestånd i form av arbetsvård och som fastställde läroplanerna för den undervisning i arbetsvård som erbjöds vid diverse utbildningsinrättningar och som specialkurser. Arbetsvårdsrådet bestod av direktören för Arbetsvårdsverket och minst tio ledamöter, av vilka en skulle vara läkare, en ha domarkompetens, två vara krigsinvalider och två ha erfarenhet av vården av krigsinvalider. De övriga ledamöterna representerade arbetsgivarna och myndigheterna. Statsrådet förordnade ledamöterna och utnämnde ordförande och viceordförande.
Provisoriskt ämbetsverk som lydde under Försvarsministeriet och som beslöt om och behandlade besvär rörande skadestånd i form av arbetsvård för krigsinvalider. Arbetsvårdsverket för krigsinvalider leddes av en direktör och inrymde två byråer, Arbetsvårdsbyrån och Arbetsvårdsrådet. Ärenden om arbetsvård för krigsänkor och krigsvärnlösa behandlades under Socialministeriets tillsyn. Efter 1945 övertog Socialministeriet Arbetsvårdsbyrån, medan övriga enheter upplöstes.
Föreståndare för betydande ortodoxt munkkloster, under senare hälften av 1700-talet i regel kloster av första och andra klassen.
Statligt organ som övervakade bevarandet av fornminnen i Finland. År 1884 grundade senaten Arkeologiska Byrån eller Arkeologisk Kommission, som från 1908 hette Arkeologiska kommissionen. Ursprungligen leddes kommissionen av statsarkeologen och övriga ledamöter utgjordes av representanter för Kejserliga Alexanders-universitetet, Finska Vetenskapssocieteten, Finska Litteratursällskapet, Historiska samfundet och Finska fornminnesföreningen. År 1893 förenades de viktigaste kulturhistoriska museisamlingarna och blev Statens historiska museum, vilka underställdes Arkeologiska kommissionen, likaså Finlands nationalmuseum 1916. Kommissionen lydde från 1918 under Undervisningsministeriet och omvandlades 1972 till Museiverket.
Titel för svenska kungens livläkare 1570–1856, senare också förlänad till andra läkare som en utmärkelse. Från 1736 var arkiatern preses i Collegium Medicum. Från 1928 är arkiater den högsta hederstiteln för läkare som presidenten förlänar till en person i taget, medförande samma rang som ovannämnda befattning. I Finland har värdigheten burits av tolv läkare, av vilka sex har innehaft den sedan den instiftades på nytt i det självständiga Finland.
Hederstitel för föreståndare för betydande ortodoxt munkkloster, under senare hälften av 1700-talet och 1800-talet i regel kloster av första och andra klassen. Ingen av klosterföreståndarna i Finland hade före 1950 denna värdighet.
Tjänsteman vid ämbetsverk eller kommun, vilken var förtrogen med byggnadskonsten och gjorde upp eller granskade ritningar till offentliga eller enskilda byggnader. Ursprungligen utövade arkitekten också tillsyn över åtskilliga av kronans hus och byggnader. Sedan slutet av 1800-talet utbildades arkitekter vid Polytekniska skolan, senare Polytekniska institutet och Tekniska högskolan.
Tjänsteman vid Överstyrelsen för allmänna byggnader med ansvar för bl.a. sjukhusbyggnader. Förutom planeringen av nya sjukhusbyggnader skulle arkitekten också inspektera redan befintliga byggnader. Tjänsten inrättades 1892 för sex år, en tidsperiod som sedan förlängdes. Ett par år senare anställdes en assistent.
Tjänsteman som förestod ett arkiv eller förvaltade akter vid en hovrätt, ett ministerium eller annat ämbetsverk, eller som tjänstgjorde i högre arkivbefattning under stats- eller riksarkivarien. I Ryssland var en arkivarie från och med 1720 en tjänsteman (rangklass 14) vid administrativa och kyrkliga ämbetsverk som förestod ett ämbetsverks arkiv. Arkivarietjänster fanns även i förvaltningen i Gamla Finland.
Det område som lydde under ett landsarkiv. Arkivdistrikten fastställdes av Undervisningsministeriet.
Byrå som lydde under avdelningen för administrativa ärenden vid Ministeriet för utrikesärendena. Arkivet och registratorskontoret hade i uppgift att ordna, katalogisera och registrera ministeriets arkiv, införa inkommande och utgående skrivelser och expeditioner i diarierna, sköta inköp till ministeriets bibliotek samt leda och övervaka skötseln av beskickningarnas och konsulatens arkiv och bibliotek.
Benämning på ett lands landstridskrafter, även benämning på en större självständig enhet inom landstridskrafterna bestående av en eller flera armékårer. Flera arméer bildar en armégrupp.
Benämning på större enhet inom landstridskrafterna. En armékår består av två eller flera divisoner medan flera armékårer bildar en armé. Under 1920- och 30-talet bestod Finlands fredstida försvarsmakt av en armékår. Vid mobiliseringen 1939 ökades antalet till fyra och vid mobiliseringen 1941 till fem armékårer.
Landstridskrafternas högsta ledning under fredstid. Armékårsstaben grundades den 1 juli 1933 i samband med införandet av territorialorganisationen och hade tre divisionsstaber samt staben för kavalleribrigaden under sig. De truppförbandskommendörer som tidigare varit underställda befälhavaren för krigsmakten underställdes armékårskommendören.
Benämning på den organisation inom försvarsmakten som organiserar och medverkar i soldaternas religionsutövning. Inom den vita armén 1918 var arméns själavård underställd huvudkvarterets etappavdelning och leddes i stort av väst- och östarméns stabspräster och fältprästerna på regements- och kompaninivå. Under fredstid fokuserade arméns själavård på undervisning av kristen lära och dygd medan själavården under vinter- och fortsättningskriget var mer inriktad på personlig närvaro och psykologiskt stöd för frontsoldaterna.
Befattning vid generalstaben för den finska armén. Tjänsten inrättades 1918 och lydde under Krigsministeriet fram till 1921 då tjänsten flyttades till staben för krigsmakten, som 1925 blev en del av generalstaben.
Chef för sanitetsväsendet för den vita armén 1918 och medlem av den temporära Medicinalstyrelsen. Till överläkarens uppgifter hörde att sköta om det militära sanitetsväsendet till vilket bl.a. hörde att övervaka truppernas hälsotillstånd och sjukvård, utse sanitärer och sjuksköterskor till truppenheterna samt att föra statistik över sårade, sjuka och avlidna. Fältläkarna och sanitärerna var underställda överläkaren.
Upplåtelse av nyttjanderätt till jord mot lega. Arrende förutsatte ett skriftligt avtal såvida parterna inte nöjde sig med muntligt avtal. Arrenden ingicks för en viss tid, högst 50 år, eller under arrendatorns livstid, undantagsvis också under upplåtarens livstid (till exempel fideikommiss). Arrendet, vanligen i penningar eller naturalster, samt dagsverken till jordägaren fastslogs i arrendeavtalet och skulle betalas senast tre månader före arrendeårets utgång. Även nyttjanderätten (till exempel jakt och fiske, skog och torv) fastslogs i avtalet.
Byrå som lydde under Krigsministeriets fälttygsmästaredepartement.
Benämning på grundenheten inom artilleriet, motsvarar ett kompani inom infanteriet.
Byrå som lydde under Krigsministeriets fälttygsmästaredepartement.
Byrå som lydde under Försvarsministeriets fälttygmästaravdelning. Den sammanslogs 1928 med Trängbyrån och bildade Artilleri- och trängbyrån.
Militär läroanstalt som grundades i februari 1943 i byn Suvi-Kumsa i Fjärrkarelen. Skolans målsättning var att förbättra artilleriofficerarnas tekniska och taktiska kunnande. Skolan stängdes den 11 juni 1944 i och med Sovjetunionens storanfall.
Militär läroanstalt som inrättades den 6 augusti 1942 i Vasa på grund av det stora behov av artilleripersonal som uppstod under fortsättningskriget. Skolan verkade fram till december 1944 varefter verksamheten överfördes till den återupprättade Artilleriskolan.
Byrå som lydde under Försvarsministeriets fälttygmästaravdelning. Byrån grundades 1928 genom en sammanslagning av Artilleribyrån och Trängbyrån.
Militär läroanstalt för utbildning av artilleribefäl. Artilleriskolan grundades 1941 i Helsingfors och verkade i Nylands kasern. Fortsättningskriget avbröt verksamheten men efter kriget återupprättades Artilleriskolan 1944 i Helsingfors. År 1969 flyttades skolan till Niinisalo.
Grundades av den vita armén i början av det finska inbördeskriget 1918. Greve Adolf Hamilton utnämndes den 13 februari 1918 till chef för artilleriskolan och de flesta befälsposter fylldes med svenska frivilliga officerare. Manskapet i skolan bestod av värvade soldater. Fram till början av april 1918 hade artilleriskolan skickat 18 batterier till fronten. Senare under kriget flyttades skolan till Tammerfors.
Extraordinarie tjänst, i motsats till ordinarie tjänst, med avlöning bestående av årsarvode. Tjänsterna upphörde med tjänstemannalagstiftningen 1949.
Person som genom tjänstgöring och utbildning förbereder sig för en viss tjänsteposition eller medlemskap i en viss kår.
Sedan 1614 tjänstebeteckning för de lägst ställda ordinarie domarna i hovrätterna, vid domkapitlen, ursprungligen också vid de svenska kollegierna. Från 1700-talet var assessor en hederstitel för läkare, apotekare och kronofogdar. I det forna Bergskollegiet bar de näst efter guvernören högsta ledamöterna titeln assessor. Från 1878 blev assessor också en tjänstebeteckning för farmakologiskt bildad ledamot av Medicinalstyrelsen. Från 1936 fanns en assessor med högre rättsexamen även vid Byggnadsstyrelsens kansliavdelning.
Ledamot i Medicinalstyrelsen. Assessorn ingick inte i Medicinalstyrelsens kollegium. Han förutsattes ha avlagt kunskapsproven som föreskrevs apotekare, men fick inte inneha eller förestå apotek. Assessorn hade i uppgift att bereda alla ärenden som rörde apoteksväsendet, samt att på Medicinalstyrelsens förordnande ordna inspektion av apotek. Därtill skulle han verkställa rättskemiska, gift- och andra kemiska undersökningar. Han var berättigad att infordra förklaringar, upplysningar och yttranden av personer som lydde under Medicinalstyrelsen.
Tjänstebeteckning för chefen för Socialstyrelsens kansliavdelning 1918–1922 och ledamot av Socialstyrelsens plenum.
Ledamot av förmyndarkammare, särskilt Arvs- och förmyndarkammaren i Stockholm, inrättad 1667. Sedermera en biträdande tjänsteman, ibland anställd bara på viss tid.
Internationell organisation som grundades 1885 och förnyades efter första världskriget. Medlemmar var inte bara järnvägsförvaltningen utan också länders regeringar. Organisationen ordnade internationella kongresser, och en gång per år ordnades en tidtabellskongress, som organiserade transitförbindelser per järnväg, bekräftade internationella tåg- och båtförbindelser samt försökte underlätta övervakningen av tull och pass.
Fri rätt för medborgare att förena sig för gemensamma ändamål, förenings- och församlingsfrihet.
Försäkringsavgift, bl.a. den som erlades till postverket för en värdeförsändelse (postassuransavgift).
Under svenska tiden och autonoma tiden om av postverket utfärdat skriftligt bevis eller kvitto på att en försäkring hade tagits ut för en värdeförsändelse, rekommenderad försändelse. Beviset kallades också assuransbrev, -sedel och -bevis. Allmänt användes begreppet om en skriftlig handling som innehöll kontrakt mellan försäkringsgivaren och försäkringstagaren, försäkringsbrev.
Det beskydd som en stat kan erbjuda en förföljd person på sitt territorium, vid sin ambassad eller på ett fartyg under sin flagg.
Centralsjukhus för obotliga mentalpatienter, särskilt de som fanns på Själö 1841–1961 (1619–1840 Själö hospital), invid Kexholm 1889–1927 och i Kuppis från 1892.
De lagar och förordningar som ger skydd mot häktning eller förföljelse av flyktingar. Begreppet används också om en flyktings rätt till dylikt beskydd.
Titel på tjänsteman av lägre grad vid en beskickning. Attaché används i det självständiga Finland från 1918 som titel på tjänstemän vid beskickningar eller konsulat i värdländer, eller vid Utrikesministeriet. I början sände man i synnerhet ut militärattachéer, som oftast är en officer med uppgift att följa med värdlandets militära förhållanden och möjligen stödja de bilaterala relationerna mellan ländernas försvarsmakter.
Tjänstemannapraktikant vid utrikesministeriet. Aspirantens meriter granskades av en prövningsnämnd, som prövade hans meriter på nytt efter tjänstgöring under två provår.
Av myndighet utfärdat skriftligt intyg om autenticitet, riktighet, behörighet, befogenhet och dylikt.
Om att skriftligen intyga till exempel ett visst dokuments riktighet eller storleken på ett ersättningsbelopp.
Lagfaren tjänsteman vid krigsmakten sedan 1651 och sakkunnig ledamot av krigsrätt i första instans från cirka 1680-talet. Auditören hade vanligen till uppgift att sammankalla parter och föra protokoll. Benämningen användes också om åklagare vid krigsrätt stadgad 1877 och under perioden 1919–1922. Under svenska tiden var auditör tidvis också en tjänstebeteckning för advokaternas chef vid hovrätt.
Form av försäljning och köp under anbudstävlan mellan närvarande spekulanter där den som erbjuder högst får köpa varan, egendomen eller rättigheten. Begreppet används även om själva förrättningen. Auktion tillgreps bl.a. då exempelvis egendom eller rättighet som (på grund av brottslighet) förverkats till kronan såldes för att kunna fördelas mellan kronan och angivaren, efter 1817 kronan, angivaren och tullkammaren.
Protokoll fört vid en auktionskammare under en auktion.
Den del av försäljningspriset som auktionskammaren sedan 1674 och 1680 uppbar vid auktion. Auktionsprovisionen varierade beroende på om auktionen gällde fast egendom, andelar i skepp eller olika varor.
Sedan 1700-talet benämning på bemyndigande, befullmäktigande, stadsfästande, bekräftelse. I fråga om tjänstemän: approbation.
Titel på person som av centralhandelskammare beviljats rätt att yrkesmässigt utföra krävande räkenskaps- och förvaltningsrevision.
Sedan 1600-talet om ett biträde som för sin utbildning var inskriven vid ett ämbetsverk utan lön och som fick åhöra verkets förhandlingar men inte delta i besluten. ”Auskultant” var också en officiell titel för juridiskt utbildade extraordinarie tjänstemän vid hovrätt sedan 1696. Lantmätares biträde som avlagt lantmätarexamen betecknades från 1780 auskultant. Beteckningen förekom från 1788 i Gamla Finland vid Finländska revisionskommissionen. Sedermera har den endast använts om häradshövding- eller lärarkandidat som för sin praktiska utbildning lyssnar till rättegångar respektive lektioner. Särskilt nyblivna jurister skaffade sig under 1600- och 1700-talet yrkeskunskap genom att auskultera några år. Auskultantväsendet fyllde, vid sidan av internutbildningen av särskilt kamerala tjänstemän, behovet av rekrytering av tjänsteinnehavare. Antalet tjänstemän i kollegierna var fastställt i 1696 års stat, men en viss expansion av den centrala förvaltningen tilläts under 1700-talet. Auskultanterna hade rätt att delta i vissa arbeten och att komma i åtanke vid förordnanden och befordringar till fast tjänst.
”Självhövdad”, beteckning på självständig ortodox nationalkyrka, som inte står under en främmande patriark. Den ortodoxa kyrkan i Finland blev autokefal 1925, från att tidigare ha varit en autonom del av Moskvas och hela Rysslands patriarkat och underställd den ryske patriarken.
En av tre avdelningar som inrättades 1923 vid Ministeriet för utrikesärendena. Avdelningen omfattade tre byråer: Personal- och förvaltningsbyrån, Arkivet och registratorskontoret samt Kamrerarekontoret.
Avdelning inom ministeriet för inrikesärendena. Den grundades den 30 oktober 1939 för att leda befolkningsskyddet. Avdelningen leddes av befolkningsskyddschefen. Statsrådet kunde underställa befolkningsskyddet eller delar därav den militära ledningen för den tid landet var i krigstillstånd.
Tillfällig avdelning som inrättades vid Inrikesministeriet 1944 för att sköta de ärenden som uppstod i samband med evakueringen av den finländska befolkningen, vars marker blev på den ryska sidan av den nya gränsdragningen efter andra världskriget. Avdelningen var en fortsättning på Centralen för omvårdnad om den evakuerade befolkningen och var på samma sätt uppdelad i en byrå för allmänna ärenden rörande den evakuerade befolkningen, en byrå för egendomsärenden i anslutning till evakueringen och en upplysningsbyrå. År 1949 omformades avdelningen för den förflyttade befolkningen till en byrå inom avdelningen för befolkningsskyddsärenden för att helt dras in följande år.
Åren 1945–1947 avdelning vid Finansministeriet, vilken ansvarade för skötseln av ärenden som gällde ersättningar för egendom som förlorats till följd av kriget.
Från 1932 fanns en skild avdelning för gränsbevakningsärenden vid Inrikesministeriet. Gränsbevakningsväsendet hörde sedan 1919 till Inrikesministeriets förvaltningsområde och hade i uppgift att bevaka landets gränser och förhindra olovlig överskridning av gränsen. Avdelningen för gränsbevakningsärenden utgjordes av gränsbevakningschefen med stab som ansvarade för fem gränsbevakningsavdelningar, vars distrikt fastställdes av inrikesministern. Under andra världskriget anslöts gränsbevakningsväsendet till försvarsstyrkorna. År 1946 återinrättades avdelningen för gränsbevakningsärenden i Inrikesministeriet och samtidigt inlemmades sjöbevakningsväsendet som tidigare utgjort en separat avdelning.
Avdelning med ansvar för handelsregistret vid Patent- och registerstyrelsen.
En av tre avdelningar som inrättades 1923 vid Ministeriet för utrikesärendena. En juridisk avdelning hade för första gången förekommit vid ministeriet året innan. Vid avdelningen för juridiska ärenden fanns två byråer: juridiska byrån och byrån för arvs- och ersättningsärenden.
Avdelning vid Lantmäteristyrelsen. Fram till 1928 sköttes kartverksarbeten i ämbetsverkets geografiska avdelning, därefter kallad avdelningen för kartverksarbeten. Avdelningen var indelad i en geodetisk, en kartografisk och en topografisk byrå. Fram till 1953, då avdelningen bytte namn till Kartografiska byrån, skötte den också förvaltningen av Lantmäteristyrelsens stentryckeri och Ljuskopieringsanstalten.
Enhet inom etappstaben för den vita armén 1918. Avdelningen med sex underavdelningar grundades i början av maj 1918 för att tillvarata krigsbytet för statens räkning, en uppgift som tidigare skötts av etappstabens intendenturavdelning.
Avdelning vid Patent- och registerstyrelsen, vilken ansvarade för patentregistret och varumärkesregistret. Avdelningen för patent och varumärken var uppdelad i fyra underavdelningar, allmänna och varumärkessektionen, maskinbyggnadssektionen, elektrotekniska sektionen och kemiska sektionen.
Från 1927 avdelning vid Inrikesministeriet, vilken ansvarade för frågor som rörde landets polisväsende. Fram till 1930 omfattade avdelningen även sjöbevakningsärenden, som därefter avskildes till en egen avdelning.
En av tre avdelningar som inrättades 1923 vid Ministeriet för utrikesärendena. Avdelningen för politiska och handelsärenden innefattade fyra byråer: Byrån för politiska ärenden, Byrån för folkförbundsärenden, Handels- och informationsbyrån samt Pressbyrån. Tidigare hade det förekommit en politisk avdelning och en handelspolitisk avdelning vid ministeriet. År 1932 delades avdelningen på nytt upp i två motsvarande avdelningar.
Från 1928 avdelning vid Lantmäteristyrelsen. Till avdelningens ansvarsområde hörde att övervaka lantmäteri-, skiftes- och skattläggningsärenden, samt att föra jordregistret. Avdelningen delades in i byråer, en juridisk och en administrativ byrå samt byrån för skiftesärenden. Administrativa byrån och Byrån för skiftesärenden förestods av en överingenjör.
Från slutet av 1930-talet avdelningen vid Socialministeriet, vilken ansvarade för socialförsäkringsväsendet i landet och övervakade försäkringsinspektionen. Namnet ändrades senare till avdelningen för försäkringsärenden. Tidigare var avdelningen för socialförsäkringsärenden en byrå, Försäkringsbyrå, vid ministeriets allmänna avdelning.
Från 1931 avdelning vid Finansministeriet, vilken ansvarade för ärenden som rörde statsförslaget, det vill säga statsbudgeten. År 1933 överfördes också revisionsavdelningen till avdelningen för statsförslaget som ändrade namn till avdelningen för statsförslaget och bokslutet. Från 1963 heter den Budgetavdelningen.
Avdelning inom högkvarteret för den vita armén 1918. Avdelningen inrättades i slutet av inbördeskriget och till dess uppgifter hörde att säkerställa ordningen i områden som erövrats från de röda, tillfångata rödgardister och organisera fångvården. Avdelningen hade stora maktbefogenheter och till dess chef utsågs etappavdelningschefen. Avdelningen deltog aktivt i det bestraffningsförfarande som även kallats vit terror.
Från 1931 var avdelningen för tull- och skatteärenden en enhet vid Finansministeriet, vilken ansvarade för tull- och skattefrågor. År 1941 delades avdelningen upp i avdelningen för tullärenden (drogs in 1949) och avdelningen för skatteärenden (från 1963 skatteavdelningen).
Temporär avdelning som bildades vid medicinalstyrelsen genom en förordning från den 23 november 1944. Avdelningen skulle övervaka och leda vården av krigsinvalider genom att inrätta och upprätthålla ett nödvändigt antal krigsinvalidsjukhus och krigsinvalidpolikliniker samt fastställa deras sammansättning och verksamhet. Avdelningen var uppdelad i en allmän byrå och en ekonomisk byrå.
Avdelning vid Försvarsministeriet vilken grundades 1928 som en efterföljare till sektionen för krigsorganisationsärenden. Avdelningen bestod av Byrån för organisationsärenden, Byrån för mobiliseringsärenden och Byrån för uppbådsärenden.
Chef för en av avdelningarna inom en institution, lyder vanligen under chefen för hela institutionen. Befattningen fanns vid bl.a. Generalguvernörskansliet och ministerierna.
Skriva, göra upp.
Visst belopp av pengar eller varor som betalas för att inneha eller bruka jord, eller för att få del av någon förmån eller rättighet.
Samlande beteckning för beslut, dom eller utslag.
Sedan 1600-talet om skrift som på vetenskapligt sätt utreder ett vanligen mera begränsat ämne, dissertation; ursprungligen också om mindre skrifter än en akademisk.
Avslutande av tjänstgöring, till exempel på ett fartyg eller i militära sammanhang.
De husesyner som sedan svenska tiden förrättades av synenämnd när en boställsinnehavare tillträdde ett boställe eller lämnade det efter avslutad tjänstgöring. Av- och tillträdessyn förrättades efter 1922 endast på prästboställena (av en boställsnämnd).
Inom räkenskapsföring, bok som innehåller uppgifter om transaktioner, inom reskontra: hjälpbok som består av en inbunden bok eller av lösa blad och innehåller enskilda konton för varje debitor (gäldenär) och kreditor (borgenär).
Med lagliga råmärken utmärka och avskilja ett område från en tidigare helhet (till exempel ett hemmans mark från en bys allmänning eller kronoallmänning från skifteslags marker).
Korrigering av skatteskyldighet, som kan medföra ny skatteskyldighet. Avskattning gjordes när en tillgångs eller ett hemmans skattemässiga karaktär förändrades.
Anteckning i räkenskap eller förteckning om att en skattepost utgår från den plats där den tidigare varit uppförd.
Inspektion i samband med att ett arrende- eller boställskontrakt avslutades.
Till kronan utgående ersättning för utförd avvittring av jord eller arv.

B

Stuga på någon annans mark eller på allmänning. Vanligen saknades odlingsmark fastän ett mindre potatisland eller dylikt kunde ingå. År 1762 fastslogs att bönderna skulle uppföra backstugor åt sina gifta anställda. År 1919 fick backstugans innehavare rätt att lösa ut backstugan till sin egendom.
Vanligen medellös person som bodde på ofri grund (annans hemman eller en allmänning) och som betalade för rätten att ha ett litet boningshus på tomten med pengar eller arbete. Efter 1762 var gamla backstugusittare med tre mantalsskrivna barn helt befriade från mantalspenningar.
Konto i bokföringen som visar en organisations tillgångar och skulder.
Om ärende som rör balansräkning eller om mål mot redovisningsskyldig tjänsteman.
Sluten omröstning, votering, särskilt vid personval, med kulor eller bollar som röstsedlar. I sin ursprungliga form vid val av en person till ett organ eller en sammanslutning tilldelades var och en av de röstberättigade en svart och en vit boll (kula), vilken de sedan utan insyn för utomstående nedlade i en rösturna, vit boll för ja-röst och svart kula för nej-röst. Inval förutsatte att flertalet avgett en ja-röst, men även andra regler förekom, exempelvis så att en enda svart boll hindrade inval. När valet stod mellan ett flertal kandidater användes bollar med flera färger, så att var och en av kandidaterna blev tilldelad en viss färg, medan vit färg betydde blank röst. Den röstberättigade lade ned i urnan en boll med den färg som hans kandidat hade tilldelats eller en vit boll; den kandidat vars färg var i majoritet bland bollarna i urnan blev invald. I Ryssland blev ballottering allmänt föreskriven vid personval från och med 1720, och användes särskilt vid tillsättandet av ståndsrepresentanter i domstolar och vissa andra organ från och med 1770-talet.
Från 1877 avdelning vid Järnvägsstyrelsen. Avdelningen leddes av en bandirektör och hade i uppgift att bevaka banorna och deras telegrafledningar, samt att uppföra nya byggnader och anläggningar. Från 1905 förekom en banbyrå vid avdelningen och mellan 1922 och 1932 var banavdelningen uppdelad i en konstruktiv banavdelning och en allmän banavdelning.
Byrå vid Järnvägsstyrelsens banavdelning som fram till år 1922 kallades bankontoret. Byrån, som leddes av en biträdande direktör, utförde bl.a. beräkningar och ritningar för underhålls- och byggnadsarbeten och bokförde banavdelningens utgifter.
Anvisning till betalning av en fordran, som har karaktär av papperspengar, sedan 1657 benämning på av bank utfärdad assignation. Bl.a. poduschnieavgiften skulle erläggas som banco assignation efter 1800.
Avdelningschef för Järnvägsstyrelsens banavdelning och samtidigt medlem av Järnvägsstyrelsens kollegium. Till bandirektörens huvudsakliga uppgifter hörde att se till att banorna och Statsjärnvägarnas byggnader befann sig i behörigt skick.
Tjänsteman vid Statsjärnvägarna och bandirektörens närmaste medhjälpare som tidigare haft tjänstebeteckningen bandirektörsassistent. Bandirektörsadjointen var från 1904 representant för Järnvägsstyrelsens banavdelning i Statsjärnvägarnas distriktsstyrelse i S:t Petersburg och förestod banavdelningens bankontor.
Ingenjör vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning med uppgift att bevaka järnvägsbanan och dess underhåll. En baningenjör av första eller andra klass förestod från 1922 de regionala bansektionerna.
Ämbetsverk under Finansministeriet, grundat 1922 för att övervakna affärsbankerna och affärsbankväsendet, inom ramen för lagen om bankrörelse 1886. Bankinspektionen inspekterade banker på eget beslut eller på Finansministeriets anmodan. Styrelsen bestod av banköverinspektören som ordförande, med två bankinspektörer som ledamöter.
Under svenska tiden av regenten beviljat handelsprivilegium eller verksamhetsmonopol. Privilegiet utfärdades 1657 åt Växelbanken, under 1700-talet åt Ostindiska kompaniet. Sedan självständighetstiden ett av statsmakten meddelat berättigande att utöva viss ekonomisk verksamhet, som dessförutan inte skulle vara tillåten.
Kontor vid Järnvägsstyrelsens banavdelning. Kontoret, som leddes av en bandirektörsadjoint, utförde bl.a. beräkningar och ritningar för underhålls- och byggnadsarbeten och bokförde banavdelningens utgifter. Bankontoret bytte år 1922 namn till Banbyrån.
Permanent utskott inom lantdagen och sedermera riksdagen, numera ekonomiutskottet. Till finansutskottets uppgifter hör bl.a. att granska Finlands Banks och de riksdagen underställda fondernas förvaltning samt bereda lagstiftningen gällande landets bank- och penningväsende. I lantdagsordningen från 1906 slogs fast att det vid lantdagen skulle tillsättas ett grundlagsutskott, ett lagutskott, ett ekonomiutskott och ett statsutskott samt ett bankutskott.
Av republikens president utnämnd ledande tjänsteman för Bankinspektionen 1922–1993.
Tjänsteman vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning. Från 1922 sorterade banmästarna under linjeförvaltningens bansektion.
Sektion vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning, vilken ansvarade för underhållet och bevakningen av banan och järnvägsbroar, anläggningen och vården av signal- och säkerhetsinrättningar och underhållet av byggnader inom sin region. Bansektionerna sorterade under allmänna banavdelningen vid Järnvägsstyrelsen och leddes av en baningenjör av första eller andra klass. Vid bansektionerna fanns också andra baningenjörer, biträdande ingenjörer, byggmästare, banmästare, banförmän, banvakter och trädgårdsmästare.
Byrå vid Järnvägsstyrelsens banavdelning som 1932 tog över konstruktiva banavdelningens uppgifter och tjänstemän. Byrån leddes av en byråchef och där fanns ett brobyggnadskontor, ett bangårdskontor, ett husbyggnadskontor och ett kontor för säkerhetsanordningar.
Tjänsteman vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning. Banvakten hade i uppgift att hålla uppsikt över en viss sträcka av en järnvägslinje. Från 1922 sorterade banmästarna under linjeförvaltningens bansektion.
Hänvisar till evakueringen av finska barn från Finland till Sverige, Norge och Danmark under vinterkriget och fortsättningskriget. Barntransporter förekom redan under vinterkriget 1939–1940 och sköttes av Nordiska Hjälpcentralen i Finland och Centrala Finlandshjälpen i Sverige. Kommittén för Finska Sommarbarn inledde i maj 1940 transporter av sjuka och undernärda barn för vård och rekreation under sommaren i Sverige. När fortsättningskriget bröt ut vid midsommartiden 1941 hade man hunnit föra över drygt 750 sommarbarn till Sverige och i augusti inleddes barntransporter av främst småbrukar- och arbetarbarn i krigszonen, senare i hela Finland. Under fortsättningskriget strävade man genom barnförflyttningen efter att underlätta återflyttningen till Karelen, lindra livsmedelsbristen och de nödlidandes situation. De förflyttade barnen kom delvis från de områden som drabbats värst under krigsoperationerna. Den svenska Kommittén för Finska Sommarbarn fick en mera officiell status och bytte namn till Hjälpkommittén för Finlands barn, medan förflyttningsverksamheten under fortsättningskriget i Finland organiserades av Barnförflyttningskommittén. Barnförflyttningen upphörde år 1946. Barntransporterna kom att beröra över 70 000 barn.
Från den 3 september 1941 kommitté under Socialministeriet, vilken ansvarade för att dra upp riktlinjerna för och koordinera en organiserad evakuering av finska krigsbarn till Sverige, Norge och Danmark, i samarbete med den svenska Hjälpkommittén för Finlands barn. Barnförflyttningskommittén övertog under fortsättningskriget det arbete som under vinterkriget skötts av Nordiska Hjälpcentralen. Den egentliga förflyttningen genomfördes av Barnförflyttningskommitténs byrå vid Socialministeriet, underkommittéerna och underbyråerna i länen samt lokalmyndigheterna, olika organisationer och upptagningshem. De sista barnförflyttningarna genomfördes 1946. Barnförflyttningskommittén upplöstes 1948 och dess medel och kvarvarande uppgifter övertogs av Kommittén för de från Sverige hemkomna barnens eftervård.
Byrå vid Socialministeriet som enligt Barnförflyttningskommitténs riktlinjer verkställde barnförflyttningen under fortsättningskriget. Byrån bestod av flera avdelningar och samarbetade med underkommittéerna i länen.
Kvinna som var utbildad och hade rätt att yrkesmässigt biträda vid förlossningar. Från 1711 skulle barnmorskorna övervakas av Collegium medicum. År 1711 fastslogs ett reglemente för Stockholms barnmorskor. Efter två års praktik och undervisning skulle de utexamineras i Collegium medicum och inskrivas i skrået. Från och med 1724 gällde detta alla rikets barnmorskor. Barnmorskorna övervakades från och med 1777 av stadsläkaren eller provinsialläkaren, från och med 1860 av Medicinalverket. År 1811 bestämdes att en person som ville bli barnmorska först skulle praktisera ett halvt år hos en auktoriserad barnmorska samt att alla barnmorskor skulle ha två praktikanter. År 1859 fastslogs att utbildningen skulle vara i två år och eleven skulle kunna läsa och skriva. Förutom förlossningskonst skulle en färdig barnmorska kunna slå åder, koppa, ge lavemang, sätta igel, vaccinera, ta tillvara och förvara vaccinationsämnet. Dessutom skulle hon känna igen symptomen på syfilis.
Rådgivning i barnvård och barnuppfostran, vilken organiserades av den kommunala vårdnämnden. Barnrådgivningen hade också i uppgift att informera kommunen och avhjälpa missförhållanden inom barnvård och barnuppfostran. Sedermera blev barnrådgivning en obligatorisk kommunal myndighet.
Delvis på lagstadgat statsstöd verkande allmänt sanatorium i Nastola för vård av bl.a. tuberkulospatienter. Sanatoriet förestods av en läkare och en underläkare.
Term inom undervisningsväsendet och socialvården. Från 1936 avsåg barnskydd de åtgärder som vidtogs av en kommunal vårdnämnd och dess barnskyddsnämnd för att skydda och vårda utsatta och föräldralösa barn samt ingripa mot barn som hade försummat sin skolplikt eller begått brott. Sedermera innefattar barnskyddet också stöd till familjerna i syfte att förbättra familjernas förutsättningar att ta hand om sina barn.
Uppfostringsanstalt som upprätthölls av staten, eller kommunal eller privat anstalt för omhändertagna barn, exempelvis barnhem, vars reglemente för verksamheten hade godkänts av Socialministeriet. Socialministeriet förordnade också den myndighet som skulle övervaka barnskyddsanstalten.
Underavdelning inom Skolstyrelsen som övervakade uppfostringsanstalterna, både statliga, privata och halvstatliga, samt vård- och utbildningsanstalterna för handikappade. Besluten fattades av överdirektören för skolstyrelsen och tre skolråd av vilka två representerade barnskyddet och en de handikappade, samt ett lagfaret skolråd. Barnskyddsbyrån hade föregåtts av Byrån för skyddsfostran vid Ecklesiastik- och undervisningsexpeditionen. Barnskyddet överfördes 1924 på Socialministeriets barnskyddsbyrå.
Underavdelning till Socialministeriets arbets- och välfärdsavdelning, senare välfärdsavdelningen, vilken grundades 1924 för att övervaka verkställigheten av barnskyddet och omhändertagande av barn i kommunerna. Barnskyddsbyrån övervakade också uppfostringsanstalterna samt vård- och utbildningsanstalterna för handikappade. Uppgifterna sköttes tidigare av Skolstyrelsens barnskyddsbyrå. Inspektionen förrättades av barnskyddsinspektörer och kvinnliga barnskyddsinspektörer. Från senare delen av 1930-talet leddes Barnskyddsbyrån av en barnskyddsöverinspektör.
Examen, inrättad 1930, i barnskyddsarbete, socialpolitik och socialrätt vid Samhälleliga högskolan. Avlagd examen efter ett års studier gav behörighet till tjänster på det sociala området men förutsattes inte vid kommunala tjänstetillsättningar förrän långt senare.
Från 1922 tjänsteman vid Socialministeriets välfärdsbyrå, senare barnskyddsbyrå, vilken informerade om lagstiftning som rörde barnskyddet och övervakade de myndigheter, skyddsövervakare, funktionärer och inrättningar som hanterade ärenden som anknöt till barnskyddet.
Enhet under kommunal vårdnämnd. Barnskyddsnämnder tillsattes vid behov av kommunal- eller stadsfullmäktige för att ansvara för omsorgen om minderåriga barn som hade blivit omhändertagna av kommunen. Efter 1937 förordnades barnskyddsnämnderna av Socialministeriet på kommunal- eller stadsfullmäktiges framställan och efter att vårdnämnden hade hörts. Barnskyddsnämnderna bestod av två medlemmar från vårdnämnden och två övriga, av vilka en skulle vara kvinna. Före 1923 hade barnskyddsnämnderna motsvarats av uppfostringsnämnder och efter 1950 ersattes de med socialnämndernas allmänna avdelning.
Tjänstebeteckning för byråchefen för Socialministeriets barnskyddsbyrå från senare delen av 1930-talet. Barnskyddsöverinspektören övervakade barnskyddsinspektörerna och utnämndes på statsrådets framställning av republikens president.
Benämning på en underavdelning till ett regemente eller en brigad. Bataljonen består vanligen av fyra kompanier. Under 1400- och 1500-talen betecknade bataljonen en obestämd mängd fotfolk som var ordnad i en sluten fyrkant. Under 1600-talet blev bataljonen en fastställd enhet av infanteriet. I Sverige infördes bataljonen under senare delen av 1600-talet och ersatte då skvadronen. Under karolinertiden bestod den svenska bataljonen av fyra kompanier med 150 man var.
Underofficer som tjänstgör vid infanteribataljonens expedition, med regementsadjutanten som närmaste överordnad chef.
Chef för större militär avdelning, som i strid opererar som en taktisk enhet (bataljon). Titeln användes ursprungligen för befälhavare för fotfolk men från senare delen av 1700-talet även för befälhavare för kavalleri- och flottbataljon. Bataljonskommendören är av majors- eller generalsrang.
Temporär avdelning inom Utrikesministeriet. Avdelningen grundades den 25 september 1944 för att sköta om att skyldigheterna i vapenstilleståndsavtalet förverkligades. Avdelningen leddes direkt av utrikesministern och var uppdelad i en diplomatisk byrå och en militärbyrå. Avdelningen avskaffades efter fredsfördraget i Paris 1947.
Utnämningsbrev, officiellt skriftligt dokument på utnämning till fast befattning inom statsförvaltningen, infört 1926. Befattningsbrev utfärdades för sådana tjänster eller befattningar som måste vara underkastade särskild kontroll och bestämmanderätt från statens sida, till exempel högre tjänster inom polisen och tjänster vid Finlands Bank.
Organiserad verksamhet som syftar till att skydda befolkningen samt statens, kommunernas och enskildas egendom mot fientlig verksamhet och att begränsa verkningarna av sådan verksamhet. Enligt lagen om befolkningsskydd, som stiftades den 30 oktober 1939, organiserades befolkningsskyddet under Ministeriet för inrikesärenden men underställdes i fall av krig försvarsmakten. Enligt lagen skulle både staten, kommunen och enskilda inrättningar, bolag, fastighetsägare och medborgare samt sammanslutningar dra försorg om de åtgärder som avsåg personskydd och skydd för egendom. Statsrådet fastställde en allmän plan för befolkningsskyddet, vari man bestämde de orter som skulle skyddas. Verkställandet av befolkningsskyddet tillkom en förvaltningsapparatur som bestod av avdelningen för befolkningsskyddsärenden, länsstyrelsen och befolkningsskyddsinspektörer. Befolkningsskyddet indelades i allmänna befolkningsskyddet, skyddet för ämbetsverk och inrättningar samt det personliga befolkningsskyddet.
Tjänst som inrättades 1939. Befolkningsskyddschefen ledde avdelningen för befolkningsskyddsärendena inom Ministeriet för inrikesärenden.
Till länsstyrelsen hörande tjänst som inrättades 1939. Inspektören ledde befolkningsskyddsverksamheten inom länet tillsammans med en biträdande befolkningsskyddsinspektör.
Enligt lagen om befolkningsskydd 1939 kunde kommunen tillsätta en befolkningsskyddsnämnd för att sköta de kommunala befolkningsskyddsuppgifterna. Till nämndens uppgifter hörde att tillsammans med representanter för industriella och andra inrättningar uppgöra en befolkningsskyddsordning.
Benämning på en allmän plan för organiseringen av kommunens befolkningsskydd. I planen skulle framkomma skyddsåtgärderna, kostnadskalkyler samt kostnadernas fördelning. Befolkningsskyddsordningen sammanställdes av kommunens befolkningsskyddsnämnd tillsammans med industriella inrättningar och godkändes av kommunfullmäktige och länsstyrelsen.
Utrymme som skulle skydda invånarna mot byggnadsras, skärvor från bomber och verkningar av lufttryck och gaser. Enligt lagen ”om de befolkningsskyddsåtgärder, som ankomma å enskilda, och kostnaderna för desamma” från den 30 oktober 1939 skulle ett befolkningsskydd inredas i alla minst två våningar omfattande stenhus, som inrymde åtminstone 20 bostads- eller affärsrum. Skyddsrummet skulle byggas i huset eller i närheten. De delades in i fyra kategorier: bombsäkert skyddsrum, lättbyggt skyddsrum, tillfälligt skyddsrum och splitterskydd.
Dels benämning på en legationschef av lägre rang, inte ackrediterad hos statschefen utan hos utrikesministern (ch. en pied), dels beteckning på beskickningstjänsteman som leder beskickningen i beskickningschefens frånvaro (Ch. ad interim).
Militär som innehar kommando över större enhet, fartyg eller fästning.
Ledde Finlands krigsmakt och ansvarade för krigsmaktens militära försvarsberedskap. Befälhavarposten inrättades 1918 då överbefälskapet övertogs av krigsministern och den tidigare överbefälhavarposten ändrades till Befälhavare för krigsmakten. Befälhavarposten var först underställd krigsministern och från och med 1919 republikens president. Gällande krigsmaktens ledning biträddes befälhavaren av generalstaben och Försvarsministeriets avdelningar och byråer. På grund av omorganiseringen av högsta ledningen under andra världskriget blev Befälhavaren för krigsmakten Kommendör för krigsmakten.
Chef för skyddskårsorganisationen, ledde dess verksamhet tillsammans med skyddskårernas huvudstab. Befälhavaren för skyddskårerna var underställd Överbefälhavaren för Finlands krigsmakt. Fram till 1927 benämndes tjänsten som Överbefälhavaren för skyddskårerna och efter en ändring från den 10 januari 1941 Kommendören för skyddskårerna.
Fristående byrå inom Försvarsministeriet. Befästningsbyrån ansvarade för planering, övervakning och underhåll av landfästningar och till dem hörande anläggningar.
Under 1700-talet fastställt understöd ur nådårsfonden för i tjänsten avlidna tjänstemäns sterbhus. Storleken var vanligen ett halvt års lön. Begravningshjälpen utgick i flera former ännu på 1900-talet.
Byrå vid Försvarsministeriets intendenturavdelning. Fram till 1921 gick byrån under namnet Utrustningsbyrån eller Beklädnads- och utrustningsbyrån.
Regentens, presidentens, tidvis också (en del av) regeringens ensamrätt att efterskänka eller mildra domar som vunnit laga kraft. Benådning förutsatte ansökan av den dömde eller annan person som talade i dennes sak. Benådning formulerades i beslutet som ”av gunst och nåd”. I brottmål varierade ansvarsfördelningen mellan hovrätterna och Kgl. Maj:t i praktiken länge, trots att Kgl. Maj:t hade ensamrätt att benåda till livet allt sedan rättegångsordningen 1615.
Medel för att undanröja alla eller vissa menliga följder av en i lagen straffbelagd handling, vanligen ett eftergivande eller mildrande av ett straff som vunnit laga kraft. Från 1719 användes begreppet också om rätten att upphöja till adligt stånd. Benådningsrätt tillkom den svenska monarken efter 1615, den ryska monarken i Gamla Finland (1723–1809) och under autonoma tiden till 1917, under svenska tiden 1727–1772 i viss mån också ständerna. Sedan 1918 har republikens president benådningsrätt.
Befattning vid Geologiska forskningsanstalten.
Tekniskt bildad person som undersökte malmer och metaller. Bergsproberare förekom i finska bergsstaten 1855–1918, även som tjänsteman vid Myntverket med beteckningen mynt- och bergsproberare.
Ämbetstitel för ledamot av Bergskollegium efter 1713, av högre rang än en fackkunnig bergsassessor, i Finland sedan autonoma tiden titel utan motsvarande ämbete som förlänas åt en mansperson med förtjänster inom bergshanteringen, senare också inom industrin eller industriförvaltningen.
Regeringens årliga rapport till riksdagen.
Granskning av de värnpliktiga. Enligt den provisoriska värnpliktslagen för Finland 1919 verkställdes uppbådet för besiktningen av värnpliktiga årligen under februari månad. Besiktningen genomfördes besiktningsområdesvis på ett gemensamt samlingsställe.
Av statsrådets förordnad och kommunvis genomförd granskning av hästar och fordon som vid mobilisering skulle överlåtas till krigsmaktens behov. Besiktningen kunde företas med fyra års intervaller men fick inte verkställas under sånings- och skördetid.
Av Försvarsministeriet förordnade läkare som tjänstgjorde vid uppbådstillfällen.
Av landshövdingen utsedd person vars uppgift var att granska de hästar och fordon som i kommunerna inställts till besiktning. Besiktningsmännen utsågs för fyra år i sänder och de fick en av statsrådet fastställd ersättning.
Den nämnd i församlingen som förrättade ekonomisk besiktning av boställena för att till exempel utreda användningen av jordbruks- och skogsmarker samt behovet av nyinvesteringar och reparationer. Besiktningsnämnder fanns efter 1922 endast för prästboställena.
Den lägsta regionala nivån inom uppbådsväsendet i Finland. Besiktningsområdet utgjordes vanligen av en kommun. Större kommuner kunde dock delas i två områden medan mindre kunde slås samman.
Lägga skatt på, eller ta skatt av, någon eller något.
Från och med 1920 tjänsteman vid Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena som hade i uppgift att övervaka tillämpningen av lagen om inkomst- och förmögenhetsskatt.
Myndighets rätt att lägga skatt på varor och tjänster. Myndigheten har rätt att besluta hur den ska samla in de inkomster som behövs för att täcka behoven inom myndighetens förvaltningsområde.
Betyg, skriftligt intyg, pass. I militära sammanhang uppgifter om en truppstyrkas storlek och sammansättning (samlings-, styrke-, dag-, vecko- och månadsbesked).
En suverän stats diplomatiska representation hos en annan suverän stat. Även en benämning på den lokal där permanenta sändebud har sin ämbetsverksamhet. Ambassad och legation är beskickningar. Vid Wienkongressen 1815 fastslogs fyra beskickningsklasser för sändebuden: ambassadör, envoyé/minister, ministerresident och chargé d’affaires. I Wienkonventionen från 1961 jämställdes de två mellersta klasserna envoyé/minister och ministerresident, medan de flesta beskickningar i praktiken klassades som ambassader. Beskickningarnas personal består av legationsråd, legationssekreterare, militärattachéer, marinattachéer och andra attachéer. Tidigare förekom även legationspredikant, auditör och dragoman.
Myndighet (beskickning/legation eller konsulat) som representerar Finland utomlands i en eller flera andra stater, förmedlar kontakter och information mellan Finland och stationslandet samt tilllvaratar Finlands och dess medborgares intressen och rättigheter. I motsats till vissa länder som har en separat diplomatisk och konsulär tjänst utgör utrikesförvaltningen i Finland en helhet med gemensamma tjänstemän, utbildning och karriärgång, som omfattar beskickningar och ministerium.
Allmän domstols avgörande i tvistemål. Numera används termen huvudsakligen om förvaltningsdomstolarnas och vissa specialdomstolars avgöranden. Termen används också om en allmän domstols avgörande i ett ansökningsärende eller om ett avgörande i saker som inte är det huvudsakliga målet.
Föreskrift, stadgande.
Ordinarie rättsmedel för sökande av ändring i en domstols eller förvaltningsmyndighets avgörande som inte gällde själva huvudfrågan (domen), utan förfarandet. Motsats: vad eller revision. Begreppet används också om den handling med vilken dylik ändring söks, ofta kallad besvärsinlaga, besvärsskrift. Ändring kunde sökas i högsta besvärsinstans hos Kgl. Maj:t, respektive Justitiedepartementet, i Gamla Finland hos Dirigerande senaten.
Handling för sökande av ändring i ett ärende som inte vunnit laga kraft i domstol eller förvaltningsmyndighet.
Tid inom vilken besvär skall anföras eller ändring sökas, under svenska tiden kallad vadetid.
Ämbetsverk i det röda Finland under finska inbördeskriget 1918, motsvarade statskontoret. Eftersom en stor del av den gamla tjänstemannakåren vägrade samarbeta med de revolutionära var regeringen i det röda Finland tvungen att skapa ersättande organ för de centrala ämbetsverken.
Rapport från något av riksdagens utskott. Betänkandet innehåller vanligen ett motiverat förslag till hur riksdagen ska besluta i ett ärende. Det kan också vara en rapport som innehåller ett förslag från någon av statsrådet till utredning eller kommitté.
Del av ett forstrevir som förestods av en forstuppsyningsman.
Beteckning för manskap som fullgör sin värnplikt.
Utrustning för en beväring.
Boksamling i enskild eller offentlig miljö. Det förekommer privata, allmänt finansierade, universitets- och forskningsbibliotek. Allmänna bibliotek är tillgängliga för allmänheten och tillåter ofta boklån utan avgift. I Finland började staten stöda biblioteksväsendet från 1921 genom att inrätta en bibliotekskommission. År 1929 trädde en lag om folkbibliotek i kraft.
Ursprungligen titel för person som har vård om ett offentligt eller enskilt bibliotek. Som tjänstebeteckning känd sedan 1692, då Antikvitetsarkivet inrättades. Endast en bibliotekarie fanns upptagen på Kanslikollegiums stat år 1729. Tjänsten förekom tidigt också vid vissa universitet. Ifall böcker lånades ut från biblioteket användes ofta tjänstebeteckningen lånebibliotekarie. Sedan 1800-talet om en ordinarie tjänsteman vid bibliotek som ofta är bibliotekets föreståndare eller chef, också en titel för tjänsteman under bibliotekets högsta chef.
Tjänsteman av lägre grad eller extra ordinarie tjänsteman vid ett offentligt eller enskilt bibliotek.
Tjänsteman vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning. Från 1922 sorterade biljettförsäljarna under linjeförvaltningens trafiksektion.
Sedan 1531 den högsta kyrkliga ledaren för ett stift inom den evangelisk-lutherska kyrkan. Jämfört med den katolska tiden minskade biskoparnas inkomster och biskopsgårdarna drogs in till kronan. Under en period på 1500-talet kallades ledarna för mindre nybildade stift för ordinarius och under stormaktstiden (1611–1721) för superintendenter. Biskopen dömde tillsammans med konsistoriet i frågor som gällde äktenskap, hade i kyrkliga mål en vidsträckt domsrätt över lekmän och i disciplinära mål över prästerskapet. I 1686 års kyrkolag minskades biskopens domsrätt speciellt i världsliga frågor. År 1731 minskade biskopens inflytande vid utnämningen av kyrkoherdar. Han fick endast komma med förslag, medan församlingen skulle välja. Biskopen var ordförande för domkapitlet, medlem i biskopsmötet och kyrkomötet. Han utförde biskopsvisitationer i församlingarna, vigde präster (och lektorer), installerade ordinarie präster i sina tjänster samt invigde kyrkor och kapell. Fram till år 2000 förordnades biskopen till ämbetet av statsöverhuvudet. År 1950 fanns i Finland sex biskopar, en fältbiskop och en ärkebiskop.
Benämning inom den ortodoxa kyrkan för innehavare av den högsta prästerliga graden som var den andliga och administrativa styresmannen i ett biskopsstift. Det ortodoxa kyrkosamfundet i Finland fick en egen biskop 1892 genom inrättandet av ett biskopsstift i storfurstendömet. Den ortodoxa biskopen i det finska biskopsstiftet hade ärkebiskops värdighet. Se biskopsvikarie.
De tre präster som hade fått mest röster i biskopsvalet. Domkapitlet föreslog att regenten skulle välja en av de tre till biskop för stiftet. Beteckningen blev allmän redan på 1700-talet men förekom inte i författningarna förrän efter 1950-talet.
Biskoparna jämte ärkebiskopen som ett beredande, beslutsfattande och verkställande organ, biskopsmöte.
Officiell benämning inom den ortodoxa kyrkan i Finland från och med 1925 på det organ som består av biskoparna i kyrkosamfundet för beslutsfattande i ärenden som främst är av dogmatisk-kanonisk natur. I vissa situationer kan, då detta för vinnande av fulltalighet är nödigt, en eller flera biskopar från annat ortodoxt kyrkosamfund förordnas att fungera som adjungerande ledamöter. Enligt förordningen från 1925 behandlade och avgjorde biskopskonferensen i främsta rummet ärenden av dogmatisk och kanonisk natur.
Till biskopsstol hörande huvudkyrka; domkyrka, katedral.
Sammankomst av biskopar som omnämndes redan på 1500-talet. I Finland förekom inofficiella sammankomster mellan biskoparna i slutet på 1800-talet. Biskopsmötet fick en officiell status 1908 då det blev ett beslutande organ. Det bestod då av den evangelisk-lutherska kyrkans ärkebiskop, biskoparna och en assessor från varje stift, från 1944 också fältbiskopen. Biskopsmötet besluter i trosfrågor, förkunnelse och verksamhet samt i frågor angående stiftens förvaltning och skötsel. Det har dock inte myndighet över domkapitlen. Biskopsmötet ger förslag och utlåtanden till kyrkomötet, sedan 1944 också till Kyrkostyrelsen och det förstärkta biskopsmötet, för vilket biskopsmötet fungerar som ett beredande organ. Det övervakar också kyrkomöteskassan. Biskopsmötet sammanträder vanligtvis två gånger årligen. Mötets egna medlemmar, kyrkomötet, domkapitlen, Kyrkostyrelsen och kyrkans avtalsdelegation har initiativrätt till biskopsmötet.
Inofficiell benämning på den finska ortodoxa kyrkans biskopskonferens.
Specialenhet vid kyrkostyrelsen som bereder biskopsmötets framställningar och utlåtanden till kyrkomötet och kyrkostyrelsen samt rekommendationer till domkapitlen. Kansliet verkar direkt under kyrkostyrelsens kanslichef. En kanslifunktion förekom redan på 1500-talet, ofta i anslutning till ett pågående biskopsmöte.
Inom den ortodoxa ryska kyrkan benämning på av en biskop administrerat territorium, tidvis endast på metropolit- och ärkebiskopsstift. Fr.o.m. 1764 indelades biskopsstiften i tre klasser. Den ortodoxa kyrkan i Gamla Finland hörde till 1764 till Novgorodska biskopsstiftet, därefter till S:t Petersburgska stiftet. I Finland inrättades ett ortodoxt biskopsstift 1892, och under självständighetstiden har nya ortodoxa biskopsstift inrättats.
Från och med medeltiden till 1500-talet beteckning för biskopsstol, både den utsmyckade stolen i koret och själva ämbetet, från 1612 också benämning på biskopsbostället (biskopshus, biskopsgård) och från 1700-talet den stad eller ort där biskop residerar: stiftsstad, biskopsstad, biskopsresidens.
Protokollfört val av biskop, som enligt kyrkoordningen 1571 och kyrkolagen 1686 och 1869 skulle förrättas i två steg. Först hölls en sluten omröstning i det berörda stiftets konsistorium, senare domkapitel, och i en av stiftets kyrkor där stiftets alla ordinarie präster (prost, kyrkoherde, kaplan) hade samlats på valdagen. Varje präst nämnde tre biskopskandidater på sin valsedel. Därefter valde regenten till biskop den av de tre präster i biskopsförslaget som hade fått mest röster i valet. Valproceduren förnyades först 2000. Valet skulle efter 1759 förrättas inom sex månader efter att ämbetet hade blivit ledigt. Detta stipulerades inte längre i kyrkolagen 1869.
Benämning inom den ortodoxa kyrkan på stiftsbiskops biträde som erhållit biskopsvigning. Innan Finland blev ett ortodoxt biskopsstift hörde det ortodoxa kyrkosamfundet i Finland till ansvarsområdet för en av biskopsvikarierna i S:t Petersburgska biskopsstiftet. Biskopsvikarier har även funnits i de ortodoxa biskopsstiften i Finland under den autonoma tiden och självständighetstiden.
Inom den evangelisk-lutherska kyrkan övervakningsbesök i församling vilket företogs av biskopen eller av kontraktsprosten på biskopens uppdrag. Genom visitationen verkställde biskopen sitt ämbetes tillsynsuppgift över församlingarnas verksamhet, förvaltning och ekonomi. Biskopsvisitationerna reglerades i kyrkolagen 1686 och 1869. I Gamla Finland förrättades visitationerna av kontraktsprostarna.
Inom evangelisk-lutherska kyrkan av konsistorienotarien, från 1869 stiftnotarien, fört protokoll över en biskopsvisitation, reglerat sedan kyrkolagen 1686. Protokollet innehåller uppgifter om granskningen av församlingen, dess dokument och förvaltning samt de brister som blivit påtalade. Prästerskapet har rätt att få sin förklaring till bristerna intagna i protokollet.
Biskopsämbete och den värdighet och rang som dylikt ämbete medför.
Det ämbete en biskop innehar inom ett visst geografiskt område och den myndighet han genom detta ämbete utövar.
Vara till hjälp, biträda, underrätta och handleda; vanlig beteckning på biträdandet vid till exempel överordnad ämbetsmans visitationsresa i underordnad ämbetsmans ansvarsdistrikt.
Konsulaten var skyldiga att bistå sjömän på finländska fartyg och andra finländare i nöd.
Tjänsteman i ett av Forststyrelsens forstrevir, underlydande revirforstmästaren eller revirförvaltaren.
Tjänst som inrättades vid Kolonisationsstyrelsen 1919 för att under ledning och i samverkan med ett kolonisationsråd sköta ärenden som angick kolonisationsverksamheten på privatägda marker. Tjänsteinnehavaren skulle ha en juridisk examen som berättigade till domaruppdrag.
Tjänsteman vid yrkesinspektionen, vilken direkt under yrkesöverinspektören eller den kvinnliga biträdande yrkesöverinspektören övervakade arbetarskyddet inom ett visst yrkesinspektionsdistrikt. Biträdande yrkesinspektörer fanns av högre eller lägre löneklass och de ersatte arbetarassistenterna.
Skola för blinda. Den första skolan för synskadade på svenska grundades 1865 i Helsingfors. Senare blev den finskspråkig med en provisorisk svensk avdelning. Den första finskspråkiga blindskolan inledde sin verksamhet i Kuopio 1870. Blindskolorna var internatskolor. Vid sidan av folkskoleundervisning och yrkesutbildning ingick därför sådan fostran som traditionellt låg på hemmens ansvar. Från 1892 fanns en förordning om att staten skulle överta undervisningen för döva och blinda. Blindskolornas verksamhet övervakades av Överstyrelsen för skolväsendet, senare Skolstyrelsen.
Tjänsteman som förde räkenskapsböcker i ett ämbetsverk. Tjänsten omnämns redan på 1600-talet också som en benämning på landskamreren. År 1897 fanns bokhållare vid Helsingfors stads trafikkontor och vattenledningskontor.
Verksamhet(en) eller konst(en) att föra räkenskapsböcker efter visst system.
Hopsummering av tillgångar och skulder samt vinster och förluster av bokförda affärer. Bokslut över statens finanser verkställdes årligen av kammarrevisionen 1719–1799, därförinnan av Kammarkollegium. Efter 1809 verkställdes de av senatens ekonomidepartement och efter 1918 av Statskontoret.
Sätt att bereda betänketid och tillfälle till prövning av ett ärende innan det avgörs. Handlingarna i saken kringsändes till medlemmarna (i kollegiala ämbetsverk) eller lämnades på bordet i det rum där sammanträdet hölls.
En persons åtagande att fullgöra en annans förbindelse ifall den senare inte själv uppfyller densamma.
Person som gått i borgen för någon och åtagit sig att fullgöra en annans förskrivning, i händelse den senare inte själv kan uppfylla densamma.
Borgmästare var från och med tidig medeltid enligt tyskt mönster benämning på ordförandena för rådet i stad med stadsprivilegier. Stadganden om dem ingick i Magnus Erikssons stadslag från mitten av 1300-talet. Från att ha varit borgerskapets företrädare förvandlades borgmästarna från och med ca 1620 till kronans företrädare genom att statsmakten började utnämna kungliga borgmästare. I städer med två borgmästare presiderade den ena i rådstugurätten och hade från och med senare hälften av 1600-talet benämningen justitieborgmästare. Den andra ansvarade vanligen med benämningen politi(e)borgmästare för de övriga ärendena i magistraten. Sedan rådstuvurätten och magistraten på 1800-talet skilts organisatoriskt från varandra presiderade justitieborgmästaren i rådstuvurätten och politieborgmästaren i magistraten. Denna ordning hade bestånd ända in på andra hälften av 1900-talet.
Under medeltiden innehavare av ordförandepost i en stads råd. Säkra belägg återfinns i Stockholm 1323 och Åbo 1324. Borgmästarvalen skedde inom rådskretsen. I vissa städer hade menigheten förslagsrätt. I praktiken utsågs borgmästaren på livstid fastän han kunde avgå eller avsättas. Hans viktigaste uppgift var ordförandeskapet i stadsdomstolen, ur vilka övriga befogenheter utvecklade sig. Ursprungligen arbetade rådet och borgmästaren under en kunglig fogde. Under senmedeltiden stärktes borgmästarens ställning medan fogden försvann. Från 1610 och särskilt efter 1650 blev borgmästaren en stads högste ledare med ansvar för stadens förvaltning och judiciella funktioner. Borgmästaren var ordförande för stadens magistrat och rådstugurätt. I Ryssland var borgmästartiteln från 1699 förknippad med ordförande eller ledande tjänsteman i magistrat, från 1775 med huvudsakligen dömande uppgifter. I städerna i Gamla Finland fanns en borgmästare av svensk typ från 1720-talet till 1811 med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797. Borgmästarämbetena i Gamla Finland var under denna period av rysk typ, i varje stad fanns då två borgmästare. Under autonomin förrättades borgmästarvalen av rådstugan. Från 1927 förrättades borgmästarvalet av stadsfullmäktige. Av de tre kandidater som fått det högsta antalet röster utnämndes en till borgmästare av högsta domstolen.
Borgmästarvikarie.
Under 1700–1800-talet benämning på tjänstebostad för personal vid kronans slott och hus, samt över- och underbefäl på garnisonsorter och tjänstemän vid fängelser med flera inrättningar med fast kosthåll. Sedan 1892 används termen också om åt församlingspräst förordnad tjänstebostad.
Byrå som lydde under Krigsministeriets ingenjörsdepartement.
Kommunal tjänsteman med uppgift att utöva tillsyn över bostädernas skick.
Ämbetsområde för boställsinspektör.
Tjänsteman med jord- och skogsbruksutbildning, vilken lydde under länsstyrelsen och Kammarexpeditionen. Boställsinspektören hade uppsikt över kungsgårdar, prebendehemman samt militie- och civilstatens boställen i ett boställsinspektionsdistrikt, särskilt över deras hushållning. Boställsinspektören biträddes av boställsuppsyningsmän och tillsattes på guvernörens förslag av Senatens ekonomiedepartement. År 1919 underställdes boställsinspektörerna Kolonisationsstyrelsen, som samtidigt övertog kontrollen över statens boställen. Boställsinspektörtjänsten drogs in 1932.
Den kassa som vid prästerskapets lönereform 1922 bildades i församlingarna för att finansiera prästboställenas nybyggnation och reparationer. Boställskassan förvaltades av kyrkvärden under kyrkorådets uppsikt.
Nämnd i en evangelisk-luthersk församling som ansvarade för förvaltningen av de nya tjänsteboställen som uppkom i samband med prästerskapets lönereform 1922. Boställsnämnden förrättade årlig granskning av boställena för beslut om nödvändiga nybyggnationer och reparationer, och övervakade utarrenderade kyrkojordar samt indrev arrendeavgifterna. En boställsnämnd skulle finnas i varje församling som inte hade en kyrkoförvaltningsnämnd. Den bestod av tre eller högst fem medlemmar, som på landsbygden skulle vara kompetenta i jordbruk och lanthushållning, i stad erfarna entreprenörer inom byggnadsbranchen. Nämnden valdes av kyrkostämman på fyra år.
Statlig nämnd som efter 1918 och särskilt efter 1922 administrerade inlösningen och utarrenderingen av statens boställen: sätes- och ladugårdar, militie- och civilstatens boställen, prebende- hospitals- och bohemman samt donationsstommar och deras skogsmarker. Nämnden verkade under Lantbruksministeriet och i nära samarbete med Kolonisationsstyrelsen.
Räntefritt lån som beviljades av statsmedlen åt värnpliktig och hans hustru eller hans trolovade för grundandet av ett eget hem. Kravet för lånet var bl.a. finskt medborgarskap och att den värnpliktige efter vinterkrigets utbrott stått i försvarsmaktens tjänst i minst ett års tid. Lånet skulle återbetalas inom fem år men amorteringsbetalningen inställdes för tolv månader varje gång ett barn fötts i äktenskapet mellan låntagarna. Bosättningslånet skulle sökas före utgången av 1946. Lånet beviljades av en bosättningskommission vid Socialministeriet.
Kommission vid Socialministeriet som beviljade bosättningslån åt värnpliktiga och deras hustrur. Kommissionen bildades i november 1944 och bestod av en ordförande och en som viceordförande fungerande ledamot, som valdes av socialministern. De övriga tre ledamöterna valdes på på basis av förslag från Försvarsministeriet, postsparbankens styrelse och Väestöliitto r.y.
Ämbetsverk i det röda Finland under finska inbördeskriget 1918. Bosättningsrådet motsvarade bosättningsstyrelsen. Medan en stor del av den gamla tjänstemannakåren vägrade samarbeta med de revolutionära var regeringen i det röda Finland tvungen att skapa ersättande organ för de centrala ämbetsverken.
Förteckning över ett dödsbos tillgångar och skulder för skattläggningen. Begreppet används också om den juridiska förrättningen då förteckning upprättas för arvskifte. Själva handlingen kallades ursprungligen bouppteckningsinstrument eller uppteckningsinstrument, sedermera bouppteckning eller bouppteckningsprotokoll.
Lägre brandbefäl i städer. Brandmästaren skulle mot ersättning driva in brandskatt, förrätta brandsyner, verka för stadens brandsäkerhet och vid eldsvåda leda släckningsarbetet. Senare var brandmästaren befälhavare för en brandkår. Professionella brandkårer började förekomma på 1860-talet i Finland.
Av domkapitel förd bok över alla utgående brev och förordnanden. Brevboken infördes med kyrkolagen 1869.
Postfunktionär som bar ut posten till enskilda hushåll, till skillnad från postförarna som avlämnade posten på postkontoret där adressaterna kunde avhämta den, sedermera kallat postbox. Brevbärare stadgades under svenska tiden 1636–1643 för adeln, från 1707 och under autonoma tiden 1858 för gemene man mot en avgift, senare gratis. Från 1881 var brevbärare det samma som postiljon.
Uppföljningsregister över korrespondens mellan olika myndigheter.
Befattning inom Finlands försvarsmakt vid Inspektörens för de tekniska truppernans byrå. Brevduvor förekom inom den finska armén under 1920- och 1930-talet.
Term som under 1500- och 1600-talet betecknade infanteriets stridsformeringar, men som senare användes för tillfälliga enheter med kapacitet att utföra självständiga krigsoperationer. Brigadens styrka kan variera stort, men är vanligen mellan 3 000 och 7 000 man. Brigaderna består av infanteribataljoner samt understödande enheter från olika vapenslag. I den finska armén blev brigaderna efter vinterkriget en viktig del av den fredstida arméns nya organisation. Brigaderna, vars antal uppgick till 13 och bestod av två bataljoner, en artillerisektion, ett signalkompani, och ett kanonkompani, hade vid mobilisering till uppgift att skydda uppställningen av fältarmén.
Rättegångsmål, där käranden eller åklagaren yrkar straff åt person som begått straffbar gärning.
Av hovrättsfiskalen årligen förd förteckning över underrätternas till hovrätten underställda brottmål, stadgad under svenska tiden 1754, under autonoma tiden 1834. Förteckningen inleds med oavgjorda mål från föregående kalenderår, varefter följer rättsfallen i den ordning de inkommit. Den avslutas med ett alfabetiskt register över åtalade. Brottmålsdesignationen kallas efter 1910 enbart ”designation”.
Av domare upprättad förteckning över dömda personer i häradsrätt eller i stadens kämnärs- och rådstugurätt. Brottmålslängden innefattar uppgifter om förbrytarens namn, stånd eller karaktär, samt brottet och domen. För tjänstehjon och inhysingar angavs också namnet på det hemman där de senast hade haft tjänst. Brottmålslängden sändes halvårsvis till vederbörande hovrätt för kontroll och till kyrkoherden som förde in brottmålet i kyrkböckerna för framtida flyttnings- och frejdebevis.
Av luthersk församlingspräst förd förteckning över dem som varit anklagade för brott eller förseelse i världslig rätt, med uppgifter om huruvida de hade blivit befriade eller fällda. En av elva böcker (längder) som enligt kyrkolagen 1869 måste föras i varje församling och vilka sammantagna bildade kyrkboken eller kyrkans huvudbok. Brottmålslängden avskaffades 1969.
Samlande beteckning för anställda vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning, i synnerhet för järnvägspersonal av högre tjänstegrad.
Förslag till inkomster och utgifter under en viss, inkommande period (vanligen ett år) för till exempel en stat, en kommun eller en offentlig inrättning.
Regeringens årliga förslag till statsbudget sedan självständighetstiden. I propositionen ingår en plan för statens finansiering och en redovisning av regeringens övergripande mål med budgeten. Budgetpropositionen innehåller också beräkningar av statens utgifter och inkomster samt ett förslag till hur pengarna ska fördelas enligt olika ändamål.
Kontor inom renhållningsverket i en stad som koordinerade stadens och de privata entreprenörernas tömning av gårdarnas latriner, dynghögar och annat avfall. Avgiften fastslogs efter antalet personer i hushållet. Avfallet fördes till stadens allmänna dynghög för att sedan säljas som gödsel till den omgivande landsbygden, en central inkomstkälla för renhållningsverket till 1921. Budningskontoret sorterade i Helsingfors under byggnadskontoret som först från 1901 (i praktiken 1904) fick överansvaret för stadens renhållning samt i uppgift att övervaka den privata avfallshanteringen och att de mellan gårdsägare och stadens renhållningsverk ingångna kontrakten om regelbunden avfallshämtning fungerade. Kontrakten uppgick år 1905 till endast 56 av stadens 1 600 gårdar. Privata entreprenörer skötte vanligen avhallshanteringen tills kommunalt monopol infördes 1927.
Offentligt kungjort beslut som tagits under en sammankomst av överhetspersoner och borgare. Termen användes också om den plats varifrån kungörelsen skedde, ofta ett fönster eller en altan på rådhuset.
by
Benämning för en bebyggelseenhet, bestående av mera än ett hemman, som ensam eller tillsammans med några andra likadana enheter bildade en ägogemenskap, en samfällighet, vars marker i regel avgränsades från andra samfälligheter genom uppgångna rår. I kronans räkenskaper fr.o.m. 1500-talet uppträder byarna med eget särskiljande namn. Förvaltningsmässigt betraktades även enstaka hemman som byar.
Sammanslutning som bestod av hemmansägarna eller invånarna i en by på landsbygden. Byalaget administrerade allmänningar, skiftade fiskevatten och skötte gemensamma arbeten som uppförandet av kommunala byggnader eller prästbord.
Sammankomst av byamännen i en by för beslutande om gemensamma angelägenheter.
Den minsta regionala enheten inom skyddskårsorganisationen. Byavdelningar grundades speciellt i kommuner med långa avstånd mellan byarna. En byavdelning hade ingen officiell status inom skyddskårsorganisationen.
Tjänsteman vid militär (från 1869 civil) ingenjörskår som ansvarade för byggnadsarbetena inom väg- och vattenkommunikationerna, till exempel vid Saima och Pielinens kanaler. Byggmästare fanns också vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning. Från 1922 sorterade dessa byggmästare under linjeförvaltningens bansektion.
Från 1936 avdelning vid Byggnadsstyrelsen. Till byggnadsavdelningens uppgifter hörde att granska och utföra sådana arbetsbeskrivningar och kostnadsförslag som tillhörde nybyggnads-, samt ändrings- och reparationsprojekt. Byggnadsavdelningen ansvarade också för den högsta ledningen och tillsynen över vården av byggnader som lydde under statens byggnadsförvaltning. Avdelningen leddes av en överingenjör, med biträde av byråarkitekt, maskiningenjör, biträdande maskiningenjör och elektrotekniker. Från 1944 bar avdelningschefen titeln byggnadsråd.
Från 1922 avdelning vid Järnvägsstyrelsen. Tidigare hade Överstyrelsens avdelning för statens järnvägsbyggnader vid Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna ansvarat för järnvägsbygget. Till den nyinrättade byggnadsavdelningens uppgifter hörde att undersöka och anlägga nya statsbanor samt att utföra större ny-, till- och ombyggnader vid de trafikerade banorna. Vid avdelningen fanns en järnvägsbyggnadsbyrå och en nybyggnadsbyrå. Byggnadsavdelningen ersattes 1932 av järnvägsbyggnadsavdelningen.
År 1936 delades landet in i byggnadsdistrikt för att övervaka och sköta statens regionala byggnadsförvaltning. Byggnadsdistrikten lydde under Byggnadsstyrelsen och i varje distrikt fanns ett distriktskontor som leddes av en distriktsarkitekt.
Lokalt kontor som gav rådgivning och handledning, beviljade tillstånd och övervakade byggnadsverksamheten i en stad eller kommun.
Den förvaltningsenhet i en stad vilken skötte byggnadsverksamhet och stadsplanering. I Helsingfors leddes verksamheten 1897 av stadsingenjören biträdd av en arbetschef, en geodet, en stadsträdgårdsmästare och en materialbokhållare.
Samling av föreskrifter upprättade för ett samhälle i avseende att reglera dess byggnadsväsende.
Från 1944 tjänstetitel för avdelningschef och medlem av kollegiet vid Byggnadsstyrelsen, kunde även förekomma som högre tjänsteman vid Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena. Byggnadsråd var också en honorärtitel som förlänades av republikens president åt välmeriterade personer inom arkitektur- och byggnadsbranschen.
Allmogens skyldighet att delta i myndigheternas och kyrkans byggnadsverksamhet samt i underhållet av deras byggnader.
Kollegialt ämbetsverk under Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena vilket 1936 ersatte Överstyrelsen för allmänna byggnaderna. Byggnadsstyrelsens kollegium leddes av en generaldirektör med biträde av avdelningscheferna som från 1944 hade tjänstetiteln byggnadsråd. Vid Byggnadsstyrelsen fanns en projekteringsavdelning och en byggnadsavdelning, från 1944 även en stadsplaneavdelning, samt ett kansli och en räkenskapsbyrå. Den regionala byggnadsförvaltningen sköttes under Byggnadsstyrelsens ledning inom ramen för byggnadsdistrikt.
Från 1936 kansli vid Byggnadsstyrelsen. Till kansliets uppgifter hörde lagutnämningsärenden och disciplinära ärenden, ärenden rörande tjänsteförordnanden vid kansliet, vården av allmänna arkivet samt uppgörande av årsberättelse. Kansliet förestods ursprungligen av en sekreterare med biträde av en notarie, registrator, renskriverskor och vaktmästare.
Från 1936 byrå vid Byggnadsstyrelsen. Till räkenskapsbyråns uppgifter hörde förvaltningen av medel och deras redovisning samt därtill hörande statistik, uppgörande av budgetförslag, granskning av reseräkningar och ärenden rörande tjänsteförordnanden vid byrån. Räkenskapsbyrån förestods av en kamrerare, med biträde av en kammarförvant som också fungerade som bokförare, samt äldre och yngre kontorsbiträden.
Tjänsteman vid statens byggnadsförvaltning. Från 1936 till 1944 fanns byråarkitekter vid Byggnadsstyrelsens projekterings- och byggnadsavdelning. Från och med 1944 kunde sex byråarkitekter utnämnas vid Byggnadsstyrelsen, men de var inte längre anställda vid någon enskild avdelning.
Från 1877 avdelning vid Järnvägsstyrelsen. Byråavdelningen leddes av en byrådirektör och ansvarade för kansli-, kameral- och kassaärenden samt ärenden som angick förvaltningen i allmänhet. Avdelningen bestod av ett kansli, ett kamrerarkontor, ett kontrollkontor, ett kassakontor, ett verstkontor (senare kilometerkontor) och ett statistiskt kontor. År 1922 ersattes byråavdelningen av administrativa avdelningen och kamrerarkontoret, statistiska kontoret, kilometerkontoret och kassakontoret flyttades till den nygrundade ekonomiavdelningen. Kontrollkontoret flyttades till tariff- och kontrollavdelningen.
Titel på tjänsteman inom statlig förvaltning, vilken leder och ansvarar för arbetet på en byrå och föredrar ärenden för chefen på ministeriet eller ämbetsverket.
Avdelningschef för Järnvägsstyrelsens byråavdelning och samtidigt medlem av Järnvägsstyrelsens kollegium. Byrådirektören övervakade kontrollen av Statsjärnvägarnas uppbörd. Dessutom var byrådirektören ansvarig för övervakningen av kamrerarkontoret och kontrollkontoret. Från 1904 fungerade byrådirektören även som ordförande för Statsjärnvägarnas distriktsstyrelse i S:t Petersburg och hade i den uppgiften tjänstebeteckningen distriktschef.
Titel för vissa tjänstemän i centrala ämbetsverk med tekniska arbetsuppgifter. Byråingenjörer fanns vid Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna, senare Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Byrå vid avdelningen för juridiska ärenden vid Ministeriet för utrikesärendena. Byrån för arvs- och ersättningsärenden skötte handläggningen av ärenden rörande finländska emigranters och sjömäns penningförsändelser, arv, kvarlåtenskap och pensioner. Den ordnade också stöd till och hemsändande av nödställda finska medborgare i utlandet.
Extraordinarie underavdelning inom Socialministeriets allmänna avdelning på 1940–1950-talet, med en byråchef som enda tjänsteman.
Enhet vid Socialministeriets allmänna avdelning.
Avdelning vid Intrikesministeriets central för omvårdnad av den evakuerade befolkningen som planerade och ledde förflyttningen av husdjur och annan lösegendom under evakueringen 1940–1944. Byrån skötte också handläggningen av ärenden angående statens ersättningsskyldighet.
Byrå som lydde under avdelningen för politiska och handelsärenden vid Ministeriet för utrikesärendena. Då avdelningen splittrades 1932 kom byrån att lyda under avdelningen för politiska ärenden, för att åren 1939–1940 höra under en egen folkförbundsavdelning. Byrån för folkförbundsärenden ansvarade för frågor som rörde Nationernas förbund. Den ordnade även det material som inkom till ministeriet i mellanfolkliga rättsfall.
Byrå som lydde under Krigsministeriets sanitetsdepartement.
Byrå som lydde under Krigsministeriets sanitetsdepartement. Den tillhörde Veterinärsektionen inom ministeriet.
Byrå vid Ministeriet för utrikesärendena som lydde under avdelningen för politiska och handelsärenden (senare under avdelningen för politiska ärenden). Byrån för politiska ärenden ansvarade för ärenden som gällde Finlands politiska förbindelser med främmande makter, statsöverhuvudet i dennes mellanfolkliga relationer, krig, fred, neutralitet, allianser, territoriella frågor, socialpolitik och emigration.
Byrå som lydde under Krigsministeriets sanitetsdepartement.
Från 1928 byrå vid Lantmäteristyrelsens avdelning för skiftesverket.
Enhet vid Socialministeriets löneavdelning.
Enhet under inspektören för skyddsfostran som hanterade övervakningen av privata och offentliga inrättningar för barn (barnhem, barnträdgårdar och barnkrubbor). Byrån överfördes 1918 på Skolstyrelsen och blev Barnskyddsbyrån.
Underavdelning till Socialministeriets allmänna avdelning, grundad 1922, då socialstatistiska avdelningen vid Socialstyrelsen överfördes på ministeriet. Byrån ansvarade, under ledning av en avdelningschef med biträde av en överaktuarie, för insamling och bearbetning av information och statistik på det sociala området. Byrån bytte på 1930-talet namn till Byrån för social forskning.
Byrå vid Krigsministeriets centralavdelning. Byrån var en efterföljare till Kyrko- och undervisningsbyrån och existerade under år 1921. Därefter övertog Undervisningsministeriet helt statens idrottsförvaltning. Byrån leddes av fältprosten.
Byrå som lydde under Krigsministeriets sanitetsdepartement, tillhörde veterinärsektionen inom ministeriet.
Sammankomst av byamännen i en by för beslutande om gemensamma angelägenheter (till exempel allmänningar, tvister och byordningens efterlevnad). Alla som ägde mantalslagd jord var skyldiga att närvara. Frånvaro bestraffades med böter till bykassan. Bystämman sammankallades av åldermannen. Årligen hölls två ordinarie stämmor, vid behov extra stämmor. Besluten fattades enhälligt eller genom majoritetsval. Vid votering hade deltagarna rösträtt efter mantalet. Bystämmans beslut kunde överklagas till häradsrätten.
Handling som innehöll villkoren för ett byte och bekräftade detta. Bytesbrev gällde vanligen överlåtelse av kronohemman, senare också överlåtelse av kommunal jord. Bytesbrev som gällde överlåtelsen av kronohemman utfärdades av Kgl. Maj:t.
På land uppfört sjömärke vid segelled bestående av en tornlik byggnad av trä eller sten, senare av betong eller järn.
Kommunikationsled för färd med båt, farkost eller fartyg. Båt- och segelleden var en vattenväg markerad med sjömärken och utgjorde allmän farled.
Förteckning som angav sittplatserna i kyrkan och i vilken prästen år för år noterade förändringarna i bänkindelningen (bänkordningen). Bänklängderna ingick i församlingarnas kyrkböcker. Bänklängden utarbetades av kyrkostämman eller sockenstämman per bänkrad, och bya- och hemmansvis, så att ståndspersonerna och prästernas familjer satt närmast altaret och obesuttna längst bak. Kvinnorna satt till vänster och männen till höger. Tvister om bänkplats, som inte gått att förlika med prästens hjälp, skulle efter 1684 avgöras av häradsrätt.Bänklängderna granskades vid biskops- och prostvisitationer ännu efter andra världskriget.
Postförsändelser som bars till addressaten av postiljon, brevbärare. Den indelades i tre typer: postlåde-, postlucke- och postboxpost. Därutöver fanns avlämningspost ( i en öppen låda på postanstalt avlämnad post) och avhämtningspost (avhämtades från postanstalten, enligt särskilt kontrakt med postverket).
Bestämmelser om kyrkoårets bönedagar och de teman som de berör. Av tradition offentliggörs böndagsplakaten i församlingarna under nyårsdagens gudstjänst. Fram till 1831 publicerades de i kejsarens namn, 1831–1917 i senatens namn, 1917–1931 i statsrådets namn och 1931–2001 i presidentens namn. Böndagsplakaten ingick under autonoma tiden och fram till 2007 i Finlands författningssamling.
Präst med fast anställning som avlönades av församlingen för att sköta de kyrkliga förrättningarna i ett bönehus . Bönehuspredikanten var underställd kyrkoherden i moderförsamlingen och hans befogenheter motsvarade en kaplans i en kapellförsamling eller en predikants i en bruksförsamling.
Tryckt eller skrivet meddelande avsett att läsas upp i kyrkan för att dels mana församlingen till förböner vid till exempel sjukdomsfall, dels tillkännage någon händelse eller dylikt.
Straffpåföljd genom betalning av ett penningbelopp, i äldre tider också in natura (bötespannmål, böteshö) som fr.o.m. 1889 i sin helhet tillföll staten. Ursprungligen var böter ett slags skadeersättning som fördelades i tre delar (treskiftes), mellan konungen och målsägande och häradet eller staden.
Person som genom att sitta i fängelse avtjänar, ”sitter av”, obetalda böter. Ursprungligen och oftast handlade det om fängelse på vatten och bröd i stället för böter. Förfarandet stadgades i 1734 års lag, men förekom också tidigare.

C

Mässförrättande präst.
Fängelse med enskild cell för varje fånge. Cellfängelser inrättades från och med 1871 när de gamla kronofängelserna successivt började ersättas med specialbyggda länsfängelser. Begreppet användes också och ursprungligen om ett speciellt fängelsestraff som avtjänades i isolering, gentemot att andra fångar vistades i samma utrymme.
Förhandsgranskning av text innan den ges offentlighet, eller övervakning och granskning av redan offentliggjorda texter, utförd av statlig myndighet. Om censur stadgades under svenska tiden 1662 och under autonomin från 1829. Efter 1734 omfattades alla privata brev av rätten till posthemlighet. Brevcensur förekom emellertid även därefter, särskilt under krig och också under autonomin i Finland.
De rödas frontavsnitt under finska inbördeskriget 1918, sträckte sig från Päijänne till Saimen.
På 1940-talet inrättat avdelningskontor vid Post- och telegrafstyrelsen som under en överingenjör ansvarade för telefon- och telegrafcentralernas underhåll och utveckling. Kontoret var underställt direktören för Post- och telegrafstyrelsens telegraftekniska avdelning.
Högre eller högsta institution inom exempelvis mentalvården. Centralanstalten var ett statligt mentalsjukhus i Birkkala (nuvarande Nokia) grundat 1899. Det hade 355 vårdplatser, 61 vårdare och fyra läkare. År 1900 överflyttades 89 obotligt mentalsjuka patienter från Fagernäs och Lappviks sjukhus till Pitkäniemi. Sjukhuset blev på 1920-talet föregångare i barnpsykiatri och vård av psykotiska barn. Det leddes 1908 av en överläkare. Andra tjänstemän var en biträdande överläkare, en underläkare, en predikant (tillsatt 1900) och en syssloman. År 1927 fanns en översköterska och två andra underläkare i sjukhusets styrelse. Då inrättades också en avdelning för nervsjuka, en poliklinik samt en fjärde underläkartjänst. Sjukhuset hade ett eget postkontor, en tågstation och ångbåtstrafik till Tammerfors.
Avdelning vid Försvarsministeriet och vid dess företrädare Militieexpeditionen och Krigsministeriet. Kallades fram till 1922 för centraldepartementet. Chefen för centralavdelningen verkade även som Försvarsministeriets kanslichef. Inom avdelningen existerade under de första åren kansliet, krigsarkivet, allmänna byrån, juridiska byrån, kyrko- och undervisningsbyrån, kamrerarekontoret, registratorskontoret, sektionen för krigsorganisationsärenden, kassa- och bokföringsbyrån och byrån för upplysnings- och idrottsärenden. Efter flera organisationsförändringar kom centralavdelningen från och med slutet av 1920-talet att bestå av sektionen för allmänna ärenden, sektionen för räkenskaperna, kamrerarkontoret och revisionskontoret.
De evangelisk-lutherska församlingarnas samarbetsorgan, grundat 1948 för att övervaka religionsundervisningens ställning i skolorna samt arbeta för att utveckla kyrkans undervisnings- och uppfostringsarbete i skriftskolan, förskole- och ungdomsfostran samt församlingsfostran. Centralen för kristen fostran verkade under Kyrkostyrelsen.
Enhet vid Inrikesministeriet 1940–1944 som hanterade alla ärenden som rörde evakueringen och den förflyttade befolkningen. Den ansvarade också för de evakuerade kommunernas förvaltning. Avdelningen bestod av en allmän byrå, byrån för egendomsförvaltning och en upplysningsbyrå. Centralen omorganiserades 1944 till avdelningen för den förflyttade befolkningen.
Fängelseanstalt för ett eller flera län, separat för kvinnor och män som hade dömts till tukthusstraff och för unga förbrytare. Det första grundades i Helsingfors 1881. Centralfängelserna ersatte från 1922 alla tukthus eller straff- och arbetsfängelser och sorterade under Justitieministeriets fångvårdsavdelning och Fångvårdsverket, tidigare under Fångvårdsstyrelsen. Centralfängelsets styrelse bestod av direktören, pastorn, läkaren och ekonomiföreståndaren. I större centralfängelser fanns en eller två vicedirektörer och en vicepastor. Andra tjänstemän var föreståndare för arbetsdrift, bokhållare, lärare och biträdande lärare. Centralfängelser för män fanns 1937 i Helsingfors, Åbo, Villmanstrand och Konnunsuo. Unga förbrytare sattes in på centralfängelset i Kervo och kvinnor på Central- och länsfängelset i Tavastehus.
Kyrkligt samarbetsorgan grundat under kyrkodagarna 1918 för att samordna verksamheten i de olika kristna sammanslutningarna, utveckla församlingslivet och effektivera församlingsverksamheten. Centralförbundet hade under mellankrigstiden karaktären av en allmänkyrklig verksamhetsorganisation som bl.a. skötte den kyrkliga tidningsbyrån. Den leddes då betrodda statskyrkomän. Centralförbundet blev efter 1944 ett arbetsorgan för statskyrkan. Det befullmäktigades till uppgiften av det förstärkta biskopsmötet och beviljades medel av Kyrkostyrelsen för att verkställa sina allmänkyrkliga funktioner. Samma ställning fick också församlingsinstitutet i Träskända efter kriget. Förstärkta biskopsmötet och Söndagsskoleföreningen bildade 1945 en särskild stiftelse för finansiering av församlingsinstitutets verksamhet.
Sammanfattande benämning på den del av förvaltningen som utövas av centrala myndigheter vilkas verksamhet omfattar hela riket, till exempel departement och centrala ämbetsverk. Statens centralförvaltning består av ministerierna samt ämbetsverken och inrättningarna inom deras förvaltningsområden. Till kyrkans centralförvaltning hör kyrkomöte, kyrkostyrelse, kyrkomöte och biskopsmöte.
Central förvaltningsmyndighet inom Inrikesministeriet. Centralen ansvarade för organiserandet av försörjningen av den förflyttade befolkningen under vinterkriget. Centralen grundades den 17 januari 1940 då det hade visat sig att den kommunalt organiserade folkförsörjningsorganisationen inte kunde åta sig ansvaret över den förflyttade befolkningen. Centralens uppgift var att planera, organisera och övervaka den krigstida förflyttningen av den evakuerade befolkningen och till den hörande egendom, befolkningens omplacering samt dess försörjning. Till centralens uppgifter hörde även att styra och övervaka de kommuner vars befolkning evakuerats. Centralen bestod av tre byråer. Den allmänna byrån skötte om ärenden som berörde förflyttningen av befolkningen. Egendomsförvaltningsbyrån skötte om ärenden som berörde den förflyttade befolkningens egendom och dess underhåll och transportering. Upplysningsbyrån skötte om planeringen av upplysningsarbetet bland den förflyttade befolkningen. Efter freden i Moskva växte centralens uppgifter och man grundade fem nya byråer som skötte ärenden som främst berörde egendom och juridiska frågor.
De regionala handelskamrarnas centralorganisation. Centralhandelskammaren sorterade inom Handels- och industriministeriets förvaltningsområde.
Avdelning vid riksdagens kansli. Centralkansliet skötte beredningsuppgifter, verkställighetsuppgifter och serviceuppgifter som hade med riksdagens plenum att göra.
Kommitté som grundades i december 1918 för att främst organisera värvningen av finska frivilliga till kriget mellan Estland och Rådsryssland. Trots att kommittén inte var ett statligt organ, fick dess verksamhet en officiell karaktär. Kommittén bestod av representanter från alla borgerliga partier, och kommitténs militärutskott leddes av chefen för Utrikesministeriets pressavdelning. Som kommitténs ordförande verkade senator Oskari Wilho Louhivuori. Kommitténs verksamhet lades ner sommaren 1919.
Centralorgan för hjälp- och medborgarorganisationer som var inriktade på att bistå den ingermanländska befolkningen i Finland. Centralkommissionen grundades den 31 mars 1944 och fokuserade på den själsliga vården och upplysningsarbetet bland den förflyttade ingermanländska befolkningen i Finland.
Kommitté inrättad av senaten 1916 i syfte att förbättra kvaliteten på de skodon som tillverkades i Finland och se till att material som kunde användas för skodonstillverkningen inte användes för andra ändamål. Kommittén bestod av representanter för skodonsindustrin.
Kommitté bestående av representanter för den finländska tändsticksindustrin, tillsatt av senaten 1917 i syfte att förenhetliga åtgärderna för att förse landet med tändstickor och ordna utförseln av de samma. Kommittén rapporterade till Handels- och industriexpeditionen.
Organ för representanter för den finländska ylleindustrin, tillsatt av senaten 1917. Syftet med kommittén var att förenhetliga åtgärderna för att förse invånarna med ylletyger och se till att förråden av råull utnyttjades på ett ändamålsenligt sätt. Kommittén rapporterade till Handels- och industriexpeditionen.
Nämnd som behandlade besvär över Uppbådsbyråns eller Uppbådsnämndens beslut. Centralnämnden bestod av två av republikens president utnämnda militärledamöter i minst stabsofficersgrad samt av tre av Statsrådet utnämnda civila ledamöter.
Expertnämnden inom vetenskap bland statens expertnämnder för vetenskap och skön konst.
Landsomfattande statligt centralfängelse för kvinnor. Fängelset bildades då straff- och arbetsfängelset för kvinnor samt länsfängelset i Tavastehus administrativt slogs samman 1927. Fängelsets tjänstemän bestod av direktör, biträdande direktör, pastor, läkare, ekonomiförståndare, arbetsledarinna, bokhållare och lärarinnor. Fängelset stod under Justitieministeriets fångvårdsavdelnings och senare Fångvårdsverkets övervakning.
En av tre sektioner inom skyddskårernas huvudstab. Till centralsektionen hörde administrativa avdelningen, räkenskapsavdelningen och registratorskontoret.
Läroanstalt grundad 1870 och som från 1874 upprätthölls av Konstflitföreningen i Finland. Centralskolan för konstflit, som senare kom att kallas Konstindustriella läroverket, var inrymd i konstmuseet Ateneum och omfattade från 1886 statens konstindustriskola och en högre hantverksskola för Helsingfors stad. Konstindustriella läroverket övergick i statens ägo 1965 och ombildades 1973 till Konstindustriella högskolan.
Alternativ benämning på regering, en centralmakts styrelseorgan. Centralstyrelser fanns även som övergripande styrelseorgan i diverse organisationer, företag och ämbetsverk med decentraliserad avdelningsverksamhet.
Allmän benämning på ämbetsverk vars styrelse och förvaltning av ett visst samhällsområde omfattar hela landet. Ämbetsverk av denna typ kallades under perioden 1539–1634 vanligen kammare eller kansli, 1634–1809 vanligen kollegium, under autonoma tiden kontor, direktion eller överstyrelse och från och med självständighetstiden verk eller styrelse.
Yrkesskola som har ett större område, landskap eller län, som upptagningsområde.
Skriftligt kontrakt om fartygets frakt som slöts mellan bortfraktaren (skeppsredaren) och befraktaren (ägaren av lasten). Avtalet innebar att bortfraktaren hyrde ut lastutrymme mot en viss ersättning, medan befraktaren förband sig att anskaffa den last som skulle transporteras. Om lasten tillhörde en ägare skulle certepartiet finnas som original. Om frakten bestod av flera olika ägares varor skulle lastcertifikat eller konossementer utfärdas. Certepartiet var ett av de skeppsdokument som granskades av tullkammaren och som efter 1724 krävdes av varje utgående fartyg innan det fick avresa.
”Om allt för övrigt är lika”. Begreppet användes när en sökande till en tjänst blev antagen på grund av speciella meriter, till exempel kunskap i finska eller i landets särförhållanden, utöver att han också hade de vanliga meriterna som krävdes för tjänsten.
Diplomatrang som tillkommer den som vikarierar för en beskickningschef (ambassadör/envoyé) eller är chef för den lägsta formen av beskickning. Den senare är inte ackrediterad hos värdlandets statsöverhuvud, utan hos dess utrikesminister. Chargé d’affaires har inga representationsskyldigheter.
Papper försett med officiella stämplar och stämpelavgift (tidvis också med vederbörande tjänstemans namnteckning), vilka tillhandahölls av charta sigillata-kontoret. Charta sigillata papper skulle användas i handlingar som inlämnades till statliga myndigheter eller i av myndigheterna utfärdade expeditioner samt även i ett stort antal privaträttsliga handlingar. Stämpeln på papperet angav det penningbelopp som kronan uppbar i avgift vid försäljning av det stämplade papperet. Syftet med kravet att använda stämpelpapper var att ersätta kronan för de kostnader som dess åtgärder gav upphov till, men stämpelpapper användes också för att uppbära avgifter av skattenatur från olika slag av transaktioner av privaträttslig karaktär. Stämpelpapper användes på 1700-talet i de flesta europiska länder. Det infördes i Sverige 1660 och i Ryssland 1699. Senare utgavs också stämpelmärken för olika ändamål.
Från 1660 benämning på den avgift som tillföll statsverket genom försäljning av stämplat papper (charta sigillata). Charta sigillata-avgiften varierade beroende på var i förvaltningshierarkin dokumentet utfärdades eller ärendet blev behandlat. Personer av högre stånd betalade mer än de som var av lägre stånd. Avgiften betalades bl.a. av nyutnämnda inhemska riddare och kommendörer av de svenska kungliga ordnarna. Charta sigillata-avgift erlades också för lysning till äktenskap åren 1732–1757.
Överläkare vid sjukhus eller militärläkare som har högsta ledningen över sjukvården eller befälet över en sjukvårdsanstalt.
Fond i varje domkapitel som förvaltade de pengar med vilka man bestred kostnaderna för tryckning av konsistoriecirkulären. En femtedel av Åbo domkapitels cirkulärtryckningsfond överfördes på domkapitlet i Kuopio stift då det grundades 1852.
Till ämbets- och tjänstemannakretsar eller borgarklassen hörande medborgare (i motsats till militärer och präster).
Byrå vid polisinrättning.
Genom religionsfrihetslagen 1922 inrättat befolkningsregister över dem som stod utanför registrerade religionssamfund. Registret fördes av mantalsskrivarna eller den myndighet som skötte mantalsskrivningen i socknen. Det upplöstes i samband med den stora folkbokföringsreformen 1971.
Sammanfattning av de rättsregler som reglerar enskilda personers eller privata rättssubjekts inbördes förhållanden.
Om icke militära tjänster och icke militär personal vid armén och flottan. Till dessa tjänstemän hörde till exempel präster, läkare och regements- och mönsterskrivare.
Kyrklig tideräkning, sammanfattning av reglerna för bestämmandet av de kyrkliga högtidsdagarna. En del var fasta och återkom på samma datum varje år. De övriga dagarna berodde på hur påsken inföll. Att beräkna påsken blev därför det viktigaste. I computus ecclesiasticus avhandlades läran om året och dess delar, solens och månens rörelser samt sättet att för ett visst år hitta söndagsbokstav, gyllental och epakt.
Kungliga akademins konsistorium, universitetets konsistorium. Konsistoriet skulle årligen från och med 1799 sända in förteckningar över akademins ledamöter i domkapitlen till Kanslikollegium, från och med autonoma tiden senatens kansliexpedition. Senatens kansliexpedition sände från och med 1812 årligen in förteckningar över statliga ämbets- och tjänstemän till universitetets konsistorium för att införas i statskalendern.
Domkapitel som stiftsstyrelse med andlig domsrätt, i motsats till consistorium academicum. (Efter reformationen) ett administrativt verk (med även lekmän till ledamöter) för stiftsstyrelsen och utgörande forum för mål som faller under så kallad andlig domsrätt. Som ordförande verkar biskopen och som vice ordförande domprosten.
Lagsamling. Den indelas sedan medeltiden i corpus juris civilis, närmast en samling av romerska rättens samlingar från Justinianus tid (527–656) och corpus juris canonici, en samling med olika kyrkomötens och påvliga beslut som bildade kyrkorätten.

D

Vid domkapitel förd bok över alla till domkapitlet inkomna mål och skrifter, med uppgifter om dagen då de inkommit och varje åtgärd som vidtagits. Dagboken var en motsvarighet till diarium vid andra ämbetsverk. Dagböckerna infördes med kyrkolagen 1869.
Skriftlig militär order eller skrivelse från en högre militär chef till de underlydande. Dagorder utfärdas vanligen på regementsnivå. En dagorder kan innehålla en hälsning, uppmaning eller ett tack, men kan även bestå av uppgifter som berör truppenhetens vardag såsom kommenderingar, dejourer och straff. Dagorder har även utfärdats av arméns överbefälhavare och republikens president.
Ordning för de på en viss dag kommande ärendenas behandling av en överläggande församling eller myndighet, föredragningslista. Även om arbets-, vilo- och måltidstimmar m.m., gällande vid till exempel avdelning av armé eller flotta, vid hospital, sjukhus och offentliga inrättningar.
Den mängd arbete som en landbonde, torpare och annan dagsverkare kunde eller brukade få gjort under en dag.
Arvode som betalades i fredstid åt den värnpliktige som inkallats i aktiv krigstjänst eller som deltog i reservövning. Under vinter- och fortsättningskriget betalades dagspenning till alla värnpliktiga och innehavare av tjänst inom försvarsmakten enligt militärgrad och uppdelningen i en högre och lägre klass. Dagspenning enligt den lägre klassen betalades till dem som tjänstgjorde vid hemmatrupperna eller med dem jämförliga inrättningar, medan de övriga betalades enligt den högre klassen.
Förteckning över utförda dagsverken eller dagsverken som ska utföras under förestående arbetsperiod.
Från och med 1600-talet till visst belopp per (rese)dygn utgående ersättning åt civila, militära och ecklesiastiska ämbetsmän och tjänstemän. Traktamentet utgick 1766 förutom på helgdagar till hela beloppet också under resdagar och till halva beloppet för regndagar, då arbetet inte gick att utföra. Det begränsades 1784 till rese-, uträknings- och delningsdagar.
Lån, växel med fastställd återbetalningsdag.
Arv som tillföll kronan, i äldre tid kungen, ifall det saknades arvingar eller om dessa hade försummat att bevaka sin rätt. Som danaarv räknades också arv efter utländsk medborgare som dött utan att lämna inrikes arvingar. Kronans rätt till danaarv bevakades av landshövdingarna. Arvet måste bevakas inom ett år.
Beräkning på skatt som skall erläggas.
Den företeelse då vederbörande tjänsteman, efter i författningarna stadgade grunder, räknade ut de ordinarie skatter och utskylder som de skattskyldiga måste erlägga inom häradet eller staden under året. Termen användes även om själva underrättelsen om det belopp som skulle erläggas.
Nedflyttning från en högre till en lägre befattning, särskilt inom militären.
Den fakultetsmedlem som vid de medeltida universiteten sedan 1300-talet skötte de löpande ärendena, förde fakultetens böcker och vårdade fakultetens sigill. Efter reformationen: ordförande för en universitetsfakultet.
En dekans ämbete i ett domkapitel eller vid ett universitet.
Organ tillsatt av statsrådet i oktober 1944 med uppgift att administrera krigsskadeståndet. Delegationens rutinuppgifter sköttes av ett ämbetsverk som kallades Soteva (förkortning av det finskspråkiga Sotakorvausteollisuuden valtuuskunta). Trots att skadeståndsleveranserna upphörde 1952 fortsatte delegationen att existera fram till 1967.
Ombud, (utsedd) representant, befullmäktigad, deputerad.
Muntligt eller skriftligt tillkännagivande av en domstols eller en förvaltningsmyndighets avgörande som ges till den som saken gäller, under autonoma tiden också kallat delgivande.
Rättsstridig handling, förbrytelse. Handlingarna indelas i delictum commissionis: brott som sker under aktiv handling, delictum omissionis: brott som är förvållat eller beror på försummelse, delictum proprium: brott mot specialnormer och delictum iuris gentium: av staten eller myndighet begått brott eller försummelse gentemot medborgarna, sedermera också mot internationell rätt.
Principen för hur mycket jord ett enskilt hemman skulle erhålla i samband med storskifte. Delningsgrunden för inägor var sedan 1783 hävd medan delningsgrunden för skog var mantal. Varje hemman skulle få så mycket åker och äng som det av hävd hade innehaft.
Skriftligt påpekande av en regering till en annan, vanligen med en anmodan om en särskild åtgärd.
Gränslinje som vid ingående av vapenstillestånd fastställs mellan krigförande arméer. Överskriden linje bryter stilleståndet.
Område där befästningar, trupper och krigsfartyg inte får införas, t.ex. Åland efter världskrigen.
Person som utförde och kontrollerade denaturering av sprit. Bestämmelserna om försäljning, införsel och tillverkning av denaturerad sprit granskades 1932 och denatureringskontrollören utsågs av Socialministeriet.
Fond instiftad av senaten 1898 för medel som skulle användas till att skaffa odlings- och bostadslägenheter åt den del av befolkningen som inte ägde jord. Fondens medel hade inskaffats genom insamling enligt ett kejserligt reskript 1892 och en kungörelse 1896. Tillgångarna lånades ut till landskommuner, lantbrukssällskap och andra jordinköpsandelslag som bildade kassor för att finansiera inköp av jordbrukslägenheter eller bevilja lån till obesuttna. Den obesuttna befolkningens lånefond instiftades i anslutning till Statskontoret. Åren 1906–1915 förvaltades den av inspektören över de ur statsmedel utgivna lånen för den obesuttna befolkningen, därefter av kolonisationsinspektören fram till 1917, då ansvaret tillkom Kolonisationsstyrelsen. År 1920 överfördes fonden till den nyinstiftade Kolonisationsfonden.
Benämning på den lantdag som samlades strax efter det finska inbördeskriget. Den lantdag som valts på hösten 1917 var tvungen att avbryta sitt arbete i och med krigsutbrottet i januari 1918. När lantdagen samlades till sin första efterkrigstida session den 15 maj 1918 kvarstod enbart 98 ledamöter av totalt 200. Med undantag av den socialdemokratiska ledamoten Matti Paasivuori förhindrades socialdemokraterna att delta i lantdagsarbetet. Den stympade lantdagen, som hade som mest 108 ledamöter, ersattes i april 1919 av den första parlamentariskt valda riksdagen i det självständiga Finland.
Militärt förråd som fungerar som stödjepunkt för stridskrafter gällande underhåll, reparationer och utbildning. Som exempel kan nämnas ammunitions-, vapen- och proviantdepåer.
Förman vid förråd eller förvaringsställe. Depotföreståndare förekom vid Järnvägsstyrelsen och Statsjärnvägarnas linjeförvaltning. Från 1922 förestods vanligen en av linjeförvaltningens depotsektioner av en depotföreståndare.
Sektioner vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning, vilka ansvarade för att tillhandahålla dragkraft och att övervaka underhållet av det rörliga materielet. Depotsektionerna sorterade under Järnvägsstyrelsens maskinavdelning och leddes av en maskiningenjör eller en depotföreståndare. Vid sektionerna fanns dessutom lokomotivmästare, lokomotivförare, maskinmästare, undermaskinmästare, vagnmästare, gasmästare, lokomotiveldare, vagnrevisorer, lokomotivputsarförmän, pumpmaskinister, lokomotivputsare och vagnsmörjare.
Truppavdelning som bildades under krigstid för att ersätta avgången inom fälttrupper.
Benämning som i Finland vanligen syftar på sovjetiska luftlandsatta sabotörer under andra världskriget. Till desanternas uppgifter hörde sabotage- och spionageverksamhet.
Person som rymt från krigstjänst.
Mindre militär truppstyrka som avskiljts från en större militär avdelning och ställts under självständigt befäl. Detachementen uppsattes för speciella uppdrag som till exempel spaning.
Tjänsteman vid statspolisens huvudavdelning i Helsingfors, av första till tredje löneklass. Detektiven övervakade förehavanden som kunde skada rikets säkerhet och undersökte brott. Han var stationerad vid avdelningens övervaknings- eller undersökningsbyrå och var underställd byråchefen eller överdetektiven. Tjänsten indrogs 1948 i samband med att Statspolisen indrogs.
Den statliga säkerhetspolisen 1919–1937. Detektiva centralpolisen var en efterföljare till Underrättelsedetaljen vid den vita arméns högkvarter 1918 samt efter inbördeskriget i Generalstabens tredje avdelning och senare i Generalstabens passavdelning. Passavdelningen omvandlades sommaren 1919 till Detektiva centralpolisen. Centralpolisen var tillfällig fram till 1927 då den gjordes stadigvarande. Centralpolisens huvudavdelning verkade i Helsingfors och biträddes av underavdelningar på olika håll i landet. Till Centralpolisens uppgifter hörde övervakning och förebyggande av verksamheter som hotade självständigheten, den allmänna säkerheten och samhällsordningen. I verksamheten ingick även övervakning av Sovjetunionen och bekämpning av sovjetiskt spionage samt övervakning av utländska medborgare i Finland och passagerartrafiken mellan Finland och utlandet. Verksamheten var främst inriktad på den politiska vänstern men på 1930-talet även mot den extrema högern. Detektiva centralpolisen kallades såväl av personalen som av vänstern för ”ochrana” efter den ryske kejsarens hemliga polis. Verksamheten blev föremål för riksdagens granskning 1936, och 1937 ombildades Detektiva centralpolisen till Statspolisen. Den inre organisationen förblev dock oförändrad.
Besittningsrätt eller rätt att kvarhålla eller innehålla något, huvudsakligen om rätten att kvarhålla en person i fängelse, fartyg i hamn (embargo) eller att innehålla till exempel egendom eller utbetalning, särskilt om rätten att kvarhålla ett föremål till dess att en fordran blivit betald.
Kategori inom befolkningsskyddsväsendet under andra världskriget. Det omfattade individens plikt att reglera belysningen i bostadshus, anlägga skyddsrum i hus, delta i kvarterets eller gårdens skyddstjänst samt anskaffa befolkningsskyddsmaterial.
Tyska krigsmaktens representant vid Högkvarteret under fortsättningskriget.
Inom lutherska kyrkan under 1800-talet kyrkotjänare som huvudsakligen skötte vården av fattiga och sjuka, vid behov också denna del av församlingens ekonomi. Tidigare hade diakontjänsterna oftast gått under den latinska beteckningen diaconus. Diakonen biträdde prästen vid kyrkliga förrättningar, ifall han fått ordination. Sedan 1940-talet är diakon en socialarbetare eller sjukvårdare som inom kyrkan vigts till diakonitjänst och som sköter församlingens fattig- och socialvård. Diakonerna har vanligen examen i diakoni och utbildning inom social- eller sjukvården.
En diakons eller diakonissas värdighet, ämbete, befattning eller syssla, också myndighetsområdet för en institution för diakoni.
Barmhärtighetsverksamhet bland församlingens nödställda, utövad av diakon och diakonissa.
En av det förstärkta biskopsmötets nämnder 1949–1966 som koordinerade statskyrkans diakoniarbete i finska församlingar. Utskottet bestod av medlemmar från domkapitlen, församlingsförbunden och diakonissaanstalterna. Det ersattes 1966 med Kyrkans diakonikommitté. Det svenska diakoniarbetet sköts sedan 1949 av Församlingsförbundet.
Ogift kvinna inom systergemenskap som från 1867 vigdes till tjänst för diakonin inom kyrkan eller allmänna sjukvården, efter avlagd examen vid diakonissanstalt. Diakonissorna fick ingen lön för sitt arbete, endast fickpengar, men i gengäld skötte anstalten om alla deras vårdbehov så länge de levde. Om en diakonissa gifte sig, var hon tvungen att utträda ur systergemenskapen. Samma regler gällde också de systrar som sänts ut i församlingsarbete. Av diakonissor krävdes sedermera också grundutbildning i sjuk- och socialvård. Systemet upplöstes på 1950-talet då systrarna började få regelbunden lön, arbetstider och lagstadgad pension. De fick också rätt att gifta sig.
Sjukhem, senare sjukhus och barnhem, först grundat 1867 i Helsingfors och senare i Viborg för församlingarnas nödlidande, med anledning av nödåret 1867–1868. Diakonissanstalterna verkade också som utbildningsanstalter för diakoner och diakonissor. Motsvarande grundades 1894 i Sordavala, 1896 i Uleåborg och 1941 i Björneborg.
Inom den ortodoxa kyrkan medlem av det högre prästerskapet som innehar den lägsta egentliga prästgraden. Diakonen assisterar prästen vid gudstjänsterna. I de ortodoxa församlingarna i Gamla Finland fanns diakoner, men under den autonoma tiden hade och under självständighetstiden har endast vissa församlingar diakoner.
Av ämbetsverk eller annan offentlig myndighet fört register, som innehåller anteckningar om de mål och handlingar som inkommit till (ingående diarium) eller som expedierats från (utgående diarium) ifrågavarande myndighet. Diarierna fördes vanligen av en registrator eller aktuarie.
Församling vars medlemmar är skingrade över ett större område, vanligen i en annan trosmiljö än den egna. Beteckningen används i Finland särskilt om de ortodoxa församlingarna i Östra Finland som under vinterkriget 1939–1940 och fortsättningskriget 1941–1944 evakuerades till de lutherska inre delarna av Finland.
Entledigande, avsked eller orlov (från ämbete, tjänst, syssla, uppdrag och dylikt), benämning inom civil-, militär- och kyrkoförvaltningen samt skolväsendet.
Avgångsexamen, ursprungligen teoretisk-teologisk (ämbets)examen som avlades vid universiteten (i Sverige 1831–1904), även avgångsexamen för avgångsbetyg från högsta klassen i ett allmänt läroverk 1852–1874, då studentexamen förlades från universiteten till läroverken. Termen avser även avgångsexamen från annan högre undervisningsanstalt eller fackskola (till exempel militär).
Person som har i uppgift att sköta underhandlingar med främmande stater; sändebud vid ett utländskt hov; medlem av diplomatkåren.
Från 1719 samlande beteckning för de ständiga sändebud som suveräna stater höll hos varandra eller titel för en i särskild mission utsänd diplomatisk representant, av högre rang än beskickningens sekreterare. Under perioden 1803–1917 användes termen också om en ståndsperson i ett sändebuds svit. I det självständiga Finland användes termen närmast i betydelsen attaché.
Beviljande av en tillflyktsort i diplomatiska (eller konsulära) utrymmen för flyktingar från den mottagande staten. Finlands beskickning i Madrid hyste ett större antal av Francosidans anhängare i Spanska inbördeskrigets slutskede.
Befrielse från vistelselandets beskattning, lagstiftning, som tillkommer bl.a. diplomater, varierar enligt kategori av beskickningspersonal. Immuniteten gäller även beskicknings- och konsulatslokaler, liksom även arkiv.
Person anställd för att regelbundet eller tillfälligt resa för att transportera diplomatpost, normalt i plomberade postsäckar, som inte får öppnas av tull- och gränsmyndigheter.
Samtliga utländska sändebud som är ackrediterade vid ett hov eller av ett statsöverhuvud.
Resedokument, som en stat utfärdar för medlemmar av dess diplomatkår med familjer.
Yrkesexamen avlagd i diverse tekniska ämnen vid Tekniska högskolan från och med 1908, i lantmäteri från och med 1933.
Under svenska tiden vanlig sammanfattande benämning på medlemmarna i en statlig överstyrelse, halvstatligt verk eller ett styrande kollegium (till exempel arbetshus-, fattighus-, manufaktur- och riksgäldsdirektion). Från 1811 var termen också en benämning på de första finska centrala ämbetsverken under senaten och de lokala ämbetsverken. Den ersattes under senare delen av 1800-talet med överstyrelse eller styrelse. Som exempel på direktioner kan nämnas arbetshus-, bank-, barnbördshus-, barnhus-, bergsprängnings-, boställs-, brunns-, ekonomi-, fattighus-, fattigvårds-, folkskole-, förvaltnings-, hamnbyggnads-, handels-, interims-, kanal-, lasaretts-, lotteri-, magasins-, manufaktur-, opera-, pensionskasse-, politie-, provianterings-, riddarhus-, riksgälds-, sjömanshus-, skol-, spannmåls-, spektakel-, stifts-, teater-, tull-, överdirektion).
Ledningsorgan för Finlands Bank. Direktionen bestod av ett antal direktörer av vilka en var ordförande. Besluten fattades genom röstning. Om röstningen var jämn avgjorde ordförandes röst. Direktionen ledde Finlands Banks huvudkontor.
Benämning på riktlinje, rättesnöre för förvaltningsgren, inom militären motsats till order. Direktiv ersatte från 1809 delvis beteckningen instruktion. Med direktiv avses den högsta befälhavarens eller ämbetsmannens allmänna anvisningar till de underlydande, närmast rörande förestående åtgärder.
Sedan 1680-talet förekommande titel för ledare, föreståndare eller styresman för vissa statliga verk och funktioner, till exempel rikskollegierna, lantmäteriet, postväsendet, teatern, armén, bankverksamheten, läroanstalter och sjukhus. Det förekom även directores musices vid Åbo Akademi 1747–1829. Titeln direktor ersattes under 1800-talet med titeln lärare i skolor och direktör om den högsta tjänstemannen vid åtskilliga inhemska verk och inrättningar. På vissa ställen levde ändå titeln direktor kvar in på 1900-talet. I Gamla Finland brukades titeln för chefen för Finländska revisionskommissionen. Under stora ofreden var direktor en parallell benämning på de till ockupationsförvaltningen hörande lagmännen.
Den högste tjänstemannen inom åtskilliga inhemska verk och inrättningar, till exempel vissa läroverk, generalguvernörskansliet, myntverket, statistiska centralbyrån, geologiska kommissioner. Titeln direktör ersatte på 1800-talet den äldre titeln direktor, som förekom sedan 1600-talet (exempelvis civil-, general-, militie-, missions-, post-, pro-, riddarhus-, seminarie-, skol-, studie-, under-, vice-direktor).
Nämnd inom den lokala skyddskåren som hade befogenheter att i fall av förseelser tilldela en av kårens medlemmar en varning, ålägga honom extra tjänstgöring, föreslå nedflyttning från högre till lägre tjänstegrad eller utesluta honom från kåren. Disciplinsnämnden bestod av lokalchefen, en stabsmedlem samt tre av skyddskåren valda medlemmar.
I juli 1918 tillsattes en disciplinärdomstol för behandling av tjänsteförseelser begångna av tjänstemän och betjänte vid finska statsjärnvägarna under upprorstiden.
Den ränta eller det avdrag som en bankinrättning drog av vid betalning av växlar eller skulder vars förfallotid ännu inte hade gått ut. Då man bestämde beloppet på en växel tog man i beaktande hur lång tid det skulle dröja innan växeln förföll till betalning, och räntan för denna tid räknades in i beloppet. Om växelinnehavaren överlät eller sålde växeln före förfallotiden kunde han inte göra anspråk på hela beloppet, utan avdrag måste göras på basis av hur lång tid som återstod av förfallotiden.
Kommitté som slog fast och beviljade diskonter vid Finlands Banks avdelningskontor. Den bestod 1897 av två ordinarie ledamöter och deras suppleanter.
Protokoll som redogör både för beslut och för överläggningar vid beslutsfattande myndighet.
Titel för en av Kgl. Maj:t vederbörligen förordnad juridiskt bildad tjänsteman som hade i uppdrag att på begäran av haveriintressenter upprätta en värdering (dispasch). Från 1925 blev dispaschörsämbetet en befattning under Handels- och industriministeriet vars innehavare hade samma uppdrag som under svenska tiden. Dispaschören verkställer utredning och anger med vilket belopp försäkringsgivare har att ersätta skadan för ett gemensamt haveri till sjöss (så kallad generaldispasch) eller enskilt haveri (så kallad partikulärdispasch).
Utredning om haveri.
Befrielse i enskilt fall från att följa villkor som framgår av lag eller förordning, till exempel militär-, ålders- eller tjänstedispens. I Finland även om dispens från sitt kön, då kvinnor kan söka och utnämnas till tjänster (eller få studierätt) som endast män är berättigade till.
Beviljande av undantag från kyrklig eller från 1624 världslig lag, förordning eller ett reglemente. Dispensation beviljades av regenten (vanligen Kgl. Maj:t ), under medeltiden också av påven, mot en avgift och gällde särskilt tjänstebehörighet, studierätt eller äktenskapshinder.
Presidentens rätt att i enskilda fall bevilja eftergift från gällande lagstadganden.
Term inom civilprocessen sedan åtminstone senare delen av autonoma tiden som betyder att målsäganden i en civilrättslig tvist har rätt att anhålla om rättsskydd och avgöra vilken utsträckning och form det ska ha. Motsats: officialprincipen.
Om bestämmelse, föreskrift eller anordning som inte är tvingande eller bindande, utan valbar eller alternativ, eller som tillämpas om inte annat har överenskommits. Termen förekommer åtminstone inom lagstiftning, domstolsväsende och processrätt samt finansförvaltning sedan senare delen av autonoma tiden. Motsats: indispositiv, som prövas från fall till fall. Dispositiva mål är mål där parterna kan träffa förlikning.
Offentlig diskussion om en på förhand offentliggjord vetenskaplig skrift eller teser, i syfte att uppnå en vetenskaplig grad eller lärarbefattning inom kyrkan eller vid universitet. Disputationsövningar kunde också förekomma i en skola. Disputationen fördes vanligen på latin fram till mitten av 1800-talet. I kyrkliga sammanhang skrevs arbetet av disputanden och i universitetet vanligen av professorn.
Utförligt och polemiskt yttra sig eller orda eller resonera om något, under vissa formaliteter försvar av vetenskaplig avhandling eller framställda teser; hålla offentlig disputation vid universitet eller domkapitel över vetenskaplig avhandling eller uppställda teser; förr även att leda disputationsövningar.
Församling bestående av oliktänkare, med en från flertalet avvikande eller oppositionell religiös uppfattning. Dylika församlingar fick efter 1741 grundas av protestantiska utlänningar bosatta i riket. Rätten utvidgades 1781 till att gälla utlänningars alla trosinriktningar. Medborgarnas rätt att bilda protestantiska dissenterförsamlingar stadgades 1889. Ledaren måste dock godkännas av länsstyrelsen och vara finsk medborgare. Rätten gäller sedan 1923 alla religiösa inriktningar.
Lag som reglerar oliktänkares rätt att utöva sin religion och bildandet av religiösa samfund som har en från flertalet avvikande eller oppositionell religiös uppfattning. En dylik lag stiftades 1889 för protestantiska minoriteter. Den ersattes 1923 av religionsfrihetslagen.
Akademisk avhandling, ursprungligen för magisters- och doktorsgrad; vetenskaplig skrift som utges som specimen för särskilt doktorsgrad. Avhandlingarna avfattades på latin till 1852, vanligen av lärostolens professor.
Gradualavhandling: avhandling för högre akademisk lärdomsgrad. Avhandlingarna skrevs vanligen på latin av lärostolens professor (till 1852). Den inkluderade en gradualdisputation av studenten.
Vetenskaplig avhandling. Tidigare användes termen också om en lärd skrift i allmänhet, senare om akademisk avhandling för magisters- och doktorsgrad med tillhörande muntlig disputation. Numera avser termen disputation för doktorsgrad. Före 1852 skrevs avhandlingarna på latin.
I akademiska kretsar högre vitsord än vad som krävs för godkänd examen: överbetyg, honnörsbetyg eller kvalitetsbetyg; särskilt om förstärkning av huvudbetygen approbatur, cum laude och laudatur. De vanligaste distinktionsbetygen är maxima cum laude (med högsta beröm), egregie laudatur, eximie laudatur (utmärkt berömlig) och par noiis (med mig, examinatorn, jämngod).
Avdelning i Folkförsörjningsministeriet som genom en avdelningschef och en registrator koordinerade distributionen av förnödenheter inom folkförsörjningsdistrikten.
Officiell benämning på vissa administrativa indelningar. Landsträcka, område för förvaltning, tjänstgöring och verksamhet inom till exempel medicine-, skogs-, bergs-, tull-, post- och justitieförvaltningen (såsom provinciallärar-, bergmästar- och länsmansdistrikt). Begreppet används även om område som i politiskt hänseende utgör en enhet, dock ej om ett mellanled i förvaltningsapparaten.
Ledande tjänsteman på en distriktsbyrå som 1942–1944 verkställde allmän arbetsplikt inom sitt arbetskraftsdistrikt. Arbetskraftschefen skulle kalla arbetspliktiga till arbete genom allmän kungörelse, i första hand frivilliga, i andra hand tillgripa tvång och förflyttning för att få fram behövlig arbetskraft. Han utövade även tillsyn över kommunernas arbetskraftschefer och de kommunala arbetskraftsnämnderna. Distriktets arbetskraftschef underlydde Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena.
Av Lantbruksstyrelsen anställd tjänsteman som hade i uppgift att bistå lantbruks- och hushållningssällskapen, ge råd och anvisningar till jordbrukare, avge utlåtanden till olika myndigheter, stå till landhövdingens förfogande i ärenden som gällde lantbruket samt utföra vissa specialuppdrag som Lantbruksstyrelsen tilldelade honom. Genom en förordning 1920 omvandlades sju länsagronomtjänster och en biträdande agronomtjänst till distriktsagronomtjänster. Deras tjänstgöringsområde bestämdes av statsrådet.
Från 1936 tjänsteman inom statens byggnadsförvaltning. Distriktsarkitekten verkade som chef för ett distriktskontor, och övervakade arbetet vid kontoret samtidigt som han, under uppsikt av Byggnadsstyrelsen, ansvarade för vården av byggnaderna inom ett byggnadsdistrikt.
Tjänsteman inom statens byggnadsförvaltning. Vid varje distriktskontor i byggnadsdistrikten fanns en distriktsbyggmästare som lydde under distriktsarkitekten. För distriktsbyggmästartjänst krävdes avlagd lärokurs vid industriskola eller motsvarande läroanstalt.
Ledande organ inom ett arbetskraftsdistrikt. Byråns föreståndare var distriktets arbetskraftschef. Distriktsbyrån övervakade kommunernas arbetskraftschefer och de kommunala arbetskraftsnämndernas verksamhet, skötte om uppgifter som berörde den allmänna arbetsplikten och informerade Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena om situationen på arbetsmarknaden och arbetslöshetens utveckling.
Den högsta chefen för förvaltningen av Saima kanal.
Ledde militärdistrikten som grundades av Militärkommittén hösten 1917. Innan inbördeskriget 1918 bröt ut var distriktschefernas uppgift att organisera och beväpna skyddskårerna samt att samla in information om rödgardister och ryska trupper. Under kriget underställdes distriktcheferna etappstaben och fick ansvar över hemmafronten. Till distriktschefens uppgifter hörde bl.a. att skydda infrastrukturen, upprätthålla ordningen på hemmafronten och organisera truppernas och krigsfångarnas kost och logi samt deras transporter.
Ledde skyddskårsdistrikten tillsammans med distriktsstaben. Benämningen ändrades den 10 januari 1941 till ”kommendör för skyddskårsdistrikt”. Tjänsten upphörde i och med att skyddskårsorganisationen förbjöds 1944.
Från 1904 tjänsteman som fungerade som chef för Statsjärnvägarnas distriktsstyrelse i S:t Petersburg, och även beteckning på cheferna för de temporära distriktsstyrelserna i Helsingfors, Viborg och Vasa 1913–1923. Distriktschefen vid distriktsstyrelsen i S:t Petersburg var samtidigt föreståndare för byråavdelningen vid Järnvägsstyrelsen, medan distriktschefen i de temporära distriktsstyrelserna utsågs av styrelsernas medlemmar som utgjordes av varsin representant för Järnvägsstyrelsens banavdelning, maskinavdelning och trafikavdelning. Distriktschefen ansvarade för linjeförvaltningens tjänstepersonal, som bestod av alla tjänstemän, järnvägsbetjänter och arbetare i distrikten, samt för den allmänna ordningen och ekonomin inom distrikten.
Benämning på fängelserna i Kiestinki och Äänislinna (1942–1944) i Östkarelen under andra världskriget.
Ledande ingenjör för ett distrikt. Föreståndaren för ett väg- och vattenbyggnadsdistrikt benämndes distriktsingenjör.
Från 1937 benämning på det som tidigare kallades fattigvårdsinspektionen. Distriktsinspektionen för samhällsvården leddes från Fattigvårdsbyrån vid Socialministeriets välfärdsavdelning. Distriktsinspektionen utövade tillsyn över kommunernas samhällsvårdsdistrikt.
Benämning jämte benämningen inspektör från och med 1918 på den präst som i ett inspektionsdistrikt inom ortodoxa kyrkan utövade övervakningen av församlingarna och prästerskapet i dem. Benämningen ersatte den tidigare benämningen kontraktsprost.
Tjänsteman som lydde under Överstyrelsen för skolväsendet, från 1918 Skolstyrelsen. Distriktsinspektören skulle från 1884 granska folkskolorna på landsbygden inom sitt inspektionsområde, vanligen ett län.
Förtroendeman, senare tjänsteman, i en kommuns fattigvårdssamhälle, vilken övervakade uppsyningsmännen i fattigvårdsdistrikten och ansvarade för att fattigvården var densamma i hela kommunen. Distriktsinspektörerna utsågs av fattigvårdsstyrelsen. Befattningarna indrogs när fattigvårdens kommunala distriktsindelning avskaffades 1923. Därefter kallades fattigvårdsinspektörerna för de länsvisa fattigvårdsdistrikten inom den statliga fattigvårdsinspektionen även distriktsinspektör för fattigvården.
Föreståndare för ett kassörsdistrikt, senare en ekonomisektion vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning.
Tjänsteman med uppgift att ta emot och kvittera uppbörd och övriga inkomster till en distriktskassa samt att bokföra distriktskassans inkomster och utgifter. Distriktskassörer förekom i väg- och vattenbyggnadsdistrikten och vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning där distriktskassörerna efter 1932 kallades sektionskassörer.
År 1936 ersattes länsbyggnadskontoren av distriktskontor i samband med att man införde byggnadsdistrikt för att sköta statens regionala byggnadsförvaltning. Distriktskontoren lydde under Byggnadsstyrelsen och leddes av distriktsarkitekter. Vid varje kontor fanns dessutom en distriktsbyggmästare och en kassör som samtidigt fungerade som kontorsbiträde.
Läkare som handhar sjukvården inom ett stadsdistrikt, stadsdistriktsläkare. Efter 1890 även benämning för extra provinsialläkartjänster på landsbygden, vilka tillsattes och avlönades av enskilda (socknar, större industriella företag och dylikt) under Medicinalstyrelsens översyn. År 1910 fanns sju distriktsläkare av vilka en var stationerad i Björneborg, resten i Helsingfors.
Läkare anställd av Helsingfors stad för ett distrikt. Staden indelades i slutet av 1800-talet i fem distrikt: Södra distriktet, Norra distriktet, Sörnäs, Berghäll och Tölö. Dessutom tillkom en distriktsläkare för kvinnosjukdomar. År 1910 fanns därutöver en distriktsläkare för alla läkardistrikt i Helsingfors och en extra distriktsläkare.
Tjänsteman vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning vilken ansvarade för revisionen av distriktens räkenskaper. Från 1922 sorterade revisorerna under kassörsdistrikten, senare under ekonomisektionerna.
Regionala sinnessjukhus grundade på 1930-talet. Distriktssinnessjukhusen förestods av ett kommunförbund. Sjukhusets styrelse bestod av en överläkare, en underläkare, en översköterska och sjukhusets ekonom. Mindre sjukhus förestods av en läkare, en översköterska och sjukhusets ekonom. Distriktssinnessjukhus fanns 1937 i Ekenäs, Halikko, Nystad, Pläksaari, Rauha (Viborg), Siilinjärvi, Tavastland, Tyrvis (Vammala), Uleåborg och Vasa (för svenskatalande i Österbotten).
Från 1924 inspektör i ett sparbanksdistrikt. Distriktssparbanksinspektören hade i uppgift att övervaka och granska enskilda sparbanker inom sitt distrikt samt att biträda Finansministeriet när bankernas stadgar fastställdes. Finland delades in i Helsingfors, Åbo, Inre Finlands, Viborgs, Vasa och Uleåborgs sparbanksdistrikt. År 1939 ersattes sparbanksdistrikten av Sparbanksinspektionen, och de bankövervakande tjänstemännen kallades därefter äldre och yngre inspektör.
Oavlönad förtroendeman i lokalt fattigvårdssamhälle som ansvarade för tillsynen över de fattiga i ett fattigvårdsdistrikt och verkställde fattigvårdsdirektionens, senare fattigvårdsstyrelsens, beslut. Distriktsuppsyningsmännen valdes på socken- eller kyrko-, senare kommunalstämman för tre år och kallades efter 1879 även fattigvårdsföreståndare. Valbara var distriktets alla myndiga, fast bosatta och skattskrivna manspersoner. Distriktsuppsyningsmännens uppgifter övertogs 1921 av distriktsinspektörer, som tidigare även övervakat distriktsuppsyningsmännen.
Veterinär med ett distrikt som verksamhetsområde. Veterinärer sorterade under Medicinalstyrelsen.
Militärt förband som består av regementen eller brigader. Flera divisioner bildar en armékår. Indelningen av armén i divisioner spred sig från Frankrike i början av 1800-talet.
Tjänsteman som ansvarade för och beredde ärenden som gällde veterinärmedicin i Medicinalstyrelsen. Djurläkaren deltog i de förhör som ordnades för legitimeringen av veterinärer.
Akademisk titel som medförde rätt att undervisa vid ett universitet.Utnämningarna till docenter inleddes i Uppsala på 1730-talet. De förekom först enbart i den filosofiska fakulteten.
Medicine doktor. Medicine doktorer började promoveras i Åbo 1781.
Person som vid en högskola eller ett universitet erhållit den högsta lärdomsgraden i en fakultet. Termen används också allmänt om läkare.
dom
Avgörande av huvudsaken i brottmål eller tvistemål vid hovrätt, under autonoma tiden också Justitiedepartementet, med uppgifter om behandlingen av målet, domskälen och domslutet. I vid bemärkelse: det beslut med vilket ett vid allmän domstol i första instans anhängiggjort mål slutgiltigt avgörs. Från medeltiden till åtminstone 1500-talet också om skriftligt avfattat avgörande, stadfäst med dombrev.
Den ed som en ledamot i en domstol måste avlägga för att kunna tjänstgöra som lagfaren domare. Den följer samma formulär som domareden i 1734 års lag, tryckt 1737.
Olaus Petri tillskrivna, på 1530-talet författade etiska regler för domare med direktiv för rättsskipning och rättsprocess. Dessa regler upptogs så småningom i stor utsträckning i lagen. Domarreglerna ingick från mitten av 1600-talet i varje tryckt utgåva av landslagen och som bilaga till 1734 års lag (tryckt 1737). De trycks av tradition sedan självständighetstiden också som inledning till varje nytryck av Finlands Lag.
Vikarie för ledamot av allmän domstol i första instans sedan autonoma tiden. Om det är fråga om en lagfaren domare utnämns han av hovrätten, medan nämndemän utnämns av häradsrätten och rådmän av rådstugurätten. Den finska benämningen används också om lagläsare.
Rätt att fatta bindande beslut. I fråga om allmän domstol i alla instanser: den sammansättning av ett visst antal behöriga domare som krävs för att fatta lagenligt giltiga beslut.
Inom evangelisk-lutherska kyrkan kollegialt ämbetsverk i ett biskopsstift, med beredande och verkställande funktioner vid biskopsval, det övergripande ansvaret för stiftets personal och dess verksamhet, administration och ekonomi. Domkapitlet ansvarade under svenska tiden och autonoma tiden också för prästernas bildningsnivå och 1829–1917 för censuren av andlig litteratur. Domkapitlen bestod efter reformationen av stiftets biskop som ordförande, domkyrkoförsamlingens kyrkoherde (domprost) som viceordförande jämte bisittare, huvudsakligen teologiprofessorer eller gymnasielektorer. Efter 1870 fungerade två av prästerskapet inom sig valda teologiskt utbildade assessorer och en juridiskt utbildad stiftssekreterare som domkapitlens lekmän och bisittare. Domkapitlet förestod prästvigningen efter prästexamen.
Arkiv vid domkapitel, vilket enligt kyrkolagen 1869 skulle innehålla dagböcker, protokolls- och utslagsböcker, brevböcker, uppbörds- och räkenskapsböcker samt visitations- och prästmöteshandlingar, allmänna brev och skrivelser, besvärsbrev och andra skrifter. Arkivbildningen reglerades av de föreskrifter som domkapitlet själv uppställde.
En domstols geografiska verksamhetsområde.
Straffbar kränkning eller smädligt klandrande av världslig eller kyrklig domstol över fälld dom. Ursprungligen avsågs med domkval också klanderligt tal utanför domstol mot en dom som hade vunnit laga kraft eller att någon olagligen försökt åstadkomma ändring av en dom som vunnit laga kraft.
Huvudkyrka i ett biskopsstift. Domkyrkan var också en juridisk person med förmögenhet och olika slag av inkomster och utgifter. Kyrkoherden i domkyrkan kallades domprost.
Inom lutherska kyrkan kyrkoherde i domkyrkoförsamling i ett domkapitels residensstad, domkapitlets (konsistoriets) vice ordförande och biskopens ställföreträdare i stiftet, ursprungligen också examinator vid präst- och pastoralexamen, samt vid gymnasiedimissionerna. Domprosten valdes av stiftets ämbets- och tjänstemän. Före reformationen var domprosten inom den katolska kyrkan den främste bland kanikerna i ett domkapitel, tillika kapitlets föreståndare och kapitelförsamlingens präst. I Gamla Finland var domprost titel för preses i de evangelisk-lutherska konsistorierna, även kallad preces consistorii. Inom ortodoxa kyrkan var domprost en parallell beteckning på prost.
Svenskspråkig benämning för innehavaren av den ryska prästvärdigheten ”protoierej”, då denne tjänstgjorde som ordförande i andliga styrelsen i Gamla Finland. Under den autonoma tiden från och med 1892, då Finland blev ett ortodoxt biskopsstift, och ännu 1918 kallades de ”proroierej” som tjänstgjorde vid domkyrkan i Viborg och samtidigt var medlemmar av det andliga konsistoriet för domprost.
Judiciell administrativ enhet inom vilken häradshövdingen utövade sin domsrätt 1407–1993. Domsagan indelades i härader och tingslag, vilka ibland kunde höra till olika län. Den förestods av en häradshövding med biträde av andra rättstjänare såsom tingsskrivaren, exekutionsfogden och länsmannen. Vid medeltidens slut fanns det 13 domsagor i Finland, 1634 var de 16, av vilka fyra hörde till Gamla Finland från 1723 eller 1742 och till 1811–12. År 1812 var de 41, 1862 61, 1919 62, 1939 72, 1946– och 1958 63–66. Domsagereformer under 1650-talet, 1670–1680-talet, 1710, 1759, 1783, 1795–1796, 1804 och 1807 justerade vissa domsagegränser, grundade nya, delade stora domsagor eller slog ihop små. Efter domsagereformen 1811–1812 var Finland indelat i 41 domsagor som justerades 1816, 1821, 1831–1832, 1839, 1845, 1847 och 1862 i den stora domsagereformen som verkställdes först på 1870–1880-talet. Endast Ålands domsaga har varit densamma under domsagornas hela förekomsttid.
Under svenska tiden och autonoma tiden benämning och sedan självständighetstiden officiell beteckning på den del av ett domstolsprotokoll som innehåller uppgifter om rättegångens slutresultat, det vill säga själva domen och motiveringarna till den.
Rätt eller befogenhet att döma, skipa rätt. Domsrätten verkställs genom statsorgan, i första hand domstolar, i andra hand förvaltningsmyndigheter åt vilka en viss domsrätt har överlåtits genom lag. Ibland har begreppet också använts om domares rätt till rättsskipning inom sitt ämbetsdistrikt.
Statligt organ för rättsskipning, det vill säga behandling och avgörande av civilmål och brottmål. Ursprungligen var domstolen det organ som utövade konungens domsrätt, övergående i betydelsen ett från regering, riksdag och offentlig förvaltning självständigt och fristående statligt organ som ska fälla opartiska domar.
Specialdomstolar som tillsattes för att döma personer som deltagit på den röda sidan i det finska inbördeskriget 1918. Domstolarna ersatte de inofficiella fältkrigsrätterna. Lagen om domstolar för statsförbrytelser godkändes av riksdagen den 29 maj 1918. Totalt grundades 145 domstolar, vilka kallades för avdelningar. Varje avdelning bestod av en ordförande och fyra ledamöter som var utnämnda av senatens justitiedepartement. Ordföranden och en ledamot skulle ha domarkompetens och en ledamot inneha officersgrad. Lekmännen utnämndes på förslag av landshövdingen och svor domareden. Statsförbrytelsedomstolarna kom i stort sett att mobilisera landets hela juristkår och behandlade 75 575 fall. I 90 procent av fallen blev den åtalade bestraffad. Den dömda kunde inte överklaga domen men hade möjlighet att ansöka om nåd hos Överdomstolen för statsförbrytelser. De sista domstolarna för statsförbrytelser upphörde med sin verksamhet i maj 1920, varefter de kvarvarande fallen behandlades av allmänna domstolar.
Domstols i lag angivna kompetens att handlägga och avgöra vissa mål eller ärenden. Domstolsbehörigheten kan indelas i funktionell, saklig eller lokal behörighet med vilka avses uppgiftsfördelning enligt instansordningen, målets eller ärendets art eller domkrets.
Lag eller förordning som sedan senare delen av autonoma tiden stadgar om domstolars verksamhet och deras förhållande till varandra, särskilt organiseringen i över- och underrätt. Domstolsförfattningen kallades ursprungligen domstolsordning.
Sedan svenska tiden om större procedurfel under rättegång som medförde rätt att söka rättelse genom det extraordinära rättsmedlet klander, ursprungligen klagan på grund av domvilla (kaipuu, tuomiovirhekantelu). Dylika fel var att domstolen var obehörig att fatta beslutet, hade dömt en person som var frånvarande, en som inte alls hade varit instämd till rätten eller fällt ett beslut som kränkte tredje parts rätt m.m. Skulle ursprungligen ansökas inom natt och år från beslutet.
Gåva, ofta en mer betydande sådan avsedd för allmännyttiga ändamål. Under medeltiden avsåg donation ofta en gåva till kyrkor eller kloster, medan termen under 1500- och 1600-talet betecknade en ärftlig förläning.
Skriftligt intyg över att ett dop har blivit förrättat. Dopattesten innehåller uppgifter om barnets namn, föräldrar och faddrar, dagen då dopet har skett och namnet på den präst som förrättat dopet. Den räknades till prästbevisen och stadgades i kyrkolagen 1686.
Av ordinarie präst i en församling förd särskild bok (längd) över var och när ett barn blivit fött, när det döpts samt dess föräldrars och faddrars namn. Dopboken var en av sju, efter 1869 elva, böcker (längder) som sedan kyrkolagen 1686 måste föras i varje församling och som sammantagna bildade den så kallade kyrkboken, efter 1869 kyrkans huvudbok.
På 1600-talet en beriden infanterist som stred till fots. Efter att kavalleriet utvecklades motsvarade dragon ofta lätt kavalleri. Dragonerna var organiserade på samma sätt som infanteriet och dragonofficerarnas grader motsvarade infanteriofficerarnas. Undantaget utgjorde kaptensgraden som motsvarades av ryttmästare och fänrik som motsvarades av kornett.
Handel mellan apoteksvaruprodenter och apotek. Drogisterna bedrev också enligt vissa villkor handel direkt med konsumenterna. Ursprungligen var apotekarnas ändamål med droghandelsrörelsen att bereda lättnader för innehavarna av apotek när de införskaffade utländska apoteksvaror. I Åbo avskiljdes efter anhållan ett apotek från droghandeln 1826. Den första egentliga drogerihandeln i Helsingfors öppnades 1859. Droghandeln reglerades 1888. Rätt att bedriva droghandel skulle ansökas hos respektive guvernör, och droghandel fick endast bedrivas i stad. Droghandel måste förestås av legitimerad provisor. Handel fick inte bedrivas i följande grupper av medicinska ämnen: balsamer, dekokter, elixirer, extrakter, infusioner, linimenter, mixturer, pastiller, piller, pulver, plåster, kapslar, moser, kryddor, syruper, tinkturer och salvor. Övriga droger och preparat fick endast säljas i mängder som uppgick till minst 150 gr. År 1921 anmodade riksdagen regeringen att uppgöra ett nytt förslag för regleringen av droghandeln.
Biträdande stadsdirektör med ansvar för stadens ekonomiska förvaltning. I Helsingfors fanns en drätseldirektör.
Förtroendemannaorgan vid magistraten fram till 1920-talet, när magistratens administrativa roll begränsades. Drätselkammaren ansvarade för stadens ekonomiska förvaltning och verkställandet av stadsledningens kamerala beslut. Därefter blev drätselkammaren en finansiell stadsmyndighet under stadsfullmäktige som i vissa städer också fungerade som fattigvårdsnämnd efter 1922.
Enhet som vid sidan av drätselkammaren skötte en del av stadens finansiella verksamhet. I Helsingfors 1897 leddes verksamheten av stadskamreren biträdd av stadskassören, två stadsbokhållare och en kontorsskrivare.
Brev, skrivelse, dokument och dylikt som utfärdats eller utställs i två likalydande exemplar, av vilka det ena betraktas som huvudexemplar.
Tillfälligt tillägg på lön. Tillägget var avsett endast för en viss tid, fram till att lönerna omreglerades eller så länge det var dyrtid (tid då priset på förnödenheter var högt). I Finland upphävdes 1947 dyrtidstillägg för innehavare av statlig tjänst eller befattning och vissa andra funktionärer. Samma år infördes dyrtidstillägg för prästerskapet och kantor-orgelnister.
Kyrklig förtroendeman som grävde gravar, alternativt befattningshavare som hade som bisyssla att gräva gravar, till exempel kyrkoväktare, klockringare och annan kyrkobetjäning. Dödgrävare blev en separat befattning under 1800-talet.
Statlig läroanstalt för inackorderade minderåriga och vuxna dövstumma, motsvarande elementarläroverken. Den första inrättades på privat initiativ 1846 och övertogs av staten 1860. Den första statliga dövstumskolan inrättades 1858. Dövstumskolorna förestods av en skolstyrelse eller ett skolråd bestående av ursprungligen skolans föreståndare som ordförande, skolans manliga lärare och av domkapitlet förordnade ledamöter: en ur läroståndet, en borgare och en jordbrukare. Efter 1910 bestod styrelsen av en förtroendevald ordförande och skolans lärare. Verksamheten finansierades med medel ur fattig- och arbetshusfonden. Dövstumskolorna övervakades fram till 1869 av domkapitlen, därefter av Överstyrelsen för skolväsendet, senare Skolstyrelsen.

E

Beteckning som ursprungligen användes om situationen inom kyrkan och skolväsendet, från 1600-talet närmast om avlöningen och förvaltningen av tjänster och tjänsteinnehavare inom kyrkan och skolväsendet. Den leddes av en överstyrelse för skolväsendet som sorterade direkt under senatens ecklesiastikexpedition. Ecklesiastik- och skolstaten bestod av en överdirektör, valda ledamöter samt förvaltningspersonal.
Ledamot av Kyrkostyrelsen (som består av sex medlemmar). Ecklesiastikrådet är vanligen också ledande tjänsteman vid en viss avdelning inom Kyrkostyrelsen. Eckesiastikråden väljs av kyrkomötet och har rätt att närvara vid kyrkomötets plenum och att delta i diskussionen (men inte i beslutsfattandet).
Kyrkoväsendet, kyrkoförvaltningen eller (stats)kyrkan under 1700–1900-talet. Ecklesiastikverket var framför allt en beteckning på den bestående kyrkliga inrättningen i Lappmarken, 1739–1933 med särskilda stadganden om bl.a. tjänstetillsättningar.
Kyrklig eller till kyrkoförvaltningen hörande.
ed
Sanningsförsäkran som till exempel ett vittne eller en sakkunnig avger inför domstol eller annan myndighet, också om en tjänstemans löfte inför dömande myndighet eller annan myndighet att uppfylla vissa ämbetsplikter.
Avläggande av ed vid domstol under vissa stadgade former.
Person som utan anställning och avlöning svurit ed om att tillhandagå allmänheten i tjänsteförrättningar (till exempel läkare, barnmorskor, apotekare, notarii publici och mäklare). Tillfälligt biträde åt ämbets- och tjänstemän.
Benämning på en härs, truppavdelnings eller enskild krigsmans utrustning, bestående av bagage, krigsmateriel, häst, fordon, klädespersedlar m.m. Termen förekom i motsvarande betydelse också inom ryska flottan.
Från 1922 avdelning vid Järnvägsstyrelsen. Avdelningen ansvarade för kassaväsendet, räkenskaper, revision och avskrivningar samt sjukvård, pensioner och understöd. Vid avdelningen fanns ett kamrerarkontor (senare Ekonomibyrån), en huvudkassa, ett statistiskt kontor, ett kilometerkontor och ett kontor för tryckningsarbeten. Under ekonomiavdelningen lydde kassadistrikten, senare ekonomisektionerna, vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning.
Från 1927 avdelning vid Medicinalstyrelsen. Avdelningschefen var ledamot i Medicinalstyrelsens kollegium.
Kollektiv beteckning för personal som ansvarade för den ekonomiska förvaltningen särskilt vid hospital.
Byrå vid Järnvägsstyrelsens ekonomiavdelning, grundad år 1934. Vid byrån fanns kamrerare, revisorer, kontrollörer, bokförare och bokhållare.
Kansli som 1892 ersatte Kejserliga senatens allmänna kansli och övertog en del av den nedlagda Kansliexpeditionens uppgifter. Ekonomiedepartementets kansli mottog alla inkommande ärenden som skulle upptas till behandling i senatens plenum eller av Ekonomiedepartementet och fördelade dessa ärenden mellan de olika expeditionerna. Som chef verkade en referendariesekreterare som lydde direkt under ekonomiedepartementets viceordförande. Övriga uppgifter sköttes av en kanslist, registratorer för besvärs- och supplikärenden, en registrator för brevärendena, translatorer för ryska språket och translatorer för finska språket. Under kansliet verkade Finlands statsarkiv, registratorskontoret, translatorkontoret och senatens tryckeri. Kansliet ansvarade också för författningssamlingen, Finlands allmänna tidning och statskalendern, från 1896 också för diverse formella ärenden gällande lantdagen, statssekretariatet, Finska passexpeditionen i S:t Petersburg och allmänna internationella frågor. Uppgifterna utökades ytterligare 1917 i frågor rörande statstjänstemannakåren i allmänhet, ordningen för ärendenas handläggning i senaten, allmän statistik samt senatens bibliotek och förlag. År 1918 ersattes Ekonomiedepartementets kansli med Statsrådets kansli.
Titel ibruktagen under svenska tiden på 1700-talet; även ledare av (en anstalts eller ett företags) ekonomiska angelägenheter.
Tjänstebeteckning för kameralt utbildad föredragande tjänsteman vid Fångvårdsstyrelsen 1920–1921, egentligen benämnd ekonomie- och arbetsinspektör, som ansvarade för att leda (och övervaka) ekonomiförvaltningen och arbetsverksamheten vid fängelserna. Under perioden 1922–1936 var ekonomieinspektören byråchef för Fångvårdsavdelningens ekonomibyrå vid Justitieministeriet och 1936–1949 ekonomiansvarig tjänsteman vid Fångvårdsverket, från 1950 vid fångvårdsväsendets fångvårdsavdelning.
Tjänsteman vid kanslibyrån vid Socialministeriets allmänna avdelning, direkt underställd byråchefen. Ekonomiinspektören ansvarade för övervakningen av ministeriets finansförvaltning.
Regional sektion vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning inom vilken kassaförvaltningen organiserades. Ekonomisektionerna lydde under Järnvägsstyrelsens ekonomiavdelning och leddes av en sektionskamrer. Andra tjänstemän vid ekonomisektionerna var revisorer samt sektionskassörer och biträdande kassörer. Fram till 1932 kallades ekonomisektionerna kassörsdistrikt.
En av tre sektioner inom skyddskårernas huvudstab. Till ekonomisektionen hörde intendentsavdelningen och fälttygmästaravdelningen.
Från 1942 avdelning vid Finansministeriet, vilken ansvarade för den ekonomisk-politiska planeringen, i synnerhet i ärenden som rörde folknäringen, tryggandet av arbetsmöjligheter och höjandet av folkinkomsten. I samband med grundandet av avdelningen inrättades också en rådgivande delegation för folkhushållningen.
Tillsattes av statsrådet 1929 för att utreda och planera omställningarna inom näringslivet under krigstid. Rådet fick en egen byrå, men det fick aldrig status av ett självständigt statligt organ. Till skillnad från Försvarsrådet befästes Ekonomiska försvarsrådet aldrig genom en förordning och dess roll marginaliserades efter 1931. Rådets byrå avskaffades 1936 och dess personal överfördes till Försvarsministeriets nygrundade krigsekonomiska avdelning. Utan större inflytande fortsatte Ekonomiska försvarsrådet sin existens som ett av Försvarsministeriets rådgivande organ och efter 1939 som rådgivande organ för Folkförsörjningsministeriet.
Samarbetsorgan för regeringen, de centrala intresseorganisationerna och Finlands Bank som under statsrådets kansli granskade centrala ekonomiska och samhällspolitiska frågor av intresse med tanke på nationens välgång. Ekonomiska rådet leddes av statsministern, ursprungligen av Postsparbankens verkställande direktör med biträde av en tjänsteman som hade tjänstebeteckningen generalsekreterare.
Med jämna mellanrum utförd granskning av kronans eller kyrkans byggnader eller hemman för att fastställa byggnadsbeståndets och odlingarnas skick samt behovet av reparationer. Besiktningen utfördes av en synenämnd, och beroende på vilken myndighet lägenheten tillhörde skulle antingen landshövdingen (landsstaten) eller kontraktsprosten (ecklesiastikstaten) vara närvarande. Innehavaren var skyldig att rätta till de brister som påtalades vid besiktningen. På kungsgård förrättades ekonomisk besiktning vart femte år av kronofogden och nämnden. Syneinstrumentet skulle granskas av landshövdingen och därefter insändas till senatens ekonomiedepartement. Efter 1922 förrättades ekonomisk besiktning enbart på prästboställen av en boställsnämnd.
Väljare, vid indirekt valsätt person som utsetts till ombud för en grupp valberättigade för att utöva deras rösträtt. I Finland reglerades i 1919 års regeringsform att 300 elektorer genom elektorsval skulle utses för val av republikens president.
Val av elektorer som hade i uppgift att välja republikens president. I Finland förrättades elektorsval den 15 och 16 januari det sjätte året efter föregående elektorsval. Elektorerna förättade presidentval den nästföljande 15 februari under statsministerns ordförandeskap.
Från och med 1936, tjänst vid Byggnadsstyrelsens byggnadsavdelning. För elektroteknikerstjänst krävdes en vid byggnadsavdelningen i teknisk skola avlagd ingenjörsexamen.
Från 1922 byrå vid Järnvägsstyrelsens maskinavdelning. Som chef för byrån fungerade en maskiningenjör av första klass. Andra anställda var en telegrafingenjör, en maskiningenjör av andra klass, en biträdande ingenjör samt en telegraftekniker av första klass.
Underavdelning till Patent- och registerstyrelsens avdelning för patent och varumärken.
Den person som genom endossering överlåter växel eller annat värdepapper till någon annan.
Folkrepresentation där ledamöterna bildar en enda församling. År 1907 omvandlades ståndslantdagen till en enkammarlantdag, till vilken representanter för de politiska partierna utsågs genom allmänna val. I regeringsformen 1919 ersattes benämningen lantdag med riksdag.
Parlamentariskt tillsatt riksdag, där folkrepresentationen bildar en enda församling. I Finland inrättades en enkammarrepresentation 1906, en enkammarlantdag. Efter 1919 när lantdag ersattes med riksdag kallades folkrepresentationen enkammarriksdag.
Efter att regeringen svarat på en interpellation från riksdagen följer en diskussion där talmannen antingen föreslår enkel eller motiverad övergång till dagordningen. Enkel övergång till dagordningen innebär att riksdagen godkänner svaret utan ställningstagande.
Straffpåföljd i form av penningersättning till en viss mottagare, vanligen en allmännyttig institution eller en jordägare. Ensaksböter stadgades i 1734 års lag och tillföll från 1779 kronan. Två serafimerriddare gavs uppdraget att sköta uppbörden och förvalta medlen. Dessa användes under 1780-talet till exempelvis till lön till J.H. Kellgren och årligt anslag till Svenska Akademien, senare till pensioner till Svenska Akademiens och Vitterhetsakademiens ledamöter. Medlen tillföll efter 1889 staten. Uppbörden av ensaksböter infördes i saköreslängden och uppbars av kronofogdarna. Motsats: treskiftesböter.
Sedan självständighetstiden benämning på tredskodom, domstols avgörande i tvistemål där endera parten varit frånvarande under domstolsbehandlingen. Ändring i avgörandet kunde (och kan) sökas i den domstol som fattat beslutet i fråga.
Benämning på sändebud som från 1719 till 1961 ofta var en europeisk småstats högsta diplomatiska representation utomlands. Envoyén är ackrediterad hos värdlandets statschef.Flera av sändebuden under svenska tiden hade denna rang. År 1815 slogs det vid Wienkongressen fast att envoyé var ett diplomatiskt sändebud av näst högsta klassen och denne var chef för en beskickning med rangen legation. I samma klass kategoriserades minister, och envoyén hade ofta den dubbla titeln ”envoyé extraordinaire et ministre plénipotentiaire”. I det självständiga Finland hade sändebuden den motsvarande titeln ”utomordentligt sändebud och befullmäktigad minister”.
Parallell benämning på ortodoxt biskopsstift.
Biskoplig; episkopal ordning för en kyrka innebär en struktur där biskopar har en ledande funktion och roll.
Explicit eller implicit erkännande av en annan stat kräver vissa förutsättningar: en fast befolkning, ett definierat territorium och en regering som förmår upprätthålla effektiv kontroll över sitt territorium och upprätthålla internationella relationer med andra stater. Erkännandet är en unilateral handling och kan inte återtas ifall förhållandena förblir desamma.
Utbetalat förskott inom statsförvaltningen, till exempel ersättning för resa eller förestående tjänsteåliggande. Ersättningsanordningen bokfördes som en fordran av den tjänsteman till vilken pengarna utbetalades. Sådana utbetalningar var bl.a. resekostnader som bestreds av lantränteriet, skogstjänstemäns kostnader för bestridande av skogsförvaltningen eller ämbetsverks och särskilda tjänsteinnehavares kostnader för tjänstebrev och postavgifter. Förskotten infördes i årliga förskotts-eller anticipationsförteckningar efter fastställda formulär och inlämnades till Kammarkollegium.
Statlig nämnd för behandling av ersättningar enligt krigstillståndslagen 1940–1944. Ersättningsnämndernas sammansättning och verksamhetsområde fastställdes av Försvarsministeriet. De skulle bestå av minst tre ordinarie ledamöter och två suppleanter. De ersatte de år 1939 tillsatta värderingsnämnderna.
Nämnd inom Försvarsministeriet som behandlade ersättningsansökningar som gjordes av industriidkare vilkas företag enligt krigstillståndslagen underställts försvarsmaktens behov.
De trupper som i krigstid bildas för att ersätta förlusterna inom fälttrupperna. Ersättningstrupperna förläggs vanligen inom motsvarande fälttruppers förläggnings- eller rekryteringsområden. Under vinter- och fortsättningskriget utgjorde ersättningstrupperna tillsammans med skyddskårerna försvarsmaktens hemmatrupper. Ersättningstruppernas uppgift var att samla överblivna reservister och utbilda dem som ersättningsmanskap för fältarmén samt tillsammans med skyddskårstrupperna skydda de delar av landet som inte direkt berördes av krigsoperationerna.
Under särskild chef stående flottavdelning av varierande storlek.
Benämning på militära förbindelser mellan hemorten och krigsskådeplatsen. Termen kan även hänvisa till de förband som skötte om transporter av förnödenheter till krigsskådeplatsen.
Benämning på en armés förbindelseväg mellan hemorten och krigsområdet.
Del av högkvarteret för den vita armén 1918. Till etappstabens uppgifter hörde militära administrationsärenden samt underhåll av utrustning och beväpningen. Etappstaben utbyggdes och omorganiserades i takt med de växande behoven. Från mitten av februari 1918 bestod etappstaben av en intendentur och en kommunikations-, sanitets-, post-, telegraf- och polisavdelning. Senare avskildes till egna avdelningar finanskontoret, ingenjörsstaben, remontstyrelsen, arméns själavård och avdelningen för krigsbytets tillvaratagande.
Tömma ett landområde eller en krigsskådeplats på sårade och annat folk genom transport till annat ställe, även om att dra alla sina trupper och förråd från ett besatt landområde eller en innehavd plats.
Byrå i Petrograd som skulle handha evakueringen av finländare från Rådsryssland till Finland efter freden i Dorpat 1920. Byrån bestod av tolv tjänstemän av vilka två representerade Detektiva Centralpolisen.
Grundades 24.1.1940 för att skapa en enhetlig organisation för behandlingen av de stupade i vinterkriget. Underställda armékårerna. Under fortsättningskriget ansvarade KEK för att de kvarlevor av stupade finska soldater som påträffades i Karelen skickades till hemkommunerna. Cheferna för KEK skulle ha prästutbildning. Den sista KEK lades ner 30.11.1944.
Kommitté som skötte om evakueringen av finländare från Rådsryssland efter freden i Dorpat 1920. Kommittén verkade i Petrograd som en underavdelning till Finlands beskickning i Moskva. Evakueringskommittén arrangerade masstransporter av finländare under våren 1921, men tvingades i början av 1922 på grund av upproret i Östkarelen lämna Rådsryssland. Kommittén återvände efter några månader men under benämningen Understödskommittén med rätt att enbart utdela bistånd. Evakueringen slutfördes av Finlands generalkonsulat i Petrograd som inledde sin verksamhet 1923.
Den utgångspunkt som används för evalvering vid myntrealisation.
I lag fastställt värde på en inom landet kurserande utländsk valuta. ”Evalvationsvärde” användes också om ett inhemskt mynt som tidigare hade förändrats i värde.
Den lutherska statskyrkan i Finland som i synnerhet från slutet av 1800-talet alltmer övergått till en folkkyrkomodell. Den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland konstituerades 1809 och 1811 ur den svenska lutherska kyrkan, i samband med att Finland inlemmades i det ryska riket. Kyrkan är episkopal, och 1817 utnämndes en ärkebiskop som överhuvud. Verksamheten i kyrkan reglerades av 1686 års kyrkolag fram till 1869 då en ny kyrkolag antogs (den ersattes senare av 1933 års kyrkolag), vilken garanterade kyrkan ett omfattande självbestämmande gentemot staten. I samband med kommunalreformen 1865 hade också landsbygdens församlingar skilts från de nygrundade landskommunerna. Kyrkans högsta beslutande organ blev kyrkomötet. Endast kyrkomötet kunde komma med initiativ till ny kyrkolagstiftning. Förslaget kunde antas eller förkastas, men inte ändras, av lantdagen och kejsaren, senare riksdagen. Kyrkomötet utformade också kyrkoordningen, som fastställde kyrkans administration. I förhållande till statlig förvaltning har kyrkan ansvarat för folkbokföring och begravningsplatser samt för religionsundervisningens innehåll. Staten har stått för avlöningen av biskopar, domkapitlens utgifter, finansieringen av religionsundervisning i skolorna samt själavården i armén, i fängelserna och bland döva. Hos staten låg ärenden rörande den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland inom Ecklesiastikexpeditionens, senare Undervisningsministeriets förvaltningsområde.
Undersökning, granskning, prövning vid en läroanstalt eller en domstol. Termen används särskilt om den offentliga muntliga eller skriftliga uppvisning vid läroanstalt som avläggs för lärdomsgrad.
Personer som har rätt att förrätta viss examen eller delta i dess bedömande (till exempel examinatorer och censorer i studentexamen).
Permanent statlig nämnd som examinerar något, från 1922 de två nämnder som ordnar examen i finska eller svenska språket för att klargöra en statstjänstemans språkkunskaper i tal och skrift. Examensnämnderna för anställande av examina i finska och svenska språket lydde under Undervisningsministeriet.
Person (elev) som undergår eller just ska undergå examen vid högre allmänt läroverk: särskilt om yngling som, sedan han erhållit avgångsbetyg från högre allmänt läroverk, inskrivits i en nationsförening vid universitetet för att vid detta avlägga studentexamen.
Person som förrättar examen eller anställer därmed jämförligt förhör.
Titel och epitet som tillkom de allra högsta ämbetena och värdigheterna 1636–1917. Under svenska tiden användes excellens ursprungligen för de fem högsta riksämbetsmännen, drots, marsk, amiral, kansler och skattmästare, från drottning Kristinas regeringstid (1644–1654) också för riksråden, från 1773 för rikets herrar. Under autonoma tiden var excellenstiteln 1826–1917 indelad i två excellensklasser, den högre för andra rangklassen, den lägre för tredje och fjärde rangklassen. I rangklass två i ryska rangordningen ingick generaler och verkliga geheimeråd, i rangklass tre och fyra ingick generallöjtnanter, presidenter och geheimeråd, generalmajorer, statssekreteraren, verkliga statsråd och landshövdingar. I självständiga Finland bär ambassadörer tilltalet.
Enligt en domstols dom, utslag eller avgörande.
Inom juridiken sedan 1700-talet om verkställning av en dom som vunnit laga kraft, till 1826 också i betydelsen avrättning. Vid offentligt exekutionsverk: utmätning.
Rättegångsmål eller ärende som rörde indrivning eller utkrävande av skuld eller böter, utmätning.
Verkställighetsorder gällande utmätning, straff eller avrättning.
Verkställande myndighet, myndighetsåtgärd eller maktbefogenhet som hör till verkställighet eller faller under verkställighet. Inom finansförvaltningen används termen om något som sker till följd av utmätning. Exekutiv verkställs av en exekutor och styrks med ett av domstol utfärdat skriftligt bevis som ursprungligen kallades exekutorial.
Verkställare, särskilt om person som förrättar utmätning eller bestraffning eller som verkställer stadgandena i ett testamente.
Under svenska tiden och autonoma tiden om skriftlig befallning av myndighet, särskilt Kgl. Maj:t respektive senaten, att verkställa beslut, utslag eller dom, sedermera närmast utmätningsdom. Exekutorialen förutsatte charta sigillata ifall den hade utfärdats av Kgl. Maj:t eller senaten.
Den mottagande statens medgivande för utländsk konsul att bedriva sin verksamhet.
Militärövning i vapenföring och taktiska formeringar.
Bindande föreskrift för exercis. Reglementet innehåller bestämmelser om alla de rörelser som ett truppslag ska kunna utföra, om sätten att utföra dem samt om de kommandoord som används jämte de allmänna grundsatserna för truppernas användning i strid.
Det förhållande som föreligger när ett rättsanspråk är i ett sådant skick att det kan verkställas. Detta innebär att det har fastställts av en offentlig myndighet och föreligger i skrift som en utskrift av en dom.
Enligt lag, lagenligt.
Från 1917 benämning på den tidigare Kommunikationsexpeditionen, som 1918 ombildades till Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena.
Propaganda- och biståndsorgan som grundades av Finlands senat i september 1918. Expeditionen lydde under Inrikesministeriet och var ämnad att sköta civilförvaltningen i de östkarelska områden som ockuperades av finska trupper. Expeditionens verksamhetsområde kom att begränsas till Repola och Porajärvi 1918–1920.
Chef för senatens expeditioner 1816–1918 eller chef för expeditionerna i Generalguvernörskansliet. Expeditionschefen var vanligtvis en senator.
Den avgift man erlade för tjänst eller expedition utförd av en offentlig myndighet. Expeditionslösen hörde till kronans finansregal och användes till att bekosta tjänstemännens löner. Avgiften gick ursprungligen direkt till tjänstemannen, sedermera till myndigheten.
Ministär utan bestämd politisk färg som bl.a. handlägger löpande ärenden, då den ordinarie ministären avgått eller på annat sätt är funktionsoduglig och en ny ministär ännu inte har tillträtt.
Utskott som uppgjorde och expedierade skrivelser från lantdagen.Expeditionsutskottet bestod av nio medlemmar.
Tjänsteman under autonoma tiden och självständighetstiden som expedierade skriftliga handlingar i ärenden som hade avgjorts i senaten, efter 1918 i ett ministerium. Expeditörer fanns även vid generalguvernörskansliet. Expeditör ersattes 1922 av tjänstebeteckningen registrator och upphöjdes till tionde rangklassen.
Tjänsteman i en filial inom ett post- eller postkupédistrikt under Poststyrelsen, från 1927 Post- och telegrafstyrelsen. Expeditören var underställd föreståndaren. Från självständigheten indelades expeditörerna i två löneklasser: expeditör av första eller andra löneklassen.
Inrättning inom veterinärväsendet som utförde slaktkontroll på import och export av kött. Exportslaktinrättningarna tillhörde Lantbruksministeriets förvaltningsområde.
Från och med 1734 års lag om statens eller kommunens tvångsinlösning av egendom för allmännyttigt ändamål, i huvudsak mark för bebyggelse eller kommunikationsled (ursprungligen också för krigföring). Termen används också om den åtgärd då dylik tvångsinlösning sker. Fastighetsägaren eller den som har nyttjanderätt till marken har rätt till ersättning.
Församling utan fastslaget territorium, icke territoriell församling. Dylika församlingar förekom under svenska tiden vid hovet (hovförsamlingen) och militären samt för viss språk- eller yrkesgrupp (Tyska och Finska församlingen i Stockholm). Exterritoriella församlingar finns sedan autonoma tiden närmast inom frikyrkor och andra kyrkliga samfund.
Arkitekt som var anställd av Överstyrelsen för allmänna byggnaderna men inte tillhörde de ordinarie tjänstemännen. År 1897 fanns fyra extra arkitekter anställda vid Överstyrelsen för de allmänna byggnaderna.
Formellt utdrag ur ett justerat protokoll.
Tjänstebeteckning för förrättningslantmätare som arbetade på arvode vid länslantmäterikontor från 1916. Extralantmätare förekom ännu på 1950-talet.
Förlängt nådår, högst ett år till. Extra nådår beviljades från 1750 av domkapitlet på ansökan av präststerbhuset, under förutsättning att sterbhuset kunde uppvisa goda skäl till förlängningen, vilka uppfyllde nådårsrätten. Extra nådår beviljades ursprungligen också skollärarsterbhus. Efter självständigheten beviljades extra nådår av Undervisningsministeriet.
Som faller utanför det vanliga, särskild, exceptionell, extra. Inom förvaltningen särskilt i betydelsen utom den ursprungligen fastställda ordningen i något, till exempel lagen, summan, utgiften, verksamheten, utom det bestämda antalet tjänstemän. Motsats: ordinarie.
Tjänsteman vid Medicinalstyrelsen. Extraordinarieläkare användes som vikarier för att sköta lediga befattningar. Medicinalstyrelsen kunde också förordna dem att sköta andra uppdrag inom hälso- och sjukvården.
Endast vid vissa särskilda tillfällen utskrivna skatter såsom krigsgärder och kröningshjälp. Sådana skatter existerade endast så länge det fanns behov av dem.
De möjligheter till ändringssökande som kan komma i fråga efter att ett avgörande i lägre instans har vunnit laga kraft. De anförs endast på grunder som särskilt anges i lag, under autonoma tiden huvudsakligen resning (återbrytande) och återställande av försutten tid, under svenska tiden främst domvilla.

F

Om något som finns som en möjlighet och som vid behov kan användas eller står till förfogande, särskilt om fattigvård i betydelsen frivillig offentlig (och lagstadgad) fattigvård, i motsats till obligatorisk fattigvård med de skyldigheter som den förorsakade kommunen eller fattigvårdssamhället.
Frivillig fattigvård eller den fattigvård som ett fattigvårdssamhälle från 1879 kunde erbjuda en fattig som hade hemortsrätt i en annan kommun och som berättigade kommunen i fråga att ansöka om ersättning från hemkommunen.
Vetenskaps- eller kunskapsgren, läroämne, undervisningsgren eller studieämne vid universitet, från 1604 även kollektiv beteckning för de lärare som hörde till en sådan huvudavdelning. Ursprungligen grupperades fakulteterna efter lärarnas och studerandenas nationalitet, sedermera efter disciplin.
Juridisk benämning på den del av civilrätten som reglerar familjens rättsförhållanden.
Ursprungligen en militär befattning för en adlig underofficer. Fanjunkaren hade till uppgift att bära truppavdelningens fana. Fanjunkare infördes som en underofficersgrad i den svenska armén 1806. I det självständiga Finland förekom fanjunkare enbart i samband med en fanjunkarekurs som arrangerades 1918 i Fredrikshamn.
Avtalad eller i lag stadgad dag då en person, som med nyttjanderätt innehade fast egendom, skulle avträda den. Tidpunkten fastslogs ofta i arrendeavtalet eller genom uppsägning. Benämningen användes allmänt också om den dag när tjänstefolket lämnade sitt tidigare tjänsteställe för ett nytt.
Kommunikationsled, i allmänhet vattenväg, segelled.
Inrättning för farmaciutbildningen i Finland med rätt att bevilja farmaciestudiosi- och provisorsexamina, som offentligen avlades inför Medicinalstyrelsen. Inrättningen grundades 1897. Den famaceutiska undervisningen omorganiserades 1923 och den farmaceutiska läroinrättningen avskildes från universitetets fysiologisk-kemiska inrättning.
Officiell förteckning över läkemedel. Den första farmakopén i Sverige utkom 1686. Collegium medicum fick 1688 i uppdrag att utarbeta den svenska farmakopén, vars första upplaga utkom 1775. Den första finländska farmakopén utkom 1819.
Legitimationshandling för fartyg.
Av postverket inrättad postexpedition på ett fartyg. Fartygspostexpeditionen förestods av en expeditör. Expeditioner fanns huvudsakligen på de ångbåtar som från och med sjävständigheten fram till andra världskriget trafikerade på linjen Åbo–Stockholm.
Under offentlig kontroll (till exempel Sjöfartsstyrelsen) fört beskrivande register över fartyg som har rätt att föra visst lands flagg. Fartygsregistret kallades tidigare skeppsregister.
Officiellt intyg på att ett köp eller byte av jord blivit genom lagfart stadfäst av den underrätt (häradsrätt, lagmansrätt, rådstugurätt) inom vars jurisdiktion jorden var belägen. Krav på sådana intyg förekom redan under medeltiden, i Finland ska de första ha utfärdats 1379–1380. Termen fastebrev började förekomma från 1554. Fastebreven innehöll namnen på köpare och säljare, ursprungligen också namnen på tolv gode män (fastar) samt jordens omfång, belägenhet samt datum för köpet. I början utfärdades fastebreven av underlagmän eller sockendomare, senare häradshövdingen. I Gamla Finland utfärdades fastebreven av krepostnoiskrivare fram till 1739, därefter av underrätterna.
Fornminne som utgörs av boplatser från förhistorisk tid, gravar, borglämningar, ruiner av kloster, kyrkor och slott, stenar och bergytor med inskrifter och bilder.
Av underrätt förd förteckning över fastigheternas rättigheter i ämbetsdistriktet, ursprungligen och ofta uppdelad på lagfartsboken och inteckningsboken.
Biträdande stadsdirektör med ansvar för stadens fastighetsförvaltning. En fastighetsdirektör fanns 1938 i Helsingfors.
Myndighet inom kommunalförvaltningen som förvaltade, utarrenderade och sålde fastigheter och markområden som ägdes av stad eller kommun.
Postanstalt med permanent verksamhetsställe på en viss ort, till exempel postkontor, postexpeditioner, poststationer och brevsamlingsställen.
Talan som enbart avser att få en domstol att fastställa ett visst rättsförhållande, i det fall att den kärande inte påyrkar svarandens skyldighet att fullgöra något.
Register över en gårds eller ett slotts inventarier. Fataburshustrun ansvarade för fatabursregistret.
Föreskriven tid inom vilken något skall fullgöras: laga tid, till exempel ansökningstid, besvärstid, klagotid.
Personell skatt som betalades av varje arbetsför individ över 15 år i en lands- eller stadskommun eller annat fattigvårdssamhälle 1879–1922. Fattigavgiften togs vid behov ut på fattigvårdsstyrelsens beslut för att täcka underskottet i fattigvårdsbudgeten.
Samlande benämning på de penningmedel med vilka ett fattigvårdssamhälle bekostade fattigvården efter 1879. De bestod av inkomster från fattigvårdssamhällets fastigheter och kapital, vissa till fattigvården anslagna kollekter och bidrag, en kommunal arvsskatt (fattigprocent) och en personlig skatt för alla mellan 16 och 64 år. Fattigavgifterna drygades vid behov ut med en andel i kommunalskatten.
Ed svuren vid domstol om att personen i fråga var för fattig för att betala de utdömda böterna, skadeståndet eller annan ekonomisk ersättning. Fattigdomseden svors efter att domstolen hade granskat det fattigbevis som hade utfärdats av prästämbetet.
Den med allmänna medel bekostade fattigvården under autonoma tiden och i början av självständighetstiden. Beteckningen förekom också i sammansättningarna fattigförsörjningsanstalt, -fond, -hus och -tunga. Fattigförsörjningen inkluderade alla institutioner och de medel som fördelades som allmosor för att hindra fattiga från att tigga eller hamna i fattigstugan.
Person som åtnjöt allmänt fattigunderstöd och var intagen på fattighus, uppbar understöd ur fattigkassan eller försörjdes av en fattigrote bestående av bönder som turvis underhöll den fattiga.
Frivilligt eller offentligt understöd åt fattiga som inte försörjdes på en fattigvårdsinrättning. Frivilliga bidrag: till exempel kontingentmedel, vid förlänat burskap, av skeppsrederier, besättning och passagerare på utrikesfartyg och dylikt. Personliga avgifter: till exempel för finska undersåtar som med pass vistades i Ryssland och avgifter för vissa fastigheter och dylikt. Fattighjälpen utgick in natura ursprungligen ur kyrkohärbärgena eller som penningar ur kyrkans fattigkassa, från 1600-talet som viss andel i kronotiondespannmålen och personliga avgifter till kronan samt genom frivilliga bidrag vilka uppbars till de fattiga vid särskilda i lag stadgade tillfällen.
Försörjningsinrättning där fattiga erhöll fritt uppehälle mot att de arbetsföra understödstagarna sysselsattes i fattiggårdens jordbruks- och trädgårdsarbete eller hushållsgöromål som vävnad och matlagning. Fattighusen tillkom vid mitten av 1600-talet och ersattes under senare delen av autonoma tiden med kommunalhem.
Ursprungligen under perioden 1820–1879 en fattig- och arbetshusavgift som utgick i både stads- och landskommuner till statsverket som en skatt på biljettintäkterna från en allmän nöjestillställning. Fattighusavgiften avskaffades 1922.
Under fattigvårdsstyrelse (och distriktsuppsyningsman) verkande förtroendevald person, som ansvarade för fattighusets förvaltning. Under svenska tiden kallades han ofta fattighussyssloman.
Person som var intagen på fattighuset, i motsats till fattighjon som gick på roten och blev underhållna av bönderna i deras gårdar.
Fattigstuga, härbärge eller kvarter för bostadslösa, så kallade husvilla fattiga. Från 1879 till början av självständighetstiden betecknade termen tillfälligt bostadsrum för fattig, fattigkvarter, hos en hemmansägare med vilken fattigvårdssamhället hade ingått kontrakt.
De medel i penningar och/eller in natura som användes till understöd åt de fattiga i församlingen, senare kommunen eller fattigvårdssamhället.
Viss procent av kvarlåtenskapens sammanlagda värde som varje dödsbo erlade till fattigvården i församlingen, senare i stads- eller landskommunen. Fattigprocenten infördes under 1698 och utgick ännu efter att andra fattigvårdsavgifter avskaffats på 1920-talet. Efter 1893 användes termen också om det procentuella antalet personer som var beroende av fattigvård.
Del av en landsortsförsamling, efter 1763 en socken och från 1852 ett fattigvårdsdistrikt som administrerade och fördelade ansvaret för försörjningen av de sämre lottade på bärkraftiga hushåll inom sitt verksamhetsområde. Fattigroten verkade under en fattigvårdsföreståndare eller rotestyrelse som sorterade under sockenstämman, senare kommunalnämnden. Fattigrotar infördes i sydvästra Finland i slutet av 1600-talet och var en obligatorisk del av fattigvården för alla socknar 1761–1879. I praktiken förekom rotehållningen i Finland huvudsakligen efter 1817 och bara i vissa socknar (kommuner). Fattigrotarna försvann efter 1916. Rotegång förbjöds dock officiellt först 1933. Varje rote representerade ursprungligen ungefär ett mantal. Antalet rotar berodde på hur många fattiga det fanns som skulle underhållas på detta sätt. Rotehållningen började försvinna efter 1893, när senaten i instruktionen till fattigvårdsinspektören förespråkade stadigvarande hemvist för fattighjon. År 1899 fanns fattigrotar i 33 kommuner, 1915 endast i sex. De avskaffades (informellt) genom ett prejudikat för Pyhäjoki kommun som på senatsbeslut skulle avskaffa rotesystemet inom fattigvården.
Mindre fattighus i varje socken på landsbygden, stadgat från 1624 och 1879. Fattigstugan blev från 1923 en temporär kommunal inrättning för fattiga. Den finansierades ursprungligen med den del av tionden som var avsedd för de fattigas underhåll och administrerades av församlingens tjänstemän och förtroendevalda, senare av fattigvårdsstyrelsen eller fattigvårdsnämnden. Fattigstugorna kallades tidigare helgeandshus.
Bidrag till fattiga vilket betalades ut från fattigkassan genom kommunens eller fattigvårdssamhällets fattigvårdsanstalter.
Ursprungligen av kyrkan, från 1763 av socknen och senare kommunen organiserad hjälp till personer som saknade tillgångar för sitt nödtorftiga uppehälle och förmågan att genom arbete skaffa sig sådana. Med fattigvård avsågs i vid bemärkelse av kyrkorådet, senare fattigvårdsstyrelse, administrerad anstaltsvård, placering i en fattigrote, fattighjälp direkt till behövande hem eller underhållsbidrag för inackordering i besuttna hushåll.
Avdelning vid Socialstyrelsen vilken under en överinspektör ansvarade för verkställigheten och övervakningen av fattigvårdslagstiftningen i landet. Fattigvårdsavdelningen ombildades 1922 till Fattigvårdsbyrån vid Socialministeriets arbets- och välfärdsavdelning.
Underavdelning till Socialministeriets arbets- och välfärdsavdelning, senare väldfärdsavdelningen. Under ledning av överinspektören för fattigvården, med biträde av den kvinnliga fattigvårdsinspektören, ansvarade Fattigvårdsbyrån för att fattigvårdslagstiftningen verkställdes i landet och för fattigvårdsinspektionen.
Distrikt inom en kommuns fattigvårdssamhälle, vilket stod under övervakning av en eller flera medlemmar av fattigvårdsstyrelsen. Fattigvårdsdistrikten inrättades av kommunalstämman, senare kommunalfullmäktige, och förestods av distriktsuppsyningsmän vilka övervakades av en distriktsinspektör över fattigvården. De kommunala fattigvårdsdistrikten drogs in i och med den nya fattigvårdslagen 1923, däremot delades landet in i fattigvårdsdistrikt som omfattade ett eller flera län inom ramen för den statliga fattigvårdsinspektionen. Från 1937 inrättades på nytt kommunala distrikt som kallades samhällsvårdsdistrikt.
Officiell benämning på den myndighet som övervakade verksamheten i fattigvårdsdistrikten i landet. Fattigvårdsinspektionen utgjordes från 1888 av fattigvårdsinspektören, hans lagkunniga biträde och fattigvårdsinstruktörerna, från 1918 av Socialstyrelsens överinspektör för fattigvården och de kommunala distriktsinspektörerna på landsbygden och efter 1922 av den inrättning under Socialministeriets överinspektör för fattigvården vilken bestod av fattigvårdsinspektörerna. Fattigvårdsinspektionen bytte 1937 namn till distriktsinspektionen för samhällsvården.
Tjänsteman vid fattigvårdsinspektionen som lydde under Socialstyrelsens fattigvårdsavdelning, senare Fattigvårdsbyrån i Socialministeriet. Fattigvårdsinspektören var närmast underställd överinspektören för fattigvården och gav råd om och övervakade fattigvården i ett eller flera län vilka tillsammans bildade ett övervakningsdistrikt. Fattigvårdsinspektören kallades också fattigvårdsdistriktsinpektör eller distriktsinspektör för fattigvården. Före 1917 hade motsvarande arbete utförts av fattigvårdsinstruktörer. Fattigvårdsinspektörerna ersattes 1950 med distriktsinspektör för socialvården.
Ämbete inrättat 1888 för att övervaka att kommunerna fullgjorde sina skyldigheter beträffande fattigvårdsväsendet. Fattigvårdsinspektören lydde under senatens civilexpedition och bistods i fattigvårdsinspektionen av ett juridiskt biträde samt fattigvårdsinstruktörer. Ämbetet överfördes 1917 på Socialstyrelsen och ändrade namn till överinspektör för fattigvården.
Skriftlig överenskommelse om att, under vissa villkor, stå för de kostnader för fattigvården som en medborgare bosatt i ett annat land hade förorsakat. Finland anslöt sig 1923 till den fattigvårdskonvention som hade ingåtts mellan Sverige, Norge och Danmark år 1914.
Obligatorisk kommunal nämnd som från 1923 ersatte fattigvårdsstyrelsen och drog upp riktlinjerna för och övervakade verkställandet av fattigvården i kommunen samt beslutade huruvida och i vilken form en person fick fattigvård av kommunen. Fattigvårdsnämnderna bestod av ordförande och minst fyra ledamöter vilka utsågs av stads- respektive kommunalfullmäktige. Nämnderna verkade på landsbygden i enlighet med lagstiftningen om kommunala nämnder. I staden kunde stadsfullmäktige fastställa en särskild arbetsordning för fattigvårdsnämnden. Fattigvårdsnämnderna ombildades 1937 till vårdnämnder.
Det reglemente som ett fattigvårdssamhälle efter 1879 skulle göra upp för sin verksamhet. Fattigvårdsreglementet antogs av kommunalstämman, senare kommunalfullmäktige, och fastställdes av guvernören (landshövdingen).
Officiell benämning på den geografiska enhet som ansvarade för fattigvården inom ett visst område. Fattigvårdssamhället utgjordes i praktiken först av församlingen och sedan av kommunen och var indelat i fattigvårdsdistrikt. År 1852 bestämdes att varje församling på landet skulle utgöra ett fattigvårdssamhälle. Flera församlingar i en stad eller socken bildade ett fattigvårdssamhälle. Fattigvårdsdirektionen, senare fattigvårdsstyrelsen och fattigvårdsnämnden i ett fattigvårdssamhälle hade i uppgift att ordna fattigvården enligt gällande lagstiftning och det fattigvårdsreglemente, som hade fastställts av guvernören, senare landshövdingen, efter utlåtande av den centrala fattigvårdsinspektionen.
Statistik över fattigvården, dess institutioner och understödstagare. Den stadgades under svenska tiden genom Tabellverket 1749 och gjordes upp av kyrkoherdarna. Fattigvårdsstatistiken stadgades under autonoma tiden 1842 och ingick först i guvernörernas verksamhetsberättelser, senare upprättades en särskild statistik av varje fattigvårdsdirektion, senare fattigvårdsstyrelse, vilken sammanställdes av guvernören, efter 1879 av fattigvårdsinspektören och efter 1917 av Socialstyrelsens socialstatistiska avdelning under ledning av överinspektören för fattigvården. Efter 1922 skötte Socialministeriets byrå för social forskning och statistik om sammanställningen av statistik inom det sociala området.
Styrelse för ett fattigvårdssamhälle vilken drog upp riktlinjerna för fattigvården, övervakade inrättningarna och förvaltade fattigkassan, vilket inbegrep beslut om vem som hade rätt till fattighjälp och inom vilket fattigvårdsdistrikt. Beslutet kunde under autonomin överklagas till guvernören, från 1917 till Socialstyrelsen. I städer bestod fattigvårdsstyrelsen av minst sex medlemmar med borgmästaren, polismästaren eller kyrkoherden som ordförande, på landet av minst fyra medlemmar med kyrkoherden som ordförande, i praktiken ofta kommunalstämman. Fattigvårdsstyrelserna kallades före 1879 fattigvårdsdirektioner. De ersattes 1923 med fattigvårdsnämnder.
Samlande beteckning för de skyldigheter gällande fattigvården som låg på en socken eller ett fattigvårdssamhälle, senare kommun. Till fattigvårdstungan räknades vissa avgifter, skyldigheten att underhålla byggnaderna inom fattigvården och ansvaret att ta hand om fattiga (fattighjon).
Sjukhus som bekämpade grasserande epidemier av särskilt återfallsfeber och fläckfeber som spreds främst 1868–1870, 1876–1877 och i fånglägren 1918. Ett febersjukhus fanns bara i Helsingfors. Det grundades med stöd av stadens fattigkassa och privata medel. Det flyttade flera gånger innan sjukhuset fick en egen byggnad år 1886 och började kallas Kommunala sjukhuset. År 1894 bytte det namn till Maria sjukhus.
Apotek som grundats av en apotekare på en ort som saknar förutsättningar för ett självständigt stamapotek. Grundandet av ett filialapoteket förutsatte tillstånd av Medicinalstyrelsen. Apotekaren utsåg en föreståndare som skulle vara utbildad provisor (bestämdes 1902) eller farmaceut. Apotekaren skulle årligen granska filialapoteket och föra protokoll över inspektionen. Filialapotek grundades redan på 1700-talet, och exempelvis apotekaren J. Julin i Uleåborg grundade sådana i Kajana år 1785 och i Torneå år 1787. På landsbygden infördes filialsystemet i praktiken efter förbättringarna i den kommunala sjukvården 1869. Då ålades kommunerna själva att bestrida alla kostnader för de vid deras enskilda sjukvård nödvändiga läkemedlen och övriga anordningarna. Medicinalstyrelsen uppmanades då att efter särskild ansökan eller om det fanns andra skäl bevilja en innehavare av privilegierade apotek tillstånd att inrätta och tills vidare hålla apotekslådor inom sådana församlingar där fullständiga apoteksinrättningar saknades. Apotekareföreningen bestämde på ett allmänt möte 1913 att nya filialapotek inte vidare borde inrättas. Filialinstitutionen indrogs slutgiltigt 1928.
Tremannanämnd tillsatt av Inrikesministeriet för att granska och examinera biografmaskinister samt besikta och ge utlåtanden om offentliga och privata biografapparater. Själva övervakningen av biograferna sköttes av den lokala polisen och brandkåren. Nämnden bestod av en ordförande, en kombinerad sekreterare och kassör samt en inspektör vilka skulle vara sakkunniga i brandskydd, biografteknik och elektricitet.
Titel för filosofie kandidat som (vanligen vid frivillig solenn promotion) erhållit magistergrad.
Statsutskottets sammanfattande förslag till riksstat, betänkande angående statsregleringen samt anskaffande av de för Riksgäldskontorets utgifter erforderliga medlen.
Medlem av statsrådet och chef för Finansministeriet. Finansministern ersatte 1918 den senator som var chef för Finansexpeditionen. Dennas förvaltningsområde omfattar den nationella ekonomiska politiken såsom statsbudgeten, att stimulera den nationella ekonomin och att övervaka statsfinanserna.
Ministerium som 1918 ersatte Senatens finansexpedition, och blev en del av det nybildade statsrådet. Till ministeriets ansvarsområde hörde regeringens ekonomiska politik, finanspolitik och statsbudget samt skattepolitik och statens arbetsgivar- och personalpolitik och den offentliga förvaltningen. Finansministern ledde ministeriet, medan en kanslichef var högsta föredragande tjänsteman. De bistods av referendarieråd (i början referendariesekreterare, senare regeringsråd), regeringssekreterare och registratorer. År 1931 delades ministeriet in i avdelningar: allmänna avdelningen, avdelningen för statsförslaget, avdelningen för tull- och skatteärenden och revisionsavdelningen. År 1942 tillkom ekonomiska avdelningen, 1945 avdelningen för ersättningsärenden och 1947 organisationsavdelningen. Från 1943 övertog länsstyrelsen skatteuppbörden från statsbeskattningen och man tillsatte skatteinspektörer i länen, vilka var direkt anslutna till ministeriet. Under Finansministeriet lydde fram till 1929 Finlands Bank, därtill Tullstyrelsen, Statskontoret, Finlands stämpelkontor, Myntverket, Revisionsverket, Krigstidshushållningsrevisionen, Bankinspektionen, Sparbanksinpektionen och inspektören för pantlåneanstalterna. Finansministeriet hade också tillsyn över Sparbankernas utredningsbyrå och Sparbankernas säkerhetsfond.
Förslag från riksdagsman till riksdagen om upptagande av anslag i följande års statsbudget, numera budgetmotion.
Sådana rättigheter och statsmonopol som staten har tillerkänt sig för att kunna bestrida statsutgifterna. De bestod av vissa rättigheter och inrättningar som i enskildas händer lätt kunde missbrukas, samt av statsmonopol som i statens händer kom allmänheten och industrin till godo. Dit hörde domstolsväsendet och polismakten inklusive deras expeditions-, charta sigillata-avgifter, inkomster av böter, bergs-, skogs-, mynt-, landsvägs-, vatten-, post-, tull- och jaktregal, rätt till bankinrättning, salt- och tobaksmonopol, krutfabriker och andra industriella inrättningar samt danaarv och strandvrak. I Finland blev bergsregalet tidigt helt överlåtet till enskilda individer, mot bestämda direkta skatter.
Permanent och lagstadgat utskott i statsrådet. Finansutskottet bereder ärenden av större ekonomisk betydelse. Det har en central ställning i fråga om de ärenden som faller under ministeriernas beslutanderätt och i vilka utskottets behandling alltså föregår ministeriet. I dessa ärenden har utskottet ett slags vetorätt, i och med att ministeriet inte kan fatta beslut som kunde medföra större kostnader än vad utskottet godkänt.
Ämbetsverk, grundat ursprungligen 1947, men indrogs 1969 för att återuppstå i ny form 1970. Underställt Undervisningsministeriet. Har till uppgift att främja vetenskaplig forskning i Finland och dess internationella kontakter, vara sakkunnigorgan i forskningspolitiska frågor samt ge anslag till forskning och annan verksamhet som främjar vetenskapen. Synliga i det offentliga livet är akademins ledamöter, meriterade finländska vetenskapsmän och -kvinnor med hederstiteln akademiker. Denna titel får innehas samtidigt av högst tolv finländare.
Enhet under senatens ekonomiedepartement som från 1819 gav ut ”Finlands Allmänna Tidning”, från 1860 också ”Suomalainen Virallinen Lehti” och 1899–1917 ”Finljandskaja Gazeta”, vilka skulle innehålla meddelanden om lagstadgade ärenden och offentliga kungörelser. Enheten förestods av en huvudredaktör, efter 1860 av två, en för den svenska och en för den finska tidningen, efter 1899 ytterligare en tredje för den ryska tidningen. Efter självständigheten lydde tidningen under Statsrådets kansli och den omorganiserades 1931 till en tvåspråkig tidning med namnet ”Officiella tidningen”.
Centralbank för Finland vilken ersatte Växel-, låne- och depositionskontoret i samband med myntrealisationen 1840. I myntrealisationen blev metalliska mynt det enda lagliga betalningsmedlet. Finlands Bank fick rätt att ge ut sedlar, mot skyldighet att på uppmaning lösa in dem med metalliskt mynt. Finlands Bank hade också skyldighet att ta emot den ryska centralbankens sedlar. År 1865 förklarades silvermynt för det enda lagliga betalningsmedlet. Landet fick en egen myntenhet, den finska marken (indelad i 100 penni). Guldmyntfoten antogs 1877. År 1886 erhöll Finlands Bank monopol på sedelutgivningen. Finlands Bank ansvarade för övervakningen av bankverksamheten och upprätthållandet av stadga och säkerhet i Finlands penningväsen samt penningomsättningen i landet. Finlands Bank lydde till en början under Senatens ekonomiedepartement, från 1867 under lantdagen. Under självständighetstiden lydde Finlands Bank under riksdagen, men fram till 1929 även under Finansministeriet. Banken leddes av direktionen för Finlands Bank och verksamheten övervakades av ett bankfullmäktige. Bankens huvudkontor fanns i Helsingfors, medan avdelningskontor förekom på olika håll i landet.
Regional avdelning av Finlands Bank, vars verksamhet leddes av en diskontkommitté (med två ordinarie medlemmar och två suppleanter) och en bankkommissarie, biträdd av kassörer och kontorsskrivare.
Den centrala enheten för Finlands Bank, vilken koordinerade bankverksamheten under ledning av direktionen för Finlands Bank. Den högste tjänstemannen på huvudkontoret var sekreteraren i direktionen för Finlands Bank. År 1897 utgjordes de övriga högre tjänstemännen av en ombudsman, kamrerare, en överkassör, kassörer, en växelkassör och en biträdande växelkassör.
Tjänsteman vid Finlands Banks huvudkontor. År 1897 var ombudsmannen den näst högste tjänstemannen vid huvudkontoret efter sekreteraren.
Regeringsorganet i Finlands revolutionära regering 1918. Formellt skulle folkdelegationen övervakas av Arbetarnas generalråd. Den första folkdelegationen utsågs den 29 januari 1918 av Arbetarnas verkställande kommitté. Den bestod av en ordförande, tio kommissarier och en prokurator. Politiskt skulle folkdelegationen vara socialdemokratisk.
Förening som grundades den 30 juli 1941 som centralorgan för de frivlliga hjälporganisationerna. Föreningen sorterade under Socialministeriet och hade som mest 20 000 frivilliga medarbetare. Finlands Folkhjälp förmedlade den utländska hjälpen till Finland, arrangerade insamlingar och utförde sjuk- och hälsovårdsarbete. Verksamheten avtog efter kriget och föreningen upplöstes slutligen 1953.
Officiellt redigerad periodisk samlingsskrift för publicering av rikets lagar och förordningar, ibland också vissa beslut och tillkännagivanden. Samlingen har sedan 1808 publicerats på svenska under olika namn, från 1860 också helt på finska.
Grundades genom en förordning år 1924 som ett militärt rådgivande organ för rikets president. Försvarsrådet bestod av försvarsministern, befälhavaren för krigsmakten, generalstabschefen, befälhavaren för skyddskårerna samt två generaler eller stabsofficerare utsedda för ett år i sänder. Rådets betydelse ökade betydligt efter omstruktureringen 1931. Organet skräddarsyddes för den nya ordföranden Gustaf Mannerheim, som fick rätt att kalla rådet till sammanträde efter eget övervägande. Förändringen betydde att försvarsministern förlorade sin post som medlem av och ordförande för rådet. Samtidigt bestämde presidenten att rådets ordförande skulle verka som överbefälhavare i krigstid.
Efter självständigheten den officiella benämningen på den ortodoxa kyrkan i Finland, sedermera Ortodoxa kyrkosamfundet i Finland.
Ledande organ för den svenska frivilligrörelsen under vinterkriget och den organisatoriska grunden för Svenska frivilligkåren. Finlandskommittén organiserade rekryteringen av frivilliga genom lokala kommittér och över 200 rekryteringsbyråer. Den avvecklades efter vinterkriget och ersattes under fortsättningskriget med Finlandskommittén av år 1941.
Kommitté som ansvarade för de svenska frivilliga under fortsättningskriget. Den grundades den 10 juli 1941 som efterträdare till den avvecklade Finlandskommittén från 1939–1940.
Organ som från 1906 tillsattes av enkammarlantdagen för att utöva tillsyn över Finlands Banks förvaltning och de fonder som stod under lantdagens vård och garanti. Tidigare kallades organet Finlands Ständers bankfullmäktige. Efter självständigheten ändrades namnet till Riksdagens bankfullmäktige.
Bibliotek med tillhörande arkiv som lydde under lantdagen (1907–1919). Biblioteket hette tidigare Ständernas bibliotek, och namnet ändrades senare till Statens centralbibliotek.
Revolutionärt ryskt organ som valdes av garnisonstruppernas råd i Finland den 7 maj 1917. Oblastkommitténs militäravdelning var det högsta militära organet för de ryska trupperna i Finland.
Regering i det röda Finland som Finlands folkdelegation föreslog att skulle grundas den 29 februari 1918. Den skulle bestå av Arbetarnas Generalråd och Finlands folkdelegation.
Högsta beslutsfattande och lagstiftande statsorgan i Finland,ersatte i och med 1919 års regeringsform den autonoma tidens lantdag. Riksdagens organisation och verksamhet reglerades i 1906 års lantdagsordning, därefter i 1919 års regeringsform och 1928 års riksdagsordning. Riksdagen består av en kammare och ledamöterna utgörs av 200 riksdagmän, valda i allmänna, direkta, proportionella och hemliga val för fyra år åt gången. För att räkna ut proportionaliteten i valen används d’Hondts metod. Republikens president har befogenhet att upplösa riksdagen. Arbetet i riksdagen leds av talmannen, med bistånd av vice talmän. De olika partiernas representanter är samlade i riksdagsgrupper. Riksdagens ärenden förbereds i olika utskott, av vilka stora utskottet är det viktigaste i behandlingen av lagärenden. Riksdagen bistås i sina uppgifter av ett kansli som övervakas och leds av en kanslikommission. Till riksdagens uppgifter hör bl.a. att utse en justitieombudsman, en delegation för vården av de Antellska samlingarna och ett bankfullmäktige med uppgift att utöva tillsyn över Finlands Bank. Under riksdagen lyder sedan 1944 även Rundradion. Riksdagens handlingar arkiveras i Riksdagsbiblioteket.
Organisation som grundades 1948 med uppgift att rekrytera blodgivare och sköta insamlingen av blod för de finländska sjukhusens behov.
Finlands Röda Kors grundade en krigsfångebyrå enligt tredje Genevekonventionens överenskommelser i december 1939. Byråns uppgift var att samla in information om krigsfångar under vinterkriget och senare under fortsättningskriget. Enligt direktiv från Finlands Röda Kors uppgjordes för varje krigsfånge ett särskilt krigsfångekort i tre exemplar av vilka ett följde med fången, ett fanns hos krigsfångebyrån och ett exemplar fanns hos den truppenhet som tillfångatagit krigsfången. Även krigsfånglägren var skyldiga att anmäla förändringar i fångens kondition till Röda Korsets krigsfångebyrå. Byrån var den enda instansen i det krigstida Finland som hade ett fullständigt och uppdaterat kartotek över alla krigsfångar. Byrån upphörde 1946.
Under undantagsförhållandena 1918 finskspråkig skolstyrelse stationerad i Helsingfors. Motsvarande svenskspråkiga skolstyrelse verkade i Vasa.
Myndighetsarkiv som ersatte Finlands allmänna arkiv 1869. Statsarkivet verkade till en början i anslutning till Ecklesiastikexpeditionen. Åren 1888–1892 fungerade det som en enhet i Kansliexpeditionen, 1892–1896 i Civilexpeditionen och därefter i Ekonomiedepartementets kansli. Från 1871 övervakade en ordinarie arkivarie (från 1880 statsarkivarie) arkivets två avdelningar, den historiska avdelningen och det äldre (svenska) arkivet. Statsarkivet hade i uppgift att förvara, vårda, ordna och förteckna handlingar och räkenskaper av bestående värde. Arkivet var inrymt i Senatsborgen fram till 1890, då det fick en egen byggnad. Statsarkivet kvarstod som en organisationsenhet inom Senatens ekonomiedepartement fram till slutet av 1917, då det fick status som en självständig institution under Kyrko- och undervisningsexpeditionen, senare Kyrko- och undervisningsministeriet, Undervisningsministeriet. Statsarkivet ansvarade för hela den statliga arkivbildningen, och verksamheten leddes av en statsarkivarie. År 1927 grundades det första landsarkivet, som underställdes Statsarkivet. År 1939 omorganiserades verksamheten och Statsarkivet bytte namn till Riksarkivet.
Officiell almanacka och handbok som regelbundet började utkomma 1811. Redan under svenska tiden utgavs en statskalender från 1738. Efter 1809 fick universitetet i uppgift att ge ut en statskalender över autonoma Finland. Statskalendern innehöll kalendarium, uppgifter om de viktigaste statliga institutionerna och tjänstemännen. En finsk upplaga började utkomma 1869. Den finska och den svenska upplagan publicerades parallellt fram till 1982, då de sammanslogs.
Centralt ämbetsverk som 1894 ersatte Charta sigillata-kontoret. Finlands stämpelkontor övervakade tillverkningen och förekomsten av stämplat papper (charta sigillata) och stämpelmärken, postverkets frankotecken, kvittenskuponger, sparmärken och andra beskattningsmärken. Tjänstemännen var en kamrer och en kontrollör. Kontoret lydde under Senatens ekonomiedepartement fram till att Finansministeriet grundades. Finlands stämpelkontor bytte 1936 namn till Stämpel- och acciskontoret.
Namnet på ett infanteriregemente bestående ursprungligen av österbottniska förband som grundades på vita arméns segerdag den 16 maj 1918. Beteckningen garde var en hedersbetygelse för Österbottens insats på den vita sidan i inbördeskriget och gardets bataljoner bar namnen Vasa bataljon, Vörå bataljon och Lappo bataljon. Finlands vita garde döptes 1919 till Vita gardets regemente. Dess stab var förlagd till Gardeskasernen i Helsingfors. Gardet upplöstes vid mobiliseringen hösten 1939.
Värvad trupp som grundades den 6 januari 1918 i Jalasjärvi. Finländska republikens vakt utgjorde det självständiga Finlands första infanteritrupp och deltog i inbördeskriget på den vita sidan.
Benämning på pensionskassan för prästänkor och omyndiga barn efter 1878, sedan en egen pensionskassa hade grundats för skolstaten. Kassan fick nytt reglemente 1880. Den erhöll sina inkomster från vakansbesparingar och årsavgifter och förestods av en direktion med säte i Åbo. Kassan bytte 1949 namn till Pensionskassan för evangelisk-lutherska kyrkan i Finland.
Förening inom skogsbruk, grundad 1877. Föreningen strävade efter att främja folkets praktiska kunskaper om skogsskötsel och bidrog till att grunda andra sammanslutningar, såsom yrkesorganisationer och intresseföreningar inom privatskogsbruk.
Icketerritoriell församling för personer födda i Finland, personer födda i Sverige med finskbördig far eller mor eller maka/make till en person som hör till församlingen. Församlingen bildades 1577 genom en utbrytning från Storkyrkoförsamlingen och utgör sedan dess ett eget pastorat.
Centralt militärsjukhus för garnisonerna i hela Finland. Sjukhuset grundades 1918 som en efterträdare till Garnisonsjukhuset i Helsingfors. Det har populärt kallats för Tilkka, efter namnet på det område sjukhuset var beläget i. Centralmilitärsjukhuset lades ned 2005.
Sällskap grundat 1797 för att upplysa och vidta praktiska åtgärder som förbättrade lantbruket och dess binäringar. En förening föreskrevs varje socken, genom kungligt brev 1742 och 1775. Det första sällskapet inrättades dock först 1791 på Gotland, det andra i Finland 1797. Sällskapet hette Kungliga Finska Hushållningssällskapet fram till 1809 då det bytte namn till Kejserliga Finska Hushållningssällskapet. År 1917 fick sällskapet sitt nuvarande namn. Sekreteraren hade en central ställning och stod för kontinuiteten. Personer i olika delar av landet vidtalades för att skicka in berättelser om förhållandena (lantbruk, hälsotillstånd, undervisning och sociala förhållanden) i sina hemtrakter. Från 1798 utgav sällskapet skrifter i diverse upplysande ämnen. Sällskapet samlade också in väderleksobservationer, men denna uppgift övertogs av staten 1838. Till sällskapets huvuduppgifter hörde att främja potatisodling och vaccination mot smittkoppor. Dessutom behandlades i memorial, brev och sockenbeskrivningar frågor som gällde nyodlingar, skogsvård, strömrensningar, boskapsskötsel, sockenmagasin, lanthandel, vall- och linodling, salpetersjuderier och rovdjursutrotning. Sällskapet verkade också för att grunda skolor och förbättra undervisningen. Hushållningssällskapet erhöll statliga anslag för sin verksamhet och verkade fram till grundandet av Lantbruksstyrelsen 1892 som ett led mellan regeringen och de regionala lantbrussällskap som grundades från 1820-talet och framåt. År 1905 inskränktes hushållningssällskapets verkningsområde till de svenskspråkiga kommunerna i Egentliga Finland och på Åland.
Förening grundad 1894 för att främja utvecklingen och brukandet av kärr- och mossodling. Finska mosskulturföreningen hade försöksstationer i olika distrikt vilka utförde odlingsförsök på torvjord. Föreningen bedrev därtill konsultativ verksamhet och utförde systematiska undersökningar av torvmarker. Den erhöll statsbidrag för sin verksamhet, och föreningsstyrelsen var stationerad i Helsingfors.
Inofficiell finsk representation i Ryssland efter bolsjevikernas maktövertagande. Den kallades även för finska avdelningen vid Tysklands generalkonsulat i Petrograd 1918. De nio tjänstemännen vid avdelningen bestod av det tidigare finska statssekretariatets och passexpeditionens tjänstemän. Avdelningen skulle bevaka finländska medborgares intressen och rätt i Ryssland. I och med det tyska nederlaget i världskriget hösten 1918 flyttade den finska representationen över till den svenska beskickningen.
Förening grundad 1907, genom en sammanslagning av Metsänystäväin seura och Suomen Metsänhoidonsytävien Seura Tapio. Föreningen hade som mål att främja folkets praktiska kunskaper om skogsskötsel och privatskogsbrukets ställning. Följande år blev alla jordbruks- och ekonomiföreningar, Finska forstföreningen och lantmannagillen medlemmar i Finska Skogsvårdsföreningen Tapio. Åren 1928–1969 verkade föreningen som centralskogssällskap.
Pensionskassa för lärare och deras anhöriga, vilken bildades 1879 genom en delning av ecklesiastik- och skolstatens änke- och pupillkassa. Inkomsten till Finska skolstatens pensionskassa bestod av vakansbesparingar och årliga avgifter.
Avdelning inom riksdagens kansli.
Läroanstalt för utbildning av fiskare. Fiskarskolorna verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn sedan Fiskeristyrelsen slagits ihop med ämbetsverket 1923.
Tjänsteman vid Lantbruksstyrelsens fiskeriavdelning specialiserad på fiskerinäring, fiskevård, vattenvård och fiskundersökningar.
Centralorganisation för fiskerirådgivningen i Finland, grundad 1891. Föreningen bytte 1979 namn till Centralförbundet för fiskerihushållning och ansvarar för rådgivningen till vattenägare och yrkesfiskare.
Tekniskt utbildad tjänsteman vid Lantbruksstyrelsens fiskeriavdelning. Fiskeriingenjören bistod då förslag och ritningar utarbetades till inrättningar för fiskens framkomst i vattendragen samt till anstalter för att hindra att fiskevatten förorenades av avfall från fabrikerna och till vattenledningsanordningar för fiskodlingsanstalter, liksom till andra vattenbyggnader och inrättningar i anknytning till fisket.
Från 1860 ämbete och ämbetsverk som lydde under Jordbruksexpeditionen och som hade i uppgift att främja fiskstammen och fiskbeståndet samt fiskeriet i landet och att övervaka fiskeristadgan och kronans fiskerier. Fiskeriinspektören utövade tillsyn över Statens fiskeriförsöksanstalt i Evois. Som biträde hade fiskeriinspektören tidvis en adjoint, efter 1906 en äldre och yngre fiskeriassistent. År 1918 ersattes fiskeriinspektörerna med Fiskeristyrelsen. I rådgivningsverksamheten deltog även centralorganisationen Fiskeriföreningen i Finland.
Högre tjänsteman vid Lantbruksstyrelsens fiskeriavdelning.
Kollegialt ämbetsverk under ledning av en överdirektör, vilket 1918 ersatte fiskeriinspektörsämbetet. Fiskeristyrelsen hade i uppgift att främja utvecklingen av fiskerinäringen och fiskarnas ekonomiska ställning samt att övervaka statens fiskevatten. Fiskeristyrelsens uppgifter överfördes 1923 till Lantbruksstyrelsen, där en särskild avdelning för fiskerifrågor bildades.
Till läget noggrant bestämd eller känd punkt som fungerar som utgångspunkt vid mätning, kartläggning, indelning av en skala m.m., särskilt inom lantmäteriet.
Präst som församlingen föreslår till en ledig tjänst, men som inte är ett av domkapitlets tre prästförslag. Om domkapitlet fastslår att prästen är behörig, uppförs han på fjärde förslag. Detta gällde under svenska tiden och autonoma tiden endast regala respektive imperiella pastorat, från 1908 alla pastorat.
Större typ av flaggprick, officiellt sjömärke som användes för utmärkning av farled.
Hem för värnlösa flickor, motsvarande ett barnhem, senare ett skolhem.
Läroverk för flickor, avsett att lägga grunden för vetenskaplig utbildning vid universitet.
Vattenled där allmän flottning ägde rum. I 1734 års lag ingick inga bestämmelser om flottning, utan bara om kungsådra och farled vilka tillämpades också på flottning till 1766 och 1771 års fiskeristadgor. Allmän flottled kunde utnyttjas av envar. Under senare hälften av 1800-talet utökades flottarens rättigheter. Han hade också rätt att utföra byggnadsarbeten längs flottningsledens stränder. Speciellt i den övre delen av flottningsleden måste strömrensningar utföras på grund av den låga vattenmängden.
Benämning på en administrativ och teknisk befäst hemort (varv, kaserner m.m.) för en större del av en örlogsflotta. Platsen skulle ha säkra och snabba förbindelser till landets centra. Under olika perioder under den svenska tiden fanns en flottstation i Stockholm, Karlskrona, Sveaborg, Viborg och Göteborg. Under autonoma tiden fanns en flottstation på Sveaborg och Skatudden i Helsingfors samt under självständighetstiden i Sandhamn och Obbnäs.
Mobila militära specialenheter, som fanns både på den röda och den vita sidan under finska inbördeskriget 1918. En flygande avdelning utförde snabba räder, spaningsuppdrag och arkebuseringar.
Militär läroanstalt för flygvapnet, grundad den 19 mars 1919 i Sandhamn som en efterträdare till den flygskola som grundats 1918 i Åbo. Flygbataljonen bytte 1924 namn till Flygskolan.
Finska flygvapnets utbildningsenhet i Kauhava, verkade fram till 1937 under namnet Flygskolan.
Flyglinje med eller för postbefordran. Flygpostlinjer infördes på 1930-talet genom att postverket ingick avtal med flygbolag. De första flygpostrutterna gick mellan Helsingfors och Stockholm samt Helsingfors och Tallinn. Senare inrättades även flygpostlinjer inom landet.
Militär läroanstalt för flygvapnet, grundad 1924 när Flygbataljonen bytte namn till Flygskolan. Skolan flyttade 1929 till Kauhava. I samband med en organisationsförändring inom luftstridskrafterna bytte Flygskolan 1938 namn till Flygkrigsskolan.
Tilläggslön för flygmaskinförare och flygmaskinspanare inom försvarsmakten. Flygtillskotten erlades som ordinarie, extra- eller lärartillskott.
Militär läroanstalt för flygvapnet, grundad den 2 november 1942 i Naarajärvi när Flygvapnets signalsystemdepå bytte namn till Flygvapnets signalskola. Skolan ansvarade för underhållet av flygvapnets signalsystem och utbildningen av signalsystempersonalen. Skolan flyttades 1943 till Tavastehus. Den heter sedan 2005 Luftkrigsskolan.
Militär inrättning grundad den 27 november 1941 i Naarajärvi. Signalsystemdepån ansvarade för underhållet av Flygvapnets signalsystem vid sidan av utbildningen av signalsystempersonalen. Den bytte 1942 namn till Flygvapnets signalskola.
Uppflyttning i högre klass i skola. Allmän flyttning inom läroverk förekom vid varje vårtermins slut (årsflyttning). Det förekom även fri flyttning.
Av staten organiserad verksamhet där man genom reglering av ekonomin och arbetskraften försöker trygga befolkningens försörjning under undantagstider.
Distrikt som lydde under Folkförsörjningsministeriet och inom vilket man koordinerade produktionen, distributionen och ransoneringen av livsmedel och nödvändighetsvaror under andra världskriget och den efterföljande tiden av undantagstillstånd. Fram till 1941 administrerades inom distriktet även den allmänna arbetsplikten, men dessa ärenden fick därefter en separat indelning i arbetskraftsdistrikt. Det omfattade vanligen ett län. Distriktets ledande tjänsteman kallades byråchef eftersom han samtidigt förestod distriktets folkförsörjningskontor.
Samlande beteckning på Folkförsörjningsministeriets folkförsörjningsdistrikt.
Kansli som verkade som en central för folkförsörjningsverksamheten i kommunen. Från 1941 fanns folkförsörjningsledaren vid kansliet. I kansliet fanns tillgång till alla protokoll, beslut och uträkningar som folkförsörjningsnämnden eller dess sektioner gjort. Kansliet skulle grundas på ett ställe som var lättillgängligt för allmänheten.
Kontor i ett folkförsörjningsdistrikt under Folkförsörjningsministeriet. Föreståndaren bar tjänstebeteckningen byråchef. Kontoret koordinerade produktionen, distributionen och ransoneringen av livsmedel och nödvändighetsvaror under andra världskriget och den efterföljande tiden av undantagstillstånd. Kontoret övervakade de kommunala folkförsörjningsnämnderna och folkförsörjningsledarna som administrerade verksamheten på lokal nivå. Fram till 1941 ansvarade folkförsörjningskontoren även för ärenden som rörde allmän arbetsplikt, men för dessa frågor bildades därefter separata distriktsbyråer.
Statlig befattning grundad 1941. Folkförsörjningsledaren ledde folkförsörjningsverksamheten i en kommun. Han ansvarade för att Folkförsörjningsministeriets, folkförsörjningskontorets och folkförsörjningsnämndens beslut och föreskrifter verkställdes och övervakade att personer som arbetade inom folkförsörjningen fullgjorde sina uppgifter. Folkförsörjningsledaren skulle vara dagligen anträffbar för allmänheten på folkförsörjningskansliet.
Medlem av statsrådet och chef för Folkförsörjningsministeriet.
Ministerium av provisorisk karaktär 1939–1949, med en föregångare i Livsmedelsministeriet. Folkförsörjningsministeriet leddes av en folkförsörjningsminister, med en kanslichef som högsta föredragande tjänsteman. Ministeriet ansvarade för tryggandet av befolkningens utkomst, ransoneringen av livsmedel och regleringen av ekonomin under krigstid eller tider av undantagstillstånd. Fram till 1941 ansvarade Folkförsörjningsministeriet även för ärenden som gällde den allmänna arbetsplikten. För den regionala verksamheten svarade folkförsörjningsdistrikten och de kommunala folkförsörjningsnämnderna. Folkförsörjningsministeriet lades ner den 22 december 1949.
Kommunalt organ vars uppgift var att sköta om och övervaka distributionen av ransonerade förnödenheter till konsumenterna enligt de bestämmelser som uppsatts av Folkförsörjningsministeriet och folkförsörjningsdistrikten. Nämndens tre medlemmar valdes av kommunalfullmäktige som även utsåg dess ordförande. På större orter kunde nämnden vara uppdelad i sektioner. Folkförsörjningsnämnderna fick i slutet av år 1939 i uppgift att även sköta om den evakuerade befolkningens försörjning genom att organisera inkvartering, måltider och arbete. När evakueringsärendena visade sig vara för krävande för de kommunala nämnderna överfördes uppgifterna 1940 på Inrikesministeriet och ett nygrundat specialorgan. Folkförsörjningsnämnderna ansvarade även för tillämpningen av allmän arbetsplikt fram till 1941, då särskilda arbetskraftsnämnder tillsattes för att sköta dessa ärenden. Även om Folkförsörjningsministeriet lades ner 1949 fortsatte de kommunala folkförsörjningsnämnderna verka på 1950-talet och i vissa fall även på 1960-talet.
Undervisningsanstalt som från och med år 1889 skulle bibringa män och kvinnor av folket (ursprungligen landsbygdsbefolkningen) ett högre mått av medborgerlig bildning än vad folkskolan kunde ge. Den första folkhögskolan i Finland grundades i Borgå.
Avdelning som organiserade den civila rättsskipningen i det röda Finland och fastställde förfarandet i brottmål som behandlades av den revolutionära domstolen.
Benämning som dels pekar på att ett kyrkosamfund omfattar eller riktar sig till flertalet invånare i ett land (oftast i ett öppet och inkluderande avseende), dels är ett uttryck för en teologisk riktning. Teologiskt utgår begreppet från uppfattningen att det kristna evangeliet riktar sig till alla människor, samt att man lägger primär betydelse vid Guds vilja och handlande. Barndopet är ett uttryck för denna syn, vilket inte bortser från att den vuxnes fria ställningstagande är en förutsättning även i folkkyrkan. Denna kyrkoform skiljer sig från en frikyrka genom att medlemskap i den senare bygger på en personlig bekännelse i en eller annan form samt anmälan om anslutning. I Finland betecknas den evangelisk-lutherska kyrkan och det ortodoxa kyrkosamfundet som folkkyrkor. I synnerhet tidigare använde man också termen statskyrka om dessa kyrkosamfund.
På statsstöd verkande läroanstalt för barn (i åldern 8–14 år, från 1907: 9–16 år och från 1921: 7–16 år), som inte på annat sätt kunde tillägna sig skolbildningens första grunder. Folkskolor började inrättas 1866 och blev obligatoriska i städerna, från 1898 också i landskommunerna, fram till att den statliga grundskolan successivt infördes 1972–1977. Folkskolan övervakades av en lokal folkskoledirektion. Skoldistriktet inspekterades av en folkskoleinspektor. Folkskolorna inrättades och upprätthölls vanligen av församlingarna fram till 1907, då den förberedande undervisningen lösgjordes från kyrkoförvaltningen och blev kommunal. Folkskolan indelades i högre och lägre folkskola som bägge förutsatte behjälpliga kunskaper i läsning och skrivning. Den lägre folkskolan erbjöd undervisning i innantilläsning, skrivning, religion, matematik, teckning, sång och gymnastik, den högre också i geografi och historia, mätning av ytor och rymder, naturkunskap och dess tillämpning. I folkskolorna på landsbygden undervisades också handarbete som ett obligatoriskt ämne. Folkskolorna var samskolor med elever av bägge könen, och undervisningen sköttes av antingen en folkskollärare eller folkskollärarinna.
Under perioden 1884–1931 tjänsteman vid Överstyrelsen för skolväsendet, sedermera Skolstyrelsen. Folkskoleinspektören hade i uppdrag att biträda överinspektören för folkskolorna i hans arbete och att vid behov verkställa inspektioner av lärarseminarier och folkskolor i städer och på landsbygden.
Person med behörighet att verka som lärare i folkskola. Kompetenskravet för folkskollärare var genomförd utbildning vid folkskollärar- eller folkskollärarinneseminarium.
Undervisningsanstalt för utbildning av folkskollärarinnor.
Undervisningsanstalt för utbildning av folkskollärare och folkskollärarinnor.
Kapital avsatt för ett specifikt ändamål, ofta med flera andelsägare. Kapitalet är ofta avsett att tjäna som grundval för ett företag, en organisation eller verksamhet, och utgifterna täcks huvudsakligen med den årliga avkastningen, medan huvudandelen lämnas orörd. En fondförvaltare ansvarar för förvaltningen av förmögenheten och för hur pengarna placeras.
Tillvägagångssätt som strider mot gällande föreskrifter.
Samling receptformler som utarbetades för den nya militärfarmakopén år 1920. Receptsamlingen utarbetades av en särskild kommitté, som arbetade vid sidan av militärfarmakopékommittén.
Produkter av mänskligt arbete som finns i behåll från forna tider och som numera inte eller endast i undantagsfall används för sitt ursprungliga ändamål. Fornminnen indelas i fasta och lösa fornminnen.
Aktuarie vid Forststyrelsen.
Del av ett forstrevir. Forstbevakningsområdet förestods av en forstuppsyningsman.
Skogsförvaltning, i synnerhet i statens regi, vilken bestod av att sköta, övervaka och främja skogsbruket.
Tekniskt utbildad tjänsteman inom forstförvaltning, bl.a. vid Forststyrelsen. Forstingenjörerna hade insikter i skogsvård, skogsbruk, virkesavverkning, -anskaffning och -förädling, naturvård och affärsverksamhet.
Regionalt skogsvårdsområde inom statens forstförvaltning. Forstinspektionsdistrikten sorterade under Forststyrelsen och förestods av en överforstmästare, biträdda av forstrevisorer, forstmästare, forstkonduktörer, forstkassörer och forsttaxatorer. Distrikten var i sin tur indelade i revir.
De ekonomiska medel som forstkassören i ett forstdistrikt eller forstrevir ansvarade för.
Kameral tjänsteman inom forstväsendet, vilken ansvarade för forstdistriktets eller forstrevirets ekonomi och skötte brevväxlingen med landshövdningen (guvernören) och forsttjänstemännen.
Från 1864 tjänstebeteckning för uppsyningsman eller skogstaxator vid ett forstinspektionsdistrikt eller ett forstrevir. Forstkonduktörerna hade högre tjänsterang än andra forstuppsyningsmän, men lägre än forstmästare. Enligt instruktionen 1883 var forstkonduktör tjänstebeteckning endast för forstmästare på extra ordinarie forststat. Forstkonduktör var också titel på högre lärare vid en forstläroanstalt.
Läroanstalt för undervisning i skogsskötsel. Forstläroanstalterna utbildade personer som utövade den omedelbara vården av allmänna skogar, dock inte forstmästare. Forstläroanstalterna verkade under Forststyrelsens tillsyn. Bland läroanstalterna erbjöd forstinstituten i allmänhet högre utbildning än forstskolorna. År 1907 övertog Helsingfors universitet den högsta undervisningen inom forstutbildningen.
Tjänstetitel på högre tjänsteman vid Forststyrelsen och forstförvaltningen. Forstmästaren hade akademisk slutexamen i forstvetenskaper och hade tjänstgjort som revirforstmästare i minst ett års tid. Forstmästare motsvarade svenska tidens jägmästare. Sedermera blev forstmästare också en akademisk titel för den som avlagt skogsexamen.
Ämbetsområde för de forstmästare som från 1851 förestod och övervakade ett av Överstyrelsen för lantmäteriet och forstväsendets, senare Forststyrelsens, skogsvårdsområden inom ett forstinspektionsdistrikt. Forstreviren var i sin tur indelade i bevakningsområden. Utöver revirforstmästaren eller revirförvaltaren sköttes revirets förvaltning av forstkassörer och möjligen forstkonduktörer och forstuppsyningsmän. Även under svenska tiden hade det inom skogsförvaltningen förekommit en uppdelning i distrikt som i sin tur var indelade i revir.
Tjänstetitel eller honorär titel för hög tjänsteman inom skogsförvaltningen.
Ämbetsverk i det röda Finland, vilket i Forststyrelsens ställe skötte forstförvaltningen under finska inbördeskriget 1918. I och med att en stor del av den gamla tjänstemannakåren vägrade samarbeta med de revolutionära var regeringen (Folkkommissariatet) i det röda Finland tvungen att skapa ersättande organ för de centrala ämbetsverken.
Ursprungligen kronoskogarnas tillstånd, från 1600-talet också de tjänstemän som arbetade inom forstförvaltningen inklusive budgeten för deras löner. I Sverige var beteckningen skogstat vanligare, medan förleden forst- under autonomin etablerades som den officiella termen i Finland.
Forststyrelsen inrättades 1859. Från 1851 hörde skogsförvaltning till Lantmäteriöverstyrelsens förvaltningsområde, vilken också ändrade namn till Överstyrelsen för lantmäteriet och forstväsendet. År 1863 skildes forstväsendet från lantmäteriväsendet och Forststyrelsen ombildades till ett separat centralt ämbetsverk, som lydde under Senatens kammarexpedition. Efter självständigheten sorterade Forststyrelsen under Lantbruksministeriet. Forststyrelsen ansvarade för vården och förvaltningen av kronoskogarna, enstaka boställen i statens eller kyrkans ägo, statens sågverk samt tillsynen över forstläroanstalterna och tidvis åtminstone formellt även över det privata skogsbruket. Vid Forststyrelsen förekom från 1928 en sektion för statsskogarna och en sektion för privatskogarna. Forststyrelsen leddes av en överdirektör, från 1920-talet av en generaldirektör. I början av 1900-talet överfördes den högsta beslutanderätten från överdirektören till Forststyrelsens kollegium och blev således ett kollegialt ämbetsverk. Förvaltningen och tillsynen av de statsägda skogarna sköttes inom ramen för regionala forstinspektionsdistrikt, som i sin tur var indelade i forstrevir.
Tjänsteman inom forstförvaltningen som ansvarade för timmerflottningen längs en viss flottningsled.
Tjänsteman inom forststaten.
Tjänstebeteckning för Forststyrelsens skogsvaktare i ett forstinspektionsdistrikt, från 1864 föreståndare för ett mindre bevakningsområde inom ett forstrevir. Forstuppsyningsmännen lydde under revirforstmästaren. Forstuppsyningsmän förekom även i Ryssland från 1802.
Statlig forsknings- och sakkunnigorganisation inom skogsbruket, från 1908 från universitetet fristående forskningsanstalt som 1917 ombildades och kom att lyda under Lantbruksstyrelsen. Den kallades fram till 1928 Forstvetenskapliga Försöksanstalten (Forstvetenskapliga provanstalten), då den på nytt omorganiserades och sorterade under Lantbruksministeriet under namnet Forstvetenskapliga Forskningsanstalten, 1932–1952 Forstliga Forskningsanstalten, 1953–1962 Skogsforskningsanstalten, efter 1962 Skogsforskningsinstitutet (senare Metla). Anstalten hade i uppgift att inventera skogarna i landet samt utföra riksomfattande undersökningar och experiment som främjade skogsvården och förbättrade skogsbeståndets kvalitet och diversitet i Finland. Anstalten utförde undersökningar och experiment i laboratorier och i statens forskningsskogar, som institutet förvaltade. Anstalten förvaltade även de lagstadgade nationalparkerna som från 1938 inrättades på statens marker. Vid anstaltens naturvårdsbyrå verkade även statens naturskyddsinspektör.
Två- eller treklassig tilläggsutbildning avsedd att utbilda lärarinnor och bereda flickor för fortsatta studier, exempelvis vid universitet. Det första fortbildningsläroverket uppkom då staten övertog Privata lärerinneklassen som skolföreståndarinnan Elisabeth Blomqvist grundat 1868 i anslutning till Svenska fruntimmersskolan i Helsingfors.
Befästning, befästningskonst, vanligen för att beteckna ett lands fästningsvärde i allmänhet, dess fästningsbyggnader och den för befästningsväsendet anställda personalen.
Byrå vid Krigsministeriets ingenjörsdepartement.
Privilegiedomstol, ursprungligen domstol bestående av gelikar, stadgad i adelsprivilegierna 1569 och i kyrkolagen 1686. Från 1614 användes benämningen om hovrätten i egenskap av första rättsinstans för adeln, senare också för höga ämbets- och tjänstemän som begått tjänstebrott eller försummat viktiga tjänsteplikter. Privilegiedomstolen avskaffades för adeln och prästerskapet 1867, för höga tjänstebrott 1918. Forum privilegiatum för adeln i brottmål, tvister om (fast) egendom, arv, testamente, konkurs m.m.
Befrielse från postavgift, fribrevsrätt, frankeringsfrihet.
Skyldighet att erlägga postavgift. Frankotvång stadgades 1862 och angavs 1864–1874 med särskild stämpel. Franko = betald.
Område som var beläget inom en mil från en frälsemans sätesgård. De frälsehemman som var belägna där var sedan 1569 befriade från utskrivning. År 1612 befriades de också från skjutsning och gästning i vissa fall samt från hjälper och gärder. Det var osäkert hur avståndet skulle beräknas. Milen hade olika längd i olika landskap. Det rådde också osäkerhet om huruvida avståndet skulle mätas landvägen eller fågelvägen. Frälsejordens skatteprivilegier avskaffades slutgiltigt 1920 och 1924.
Från 1753, av församlingspräst till domstol utfärdat prästbevis över en för begånget brott åtalad persons kunskaper i kristendom och förda leverne under den tiden som personen i fråga hade vistats i församlingen. Frejdebeviset innehöll från 1839 också uppgifter om personens ålder.
Liggare för registrering av fribrev. I boken antecknades de tjänsteförsändelser som var befriade från postavgift, adressatens namn och adress samt brevets karaktär. Försändelsens vikt och portofrihetens storlek antecknades av postbetjäningen. Lokala tjänstemän lämnade vid årets slut in boken till närmaste postkontor och kvitterade ut en ny. Fribrevsboken granskades årligen av postförvaltaren. Under svenska tiden granskades den vart fjärde år av Kammarkollegium och under autonoma tiden av finansexpeditionen. Fribrevsrätten var avskaffad 1673–1685. År 1686 fastslogs att vissa tjänstemän hade rätt att sända fribrev upp till en viss summa. Fribreven skulle då bokföras. Före 1704 var alla tjänsteförsändelser gratis. Efter 1704 måste tulltjänstemän och regementsskrivare, postmästare och i viss mån också häradshövdingar, själva bekosta sin tjänstepost. De fick sedan vid årets slut ersättning av staten, mot den i fribrevsboken beräknade summan.
Rätten att gratis sända brev, portofrihet. Fribrevsrätt var ett privilegium för förvaltningsmyndigheter och tjänstemän under svenska tiden 1643–1673 och från och med 1682 som innebar att de gratis fick sända tjänstebrev som så kallad fribrevspost.
Ursprungligen att kungöra den frid som skulle råda vid vissa tillfällen eller den säkerhet som en frid- eller fredlös person skulle garanteras. Numera används begreppet om det hägn som, genom allmän kungörelse eller stadgande, ges åt jordegendom med tillbehör (fridlysa mark, skog, plantering), åt anläggningar för allmän nytta (som järnvägar, kanaler, telegraflinjer) eller åt de djur, som under viss tid är fredade för jakt och fångst.
Rätt för sjömän att utan tull utföra och införa varor.
Det varuutbyte som lämnas ostört av begränsningar i form av in- eller utförselförbud, tullar m.m. I vidsträcktare mening full frihet i förvärv, exklusive alla genom lag eller förordning påbjudna inskränkningar i förvärv och varuutbyte, såsom privilegier, monopol, koncessioner, skrån, stadganden av maximalpris på varor, ockerlagar och överflödsförordningar.
Av Finlands senat den 19 juli 1918 tillsatt kommitté vars uppgift var att utreda ekonomiska ersättningskrav och spörsmål som uppkommit under finska inbördeskriget. Kommittén behandlade över 16 000 ersättningsansökningar och stod bl.a. för kostnaderna för frihets- och minnesmedaljernas anskaffning och utdelning. Likvidationskommittén upplöstes den 30 april 1921.
Kristen församling som står utanför statskyrkan. Medlemmar i statskyrkan kunde från 1869 också vara medlemmar i en frikyrkoförsamling. Efter 1923 blev frikyrkoförsamlingar vars medlemmar inte var anslutna till statskyrkan tillåtna.
Av allmän postinrättning tillhandahållet litet stämpelpapper av bestämt värde som togs i bruk 1856. Frimärket visar att avgift för postbehandling och -befordran erlagts till ett belopp som motsvarar stämpelvalören. Frimärken användes även som kvitto på vissa mindre inbetalningar till postverket.
Person som självmant, utan att vara tvungen, gör krigstjänst eller frivilligt kvarstannar i tjänst efter tjänstetidens slut, även soldat som frivilligt anmäler sig till utförande av uppdrag.
Under svenska tiden och autonoma tiden om vid domstol eller annan offentlig myndighet iakttagna lagstadgade formaliteter rörande diverse ansökningsärenden såsom lagfart, inteckning, bevakning av testamente och registrering av rättsliga förhållanden rörande panträtt, giftorätt, förmynderskap m.m.
Militär tjänstgöring som inbegriper frontansvar eller verksamhet i områden där krigshandlingar förekommer.
Dag under vilken församlingen kan yttra sig om de tre präster som domkapitlet har ställt upp på förslag i ett stundande präst- eller kyrkoherdeval. Om inga hinder finns för prästernas placering i förslagsrum, kan församlingen yttra sig om vallängden och yrka på att ytterligare en fjärde präst ställs i förslagsrum. Domkapitlet utlyser frågodagen, efter att varje prästkandidat har hållit sin provpredikan. Den hålls i valförrättarens (biskopens eller annan prästs) och stiftsnotariens närvaro. I fråga om prästval infaller frågodagen söndagen närmast efter sista provdagen. I fråga om kyrkoherdeval är frågodagen det tillfälle då församlingen i regala eller imperiella pastorat sedan 1686 (1739), från 1908 kan alla pastorat begära en fjärde provpredikant. Föreligger inget klagomål, uppläses och justeras vallängden. Därefter lästes alla gällande författningar upp: Förordning om prästval 5.6.1739 och 14.6.1793, kungligt brev om prästval 9.12.1741, Kgl. Maj:ts förklaring om förordningen från 1739 given 22.1.1746 och 26.9.1788, Kungligt brev till Åbo domkapitel 12.9.1798 och 3.4.1805. Alla förordningarna ingick i konsistoriecirkuläret 16.12.1812 och gällde förmodligen fram tills den nya kyrkolagen 1869.
Skatteteknisk term på jordnatur. Frälsejord tillhörde adeln och var i princip befriad från skatter och avgifter. Villkoren varierade dock under olika tider. Skattefriheten för frälsejord förlorade sin betydelse 1925 när de gamla jordskatterna avskaffades.
Benämning på personer som under åren 1918–1922 deltog i halvofficiella militära expeditioner som arrangerades från Finland till Estland, Östkarelen och Petsamo.
Enheter inom den finska armén under fortsättningskriget. De bestod av soldater som tillhörde finskbesläktad befolkning. Soldaterna bestod dels av karelare och ingermanländare som flytt till Finland efter 1918, dels av tillfångatagna soldater från den röda armén. Största delen av officerarna och underofficerarna var finländare. Till frändekrigarenheterna räknades Brigad K., Avdelta bataljonen 7 (Aunus frändekrigarbataljon), Avdelta bataljonen 8 (Viena frändekrigarbataljon), Frändefolksbataljon 3 och Avdelta bataljonen 6.
Under svenska tiden och autonoma tiden om avgift för ansökan om ändring i domstolsbeslut till högre instans, besvärsavgift. Avgiften kallades ursprungligen revisionsskilling.
Yrkande av käranden, att domstolen ska ålägga svaranden att till käranden fullgöra en prestation, vanligen ett penningbelopp.
Utnämningsbrev till vissa höga statliga tjänster som gav tjänsteinnehavaren en viss rätt att företräda staten i sin ämbetsutövning. Fullmakter infördes 1926. De gavs åt presidenten, domstolsledamöter och föredragande tjänstemän vid högre domstolar, professorer och överbibliotekarien vid universitet och tekniska högskolan, innehavare av tjänst vid evangelisk-lutherska kyrkan, ledamot av centralt ämbetsverk och föredragande vid statsrådet. Fullmakt beviljades också åt tjänster som besattes av statsrådet, justitiekanslern, högsta domstolen, högsta förvaltningsdomstolen eller annan myndighet där tjänsten krävde domarbehörighet.
Den skriftliga handling varigenom någon av annan erhåller uppdrag, rättighet, befogenhet att (som ämbets- eller tjänsteman, syssloman eller ombud) uträtta ärenden eller värv i fullmaktsgivarens namn och ställe, som om han själv vore närvarande. Fullmakter förekom allmänt i bemärkelsen rätt att få ingå avtal med tredje part eller att som laga ombud anklaga eller svara för annan i civila mål inför domstol. Fullmakten bemyndigade innehavaren att med bindande verkan handla för fullmaktsgivaren. En fullmakt kan vara muntlig, skriftlig eller framgå av ett anställningsförhållande.
Bemyndigad, befullmäktigad, person som erhållit fullmakt att verka som ombud vid regemente, riksdag, lantdag, för kronan, kyrkan eller kommunen, vid bank och handelshus m.m. ”Fullmäktig” användes också som titel för ledamot av styrelsen för vissa allmännyttiga organisationer: Allmänna änke- och pupillkassan, Arméns pensionskassa och Civilstatens pensionsinrättning.
Den fattigvård en fattig person hade rätt till på den ort där han eller hon hade hemortsrätt. Om den fattiga hade hemortsrätt i en annan kommun än där han eller hon bodde kunde personen eventuellt få fakultativ fattigvård.
Postkontor eller postexpedition som sköter alla uppgifter som hör till postverket.
Den ed som en part svor vid domstol för att fylla ut bristerna i de bevis som presenterats av honom. Fyllnadsed stadgades i 1734 års lag och avskaffades 1949.
Av en uppbådsnämnd framställt register på värnpliktiga som inte deltog i uppbåden i vanlig ordning. Fyllnadslängderna delades in i tre kategorier. Den första kategorin (A) bestod av värnpliktiga som hade fått uppskov , den andra kategorin (B) bestod av värnpliktiga som beordrats att ställa upp på nytt i uppbådet och den sista kategorin (C) bestod av värnpliktiga som antagits i tjänst som frivilliga.
Var berättigade till dagtraktamente efter 1884.
Finansrättslig term för den process under vilken något förvärvades eller någon blev ägare till något, oftast till fast egendom.
Bataljon under fortsättningskriget 1941–1944, bestående av straffångar samt i inledningskedet även av politiska fångar.
Av överdirektören för fångvårdsväsendet fastställd rutt för fångtransporten till olika fängelser.
Benämning på plats eller ställe för byte av fångförare under autonoma tiden och i början av självständighetstiden.
Av fångvårdsväsendet upprätthållen uppsamlingsplats för fångar vid en busstation, för deras vidare transport med buss. Fånghållplatserna bildade tillsammans med fångstationerna så kallade fångforslingsstråt.
System som användes vid tukthus under perioden 1889–1975 och innebar att fångarna indelades i minst tre övervaknings- eller tvångsklasser. Avsikten var att låta fången känna av straffet genom de begränsningar eller förmåner som tillkom en viss fångklass. I tukthus med långa strafftider kunde föreståndaren efter omständigheterna ha ännu flera fångklasser. Ersattes med halvöppen, öppen och sluten.
Arbetsanstalt för manliga fångar huvudsakligen under ett centralfängelse vilka hade förordnats till arbete eller dömts till straffarbete under något friare former än arbetsfängelse, vanligen lantarbete eller annat allmännyttigt arbete. Fångkolonier började inrättas 1913. De övervakades av fångvårdsstyrelsen, från 1918 specifikt av fängelseinspektören. Fångkolonierna indrogs efter andra världskriget.
Inrättning lydande under krigsmakten för internering av krigsfångar. I Finland förekom fångläger under inbördeskriget 1918 och under andra världskriget 1939–1945.
Pass som under autonoma tiden och början av självständighetstiden medgav att fångvaktare fick flytta en fånge, under svenska tiden kallat fångförpassning. Fångpasset innehöll uppgifter om fångens namn, ålder och utseende, orsaken till häktandet, eventuell dom samt en förteckning över fångens medföljande tillhörigheter. Det utfärdades av en judiciell tjänsteman: länsman, kronofogde, häradshövding eller vid krigsrätt en auditör.
Under fortsättningskriget, regemente bestående av flera fångbataljoner, omgrupperades 1943 till vanliga soldatregementen.
Under autonoma tiden från 1880-talet och under självständighetstiden från 1925 om bevakad och omgärdad uppsamlingsplats för fångar vid en järnvägsstation varifrån de transporterades vidare med tåg. Fångstationerna bildade tillsammans med fånghållplatserna så kallade fångforslingsstråt. Termen användes i den finska betydelsen också om fånges placering i fångklass efter 1889.
Ursprungligen fångknekt, senare också fångväktare, en arvodesbefattning vid häkte, fängelse eller tukthus. Fångvaktaren bevakade fångarna under fångvaktmästarens översyn. Fångvaktare förekom särskilt på 1500–1600-talet. De ersattes under senare delen av 1700-talet i Finland ofta med fångvårdare.
Skola för utbildning av fångvaktare. Den första grundades 1880 i anslutning till centralfängelset för manliga fångar i Åbo (Kakola).
Den verksamhet som syftade till att upprätthålla en fånges liv. Den bestod av förvaring, förplägning och fångskjutsning från häktning till frigivning. Från 1780-talet tillkom rehabilitering. Ansvaret för fångvården innehades av landshövdingen, senare guvernören fram till 1860-talet. Då övertogs det av justitieexpeditionen och efter 1918 av Justitieministeriet.
Organisation med uppgift att verkställa frihetsstraff och vissa påföljder efter (villkorlig) frigivning. Fångvårdsanstalter infördes under senare delen av autonomin när rehabiliteringen av fångar tillbaka till samhället blev fångvårdsväsendets mål. Termen användes särskilt som en kollektivbenämning på specialbyggda statliga fängelser från 1860-talet och mentalsjukhus för fångar från 1911.
Avdelning vid Justitieministeriet som 1922 övertog Fångvårdsstyrelsens uppgifter. Fångvårdsavdelningen ansvarade för fängelseväsendet och fångtransporter, senare fångvårdsväsendet och dess förvaltning. Under perioden 1937–1950 var Fångvårdsavdelningen den avdelning vid Justitieministeriet som beredde och föredrog fångvårdsärendena i statsrådet, i motsats till beslutsordningen i det mera fristående Fångvårdsverket som verkade under samma period. Som chef fungerade en överdirektör för fångvårdsväsendet, ett referendarieråd med högre rättsexamen, vilken samtidigt kunde vara ministeriets kanslichef. Fångvårdsavdelningen var uppdelad i olika byråer, däribland en ekonomiebyrå och en räkenskapsbyrå. Under avdelningen lydde central-, läns- och reservfängelserna, tvångsarbetsanstalterna, fångtransporten och mentalsjukhuset för fångar som också övervakades av Medicinalstyrelsen.
Byrå vid Justitieministeriets fångvårdsavdelning 1922–1936 och 1950–2001. Under ledning av en ekonomieinspektör ansvarade byrån för fångvårdsväsendets egendom och hushållning samt arbetsverksamheten vid fängelserna.
Byrå vid Justitieministeriets fångvårdsavdelning 1922–1936 och 1950–2001. Vid byrån gjorde man upp fångvårdsväsendets budget och ansvarade för revisionen av fängelseväsendets kassaförvaltning. Som chef verkade ursprungligen en kamrer, med biträde av kammarförvant, huvudbokhållare och bokförare.
Ämbetsexamen inrättad 1949 för att kvalificera för tjänst inom fängelseväsendet. Fångvårdsexamen avlades vid finskspråkiga Yhteiskunnallinen korkeakoulu och krävdes från 1950 för de flesta fasta fängelsetjänster.
Från 1936 tjänsteman vid Fångvårdsverket och från 1950 vid fångväsendets fångvårdsavdelning. Fångvårdsinspektörerna ansvarade för placeringen, transporten och bevakningen av fångar samt för fängelsedisciplinen och frigivningen av fångar. Fångvårdsinspektörer förekom också vid Justitieministeriets fångvårdsavdelning. Fångvårdsinspektören kallades tidigare fängelseinspektör.
Kommittéer för utvecklande av fångvården 1917–1920 och 1946–1950. Arbetet utmynnade i kommittébetänkanden som ledde till indragningen av Fångvårdsstyrelsen 1921 och Fångvårdsverket 1950.
Styresorgan som lydde under Folkkommissariatet och som i Fångvårdsstyrelsens ställe skötte fängelse- och fångförvaltningen 1918 när de centrala ämbetsverkens verksamhet avbröts.
Sammansättningen av alla anställda inom fångvårdsväsendet och budgeten för deras avlöning. En särskild stat för fångvården började föras under autonomin särskilt efter att Fångvårdsstyrelsen hade grundats 1881.
Chefsstyrt ämbetsverk för fängelseväsendet och dess förvaltning 1881–1922, ett ansvarsområde som tidigare hade delats mellan fängelseinspektören och guvernörerna. Fångvårdsstyrelsen var ursprungligen underställd senatens civilexpedition, 1888–1892 kansliexpeditionen, 1892–1917 justitieexpeditionen och från 1918 Justitieministeriet. Den indrogs 1922, varefter uppgifterna överfördes på Justitieministeriets fångvårdsavdelning. Fångvårdsstyrelsen leddes av en överdirektör med biträde av sekreterare, kamrer, kammarförvant, kanslist och kammarskrivare.
Ämbetsverk i det röda Finland under finska inbördeskriget 1918, motsvarade Fångvårdsstyrelsen. Eftersom en stor del av den gamla tjänstemannakåren vägrade samarbeta med de revolutionära var regeringen i det röda Finland tvungen att skapa ersättande organ för de centrala ämbetsverken.
Centralt ämbetsverk i anslutning till Justitieministeriet 1936–1950. Ett motsvarande ämbetsverk, Fångvårdsstyrelsen, hade funnits från 1881, men hade 1922 uppgått i Justitieministeriets fångvårdsavdelning. Fångvårdsverket ansvarade för fångvården, särskilt fångarnas placering, transport, disciplinering och frigivning. Under verket sorterade centralfängelserna, ungdomsfängelset och central- och länsfängelset för kvinnor samt länsfängelserna, reservfängelserna och mentalsjukhuset för fångar. Fångvårdsverket förestods av en överdirektör med bistånd av fångvårdsinspektörer, ekonomieinspektör, lantbruksinspektör och överläkare. Det drogs in 1950, varefter verksamheten överfördes på Justitieministeriets fångvårdsavdelning och en nyinrättad fångvårdsväsendets fångvårdsavdelning.
Benämning på en förbandsplats som gav första hjälp och skötte om vidaretransporten av de sårade till ett fältlasarett. Benämningen var i bruk bl.a. under finska inbördeskriget 1918. Enligt den vita arméns instruktioner skulle en fältambulans upprättas på en skyddad men synlig plats nära fronten och förses med fem sanitärer, två ambulansslädar och en arbetssläde för att sköta transporten av de sjuka och sårade från fronten till ambulansen.
Benämning på Finlands krigstida armé under andra världskriget. I inledningen av vinterkriget bestod fältarmén av nio divisioner och i inledningen av fortsättningskriget av 16 divisioner.
Rörligt artilleri som verkar vid fälthären tillsammans med truppförbanden. Beroende på pjäsernas kaliber indelas fältartilleriet i lätt och tungt fältartilleri.
Militär läroanstalt under 1920-talet för utbildningen av underofficerare inom fältartilleriet.
Militär läroanstalt 1926–1939 för artilleriofficerare. Skolan bestod av kurser som arrangerades på olika håll i landet. Skolan efterträdde Fältartilleriets skjutkurs (1922–1926) och efterträddes av Artilleriskolan (1941).
Ordförande i fältkrigsrätt, i Finland särskilt 1918 och 1939–1944.
Taktiskt fältartilleriförband bestående av mellan fyra och åtta pjäser med tillhörande ammunitionsvagnar och trängfordon.
Till generalitetet hörande specialofficer, stationerad vid generalstaben för att bära det högsta ansvaret för själavården och den kyrkliga undervisningen inom armén. Fältbiskopen väljs av staten och armén gemensamt, med vanlig tjänsteansökan, och utnämns av presidenten. Han är förman för både evangelisk-lutherska och ortodoxa militärpräster och självskriven medlem i biskops- och kyrkomötet. Ämbetet inrättades under fortsättningskriget då Finlands president den 11 juli 1941 beviljade titel och värdighet av fältbiskop åt den dåvarande krigsprosten. Kyrkomötet godkände statusändringen från fältprost till fältbiskop och definierade fältbiskopens ställning den 3 oktober 1941.
Fältbiskopens byrå vid högkvarteret som administrerade fältbiskopsämbetets ekonomi och förvaltning 1941–1944. Byrån utvidgades 1942 till en avdelning för kyrkoärenden vid högkvarteret (ecklesiastikavdelningen) indelad i tre byråer: byrån för person- och organisationsfrågor, för själavård och för omhändertagande av de stupade. Varje byrå förestods av en fältpräst. Fältbiskopsbyrån hette 1935–1941 fältprostens byrå.
Kirurg anställd vid en armé i krig.
Krigsdomstol som fungerade som underdomstol inom den finska krigsmakten under andra världskriget. Fältkrigsrätter var verksamma vid fronten och deras uppgift var att behandla brott som begåtts av soldater eller av befolkningen som var bosatt på det ockuperade området. I allmänhet fanns det en fältkrigsrätt vid varje armé, grupp, armékår, division och brigad. Dessutom fanns det även en fältkrigsrätt vid varje skyddskårsdistrikt. Efter andra världskriget fungerade fältkrigsrätterna ännu en tid vid militärdistrikten. Krigsrätterna bestod av en lagfaren ordförande, som kallades krigsdomare, samt en officer och en underofficer eller av en representant som tillhörde manskapet. Krigsdomaren valdes av högsta domstolen och ledamöterna av fördelningens befälhavare. Även de domstolar som verkade under finska inbördeskriget 1918 kallas vanligen fältkrigsrätter.
Sjukhus som medföljde armén i krig. Fältlasarettet gav den första egentliga sjukvården till sårade och sjuka soldater, men kvarhöll patienterna enbart tills de utan större fara kunde transporteras vidare. Fältlasarett förekom i Finland under andra världskriget och under finska inbördeskriget 1918.
Äldre benämning på högre militärläkare.
Militär värdighet som infördes i Sverige under 1500-talet. Fältmarskalken var ursprungligen underordnad generalfältöversten och dennes löjtnant och tillsattes endast för ett visst krigsföretag. Under trettioåriga kriget blev fältmarskalken befälhavare över en självständigt opererande här. I Ryssland utgjorde fältmarskalk den första rangklassen i den militära rangtabellen som introducerades på 1700-talet och som var i bruk under autonoma tiden. I Finland befordrades försvarsrådets ordförande general Gustaf Mannerheim år 1933 till fältmarskalk.
Postdistribution i krig, krigspost. Fältposten räknade sitt grundande i Sverige i den postgångsorganisation som infördes 1628 av Axel Oxenstierna under det polska kriget. Formellt organiserades fältposten i Sverige först under 1800-talet. I Finland förekom fältpost under inbördeskriget och i större skala under andra världskriget.
Tillfälligt postkontor med ansvar för postföringen i fält, i fredstid om fältpostanstalt vid högkvarter, armékvarter eller dylikt. Fältpostkontoren förestods av en fältpostmästare. Han skötte postföringen och censurerade alla till och från Ryssland och Sverige kommande brev under 1808–1809 års krig, tills postdirektören 1811 utsågs att ansvara för postverket, med Åbo som residensstad. Under vinter- och fortsättningskriget 1939–1944 var fältpostkontorens ansvar för brev och paket reducerat. Ersättningar betalades inte ut för försvunna postförsändelser.
Föreståndare för ett fältpostkontor. De första fältpostmästarna i den svenska armén förekom under Gustav II Adolfs tid. Fältpostmästartjänster förekom i den finska armén under andra världskriget.
Allmän benämning på alla präster som var anställda vid krigsmakten. Till fältpredikanterna hörde bl.a. fältpräster, bataljons-, skvadrons- och fältpredikanter samt regementspastorer. Inom katolska kyrkan kallas denne prästman fältkaplan.
Högsta militärprästämbetet 1939–1941, från 1820 till 1939 krigspräst som förärats titeln fältprost i egenskap av försvarsmaktens ledande pastor (ylipastori). Fältprosten ingick under vinterkriget i högkvarterets kommandoavdelning, med direkt föredragningsrätt inför överbefälhavaren. Han verkade också som ordförande för fältkonsistoriet. Fältprosten upphöjdes 1941 till fältbiskop.
Av fältprosten och den militära ledningen utnämnd luthersk eller ortodox präst med reservofficersutbildning. Fältprästerna arbetade vid armékårerna, vid varje truppenhet och vid militärsjukhusen, under vinterkriget 1939–1940 särskilt vid fältsjukhusen och centralerna för hemtransport där de ansvarade för de stupade och för sårade soldaters själavård. Fältpräster verkade 1941–1944 också vid varje infanteribataljon, artillerisektion och motsvarande truppförband och vid garnisonerna och skolningscentralerna. En bråkdel tjänstgjorde under fältprosten vid hemmafrontens förband. I fredstid sedan början av självständighetstiden används benämningen militärpräst, under svenska tiden och autonoma tiden krigspräst, vars tjänstebeteckning under autonoma tiden vanligen var bataljonspredikant.
Centralpunkt för sanitetsverksamheten på den vita sidan i början av finska inbördeskriget 1918. Från kansliet sändes material och personal till fronterna och i kansliets lokaler uppsamlades allt sjukvårdsmaterial som tagits i krigsbyte av de ryska trupperna.
Benämning på all den tjänst som soldater åläggs att förrätta i fält.
Avdelning hörande till ekonomisektionen inom skyddskårernas huvudstab. Den hade i uppgift att förse och underhålla vapen, sprängämnen och pionjär- och förbindelsematerial.
Avdelning vid Försvarsministeriet samt vid dess föregångare Militieexpeditionen och Krigsministeriet. Avdelningen skötte om anskaffning, reparation och vård av krigsmaterial. Avdelningen bestod av Allmänna byrån, Artilleribyrån, Vapenbyrån, Trängbyrån, Pionerbyrån, Arsenalbyrån (fram till 1922) och Mottagningsbyrån (enbart 1926). Efter 1929 bestod Fälttygmästaravdelningen av Artilleri- och trängbyrån, Vapenbyrån och Granskningsbyrån (från och med 1934 Kontrollbyrån).
Truppavdelning som utsattes i en förpostlinje för att tillsammans med andra sådana truppavdelningar utgöra den yttersta bevakningslinjen.
Benämning på den främste veterinären inom en armékår.
Kår som lydde under överveterinären vid Finlands armé. Till fältveterinärkårens uppgifter hörde bl.a. att grunda ett nödvändigt antal hästlasarett.
Den äldsta underofficersgraden vid alla truppförband förutom kavalleriet. Fältväblar förekom redan hos landsknektarna under 1500-talet, där de ansvarade för manskapets utbildning inom fänikorna. Fältväbeln blev senare kompanichefens närmaste biträde, med avseende på expeditioner och upprätthållandet av den inre ordningen. Tjänstegraden fältväbel togs i bruk inom svenska armén i början av 1600-talet. Graden innehades enligt militiestaterna 1729 av en adjutant, fänrik, löjtnant eller kornett.
Benämning på fältdomstol i andra instans under krig, stadgad 1920–1952 och verksam 1939–1945.
Inrättning för fångar som dömts till frihetsförlust för viss tid och under specifika förhållanden. De första bestämmelserna om fängelsestraff infördes 1624. Det första fängelset inrättades i Stockholm samma år och följdes kring 100 år senare av rasp- och spinnhus i Stockholm, Göteborg, Norrköping och Åbo. Från 1750-talet uppkom också slotts- och länskronohäkten, stads - och häradshäkten för rannsakningsfångar samt gäldstugor för bysatta personer. Fängelseväsendet moderniserades under 1800-talet då länsfängelser och centralfängelser inrättades.
Ett fängelses styrelse sedan 1866. Fängelsedirektionen bestod av förtroendevalda och fängelsets tjänstemän, särskilt fängelsedirektören, ibland också pastorn, läkaren och en av fängelsets andra befattningshavare.
Chef för större statligt fängelse sedan senare delen av autonomin (cirka 1880). Tjänstebeteckningen användes särskilt vid straffängelse, länsfängelse eller tvångsarbetsanstalt.
Specialdomstol 1932–2006 med domsrätt över återfallsförbrytare som hotade allmänhetens säkerhet. Fängelsedomstolen dömde också i brott begångna under den villkorliga frigivningen och beslutade om verkställigheten av unga förbrytares fängelsestraff. Beslutet underställdes alltid hovrättens prövning. Domstolen tillsattes av republikens president för fem år i taget. Som ordförande verkade chefen för fångvårdsverket.
Ämbete i anslutning till senatens civilexpedition 1867–1881. Fängelseinspektören ansvarade för straffverkställigheten vid fängelserna, en uppgift som tidigare hade skötts huvudsakligen av guvernörerna. Ämbetet indrogs 1881 när Fångvårdsstyrelsen grundades. Under perioden 1917–1922 var fängelseinspektören en beredande och föredragande tjänsteman vid Fångvårdsstyrelsen, med ansvar för handläggning av fångars placering, transport och bevakning samt för fängelsedisciplinen. Tjänsten överfördes på Justitieministeriets fångvårdsavdelning när Fångvårdsstyrelsen indrogs 1922. År 1936 ändrades beteckningen till fångvårdsinspektör.
Läkare vid statligt fängelse. I Finland instiftades en fängelseläkartjänst i alla åtta fängelser 1811. Fängelseläkaren skulle vara väl insatt i kirurgi. I praktiken förenades fängelseläkartjänsten ofta med tjänsten som läkare vid länsfängelset.
Befattning för luthersk predikant vid statligt fängelse eller arbets- och korrektionsinrättning. Före 1800-talet sköttes uppgiften ofta av ortens ordinarie präst. Sedan 1816 fanns det en förordning om fånghuspredikanter eller fängelsepredikanter med befattningen som bisyssla. På 1860-talet inrättades egentliga fängelsepredikanttjänster, och de ersatte samtidigt slotts- och spinnhuspredikanterna. Sedan 1920-talet kallades de anställda predikanterna vid fängelserna för fängelsepastorer.
Tjänstebeteckning för psykiatern vid fångvårdsväsendet från och med 1935. Fängelsepsykiatern utnämndes av statsrådet på ansökan. Hans uppgift var att leda och övervaka mentalsjukhuset för fångar och att utveckla krispsykiatrin vid fängelserna.
Militär tjänstebeteckning under medeltiden och 1500-talet på den person som bar fanan inom en fänika eller inom en ryttarfana. Fänriken ingick i truppavdelningens stab och hade ofta en lutenampt som biträde. Ibland kunde en fänika ha två fänrikar. Från slutet av 1600-talet utgjorde fänriken den lägsta officersgraden inom infanteriet och flottan. Inom den finska försvarsmakten utgör fänriken den lägsta officersgraden vid infanteriet och marinen samt den huvudsakliga reservofficersgraden. I Ryssland utgjorde fänrik den fjortonde (den lägsta) rangklassen i den militära rangtabellen med tilltal: ”Vaše blagorodie”.
Avgift som uppbars för utnyttjandet av en färja. Avgiften ingick i färjkarlens lön. År 1918 avgjordes avgiftens storlek av landshövdingen.
Byrå som lydde under Krigsministeriets ingenjörsdepartement.
De utredningsbetänkanden, propositioner och utskottsbetänkanden som tas fram innan riksdagen beslutar om en ny lag. Tillsammans ger de en utförlig bakgrund till lagens tillkomst. Det första 1684 publicerade förarbetet var det så kallade Rosengrenska förslaget (1604). De första förarbetena som blev faktisk lag (1734 års lag) gjordes 1686–1731.
Statlig utbildningsanstalt för sjukvårdare vilken från och med 1906 meddelade grundläggande undervisning i sjukvård i anslutning till länssjukhusen. En sådan skola fanns ursprungligen bara i Helsingfors, från 1930-talet också i Åbo och Viborg. Helsingfors förberedande sjuksköterskeskola bytte 1930 namn till Statens sjuksköterskeskola. Skolan förestods av en föreståndarinna och en biträdande föreståndarinna. Utbildningen innebar att eleverna innan de började arbeta på avdelningarna gick kurser där de nödvändiga grundkunskaperna för det blivande yrket lärdes ut.
Område belagt med inrese- och vistelseförbud.
Lag som förbjuder import, tillverkning, försäljning och innehav av alkoholhaltiga ämnen, förutom i medicinska, tekniska och vetenskapliga syften. Förbudslagen gällde i Finland 1919–1932.
Allmänkyrklig centralorganisation inom den svenska församlingsverksamheten grundad på svenska kyrkodagarna 1918 och vanligen kallad Församlingsförbundet. Förbundet grundade också ett förlag, Församlingsförlaget, för uppgiften att utöva kristet upplysningsarbete bland landets svenska befolkning. Motsvarande finska förbund grundades följande år.
Penitentiär-pedagogiska anstalter (till exempel tvångsuppfostringsanstalter, skyddshem och skolhem) som upprättats och förvaltades av enskilda eller kommuner. Förbättringsanstalterna var ställda under offentlig kontroll och understöddes med allmänt bidrag. Uppgiften var att vårda, förbättra och rädda vanartade barn och minderåriga brottslingar. Förbättringsanstalterna underlydde Fångvårdsstyrelsen.
Sedan 1922 publicerad periodisk föreskriftsamling med rikets överenskommelser (konventioner) med andra stater. Den hette 1920–1932 ”Finlands överenskommelser med främmande makter” och 1933–1980 ”Författningssamlingens fördragsserie”. Sedan 1981 heter den ”Finlands författningssamlings fördragsserie”.
Tjänstebeteckning för extraordinarie tjänsteman vid ett ministerium på 1940–1950-talet, till exempel i Socialministeriet. Vid Undervisningsministeriet fanns från 1920-talet en biträdande föredragande.
I Sverige från och med 1600-talet och i Ryssland från och med 1700-talet procedur vid administrativa ämbetsverk och högre domstolar, vid vilken den föredragande tjänstemannen för beslutsfattaren, antingen ett kollegium eller en ämbetsman, med utgångspunkt i föredragningshandlingen presenterade ärendet och framlade sitt eller en underordnad myndighets förslag till beslut. I Ryssland underställdes från och med 1710-talet vissa typer av Dirigerande senatens beslut genom föredragning kejsaren för erhållande av dennes godkännande.
Det skede i en förvaltnings- eller domstolsprocess när det förberedda materialet och förslaget till avgörande läggs fram för den beslutande församlingen för avgörande. Föredragning förekom från 1700-talet vid hovrätterna, i justitierevisionen och i Konungens högsta domstol och under autonoma tiden i justitiedepartementet och från 1918 i Högsta domstolen.
Tillägg till 1772 års regeringsform, skrivet av Gustav III själv och framlagt till beslut vid 1789 års riksdag. Akten grundade sig på kungens konflikt med adelsståndet, som sedan 1786 dominerades av oppositionen. Den innebar att kungens och de ofrälse ståndens (borgarnas och böndernas) rättigheter ökade på bekostnad av adeln. Förenings- och säkerhetsakten avskaffades i Sverige 1809, men förblev i kraft i Finland fram till 1919, då den nya regeringsformen trädde i kraft.
Byrå vid Justitieministeriets lagstiftnings- och justitieförvaltningsavdelning som ansvarade för föreningsregistret och övervakningen av föreningsverksamheten i Finland. Föreningsregisterbyrån förestods av en föredragande byråchef, som från 1950-talet benämndes kontorschef.
Tjänsteman som fungerade som chef för en postanstalt som var inrättad till exempel på ett fartyg eller i en järnvägsvagn.
Samlande beteckning för förordning, förordnande eller ordnat rättsförhållande för offentlig myndighet.
Benämning på den befolkning som under åren 1939–1944 evakuerades från områden som avträddes eller utarrenderades till Sovjetunionen och omplacerades inom Finlands nya gränser. Totalt kategoriserades 11 procent av invånarna som förflyttad befolkning. Till största delen bestod den förflyttade befolkningen av karelare. Från Porkalaområdet omplacerades över 7 000 personer.
Tjänsteman vid undersökningsbyrån i Statspolisens huvudavdelning i Helsingfors som ledde undersökningar, förrättade förhör och avfattade undersökningsprotokoll. Förhörsledaren var underställd byråchefen för undersökningsbyrån. Kompetensvillkoren var juridisk examen eller examen från polisskolan. Tjänsten indrogs 1948 i samband med att Statspolisen indrogs.
Inteckning i domstolsprotokoll till säkerhet för lån som näringsidkare fick för att driva sin rörelse (förlagslån). Inteckningen gav lånegivaren förmånsrätt till affärsidkarens egendom vid förfall eller konkurs.
Beteckning för juridiskt förfarande vid allmän underrätt, ägodelningsrätt, skiljenämnd, ursprungligen också kommissoralrätt, som innebar biläggande av tvist med hjälp av domare och/eller nämnd, skiljedomare eller skiljeman. Beslutet kunde inte överklagas, endast fastställas av högre eller högsta instans. Vid meningsskiljaktighet kunde domstolen krävas på en skriftlig förklaring över förlikningens innebörd. Termen användes också om själva dokumentet innehållande ömsesidiga eftergifter av kontrahenterna. Under medeltiden och fram till början av 1600-talet omfattade förlikning också biläggande av brott, genom avtal om ersättning till brottsoffret. Vid biläggande av rättstvist vid domstol avstod parterna från domstolens prövning av deras mellanhavanden och ingick ett civilrättsligt bindande avtal. Förlikning förekom till 1736 i både tviste- och brottmål, men förbjöds därefter i brottmål (RB 20: § 4). Sedan självständigheten i finländsk rätt användes förlikning närmast om den förhandling som skedde vid skilsmässa och som ledde till hemskillnad.
Förteckning över döda, sårade, sjuka och saknade som upprättades efter en strid eller vid en viss tidpunkt under ett krig. Förlustlistorna omfattade officerare, underofficerare, manskap och hästar.
Byrå vid Krigsministeriets ingenjörsdepartement. Den ansvarade under självständighetens första år tillsammans med Överstyrelsen för allmänna byggnader över militärbyggnaderna. Under 1920-talet bytte byrån namn till Försvarsministeriets byggnadsavdelning.
Person som i tjänsteövningen står i spetsen (för) eller har ledningen (av något), föreståndare, ledare, styresman, chef, överhuvud, som i tjänsteutövning innehar högre plats än andra. Även ordförande, talman, preses, presidentperson. Förmannen har rätt att befalla, leda och kontrollera de underställdas arbete. Olydnad eller oegentligt uppträdande mot förman i tjänsten är belagd med påföljd.
Kommunal nämnd som bl.a. verkade som förmyndare för barn födda utom äktenskapet.
Uppdraget att vara förmyndare: sedan 1800-talet uppdrag efter lag eller domstolsförordnande som tilldelats en person (vanligen föräldrar) att handha en minderårigs eller annan omyndigförklarad persons (myndlings) angelägenheter och bevaka dennas intressen och rättigheter. I modern tid är förmyndarskap en allmän medborgerlig plikt, som ingen kan undandra sig utan laga skäl. Vägran kan beläggas med vite i rätten.
Vård som person genom lag eller domstolsförordnande ska ta för en omyndig person, dennes egendom och angelägenheter, samt vara dennes målsman.
Rekommendation i form av myndighetsyttrande om förslag till val av ny tjänsteman, där lämplighet kan föregå tjänstemeriter. Termen används även om omständighet i ett avtal, där lagen inte får gälla och om avtal mellan (blivande) äkta makar angående vissa egendomsförhållanden i äktenskapet.
Lägre författning än lag. Gränsen mellan förordning och lag var länge flytande. Med förordning avsågs ursprungligen (från 1545) ett för allmänheten utfärdat påbud, senare en författning som kommit till i annan ordning än en lag och som vanligen kompletterade en gällande lag. Förordningar ges sedan självständigheten av presidenten eller statsrådet, utan riksdagens medverkan.
Pantsätta lös eller fast egendom, också att upplåta panträtt, ta eller få (något) som pant.
Militär avdelad trupp, som under marschbevakning går framför en arméavdelning för att spana och bevaka marschvägen (till exempel förtruppskompani, förtravsskvadron).
Truppers förseende med livsförnödenheter av olika slag. Förplägnaden i krig sköttes ännu under 1600-talet genom att soldaten själv köpte livsmedel för sin sold, vilket ofta ledde till plundring. Under 1700-talet skedde förplägnaden främst ur kronomagasinen eller som kvarters- eller rekvisitionsförplägnad av ortsbefolkningen mot ersättning ur fältportions- och rationsstater.
Från 1919 avdelning vid Järnvägsstyrelsen. Fram till 1921 var förrådsavdelningen ansluten till maskinavdelningen. Till förrådsavdelningens uppgifter hörde bl.a. upphandling, förvaring och utgivning av förrådsartiklar och inventering av alla avdelningars inventarier och förråd. Vid avdelningen fanns en upphandlingsbyrå, en förrådsbyrå och ett trävarukontor, och avdelningen leddes av en förrådsdirektör. Under förrådsavdelningen lydde från 1923 linjeförvaltningens förrådssektion.
Bokhållare för förrådet och materialet vid en stads byggnadskontor.
Byrå vid Järnvägsstyrelsens förrådsavdelning som leddes av en kontorsföreståndare. Andra anställda vid byrån var en maskiningenjör, kontrollörer av både första och andra klass samt en bokförare. Fram till 1919 hette byrån Förrådskontoret och fanns vid Järnvägsstyrelsens maskinavdelning.
Avdelningschef för Järnvägsstyrelsens förrådsavdelning och samtidigt medlem av Järnvägsstyrelsens kollegium.
Underofficer vid intendenturförråd med uppgifter som rörde indrivningen och vården av den materiel som förvarades i förrådet. Vid fortifikationen var förrådsförvaltaren den som ansvarade för ingenjörmaterielen.
Tjänsteman vid Järnvägsstyrelsens depot, under autonoma tiden endast i Helsingfors. En förrådsförvaltare av första eller andra klass förestod förrådssektionen vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning, där även andra förrådsförvaltare arbetade. Förrådsförvaltare fanns även vid Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna.
Befattningshavare vid centralfängelse som ansvarade för fängelsets inventarier och förvaringen av dem. Allmänt: den som överser ett förråd.
Tjänstebeteckning för chefen för Post- och telegrafstyrelsens förrådskontor vid telegraftekniska avdelningen från och med 1927. Förrådsförvaltaren ansvarade för den materiel inom telegraf-, telefon- och radiotekniken som förvarades i förrådet.
Kontor vid Järnvägsstyrelsens byråavdelning, senare vid maskinavdelningen, vilket ansvarade för övervakningen av Statsjärnvägarnas materialförråd. Vid kontoret fanns en kontorsföreståndare som fungerade som chef samt en förrådskontrollör, en speditör och nödvändigt antal bokförare och bokhållare. Förrådskontoret bytte 1919 namn till Förrådsbyrån och överfördes till Järnvägsstyrelsens förrådsavdelning.
Instans som under kriget 1918 hade i uppdrag att inventera förråden i landet, uppgöra statistik över behov och produktion, föreslå beslagtagning av egendom och vårda beslagtagen egendom.
Sektion vid Statsjärnvägarnas linjeförvalting med ansvar för upphandling och vård av material. Förrådssektionen sorterade under Järnvägsstyrelsens förrådsavdelning och leddes av en förrådsförvaltare av första eller andra klass. Dessutom fanns vid förrådssektionen förrådsförvaltare av tredje klass.
Tjänstebeteckning för lantmätare vid Överstyrelsen för lantmäteriet och Lantmäteristyrelsen. Förrättningsingenjören gjorde upp statistiska tabeller över skiftesverket och granskade vid behov lantmäteriförrättningar. Från 1928 var förrättningsingenjör också en samlande beteckning på lantmäteriingenjörer av första, andra och tredje avlöningsklass samt extra ordinarie lantmäteriingenjörer vid ett lantmäterikontor. Tidigare hade den samlande beteckningen för dessa varit förrättningslantmätare. Förrättningsingenjör var från 1934 även tjänstebeteckning för ingenjör vid Vattendragskommissionen, med kompetens i antingen väg- och vattenbyggnad eller lantbruksteknik, som planerade och översåg sänkning av vattendrag eller flottled, minskning av vattenfall i strömfall och deltog i skiftesförrättningar rörande vattenområden. Förrättningsingenjören förordnades till uppgiften av Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
I lantmäteriförordningen 1916 samlande benämning på lantmätare vid ett länslantmäterikontor. Benämningen ersattes 1928 med förrättningsingenjör.
Lokal enhet inom ett kyrkligt samfund, bildat för religiösa ändamål och förvaltning. En församling omfattar ett visst territorium eller en viss medlemsskara (oavsett var medlemmarna bor). Inom den katolska kyrkan under medeltiden och den evangelisk-lutherska kyrkan sedan reformationen, var församling huvudsakligen ett kyrkligt samfund med egen kyrka och präst. En luthersk kyrksocken (församling) bildade i Finland och Gamla Finland ett pastorat.
Inom den ryska ortodoxa kyrkan i regel territoriellt kyrkligt samfund och administrativ enhet med egen kyrka och egen präst. Sådana församlingar fanns efter 1617 i de områden som det svenska riket erhållit i Stolbovafreden. De ortodoxa församlingarna i det svenska Finland var efter 1721 underställda både domkapitlet i Borgå och andliga konsistoriet i Novgorod, fr.o.m. 1764 konsistoriet i S:t Petersburg. I Gamla Finland lydde församlingarna under andliga konsistoriet i Novgorod, från 1764 under konsistoriet i S:t Petersburg.
I kyrkoherdens vård varande arkiv, stadgat 1908. Församlingsarkivet innehöll kyrkböckerna, domkapitlens cirkulär och andra offentliga publikationer som lästes upp från predikstolen såsom kungörelser, förordningar och plakat. I praktiken innehöll arkiven motsvarande handlingar, dock med visst svinn, allt sedan 1600-talet.
Del av en församling, vars verksamhet leds av ett distriktsråd. Församlingsdistriktet har vanligtvis en egen präst, eventuellt också en diakoni- och ungdomsarbetare, samt en kantor. Beslut om bildandet av ett församlingsdistrikt görs av kyrkofullmäktige/församlingsrådet, som också utser distriktsrådet samt godkänner en instruktion för detsamma.
Organ i de ortodoxa församlingarna i Finland fr.o.m. 1918 åt vilket församlingsstämman kunde överlåta behandlingen och beslutandet i sådana ärenden som stämman hade rätt att behandla och avgöra.
Synonym för föreståndare inom ortodoxa kyrkan.
Kassa med vilken man bestred prästernas, klockarens och organistens löner. En församlingskassa inrättades i varje landsförsamling till följd av prästerskapets lönereform 1922 (då pastoralierna avskaffades). Kassans årliga inkomster utgjordes huvudsakligen av kassans räntor och nettoinkomsterna från prästboställenas avkastning, samt en personell avgift av alla 16 år fyllda församlingsmedlemmar. Undantagsvis, ifall kassans medel inte räckte till lönerna, fick också en kyrkoskatt uppbäras. Kyrkoskatten beräknades på basis av kommunalbeskattningen.
Allmän benämning på präst i ett pastorat, särskilt om biträdande präst som hjälpte till vid ämbetsförrättningarna, förde in information i kyrkböckerna och andra kyrkliga handlingar m.m.
Benämning från och med 1918 på det organ som i de ortodoxa församlingarna i Finland hade att förvalta församlingens egendom, att förbereda ärenden för behandling i församlingsstämman och att verkställa församlingsstämmans beslut. Tidigare benämning på församlingsrådet var kyrkoråd.
Benämning från och med 1918 på i lagstiftningen föreskriven sammankomst av de röstberättigade församlingsmedlemmarna i de ortodoxa församlingarna i Finland för behandling av och beslutsfattande i ärenden som gäller församlingen samt för väljande av församlingens präster och andra befattningshavare. Efterträdde kyrkoförsamlingssammanträdet.
Från 1933 val av förtroendevalda i en församling eller kyrklig samfällighet som skall besluta om dess ekonomi, budget och linjedragningar och som väljer vissa tjänsteinnehavare, till exempel församlingspastorer, kantorer och diakoniarbetare. I ekonomiskt självständiga församlingar väljs medlemmar till kyrkofullmäktige, i kyrkliga samfälligheter väljs därutöver också kyrkoråd för varje enskild församling. Församlingsval hålls vart fjärde år.
Uppsyningsman i en viss del av en församling eller inom en kyrkrote. Församlingsäldste övervakade kyrkotukten och verkställde de beslut som kyrkorådet hade fattat i frågan. De valdes på fyra år av kyrkostämman eller i samband med ett läsförhör.
Inom stats- eller centralförvaltningen mot framtida redovisning förskjutet penningbelopp med anledning av kostnader som inte genast kan eller får avdras från vederbörligt anslag, som traktamenten för ämbetsutövning eller postavgifter för tjänstebrev. Utbetalade förskottsmedel rapporterades i en årlig förskotts- eller anticipationsförteckning och infördes i förskottskonto och -bok.
Handling genom vilken en myndighet föreslår att någon ska erhålla en viss tjänst. I sådana sammanhang där flera sökande var kompetenta föreslogs vanligen tre i en bestämd ordning. Termen användes inte bara om själva handlingen utan också om yttrandet.
Sedan självständighetstiden en tjänstebeteckning för handläggare vid byrå i ämbetsverk eller ministerium, av högre rang än andra aktuarie. Tjänsten fanns från 1922 bl.a. vid straffregisterbyrån i Justitieministeriet.
Tjänsteman vid Överstyrelsen för allmänna byggnader. År 1897 fanns fyra förste arkitekter vid myndigheten. Av dem var en också föreståndare för länsbyggnadskontoret i Helsingfors.
Räkenskapsförande tjänsteman i ämbetsverk sedan autonoma tiden, i tjänsteställning över andre kammarförvant, och mellan kamrerare och kammarskrivare. Tjänstebeteckningen ändrades 1922 i ministerierna till äldre regeringssekreterare.
Sparbanksinspektionens högsta beslutande organ 1939–1952. Inspektionen ansvarade för budgeten och inspektionsdistriktsindelningen samt avbrytande, inställande eller likvidation av sparbanksverksamhet. Den bestod av sparbanksinspektionens ledningsgrupp och fyra extra ledamöter som utnämndes av statsrådet. En av dem representerade Finlands Bank och tre sparbankerna.
Kommission som enligt den provisoriska värnpliktslagen för Finland 1919 ansvarade för verkställandet av uppbåden. Den bestod av uppbådsnämnden samt en av magistraten eller kommunalnämnden utsedd person. I varje kommun valdes årligen två förtroendemän som skulle närvara vid uppbådet för meddelandet av upplysning och vid behov företräda den valda ledamoten i den förstärkta uppbådsnämnden. Förstärkta uppbådsnämnden avskaffades med förordningen om tillämpning av värnpliktslagen 1932.
Evangelisk-lutherska kyrkans högsta centralstyrelseorgan grundat 1944 vid sidan av Kyrkostyrelsen. Det förstärkta biskopsmötet hade rätt att i kyrkomötets ställe fatta beslut om kyrkans centrala ekonomi och om kyrkans relation till andra (länders) kyrkosamfund samt avge utlåtanden i allmänkyrkliga ärenden. Det beredde också tros- och lärofrågor inom ramen för en nämndinstitution. Det förstärkta biskopsmötet bestod av biskopen som ordförande och stiftens biskopar, ett antal assessorer och två lekmän från varje stift. Kyrkans högsta beslutanderätt låg däremot hos landets regering, i tros- och lärofrågor hos kyrkomötet.
Organisation inom försvarsmakten som under krigsåren 1939–1944 rekryterade blodgivare och skötte om insamlingen av blod. Efter kriget övertogs uppgiften av Finlands Röda Kors Blodtjänst.
Benämning på försvarsmaktens ledningsstab under den så kallade mellanfreden. Den bildades den 16 september 1940 genom en sammanslagning av staben för Landstridskrafterna och det krigstida Högkvarteret. Försvarsmaktens Huvudstab utgjorde staben för kommendören för försvarsmakten samt utgjorde tillsammans med Försvarsministeriet det centrala ämbetsverket för militärförvaltningen. Den ersattes i juni 1941 av det återinrättade Högkvarteret. Efter fortsättningskriget återinfördes Försvarsmaktens Huvudstab i december 1944. Namnet förkortades 1952 till Huvudstaben.
Ett av ministerierna i statsrådet. Försvarsministeriet var en efterföljare till militieexpeditionen vid Ekonomiedepartementet i Finlands senat och till Krigsministeriet, som 1922 bytte namn till Försvarsministeriet. Ministeriet utgjorde högsta förvaltande myndighet för försvarsväsendet och ansvarade för försvarets vidmakthållande och organisering. Verksamheten var fördelad på avdelningar och byråer, vilka stod till förfogande för överbefälhavaren för krigsmakten. Under 1930-talets omorganiseringar i försvarsväsendets högsta ledning kom Försvarsministeriets roll att förstärkas även som stab för försvarsmakten. Under andra världskriget krympte ministeriets organisation från den fredstida uppsättningen då en stor del av dess avdelningar införlivades med Högkvarteret och under mellankrigstiden med den utökade generalstaben.
Avdelning vid Försvarsministeriets tekniska avdelning åren 1927–1939. Den ansvarade för planering och underhåll av försvarsmaktens byggnader och hörde under 1930-talet till Finlands största arkitektbyråer.
Byrå vid Försvarsministeriets centralavdelning som undersökte vad som hänt soldater som kategoriserats som försvunna under krigen 1939–1944. Byrån var verksam 1939–1965. Undersökningen skedde vanligen genom intervju med den försvunnes anhöriga och frontkamrater. I fall där det fanns goda skäl att misstänka att den försvunne var död skickades fallet till Helsingfors rådstugurätt som dödförklarade personen.
Anstalt inom Försvarsministeriet som ansvarade för forskning inom elektronik samt för produktion av radio- och förbindelsematerial. Den grundades den 1 maj 1927 som en efterföljare till Försvarsministeriets radiolaboratorium.
Avdelning inom Försvarsministeriet. Den grundades 1939 som en efterföljare till Försvarsministeriets Pressbyrå. Propagandaavdelningen ansvarade under vinterkriget för information angående kriget både för inhemsk och för utländsk press och för Rundradion. Verksamheten var uppdelad i extern propaganda, som riktade sig till utlandet, intern propaganda, som riktade sig till den inhemska befolkningen samt frontpropaganda, som riktade sig till både egna trupper och fiendesoldater.
Anstalt inom Försvarsministeriet som ansvarade för forskning och utveckling av förbindelsematerial. Den grundades den 1 maj 1925 och ändrade 1927 namn till Försvarsministeriets elektroniklaboratorium.
Av statsrådet tillsatt kommitté vars uppgift var att granska ändamålsenligheten i försvarsmaktens organisationsform samt komma med reformförslag. Försvarsrevisionen var samlad 1923–1925, och som dess ordförande verkade Eirik Hornborg.
Alla de krigsmedel (armé, flotta, fästningar), som ett land värjer sig med inför och i krig. I Finland bestod försvarsväsendet av generalstaben, landstridskrafterna, sjöstridskrafterna, luftstridskrafterna, territorialorganisationen, militära skolor, militära- och industriella inrättningar, depåer, militärsjukhusen, militärapoteksväsendet samt krigsdomstolarna. Tillsammans med skyddskårsorganisationen samt gräns- och sjöbevakningsväsendet utgjorde försvarsväsendet republikens försvarsmakt.
Sammanfattningen av alla de krigsmedel som en stat befogar över.
Försäkrings- och pensionskassa för änkor och minderåriga barn till sårade eller avlidna militärer inom försvarsväsendet.
Underavdelning till Socialministeriets allmänna avdelning, vilken ansvarade för socialförsäkringsväsendet i hela landet och diverse hjälpkassor samt övervakade försäkringsinspektionen. Försäkringsbyrån fanns tidigare i Socialstyrelsen under namnet Socialförsäkringsavdelningen. I slutet av 1930-talet bildade Försäkringsbyrån en egen avdelning i Socialministeriet kallad Avdelningen för socialförsäkringsärenden.
Allmän tjänstebeteckning för föredragande tjänsteman i och ledamot av Försäkringsdomstolen.
Specialdomstol under Justitieministeriet vilken 1942 ersatte Försäkringsrådet. Försäkringsdomstolen hade i uppdrag att behandla olycksfalls- och socialförsäkringsärenden som första besvärsinstans. Besluten kunde överklagas till Högsta domstolen. Försäkringsdomstolen bestod av försäkringsdomare, utnämnda av presidenten, försäkringssekreterare, utnämnda av högsta domstolen, ett antal läkare och representanter för arbetsgivarna och arbetstagarna. Den indrogs 1995 och uppgiften överfördes på länsrätterna.
Samlande beteckning för inspektörerna som övervakade socialförsäkringssystemet i ett visst inspektionsdistrikt under Socialministeriets försäkringsbyrå, senare avdelningen för socialförsäkringsärenden.
Ämbete under Senatens finansexpedition, från 1891 under Handels- och industriexpeditionen. Försäkringsinspektorn ansvarade för granskningen av försäkringsverksamheten i landet och tillämpningen av försäkringslagen. Tjänsteinnehavaren var från 1917 ledamot av Socialstyrelsen. Ämbetet drogs in 1922 då Socialministeriets organisation stadfästes med instruktion och Socialstyrelsen upplöstes. I slutet av 1930-talet inrättades igen en högre och en lägre försäkringsinspektörstjänst vid Socialministeriet i samband med att Försäkringsbyrån ombildades till en egen avdelning för socialförsäkringsärenden.
Administrativ dömande myndighet under Senatens finansexpedition, senare Socialministeriet, som 1917–1942 hade i uppgift att behandla alla från försäkringsbolag hänskjutna avslag på ansökningar om ersättningar för arbetsolycksfall och invalidpensioner, samt att fungera som besvärsinstans i andra socialförsäkringsmål. Försäkringsrådet bestod av försäkringsrådets chef som ordförande, en jurist (från 1933 fastanställd assessor), läkare och representanter för arbetsgivare och arbetstagare. Beslutet kunde överklagas till Senatens justitiedepartementet, från 1918 till Högsta domstolen. Försäkringsrådet ombildades 1942 till Försäkringsdomstolen.
Föredragande tjänsteman i socialförsäkringsfrågor vid Socialministeriet och byråchef för försäkringsinspektionen under ministeriets allmänna avdelning vilken från senare delen av 1920-talet bildade en egen byrå, Försäkringsbyrån, och från slutet av 1930-talet Avdelningen för socialförsäkringsärenden. Försäkringsöverinspektören utnämndes av republikens president på statsrådets framställning.
Skriven eller tryckt uppräkning av något (personer, föremål, händelser eller företeelser) som har något gemensamt eller som i något avseende hör ihop. Inom förvaltningen avses ofta en förteckning över tjänstemän eller ledamöter vid myndighetens beslutsfattande organ som sändes in till högre myndighet för kontroll (till exempel förteckning över konsistorieledamöter införd 1799). Denna förteckning låg efter 1811 till grund för upprättandet av statskalendern.
Undersökning som sedan autonoma tiden görs när det misstänks att ett brott har begåtts och där de omständigheter som måste klarläggas med tanke på åtalsprövning och rättegång utreds.
Skötsel, ledning eller styrelse av något som är reglerat under statsledningens översyn och som utförs av myndigheter eller organ som är speciellt inrättade för det ändamålet. Den uppkom i början av 1600-talet då den inre förvaltningen av landet blev en helt egen verksamhet som sköttes av landshövdingarna och kollegierna. Förvaltningen består i att uträtta göromål som hör till statsändamålet, dock inte lagstiftande och dömande funktioner.
Förvaltningsdomstol i första instans. Dit räknades före 1950 länsrätterna.
Mål som gäller en rättstvist inom förvaltningens område. Förvaltningsmål anfördes ursprungligen vid allmän domstol eller hos landshövdingen, från 1974 vid länsrätt och efter 1999 enligt förvaltningsprocessslagen vid förvaltningsdomstol. De kallades ursprungligen ansökningsmål.
Nämnd i en församling tillsatt efter 1908 för att i stället för eller utöver kyrkvärden och kassaförvaltaren vårda kyrkan och förvalta församlingens kassor och fonder.
Ämbetsbeteckning för ledamot av Högsta förvaltningsdomstolen, ursprungligen placerad i fjärde rangklassen.
Samlande beteckning för tjänstemän vid Högsta förvaltningsdomstolen som beredde och expedierade, i vissa fall också föredrog, de ärenden som hörde till domstolen.
Om att lagligen byta ut ett straff mot ett annat, ursprungligen ett bötesstraff mot ett kroppsstraff, sedermera böter mot fängelsestraff. Förvandlingsstraff var ett administrativt förfarande inom domstolsväsendet, omnämnt redan i Magnus Erikssons landslag, stadgat i 1734 års lag och sedan 1889 i strafflagen.

G

Beteckning på en soldat som ingick i regentens livtrupper.
Ort där det finns en permanent förläggning för lantmilitär eller benämning på trupper som är förlagda på en sådan ort. Garnisonsregementen fanns i Sverige under stormaktstiden i befästa platser på andra sidan Östersjön. År 1729 fanns garnisoner i Fredrikshamn och Villmanstrand. År 1918 fastställde militieexpeditionen att alla trupper som stationerats på samma ort utgjorde ortens garnison.
Sjukhus avsett för den militära personalen. Garnisonssjukhus fanns på alla större garnisonsorter.
Yrkesman vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning. Efter 1922 förekom gasmästare vid linjeförvaltningens depåsektioner.
Fristående byrå inom Försvarsministeriet, grundad 1938. Gasskyddsbyrån ansvarade för ärenden som berörde gasskydd: allt från utbildning, anskaffning och vård till experiment med gasskyddsmaterial.
En av försvarsmaktens militära skolor, grundad den 26 juni 1933 i Viborg. Verksamheten kom i gång 1934. Under andra världskriget ändrades namnet till Kaasusuojelukoulutuskeskus, och skolan var verksam på flera orter. I december 1944 bytte skolan namn igen, denna gång till Gasskyddskolan, och förlades i Niinisalo. Den lades ner 1952.
Besättningskarl som var avdelad till någon särskild uppgift ombord på ett fartyg. Efter olika befattningar kallades de däcks-, backs-, skans-, underrå-, mars-, bräm-, båtgastar m.m. Termen används även om sjöman på (mindre) privat segel- eller motorjakt, så kallad kuttergast.
Titel för menig uttagen till underbefälstjänst. Gefreiter var en militär grad i den finska militären under autonoma tiden samt i den vita armén 1918. Graden var i bruk även bland jägarna i 27. Kungliga preussiska jägarbataljonen.
Statskyrkans landsomfattande medelinsamling till kyrkliga ändamål sedan 1949. Insamlingen initierades av det förstärkta biskopsmötet. Administrationen av insamlingen sköttes av Centralförbundet för finska kyrkans församlingsarbete.
Högsta beslutande organ i en delad stadsförsamling eller en tidigare förenad stads- och landsförsamling, senare också en kyrklig samfällighet, införd 1908 för att handlägga de ärenden som är gemensamma för församlingarna (till exempel kyrkor och annan gemensam egendom), medan varje församlings egen kyrkostämma ansvarade för de särskilda angelägenheterna. Domkapitlet utsåg varje år en av kyrkoherdarna till ordförande.
Det verkställande och förvaltande organet i en kyrklig samfällighet. Medlemmarna är förtroendevalda. Ordföranden är kyrkoherde i någon av samfällighetens församlingar och har förordnats till uppgiften av domkapitlet.
Militär grad som kan hänvisa både till alla generalsgraderna eller till enbart den högsta graden inom generalitetet. Graden användes sedan slutet av medeltiden för högsta befälhavare över en här eller häravdelning. Under 1700-talet förbands generalsgraderna med en formell grad och ett ständigt befäl, och general blev den högsta generalsgraden i den svenska armén. Termen användes ofta med ett tillägg såsom general av kavalleriet, av infanteriet eller av artilleriet. I Finland befordras försvarsmaktens befälhavare till general.
Tjänstebeteckning för högsta chefen för ett chefsstyrt ämbetsverk sedan senare delen av autonomin. I allmänhet har generaldirektören ensam beslutanderätt. Direktions-/styrelseledamot eller föredragande har dock rätt och plikt att till protokollet låta anteckna sin särskilda mening, om den avviker från det fattade beslutet. Under självständigheten har generaldirektörer också förekommit i kollegiala ämbetsverk, exempelvis i Statens revisionsverk.
Medicinalstyrelsens ledande tjänsteman. Fram till 1927 var generaldirektören ledare i ett kollegium bestående av ett antal medicinalråd. Därefter fungerade han som ensam ämbetsverkschef med olika avdelningar under sig. Generaldirektören skulle vara medicine och kirurgie doktor, samt legitimerad läkare. Han gjorde årligen inspektionsresor för att inspektera sjukhus, andra sjukvårdsinrättningar samt apotek.
Tjänstebeteckning för Lantmäteristyrelsens högsta chef efter 1928, med en överdirektör som biträde och ersättare.
Avdelning inom högkvarteret för den vita armén 1918. Generalinspektionen ansvarade för uppställandet av såväl värvade truppenheter som värnpliktstrupper. I mars 1918 omorganiserades Generalsinspektionen genom att man särskilde separata avdelningar för utbildningsärenden och inspektionsverksamheten. Generalinspektionsavdelningen svarade för inspektionen av de färdiga trupperna medan generalinstruktörsavdelningen svarade för utbildningen av nya trupper.
Befattning inom den vita armén 1918. Till Generalinspektörens uppgifter hörde att tillsammans med ett av Medicinalstyrelsen utsett medicinalråd inspektera militärsjukhus, fältlasarett och övriga till det militära sanitetsväsendet tillhörande inrättningar.Generalinspektören för militära sanitetsväsendet var direkt underställd Överbefälhavaren.
Organ inrättat under finska inbördeskriget 1918 för att sköta skyddskårernas proviantering. Under intendenturen organiserades distriktskommittéer.
Kollektivbeteckning för alla generalspersonerna i generalstaben, inkluderande befattningen som högste befälhavare, kallad general en chef eller generalissimus. Sedermera användes temen om arméns alla generaler.
Allmän översiktskarta. Den första svenska generalkartan trycktes 1626. Under 1700-talet var generalkarta också en benämning på av fältmätningsofficer uppgjord översiktskarta, vanligen över ett län.
Högsta värdigheten inom konsulsväsendet. Generalkonsuln lyder omedelbart under utrikesministern och har den högsta ledningen av konsulatväsendet i det land där han eller hon är stationerad. I allmänhet utövar beskickningschefer även generalkonsulsfunktionerna, men i länder där man saknar beskickningar kan utsända generalkonsuler förestå skilda generalkonsulat.
Se beskickning, konsulat.
Avdelning inom generalstaben i högkvarteret för den vita armén 1918. Avdelningen, som leddes av generalkvartermästare, ansvarade tillsammans med överbefälhavaren för de militära operationerna. Avdelningen bestod av operationsdetaljen, underrättelsedetaljen, förbindelsedetaljen och topografiska detaljen.
Militär generalsgrad. Generallöjtnanten var ursprungligen generalens ställföreträdare eller närmaste man. Generallöjtnant var en militär titel i Ryssland av tredje rangklassen i den militära rangtabellen. Tilltal: ”Vaše prevoshoditel´stvo”. I det självständiga Finlands armé har generallöjtnanten utgjort den näst högsta militärgraden.
Militär grad av lägsta generalsgraden och tjänsteman i diverse ledande uppgifter inom svenska och finska indelta armén, samt vid kejsarens svit under autonoma tiden. Generalmajoren var skyldig att erlägga bl.a. slottshjälpen. Generalmajoren vid Stockholmska fortifikationsbrigaden bar 1729 tjänstebeteckningen direktör, men erhöll lön motsvarande en generalkvartermästare.
Militär order som gäller samtliga förband av en armé.
Poststyrelsens chef och ordförande. Generalpostdirektören företräddes som chef för postväsendet av postdirektionens postdirektör och efterträddes av Post- och telegrafstyrelsens generaldirektör.
Kommitté tillsatt i januari 1919 av riksföreståndaren i Finland för att granska försvarsmaktens olika enheter. Som kommitténs ordförande verkade generalmajor Rafael Schauman. Arbetet slutfördes under våren 1919.
Verkställande organ inom Finlands försvarsmakt. Generalstaben lydde under Befälhavaren för krigsmakten och ansvarade i samråd med Försvarsministeriet för försvarsväsendets allsidiga utveckling. Generalstaben var uppdelad i en organisations- och en mobiliseringsavdelning, en statistisk avdelning, en utrikesavdelning, en operativ avdelning och en kommandoavdelning. Efter förändringar i försvarsväsendets ledning 1938 bestod Generalstaben av operativa avdelningen och utrikesavdelningen. Både inom avdelningarna och fristående fanns ett varierande antal byråer. Flera byråer och verksamheter överflyttades mot slutet av 1930-talet till Försvarsministeriet. Under andra världskriget bildade Generalstaben en del av Högkvarteret och bytte efter kriget namn till Försvarsmaktens huvudstab.
Del av Högkvarteret för den vita armén 1918. Generalstaben, vars arbete leddes av generalstabschefen, ansvarade för ärenden som berörde krigsföringen, underrättelseverksamheten och personalfrågor. Staben var uppdelad i en generalkvartermästaravdelning och en personalavdelning.
Den högsta militära ledningen i det röda Finland under inbördeskriget 1918. Efter en omorganisation den 5 februari 1918 bestod staben av elva avdelningar. Generalstabens verksamhet upphörde i praktiken i början av april 1918.
Avdelning som skötte om underrättelseverksamheten i den nationella armé vars uppbyggnad påbörjades efter inbördeskriget 1918. Generalstabens tredje avdelning bestod av två underrättelseavdelningar med egna underavdelningar, två övervakningsavdelningar, en tidningsavdelning samt en avdelning som benämndes Sektion Politik och skötte om sabotageverksamhet. Senare tillkom även en passavdelning. Avdelningen delades i februari 1919 i två delar: en militäravdelning och en passavdelning. Generalstabens passavdelning omvandlades på sommaren 1919 till en detektiv centralpolis.
Benämning på Generalstabens underrättelseavdelning från och med 1938. Under andra världskriget omorganiserades försvarsmakten och utrikesavdelningen blev en del av Högkvareterets underrättelsesektion. Efter demobiliseringen 1944 fortsatte utrikesavdelningen som en del av den nygrundade huvudstaben.
Officer som avlagt generalstabsofficersexamen. I det självständiga Finland utbildades generalstabsofficerare vid Krigshögskolan.
Sådan muntlig eller skriftlig talan som svaranden väcker mot den som är kärande i (det ursprungliga) målet. Målen har således ett samband med varandra och kan handläggas gemensamt.
Sedan svenska tiden vid domstol i lägre eller högre instans om svarandens eller ändringssökandens ställningstagande till käromålet eller åtalet, respektive motpartens ställningstagande till ändringsansökan. I skriftlig form kallades handlingen svarsinlaga under svenska tiden och svarsskrift under autonoma tiden, och sedan självständighetstiden beroende på sammanhanget bemötande, svaromål eller svar, svarandens talan. Genmäle används endast om det är fråga om en skriftlig (mera omfattande) utredning och (i lagtext) om förvaltningslagskipning i skatteärenden. Allmänt: motpåstående, anmärkning, motbeskyllning.
Benämning på den stämning som tas ut för genkäromål och som innebär att den som stämt någon själv blir stämd av denna i en sak som har samband med det huvudsakliga målet.
Äldre benämning på genkäromål. Termen användes särskilt i slutet av svenska tiden, under autonoma tiden och i början av självständighetstiden.
Tjänstebeteckning för fältmätare vid topografiska kåren, från 1918 Geodetiska institutet, som utför geodetiska mätningar för statens behov, statsgeodet.
Byrå inrättad 1928 vid Lantmäteristyrelsens avdelning för kartverksarbeten. Byrån ansvarade för ärenden gällande de geodetiska fältmätningarna inom kartverket.
Forskningsinstitut som grundades 1918 och lydde under Lantbruksministeriet. Geodetiska institutet hade hand om de vetenskapliga grundmätningarna för kartläggningen av Finland och utförde geodetiskt mätnings- och forskningsarbete.
Sedan 1628 års lantmäteriinstruktion mätning, beskrivning och framställande (på papper) av ett större landområde (provins, län, härad, socken).
Ämbetsverk med uppgift att under Handels- och industriministeriet leda och utföra geologisk forskning i landet. Geologiska forskningsanstalten hette före år 1946 Geologiska kommissionen och bytte år 1983 namn till Geologiska forskningscentralen.
Ämbetsverk som grundades 1885 och ersatte Geologiska byrån. Geologiska kommissionen hade i uppgift att systematiskt bedriva geologiska undersökningar i landet och lydde under Industristyrelsen, 1918–1925 under Handels- och industristyrelsen och därefter under Handels- och industriministeriet. Kommissionens medlemmar utsågs av senaten, senare statsrådet, på framställning av det överordnade organet. Kommissionen bytte år 1947 namn till Geologiska forskningsanstalten.
Sedan 1850-talet av Bergsstyrelsen med hjälp av lantmätare och kartritare uppgjord karta över geologiska mätningar, som skildrar ett områdes jordmån jämte höjdskillnader, malmfyndigheter m.m.
Kartläggning i skattläggningssyfte genom exakta mätningar av enskilda jordägor. Geometrisk kartläggning förrättades av lantmätare och skedde i Sverige under perioden 1628–1765, men avbröts för storskiftet. Arbetet utfördes åter tidvis under autonoma tiden. Mätningen av Finlands alla orter, byar och hemman med deras ägor blev färdig först 1977.
Fabrik som tillverkade gevär åt armén, övervakades under svenska tiden av Krigskollegium, medan Fortifikationskontoret granskade dess räkenskaper. Faktorier fanns under 1600- och 1700-talet bl.a. i Huskvarna, Örebro, Söderhamn, Norrköping, Norrtälje och invid Karlskrona. I Finland grundades en gevärsfabrik i Systerbäck 1714 av ryska kronan. Orten (och faktoriet) förenades 1812 med det övriga Gamla Finland och hörde därefter till Viborgs län. Fabriksområdet överfördes 1864 till Ryssland, mot att Finland som kompensation fick tillgång till Norra Ishavet via Petsamo (förverkligades 1920).
Juridisk term som innebär att alla berättigade anspråk uppfylls eller att alla nödvändiga kvalifikationer finns.
Från 1948 avdelning vid Postsparbanken, vilken under en avdelningschefs ledning ansvarade för postgirorörelsen. Kontoret bestod av bokföringsbyrån och två underlydande postgiroexpeditioner.
Förtroendeman, en av domstol utsedd egendomsförvaltare eller ställföreträdare av manskön, även interimistisk förmyndare för omyndig person eller förvaltare av den del av en persons egendom som denne själv under normala förhållanden skulle förvalta.
Lärdomsvärdighet som efter avläggande av vissa prov erhålls vid ett universitet eller en högskola.
Den tjänstgöring i lägre grader som varje antagen officer eller underofficer måste ha förrättat innan han kunde tjänstgöra som befäl.
Från 1945 tillfällig avdelning vid Inrikesministeriet med uppgift att sköta censurverksamhet samt information och propaganda. Granskningsavdelningen för informationsväsendet övertog verksamheten från Statens informationsverk som hade verkat under statsrådet. Avdelningen drogs in 1947.
Skriftlig handling om gravrätt, varigenom styrelse för begravningsplats, för en viss summa och på vissa villkor, upplåter rätt att för viss tid eller för alltid begagna ett stycke jord som gravplats. Gravbrevet innehåller också uppgifter om gravens storlek och läge.
Kyrklig funktionär eller befattningshavare, med ansvar för att gräva och täcka gravar. Gravgrävare omnämndes inte i kyrkolagen 1686. I praktiken verkade ändå gravgrävare i många församlingar. Från 1869 var gravgrävare en befattningsinnehavare som var anställd av kyrkorådet, och räknades till kyrkobetjäningen.
Utdrag ur jordregistret 1895–1985 över de förhållanden som belastade en fastighets rättigheter såsom panträtt, nyttjanderätt och inteckningar och servitut, ursprungligen också bördsrätt, legorätt och sytning.
Kalender som infördes genom en kalenderreform 1582 som fixerade vårdagjämningen till den 21 mars. Påsksöndagen bestämdes till den första söndagen efter den första fullmånen efter vårdagjämningen. I Sverige övergick man från den julianska till den gregorianska kalendern 1753. Man tog bort de sista 11 dagarna i februari, så att den 17 februari följdes av den 1 mars. I Ryssland genomfördes reformen 1917.
Officiellt epitet från år 1905 till senare hälften av århundradet för den ortodoxa kyrkan i Finland och dess organ liksom för ortodoxa kyrkliga företeelser i Finland. Tidigare under den autonoma tiden användes epitetet ”grekisk-rysk”. Kyrkor som följer ortodoxa riter, ortodox liturgi samt i vissa andra avseenden ansluter sig till den ortodoxa kristenheten men som lyder under den romersk-katolska kyrkan betecknas sedan senare hälften av 1900-talet som grekisk-katolska. Detta gäller även för de unierade (uniater) som 1596 i unionen i Brest erkände påvens överhöghet.
Officiell benämning på den ortodoxa kyrkan i Finland från år 1918 till år 1953. År 1954 blev den officiella benämningen Det ortodoxa kyrkosamfundet i Finland.
Tjänst inom det ortodoxa kyrkosamfundet från 1922 till år 1944 med uppgift att verka som militärpräst bland de ortodoxa inom den finska försvarsmakten. Benämningen på tjänsten ändrade 1945 till grekisk-katolsk själasörjare för militären.
Tvångsmedel som används i syfte att säkerställa förhör eller utreda någons identitet, sedan svenska medeltidslagarna om att var och en får gripa en gärningsman som anträffas på bar gärning eller på flyende fot, sedermera också person som genom efterlysning har förklarats anhållen och häktad, ursprungligen av domstol, sedan självständighetstiden av polismyndighet.
Benämning på den efter andra världskriget inledda fullständiga kartläggning av Finland som slutfördes 1977.
I materiell betydelse en benämning på alla de lagar som tillsammans bildar ett lands konstitution och på vilka all övrig lagstiftning baserar sig. I officiell betydelse är en grundlag en särskild form av lag som står över alla andra lagar och som stiftas, ändras, avskaffas och kompletteras i en speciell (grundlagsrättslig) ordning. Konstitutionen stadgades under svenska tiden i konungabalken och i RF (regeringsform) 1719–1720, under självständigheten i RF 1919, ministeransvarighetslagen, lagen om riksrätt (1922) och RO (riksdagsordning) 1928, vilka införlivades med Finlands nya grundlag 1999. Innehållet i andra lagar får aldrig strida mot vad som står i en grundlag. Grundlagarna är svårare att ändra än andra lagar. En vanlig lag kan ändras genom ett beslut i riksdagen, men för att ändra en grundlag måste riksdagen fatta två likadana beslut och dessutom måste ett allmänt riksdagsval ha genomförts mellan de två besluten. Anledningen till att grundlagarna är svåra att ändra är att de utgör grunden för demokratin. Riksdagen ska inte kunna fatta förhastade beslut som inskränker människors grundläggande fri- och rättigheter.
Stadgande eller bestämmelse i grundlagen, grundlagsstadgande.
Den speciella ordning som gäller för stiftande, ändring, upphävande eller förklaring av en grundlag och som kräver att lagen antingen vilar över nyval eller förklaras brådskande (med 5/6 majoritetsbeslut) och därefter antas av riksdagen med 2/3 majoritet.
Permanent utskott inom lantdagen och sedermera riksdagen. Till grundlagsutskottets uppgifter hör bl.a. att bereda ärenden rörande stiftande, ändrande eller upphävande av grundlag samt att ge utlåtanden om lagförslags eller andra ärendens grundlagsenlighet.
Om något som strider mot grundlagen.
Ändring av grundlag i en särskild för grundlagar stadgad ordning.
En av de två grundskatterna på jord, jordeboksräntan eller ordinarie räntan. Grundräntan infördes på 1600-talet och avskaffades 1924. Den beräknades efter fastighetens normala avkastning.
Administrativ ränta fastställd (årligen, senare halvårsvis) av Finlands Bank för beskattningen och bankernas utlåning. Grundräntan infördes 1867.
Skiljelinje mellan till exempel fastigheter, kommuner, län och stater.
Del av gränsbevakningsväsendet. Enligt författningen 1931 fanns det fyra ordinära gränsbevakningsavdelningar samt den interimistiska Karelska näsets gränsbevakningsavdelning, som innehade tullbevakningsuppgifter. Gränsbevakningsavdelningarna var indelade i distrikt som fastställdes av ministern för inrikesärenden. Avdelningens verksamhet leddes av distriktets gränskommendant.
Underlydde Ministeriet för inrikesärendena och leddes av gränsbevakningschefen och hans stab. Gränsbevakningsväsendet omfattade fyra gränsbevakningsavdelningar. Personalen bestod av officerare och stamunderbefäl som tidigare hade tjänstgjort inom försvarsmakten. Manskapet bestod av personer som gjort sin värnplikt samt av några kompanier värnpliktiga.
Tulltjänsteman som med hjälp av en tullvaktmästare skötte gränsbevakningen i ett visst distrikt. Gränsfiskalen var underställd gränsinspektören.
Topografisk karta över landgräns. Gränsen mellan Sverige och Ryssland kartlades första gången efter freden i Teusina (Täyssinä) 1595 och gjordes därefter upp vid varje gränsförskjutning. Andra gränskartor gjordes vid behov över skifteslag från 1680-talet, från 1730 över förvaltningsområden och från cirka 1770 över storskiftet samt i samband med kartläggning av herresäten. Från 1725 utförde lantmätare gränsdragningen och kartläggningen.
Tjänsteman som ledde verksamheten i en gränsbevakningsavdelning.
På markytan (ibland också under markytan) placerat tecken som visar ett jordområdes gräns mot ett annat. Gränsmärkena markerar gränser mellan enskilda jordegendomar, socknar, härader och länder.
Förvaltningsdistrikt som utgjorde grunden för regionalförvaltningen i Ryssland från 1708–1711 och avvecklades på 1920-talet. Guvernementsförvaltningen lydde under Dirigerande senaten. Rysk guvernementsförvaltning infördes inte 1809 i storfurstendömet Finland. Gamla Finland bildade från 1744 ett guvernement, Viborgs guvernement 1744–1783 och 1797–1802, Finländska guvernementet 1802–1811. Ett guvernement motsvarade ett län eller en provins, och termen användes särskilt om ett erövrat område eller en koloni. Termen användes också om själva ämbetet såsom guvernörskap, provinsstyresmannaskap, under 1594–1616 om ståthållarskap.
Statligt läroverk eller högre undervisningsanstalt som förbereder eleverna för universitetsstudier. De första gymnasierna grundades i Sverige på 1620-talet. Gymnasiet i Åbo grundades 1630. Det flyttades 1640 till Viborg och 1721 till Borgå. Det andra gymnasiet i Finland grundades 1838 i Viborg. Studentexamen knöts 1852 till gymnasiets lärokurs och blev 1872 gymnasiets dimissionsexamen. Undervisningen avsåg att förbereda eleverna för vetenskapliga studier, specialstudier eller för uppgifter som krävde boklig bildning. I praktiken innebar det att de gamla katedral- eller domskolorna byggdes på med ett lektorat. De första gymnasierna stod direkt under biskopens uppsikt, och han bestämde över både läroämnen och kurser. Gymnasierna blev genom skolordningen 1649 då uttryckligen läroanstalter mellan lägre skolor och universitet. Prästutbildningen var i stor utsträckning förlagd till gymnasiet. Gymnasiet hade fyra klasser. Ett fullständigt gymnasium hade sju lektorer av vilka två var teologer.

H

Tjänsteman med befäl över hamninrättningarna i stapelstäder och större sjöstäder. Hamnkaptenen var chef i hamnkontoret i Helsingfors. En hamnkapten fanns år 1897 också i Åbo.
Stadens tjänsteman med bokföringsuppgifter vid stadens hamn. År 1897 fanns en hamnkontorsbokhållare anställd på hamnkontoret i Helsingfors.
I större hamnar anställd person som på begäran lotsade fartyg inom hamnområdet.
Uppsyningsman i mindre hamn. Efter 1665 var hamnmästare titel på hamnkaptenens närmaste man i vissa hamnar. I Raumo kombinerades tjänsten som hamnmästare med tjänsten som hamnkassör.
De ordningsföreskrifter och stadgar som är fastställda för en viss hamn, förr också ett fiskeläge. Hamnordningar förekom redan på medeltiden.
Styrelse för en stads hamn, utsågs av stadsfullmäktige.
Enhet inom stadsförvaltningen, vilken ansvarar för stadens hamnförvaltning.
Avdelning inom (det provisoriska) Livsmedelministeriet.
Avtal mellan två makter angående inbördes handel.
Regional näringslivsorganisation avsedd för alla företag oberoende av bransch inom ett specifikt geografiskt område. Handelskamrarna verkade för ett gott företagsklimat, goda handelsrelationer, infrastrukturfrågor och vissa handelsbruksfrågor. Handelskamrarnas nationella centralorganisation utgjordes av centralhandelskammaren, och de hörde till Handels- och industriministeriets förvaltningsområde.
Läroverk som från 1904 erbjöd undervisning i handelsämnen. Handelsläroverken lydde under Industristyrelsen, senare Handels- och industristyrelsen, Handels- och industriministeriet, och omfattade handelsskolor som erbjöd en kortare undervisning och handelsinstitut som även erbjöd en högre kurs. De statligt finansierade handelsläroverken inspekterades från 1906 av inspektorn för handelsundervisningen.
Från 1888 avdelning vid senatens ekonomiedepartement, vilken övertog en del av finansexpeditionens uppgifter och ansvarade för ärenden som rörde bergsbruk, handel och industri, sjöfart och lotsväsende samt förvaltningsområdets utbildningsanstalter. Handels- och industriexpeditionen leddes av en senator, övriga tjänstemän var protokollsekreterare och kanslist. Under handels- och industriexpeditionen lydde Industristyrelsen, Myntverket och fram till 1912 Överstyrelsen för lots- och fyrväsendet, som från 1917 hette Sjöfartsstyrelsen och på nytt lydde under expeditionen. Sjöfartsinspektören och försäkringsinspektören var knutna till handels- och industriexpeditionen, liksom från 1917 även handelsombudsmännen. Expeditionen ombildades 1918 till Handels- och industriministeriet.
Myndighet som inrättades under undantagsförhållandena 1918 med uppgift att centralisera och organisera handeln och industrin, övervaka export och import, samt de privata transportmedlen och användningen av utländsk valuta. Kommissionen inrättade Handels- och industristyrelsen och verkade under senatens handels- och industriexpeditions tillsyn, senare Handels- och industriministeriets. Kommissionen drogs in 1919 och uppgifterna överfördes på Handels- och industristyrelsens handelsavdelning.
Medlem av statsrådet och chef för Handels- och industriministeriet. Handels- och industriministern ersatte 1918 den senator som varit chef för senatens handels- och industriexpedition.
Ministerium som 1918 ersatte senatens handels- och industriexpedition och blev en del av det nybildade statsrådet. Till ministeriets ansvarsområde hörde handel och industri, gruvdrift och skydd mot industriell äganderätt, lots- och fyrväsendet, sjöfart och hamnar samt sjömanshus, handelskamrar, aktiebolag och andra bolag samt andelsverksamhet utanför jord- och skogsbruksområdet och alla läroverk inom ansvarsområdet, bl.a. sjöfartsläroverken och handelsskolorna. Ministeriet leddes av handels- och industriministern, med en kanslichef som högsta föredragande tjänsteman. Under Handels- och industriministeriet lydde Handels- och industristyrelsen, Patent- och registerstyrelsen, Sjöfartsstyrelsen, Tekniska högskolan, Statens tekniska forskningsanstalt, Geologiska kommissionen, Havsforskningsinstitutet, Statens spannmålskontor, Statens upphandlingscentral och yrkesutbildningsrådet. Då Handels- och industristyrelsen upplöstes 1926 och ministeriet tog över ämbetsverkets uppgifter föll även patent-, varumärkes- och handelsregistret på Handels- och industriministeriets ansvar fram till 1941 då Patent- och registerstyrelsen bildades.
Avdelning som inrättades 1921 vid Handels- och industriministeriet för att ordna och övervaka utrikeshandeln. Avdelningen bestod av ett kollegium, till vilket hörde en chefdirektör som ordförande och två direktörer, av vilka en måste vara lagfaren. Avdelningen handlade bl.a. sådana ärenden som överförts från Handels- och industrikommissionen till Handels- och industristyrelsens handelsavdelning.
Kollegialt centralt ämbetsverk grundat 1918 under Handels- och industrikommissionens ledning. Handels- och industristyrelsen ersatte Industristyrelsen och lydde under Handels- och industriministeriet. Den hade i uppgift att sköta patent-, varumärkes- och handelsregistret, övervaka och främja handeln och industrin med dess utbildningsanstalter, handelskamrar, Geologiska kommissionen och andra sammanslutningar som fick statsstöd. I anslutning till styrelsen verkade också yrkesutbildningsrådet. Arbetet leddes av en överdirektör med bistånd av ett antal industriråd. Handels- och industristyrelsen upplöstes 1926 då uppgifterna överfördes på Handels- och industriministeriet.
Byrå som lydde under avdelningen för politiska och handelsärenden vid Ministeriet för utrikesärendena. Handels- och informationsbyrån ansvarade för frågor rörande jordbruk, handel, industri och andra näringar, kommunikationsväsende, handels- och finanspolitik, tullar, acciser, skatter, avgifter, patent och försäkringar. År 1932, då det bildades en separat avdelning för handelspolitiska ärenden, delades byrån upp i Byrån för handelspolitiska ärenden och Ekonomiska informationsbyrån.
Tidvis en avdelning vid Ministeriet för utrikesärendena. Från ministeriets grundande 1918 fanns en handelsavdelning, som ett par år senare benämndes handelspolitiska avdelningen för att 1923 uppgå i avdelningen för politiska och handelsärenden. År 1932 avskildes på nytt en separat avdelning för handelspolitiska ärenden som under perioden 1935–1939 var uppdelad i ytterligare två avdelningar: avdelningen för handelsfördragsärenden och avdelningen för ekonomiskt-politiska ärenden, vilka vardera hade en byrå till sitt förfogande: byrån för handelsfördragsärenden och byrån för ekonomiskt-politiska ärenden. Byråerna hade tidigare varit, och var senare, förenade i byrån för handelspolitiska ärenden. Under handelspolitiska avdelningen lydde också Ekonomiska informationsbyrån, som åren 1935–1939 sorterade under avdelningen för ekonomiskt-politiska ärenden.
Alfabetiskt register över näringsidkarna i landet. Handelsregistret fördes 1895–1918 av Industristyrelsen, 1918–1926 av Handels- och industristyrelsen, 1926–1942 av Handels- och industriministeriet och därefter av Patent- och registerstyrelsen. Anmälningen till registret gjordes i städerna hos magistraten eller i ordningsrätten, på landsbygden hos kronofogden.
Sedan 1700-talet om hjälp som en myndighet lämnar en annan myndighet i ett ärende som hör till dess behörighet. Termen användes under svenska tiden och autonoma tiden också om den hjälp som fastighetsägarna, under hot om vite, var skyldiga att ge vissa exekutiva tjänstemän, särskilt lantmätare, länsmän och kronofogdar. Från 1700-talet och under autonoma tiden innebar handräckning tjänstebistånd myndigheter eller tjänstemän emellan för att inom viss utsatt tid verkställa beslut om tvångsåtgärd på grund av exekutiv myndighets beslut. Handräckning förekom främst mellan landshövdingar och inom det militära (exempelvis handräckning genom tillskjutande av truppenhet). Också bönderna var skyldiga att ge handräckning åt tjänstemän, särskilt lantmätare, kronofogdar och länsmän.
Person som yrkesmässigt idkade hantverk på landsbygden under landshövdingens översyn. Under 1500- och 1600-talet kallades de ämbetsmän. Hantverkarna erlade från 1604 näringsskatt som uppbars av kronofogdarna. Då stadgades även att varje härad skulle anta och skydda hantverkare, vanligen skomakare och skräddare. Under 1600-talet antogs även sockenhantverkare, trädgårdsmästare och murare, under 1700-talet exempelvis smeder och svarvare och under tidigt 1800-tal bl.a. glasmästare. Näringsrättigheterna utökades markant 1824 då garvare, snickare, sadel-, kruk-, hjul-, sämsk-, ur- och hattmakare samt målare fick näringsrätt i socknarna. De försågs med landshövdingens fullmakt, var skyldiga att betala näringsskatten (till kronan eller för ändamålet privilegierad stad) och att följa ordningen för hantverkare på landsbygden. De fick inte vara verksamma närmare en stad än 30 kilometer.
Benämning på skolor som från 1885 inrättades särskilt för att tillgodose handelns och industrins behov av utbildat folk. Hantverksskolorna ersatte så småningom de tidigare söndags- och aftonskolorna. De övervakades av Industristyrelsen, som utnämnde lärarna och ordföranden för skolans direktion. Skolinspektionen sköttes av intendenten för manufakturerna.
Statligt forskningsinstitut som ersatte de hydrografiska havsundersökningar som med statsunderstöd bedrivits av Finska Vetenskapssocieteten. Havsforskningsinstitutet hade i uppgift att leda och ansvara för den vetenskapliga forskning som rörde det allmänna tillståndet, de fysikaliska och kemiska egenskaperna, vattenstånds-, ström- och isförhållandena i haven som omgav Finland samt att i dessa frågor företräda landet i internationella sammanhang. Institutet leddes av en direktor, och talassologer var chefer för institutets olika avdelningar. Inledningsvis lydde institutet under Undervisningsministeriet, men från 1924 hörde det till Handels- och industriministeriets förvaltningsområde.
Titel som en fakultet vid ett universitet beviljar en person för vissa förtjänster ifall ifrågavarande person inte har erhållit doktorsgraden i nämnda fakultet. Hedersdoktoratet är universitetets högsta hedersbevis. Titeln erhålls i samband med en promotion.
Domstol som utövade bestraffningsrätt över officerare vilka gjort sig skyldiga till handlingar som minskade aktningen för officerskåren. Lagen om krigsmaktens hedersdomstolar stiftades 1919 och innebar att en hedersdomstol skulle inrättas i alla divisioner och brigader samt inom marinen.
Instans som bistod officerare med råd i hedersangelägenheter, medlade i ärekränkningsfall samt verkställde undersökning i fall som ansågs kräva handläggning av en hedersdomstol.
Den del av självständighetssenaten som agerade som en icke-officiell regering i Helsingfors efter att staden erövrats av den tyska Östersjödivisionen den 12 april 1918. Helsingforssenaten leddes av Kyösti Kallio och senare av Emil Nestor Setälä. När Vasasenaten anlände till Helsingfors den 4 maj 1918 återförenades den splittrade självständighetssenaten och landet fick åter en enda regering.
Tidigare Kejserliga Alexanders-universitetet, som fick sitt nuvarande namn 1919. Universitetets autonomi bekräftades samma år. Konsistoriet skulle ge sitt utlåtande om alla författningar och lagförslag som gällde universitetet. Universitetets kansler hade rätt att delta i statsrådets sammanträden när man behandlade universitetsfrågor. År 1924 fastslogs universitetets ställning genom nya statuter. Kejsarens tidigare ställning gentemot universitetet övertogs av statsrådet. Universitetets officiella undervisningsspråk var finska och svenska. År 1937 fastslogs att undervisning på finska skulle ges i alla ämnen men att universitetet skulle ha fjorton svenskspråkiga professurer. Fram till 1958 var universitetet Finlands enda statliga universitet.
Erbjudande om försäljning till någon som (på grund av bördsrätt) hade förköpsrätt till viss egendom, vanligen en släkting som erbjöds jord, ränta eller föremål.
Civil propagandaorganisation som grundades 1939 av Aktiva studenförbundet. Hembygdsfronten var en motsvarighet till den av Akademiska Karelen-Sällskapet grundade Maan Turva.
Person som i egenskap av ägare, åbo eller särskilt arrendator brukade ett hemman.
Nummer som tilldelats ett hemman och varigenom detta skiljdes från andra hemman i samma by eller socken.
Utgjorde tillsammans med fältarmén Finlands försvarsmakt i krigstid. Hemmatrupperna bestod av skyddskårerna och ersättningstrupperna och leddes av staben för hemmatrupperna. Hemmatrupperna ansvarade för tryggandet av hemmafronten och till uppgifterna hörde att förse fältarmén med ersättningsmanskap och reservförband, avvärja desanter, upprätthålla den allmänna ordningen, verkställa uppbåd, registrera fanflyktingar, sårade och tillfångatagna samt sköta ärenden som gällde krigsfångeläger och krigsfångetransporter. Även utbildning, evakueringsoperationer, invalidvård och underhåll hörde till hemmatruppernas arbetsfält. Hemmatrupperna existerade under krigsåren 1939–1940 och 1941–1944.
Handling om hemortsrätt vilket innebar innehavarens (hans änkas och barns) rätt till fattigvård på den angivna orten. Hemortsbevis krävdes (vid sidan av ett pass) bl.a. vid resa från Finland till Ryssland 1816–1918.
Den kommun i vilken en person hade hemortsrätt. Beteckningen gällde ursprungligen främst ersättningar för fattigvårdsutgifter som en kommun hade haft för nödställda personer som egentligen inte var berättigade till fattigvård i kommunen. Gottgörelsen skulle först och främst sökas av den kommun där personen i fråga hade rätt till fattigvård, i sista hand av staten.
Begrepp inom fattigvården som innebar att en viss socken, senare kommun, blev skyldig att ge fattigvård åt en hjälpbehövande person. Det innebar också att den socken som hade givit akut fattighjälp åt en person hade rätt att kräva ersättning för detta av den socken i vilken personen i fråga hade rätt till fattigvård. Allmänt: rätten att leva och verka på en viss ort med de till denna rätt lagstadgade rättigheterna och skyldigheterna, sedermera också grund för fastighetsköp på Åland.
Läroanstalt för högre utbildning inom hemslöjd, vilken gav kompetens att arbeta som instruktör eller lärare i hemslöjd. Hemslöjdsläroinstituten verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Läroanstalt eller ambulerande skola i hemslöjd. Högre utbildning inom området kunde fås vid hemslöjdsinstitut. Hemslöjdsskolorna verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Hänskjutande av myndighets beslut för avgörande eller omdöme i högre instans, stadgat tidigast 1615. Inom processrätten refererande, hänvisande av mål till högre rättsinstans innan den slutliga domen fälldes av den lägre rättsinstansen. Allmänt: överlåtelse eller överlämnande.
Förslag från riksdagsman till riksdagen om att denna skall hos regeringen hemställa om åtgärd i ett ärende som faller under regeringens kompetens. Numera används termen åtgärdsmotion.
Samling med personhistoriska uppgifter om prästerskapet vid ett domkapitel eller om lärarkåren vid ett universitet, ett gymnasium eller en skola. Herdaminnet inkluderar ofta också topografiska och statistiska uppgifter om till exempel stiftets pastorat eller skolan i fråga.
Prästernas överhuvud, kyrklig ledare eller kyrkostyresman. Beteckningen används också om ärkeängeln eller det andliga överhuvudet, ibland även om anhängare, försvarare av prästväldet eller en maktlysten kyrkoman.
Skriftligt intyg över frihet från (rättsligt) hinder eller förbehåll. Hinderlöshetsbetyg utfärdades av kyrkoherdeämbete eller magistrat åt person som skulle ingå äktenskap, sedermera också till värnpliktig som ansökte om pass. Betyget i fråga kunde ursprungligen ges muntligt vid domstol och även utfärdas åt person som till exempel skulle vittna i domstol, agera som ombud eller ge ut en periodisk skrift.
Prövning av hinder, huvudsakligen äktenskapshinder. Hindersprövning begärdes före vigseln av både mannen och kvinnan.
Bok över församlingens och församlingsmedlemmarnas diverse angelägenheter, ofta de som hade behandlats vid kyrko- eller sockenstämma, under biskops- och prästvisitation och dylikt. Historieboken fördes av kyrkoherden, i hans ställe av annan präst. Termen användes också i Borgå domkapitels cirkulär 1856 om kyrkboken över födda, i motsats till den separata så kallade barnaboken. Allmänt: lärobok i historia, historiskt verk.
Gods som upphittats på ett sådant ställe att ägaren förmodligen förkommit det, skulle utlysas tre söndagar i rad i närmaste kyrka på landet eller i alla stadens kyrkor, på häradsting och i rådstuga. Ägare som på så sätt hittades fick tillbaka sitt gods mot skälig hittelön. Uppdagades inte ägaren inom natt och år från upphittandet, tillföll godset till två tredjedelar kronan och till en tredjedel upphittaren. Ett levande ting tillföll alltid upphittaren. Den som inte anmälde ett hittegods fick böta dess dubbla värde.
Ersättning som den rätte ägaren till upphittat gods frivilligt erlägger eller enligt lag måste erlägga år upphittaren i samband med att han eller hon återfår godset.
Grekisk-ortodox interimistisk biskop, fanns i Gränskarelen 1913–1917 och i Karelens och Viborgs län 1922–1925, varifrån hjälpbiskopatet flyttades till Sordavala 1925 och upphöjdes till ärkebiskopsdöme. Den sittande hjälpbiskopen blev metropolit över Karelen och hela Finland. Hjälpbiskopen har sedan 1944 sitt residens i Kuopio. Verksamhetsledaren för Karelska brödraskapet utsågs till hjälpbiskop 1913. Föreståndaren för Mustjala församling i Estland var hjälpbiskop 1922–1925.
För hederns eller ärans skull, utan något vederlag, i kyrkböcker och prästbevis i betydelsen ”hela katekesen”.
Person som åtar sig att på egen bekostad handha en konsuls uppgifter på sin hemort.
Läroanstalt med utbildning i hovslagning. Hovbeslagarskolorna verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Statsministerns sekreterare vid statsrådets kansli. År 1926 anställdes den första tjänstemannen med uppgift att bistå statsministern. Han tilldelades titeln hovråd.
Högre rättsinstans inom domstolsväsendet, tidvis högsta och i vissa fall första rättsinstans, samt tillsynsmyndighet över underrätternas rättsskipning och magistraternas exekutioner, samt deras domare och exekutorer. Hovrätter grundades i svenska riket från 1614 (Svea hovrätt), i Finland 1623 (Åbo hovrätt). De dömde ursprungligen konungsdom och verkade (till 1868) som en första rättsinstans för adeln i vissa mål, i grova brottmål mot regenten, Gud och staten och högre ämbets- och tjänstebrott. Hovrätten var också allmän domstol i andra instans 1623–1980 vars avgöranden kunde överklagas till Kunglig Majestät 1615–1789 (justitierevisionen 1669–1789), Konungens högsta domstol 1789–1809, senatens justitiedepartement 1809–1917 och högsta domstolen 1918–1980. Under autonoma tiden var hovrätterna indelade i dömande expeditioner (till 1911), från självständigheten i dömande sektioner. Sedan självständigheten är hovrätten första rättsinstans för mål rörande landsförräderi och statsbrott. Åbo hovrätt var högre domstol för underrätterna på landsbygden och i städerna i Finland fram till 1776, då Vasa hovrätt övertog ansvaret för de norra och östra domsagorna. Vibrogs hovrätt inrättades 1839. Hovrättens domkrets bestod av Kymmene, Lappvesi, Jääskis, Stranda, Äyräpää, Kexholms, Kronoborgs, Sordavala, Salmis, Pielisjärvi, Ilomants, Kides, Libelits, Kuopio, Idensalmi, Pielavesi, Rautalampi, Leppävirta, Rantasalmi, Jokkas, S:t Michels, Mäntyharju och Heinola domsagor. I och med landavträdelserna efter 1944, flyttades hovrätten till Kuopio under namnet Östra Finlands hovrätt, som blev hovrätt för Kymmene, Kuopio och S:t Michels län. År 1949 överfördes vissa domsagor (Jyväskylä, Saarijärvi, Viitasaari och Kajana) i mellersta och nordöstra Finland från Vasa hovrätt till Östra Finlands hovrätt. År 1952 var domsagorna 24, mot 18 under Åbo hovrätt, 16 under Vasa och 7 under den då grundande Helsingfors hovrätt. I Ryssland fungerade hovrätten 1719–1727 som överrätt i första eller andra instans enligt svenska förebilder. Ändring i underrätternas domslut kunde fram till 1727 sökas direkt hos hovrätten i S:t Petersburg. Därefter övertogs dessa uppgifter av Justitiekollegium. Ändring i hovrättens domslut kunde sökas hos Dirigerande senaten.
Tjänsteman vid hovrätten som hade i uppdrag att registrera alla inkomna handlingar och arkivera de expedierade handlingarnas originalakter, senare också att vårda hovrättsarkivet. Hovrättsaktuarier omnämns sporadiskt på 1620-talet. Tjänsten blev fast 1633 och besattes under 1600- och 1700-talet ofta internt av hovrätten med en före detta auskultant eller tidigare handlingsskrivare.
Edsvuren bisittare i hovrätt från 1623. Hovrättsassessorn var ordinarie medlem av hovrättskollegiet, i rang under hovrättsråden fram till 1918. Efter 1918 blev hovrättsassessor tjänstebeteckning för föredragande tjänsteman, med samma rang som hovrättsfiskal. Hovrättsassessorn utsågs ursprungligen av regenten på hovrättens förslag, sedermera av hovrätten själv. I Finland fanns endast adlig eller obetitlad hovrättsassessor, i Sverige också riksråd. Tjänsten förutsatte ingen utbildning fram till att hovrättsexamen infördes 1749. Hovrättsassessorn hade närvaroplikt fram till 1910, med hot om böter vid frånvaro utan skäl.
Ursprungligen edsvuren praktikant vid hovrätt som för förkovran i rättslära och domstolsarbete fick följa med hovrättsbehandlingen och skriva ut (eller rent) vissa rättsliga dokument. Sedan självständighetstiden används termen om jurist med domarbehörighet som är inskriven vid hovrätten för domstolspraktik, i avsikt att förvärva titeln vicehäradshövding. Hovrättsauskultanter infördes vid Svea hovrätt kring 1620, vid Åbo hovrätt 1634.
Bibliotek vid hovrätt, det första grundat på 1600-talet i Åbo, för hovrättsdomarnas och de omgivande häradsrätternas behov av allmän (inhemsk och utländsk) juridisk litteratur, tryckta prejudikatssamlingar och lagfarenhetsverk m.m. Biblioteken utökades med tiden med hjälp av en del av de böter som tillföll hovrätten, sedermera med medel från hovrättens årliga budget.
Sedan autonoma tiden om område över vilket en hovrätt har jurisdiktion, bestående av de kommuner (socknar) som hör till områdets domsagor.
Protokollförare och kopist vid hovrätt sedan 1615. Hovrättsnotarien verkade också som hovrättssekreterarens biträde och avancerade ofta, åtminstone under 1600-talet, till hovrättsassessor.
Edsvuren ordförande och högsta chef i hovrätt, med det övergripande ansvaret för lagtillämpning och rättsprinciper. Hovrättspresidenten fördelar sedan autonoma tiden också domarna i olika dömande sektioner och övervakar kontrollen över underrätterna. Hovrättspresidenterna utnämndes under svenska tiden av Kgl. Maj:t, under autonoma tiden av senaten, på förslag av justitiedepartementet, sedan självständighetstiden av presidenten, på förslag av statsrådet.
Ordinarie ledamot och domare i hovrätt sedan 1623, under svenska tiden och autonoma tiden näst under vice presidenten, sedermera presidenten. Tidvis efter senare delen av 1600-talet och särskilt från autonoma tiden har termen använts om ordföranden för en hovrättsavdelning. Det i tjänsteår äldsta hovrättsrådet förde tidvis under svenska tiden ordet också vid hovrättens plenum. Ursprungligen var hovrättsråd också en titel för äldre hovrättsdomare, med samma rang som lagmän.
Högre tjänsteman vid hovrätt under svenska och autonoma tiden, med uppgift att protokollföra sammanträdena och besluten samt renskriva, kopiera och förvara handlingarna, framför allt utslagen och domarna. Sedan självständighetstiden är hovrättssekreterare en föredragande tjänsteman vid hovrätten i frågor rörande justitie- och ekonomiförvaltningen.
Av regenten utnämnd statlig ämbetsman som vid hovrättspresidentens frånvaro eller när presidentämbetet står vakant leder hovrättens verksamhet och för ordet vid hovrättens förhandlingar. Tjänsten inrättades när Åbo hovrätt grundades 1623. Hovrättsvicepresidenter fanns 1778–1838 också vid Vasa hovrätt 1776–1945 och från 1874 vid Viborgs hovrätt 1839–1945.
Sjukhusavdelning för behandling av och undervisning i dermatologi (hudsjukdomar) och venerologi (könssjukdomar).Kliniken inrättades 1874 som en avdelning inom Allmänna Sjukhuset i Helsingfors då den första professuren i syfilidologi och dermatologi tillsattes. Den uppgick 1958 i Universitetscentralsjukhuset i Helsingfors.
Bruk eller användning i hushållet eller hemmet, ursprungligen om frihet att producera och tillhandahålla privilegierade eller i övrigt skattereglerade ting (såsom brännvin, ved, jakt, fiske) eller om rätten att bedriva begränsad industri (såsom mjöl-, väder- och sågkvarn).
Läroanstalt med teoretisk och praktisk undervisning för blivande husmödrar och framför allt tjänarinnor i hushållsgöromål. Utbildningen varade några månader eller högst ett år. Hushållsskolorna verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Läroanstalt med praktisk undervisning i hushållsarbete och barnavård, med en utbildning på högst ett år. Husmodersskolorna verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Inskränkning av hemfriden genom laglig husundersökning, ursprungligen kallad husesyn. Husrannsakan tillgreps för att efterspana personer misstänkta för brott eller för att införskaffa föremål som kunde tjäna till upplysning om en förbrytelse eller som skulle avyttras genom utmätning m.m. Husrannsakan låg ursprungligen under justitieförvaltningen, från självständighetstiden under polisförvaltningen.
Tolv korta tillägg till Luthers Lilla katekes. Hustavlan baserade sig på treståndsläran som en av Gud given ordning. Den reglerade människans skyldigheter och rättigheter inom och mellan läroståndet, överhetsståndet och hushållsståndet.
Om olika slag av räkenskapsböcker som på grundval av andra dylika lämnade en samlad framställning av den ekonomiska förvaltningen (av något). Numera används begreppet företrädesvis om räkenskapsbok som, fördelad på olika konton, ger en överblick över alla tillgångar, skulder, inkomster och utgifter under en viss tid.
Kontor vid Järnvägsstyrelsens ekonomiavdelning. Kontoret leddes av en huvudkassör med bistånd av ett kassörsbiträde. Huvudkassan ansvarade för att ta emot och kvittera alla kontanta medel som kom in till Järnvägsstyrelsen, att verkställa utbetalningar och att föra kassabok över inkomster och utgifter. Huvudkassan hette före 1922 Kassakontoret och lydde under Järnvägsstyrelsens byråavdelning.
I allmänhet huvuddelen av militären inom en armé. Den exkluderar avdelningens specialgrupper, men utkämpar vanligen striden med deras hjälp. Huvudstyrkan kan indelas i till exempel kolonnens, avantgardets eller förposternas huvudstyrka.
Tjänsteman vid Hydrografiska byrån som utförde hydrografiska undersökningar. Hydrografen var underställd byråns direktor. Av hydrografen fordrades antingen en avlagd väg- och vattenbyggnadsingenjörsexamen eller en filosofiekandidatexamen kompletterad med förhör i hydraulik och hydrometri.
Byrå vid Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna, senare Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Byrån inrättades 1907 och gjorde upp kartor för ämbetsverkets behov. Till arbetsuppgifterna hörde också systematisk undersökning och beskrivning av landets färskvatten. Byrån leddes av en föreståndare, senare kallad direktor. Vid byrån fanns också en hydrograf samt flera biträdande hydrografer. Hydrografiska byrån ersattes under 1960-talet av Hydrologiska byrån.
Lån mot säkerhet i fast egendom som förblir i gäldenärens ägo och där fordran säkerställs genom inteckning i egendomen. Hypotekslånen blev lagliga genom den Palmstruchska bankens privilegiebrev 1656. Då Sveriges riksbank grundades 1668 övertogs skyldigheten att låna till jordbruket av denna bank. Riksbanken måste dock tidvis starkt inskränka eller helt upphöra med långivningen varför man i riksdagen upprepade gånger i början av 1800-talet framställde förslag om inrättande av särskilda hypotekslåneanstalter för jordbruket. Då detta inte ledde till något resultat inrättades på enskilt initiativ lokala hypoteksföreningar.
Kommunalt organ som verkade i de flesta kommuner under åren 1909–1934. Hyresnämnden behandlade konfliktsituationer och medlade mellan hyresvärden och hyresgästen. Nämnden övervakade även hyresgästens rättigheter vid uppgörandet av hyreskontrakt. Nämnden bestod av 2–4 ledamöter som valdes av kommunalfullmäktige så att representationen mellan hyresvärdar och hyresgästar var jämn. Ledamöterna valde en utomstående ordförande samt en viceordförande. År 1934 upphörde hyresnämnderna och deras verksamhet överfördes till kolonisationsnämnderna.
Fängsling, fängslande, sedermera i en mera inskränkt användning om den åtgärd varigenom vederbörande myndighet lät fängsla en person misstänkt för brott, lösdrivare, försumlig försörjare, tredskande konkursgäldenär eller vittne.
Avdelning inom Medicinalstyrelsen sedan 1927. Avdelningschefen var ledamot i Medicinalstyrelsen.
Nämnd som sedan 1873 kan verka i anslutning till kommun- eller stadsfullmäktige och som inledningsvis hade i uppdrag att utarbeta den hälsovårdsordning för kommunen eller staden som påbjöds i hälsovårdsstadgan från 1879. År 1928 blev hälsovårdsnämnder obligatoriska i alla kommuner.
Tvångsmedel stadgat sedan svenska tiden. Hämtning innebar att den som försummat en kallelse (handgripligen) hämtades till myndigheten i fråga. Beslutet fattades av domstol och gällde huvudsakligen vittnen och svarande i brottmål samt tjänstefolk, påmönstrade sjömän och värvat manskap. Om hämtning stadgades i 1734 års lag, i 1700-talets lego(hjons)stadgor och tjänstereglementen. Hämtningspåföljden meddelades den berörda personen på förhand. Den bekostades av den som begärt densamma, vid rättegångsärenden med statsmedel.
Grundenhet för allmän förvaltning under (slotts)län, bestående av en eller flera socknar. I Finland infördes häradsindelningen på 1400-talet och avskaffades 2008. Från början av svenska tiden till 1600-talet var häradet en judiciell och administrativ enhet under häradshövdingen, som ersatte de tidigare landskaps- och sockendomarna. Häradshövdingen ledde häradsrätten. Häradet blev från 1687 ämbetsområde för kronofogden (till 1945) och häradsskrivaren (till 1996), indelat i länsmansdistrikt. Kronofogden ansvarade för skatteuppbörden, upprättandet av skattelängder samt för verkställigheten av länsstyrelsens och andra myndigheters beslut. I 1734 års lag fastslogs att häradet ansvarade för byggandet av gästgiverier, landsvägar, häradsvägar och broar och milstolpar. Dessutom skulle häradet ha översyn över häradsallmänningen och fisket. Häradet ålades även att bygga och underhålla tingshus, häradsfängelse och ansvara för häradskistan. Under svenska tiden och fram till 1906 utgjorde häradet också valkrets för bondeståndet. De efterföljande valdistrikten för enkammarlantdagen följde också i stor utsträckning kretsindelningen. Häradsindelningen motsvarades i Gamla Finland av indelningen i lantkommissariat och kretsar. Lantkommissariat och kretsar kallades allmänt härad.
Under medeltiden och fram till 1680 lagläsarens edsvurna vikarie i häradsrätten. Efter 1680-talet, stadgad i 1734 års lag, hederstitel för den äldste i tjänst varande nämndemannen i häradsnämnden. Häradsdomaren utsågs av häradshövdingen till nämndens talman och ordförande, med ansvar för omröstningarna och bl.a. (nämndens nyckel till) häradskistan. Häradsdomare var sedermera av häradsrätten beviljad titel åt förtjänstfull nämndeman. Häradsdomaren svor ursprungligen samma domared som häradshövdingen, vilket innebar att häradshövdingen och hans ersättare lagläsaren gick i godo för häradsdomarens domsutslag.
Titel för häradets målsman och domare under medeltiden. Från 1623 tjänstebeteckning för häradsrättens ordförande i domsaga, ett ursprungligen för frälset vikt ämbete som besattes av Kgl. Maj:t på hovrättens förslag och vanligen innehades av en vikarie (lagläsare). Häradshövdingen skulle efter 1681 övervara minst en tingsperiod per år och bl.a. leda ordet vid bondeståndets val av riksdagsmän. Efter 1680 användes beteckningen om av regenten respektive justitiedepartementet, senare högsta domstolen, utnämnd domarutbildad och i något av domsagans härader (tingslag) bosatt domhavande, under perioden 1918–1993 också chef för domsagans kansli. Häradshövding var också en beteckning för domhavande i de domsagor som Gamla Finland var indelat i 1721–1783 och 1797–1811. Häradshövdingen benämndes fram till 1783 även justitiekommissarie. Under stora ofreden från och med 1717 användes häradshövding som benämning på en del av de domare som tillsattes av de ryska ockupationsmyndigheterna både i Åbo generalguvernement och i Viborgs kommendantskap och som skipade rätt i häradsrätterna på landsbygden. Mot slutet av ockupationstiden var lagmansdömena domkretsar för häradshövdingarna i Åbo generalguvernement.
Sedan medeltiden benämning på den nämnd som bestod av ett tingslags bisittare i häradsrätten med häradsdomaren som ordförande. Bisittarna eller häradsnämndemännen var oftast tolv lekmän, som skulle bidra med sin sakkunskap om ärendet och lokalsamhället när häradshövdingen fattade domstolens beslut.
Lekman i häradsrätt som verkade som bisittare till häradshövdingen, mot en andel av tingsgästningspengarna och de i häradet indrivna böterna, sedermera ett arvode. Ursprungligen valdes häradsnämndemannen av häradets (tingslagets) bofasta bönder, senare sockenstämman och från 1860-talet kommunfullmäktige.
Allmän domstol i första instans på landsbygden från 1400-talet till 1993, vars sessioner under svenska tiden och autonomin kallades ting och hölls tingslagsvis. En häradsrätt bestod av häradshövdingen i domsagan och av tingslagets häradsnämnd. Häradsrätterna avskaffades genom tingsrättsreformen 1993. Domsluten kunde fram till 1614 (i vissa civila tvister ända till 1868) överklagas till lagmansrätten, sedermera till hovrätten, som också utfärdade den slutgiltiga domen i alla grova brottmål. Häradsrätterna var lägsta instans på landsbygden också i Gamla Finland från 1720-talet till 1811, med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797. Under stora ofreden var av de ryska ockupationsmyndigheterna tillsatta häradsrätter verksamma i vissa delar av det ockuperade Finland redan efter mitten av 1710-talet och från och med 1717 i Åbo generalguvernement. Även i delar av Viborgs kommendantskap verkade häradsrätter under ockupationstiden.
Ett härads sigill, ofta med häradets vapen. Sigillet användes för att ge ett beslut eller en handling laga kraft. Häradssigillet användes också som underskrift på underrättens utslag, allmogens besvär och bondeståndets riksdagsbeslut.
Den landsstatstjänsteman i ett fögderi som förde jordebok, uppbördsbok, upprättade taxerings- och andra uppbördslängder, utfärdade debetsedlar och andra skrivelser som månadsförslag samt längder för riksdagsmanna- och prästval. Häradsskrivaren övervakade kronofogden vid skattläggningsgöromålen, förrättade mantalsskrivningar och biträdde vid bevillningstaxeringen. Han beräknade årligen räntan för varje hemman och uppgjorde saköreslängder, kyrkotiondelängder och specialuppbördslängder. Häradsskrivaren redovisade fögderiets intäkter och gjorde upp budget för följande år. Han upprättade restantielängderna som skulle godkännas på ting. Han kontrollerade mantalskommissariens mantalslängder, övervakade försäljning av skattepersedlar och upprättade avkortningslängder. Han var även huvudansvarig för kronans förluster som berodde på felaktig skattedebitering och ansvarade efter 1782 i tio år för missräkningarna, efter 1824 i två års tid från det räkenskaperna överlämnats till senatens revisionskontor. Häradsskrivaren hade ämbetsmannafullmakt från Kammarkollegium och tillsattes på förslag av landshövdingen.
Benämning på den rätt som tillämpades vid häradssyn.
Statligt lungsjukhus i Kangasto som förestods av en överläkare. Andra tjänstemän var tre underläkare, en översköterska, en ekonom och en bokförare.
Uppteckning av resultaten av den besiktning av hästar och fordon som genomfördes av höstutsiktningsmannen. Häst- och fordonslängden skulle granskas av de kommunala myndigheterna innan den skickades till militärlänet och vidare till Försvarsministeriet.
Tjänsteman som för försvarsmaktens behov förrättade besiktning av samtliga hästar och hästfordon inom ett hästutskrivningsområde. Hästutskrivningsmannen, som tillsattes av kommendören för militärlänet, verkade som ordförande i utskrivningsnämnden.
Område för anskaffning av hästar och hästfordon för krigsmaktens behov vid mobilisering. Ett hästutskrivningsområde kunde bestå av en eller flera kommuner.
Hävdvunnen rätt till jordegendom. Delningsgrund för inägor under storskiftet. Varje hemman skulle erhålla lika mycket åker och äng som det före skiftet hade brukat.
Förteckning som vid laga skifte gjordes över de enskilda jordägarnas innehav av jordområden i skifteslaget.
Högste befälhavarens kvarter eller ort, där högste befälhavaren tagit sitt kvarter, även själva befälsmyndigheten för en armé med underordnade tjänstegrenar. Högkvarteret stod under generalstabschefens befäl med biträde av cheferna för de olika militärtjänstegrenarna.
Benämning på överbefälhavarens stab och dess avdelningar inom vita armén 1918. Den bildades i Vasa den 19 januari 1918. I avsaknad av ett militärdepartement i senaten skötte Högkvarteret även ärenden som vanligen skulle tillfalla ett försvarsministerium. Högkvarteret utvecklades enligt modell från både svenska och ryska generalstaben. Enligt sin första arbetsfördelning från den 15 februari 1918 delades Högkvarteret in i Generalstaben, Etappstaben, Vapenstaben och Generalinspektionen. Högkvarteret var under inbördeskriget stationerat i Vasa, Ylihärmä, Seinäjoki och S:t Michel. Efter inbördeskriget överfördes Högkvarterets uppgifter till Militieexpeditionen, Överbefälhavaren och hans stab samt Generalstaben.
Benämning på Överbefälhavarens stab under fortsättningskriget. Högkvarteret grundades den 17 juni 1941 och omfattade Generalstaben och Krigsekonomistaben, även kallat Högkvarteret I och Högkvarteret II. Högkvarteret upphörde som en följd av krigsslutet den 4 december 1944.
Informations- och censurorgan inom Högkvarteret under fortsättningskriget 1941–1944.
Officer vid Högkvarteret under andra världskriget, ansvarade för pionjärväsendet.
Utbildningsanstalt grundad den 14 mars 1918 på order av vita arméns överbefälhavare. Reservofficersskolan verkade i Vilppula och från dess första kurs (20.3.1918–28.4.1918) utexaminerades 118 underofficerare. Efter den första kursen bytte skolan namn till Fänriksskolan och placerades i S:t Michel och senare i Helsingfors. Skolan lades ned 1918 efter den andra kursen.
Benämning på Överbefälhavarens stab under vinterkriget. Högkvarteret grundades genom försvarsministerns order den 18 oktober 1939 och bestod av Generalstaben och de av Försvarsministeriets avdelningar som lydde under krigsmaktens befälhavare. Högkvarteret kvarstod efter vinterkriget, men den direkta ledningen över trupperna överfördes till staben för landstridskrafterna. Högkvarteret upplöstes den 16 september 1940 i och med bildandet av Försvarsmaktens huvudstab som det nya ledningsorganet.
Av högkvarter utfärdad skriftlig order, utfärdades och undertecknades av generalstabschefen.
Ämbetsexamen för högre kamerala och administrativa ämbeten inom förvaltningen 1895–1922. Högre förvaltningsexamen avlades vid universitetet och gav kompetens till ordinarie tjänst vid senatens ekonomiedepartement, till landssekreterar- och landskamrerartjänster, vicelandssekreterar- och vicelandskamrerartjänster och kronofogdetjänster samt tjänster vid landets övriga administrativa ämbetsverk där allmän rättsexamen tidigare hade varit kompetensvillkor. Förutsättningen för att få avlägga examen var godkänt språkprov i finska och svenska i ett av examensämnena samt nationalekonomi, finanslära och statistik. Dessutom krävdes fyra månaders praktik vid länskansli, länskontor eller inom tullverket, eller biträdande underdomare eller kronolänsman på landsbygden. Själva examen innefattade förhör i filosofi och nordisk historia samt avlagt prov i juridik.
Juridisk ämbetsexamen 1922–1948 som avlades vid ett universitets juridiska fakultet för behörighet till domarämbete och vissa höga tjänster inom statsförvaltningen. Den ersattes 1948 med rättskandidatexamen. För deltagande krävdes betygsatta universitetsstudier i filosofi och nordisk historia, godkända språkprov i svenska och finska, förberedande examen i civil-, straff- och processrätt, en termin som underdomare vid domstol, godkänd avhandling i något till examen hörande ämne med ett mognadsprov i ämnet i fråga samt godkända enskilda förhör i juridisk encyklopedi, romerska privaträttens grundbegrepp, rättshistoria, civil-, straff-, finans- statsförfattnings-, förvaltnings-, process- och folkrätt samt internationell civilrätt, nationalekonomi, finanslära och statistik.
Högre undervisningsanstalt som ger vetenskaplig bildning genom föreläsningar och praktiska övningar (till exempel Tekniska högskolan eller Veterinärmedicinska högskolan).
Vanligtvis den högsta krigsledaren till lands, i luften och till sjöss. Det högsta befälet utövas av statsöverhuvudet (ursprungligen monarken, senare presidenten). Under 1600–1700-talen användes benämningen även om kungens befallningshavande i län, landskap eller distrikt.
Högsta instans inom domstolsväsendet, grundad 1789 under namnet Konungens högsta domstol. Under autonomin tjänade först regeringskonseljens, senare senatens, justitiedepartementet som högsta rättsinstans. Från 1918 var Högsta domstolen en i enlighet med maktfördelningsprincipen i förhållande till regeringsmakten självständig allmän domstol i högsta instans. Den hade i uppgift att behandla besvärsmål av avgöranden från lägre domstolar och pröva domar som vunnit laga kraft, medan Högsta förvaltningsdomstolen ansvarade för ämbetsmannabrott och besvär mot myndighetsbeslut. Högsta domstolen bistod också republikens president och Justitieministeriet med utlåtanden. Högsta domstolen för Finland leds av en president och ett antal rättsråd i huvudsyssla. Samtliga utnämns av republikens president. Vid domstolen har också justitiesekreterare, registrator, expeditör och notarier verkat.
Årligen sedan 1918 utgiven publikation över Högsta domstolens avgöranden, i sin helhet eller i sammandrag och i en eller flera volymer. Årsboken kan också innehålla utlåtanden över och förslag rörande lagstiftningsfrågor m.m.
Förvaltningsdomstol i högsta instans för förvaltningsrättsliga besvärs- och ansökningsmål samt vissa myndigheters beslut, särskilt statsrådets och ministeriernas. Högsta förvaltningsdomstolen grundades 1918 genom att senatens justitiedepartement ombildades till två domstolar. Den leds av en president och minst sju ledamöter av vilka minst hälften ska vara behöriga för domarämbetet. Ledamöterna utnämndes ursprungligen av statsrådet på domstolens framställan, sedermera av presidenten på statsrådets förslag. Domstolens övriga tjänstemän var två äldre förvaltningssekreterare och fyra yngre förvaltningssekreterare av vilka två hörde till den högre lönekategorin. Därutöver verkade en registrator och tre notarier vid domstolen.
Officersvakt som utgör den förnämsta vakten på en förläggningsort. Högvakt kan även beteckna en byggnad där en sådan vakt har sin placering. I ryska städer var högvakt dessutom från 1782 en vaktlokal som lydde under stadsfogdeämbetet och som fungerade som arrestlokal för tjänstemän och militärpersoner. Högvakter av denna typ förekom i Gamla Finland under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Häradsrättens session under hösten. Hösttinget skulle enligt 1734 års lag infalla mellan den 1 september och 30 november i de domsagor som höll tre ting per år. I Finland hölls vanligen bara två ting per år, varför hösttingen kunde inledas tidigare eller avslutas senare.

I

Registreringskategori som skapades av den finska militärförvaltningen i Östkarelen under fortsättningskriget. Till de icke-nationella räknades personer som inte tillhörde den finskbesläktade befolkningen, vanligen befolkning med rysk härstamning. En stor del av den icke-nationella befolkningen internerades i koncentrationsläger.
Registreringskategori som skapades av den finska militärförvaltningen i Östkarelen under fortsättningskriget. Till icke-nationell förflyttad befolkning hörde personer som frigivits från koncentrationslägren men som inte bodde på sina ursprungliga hemorter.
Avdelning som ansvarade för organiseringen av fysisk fostran inom skyddskårsorganisationen. Idrottsavdelningen hörde till sektionen för militära ärenden inom skyddskårernas huvudstab.
Från 1950 infördes idrottsnämnder i länen och kommunerna efter att idrottsförvaltningen i Finland fördelats på tre nivåer. Undervisningsministeriet hade sedan tidigare på statsnivå ansvarat för idrottsfrågor med bistånd av statens idrottsnämnd.
Hederstitel för förståndare för ortodoxt munkkloster, även för de ortodoxa klostren i Finland.
Hederstitel för föreståndarinna för ortodoxt nunnekloster.
Epitet för borgmästare och rådman som saknade juridisk bildning. Detta epitet användes även i Gamla Finland.
Ämbetsverk i Ilmajoki som lydde under Krigsministeriet.
Under autonoma tiden till början av 1900-talet om att insätta någon som innehavare på ett kronohemman. Mera allmänt: åtgärd då en myndighet insätter någon i besittning av något (jordfastighet, gods, inkomster eller tjänst) eller tillerkänner ett innehav (äganderätt eller besittningsrätt), sedermera om negativ inverkan från en fastighet på omgivande fastigheter genom till exempel buller eller förorening. Termen används särskilt om verklig äganderätt eller ständig besittningsrätt av jord eller om införsel i gods eller inkomster på grund av skulder eller andra förpliktelser och om av vederbörande myndighet meddelat förordnande att inneha en tjänst (tjänstefullmakt).
Del av ett område där marken var så dåligt beskaffad att den inte hade något beskattningsvärde vid exempelvis jorddelning. Impediment skulle uteslutas vid bestämmandet av in- och avrösningsjordens areal för varje jordegendom. Impediment infördes av lantmätaren då denne upprättade handlingar och utmärktes också på lantmäterikartor.
Mot betalning erhållet rum och kost; matgäst.
Vård av barn på landsbygden genom placering hos fosterföräldrar vilka mot visst understöd från socknens eller kommunens fattigvård ansvarade för barnets försörjning, hemundervisning och utbildning i praktiskt lantmannaarbete. Barnet skulle efter 1852 vara under 14 år och stanna tills fyllda 16. Från 1852 användes beteckningen också om fast försörjning av vuxet, vanfört fattighjon i enskilt hem. Inackordering förbjöds i fattigvårdslagen 1922.
Vårdform inom fattigvården som innebar att arbetsoförmögna vuxna och barn under 16 år fortlöpande togs om hand av en person som fattigvården fann lämplig att dra försorg om den behövande. Den på detta sätt omhändertagna personen kallades inackordent eller fosterbarn.
Val av elektorer som väljer representanten.
Inom handels- och bankväsendet om överlåtelse av växel eller annat värdepapper till annan person genom anteckning om detta på växelns eller värdepapprets baksida. Termen användes också om själva handlingen på vars baksida finns en anteckning om överlåtelse. Indossamenten indelades i blanko-, prokura- och pantindossament.
Benämning på den person till vilken växel eller annat värdepapper överlåts genom endossering.
Avdelning i Folkförsörjningsministeriet som genom en avdelningschef som enda ordinarie tjänsteman koordinerade industriförvaltningen i folkförsörjningsdistrikten.
Regional administrativ enhet skapad av försvarsmakten. År 1939 fanns Helsingfors, Åbo, Tammerfors, Seinäjoki och Kuopio industridistrikt.
Tjänsteman och medlem av kollegiet vid Handels- och industristyrelsen, även högre tjänsteman vid Handels- och industriministeriet. Industriråd var också en honorärtitel som förlänades av republikens president åt välmeriterade personer inom industrins område.
Skola som från 1885 inrättades i industristäder för att utbilda yrkesmän till industrin. Industriskolorna ersatte tekniska realskolor och övervakades av Industristyrelsen, som utnämnde lärarna och ordföranden för skolans direktion. Skolinspektionen sköttes av intendenten för manufakturerna.
Från 1885 centralt ämbetsverk som övervakade och främjade industrin, föreslog åtgärder, utfärdade industripatent, gjorde upp industristatistik, förde patent-, varumärkes- och handelsregister, övervakade Yrkesinspektionen, Geologiska kommissionen, Tekniska högskolan och industri-, hantverks- och navigationskolorna, samt handelsläroverken. Industristyrelsen bildades genom en sammanslagning av Manufakturdirektionen och Bergsstyrelsen och lydde till en början under Senatens finansexpedition, senare under Handels- och industriexpeditionen. Industristyrelsen leddes av en överintendent med biträde av intendenten för bergsväsendet och intendenten för manufakturerna. Industristyrelsen ersattes 1918 av Handels- och industristyrelsen.
Benämning sedan 1600-talets början på truppenheter som strider till fots. Infanteriet organiseras som regel i kompanier, bataljoner och regementen.
Militär läroanstalt 1925–1928 som huvudsakligen utbildade underofficerare för infanteriet. Den föregicks av Infanteriets underofficersskola (1921–1925) och följdes av Stridsskolan (1928–1933).
Skola som utbildade officerare och underofficerare mellan den 5 juli 1918 och den 10 december 1918. Skolan erbjöd tre sexveckorskurser. Totalt utbildades på kurserna 98 officerare och 321 underofficerare. Utbildarna bestod av tyska officerare, och man var tvungen att lägga ner stridsskolan i och med det tyska nederlaget i världskriget.
Militär läroanstalt för utbildning av stamunderofficerare. Den grundades 1921 i det forna ryska lärarseminariet Markovilla i Viborg. Skolan verkade fram till 1925 då den bytte namn till Infanteriets kapitulantskola. Infanteriets underofficersskola var även namnet på den läroanstalt som grundades 1.8.1942 i Tavastehus för vidareutbildning av underofficerare. Skolan verkade fram till 27.5.1944.
Soldat som hör till infanteriet.
Till bekräftelse eller bestyrkande av riktigheten.
Av informationsavdelningen vid Kriminalcentralen (grundad 1937) fört register.
Enheter inom försvarsmakten som grundades 1941 och verkade under fortsättningskriget. Informationskompanierna grundades enligt tysk modell och producerade text-, bild- och radioreportage från fronten. Kompanierna verkade under Högkvarterets informationsavdelning och producerade även propagandamaterial för utlandet och fronttrupperna. Kompaniernas antal var 12 med en personalstyrka mellan 13 och 44 man. Personalen rekryterades främst bland yrkesjournalister, författare, press- och filmfotografer, tecknare och målare.
Beskickningarna var skyldiga att sända in behövlig och exakt information till Utrikesministeriet.
Tjänsteman vid Järnvägsstyrelsen.
Sedan 1500-talet tekniskt bildad yrkesman, från 1611 militär yrkesbeteckning för person som hade i uppgift att regelbinda, tillgodogöra och tillvarata naturens resurser för allmänna ändamål, samt att uppföra och förädla byggnadskonsten. Under 1600- och 1700-talet var ingenjör en titel för yrkesutbildade lantmätare, särskilt de som var anställda vid Lantmäterikontoret. Från autonomin var en ingenjör en tekniskt utbildad tjänsteman anställd av stad eller ämbetsverk, tidigare kallad bygg- eller skansmästare. Högre teoretisk-teknisk utbildning började under 1800-talets senare del ges vid särskilt inrättade läroverk, i Helsingfors vid Polytekniska institutet som 1908 ersattes av Tekniska högskolan, vilken mötte i synnerhet stats- och länsförvaltningens behov av tekniskt kunniga civila tjänstemän.
Avdelning inom Försvarsministeriet med ansvar för bl.a. planering och underhåll av försvarsmaktens byggnader. Inom avdelningen existerade under olika perioder Allmänna byrån, Fästnings- och vägbyggnadsbyrån, Befästningsbyrån, Tekniska byrån, Inkvarteringsbyrån, Bostadsbyrån samt Mekaniska- och Lagerbyrån. Efter en omorganisering 1927 bytte avdelningen namn till Tekniska avdelningen.
Enhet inom etappstaben för den vita armén 1918. Staben ansvarade för underhållet och reparationen av vapen samt för sprängtekniska uppdrag. Staben var uppdelad i åtta regionala distrikt samt i sju avdelningar.
Enskild persons förslag, vanligen i riksdagen om lagstiftnings- eller förvaltningsåtgärder, 1719–1789 kallat memorial, från 1907 motion. Regentens eller regeringens initiativ kallas sedan 1617 proposition. Termen användes även om ämbetsmyndighetsförslag till annan förvaltningsmyndighet, vars medverkan krävdes för beslut och inom militären vid krigföring i betydelsen att ha ett övertag över krigsrörelserna, att anfalla.
Rätt för enskild person att petitionera lagförslag, så kallade besvär, vid riksdagen. Initiativrätten gällde även riksdagens rätt att komma med lagförslag. Initiativrätten infördes för både riksdag och enskild person 1719, men avskaffades 1789 i och med Förenings-och säkerhetsakten. Därefter hade enbart regenten initiativrätt. Så var fallet vid den finska lantdagen fram till 1906.
Olägenheter.
Att utrusta en truppenhet eller enskild militärperson med husrum i fredstid.
Byrå vid Försvarsministeriets ingenjörsavdelning.
Nämnd som ansvarade för militärinkvarteringen inom en kommun. Nämnden, som valdes för tre år, bestämde även storleken på den ersättning som betalades ut till privatpersoner för inkvarteringen.
Lokal statlig representant som lydde under landshövdingen i ett län och som rapporterade om kommunernas behov av penningersättning för inkvartering av militär under fredstid. Inkvarteringsombudet skulle informeras om planerade inkvarteringar och närvara vid behandling av ersättning i inkvarteringsärenden.
Beteckning för domare som utöver sin roll som ordförande för domstol också fungerar som undersökningsledare eller rättegångsförfarande där domstolen har initiativrätt eller utredningsansvar. Motsats: ackusatorisk (domare eller rättegång).
Skrift eller bilaga till ordinarie handlingar där part i rättegång utvecklar sin talan. Inom den statliga förvaltningen används termen till exempel om bilaga till märkrullan där det fraktade godset är specificerat till art, beskaffenhet, antal, svenskt mått och vikt m.m.
Person som, utan att tillhöra lägenhetsinnehavarens familj, bodde som underhyresgäst med eller utan inackordering i maten. Detta var en vanlig form av fattigboende i städerna från och med 1800-talet, särskilt för unga ogifta personer.
Benämning på tillfällig tjänst tillsatt av den decimerade lantdagen i maj 1918. Innehavaren av den högsta makten verkade som Finlands statsöverhuvud. Den neutrala benämningen var en kompromiss mellan republikanhängarna och monarkiblocket. Innehavaren av den högsta makten började dock allmänt kallas för riksföreståndare, vilket hade en klar syftning till monarki.
Av församlingspräst varje år förd förteckning över alla till församlingen in- och utflyttade personer. Längden innehåller uppgifter om personernas namn och stånd, orten varifrån de kommit eller dit de flyttat och de flyttningsbevis de hade hade med sig från flyttningsorten eller som de tagit med sig, samt det datum då beviset hade utfärdats. In- och utflyttningslängden var en av elva böcker (längder) som enligt kyrkolagen 1869 måste föras i varje församling och vilka sammantagna bildade kyrkboken eller kyrkans huvudbok.
Från 1917 benämning på den tidigare Civilexpeditionen, som 1918 ombildades till Inrikesministeriet.
Medlem av statsrådet och chef för Inrikesministeriet. Inrikesministern övertog 1918 uppgifterna som senator för civilexpeditionen (senare inrikesexpeditionen) hade skött. På inrikesministerns ansvarsområde låg statens andel i landets förvaltning och administrationsindelning, polis- och medicinalväsendet och senare även gränsbevakningsväsendet och befolkningsskyddet.
Ministerium bildat 1918 som en fortsättning på civilexpeditionen i senatens ekonomiedepartement. År 1917 hade expeditionen ändrat namn till inrikesexpeditionen för att följande år bli Ministeriet för inrikesärendena. Till ministeriets förvaltningsområde hörde länsförvaltningen och den administrativa indelningen av landet, samt medicinal- och polisväsendet. År 1919 tillkom gränsbevakningsväsendet och på 1930-talet planläggnings- och bostadsärenden samt befolkningsskyddet. Ministeriet leddes av inrikesministern, medan en kanslichef var högsta föredragande tjänsteman. År 1927 inrättades Allmänna avdelningen och Avdelningen för polisärendena på ministeriet. År 1930 grundades sjöbevakningsväsendet och 1932 inrättades Avdelningen för gränsbevakningsärenden. Avdelningen för befolkningsskyddsärenden inrättades 1939 och 1943 Avdelningen för kommunala ärenden. År 1945 inrättades tillfälligt Avdelningen för den förflyttade befolkningen och Granskningsavdelningen för informationsväsendet, samt Ministeriets för inrikesärenden undersökningsorgan som hade föregåtts av Undersökningsorgan A. Under ministeriet lydde länsstyrelserna och städernas förvaltning, Filmtekniska nämnden, polisinrättningarna, Statens polisskola, Statens flyktinghjälpcentral samt Medicinalstyrelsen.
Besiktning, granskning. Termen användes också om ett inspektorat i en studentnation vid universitetet.
Distriktsinspektörs dagbok över de av honom verkställda inspektionerna av fattigvården och fattigvårdsanstalterna i hans fattigvårdsdistrikt under Socialstyrelsens, senare Socialministeriets fattigvårdsöverinspektör. Inspektionsjournalen innehöll uppgifter om överträdelser av fattigvårdslagen och andra påtalade olägenheter samt uppgifter om tjänsteförsummelser och tjänstefel.
Läkare vid Socialministeriets välfärdsavdelning.
Uppsyningsman vid högre läroanstalt, lärare vid vetenskaplig institution. Inspektor var även en titel för en tjänsteman inom vissa verk.
Tjänsteman vid Överstyrelsen för skolväsendet, senare Skolstyrelsen, vilken hade i uppgift att inspektera abnormskolorna och utveckla undervisningen i dem.
Befattning grundad 1929 vid Medicinalstyrelsen för inspektion av sjuksköterskeundervisningen. Inspektrisen skulle vara utbildad sjuksköterska och ha erfarenhet av undervisningen av sjuksköterskor. Hon utnämndes av Medicinalstyrelsen sedan befattningen hade varit lediganslagen i trettio dagar. Befattningen hörde till den nionde avlöningsklassen.
Från och med 1800-talet om tjänsteman som utövade kontroll över en hel förvaltningsgren eller grupp av institutioner. Under självständighetstiden var inspektör en titel för handläggande och föredragande tjänsteman vid centrala ämbetsverk och ministerier. Inspektör var också en benämning på en person som övervakade och förvaltade offentliga eller privata egendomar, till exempel en station, kanal, sluss eller maskin, ett bruk eller lantbruk.
Tjänsteman vid Socialministeriets avdelning för nykterhets- och alkoholärenden. Inspektören lydde under överinspektören för alkoholhanteringen.
Tjänsteman vid Socialministeriets avdelning för nykterhets- och alkoholärenden. Inspektören lydde under överinspektören för alkoholtillverkningen.
Tjänsteman vid Socialministeriets fattigvårdsbyrå som granskade vården och anstalterna inom den slutna socialvården.
Chef för artilleriet.
Övervakare och rådgivare i skötande av hushåll och i undervisning i huslig ekonomi. Inspektörer för huslig ekonomi fanns vid Lantbruksstyrelsen.
Övervakare och rådgivare för undervisningen, skötseln och uppfödningen av hästar. Fanns vid Lantbruksstyrelsen.
Titel på chefen för infanteriet, vilken utövade tillsyn och kontroll över truppslaget.
Kontrollör och övervakare av läroanstalter och undervisning inom lantbruket. Fanns vid Lantbruksstyrelsen.
Tjänsteman inom bankinspektionsväsendet, som lydde under Finansministeriet. Inspektören var ensam handläggande och föredragande tjänsteman med ansvar för kontrollen av pantlåneanstalterna.
Kommunal tjänsteman som lydde under kommunens vårdnämnd och förestod ett samhällsvårdsdistrikt. Inspektören ersattes i en del kommuner av en uppsyningsman som var bosatt i kommunen och skötte uppdraget på arvode eller som ett förtroendeuppdrag.
Tjänsteman vid Socialministeriets arbetsavdelning som övervakade och inspekterade de samfällda bostäderna för skogs- och flottningsarbetare. Tjänstebeteckningen ändrades under 1940-talet till inspektör av skogs- och flottarbetarnas samfällda bostäder.
Tjänsteman som övervakade barnhem, barnträdgårdar och barnkrubbor samt arbetsstugor och sommarkolonier och andra anstalter för barn. I sin uppgift bistods inspektören av en byrå för skyddsfostran. Tjänsten grundades 1910 under senatens civilexpedition och sorterade 1917 under ecklesiastik- och undervisningsexpeditionen, varefter tjänsten 1918 överfördes på Skolstyrelsen.
Övervakare och rådgivare inom trädgårdsodling och utbildningen i trädgårdsskötsel. Inspektörer för trädgårdsskötsel fanns vid Lantbruksstyrelsen.
Tjänsteman vid Socialstyrelsens yrkesinspektionsavdelning 1918–1922. Innehavaren skulle ha avlagt filosofiekandidatexamen med högsta vitsord i matematik.
Tjänsteman som skulle övervaka och granska ångpannor och andra med farligt gas- eller vätsketryck försedda kärl och behållare. Han skulle omedelbart underrätta myndigheterna om explosioner och om risk för olyckor. Han var anställd av en lokal myndighet och 1888–1918 underställd Industristyrelsen. Efter 1918 var han underställd handels- och Industristyrelsen.
Benämning vid sidan av distriktsinspektor på den präst som i de ortodoxa inspektionsdistrikten i Finland från och med 1918 utövar övervakningen av församlingarna och prästerskapet i dem.
Högtidlig invigning av kyrkoherde eller kaplan, gymnasierektor eller professor i ämbetet, varvid den blivande tjänsteinnehavaren också avlade en ämbetsed. Från 1856 installerades också rektorer i högre och lägre elementarskolor samt den första lärarinnan vid fruntimmersskolor i sina ämbeten av stiftets inspektor eller biskop.
Anstalt grundad för att främja något praktiskt eller teoretiskt syfte, i synnerhet för att bedriva forskning på något mer specifikt område, exempelvis Mekaniska institutet, Geodetiska institutet, Havsforskningsinstitutet och Pasteur-instituet. Institut kan också avse en anstalt för beredande av uppfostran eller (högre) utbildning av mera speciell art, såsom arbetarinstitut, Kliniska institutet, Veterinärmedicinska institutet och Polytekniska institutet.
Anstalt för högre utbildning inom huslig ekonomi. Institut för huslig ekonomi verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Från 1893 tjänsteman med uppgift att förädla kronans hingststam och allmänt främja hästaveln i landet, arbeta för grundandet av hästavelsföreningar, övervaka de statliga understöden för hästavel och från 1907 föra stambok över hingstar av finsk ras. Från 1896 lydde instruktören för hästavel under Jordbruksexpeditionen. Tjänsten blev ordinarie 1905 och underställdes Lantbruksstyrelsen. Instruktören biträddes 1907–1909 av tre distriktsinstruktörer, från 1909 av en assistent för hästavel. År 1917 överfördes instruktörens uppgifter på Lantbruksstyrelsens avdelning för husdjursproduktion.
Utbildare och rådgivare i linneslöjd och i skördande och användning av lin. Anställda instruktörer för linkulturen fanns vid Lantbruksstyrelsen och lantbrukssällskapen.
Undervisare och rådgivare för mjölkproducenter. Instruktörer för mjölkhushållning fanns vid Lantbruksstyrelsen och lantbrukssällskapen.
Sedan autonoma tiden om dag då rättsägare senast skulle inställa sig vid domstol eller annan beslutsfattande myndighet för att bevaka sin talan. I motsvarande betydelse användes termen också om tiden för när sakägares skrift (missnöjesanmälan, ändringsansökning m.m.) skulle vara domstolen eller myndigheten tillhanda. Försummad tid innebar att man miste sin rätt att bli hörd i saken.
Lydnadsbrott huvudsakligen inom krigsmakten. Allmänt: förolämpning av överordnad tjänsteman.
Sedan 1868 offentlig registrering av fast egendom i jordregistret för att trygga andra i lag stadgade rättigheter än äganderätt, särskilt fordringar av diverse slag. Detta var ett utpräglat svensk-finskt garantisystem av medeltida ursprung. Inteckning kunde till 1730 också göras av lös egendom, ofta kallad införsel, därefter huvudsakligen av fast egendom förutom i specifika fall. Systemet utvidgades 1800 till att trygga också pant-, nyttjande-, avkomst- och servitutsrätt av fast egendom. Termen används också om själva protokollsutdraget över en inteckning vid domstol.
Särskilt skriftligt bevis utfärdat av domstol eller på en skriftlig handling av domstol gjord anteckning om att en inteckning i fast egendom hade gjorts eller att en åtgärd vidtagits i anslutning till befintlig inteckning.
Titel för förvaltare, tillsyningsman, föreståndare, ursprunglig titel för ledare av hel eller del av en förvaltningsmyndighet inom militären (till exempel generalintendent, överintendent, fältintendent, intendentskontoret). Senare användes titeln även för ledare av olika tjänsteverksamheter (såsom vetenskapliga eller konstnärliga institutioner eller delar därav).
Avdelning inom ekonomisektionen i skyddskårernas huvudstab. Intendentsavdelningen behandlade ärenden som gällde anskaffning och underhåll av beklädnads- och utrustningspersedlar.
Militär tjänstegren för ordnande av en armés eller flottas eller ett truppförbands beklädnad, förplägning och allmänna hushållning.
Avdelning inom Försvarsministeriet och i dess föregångare Krigsministeriet. Intendenturavdelningen ansvarade för anskaffning, vård och reparation av försvarsmaktens beklädnad och utrustning. Inom avdelningen verkade Provianteringsbyrån (tidigare Livsmedelsbyrån) och Beklädnadsbyrån (tidigare Utrustningsbyrån). Även Räkenskapsbyrån var underställd intendenturavdelningen fram till 1921.
Enhet inom etappstaben för den vita armén under inbördeskriget 1918. Intendenturavdelningen skötte om inskaffandet, lagrandet och distributionen av mundering, livsmedel och djurfoder. Avdelningen hade distriktskontor på 18 orter.
Tillfälligt kontor, inrättat under kriget 1918, för att reservera hästar för lanthushållningen och därmed säkerställa livsmedelsproduktionen. Kontoret lydde under Lanthushållningsstyrelsen och sköttes av en styrelse, tillsatt av senaten. Styrelsen bestod av en direktör och två konsultativa medlemmar, varav den ena även fungerade som kassör.
Tillfällig regering som tillsätts i avvaktan på att en ordinarie regering kan utses.
Utbildnings- och uppfostringsanstalt där eleverna också bor och får sitt uppehälle.
Internationell sammanslutning som från 1922 arbetade för tekniska förbättringar inom järnvägen. Organisationen utgav också en enhetlig, trespråkig varuförteckning för att underlätta beräkningen av internationella avgifter. Den tillämpades också i Finland, som var en grundande medlem.
Politisk fånge som med stöd av lagen om rannsakningsfångar men utan domstolsbeslut placerades på tvångs(arbets)anstalt som farlig för rikets säkerhet 1922–1945. Under perioden 1932–2006 användes beteckningen om fånge som genom beslut av fängelsedomstolen hade tagits i förvar på obestämd tid i avsikt att skydda samhället mot vissa former av grövre brottslighet.
Läger för politiska fångar. Enligt vapenstilleståndsavtalet 1944 skulle Finland placera alla tyska och ungerska medborgare i interneringsläger. Även finländska kvinnor som var gifta med tyskar samt deras barn placerades i läger. Interneringslägren upphörde 1946, och de internerade frigavs. Benämningen används ibland även för de koncentrationsläger som uppsattes i Östkarelen under fortsättningskriget.
Påvligt sändebud.
Av minst 20 riksdagsmän utom dagordningen ställd fråga till regeringen eller medlem av statsrådet om en viss statsangelägenhet. Interpellationen bör inom 15 dagar besvaras inför riksdagen av den minister som ansvarar för sakområdet. Den leder till interpellationsdiskussion samt svarets antagande eller förkastande i riksdagen. Interpellationen mäter ministeransvarighet och regeringens förtroende. Den kan vid misstroendevotum leda till regeringens eller den ansvariga ministerns avgång. Interpellationsinstitutet infördes i RF 1906, justerades 1917 och fick sin nuvarande form i RF 1928.
Begära förklaring av sittande regering eller ansvarig minister i en viss statsangelägenhet.
Ätt av grevlig, friherrlig eller adlig status, som vunnit inträde på Riddarhuset 1249–1919.
Soldat som till följd av skada han ådragit sig under tjänsteutövningen blivit oförmögen till krigstjänst. Invalider vårdades på invalidhus eller i särskilda grupper på hospital och erhöll pension ur militärstaten.
Stiftelse grundad på statligt initiativ 1940 för vård av krigsinvalider och andra krigsskadade enligt krigsolycksfallslagen, senare också enligt invalidvårdslagen av vilka den första stadgades 1946. Stiftelsen bestod av en ordförande och ett antal medlemmar som representerade staten, invalidvården och organisationer som arbetade med krigsinvalider och deras samt de stupades familjer. Invalidstiftelsens byggnad i Helsingfors blev färdig 1942 och innefattade ett ortopediskt sjukhus och en yrkesskola med studiebostäder. Invalidstiftelsen heter numera Orton.
Förteckning över lösöret hos en myndighet, offentlig eller kyrklig institution eller fastighet. Inventarieförteckningen utgjorde en bilaga till årsredovisningen.
I en församling förd förteckning över kyrkans fasta egendom och lösöre. Inventarielängden ingick 1686–1720 i kyrkboken, försedd med biskopens eller domprostens och kyrkvärdens underskrift. Från 1720 fördes en separat förteckning som i författningen 1720 kallades inventariebok men i kyrkolagen 1869 åter inventarielängd.
Kyrkoherdens inventering av kyrkböckerna, församlingens bokföring, kyrkans föremål och tillgångar samt den skriftliga handling han vid detta tillfälle upprättade för granskning vid varje prost- och biskopsvisitation, och när en ny kyrkoherde tillträdde. Allmänt: inventering av en handelsrörelse.
Under svenska tiden och autonoma tiden och fram till självständighetstiden om order, anvisning eller förbindelse om att få något utbetalat, utlämnat eller levererat. Termen användes också konkret om det brev eller dokument varigenom ordern skedde. I fråga om anvisning av penningtransaktion används vanligen termen assignation.
Skrivelse, intyg eller bevis på iteration. Allmänt: skrift som upprepar eller förnyar en tidigare skrift.
Förvaltningsorgan som grundades på hösten 1918 och lydde under inrikesministeriet. Itä-Karjalan toimituskunta tillkom i anslutning med att den i Östkarelen belägna Repola kommun anslöt sig till Finland i augusti 1918.
Blodets princip, innebär att en person får sitt medborgarskap beroende på vilket medborgarskap hans föräldrar har. Gällde i Finland till införandet av möjligheten att förvärva dubbelt medborgarskap.
Jordens princip, innebär att en person får medborgarskap i det land där han eller hon är född.

J

Inspektör anställd vid Lantbruksministeriet med uppgift att övervaka jaktväsendet.
Rätt att jaga inom ett visst område, tillkommer sedan 1808 markägaren, men kan förvärvas av annan för viss tid genom arrende eller liknande avtal.
Del av lag som innehåller bestämmelser om fast egendom, hyra och arrende. Ingick i medeltidens lagsamlingar och i landslagen, senare också i allmänna lagen från och med 1734.
Från och med 1500-talet samlande benämning på fastighet på landsbygden bestående av jord med tillhörande boningshus, ekonomibyggnader m.m. Jordagodset kallades vanligen hemman eller säteri, sätesgård, och från och med 1800-talet lantgård eller herrgård.
Lag stiftad i maj 1945 för att möjliggöra överlåtelse av jord till den på grund av kriget förflyttade befolkningen samt till krigsinvalider, krigsänkor och frontsoldater. Lagen utgick främst från överlåtelse av statlig jord men möjliggjorde även tvångsinlösning av jord. Jordanskaffningslagen föranledde en omfattande jordreform som fram till 1950 hade skapat cirka 100 000 nya småbruk. Jordanskaffningslagen innehöll en språklig aspekt som gick ut på att inte i alltför hög grad rubba språkbalansen i enspråkigt svenska eller tvåspråkiga kommuner.
Avskiljande av en del av ett skattehemman till en lägenhet (tomt), utan att stomhemmanets mantal förändrades. Förfarandet hotade att undergräva egendomarnas möjlighet att betala skatt, varför förbud mot avsöndring av särskilt skattejord infördes i flera repriser (till exempel 1673, 1677 och 1734). Förbudet luckrades sedermera upp när det gällde anläggande av torp på skattejord.
Lokalt organ som lydde under Lantbruksministeriet. Nämnderna grundades 1945 för att verkställa lagen om jordanskaffning, som främst var ämnad för den befolkning som omplacerats från de områden som avträtts till Sovjetunionen i samband med andra världskriget. Jordinlösningsnämnderna fattade beslut om upplåtandet av statsjordar och tvångsinlösning av privata jordar och byggnader, värderade dessa genom syneförrättning samt ansvarade för att göra upp och godkänna en kolonisationsplan. Nämnden bestod av en ordförande och fyra ledamöter. Ordföranden samt två ledamöter som utsetts av Lantbruksministeriet var lantmäteriingenjör, agronom, forstmästare eller annan person med motsvarande kunskaper. De två övriga ledamöterna företrädde jordöverlåtarna och mottagarna av jord och valdes av kommunens kolonisationsnämnd respektive Lanthushållningssällskapens centralförbund.
Rådgivande organ inom Lantbruksministeriet i anslutning till verkställandet och övervakningen av jordanskaffningslagen 1945. Som ordförande verkade chefen för Lantbruksministeriets kolonisationsavdelning. Ledamöternas antal var åtta av vilka tre ledamöter skulle inneha jordöverlåtarnas förtroende och tre jordmottagarnas förtroende.
Förteckning över samtliga fastigheter på landsbygden 1895–1985, per socken och i nummerordning per by och hus. Jordregistret tjänade som fastighetsbokföring, särskilt över oplanerade områden. Jordregistret ersatte jordeboken 1895 och fördes av förste länslantmätaren. Lantbruksministeriet ansvarade från självständigheten för jordregistret. I registret antecknades information ur jordeboken, jordegendomens namn och natur, uppgifter om storskiftet, servitut och andra jordförrättningar som gällde lägenheten, såsom klyvning, styckning eller avsöndring. Vid sidan av sitt egentliga ändamål tjänade jordregistret också som offentligt dokument bl.a. för fastighetskrediter, beskattningsväsendet, jordbruksstatistiken och lantmäteriväsendet.
Illustrerad version av jordregistret.
Redan i landskapslagarna förekommande benämning på geometrisk uppmätning av jorden, ursprungligen med stång eller rep. Jordrevning gjordes ursprungligen för uppdelning av gemensamma ägor mellan grannar, sedan 1300-talet också i skattläggningssyfte. Från 1628 dokumenterades jordrevningen också genom kartor. Enligt 1783 års lantmäteristadga dokumenterades jordrevningen genom en i stor skala utförd och detaljerad geografisk mätning.
Ägare till jordegendom, särskilt på landsbygden, där kronan var ägare till all kronojord, medan frälse- och skattejord ägdes av enskilda. Motsats: landbor och arrendatorer, eller besittningshavare i allmänhet (såsom boställsinnehavare, ränteägare till rätten att uppbära frälse-, jord- eller skatteränta av jordegendom ägd av någon annan).
Benämning på de personer eller instanser som i anslutning till jordanskaffningslagen 1945 överlät jord för kolonisationen av den förflyttade befolkningen.
Dagbok eller förteckning, allmänt: tidning, tidskrift. Dokument för uppbärande av sjötullen: journalen upprättades av kontrollören och tullförvaltaren gemensamt och signerades av bägge. Av journalen framgick de tullpliktiga persedlarna samt själva uträkningen av tullavgiften och andra stadsuppburna umgälder.
Titel för magister som efter 50 år på nytt deltar i en promotion.
Lagstiftare, lagskipare (domare).
Rättslig dom eller omdöme, bedömning, jämte förmågan att kunna bedöma, ge omdöme.
Latinskt uttryck som hänför sig till statens rättigheter rörande kyrkliga angelägenheter. Under medeltiden avsåg begreppet rätten att skydda kyrkan och dess intressen (jus advocatise). Rättigheterna utvidgades efter reformationen till högsta överinseendet över statskyrkan (jus supremse inspectionis) inklusive rätten att bestämma över statens kristna läroinriktning, samt huruvida någon eller några av de från statsreligionen avvikande konfessionerna skulle tolereras eller fördömas (jus reformandi).
Byrå vid Järnvägsstyrelsens administrativa avdelning som ansvarade för juridiska spörsmål. Vid byrån fanns en ombudsman, en biträdande ombudsmän, en notarie och kanslister.
Byrå som lydde under Krigsministeriets centraldepartement 1918–1921.
Byrå vid avdelningen för juridiska ärenden vid Ministeriet för utrikesärendena. Juridiska byrån skötte handläggningen av frågor i anslutning till främmande stat, Finland eller enskilda personer, sjörätt, litterär, konstnärlig och industriell äganderätt, värnplikt, nationalitets- och äktenskapsspörsmål samt mellanfolklig rättshjälp.
Juridisk term för sammanslutning som äger egen rättskapacitet på samma sätt som en människa, det vill säga en fysisk person. En juridisk person kan vara offentlig: en stat, en kommun, de flesta bolag, eller privat: en förening, ett dödsbo, ett konkursbo eller en stiftelse. Termen infördes under medeltiden när den kanoniska rätten infördes i Sverige.
Benämning på polismästaradjoint med juridisk utbildning och domarkompetens, under autonoma tiden i motsats till polismästare med civil tjänstemannakompetens, från och med självständighetstiden till 1950-talet som biträdde polismästaren i judiciella ärenden och fungerade som polismästarens vikarie i dylika ärenden.
Ursprungligen tjänstebeteckning för innehavaren av den första jurisprofessuren vid Uppsala universitet, inrättad 1604. Ämnesområdet innefattade då juridik, moralfilosofi och statslära. Tjänstebeteckningen ersattes 1609 med juris et politices professor. Därefter blev jurisconsultus en titel eller ett predikat för lagfaren, lagklok, rättslärd, juridiskt bevandrad, sedermera också för rättsbiträde.
Domsrätt, domvärjo, befogenhet att utöva rättsskipning inom ett visst område. I katolsk kyrkorätt: befogenheten att leda kyrkan.
Juridik och rättsvetenskap: ligger till grund för och kommer till uttryck i domstolarnas lagtillämpning. Det första verket i denna genre utkom 1756. Lagtillämpningen utövades dock i äldre tider oberoende av rättsvetenskapen och grundade sig närmast på rättspraxis.
Kompetens i både romersk och kanonisk rätt, ingick sedan medeltiden i beteckningen för den juridiska lärdomsgraden doktor, från 1871 också i kandidat- och licentiatlärdomsgraden. Beteckningen bibehölls också efter att den inhemska rätten blev det huvudsakliga målet för juridiska studier efter reformationen. Den avskaffades i Sverige 1904, men fanns kvar i Finland.
Civilrätt, privaträtt, de rättsregler som rör privatpersoners inbördes förhållanden såsom avtalsrätt, skadeståndsrätt, familjerätt, arvsrätt och fastighetsrätt. Jus civile avsåg ursprungligen de romerska medborgarnas särskilda rätt i det antika Rom.
Sammanfattningen av de rättigheter som tillkommer medborgaren i en stat; medborgarrätt; medborgarskap.
Under medeltiden en samlande benämning på den äldre medeltida lärda rätten, närmast den kanoniska och romerska rätten, från och med 1734 allmän rätt, den allmänna lagen.
Folkrätt, oavsett politiska gränser. Inom romerska rätten: naturlig rätt, allmänmänsklig rätt.
Den rätt som gäller militären och militära ärenden.
Naturalrätt, en under 1600–1700-talet använd benämning på naturrätten i bemärkelsen en rättsuppfattning som grundade sig på tanken om allmängiltiga rättsprinciper som lämpar sig för alla samhällen under alla tider.
Privaträtt.
Offentlig rätt.
(Före)skriven rätt.
Från 1735 tjänsteman inom Justeringsverkets justeringsdistrikt. Justeraren godkände och stämplade mått, mål och vikter före mätning och vägning. Som justerare verkade ofta en lantmätare. Städerna fick själva utse sina justerare som sedan togs upp på Justeringsverkets stat. Under autonoma tiden förekom även edsvurna män med justeringsuppgifter i län där tjära producerades eller där insaltad fisk och insaltat kött fanns till salu.
Kronans eller statens kontroll och fastställande av ursprungligen målkärl, senare mått, mål, mynt och vikter. Justering verkställdes endast av de justerare som var godkända av kronan eller staten. Nya tjär- och becktunnors rymd mättes av två lokala män utsedda av landshövdingen, medan övriga målkärl mättes av justerare utsedda av överdirektören för lantmäteriet. I allmän betydelse avser justering också granskning och rättelse av beslut eller protokoll.
Den avgift som enligt en fastställd justeringtaxa skulle erläggas för att få ett mått kontrollerat och godkänt av en justerare. En motsvarande avgift skulle också erläggas för tjärtunnor samt för kontroll och märkning av tunnor som skulle användas för försäljning av saltad fisk och salt kött.
Bly som användes för att göra en lätt järnvikt tyngre, så att den vid justeringen kunde godkännas och stämplas. Järnvikterna tillverkades vanligen med en ihålighet som kunde fyllas med bly.
Kollegial avdelning vid Lantmäteristyrelsen, grundad 1922 för att ansvara för justeringsväsendet, i stället för Justeringsverket som drogs in samma år. Ledamöterna var Lantmäteristyrelsens överdirektör och Justeringsbyråns direktör, senare justeringsinspektör. Justeringsbyrån ansvarade också för vissa instrument (kompass, skalor och längdmått) som hörde till lantmäteriet.
Tjänsteman vid Justeringskommissionen 1886–1892, vilken övervakade justerare, kontrollikare och arbetslikare. Justeringsinspektören granskade precisionsmått, precisionsvikter, precisionsvågar och justeringsdistriktens justeringsredskap och biträddes av en assistent. Han verkade också som sekreterare för Justeringsverkets styrelse vid Överstyrelsen för lantmäteriet. Efter 1928 var justeringsinspektör en tjänstebeteckning för föreståndaren för Lantmäteristyrelsens Justeringsbyrå.
Kommission som 1886–1892 lydde under Överstyrelsen för lantmäteriet och som förberedde inrättandet av Justeringsverket, justeringsdistrikten och utnämningen av justerare. Justeringskommissionen övervakade också införandet av det metriska mått- och viktsystemet i Finland. Justeringskommissionen bestod av överdirektören för lantmäteriet och en justeringsinspektör, samt en konsultativ ledamot med rösträtt enbart i frågor rörande justeringsredskap, utlåtanden och föreskrifter. Justeringskommissionen verkar även ha funnits i någon form åtminstone åren före 1922, då Justeringsverket drogs in och överfördes till Lantmäteristyrelsens Justeringsbyrå.
Tjänsteman vid Justeringsverket, fram till 1892 vanligen länslantmätaren, som i justeringsdistrikten på landsbygden övervakade justerarna och deras redskap.
Av kronan eller staten fastställd taxa för mätning av mått, mål och vikter.
Från 1735 allmän benämning på justeringsväsendet med ansvar för justeringen av myntvärdet, justeringsvikter, justeringsmått, barlastjustering och kompassjustering. Justeringsverket var också benämningen på den institution som ansvarade för justeringsväsendet. Åren 1735–1777 lydde Justeringsverket under lantmäteriet och bildade det så kallade Lantmäteri- och justeringsverket. Åren 1777–1878 administrerades justeringsväsendet i Sverige av ett särskilt centralt ämbetsverk kallat Kungliga justeringsverket. I det autonoma Finland lydde Justeringsverket från 1812 under Generallantmäterikontoret, senare Lantmäteriöverstyrelsen och Överstyrelsen för lantmäteriet. År 1892 bildade Justeringsverket ett särskilt centralt ämbetsverk, på beredning av Justeringskommissionen och under Kammarexpeditionens tillsyn. Justeringsverket drogs in 1922 och ersattes med Justeringsbyrån vid Lantmäteristyrelsen. Justeringen utfördes av justerare som verkade inom särskilda distrikt under Justeringsverkets tillsyn.
”Den förlikande rätten”, rättsskipning som grundade sig på förlikning.
Del av statsverkets rättsvård som organiserar, underhåller och granskar domstolarnas och andra dömande myndigheters rättspraxis. Under svenska tiden bar Kunglig Majestät, Justitierevisionen eller Konungens högsta domstol huvudansvaret för justitieförvaltningen, under autonomin senatens justitiedepartement. Sedan självständigheten sköts justitieförvaltningen i huvudsak av Justitieministeriet. Högre rättsinstanser har även vissa förvaltningsuppgifter, exempelvis hovrätternas advokatfiskal som granskar underrätterna och Högsta domstolen som utnämner domare.
Ärende som hör till den administrativa justitieförvaltningens ansvarsområde, till skillnad från ärende som skall avdömas av rättsinstans.
Från 1918 Finlands högsta laglighetsövervakare vid sidan av riksdagens justitieombudsman. Justitiekanslern lydde direkt under statsrådet. Han verkade också som chef för Justitiekanslersämbetet och högsta åklagarmyndigheten, med därtill hörande ansvar för övervakningen av statsförvaltningen, domstols- och åklagarväsendet, straffverkställigheten, straffanstalterna, rannsakningsfängelserna och arbetsinrättningarna. Justitiekanslern gav på begäran rättsliga utlåtanden till president och statsråd. Han utnämndes av republikens president. Den första justitiekanslern tillsattes den 27 november 1918 med prokuratorsbefogenheter. Ämbetets åligganden fastställdes i regeringsformen först den 17 juli 1919 och reglerades genom förordningen och reglementet för justitiekanslern den 30 mars 1922. Justitiekanslern verkade oberoende av regeringsskiftena. Han hade närvarorätt vid statsrådets, domstolarnas och samtliga ämbetsverks sessioner, samt tillgång till dessa myndigheters protokoll och beredningshandlingar. Till uppgifterna hörde att övervaka att de grundläggande medborgarrättigheterna tillgodosågs. Under justitiekanslern verkade en justitiekanslersadjoint, en kanslichef och övrig personal.
Den näst efter justitiekanslern högste tjänstemannen vid Justitiekanslersämbetet från 1918, av tredje rangklassen, som vid lagligt förhinder för justitiekanslern skötte ämbetsuppgifterna, med samma myndighet som justitiekanslern, och ansvarade för de ärenden som åkom honom enligt arbetsordningen och de ärenden som hade hänskjutits till honom av justitiekanslern. Under autonomin hade prokuratorsadjointen en motsvarande tjänst. Tjänstebeteckningen ändrades 2001 till biträdande justitiekansler.
Tjänsteresa som sporadiskt förrättades i länen av justitiekanslern under perioden 1739–1752. Syftet var att möta och i mån av möjlighet åtgärda bondeståndets besvär om ämbetsmissbruk vid 1738–1739 års riksdag. Tanken var att skärpa kontrollen över ämbetsutövningen i riket och i underrätterna föra talan om tjänstefel och tjänsteförsummelser. Arbetet utmynnade i en förordning 1766 som främjade lagarnas behöriga verkställighet bland rikets ämbetsmän och övriga undersåtar. Efter 1922 användes termen om justitiekanslerns inspektion av tvångsinrättningar för att göra sig införstådd med ordningen och behandlingen av fångarna.
Från 1918 föredragande tjänsteman vid Justitiekanslersämbetet. Det fanns både äldre och yngre justitiekanslerssekreterare.
Ämbetsverk inrättat genom Karl XII:s kansliordning 1713 för konungens högste ombudsman, enligt kansliordningen 1719 ombildat till Justitiekanslersexpeditionen. Justitiekanslersämbetet föregicks av Riksfiskalämbetet och Generalriksschultzämbetet, vars myndighetsområde till stora delar motsvarade den därefter inrättade justitiekanslerns ämbete. Till ämbetet hörde att garantera lagligheten i författningen och riksstyrelsen samt att övervaka ämbetsmännens laglydighet i sin ämbetsutövning och att delta i val av lokalförvaltningens fiskaler. Mellan 1816 och 1918 sköttes i Finland motsvarande myndighetsområde av prokuratorsämbetet i anslutning till senaten. Från 1918 är Justitiekanslersämbetet ett ämbetsverk i anslutning till statsrådet, vilket bereder ärendena som avgörs av justitiekanslern och som placeras inom Justitieministeriets förvaltningsområde. Vid Justitiekanslersämbetet verkade, vid sidan av en justitiekansler och en justitiekansleradjoint utnämnda av presidenten, även en kanslichef samt övrig personal.
Medlem av statsrådet med ansvar för ärenden som rör rättsväsendet. Ministern är chef för Justitieministeriet. Justitieminister förekom ursprungligen som inofficiell titel för vissa justitieråd under det sista årtiondet av svenska tiden. I det självständiga Finland infördes titeln 1918 och ersatte senatorn i Justitieexpeditionen.
Ministerium som handlägger ärenden rörande justitieförvaltningen, president- och riksdagsval, justitiekanslersämbetet och pressärendena, i nära samarbete med högsta domstolen. Det drar också upp de rättspolitiska linjerna, utvecklar författningspolitiken och styr rättsväsendet. Ministeriet har sina rötter i senatens justitieexpedition som 1918 ombildades till ett av republiken Finlands nya ministerier, med två avdelningar (från 1922): en för lagstiftnings- och justitieförvaltningsärenden och en för fångvårdsärenden. Ministeriet leds av justitieministern och kanslichefen är högsta föredragande tjänsteman. Under ministeriet lydde Lagberedningen, de allmänna domstolarna, ägodelningsrätterna och Fångvårdsstyrelsen.
Lagakraftvunnen underrätts- eller hovrättsdom som är felaktig eller en oriktig dom som givits av Högsta domstolen. Ett justitiemisstag kan endast rättas till genom ett resningsförfarande. Justitiemisstag kan förekomma i brottsmål, civilrättsliga eller förvaltningsrättsliga tvister.
Det fall när en oskyldig person blivit dömd till döden och avrättats.
Justitieombudsmannens ersättare 1925–1972, trädde i ämbete när den ordinarie justitieombudsmannen var förhindrad att sköta uppgiften, avled eller avgick i förtid från tjänsten. Suppleanten verkade tills riksdagen hade utnämnt en ny justitieombudsman.
Titel för medlem av den del av riksrådet, Justitierevisionen, som under perioden 1720–1789 behandlade (och avgjorde) justitieärenden, 1789–1809 för medlem av Konungens högsta domstol. Justitieråd förekom i praktiken inofficiellt redan på 1600-talet, åtminstone från 1655. Från 1918 var justitieråd en tjänstebeteckning för medlem av Högsta domstolen i det självständiga Finland, av fjärde rangklassen.
Lagfaren (litterat) medlem av rådstugurätt, till skillnad från illiterat rådman. Beteckningen användes i synnerhet om rådmän i större städer där rådstugurätten utgjorde en särskild avdelning av magistraten och hade en justitieborgmästare som ordförande. I praktiken var justitierådman fram till 1869 ofta detsamma som justitiekämnär. Särskilda justitierådmän fanns i städerna i Gamla Finland under perioden 1797–1811.
Föredragande tjänsteman i Högsta domstolen sedan 1918, motsvarande revisions-, respektive referendariesekreterare under svenska tiden och autonomin. Det förekom också tjänster som äldre och yngre justitiesekreterare.
Skälig rätt, rättsskipning.
Byrå under personalavdelningen inom Militieexpeditionen och dess efterföljare Krigsministeriet. Byrån verkade som jägarnas intresseorganisation och skötte bl.a. om insamling av matrikeluppgifter och utdelning av minnesmedaljer. Byrån lades ner 1922 och en del av dess uppgifter överfördes på Jägarförbundet.
Soldat i lätt och rörligt infanteri. Jägaren var ofta specialutbildad för spaning och enskild strid. I den svenska armén bildades det första jägarförbandet under Pommerska kriget 1757–1762. Jägarförband förekom i Finland även under autonoma tiden. Under självständighetstiden avses med benämningen vanligen de finländare som under första världskriget fick militärutbildning i den 27. Kungliga Preussiska jägarbataljonen i Tyskland och av vilka många senare gjorde karriär inom Finlands försvarsmakt. Benämningen jägare har använts i Finland även för att beteckna manskapet i jägartrupperna.
Militär enhet med större rörlighet och självständighet än reguljära infanteriförband. Jägarförband förekom inom den preussiska armén som från och med 1750-talet rekryterade erfarna jägmästare och viltvårdare för spanings- och gerillakrigsenheter. I den svenska armén uppsattes det första jägarförbandet i svenska Pommern i Tyskland under det pommerska kriget (1757–1762). Det första jägarförbandet som verkade i Finland var Savolax jägarbrigad, grundad 1775. Under finska inbördeskriget 1918 uppsattes jägarförband inom den vita armén och benämningen har under självständighetstiden betecknat lätta infanterienheter inom den finska armén.
Benämning på officerare inom Finlands försvarsmakt som tjänstgjort i den 27. Kungliga Preussiska jägarbataljonen i Tyskland under första världskriget.
Benämning på regementen som uppsattes inom den vita armén under inbördeskriget 1918 och vars befäl och underbefäl bestod av soldater som tjänstgjort i den 27. Kungliga Preussiska jägarbataljonen i den tyska armén. Manskapet i jägarregementena bestod av värnpliktiga. Totalt uppställdes under kriget sex jägarregementen av vilka de första deltog i striderna i Tammerfors och i Rautu.
Industriell anläggning för framställning och grövre förädling av järn och stål, förutsatte smidesrätt och erläggande av hammarskatt till kronan som utgick i en procent av det årliga smidet. Järnbruk fick inte anläggas nära städer, men rätten att anlägga dem ålåg alla. Järnbruk förekom därför även utom bergslagen. De erlade bl.a.bergstingsgästningspenningar, men var befriade från en del vanliga utskylder och onera. De hade dock rätt att delta i prästval. Särskilda privilegier gällde frälsehamrar till 1696, då även dessa erlade hammarskatt. Numera används termen företrädesvis om äldre tiders stångjärnverk och från dem härstammande alltjämt existerande järnverk.
Industriell tillverkning av varor av smidesjärn och gjutjärn, ofta även av stål. Ägaren hade rätt att anlägga särskilda ämneshammare för järnsmidet, efter föregången besiktning av ort och ställe. Järnmanufakturverken var inte pålagda någon skatt, eftersom denna redan uppburits av järnverken. Fram till 1766 var deras arbetare befriade från mantalspenningarna samt en del andra pålagor.
Järnvägstjänsteman i byråtjänst.
Samtliga stationer, haltpunkter, teknisk utrustning samt personal och verksamhet längs en viss järnvägslinje. Järnvägsbyggnad blev i praktiken en hierarkisk enhet för utbyggnad, inspektioner och planering av verksamheten. Vid varje järnvägsbyggnad fanns en arbetschef, en distriktsingenjör och flera avdelningsingenjörer samt en kassör. Järnvägsbyggnaderna lydde under Överstyrelsens avdelning för statens järnvägsbyggnader vid Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna fram till år 1923 då ansvaret överfördes på Järnvägsstyrelsens byggnadsavdelning.
Avdelning vid Järnvägsstyrelsen som 1932 ersatte byggnadsavdelningen. Till avdelningens uppgifter hörde att undersöka och anlägga nya statsbanor samt utföra större ny-, till- och ombyggnader vid de trafikerade banorna. Vid avdelningen fanns en järnvägsbyggnadsbyrå.
Från 1923 byrå vid Järnvägsstyrelsens byggnadsavdelning, senare järnvägsbyggnadsavdelning. Byrån leddes av en biträdande direktör. Andra anställda var baningenjörer av första och andra klass, biträdande ingenjörer, en notarie, en kamrerare, en förrådsförvaltare, en kanslist och en bokförare.
Regional kommitté som planerade och verkställde järnvägsbyggnaden längs en viss järnvägslinje.
Samlande beteckning för den personal som sorterade under Järnvägsstyrelsen; även Järnvägsstyrelsens budget.
Läkare inom Statsjärnvägarnas linjeförvaltning. Järnvägsläkare var vanligen en kommunal-, provinsial-, distrikts- eller annan offentligt anställd läkare som invid en större tågstation vid behov skötte läkaruppdraget som en bisyssla.
Postbefordran med järnväg. Den första järnvägspostrutten öppnades 1862 mellan Helsingfors och Tavastehus. Postkontor inrättades invid järnvägen och stationsbyggnaderna, och det förekom också rullande postkupéexpeditioner som var inrättade i särskilda postkupéer.
Präst vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning, vilken lydde under Järnvägsstyrelsens byråavdelning.
Truppenheter inom försvarsmakten som ställdes till Järnvägsstyrelsens förfogande under andra världskriget. Enheterna grundades 1939 och hörde till Krigsjärnvägsformationerna. Kompanierna reparerade, utbyggde och förstörde bandelar samt deltog i luftvärnet.
Ämbetsverk i det röda Finland under finska inbördeskriget 1918. Järnvägsrådet motsvarade Järnvägsstyrelsen. I och med att en stor del av den gamla tjänstemannakåren vägrade samarbeta med de revolutionära var regeringen i det röda Finland (Folkkommissariatet) tvungen att skapa ersättande organ för de centrala ämbetsverken.
Centralt ämbetsverk som grundades 1877 och lydde under Jordbruksstyrelsen, senare Kommunikationsexpeditionen och Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena. Järnvägsstyrelsens uppgift var att ha uppsikt över och sköta förvaltningen av statens järnvägar och tågbestånd samt uppföra nya järnvägar. Järnvägsstyrelsen övervakade också privata järnvägar. År 1923 övertog Järnvägsstyrelsen ansvaret för statens järnvägsbyggnation, som tidigare skötts av Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna. Järnvägsstyrelsen förestods av en generaldirektör och direktörerna för ämbetsverkets avdelningar, som ursprungligen utgjordes av byrå-, trafik-, ban- och maskinavdelningen. Senare tillkom förråds-, ekonomi-, tariff- och kontroll-, administrativa och byggnadsavdelningen. I större frågor kunde kollegiet från 1922 konsultera Järnvägsstyrelsens konsultativa kommitté. Statsjärnvägarnas linjeförvaltning sköttes från 1888 inom distrikt, som från 1904 administrerades av en distriktsstyrelse i S:t Petersburg. År 1913 inrättades ytterligare tre temporära distriktsstyrelser som drogs in 1923 och de övergripande uppgifterna för linjeförvaltningen överfördes på nytt till Järnvägsstyrelsen. Järnvägsstyrelsen drogs in 1995 då Statsjärnvägarna bolagiserades.
Statens ordinarie inkomst ur järnvägsverket.
Omständighet som gör att det förefaller finnas risk för att en tjänsteman, en domstolsledamot, ett vittne eller en sakkunnig inte är opartisk. Jäv reglerades första gången i lag 1686 (kyrkolagen), i allmän lag 1734, men förekom i praktiken redan på 1500-talet. Jäv har sedermera också blivit beteckning för en anmärkning eller invändning mot riktigheten i ett anspråk.

K

På 1940-talet inrättat avdelningskontor vid Post- och telegrafstyrelsen som under en överingenjör ansvarade för att planera nya telefonkabel- och telegrafnät. Kontoret var underställt direktören för Post- och telegrafstyrelsens telegraftekniska avdelning.
Från 1500-talet fram till 1918 samling av personer som kallades till sluten rådplägning under regentens ledning och själva beslutsfattandet: a) då regenten helt ensam fattade besluten i statsangelägenheter, b) då regenten i samråd med en inre krets avgjorde statsärendena, i Sverige kallat Kunglig Majestät eller konselj, under autonomin (1809–1917) konselj, och c) då en inre krets i regentens frånvaro överlade statsangelägenheter och ärenden rörande rikets förvaltning.
Benämning på den personal som behövs för att leda och förvalta en armé eller truppenhet. Kadern består av på stat eller reservstat anställda officerare, underofficerare, civilmilitära tjänstemän och ibland även meniga.
Benämning på ett härordningssystem som baserar sig på allmän värnplikt. I en kaderarmé är enbart befäl, underbefäl och en liten del av manskapet i ständig tjänst medan huvuddelen av manskapet inkallas endast vid behov eller för kortvarig utbildning.
Benämning på officersaspiranter i kadettskolor eller andra utbildningsanstalter för blivande officerare. Under den svenska tiden gällde benämningen elever vid Adolf Fredriks kadettkår, kadettkåren på Haapaniemi, krigsskolan/krigsakademin på Karlberg och kadettskolan i Karlskrona. Under autonoma tiden var kadett en benämning på elever i Finlands kadettskola och under självständighetstiden elever i Kadettskolan.
Truppförband bestående av kadetter, fanns under 1700-talet till exempel vid Kungliga artilleriregementet.
Vid krigsskola kommenderad officer som bl.a. har i uppdrag att övervaka disciplinen och ordningen bland kadetterna.
Utbildningsanstalt i Helsingfors för officerare. Verksamheten inleddes 1919, och skolan flyttade 1940 till Sandhamn. Åren 1942–1952 hette den Lantkrigsskolan. Utbildningen räckte ett och ett halvt år. År 1930 förlängdes utbildningstiden till två år. Flottans kadetter utbildades i kadettskolan före 1930 och flygvapnets kadetter till 1929.
Avdelning för marinkadetter inom Kadettskolan. Avdelningen grundades1922 och utvidgades 1927 till Kadettskolans sjöförsvarsavdelning som omfattade kustartilleri- och marinlinjen.
Avdelning inom Kadettskolan som utbildade marinkadetter. Sjöförsvarsavdelningen grundades 1927 och var en efterföljare till Kadettskolans marinkadettavdelning. Sjöförsvarsavdelningen omfattade kustartilleri- och marinlinjen. År 1930 sammanslogs Kadettskolans sjöförsvarsavdelning med kustartillerilinjen vid Reservofficersskolan i Fredrikshamn och Sjöförsvarets Kapitulantskola till Sjökrigsskolan.
Ett slags almanacka med uppgifter om de helgondagar och andra kyrkliga festdagar som firades i det stift där kalendariet hörde hemma; i kyrk- och klosterkalendarium också dödsdagar för donatorer och gynnare som skulle ihågkommas med själamässor på årsdagen. I modern tid har termen använts om en del av en kalender, som innehåller en kronologisk förteckning (till exempel kalendariet i statskalendern).
Sammanfattningen av alla regler för tidsmätningen och tideräkningen, i inskränkt mening regler för bestämning av årets längd och indelning för samhällets bruk, med därtill hörande information om vissa tilldragelser, till exempel helger och högtider. Kalendrarna indelades vanligen i civila kalendern och kyrkokalendern av äldre och yngre kalendersystem (julianska, gregorianska och judiska). Kalender förekommer sedan medeltiden även i betydelsen skrift i tabellarisk form, innehållande ett eller flera års dagar med uppgifter om helger och högtider, tecken för de olika planeterna och för månens faser, djurkretsens tecken m.m.
De krav som ställdes på dem som ville bli prästvigda, enligt kyrkolagen 1686: gudfruktighet, obefläckat namn och rykte (vocatio interna) samt avklarat kunskapsprov vid domkapitlet och tidigare tjänstgöring vid skola, gymnasium eller akademi (vocatio externa).
Under 1500–1800-talet regentens kallelse att tillträda ett visst ämbete, en tjänst eller ett förtroendeuppdrag, från 1600-talet också om att bli medlem av vetenskapligt eller vittert samfund. Från 1800-talet allmänt: uppmaning att samlas till möte.
Skrivelse som innehåller kallelse att infinna eller inställa sig någonstädes. Under svenska tiden och autonoma tiden var ett kallelsebrev en av regenten undertecknad order om att infinna sig vid ämbetsverk, folkrepresentation, tjänst eller domstol. Inom kyrkoförvaltningen (folkligt): ordinationsbrev.
Hemman med jordeboksnummer, kameral taxeringsenhet eller mått på gårdens skattekraft och de skatteprestationer eller arrenden som gården skulle prestera.
Benämning på åtskilliga förvaltande verk och deras lokaler, till exempel drätselkammare, förmyndarkammare och inom kungliga hovet till exempel husgerådskammaren, livrustkammaren och silverkammaren. Under senmedeltiden fungerade konungens skrivkammare som centralmyndighet för statsförvaltningen.
Befattning vid hovet för lågadliga eller ofrälse kvinnor inom hovfruntimret, med uppgifter i drottningens eller annan furstinnas privata rum och gemak. Kammarfruarna var underställda hovmästarinnan och själva ledare för ett antal kammarpigor eller kammartjänare. Ibland bistods kammarfrun ytterligare av en ofrälse kammarhustru och hovpigor.
Räkenskapsförande tjänsteman i ämbetsverk, i tjänsteställning mellan kamrerare och kammarskrivare. Kammarförvanter förekom tidigast i Räknekammaren under 1500-talet och vid Kammarkollegium i början av 1600-talet. Från 1700-talet och under autonoma tiden med början från 1816 var kammarförvant en lägre tjänsteman också i vissa andra till det kamerala förvaltningsområdet hörande verk eller i räkenskapsförande avdelningar i statliga eller kommunala institutioner: Statskontoret, Tullstyrelsen och Finansexpeditionen. Tjänsterna ombildades i ministerierna till regeringssekreterare 1922.
Uppskattningsvis från 1560-talet till 1917 ett högre hovämbete inom kungens eller kejsarens och de övriga till regenthuset hörande personernas hovstater och uppvaktning. Kammarherren fanns i regentens eller de övriga personernas ständiga närhet. Fram till 1640-talet användes ofta benämningen kammarjunkare. Under 1700-talet och under autonoma tiden var kammarherre också titel utan därmed förbunden tjänstgöring vid hovet. Under autonoma tiden förlänades representanter ur den högsta statsledningen titeln verklig kammarherre hos hans kejserliga majestät. Enligt den första statskalendern i Sverige hörde 41 kammarherrar till hovstaten år 1729.
Under medeltiden till cirka 1530 allmän tjänstebeteckning för räkenskapsförande och ekonomiansvarig tjänsteman vid hovet, från 1530 och särskilt efter cirka 1620 i ett centralt ämbetsverk. Från 1815 till 1922 var kamrer en tjänstebeteckning för biträdande chefen för senatens, från 1918 ministeriernas, olika räkenskapsförande kontor, med rang i sjätte rangklassen. Tjänsteuppgifterna omfattade från 1922 också föredragning inför statsrådet, varför tjänstebeteckningen ersattes med referendarieråd i femte rangklassen. I Ryssland var kamrer 1719–1804 benämning på tjänsteman (rangklass 12) med uppgifter rörande räkenskapsföring och uppbörd av penningmedel. Från och med 1727 fanns kamrerer endast i den ryska centralförvaltningen med undantag för de baltiska provinserna och Gamla Finland. Kamrerer förekom även vid regionalförvaltningen, inte endast vid finansförvaltningen utan även vid lantmäteriförvaltningen. Under stora ofreden var kamrerare titel för de tjänstemän som vid guvernementskansliet i Åbo från och med 1717 och vid kommendantskansliet i Viborg från och med 1719 stod i ledningen för kameralförvaltningen. Allmänt: titel för uppsyningsman över skattkammare och kassaförvaltare eller bokförare i välgörenhetsstiftelse, större affärsföretag, banker och försäkringsbolag.
Benämning på kontor inom diverse ämbetsverk vars huvudsakliga uppgift var att under ledning av en kamrer sköta räkenskaper och annan ekonomisk förvaltning. Under den ryska ockupationen under stora ofreden fanns från 1719 ett kamrerarkontor för ledningen av kameralförvaltningen i Viborgs kommendantskap. Ett kamrerarkontor fanns även vid Utrikesminsteriets avdelning för administrativa ärenden, Försvarsministeriets centralavdelning och vid Järnvägsstyrelsens byråavdelning, efter 1922 vid ekonomiavdelningen. Kamrerarkontoret vid Järnvägsstyrelsen bytte 1934 namn till Räkenskapsbyrån.
Byrå som lydde under Avdelningen för administrativa ärenden vid Ministeriet för utrikesärendena. Kamrerarkontoret ansvarade för ärenden rörande inkomst- och utgiftsstaten för ministeriet och för de förvaltningsgrenar som lydde under ministeriet, vården av de anslag som ställts till ministeriets förfogande samt rekvisitionen av penningmedel från kassaverken.
Tjänsteman vid Medicinalstyrelsen. Kamreren utsågs fram till 1927 av Medicinalstyrelsens kollegium. Kamreren skulle ha avlagt kameralexamen, senare lägre förvaltningsexamen.
Tjänsteman vid kanal. Kanalbokhållaren ansvarade för att, alternerande med kanalkassören, förrätta uppbörden av avgifterna. Kanalbokhållaren biträdde även kanalchefen, kanalingenjören, kontorschefen och kanalkassören i deras kontorsgöromål.
Tjänsteman vid kanalverket, utnämnd av statsrådet, som fungerade som chef för en kanal. För kanalchefstjänst krävdes en avlagd diplomingenjörsexamen i väg- och vattenbyggnad vid Tekniska högskolan i Helsingfors.
Tjänsteman vid kanalverket, utnämndes av statsrådet. Till kanalingenjörens uppgifter hörde bl.a. att biträda kanalchefen vid skötseln och övervakningen av kanalen och kanaltrafiken samt att under kanalchefens ledning uppgöra förslag till underhållsarbeten och leda utförandet av dem. Kompetenskraven var en diplomingenjörsexamen i väg- och vattenbyggnad vid Tekniska högskolan i Helsingfors.
Tjänsteman vid kanal som under uppsikt av kanalbefälet ansvarade för övervakning och vård av trafiken och kanalen samt för övervakning av den allmänna ordningen vid kanalen. Till kanalkassörens huvudsakliga uppgifter hörde också uppbärandet av kanal- och arrendeavgifter.
Tjänsteman vid Saima kanal som ansvarade för att uppbära och kvittera inflytande kanal- och arrendeavgifter samt övriga inkomster vid kanalen.
Finska staten tillhöriga kanaler och rörliga broar, med undantag för järnvägsbroar och till dem hörande anläggningar, byggnader, lösegendom och jordområden. Kanalverket underlydde Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, och dess tekniska och ekonomiska vård och förvaltning samt uppsikten över trafiken och ordningen ankom på kanalbefälet.
Sökande till ett ämbete, förtroendeuppdrag (ledamotskap av riks- och kommunalrepresentationer, lägre lärdomsgrad inom en fakultet vid ett universitet).
Allmän benämning på en sjöartillerist som tjänstgjorde vid kanonerna. Under 1700-talet betecknade ”kanonjär” en värvad soldat vid flottan som tjänstgjorde som arbetsledare vid kanonerna på fartyget. Senare har kanonjär varit den lägsta militärgraden inom artilleriet och i kustförbanden.
Kanslersämbete, även om ämbetsperioden.
Ursprungligen namnet på det rum i Stockholms slott där ämbets- och tjänstemän nära konungen utförde sitt arbete. ”Kansli” var också en benämning på personalen som en kollektiv enhet. Sedermera har ordet använts om det rum där en överordnad tjänsteman och hans personal hanterar de ärenden som berör hela ämbetsverket eller som är gemensamma för flera av ämbetsverkets avdelningar.
Avdelning vid ämbetsverk, exempelvis Sjöfartsstyrelsen, vilken vanligen ansvarade för allmänna och juridiska frågor samt personalfrågor, motsvarande ministeriernas allmänna avdelningar.
Avdelning vid Post- och telegrafstyrelsen som 1937 ersatte styrelsens administrativa avdelning. Avdelningen ansvarade bl.a. för ärenden som rörde post- och telegrafförvaltningens organisation, bevakandet av juridiska frågor och frågor som gällde post- och telegrafförvaltningens personal och fastigheter. Kansliavdelningen leddes av en direktör.
Byrå vid diverse ministeriers allmänna avdelningar som vanligen ansvarade för sociala frågor och lagstiftningsärenden som berörde hela ministeriet och internationella ärenden som hörde till ministeriets kompetensområde.
Självständig byrå inom Generalstaben. Kanslibyrån överfördes 1938 till Försvarsministeriet.
Statsrådets tjänsteman och den högsta föredragande tjänstemannen vid ett ministerium. Denna är samtidigt chef för ministeriets kansli eller en av dess avdelningar. Kanslicheferna lyder under kanslichefen för statsrådets kansli (titel från 1936), som kan sammankalla dem till möte i gemensamma frågor. De hade ursprungligen tjänstegraden referendarieråd. Presidentens kansli leds också av en kanslichef.
Avdelning inom riksdagens kansli.
Från 1852 till 1936 om i anslutning till lösdriveribestämmelserna av polismästaren eller polismästaradjointen förrättat förhör med en misstänkt lösdrivare. Kansliförhören förrättades från och med 1936 av vårdpolisen. Lösdriverilagen gavs 1852 och ändrades 1866, 1883 och 1936. Den sista var i kraft 1936–1987.
Förhör på landskansliet med person som var häktad, anklagad eller misstänkt för tjänstebrott eller tjänsteförsummelse. Kansliförhör förrättades även i utsökningsfall och ärenden rörande lösdrivare, vilkas undersökning fram till 1936 hörde till landshövdingens uppgifter.
Genom prästerskapets lönereform 1922 infört lönepåslag för kyrkoherde, för att han skulle kunna anställa en kanslist eller sekreterare till pastorskansliet. Understödet fick utgöra högst 10 procent av kyrkoherdens lön. Termen användes också konkret om den tjänsteman som efter 1922 utförde kanslistuppgifter vid ett pastorskansli på sådana lönegrunder.
Organ i riksdagen som ledde, övervakade och utvecklade riksdagens förvaltning och ekonomi samt riksdagens kansli. Kanslikommissionen bestod av talmannen, vice talmännen och fyra riksdagsmän.
Skrivare i ett kansli, från 1600-talet underordnad tjänsteman med uppgift att sköta löpande skrivarbeten. Kanslist var också tjänstebeteckning för vissa lägre tjänstemän i kanslier (Kgl. Maj:ts kansli, Nedre justitierevisionen, beskickningarna, senatens expeditioner, riksdagens utskott och ministerierna).
Kyrkomusiker som leder körsången och psalm- och växelsången i kyrkan, spelar orgel vid gudstjänster och andra kyrkliga förrättningar och andra församlingsevenemang, en uppgift som före 1939 innehades av orgelnisten eller klockarorgelnisten. Kantorn väljs av kyrkofullmäktige eller församlingsrådet, ursprungligen av kyrkostämman. I den medeltida katolska kyrkan var kantor en korsångare vid en domkyrka, med lägre grad av ordination än en präst. Kantorer i bemärkelsen sångare fanns efter reformationen fram till 1939 endast vid domkyrkor och i stora församlingar. Ursprungligen fanns det inga behörighetskrav, förutom att kantorn skulle vara kristen, ha avslutat sin skolgång och ha ett gott rykte. Behörighetskravet ”skicklighet i koralsång” stadgades först 1869. Kantor var även en benämning på lärare i sång inom skolväsendet i Gamla Finland 1744–1788.
I författningarna efter 1954, tjänstebeteckning för kyrkomusiker anställd av en församling, kommun, läro- eller uppfostringsanstalt eller barmhärtighetsinrättning för att sköta sång och orgelspelning i kyrkan m.m.; förekom redan från cirka 1720 under tjänstebeteckningen kantororgelnist vid domkyrkor och i de församlingar där kyrkostämman hade beslutat att förena organisttjänsten med kyrkosångarens.
Kapellförsamling eller kyrka, mindre kyrkobyggnad eller profan lokal för gudstjänster i en kapellförsamling eller ett kapellag. Kapellen kunde också kallas sockenkapell.
Frivillig kyrklig sammanslutning för ändamålet att uppföra en kapellkyrka och avlöna en predikant (brukspredikant, järnbrukspredikant, huspredikant). Kapellag grundades med tillstånd av domkapitlet och landshövdingen, vanligen vid ett bruk eller annan (industriell) näringsgren, under förutsättning att avståndet till sockenkyrkan var långt. Kapellaget hade en egen kyrkostämma och ett eget kyrkoråd, men var i övrigt underställt moderförsamlingen. Befogenheterna kunde dock vara större än en kapellförsamlings. Benämningen förekom fram till 1801 också om hemman som tillsammans underhöll en kapellkyrka.
I lutherska kyrkan ett samfund inom ett pastorat med särskilt territoriellt område, egen kyrka, styrelse och präst samt självständig kyrkbokföring. Grundandet av en kapellförsamling förutsatte överhetligt beslut, från 1686 tillstånd av länsstyrelsen och stiftstyrelsen, från 1930-talet beslut av kyrkofullmäktige eller församlingsråd. Invånarna i en kapellförsamling bekostade kapellet (sockenkapellet) och avlönade kaplanen eller kapellpredikanten men räknades fortfarande som medlemmar i moderförsamlingen och var därför skyldiga att delta i avlöningen av dess prästerskap samt i kostnaderna för dess kyrkliga byggnader. Kapellförsamlingarna lydde i kyrkligt avseende under kyrkoherden i moderförsamlingen. Kapellförsamlingar fanns också i Gamla Finland. Under 1900-talet kunde en kapellförsamling också utgöra en del av en sammanslagen församling.
Delområde inom en ortodox församling med kyrka och egen präst som lyder under församlingen. Ortodoxa kapellförsamlingar fanns i Gamla Finland och under autonoma tiden i storfurstendömet Finland och finns även i det självständiga Finland.
Kapellag eller kapellförsamling inom ett pastorat. Kapellgäll grundades med tillstånd av läns- och stiftstyrelsen och försågs med sockenkapell eller kapell, kyrkostämma och kyrkoråd. De förestods av en kaplan eller kapellpredikant som var underordnad kyrkoherden i moderförsamlingen. Kapellgällets medlemmar var skyldiga att bidra till kyrkbygge i den församling varifrån utbrytningen skett. De hade egen kyrkbokföring och var befriade från vissa pålagor till moderförsamlingen.
Person som tagit värvning i armén som underbefäl eller soldat och hörde till stampersonalen.
Arbetsavtal för den värvade i den finska armén. Avtalet gällde vanligen 1–2 års tjänstgöring.
Överenskommelse, avtal, traktat; till exempel att överlämna till fienden befäst ort, väpnade styrkor eller krigsfartyg på vissa villkor, befästa domsrätt över medborgare i landet med främmande religion, definiera genom kunga- eller regeringsförsäkran myndighetsområde i stället för andra myndigheter.
Gällande volontärer vid svenska armén: ta värvning, låta värva sig. Gällande truppenheter, krigsfartyg eller fästningar: även i betydelsen att ingå en överenskommelse med fienden om att ge sig på vissa villkor.
Under katolska tiden titel för biskopssekreterare eller predikant vid borg eller slott. Inom lutherska kyrkan är kaplan sedan 1527, stadgat i kyrkolagen 1686 och 1869, en ordinarie präst som biträder kyrkoherden i ett pastorat eller som förestår pastoratets kapellförsamling eller kapellag. Under den ryska ockupationen under stora ofreden var kaplaner verksamma i församlingarna i Finland. De deltog även i rättsskipningen och medverkade vid uppbörden av skatter som pålades av ockupationsmyndigheterna.Kaplanerna ska sedan slutet av 1600-talet ha avlagt pastoralexamen. De väljs efter 1933 av kyrkofullmäktige eller församlingsrådet, ursprungligen av kyrkostämman.
Officersgrad sedan senare hälften av 1400-talet, med rang närmast över en löjtnant. Under medeltiden var kapten befälhavare över ett avgränsat område, till exempel en stad. Senare förde kaptenen vanligen befäl över ett kompani inom infanteriet och kavalleriet, senare även över ett artillerikompani. Enligt rangordningen 1735 var de olika kaptensbefattningarna rangordnade i klasserna 29–36. I Ryssland tillhörde kaptensgraden den nionde rangklassen i den militära rangtabellen och tilltalades ”Vaše blagorodie”.
Officer vid infanteriet, med rang mellan kapten och löjtnant, och vid flottan mellan löjtnant och kommendörkapten av andra graden. Kaptenlöjtnanten var vid infanteriet fram till 1750 ofta befälhavare över ett kompani och underställd regementschefen, en överstelöjtnant eller major som förde befälet. Graden kaptenlöjtnant ersattes samma år med stabkaptensgraden (fyra till antalet vid varje infanteriregemente). Inom den svenska flottan avskaffades graden 1866, men den förekommer ännu inom den finska flottan. Kaptenlöjtnant var även benämning på den generalmajor som ledde Kungliga Majestäts drabanter. I Ryssland tillhörde kaptenlöjtnant inom flottan den nionde rangklassen i den militära rangtabellen med tilltal: ”Vaše blagorodie”.
Isolering av en person, ett fartyg, en gård eller en ort på grund av smittsam sjukdom. Huvudsakligen har karantän använts för att stoppa spridningen av pest, kolera och gula febern. Åren 1909–1910 bestämdes att medan en koleraepidemi härjade i Ryssland skulle alla fartyg som anlände från ryska hamnar vid ankomsten till en finländsk hamn hissa karantänsflagg och invänta inspektion av en gränsläkare.
Enhet för granskning av personer och/eller fartyg som anlände från orter där smittsamma sjukdomar härjade. I Finland grundades karantänstationer under självständighetstiden. En fanns i Systerbäck och en på ön Lohm i Korpo.
Benämning på överbefälhavarens dagorder nummer 3 under fortsättningskriget. Dagordern innehöll ambitionen om ett Stor-Finland genom införlivande av Fjärrkarelen med Finland. I dagordern återgavs innehållet i överbefälhavarens dagorder nummer 4 under inbördeskriget 1918, där han lovade att inte lägga ned svärdet förrän Finland och östra Karelen hade befriats från bolsjevikerna.
Distrikt som bildades 1922 för att tillgodose från Karelen anlända flyktingars behov av själavård och för att omhänderha folkbokföringen för flyktingarna. Verksamheten inom ramen av distrikten ombesörjdes av präster som bisyssla. Dessa distrikt existerade ända till år 1954.
Truppförband som bildades i anslutning till den vita arméns segerparad den 16 maj 1918. Gardet bildades av tre karelska bataljoner och var en hedersbetygelse för Karelens insats för den vita segern i inbördeskriget 1918. Gardesregementet var stationerat i Viborg och verkade som ett ordinärt truppförband till dess upplösning i samband med mobiliseringen och bildandet av fältarmén hösten 1939.
Kommitté som grundades i februari 1919 som en underavdelning inom Centralkomittén för Estlands Undsättning. Kommittén bestod av privatpersoner som hade ett intresse i Östkarelens införlivande med Finland. Kommittén kom att representera Olonetsexpeditionen inför regeringen och arrangerade en stor del av finansieringen av expeditionen.
Från 1928 byrå vid Lantmäteristyrelsens avdelning för kartverksarbeten. Byrån hade i uppgift att utarbeta och publicera ekonomiska och geografiska kartor samt att ansvara för Lantmäteristyrelsens kartarkiv, under ledning av en överingenjör. Uppgifterna hade fram till 1916 skötts av Kartografiska avdelningen vid Överstyrelsen för lantmäteriet och därefter av Lantmäteristyrelsens geografiska avdelning. Från 1953 blev Kartografiska byrån namnet på hela avdelningen för kartverksarbeten.
Byggnad som är avsedd som stadigvarande bostad för militär personal, vanligen av lägre grad. Kasernerna var få under den indelta arméns tid. I Finland uppfördes de första egentliga kasernerna under autonoma tiden.
I sjöförsäkringssammanhang värdet av ett fartyg exklusive lasten.
Samling kontanta penningmedel med vilka en institution, ett ämbetsverk eller ett företag bestrider sina löpande utgifter; konkret den plats (skåp, låda eller kista) där dylika penningmedel förvaras. Termen används också om institution eller myndighet som är avsedd för att insamla och förvara penningmedel för något bestämt ändamål, i äldre tider ofta benämnd publik kassa (till exempel pensionskassa, fond).
Förvaltare av församlingens kassor och fonder, särskilt i församlingar med en förvaltningsnämnd.
Kontor vid ämbetsverk, vilket har i uppgift att ta emot och kvittera kontanta medel som kommer in, att verkställa utbetalningar och att föra kassabok över inkomster och utgifter. Vid Järnvägsstyrelsens byråavdelning fanns ett kassakontor som 1922 bytte namn till Huvudkassan i samband med att kontoret flyttades till en nyinrättad ekonomiavdelning. Vid Postsparbanken fanns från 1948 även ett kassakontor.
Från 1948 avdelning vid Postsparbanken, vilken med en överkamrerare som avdelningschef ansvarade för bankens bokföring och kassarörelse.
Byrå som lydde under Försvarsministeriets centralavdelning åren 1921–1923.
Processrättslig term sedan autonoma tiden om ett administrativt besvärsförfarande där ett avgörande i lägre instans bara kan godkännas eller underkännas (kasseras) av den högre instansen, men inte ändras. Om beslutet underkänns remitteras målet till den lägre instansen för ny behandling och beslut. Landshövdingen (guvernören) fungerade som kassationsdomstol i vissa besvär mot ett fattigvårdssamhälles beslut 1879–1921. Det nya beslutet kunde sedan överklagas till senatens ekonomiedepartement, senare Högsta förvaltningsdomstolen.
Person som har hand om kassa för någon annans räkning och sköter in- och utbetalningar, ibland också i betydelsen föreståndare för ett förråd. En kassörstjänst fanns bl.a. vid Generalguvernörskansliet. Vid statsjärnvägarna fanns både stationskassörer och distriktskassörer.
Områdesindelning vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning inom vilken kassaförvaltningen organiserades. Kassörsdistrikten sorterade under Järnvägsstyrelsens ekonomiavdelning och leddes av en distriktskamrer. Andra tjänstemän vid kassörsdistrikten var revisorer samt distriktskassörer och biträdande kassörer. Kassörsdistrikten bytte 1932 namn till ekonomisektioner.
Byrå vid Krigsministeriets ingenjörsdepartement.
Systematiskt uppgjort offentligt och aktuellt register över fastigheterna i ett visst område och deras registerenheter. Registret uppger land- och vattenområdena samt hur stora de är och var de befinner sig. Kataster gjordes upp för beskattningen (jordeboken eller skattelängden). Sedermera användes benämningen fastighetsregister. Detta grundar sig på fastighetsboken.
Internationell benämning på fastighets- och bykarta, med uppgifter om jordens fördelning i åker, äng och (gårds)tomt, vilken ritades upp av lantmätare. Katasterkartorna bildade underlag för de arealberäkningar som låg till grund för jordskifte och fastighetsskatten.
Präst eller lekman som under medeltiden undervisade katekumenerna i den kristna trosläran för dopets erhållande. Kateketen meddelade från slutet av 1600-talet diskuterande elementär pietistisk kristendomsundervisning, vanligen med katekesen som underlag. Under 1700–1800-talen användes beteckningen om barnlärare i Utsjoki och Enare församlingar som från 1858 var anställda av staten. År 1943 inrättades tre kateketbefattningar i Viborgs stift. Kateketundervisningen hade sin upprinnelse i pietismen och bröt med det dittills vanliga undervisningssättet där eleven lärde sig lärobokens stycken utantill och reciterade dem för läraren.
Tjänst i de ortodoxa församlingarna i Finland från och med 1918 vars innehavare hade i uppgift att biträda prästerna huvudsakligen i det inre missionsarbetet inom församlingsverksamheten.
Förband som stred från och förflyttade sig med häst. Under medeltiden bestod kavalleriet till stor del av adelsmän, men från och med 1500-talet fylldes leden allt mer av värvade soldater. Kavalleriet indelades i tungt kavalleri, som kallades kyrassiärer, lätt kavalleri och dragoner.
Underavdelning till Patent- och registerstyrelsens avdelning för patent och varumärken.
Kontor vid Järnvägsstyrelsens byråavdelning, vilket 1905 ersatte Verstkontoret och leddes av en kontorsföreståndare. År 1922 flyttades kontoret till ekonomiavdelningen för att 1933 överföras till tariffavdelningen.
Under autonoma tiden om den som anförde klagomål hos en myndighet eller besvär till högre rättsinstans över lägre domstols beslut, från självständighetstiden endast om anfört klagomål.
Sedan svenska tiden om ett yrkande om ändring eller upphävande i domstol av vissa lagliga handlingar eller förrättningar (arvskifte, köp, (laga) fång, testamente etcetera) vilka, om de lämnas utan anmärkning, blir gällande.
Från autonoma tiden om talan som består i anförande av klander.
Telegrafstationerna indelades i olika klasser utgående från arbetstid. En klass 1 station höll öppet dygnet runt.
Telegrafstationerna indelades i olika klasser utgående från arbetstid. En klass 2 station höll öppet kl. 7–21 mellan den 1 april och den 30 september och kl. 8–21 mellan den 1 oktober och den 31 mars.
Telegrafstationerna indelades i olika klasser utgående från arbetstid. En klass 3 station höll öppet öppet vardagar kl. 9–12 och 14–19 samt söndagar 14–17.
Organisation med uppgift att meddela pålitliga uppgifter om handelsfartygs tillstånd (om skrov, maskineri och sjöduglighet). Uppgifterna är grundläggande för fartygets försäkring och befraktning. Klassificeringssällskapen har uppställt detaljerade föreskrifter beträffande nybyggnad, utrustning och maskineri. De kontrollerar också att föreskrifterna följs. Fartyg, som byggs efter reglerna, inregistreras i en viss klass. Registreringen gäller för en viss tid och därefter ska fartyget besiktigas på nytt. De viktigaste klassificeringssällskapen är det engelska Lloyd’s register, det franska Bureau Veritas och det tyska Germanischer Lloyd.
Sjuklassigt allmänt elementarläroverk som lade grunden för vetenskaplig utbildning vid universitet och meddelade undervisning i klassiska språk, särskilt latin.
Skatt för vars betalning de skattskyldiga indelas i klasser och dessa eventuellt i underavdelningar. Därefter ska alla inom samma klass eller underavdelning utgöra lika mycket i skatt eller åtminstone skatta efter samma grund. Ursprungligen utgick man vid indelningen från skillnaden mellan olika samhällsklasser eller yrken, varvid skatten i allmänhet sattes högre för de genomsnittligt sett bättre situerade klasserna eller yrkena, men efter hand beaktades särskilt de ekonomiska villkoren för varje skattdragande. Klass-skatterna har förmedlat övergången mellan de personella skatterna, som betalas lika av varje skattdragande och inkomstskatten, som utgår i förhållande till vars och ens inkomst.
Kyrklig funktionär som skötte varierande uppgifter, bl.a.klockringning. Under katolska tiden var klockaren vanligen prästvigd och hade avlagt klockareed. Den lutherska kyrkan behöll efter reformationen klockringningen och även klockartjänsten och klockarborden. Även inom lutherska kyrkan var en del klockare präster och kallades i dessa fall klockarpräster. Klockaren hade förutom klockringningen i uppgift att leda menigheten i kyrkosång och undervisa ungdomen i kristendom. Klockaren valdes genom klockarval av kyrkoherden och kyrkostämman och i tjänstedefinitionen från 1686 var de materiella uppgifterna underordnade de andliga. Klockaren fick också specialinstruktioner av domkapitlen. Med tiden utökades uppgifterna. Klockaren skulle sjunga vid begravningar, vårda kyrkan och dess egendom, övervaka ordningen på gravgården, hålla kyrkans handlingar och böcker i ordning, motta, framlämna och förvara allmänna handlingar, renskriva kungörelser som berörde gudstjänsten, uppbära och bokföra en del av kyrkans inkomster, övervaka att kyrkväktare och annan personal skötte sina uppgifter, vårda kyrkans minnesmärken, sköta kyrkans belysning och följa med kyrkoherden på husförhör. År 1755 fastslogs att klockaren också skulle vara kunnig i åderlåtning och sockenapoteket skulle stå under klockarens uppsikt. År 1803 slogs det fast att en person som sökte tjänst som klockare skulle vara kunnig i smittkoppsvaccinering. Klockartjänsterna kombinerades i landsortsförsamlingar ibland med organistbefattningen, och innehavaren kallades då klockarorgelnist. Klockartjänsterna drogs in 1939 och ersattes med kantorstjänster.
Privat statsstödd och avgiftsfri tvåklassig skola för klockare och organister, med tyngd på kyrkomusik. För inträde krävdes högre folkskola eller därmed jämförliga kunskaper, och anlag för musik. För inträde i organistklassen krävdes dessutom insikt och praktisk skicklighet i tonträffning och orgelspelning samt vissa förkunskaper i tonkonstens teori. De första skolorna grundades i Åbo 1877, 1883 i Helsingfors och 1893 i Viborg. Under åren 1882–1893 verkade också en klockar-organistskola i Uleåborg. Inrättningarna bytte förmodligen efter 1939 namn till kantororgelnistskolor när benämningen klockare ersattes med kantor.
Tjänstebeteckning för klockare som 1720–1939 samtidigt skötte organisttjänsten, mera sällan om en organist som samtidigt skötte klockartjänsten. Arrangemanget antogs av kyrkostämman, efter 1869 på särskild anhållan av domkapitlet. Klockarens lön utgjorde merparten av lönen, organistens endast 30 procent. Klockartjänsterna avskaffades 1939 och ersattes med kantorstjänster.
Val av klockare till moderförsamling eller domkyrkoförsamling. Kyrkolagen 1686 saknade stadganden om valsättet, annat än att kyrkoherden och kyrkostämman valde klockare. Kyrkolagen 1869 fastslog samma valsätt för klockare som för kyrkoherdar, vilket betydde en provdag, en frågodag och en valdag. Kyrkoherdens röst utgjorde 25 procent av rösterna. Valet underställdes domkapitlet, som utfärdade tjänstefullmakten. Efter 1869 placerades en eller högst tre i förslagsrum. Förslaget kungjordes därefter från predikstolen. Ifall inget besvär mot förslaget inkom inom trettio dagar, utlyste kyrkorherden en provdag för varje kandidat. Efter provdagen hölls ännu en frågodag med dem som hade placerats i förslagsrum, varefter valet förrättades av kyrkostämman.
Typ av torn med en upphängningsanordning för kyrkklockor. I landslagen fastslogs att sockenborna var skyldiga att delta i uppförandet och underhållet av kyrkobyggnad och vad som hörde därtill. År 1672 fastslogs att också inhysingar och backstugusittare var skyldiga att delta. Samma princip gällde ännu 1944 när grunderna för vissa kyrkliga avgifter fastslogs. Församlingsmedlemmarna skulle ansvara för byggande och underhåll av klockstapel enligt samma principer som gällde för prästerskapets avlöning.
Slutet kyrkligt samfund för munkar eller nunnor vilka efter avlagt löfte vigt sitt liv åt levnad efter fastställda klosterregler. I Gamla Finland fanns två ortodoxa munkkloster, Valamo och Konevits i Ladoga och under den autonoma tiden tillkom ett nunnekloster i Lintula by i Kivinebb på Karelska näset. Ortodoxa kloster existerar även i det självständiga Finland.
Delning av jord. Restriktionerna mot delning av jord avskaffades stegvis 1864–1916.
Det väsentliga eller huvudsakliga i en skriftlig eller muntlig framställning, i synnerhet i betänkanden, motioner och skrivelser i en parlamentarisk församling. Kläm kunde vara en kort framställning i slutet av ett betänkande, vilken innehöll sammanfattning och förslag om ett visst beslut eller kärnpunkten i en ansökan.
Spridda lagar eller sedvanerättsliga principer som på regentens (regeringens) initiativ eller genom särskild lagstiftningsakt blivit sammanförda till ett systematiskt ordnat, enhetligt lagverk. Som exempel kan nämnas 1734 års lag.
Bandrosett, vanligen i ett lands nationalfärger, som bärs på huvudbonaden av militärer och av vissa civila tjänstemän som igenkänningstecken. Den svenska gula militärkokarden, som endast bärs av officerare och underofficerare, torde ha sitt ursprung i den halmkokard som tidigare gavs som hederstecken, första gången åt Livregementet efter slaget vid Lund .
Flera centrala ämbetsverk inom den svenska statsförvaltningen där beslutsfattandet skedde kollegialt. Ämbetsverk med kollegiala drag fanns under 1530-talet och från 1610 men formaliserades i RF 1634 och bibehölls till 1877. Sedan autonoma tiden från 1809 var kollegium också en samlande benämning på särskilt de beslutsfattande ledamöterna vid högre domstol och vissa centrala ämbetsverk, till exempel Collegium medicum. Det första kollegiet var Räkningekammaren (kortare kammaren) grundad 1530. Först genom Gustaf II Adolf och Axel Oxenstierna ordnades de högre myndigheterna allmänt och fullständigt efter kollegialsystemet. Enligt 1634 års regeringsform skulle det finnas fem kollegier, svarande mot de fem höga riksämbetsmännen, som blev ordförande i var sitt kollegium. Två eller fyra andra riksråd blev bisittare. Kollegierna skulle behandla och avgöra vissa mål samt vara instanser över underordnade myndigheter, utreda ärenden för regeringen och lämna den upplysningar. Med några få undantag var från 1600-talet hela den centrala förvaltningen ordnad enligt kollegialsystemet. Kollegierna redovisade årligen sin verksamhet för rikets råd eller Kunglig Majestät. Kollegieråden och kollegiets president var vanligen riksdagsmän och kom att granska sina egna ämbetsberättelser. Från 1734 års riksdag var kollegierna skyldiga att uppgöra riksdagsberättelser och lämna in sina protokoll till protokollsdeputationen för granskning. De till denna förvaltning hörande kollegierna, som omtalas i 1809 års RF § 102 som ”rikets kollegier”, påverkade riksrättens sammansättning, eftersom vissa medlemmar av dessa kollegier eller av i deras ställe komna ämbetsverk var självskrivna medlemmar av riksrätten. Den högre lokala förvaltningen har, med undantag för ett övergående försök av Gustav Vasa, aldrig varit organiserad efter kollegialsystemet. Däremot tillämpades systemet på städernas styrelser, magistraterna och de dömande och förvaltande kyrkliga myndigheterna, domkapitlen, samt de allmänna läroverkens ”kollegier” och organen för universitetens autonomi (konsistorier, fakulteter m.m.). I Ryssland infördes kollegialsystemet av Peter den store, och 1905 fanns tre regeringskollegier: den regerande senaten, den heliga synoden och ministerrådet. Kollegialsystemet anses leda till noggrann, men långsam, ärendebehandling. Motsats: byrå-, styrelse- eller chefssystemet, där ärendena avgörs av bara en person.
Penninginsamling i en församling, för välgörande ändamål. Ändamålet skulle efter 1693 fastställas av regenten. Under 1900-talet blev kollekten ett sammanskott av frivilliga penninggåvor som uppbars vid allmän gudstjänst. Ändamålet kunde vara kyrkligt eller välgörande. Det fastslogs på förhand av församlingen, stiftet eller kyrkomötet. Efter gudstjänstens slut räknades kollektmedlen, och summan skrevs upp i almanackan eller i en särskild bok som fanns till påseende i sakristian. Från och med 1808 skulle summorna sammanställas i en särskild förteckning som årligen skickades till domkapitlet.
Diplomatiskt meddelande som flera makters regeringar eller diplomatiska representanter gemensamt överlämnar till en regering för att ge större eftertryck åt sin mening. Benämningen används också om ”identiska noter”, det vill säga likalydande och vanligen samtidigt överlämnade meddelanden av ovan angivet slag. Även gemensam skrivelse av flera lantdagsmän under autonoma tiden.
De penningmedel för allmänna ändamål som samlades in under gudstjänsterna i kyrkorna. Ändamålet kungjordes från predikstolen, och kollektmedlen övervakades av kyrkoherden i samråd med sexmännen. Kollektmedlen sändes till konsistorienotarien tillsammans med en reversal och ett sammandrag över medlen som uppburits i prosteriet.
Inom det egna landet: att anlägga nybyggen och odla upp jord som tidigare inte varit odlad.
Avdelning vid Lantbruksministeriet och efterträdare till Kolonisationsstyrelsen som avskaffades 1938. Under andra världskriget ledde och övervakade Kolonisationsavdelningen anskaffningen av jord till den evakuerade befolkningen, medan jordinlösningsnämnder och lantbruks- och hushållningssällskapens kolonisationsavdelningar verkställde arbetet på lokal nivå.
Avdelning inom lantbruks- och hushållningssällskap, vilken infördes i samband med jordanskaffningslagen 1945, då en del av de lokala kolonisationsärendena överfördes på lantbruks- och hushållningssällskapen.
Titel för juridiskt utbildad förlikningsman vid kommunal kolonisationsnämnd 1917–1971.
Fond som inrättades 1920 för att ekonomiskt främja kolonisationen i landskommunerna. Kolonisationsfonden förvaltades av Kolonisationsstyrelsen, och medlen utgjordes av Den obesuttna befolkningens lånefond, andra medel anvisade av staten samt från 1938 Egnahemsfonden. Kolonisationsfondens medel användes för att i kolonisationssyfte köpa områden för statens räkning, ge lån till kommuner och allmännyttiga kolonisationsaktiebolag samt i undantagsfall ge lån till enskilda personer.
År 1915 övertog kolonisationsinspektören förvaltningen av Den obesuttna befolkningens lånefond från inspektören över de ur statsmedlen utgivna lånen för den obesuttna befolkningen. Förvaltningen överfördes 1917 på den nybildade Kolonisationsstyrelsen, medan kolonisationsinspektörerna från 1919 hade i uppgift att leda och övervaka den lokala kolonisationsverksamheten inom ett distrikt. Kolonisationsinspektörerna övervakade de lokala kolonisationsnämndernas och förvaltningsnämndernas verksamhet, handledde nybyggarna samt övervakade de uppkomna småbrukslägenheterna. Därtill samlade kolonisationsinspektören in statistiska och kamerala uppgifter till Kolonisationsstyrelsen.
Kassa som förvaltade de statliga lån som beviljats kommunen för kolonisationsändamål. De kommunala kassorna lånade medel till jordanskaffning för privatpersoner som fyllde de krav som uppställts inom den statliga kolonisationsverksamheten. Kassorna upprättades 1927 och förvaltades av kolonisationsnämnderna.
Lokalt verkställande organ som bildades då Lantbruksministeriet genom tvångsinlösen eller genom att överlåta statsägd jord upplät mark för kolonisationsändamål. Till kommissionens uppgifter hörde att framställa en kolonisationsplan av vilken det skulle framgå vilka åtgärder som borde vidtas för att förvandla området till odlingsmark. Som kommissionens ordförande verkade en lantmäteriingenjör förordnad av Lantmäterikontoret och som medlemmar en agronom förordnad av Lantbruksministeriet, en forstmästare förordnad av Forststyrelsen och kolonisationsnämndens ordförande i vederbörande kommun.
Kommunal nämnd som från 1919 grundades för att främja och övervaka kolonisationen av den del av befolkningen som inte ägde jord i kommunen, medan förvaltningen på central nivå sköttes av Kolonisationsstyrelsen. Kolonisationsnämnden förvaltade den kommunala kolonisationskassan. Nämndens medlemmar, varav hälften skulle vara torpare och backstugusittare, tillsattes av kommunfullmäktige för tre kalenderår. Ordföranden valdes av nämndens ledamöter och var samtidigt medlem i kolonisationskommissionen som gjorde upp och verkställde kommunens kolonisationsplan. I nämnden ingick också en kolonisationsdomare. Kolonisationsnämnden hade i vissa fall rätt att tvångsinlösa jord för kolonisationsbruk.
Lokal plan för den del av statens mark som upplåtits för kolonisationsändamål. Kolonisationsplanen gjordes upp av en kolonisationskommission. I planen fastställdes kolonisationsområdets uppdelning i lantbruksområde, skogsmark och bebyggelse. Därtill kunde det även ingå en plan för områdets torrläggning, skogsförbättring och kommande vägar. Kolonisationsplaner gjordes även upp av jordinlösningsnämnderna i anslutning till jordanskaffningslagen 1945.
Titel på högre tjänsteman vid Kolonisationsstyrelsen och medlem av ämbetsverkets kollegium.
Från 1917 kollegialt centralt ämbetsverk som ersatte kolonisationsinspektören och som lydde under Jordbruksexpeditionen, senare Lantbruksministeriet. Kolonisationsstyrelsens kollegium bestod av en överdirektör som ordförande och ett antal kolonisationsråd samt en lagfaren assessor. Under dem verkade kolonisations- och boställsinspektörer, medan kolonisationsnämnder och kolonisationskommissioner skötte ärendena på lokal nivå. Kolonisationsstyrelsen organiserade och främjade den statsfinansierade kolonisationsverksamheten på landsbygden, övervakade Den obesuttna befolkningens lånefond, senare Kolonisationsfonden, och dess kassor samt kronans boställen (fram till 1919), kronotorp och kronoskogar. Kolonisationsstyrelsen samarbetade med Boställssynenämnden och drogs in 1938 då uppgifterna överfördes dels på Forststyrelsen, dels på Lantbruksministeriets kolonisationsavdelning, men återupprättades på nytt 1959 för att 1971 tillsammans med Lantbruksstyrelsen bilda Jordbruksstyrelsen.
Avdelning inom Försvarsministeriet vilken ansvarade för den militära ordningen och disciplinen samt för personalärenden gällande bl.a. utnämningar, befordringar, tjänstledighet och avsked. Avdelningen hade nära samarbete med skyddskårsorganisationen och ansvarade för förflyttningar av befäl mellan skyddskåren och armén. Avdelningen var uppdelad i två byråer: Kommandobyrån och Byrån för personärenden. År 1940 blev avdelningen en del av Huvudstaben och dess uppgifter utökades till att omfatta även försvarsmaktens informationstjänst och upplysningsarbete under krigstid. Inom avdelningen grundades samtidigt två nya byråer: Kommendantens byrå och Pressbyrån.
Avdelning vid Generalstaben, bestående av Utbildningsbyrån, Byrån för personärenden, Kommandobyrån, Gasskyddsbyrån och Fältprostbyrån. Till avdelningen hörde dessutom musikärenden och ekonomiärenden. Avdelningen överfördes 1938 till Försvarsministeriet.
Byrå som lydde under Krigsministeriets sanitetsexpedition.
Avdelning i Högkvarteret under andra världskriget med ansvar för personal-, utbildnings- och informationsärenden.
Tillfällig befattning i det vita Finland under finska inbördeskriget 1918. Kommendanten tillsattes av arméledningen och innehade högsta befälet i städer och på strategiskt viktiga orter som erövrats av den vita armén. Till kommendantens uppgifter hörde upprätthållandet av ordningen och rannsakningen av de röda fångarna.
Titel på sjöofficer som tjänstgjorde som chef på linjeskepp. År 1729 fanns tretton kommendörer upptagna på Amiralitetskollegiums stat. Kommendörstiteln inom flottan ändrades 1771 till överstetitel. Kommendörsgraden upptogs igen i Sverige 1845. I Finland har kommendören rang närmast under kommodoren och närmast över kommendörkaptenen.
Befattning vid försvarsmakten som tillkom under de extraordinära förhållandena hösten 1939. I och med att mobiliseringen genomfördes som en extra repetitionsövning och inget krigstillstånd utlystes, kunde republikens president inte lagenligt överräcka överbefälhavareskapet till Försvarsrådets ordförande. För att kringgå förordningen antogs en ny förordning den 17 oktober 1939, som gjorde det möjligt för republikens president att under särskilda omständigheter tillsätta en kommendör för försvarsmakten såsom högsta militära myndighet. I och med krigsutbrottet 1939 blev kommendören för krigsmakten även överbefälhavare. Efter andra världskriget kom befattningen kommendör för krigsmakten att ersätta den tidigare befattningen befälhavare för krigsmakten.
Titel på sjöofficer som innehar en grad mellan kommendör och kapten. Kommendörkaptensgraden förekom vid den svenska flottan från och med första hälften av 1700-talet. År 1771 ändrades graden till överstelöjtnant. Graden återinfördes 1824.
Medlem av Kommerskollegium, i rang närmast under ämbetsverkets chef, presidenten, och över assessorerna. Kommerseråden var vanligen fyra till antalet och förestod vanligen också ett av kollegiets kontor eller ett rasp- och spinnhus. I Ryssland och i Finland under autonoma tiden var kommerseråd en honorärtitel (rangklass 8) utan ämbete som från och med 1800 förlänades näringsidkare tillhörande första gillet.
Medlem av Finlands folkkommissariat under finska inbördeskriget 1918.
Sedan mitten av 1600-talet benämning på innehavare av tjänst eller temporärt offentligt uppdrag inom inrikes- eller utrikesförvaltningen, vanligen rörande ekonomi eller övervakning. Under svenska tiden fanns kommissarier i bl.a. Kammarrevisionen och Manufakturkontoret, under autonoma tiden inom regeringskonseljens och senatens ekonomiedepartement, samt från 1924 i Allmänna revisionsrätten. I Ryssland från och med 1718 benämning på lantkommissariernas biträden vid ledningen av distrikten och senare kretsarna. Under stora ofreden tillsattes av de ryska ockupationsmyndigheterna i Viborgs kommendantskap från och med mitten av 1710-talet underordnade kommissarier av detta slag som stod i ledningen för de kommissariat som kommendantsdistrikten var indelade i.
Uppdrag eller anförtrott värv att mot viss avtalad ersättning (provision) förmedla ett avtal eller göra inköp eller försäljning, beställning eller rekvisition för en annans räkning. Allmänt sedan 1500-talet: fullmakt, bemyndigande.
Under svenska tiden om ett av riksdagen eller regeringen tillsatt organ med uppdrag att utföra ett specifikt offentligrättsligt uppdrag, under självständigheten i betydelsen ett organ med ett permanent representativt uppdrag för ett visst ändamål eller ett organ som tillsatts av ett ministerium för att utreda eller bereda ett specifikt ärende. En kommission består vanligen av en eller flera sakkunniga, men kan också bestå av endast en person. I regel har kommissioner ett permanent uppdrag medan kommittéer vanligen har tillfälliga uppgifter. I Sverige har det funnits bl.a. den av Kristinas förmyndarregering tillsatta kommissionen för uppgörande av Sveriges riksstat, kommissionen för granskning av Karl XI:s förmyndarregerings förvaltning (Stora kommissionen), vidare de av Karl XI tillsatta reduktions-, exekutions- och likvidationskommissionerna, rikets ständers dömande kommissioner under frihetstiden, lag-, bibel-, tabell-, undervisningskommissioner m.m.
Kommission som utsetts av statsrådet och verkade i anslutning till Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena. Kommissionen hade i uppgift att komma med framställningar och initiativ gällande arbetspliktslagen från 1942 och att ge utlåtanden över besvär mot arbetsplikt. Kommissionen bestod av en ledamot som företrädde arbetsgivarna, en ledamot som företrädde arbetarna och en neutral ordförande.
Organ för att utreda eller bereda ett visst ärende. Kommittéer tillsattes sedan 1700-talet av Kunglig Majestät eller riksdagen, under autonomin av senaten och efter självständigheten av statsrådet. En kommitté består av minst en person, i allmänhet med en eller flera sakkunniga. I Ryssland var en kommitté ett organ av samma slag som kommissionerna.
Under Socialministeriet lydande kommitté som grundades 1948 för att överta Barnförflyttningskommitténs uppgifter och medel. Kommittén skötte om återflyttningen av krigsbarn som ännu befann sig i Sverige och organiserade studieplatser, barnhemsplatser och stipendier för återvändande barn. Kommitténs arbete upphörde officiellt 1955.
Sedan 1865 ett samhälle som består av ett definierat landområde och vilket som ett statens organ verkar för dess ändamål, på samma gång som det ombesörjer sina egna samhällsangelägenheter. Kommunerna kunde vara landskommuner, städer eller köpingar. I landskommunerna åtskildes de kyrkliga ärendena från de världsliga år 1865. Städernas kommunala förvaltning omstrukturerades år 1873. Kommunernas förvaltning reformerades på nytt 1925.
Landskommuns högsta förvaltningsorgan och det möte som utövade beslutanderätten i kommunen. Delegaterna utsågs genom val av de röstberättigade kommuninvånarna. Redan i 1865 års kommunalförordning tilläts kommunerna tillsätta kommunalfullmäktige för att vid sidan av kommunalstämman sköta vissa ärenden. Kommunalfullmäktiges befogenheter utökades, och fullmäktige blev en obligatorisk inrättning i kommunallagarna från 1917. Termen kommunalfullmäktige ändrades sedermera till kommunfullmäktige.
Reglering av kommunernas styrelse och förvaltningsorgan, samt invånarnas deltagande däri.
Sedan senare delen av autonoma tiden om kommunal institution för vuxna med ursprungligen högst varierande uppgifter. Kommunalhemmen fungerade som fattigstugor, sjukhus, mentalvårdsanstalter och ålderdomshem, tidvis också som arbetsanstalter. I anslutning till kommunalhemmen verkade ofta diverse inrättningar som arbetskolonier, arbetshem eller barnträdgårdar. De ersatte fattighusen. Kommunalhem blev obligatoriska i fattigvårdslagen 1922 och skulle inrättas i varje kommun inom tio år.
Examen i de färdigheter som krävdes av föreståndare för kommunalhem. De inkluderade teoretiska studier, praktik och ett prov vid Socialstyrelsen. Examen infördes som frivillig 1921, men blev efter 1923 en obligatorisk ämbetsexamen för alla som ville bli anställda som föreståndare för ett kommunalhem. Den avlades vid Socialministeriet. Själva undervisningen, kommunalhemsföreståndarkursen, meddelades ursprungligen vid Socialstyrelsen (Socialministeriet) och efter 1926 vid Medborgarhögskolan.
Person i kommunal tjänst vars huvuduppgift var att sköta räkenskapsföringen och i viss utsträckning den ekonomiska förvaltningen i kommunen, oftast med biträde av underordnade tjänstemän.
Läkare som var anställd för att sköta sjukvården i en landskommun. Rätten för en landskommun att anställa en egen läkare gavs på 1860-talet. Den första kommunalläkaren anställdes av Viitasaari landskommun 1882. Efter anhållan kunde landskommunens läkare få rätt att räkna sig tjänsteår till godo. År 1885 beslutades att en landskommun kunde få statsstöd för avlöningen av en läkare. År 1910 fanns 143 kommunalläkartjänster i Finland.
Kommunalt verkställande organ i de tidigare landskommunerna. Sedan 1948 års kommunallag trätt i kraft (1949) kallades motsvarande organ kommunalstyrelse (numera kommunstyrelse).
Rådman med förvaltningsuppgifter i en stad.
Den del av rättsordningen som sedan 1865 reglerar den kommunala verksamheten.
Kommunal tjänsteman med uppgift att föra protokoll och bistå kommunalfullmäktige, kommunalstyrelse och kommundirektör.
Sjukhus avsett att tillgodose den sjukvård en kommun eller ett distrikt av flera kommuner hade i uppgift att erbjuda sina invånare.
Skatt som en kommun hade rätt att uppbära av kommuninvånarna för att finansiera kommunens förvaltning, åtaganden och uppgifter.
Kommunalt verkställande organ. Organet hette tidigare kommunalnämnd, men efter att 1948 års kommunallag trätt i kraft (1949) kallades motsvarande organ kommunalstyrelse (i dag kommunstyrelse).
Process för att utse fullmäktige i kommunerna och ersättare för dem. Den första lagen om kommunalval utfärdades 1917, och det första kommunalvalet hölls året därpå.
Kommunal tjänsteman i kommuner med företag som omfattades av stadgandena om arbetarskydd, särskilt industrier, verkstäder, jordbruket och dess binäringar, handels-, kontors- och lagerrörelser samt hotell- och restaurangverksamhet. Kommunala yrkesinspektörer tillsattes av stads- eller kommunalfullmäktige på viss tid och övervakades av landshövdingen. Kompetenskravet var folkskola med bevis på nödvändiga kunskaper inom ansvarsområdet, helst teknisk elementarutbildning. Inom den statliga yrkesinspektionen fanns det också yrkesinspektörer.
Av kommunalfullmäktige utsedd kommunal tjänsteinnehavare, som är underställd kommunstyrelsen och har i uppgift att leda kommunens förvaltning, ekonomi och övriga verksamhet. Genom kommunallagen 1949 infördes systemet med kommundirektörer i alla kommuner.
Tjänsteman som övervakade att all tillbudsstående arbetskraft blev effektivt och ändamålsenligt använd, att arbeten som var viktiga för folkförsörjningen och landsförsvaret blev förverkligade och att skaffa arbetskraft från kommunen enligt stadgarna i arbetspliktslagen. För verkställandet av de lokala arbetskraftsärendena tillsattes 1942 i varje kommun en av distriktets arbetskraftschef antagen kommunens arbetskraftschef. I kommunerna drog en arbetskraftsnämnd upp linjerna för arbetskraftschefens verksamhet, på regional nivå kom instruktioner från distriktsbyråerna och distriktets arbetskraftschef.
Av kommun anställd geodet som utför praktiska mätningar av en jordytas form och storlek samt av jordens tyngdkraft och riktning i samband med uppgörandet av en karta eller en lantmäteriförrättning m.m.
Av förvaltningsmyndighet i samband med administrativ lagskipning utfärdat bevis åt enskild person om beslut eller det som hade avhandlats i ärendet. Från senare delen av autonoma tiden kallades det delgivande, senare delgivning.
Meddelande, särskilt ett från ett lands regering eller ett offentligt ämbetsverk utgånget officiellt tillkännagivande avsett att publiceras i någon tidning. Även om ett ställningstagande offentliggjort vid avslutningen av ett toppmöte, ett statsbesök eller en multilateral konferens på hög nivå.
Heraldiskt vapen för en kommun. År 1949 fastslogs att varje kommun hade rätt att ha ett vapen som godkänts av kommunfullmäktige och fastställts av Inrikesministeriet.
Benämning på den minsta enheten vid infanteriet, som i taktiskt såväl som i administrativt hänseende är till viss grad självständig. Benämningen togs i bruk under 1600-talet då det ersatte benämningarna fana och fänika. Ursprungligen fanns det kompanier i alla vapenslag men benämningen försvann från kavalleriet under 1700-talet och från artilleriet i början av 1800-talet.
Officer som för befäl över ett kompani och ansvarar för utbildningen och ordningen.
Benämning på officerare av kaptens, kaptenslöjtnants, löjtnants och fänriks tjänstegrad, vilkas tjänstgöring är förlagd i ett kompani.
Sedan autonoma tiden om domstolars eller förvaltningsmyndigheters oenighet om i vilket forum ett visst mål eller ärende ska behandlas.
Kompromissrätt som 1766–1917 behandlade besvär rörande storskiftet, vanligen kallad ägodelningsrätt. Termen användes också i betydelsen ledamot av dylik rätt eller skiljeman i kompromiss- eller skiljenämnd.
Skiljedomstol eller skiljenämnd som avgjorde en tvist, särskilt rörande jord, senare också fattigvård. Från och med 1766 och särskilt under autonoma tiden var ”kompromissdomstol” en allmän benämning på ägodelningsrätt och efter 1852 den skiljedomstol som löste tvister om räkenskaperna mellan en fattigvårdsstyrelse och dess revisorer och vars beslut inte kunde överklagas. Sedermera under 1900-talet har termen närmast använts om en mellanfolklig rättsinstans som avgör tvister mellan stater genom skiljedomar.
Av myndigheterna upprättade läger för civila fångar. När de finska trupperna erövrade Östkarelen 1941 gav överbefälhavaren order om att den ryska befolkningen skulle interneras i koncentrationsläger. Lägren upprättades av Staben för Östkarelens militärförvaltning. Dels var det fråga om att förhindra möjlig partisanverksamhet, dels var det ett steg i planerna på att skapa ett etniskt enhetligt Östkarelen. Avsikten var att den internerade befolkningen efter kriget skulle förpassas till Sovjetunionen. Som mest fanns det nio koncentrationsläger och 24 000 internerade, till stor del kvinnor, barn och åldringar. De internerade fick samma matransoner som krigsfångarna och dödligheten i lägren steg till över 13 procent. Trots usla förhållanden var de finska koncentrationslägren inte förintelseläger. År 1943 omdöptes lägren till transfer- eller omflyttningsläger för att skapa en skillnad i förhållande till de tyska koncentrationslägren.
Förberedande avfattning av ett skriftligt arbete, utkast, utarbetning som inte är renskriven, kladd.
Tjänsteman som på ett bantåg, en spårvagn eller motsvarande övervakar ordningen samt mottar passagerarnas biljetter eller avgifter. Konduktörer förekom vid Statsjärnvägarna och Järnvägsstyrelsen.
Överläggning, rådplägning; ett sammanträde, vanligen mellan utsedda deputerade, för rådplägning över någon gemensam angelägenhet; sammanfattningen av alla som deltar i ett sådant sammanträde.
Person som inte tillhör något visst kyrkligt samfund. Konventikelplakatet gav 1781 inflyttade utlänningar rätt att bekänna sin egen tro och bilda egna trossamfund. Kyrkolagen 1869 erkände i princip religionsfrihet. År 1922 infördes religionsfrihet, som också innefattade rätten att inte tillhöra ett trossamfund.
Den kyrkliga akt som bekräftar dopets sakrament. Vid reformationen bortföll den katolska kyrkans konfirmation. Den infördes på nytt 1740 med skriftskolan, reglerades 1764, blev högtidlig 1759 och stadfäst som sådan i kyrkohandboken 1799. Alla konfirmander deltog i ett offentligt förhör i innantilläsning (till 1850-talet) och utantilläsning, i hela församlingens närvaro, och konfirmerade sin lutherska tro genom trosbekännelsen, varefter följde den första nattvardsgången.
Av konfirmationspräst förd förteckning över konfirmander som för första gången fått ta del av nattvarden. Längden innehöll uppgifter om namn, ålder, hemvist, läskunnighet och kristendomskunskap. Konfirmationslängd skulle enligt kyrkolagen 1869 föras i varje församling och ingick i kyrkans huvudbok. Konfirmationslängder började föras i vissa församlingar genast när skriftskolan infördes 1740. Konfirmationslängderna motsvarades av de tidigare skrifteböckerna eller husförhörsböckerna.
Titel för kyrkoherde eller annan präst, som har undervisat i skriftskolan och som ansvarar för konfirmationen och konfirmandernas nattvard.
Indragning av privat egendom till kronan utan ersättning. Konfiskering av egendom skedde efter vanligen efter majestätsbrott och brott som på något sätt berörde statens inkomster. De konfiskerade varorna såldes på auktion, och de influtna penningarna fördelades mellan kronan och angivaren, så att angivaren fick mellan en och två tredjedelar av den konfiskerade varans värde. Detta skedde vid reglementsöverträdelser gällande till exempel olovlig sjöfart (1724), landsköp (1774), översmide (1807), olovlig salusågning (1805), olaglig malning (1805), olovlig brännvinsbränning (1801), lurendrejeri och tullförsnillning (1799), samt brott mot polisförfattningarna, exempelvis olovligt spel och dobbel där insatserna konfiskerades.
Att beslagta något, indra åt staten.
Under senare delen av autonoma tiden förekommande benämning på domsrätt över kompetenskonflikter mellan domstolarna, förvaltningsjurisdiktionen och administrationen.Konfliktjurisdiktion innehas från och med 1918 av Högsta förvaltningsdomstolen.
Benämning på allmän domstol när den handlägger ett föreliggande konkursärende.
Av fartygstransportör utfärdat dokument, fraktsedel, känd sedan 1600-talet, i vilken han intygar att han tagit emot godset och förbinder sig att överlämna det till ägaren i den hamn dit godset fraktas. Transportören förbinder sig i dokumentet att överlämna godset till ägaren av konossementsoriginalet. Konossement utfärdas vanligen efter lastningen och innehåller uppgifter om godset (vikt, mått, stycketal, förpackningssätt), (av)lastare, lastningshamn och fartyget (art, hemort, nationalitet, befälhavare) samt fraktkostnaden.
Förbehåll i konossement. Konossementsklausuler befriade befälhavaren från det ansvar som han annars skulle ha haft enligt författningarna om konossement.
Invigning av  kyrkor samt kyrkliga redskap och föremål eller biskopar och präster genom ordination, övergående i teknisk term för brödets och vinets invigning vid nattvardsfirandet.
Juridiskt bindande fritt formulerat avtal mellan två parter som är överens (samstämmiga) om avtalets villkor och innehåll.
Överenskommelse, enighet, även om kungligt samtycke, medgivande, bifall eller med kungens tillåtelse (konsent).
Av ledamot i domkapitel eller av biskopen avlagd ämbetsed när personen i fråga tillträdde vid domkapitlet. Konsistorialeden avlades inför de övriga ledamöterna och innefattade delar av domareden. Den stadgades i förordningen om rättegång vid domkapitel 1687 och i kyrkolagen 1869.
Ärende som skulle behandlas av domkapitel (konsistorium).
Utskriva manskap till krigstjänst. Uttrycket infördes först i Frankrike 1798 då alla fransmän mellan 20 och 25 års ålder förklarades skyldiga till krigstjänst.
Lag som föreskriver kriterier för utskrivning eller värvning till krigstjänst.
Innehavare av den lägsta befälgraden i handelsflottan. Konstapeln var andre styrman på ett större segelfartyg. Han förvaltade och utdelade fartygets proviant.
År 1922 delades banavdelningen vid Järnvägsstyrelsen upp i Konstruktiva banavdelningen och Allmänna banavdelningen. Konstruktiva banavdelningen ansvarade för att göra upp projekt och ritningar till bl.a. broar och bangårdar. Vid avdelningen fanns en brobyggnadsbyrå, en bangårdsbyrå, en husbyggnadsbyrå samt en byrå för signal- och säkerhetsinrättningar. Innehavarna av tjänster och befattningar vid dessa byråer övergick 1932 till Bantekniska byrån vid den återinrättade Banavdelningen.
Tjänsteman som hör till statens utrikesrepresentation och är chef för ett konsulat. Denna företräder staten huvudsakligen i ekonomiska och handelspolitiska frågor. Konsuln hjälper vid behov hemlandets medborgare och verkar som offentlig notarie. Konsuln saknar exterritorialrätt men har vanligen vissa förmåner som rätt att föra hemlandets vapen och flagga, en omfattande skattefrihet samt diplomatisk immunitet. Konsulerna är avlönade yrkesdiplomater från hemlandet eller oavlönade på platsen boende affärsmän eller andra lämpliga personer (hederskonsuler). Beroende på verksamhetens omfång och art benämns de generalkonsul, konsul eller vicekonsul, samt konsularagent. I Sverige började konsuler utnämnas på 1600-talet. I Finland utnämndes konsuler först under självständighetstiden, men utländska konsuler hade funnits i landet redan under autonomin.
Konsulattjänsteman närmast likvärdig med vicekonsul, men med mindre befogenheter och med en tjänsteställning närmast under vicekonsul.
Bestämmelser som reglerar verksamheten och organisationen vid beskickningar och konsulat.
Särskilda överenskommelser som ingås mellan två stater och som reglerar bestämmelserna i fråga om immunitet eller privilegier för konsulat, konsulatsmedlemmar eller deras familjer eller konsulära kurirer.
En stats representation på en viss plats utomlands, vilken under ledning av en konsul har i uppgift att lämna skydd och bistånd till det egna landets medborgare och att främja näringslivets intressen. Vanligt är att det finns en beskickning i landets huvudstad, och ett antal konsulat i huvudstaden eller på andra orter. Det förekommer att diplomatiska beskickningar har en konsulär avdelning. Till konsulatens uppgifter har hört att liksom notarius publicus i hemlandet föra kontinuerliga protokoll över bl.a. finska fartyg som anlänt till landets hamnar, föra protokoll över sjöfolk, över haverier samt uppgöra förteckningar över verkställda undersökningar av haverier.
Rådgivare och undervisare i skötsel av boskap. Anställda konsulenter och instruktörer i kreatursskötsel fanns vid Lantbruksstyrelsen och lantbrukssällskapen.
Rådgivare och undervisare i tillverkning av ost. Konsulenter i ostberedning fanns vid Lantbruksstyrelsen och lantbrukssällskapen.
Avgift som handelsfartyg skulle erlägga vid lastning och lossning i en sådan hamn där en konsul från det egna landet var anställd.
Akt genom vilken ett stationeringsland godkänner utnämningen av en annan stats konsul inom sitt område. Exekvatur är också ett myndighetsbeslut till följd av en prövning av en i utlandet fälld doms behörighet (exigibilitet) efter det egna landets villkor, lag och rätt.
Benämning på hemsändning av person på statens (konsulatets)bekostnad från en utrikes ort till hemorten. Kostnaden återkrävdes i regel av den berörda personen.
En av de högre befattningarna vid utrikesministeriet. De konsultativa tjänstemännen var tänkta att vara experter på t.ex. internationell rätt eller handelsfrågor, och kom att inta en centralare ställning än vad som senare blev fallet, vilket framgår av att de utsågs av disciplinära skäl.
Den gren av utrikesförvaltningen som omfattar konsulatväsendet och som på stället bevakar en viss stats och dess medborgares judiciella, administrativa och ekonomiska intressen i ett annat land, särskilt vad gäller handel, sjöfart, industri och andra näringar.
Skatt vars erläggande beror på den skattskyldiges förbrukning. Konsumtionsskatten är antingen allmän, då varje persons förbrukning i sin helhet är föremål för skatten, eller speciell, då den utgår på grund av förbrukning av ett särskilt slag. Hundskatten är exempel på den första typen. Den senare formen är dock den vanligen förekommande. Den speciella konsumtionsskatten indelas dels efter de föremål vilkas förbrukning skatten är avsedd att inträffa, dels efter det sätt på vilket skatten anläggs. Den indirekta konsumtionsskatten kan ha följande former: 1) Produktionsskatt, då varuproducenten i första hand erlägger skatten och sedermera genom varans pris överför densamma på konsumenterna. 2) Stats- eller kommunalmonopol, då de mellanhänder, som köper varan direkt av staten eller kommunen, förskotterar skatten i form av högre pris på den monopoliserade varan och sedan låter konsumenterna erlägga skatten. 3) Transportskatter, då skatten i första hand erläggs av den som låter transportera varan, som när en vara sänds från ett land till ett annat (tull) eller förs inom gränserna av ett slutet område inom landet, i synnerhet städer (”lilla tullen” eller ”landtullen”), eller i allmänhet sänds från en ort till en annan inom samma land. 4) Skatt på handel med varor och andra förnödenheter.
En av de högsta sjöofficersgraderna efter amiral och viceamiral. Under perioden 1630–1771 användes den holländska benämningen schoutbijnacht. Den motsvarande graden vid armén var generalmajor. I Ryssland tillhörde konteramiral den fjärde rangklassen inom flottan i den militära rangtabellen.
Den andel av manskapet (stundom även av vapen, penningar eller materiel), som en del av en lönestat eller en medlem av ett förbund ska lämna till den gemensamma hären. Ordet används också för att beteckna den mängd manskap (årskontingent), som vid ett visst tillfälle skall inställa sig till tjänstgöring.
Princip enligt vilken behandlingen av ett ärende som avbrutits under en lagtima riksdag fortsätter under följande riksdag från det stadium där den avbröts, såvida nya riksdagsval inte har förrättats under tiden. Kontinuitetsprincipen berör endast riksdagarna under en och samma valperiod.
Sedan 1634 benämning på enskild avdelning i centralt ämbetsverk, ursprungligen främst för bokföring, finansförvaltning eller expediering. Under 1700-talet användes termen om vissa i Sverige inrättade centrala och regionala ämbetsverk. Från 1811 blev ”kontor” en benämning på centrala ämbetsverk vilka under senare delen av 1800-talet blev en överstyrelse eller styrelse. Termen används också om en avdelning vid ett ämbetsverk, vanligen en räknekammare, lokal för bokföring, finansförvaltning eller expediering.
Kontor vid Järnvägsstyrelsens ekonomiavdelning mellan 1922 och 1932. Som chef för kontoret fungerade en kontorsförståndare. Vid kontoret fanns även en bokförare och en bokhållare.
Tjänstebeteckning för lägre tjänsteman eller befattningshavare vid en avdelning i statliga och kommunala verk sedan 1700-talet, till exempel vid postverket och Finlands Bank.
Processförfarande där kontradiktoriska principer tillämpas. Förfarandet hör till rättegångens huvudprinciper och innebär att ingen får dömas ohörd (adiatur et altera pars), eller, korrektare uttryckt, att ingen får dömas utan att han eller hon fått tillfälle att yttra sig om vad motparten framfört.
Inom finsktalande församling i Luleå stift av domkapitlet för ett år i sänder anställd extra ordinarie präst. Befattningen inrättades 1902. Ansökan stod öppen för varje präst inom svenska kyrkan, som hade kunskaper i finska. År 1910 var sju kontraktsadjunkter anställda i Norrbotten och Lappmarken.
Möte för prästerna och lektorerna inom ett prosteri. Kontraktsmötet sammankallas vid behov av kontraktsprosten, som verkar som ordförande. Vid kontraktsmöte anordnas vissa prosterivis skeende valförrättningar såsom prästernas ombud vid kyrkomötet och de prästerliga medlemmarna i stiftsfullmäktige samt val av biskop, prästassessor och kontraktsprost. Kontraktsmötet behandlar också frågor som hänför sig till teologin och församlingarnas verksamhet.
Inom lutherska kyrkan kyrkoherde som fungerade som förman för ett kontrakt (prosteri). Kontraktsprosten utsågs på viss tid ursprungligen av biskopen, 1686–1869 av domkapitlet, senare av kontraktets kyrkoherdar (tidigare även kallade kontraktister). Han bistod biskopen i prosteriets kyrkliga förvaltning, utförde visitationer, övervakade gudstjänsterna, kyrkliga förrättningar och främjade god kyrklig ordning samt det kyrkliga arbetet. Ursprungligen var det kontraktsprosten som installerade kyrkoherdarna i prosteriets pastorat och vidtog ekonomiska besiktningar av boställen samt vid av- och tillträdessyner. Kontraktsprostar fanns även i Gamla Finland, antagligen först från kejsarinnan Elisabets tid.
Den person, vanligen en tjänsteman, som tillsammans med beslutsfattaren undertecknade en expedition och som därmed ansvarade för att expeditionen överensstämde med själva beslutet.
Undertecknande av något i förening med en annan, ett konstitutionellt förfarande varmed en kontrasignant ansvarar för att expeditionen överensstämmer med själva beslutet. Kontrasignation infördes under svenska tiden i kansliordningen 1626, stadfästes 1661 också som laglighetsövervakning, och blev efter 1634 en av de viktigaste uppgifterna för statssekreterarna i Kanslikollegium som kontrasignerade regentens eller Kanslikollegiums beslut. Under autonoma tiden kontrasignerade ministerstatssekreteraren kejsarens underskrift, och förste expeditionssekreteraren ministerstatssekreterarens. Kontrasignation stadgas sedan 1922 för statsrådet och ministerierna. Varje expedition skulle undertecknas av den berörda ministern och kontrasigneras av vederbörande föredragande tjänsteman. Någon parlamentarisk ansvarighet för kontrasignationen fanns inte, trots att kontrasignanten var ansvarig för att expeditionen överensstämde med beslutet.
Tillsammans med annan person förse med underskrift. Termen användes särskilt i fråga om statsråds eller ämbetsmans påtecknande av regerings eller myndighets utgående skrivelser. Kontrasigneringen innebar ansvar för riktigheten av skrivelsens innehåll.
Avdelning vid Postsparbanken med uppgift att granska bankens spar- och girorörelse samt ansvara för ersättningarna till Post- och telegrafstyrelsen för de kostnader som bankrörelsen förorsakade. Avdelningen bestod av sju byråer. Byråerna var Sekretariatet och juridiska byrån, Personalbyrån, Ekonomibyrån, Girorörelsens utredningsbyrå, Postbehandlingsbyrån, Fastighets- och tekniska byrån samt Reklambyrån.
Från 1922 kontor vid Järnvägsstyrelsens nyinrättade tariff- och kontrollavdelning. Kontrollbyrån hade tidigare kallats kontrollkontoret och funnits vid Byråavdelningen. Kontrollbyrån leddes av en överkontrollör i egenskap av kontorsföreståndare. Andra anställda var förste kontrollörer, andre kontrollörer, bokförare, andre bokförare och kontorsbiträden.
Kommission tillsatt i enlighet med vapenstilleståndsavtalet mellan Finland och Sovjetunionen. Kommissionen bestod till största delen av sovjetiska medlemmar. Dess uppgift var att övervaka att Finland fullföljde vapenstilleståndsavtalet. Kontrollkommissionen verkade i Finland från vapenstilleståndet 1944 fram till fredsfördraget i Paris 1947.
Benämning på kontor vid Järnvägsstyrelsens byråavdelning. Kontoret leddes av en kontorsföreståndare. Andra anställda var förste kontrollörer, andre kontrollörer, bokförare, andre bokförare och kontorsbiträden. Från 1922 lydde kontoret, som då bytte namn till Kontrollbyrån, under Järnvägsstyrelsens nygrundade tariff- och kontrollavdelning.
Dokument framställt av staben för militärdistrikten. Kontrollkorten innehöll för försvarsmakten behövlig information om de enskilda värnpliktiga som av olika orsaker inte genomfört tjänstgöringen.
Möten där reservisterna fick nya mobiliseringsorder samtidigt som Försvarsministeriet ville få bättre kunskap om reservens skolning och struktur. I anslutning till den nya territorialorganisationen beordrade försvarsministern att man inom varje militärdistrikt under sommaren 1932 skulle arrangera kontrollmöten för reservister. På grund av att en stor del reservister uteblev från kontrollmötena arrangerades nya möten sommaren 1934.
Stämpel som sätts på något för att betyga att det är av viss kvalitet eller har genomgått föreskriven behandling.
Förfarande då det gäller att döma en person som är frånvarande under rättegången, i motsats till den allmänna principen att ingen får dömas ohörd. I specialfall kan till exempel en tjänsteman som, trots stämning, uteblir från domstolen dömas ohörd.
Titel för regent i större självständig monarki. Ursprungligen avsåg beteckningen en förnäm man, ättling. Under medeltiden var konung en titel för en regent, under den katolska kyrkans (påvens) överhöghet. Den lutherska reformationen omfattade också tanken att ”all överhet är av Gud”. Den teokratiska uppfattningen fick sitt uttryck i kröningen och titeln: ”Konung med Guds nåde”. I Sverige blev konungadömet och konungatiteln ärftlig efter 1544.
Land vars regent bär konungatitel.
Under 1600–1800-talen församling av valda delegater med viss uppgift eller avtal, överenskommelse mellan köpare och säljare. Sedan 1800-talet avses med ”konvention” ett internationellt fördrag, som innebär en överenskommelse mellan två stater angående rättsliga eller sociala inbördes förhållanden, till exempel angående mynt, mått och vikt, domars verkställighet och utlämning av förbrytare.
Den anordning varigenom handels- eller transportfartyg ställs under ledning och uppsikt av örlogsfartyg. Konvojinrättningen inrättades i Sverige av Axel Oxenstierna 1653. Eftersom den svenska sjöfarten hotades av krig mellan Holland och England bestämdes att handelsfartygen skulle segla tillsammans med örlogsfartyg, vilkas befälhavare skulle avvisa de visiteringar som de krigförande kaparna begärde. Plakatet kom inte att tillämpas eftersom freden 1654 gjorde slut på konflikten.
Tjänstebeteckning för avskrivare, kopierare; en tjänsteman i lägre ställning inom administrationen sedan de svenska kansliordningarna 1620 och 1626 till 1922. Kopister fanns under svenska tiden ursprungligen huvudsakligen vid Kunglig Majestäts kansli (Kanslikollegium), från senare delen av 1600-talet också i kollegier och vissa ämbetsverk och under autonomin i senaten och diverse centrala ämbetsverk, från 1918 i alla ministerier. I Ryssland förekom kopister från 1720 som underordnade tjänstemän med uppgift att renskriva handlingar. Vid den ryska ockupationsförvaltningen i Finland under lilla ofreden fanns kopisttjänster vid guvernementskanslierna. I Finland ändrades tjänstebeteckningen 1922 till notarie, och tjänsterna förekom endast som extraordinarie vid ministerierna.
Ursprungligen det standar som fördes vid varje kavallerikompani. Senare blev ”kornett” beteckning för den yngste officeren vid ett kompani eller en skvadron, till vars uppgifter hörde att föra standaret. Vid de dragontrupper, som ursprungligen hänfördes till infanteriet, användes benämningen fänrik i stället för kornett. I Ryssland utgjorde kornett den trettonde rangklassen i den militära rangtabellen med tilltal: ”Vaše blagorodie”. Kornettbenämningen försvann i Sverige 1823 och i Ryssland under 1910-talet, men fanns kvar som beteckning på den lägsta officersgraden inom det finska kavalleriet under självständighetstiden fram till 1940-talet.
Lägsta eller lägre underbefälsgrad vid den svenska krigsmakten från och med 1600-talet; finsk värnpliktsgrad över soldat och under undersergeant.
I författningarna från och med 1839, kvinns- och mansperson som på grund av lösdriveri, vanart eller ”försvarslöshet” var intagen på arbets- och korrektionsinrättning.
Statligt mentalsjukhus för rättspsykiatriska och civila mentalsjuka patienter beläget i Korsholm. Sjukhuset förestods av en läkare, en överskötare och en ekonom. Modell för verksamheten togs från den rättspsykiatriska kliniken i Stockholm. Sjukhuset bytte 1948 namn till Roparnäs.
Enhet inom de krigstida hemmatrupperna. Upprätthöll bl.a. personregister över de stupade och gav ut propagandamaterial.
Organisation inrättad under kriget 1918 för att förenhetliga handeln med kött- och slaktdjur. Som medlemmar kunde antas de av boskapsägare bildade kreatursförsäljningsandelslag som godkändes av Livsmedelsexpeditionen efter hörande av Kreaturförsäljningsandelslagens centralorganisation. Organisationen representerades av en delegation som upprätthöll en byrå i Helsingfors.
Läroanstalt eller ambulerande skola med undervisning i skötsel av hornboskap. Utbildningen kunde vara teoretisk, praktisk eller praktisk-teoretisk. Den första utbildningen för kreaturskötare inleddes 1869 i en deje- och koskötareskola där man också utbildade mejeripersonal. Från 1893 bildades särskilda kreaturskötarskolor. Kreaturskötarskolorna verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
En statschefs skriftliga fullmakt (rekommendationsbrev) åt ett diplomatiskt sändebud (ambassadör/envoyé/ministerresident) att representera landet hos främmande makt. Kreditivbrevet överlämnas till mottagarlandets statschef och utrikesministerium i samband med att sändebudet tillträder sitt uppdrag. Överlämnandet kallas ackreditering. När sändebudet avgår överlämnar han sitt rappellbrev.
Militär tjänsteman vid skyddskåren, som ansvarade för den militära och idrottsliga utbildningen i de skyddskårer som hörde till skyddskårskretsen. Före förordningen om skyddskårerna den 14 januari 1919 syftade benämningen på skyddskårernas lokalchefer.
Myndighetsperson som under ett militärdistrikt övervakar värnpliktiga lokalt.
Temporär specialdomstol för krigsansvarighetsprocesserna 1945–1946, tillsatt på begäran av de allierades kontrollkommission. Termen användes också om den rätt som tillämpades och som innebar långa fängelsestraff för ”missbruk av tjänsteställning till rikets förfång”.
Tjänst inom försvarsmakten. För tjänsten krävdes vid universitet avlagd slutexamen och förtrogenhet med arkivväsendet.
Centralarkiv för Finlands försvarsförvaltning och gränsbevakningsväsende. Krigsarkivet grundades 1918 och lydde fram till 1925 under Försvarsministeriets Centralavdelning, varefter arkivet utgjorde en självständig avdelning inom Försvarsministeriet. Krigsarkivet bestod av et kansli och två avdelningar. Den första avdelningen omfattade arkiv hörande till försvarsförvaltningen medan den andra avdelningen omfattade arkiv som angick jägarrörelsen och inbördeskriget 1918 samt andra krigsoperationer.
Handling som beskrev ett truppförbands verksamhet under vinter- och fortsättningskriget i form av en dagbok. Under fortsättningskriget gavs instruktioner om att krigsdagboken skulle skrivas av en för uppgiften kvalificerad officer. Att skriva krigsdagbok var en plikt som gällde försvarsmaktens alla staber och förband, inklusive enskilda kompanier och avdelta truppförband.
Samlande benämning på specialdomstol i lägsta instans för militära mål och krigsbrott, officiellt kallad krigsrätt.
Chef för Krigsekonomiavdelningen vid Försvarsministeriet. Krigsekonomichefen ansvarade för den materiella försvarsberedskapen och övervakningen av anskaffning och upplagring av förnödenheter under fredstid. Krigsutrustningsbyrån lydde direkt under krigsekonomichefen.
Avdelning inom Försvarsministeriet. Den bildades 1936 efter en omstrukturering av försvarsmaktens högsta ledning och bestod av Krigsekonomiska byrån och Byrån för livsmedelsreglementering. Avdelningen ansvarade för den materiella försvarsberedskapen, vilket inkluderade bl.a. planläggning av de krigstida ekonomiska förhållandena och krigsmaterielproduktionen under krigstid. Krigsekonomiavdelningen samarbetade intensivt med det ekonomiska försvarsrådet.
Del av Högkvarteret under fortsättningskriget. Före krigsuppbrottet hade Högkvarterets organisation fastställts till att omfatta Generalstaben och Krigsekonomistaben. Krigsekonomistabens verksamhetsfält omspände hela försvarsmakten.
Benämning på ämbetsman under svenska tiden som var förordnad som allmän åklagare vid krigsrätt. ”Krigsfiskal” var även en benämning på en lägre tjänsteman i Krigskollegium, med administrativt ansvar för bl.a. den allmänna ordningen inom militären. Under självständighetstiden var krigsfiskal en benämning på allmän åklagare vid Överkrigsdomstolen fram till 1952 då Överkrigsdomstolen ersattes med Helsingfors hovrätt och krigsfiskalens uppgifter övertogs av hovrättens advokatfiskal.
Benämning på krigsmän, krigare, soldater.
Beteckning på det tillstånd som stridskrafterna befinner sig i när de är redo för krig.
Byrå vid staben för hemmatrupperna under fortsättningskriget. Den ansvarade för krigsfångarna 1941–1943. Till byråns uppgifter hörde att anlägga krigsfångeläger och sköta transporter. Byrån upphörde i september 1943 och förvaltningen av krigsfångarna övertogs av Högkvarteret.
Temporär organisation som ledde och övervakade krigsfängelserna för de röda fångarna 1918. Krigsfängelseväsendet inrättades den 24 april 1918 genom order av överbefälhavaren för den vita armén. Krigsfängelseväsendet, som var underställt Avdelningen för säkrandet av de erövrade områdena, avskaffades den 15 september 1918 och dess uppgifter överfördes till Fångvårdsstyrelsen.
Benämning på den grupp av den förflyttade befolkningen som inte klarade av sitt eget uppehälle och som var i behov av samhällsvård. Socialministeriet kunde beordra personen till en vårdplats på anstalt eller i enskild familj på den ort som ansågs lämpligast. En stor del av de krigsförflyttade var barn och personer som vårdats av vårdnämnden i den tidigare hemkommunen.
Den formella handling varigenom fienden underrättas om att fred upphör och krigstillstånd inleds. Mycket få sådana handlingar är kända från nordisk medeltid. Det fanns också aktioner som automatiskt medförde krigstillstånd, som när den danske kungen Kristoffer I år 1256 försökte fängsla de norska sändebuden.
Byrå inom generalstaben. Den överfördes 1938 till Försvarsministeriet. Krigshistoriska byrån ledde och utförde krigshistoriskt forskningsarbete.
Utbildningsanstalt för högre befäls- och stabspersonal, grundad i Helsingfors 1924. Krigshögskolan sammanslogs 1993 med Kadettskolan och bildade Försvarshögskolan.
Tjänst vid Högkvarteret under fortsättningskriget. Befattningen infördes i maj 1942.
Temporära krigstida enheter inom försvarsmakten som ställdes till Järnvägsstyrelsens förfogande. Krigsjärnvägsformationerna grundades 1939 och var i bruk under andra världskriget. Formationerna indelades i järnvägsreparationskompanier och i reparationståg.
Benämning på en av de äldsta hederstitlarna i Finland, fastställdes under autonoma tiden av Nikolaj II 1897.
Chef för uppbådsdistrikten och skyddskårsdistrikten enligt förordningen om skyddskårerna från den 2 augusti 1918. Krigskommissarierna sorterade under två myndigheter. Som chefer för uppbådsdistrikten lydde de under militieexpeditionen och som chefer för skyddskårsdistrikten var de underställda krigsministern.
Av Militieexpeditionen förordnad person som enligt förordningen angående skyddskårerna 1918 ledde skyddskårsarbetet inom uppbådsdistrikten. Före omstruktureringen av skyddskårsorganisationen bildade alla skyddskårer inom ett uppbådsdistrikt ett skyddskårsdistrikt. Adjointtjänsten avskaffades genom en ny förordning om skyddskårerna i februari 1919, och uppgifterna övertogs av skyddskårsorganisationens distriktschefer.
Kommission som tillsatts för att behandla ärenden rörande militärväsendet.
Beteckning på de lagar och regler som gällde för militär personal i såväl krig som fred. Krigslagarna hade sitt ursprung i de medeltida borg- och gårdsrätterna för stormännens väpnade styrkor samt i 1500-talets hovordningar. Det första heltäckande svenska regelverket för krigsmakten infördes i och med Gustav II Adolfs krigsartiklar från 1621.
Trohetsförsäkran som avlades av soldaten vid inträde i krigstjänsten. Den första krigsmannaeden i det självständiga Finland fastställdes den 16 augusti 1918. Soldaten svor trohet till finska statens lagliga överhet och lovade att bekämpa dess både inre och yttre fiender.
Ledamot av regeringen och chef för Krigsministeriet 1918–1922. När ministeriet 1922 bytte namn till Försvarsministeriet ändrades också namnet på ämbetet till ”försvarsminister”.
Fortsättning på den militieexpedition som inrättats den 14 juni 1918 vid Senatens ekonomiedepartement. I november 1918 ändrades namnet till Krigsministeriet. År 1922 ändrades benämningen till Försvarsministeriet. Ministeriet leddes av en av regeringens ministrar.
Byrå underlydande Krigsministeriet med uppgift var att övervaka distributionen av Frihetskrigets minnesmedalj.
Försvarsmaktens centralmuseum och ett nationellt krigshistoriskt specialmuseum i Helsingfors. Museet grundades 1929 i Kronohagen och flyttade 1933 till Sveaborg. Vid krigsutbrottet 1939 stängdes museet, men under andra världskriget arrangerade museet utställningar bl.a. i Mässcentrum i Helsingfors, i de olika landskapen samt i Sverige.
Predikoämbete vid krigsmakten. Krigsprästerna förordnades sedan 1621 av biskopen på militärens förslag och skulle från 1749 ha avlagt prästexamen och ifall ämbetet var en bataljonsprästtjänst också pastoralexamen efter 1797. Under autonoma tiden fanns bara bataljonspredikanter. De kallas sedan självständighetstiden militärpräster, under krig (1941–1944) också fältpräster. Deras status och uppgifter reglerades 1935.
Underdomstol vid den värnpliktiga finska militären under autonoma tiden och vid den finska krigsmakten 1920–1983. Krigsrätten bestod av en stabsofficer som ordförande, en auditör och några av truppenhetens officerare, efter 1920 också underofficerare. Domarna kunde till 1952 överklagas till Överkrigsdomstolen, därefter till Helsingfors hovrätt.
Bildades enligt lagen om krigsskada i december 1939. Till föreningen hörde de i Finland verksamma inhemska och utländska försäkringsbolag som beviljat brandförsäkringar för byggnader och skog. Idén med föreningen var att fördela de under krigstid kraftigt förstorade skadeståndsersättningarna på flera betalare. Krigsskadeföreningens stadgar fastställdes av statsrådet som även kunde utse maximalt hälften av tillskottsmedlemmarna i föreningens styrelse. Den första styrelsen tillsattes av Socialministeriet. Efter fortsättningskrigets slut 1944 överfördes till Krigsskadeföreningen skyddskårernas egendom. Krigsskadeföreningen upphörde 1951 och dess kvarblivna medel överfördes till Sotavahinkosäätiö.
Föreningen bildad enligt lagen om krigsskada å lösegendom den 12 mars 1940. Till föreningen hörde de i Finland verksamma inhemska och utländska försäkringsbolag som beviljat brandförsäkringar för lös egendom. Trots att Krigsskadeföreningen för lös egendom utgjorde en skild förening leddes den av samma personer som Krigsskadeföreningen och hade identiska stadgar gällande styrelsens sammansättning. Krigsskadeföreningen för lös egendom upphörde 1981.
Benämning på en del läroverk som har i uppgift att utbilda officerare. Den första officersskolan i Finland var kadettkåren på Haapaniemi, grundad 1780.
Interimistiskt ämbetsverk som inrättades den 7 november 1941 för revisionen av de utgifter som föranletts av kriget. Revisionen lydde under Finansministeriet och dess uppgift var att granska räkenskaper och bokslut för dels nya statliga ämbetsverk som uppkommit till följd av kriget, dels ämbetsverk som tillfördelats nya uppgifter till följd av kriget. Revisionen leddes av Revisionsrådet för krigstidshushållningen och arbetet var uppdelat i en revisionsavdelning och en kansliavdelning.
Det tillstånd i vilket en stat befinner sig under ett krig, från mobiliseringens början till fredsslutet eller tills armén övergått till fredstillstånd. Finland befann sig i krigstillstånd från den 30 november 1939 till den 26 september 1947.
Krislag som stiftades i Finland 1930 för att upprätthålla ordning och säkerhet vid krig eller uppror, tillgodose militära intressen och trygga ekonomiska förhållanden. Lagen påverkade också lokalförvaltningen och självstyrelseorganen i området som förklarats som krigsskådeplats. Den trädde i kraft genom att presidenten förklarade riket eller en del av det i krigstillstånd, och upphörde genom motsatt förklaring. Krigstillståndslagen var i kraft under andra världskriget.
Militär tjänstgöring vid krigsmakten i krig.
Fristående byrå inom Försvarsministeriet, ansvarade för anskaffningsplanerna för försvarsmaktens krigsutrustning samt komplettering av fordon under krigstid. Krigsutrustningsbyrån lydde under krigsekonomichefen.
Under Ministeriet för inrikesärenden (Inrikesministeriet) lydande kriminalteknisk centralinrättning för utredning av brott, grundad 1937. Den utförde också andra uppgifter som betjänade hela polisväsendet. Verksamheten inleddes egentligen 1926 på Inrikesministeriets kriminalavdelning med två utredare, den ena med kompetens för fingeravtryck och att föra dylikt register, den andra med kompetens för att utföra kriminaltekniska laboratorieprov. Kriminalcentralen förestods av en chef och var indelad i kansliet, Kriminallaboratoriet, Signalementsbyrån och Redaktionen för polisunderrättelser. Centralen kallades från slutet av 1950-talet Kriminalpolisen. Sedermera grundades en kriminalcentral också i Nylands län som 1955 sammanslogs med Kriminalcentralen och bildade Centralkriminalpolisen.
Under andra världskriget använd beteckning för fånge dömd i allmän domstol till fängelse eller tukthus, i motsats till militärfånge eller interneringsfånge.
Sedan 1903 polistjänsteman vid polisavdelning för brottsutredning under statspolisen, senare kriminalpolisen. Kriminalkommissarierna utnämndes av guvernören, på polismästarens framställning.
Avdelning vid Kriminalcentralen, grundad 1937, som hade i uppdrag att verkställa de kriminaltekniska undersökningar som utfördes med kemiska eller optiska metoder. Laboratoriet förestods av en avdelningsföreståndare, med biträde av en äldre och en yngre assistent.
Specialenhet vid kommunal polisinrättning som har i uppdrag att spana upp och utreda begångna brott. Före 1950 fanns en dylik endast vid Åbopolisen. Chefen för enheten bar tjänstebeteckningen föreståndare (johtaja).
Specialenhet vid kommunal polismyndighet som har i uppdrag att spåra upp och utreda brott. Benämningen används också om Kriminalpolisens ämbetslokal. Innan Centralkriminalpolisen inrättades 1955 fanns en dylik polisenhet endast i Helsingfors på 1940-talet.
Utbildningsinrättning inom statskyrkan, inrättad 1948. Den hette ursprungligen Kristligt-pedagogiska centralen, senare Centralen för kristen fostran. Kristliga studiecentralen ordnade i samarbete med Kyrkostyrelsen fortbildning för församlingsanställda, särskilt kyrkvaktmästare, värdinnor och städpersonal, samt de som verkade vid ekonomi-, förvaltnings- eller pastorskanslier eller arbetade med fastighetsvård eller gravgårdsarbete.
En äldre benämning på staten i monarkier. Användes även om konungen eller konungamakten betraktad som institution.
Skogs-, mark- eller vattenområde som tillhörde kronan och som låg inom ett hemmans eller en bys rår. Det utnyttjades samfällt till husbehov av befolkningen i det berörda området.
Område där fiskerättigheterna tillhörde kronan.
Sedan medeltiden fram till 1945 ett härads högsta tjänsteman med uppgift att inom ett fögderi övervaka ordning och säkerhet, förrätta kronouppbörden och redovisa den samt ha uppsikt över kronans gods och hemman i häradet. Kronofogden upprättade med häradsskrivarens hjälp skattelängder (mantals-, kyrkotiondelängder och jordeböcker) och förrättade vid behov jordrannsakningar om ett hemmans skattebärförmåga. Kronofogden var skyldig att hålla sig informerad om nya bestämmelser och deras efterlevnad inom sitt fögderi. Han var ersättningsskyldig för försäljning av skattepersedlar till underpris och för bristande skatteuppbörd. Hans närmaste överordnade var landskamreren, som månatligen kontrollerade skatteindrivningen. Kronofogden innehade jämsides med länsmannen även åtalsrätt på tinget. Åtalsrätten utvidgades gradvis till även andra än skattemål under 1700-talet. Kronofogden ansvarade för kontrollen av gästgiverier och krogar, väg- och brounderhållet, skjutsväsendet, utmätningar och syner av boställen (civila och militära), samt jämsides med skogsvaktare och jägeribetjänter för kronans skogar och allmänningar. Han var chef för kronolänsmannen och fjärdingsmannen. Under medeltiden och 1500-talet kallades kronofogden vanligen landsfogde.
Lots anställd av staten och under svenska tiden vanligen innehavare av ett kronolotshemman. År 1674 fastslogs att endast flottans styrmannakår och vissa skärgårdslotsar med fullmakt hade rätt att lotsa. De kronolotsar som inte idkade hemmansbruk var efter 1783 befriade från mantalspenningarna.
Vid storskiftet och huvudsakligen i norra Finland uppkommen skog som ägdes av staten och sköttes som kronopark eller uppläts för nybygge. Beteckningen blev tillsammans med ”allmän skog” vanlig 1887 och användes fram till 1940, då den ersattes med beteckningen statens skog.
Den del av den kyrkliga tiondebeskattningen som indrogs till kronan i samband med reformationen (i Finland från 1602). I allmänhet utgjorde den 2/3 av det på spannmålsskörden beräknade tiondet. Kronotiondet avskaffades i Finland 1924. Kronotiondet inkluderade också den tredjedel av överloppsspannmålen som tidigare hade tillfallit kyrkan. Undantagna från kronotiondet var frälsesäterier, efter 1638 också deras rå- och rörshemman, prästgårdar och präststommar (gamla kaplans- och klockarboställen som tidigare hört till det andliga frälset), kungsgårdar, indelta boställen eller rusthåll (av krono- och skattesäterinatur) samt prebendehemman. Det uttogs inte i Karelen eller Viborgs län 1714/23–1828. Kronotiondet debiterades efter markegångspris, med tillägg av forlön där sådan krävdes.
Benämning på skatter som gick till kronan. Termen är belagd under 1700-talet.
Val den 9 oktober 1918 där den stympade lantdagen valde en kung för Finland. Under sommaren 1918 hade den stympade lantdagen godkänt senatens förslag om en monarkistisk regeringsform med en rösts marginal. Då regeringsformen inte fick tillräckligt med stöd för att träda i kraft under samma lantdagsperiod påbörjade monarkisterna en process där man skulle förrätta kungaval utgående från regeringsformen 1772. Republikanhängarna ansåg förfarandet vara lagstridigt. Den 9 oktober 1918 godkändes i lantdagen med rösterna 64-41 förslaget om att förrätta kungaval. I valet samma dag föreslogs Karl Friedrich av Hessen som kung, vilket accepterades enhälligt av de samlade lantdagsmännen. Republikanhängarna protesterade mot förfarandet genom att utebli från valet. Det omtvistade resultatet realiserades aldrig eftersom Karl Friedrich avsade sig kronan i och med Tysklands nederlag i världskriget.
Förvaltningsgård och stommen i kronans gårdskomplex. De flesta av kronans landbor var under medeltiden anslutna till en kungsgård. Från 1200-talet förestods kungsgården av en fogde, som förutom ledningen av jordbruket också hade vissa rättsliga funktioner i samband med bötesuppbörden och eventuellt också i samband med skatteuppbörden. Avkastningen från kungsgården utgjorde ett tillskott till kronans inkomster, och Gustav Vasa, som grundlade flera kungsgårdar, idkade stordrift på dem. Kungsgårdarna hade också en betydelse som replipunkter för kungens resor genom landet. Gård av privilegierad natur som tillhörde kronan och som brukades av kronan. Efter Gustav Vasas tid förföll flera kungsgårdar eller splittrades, vanligen genom arrende eller som indelade till boställen.
Den del av vattnet i ett rinnande vattendrag som ägaren utan ersättning måste avstå från för allmänna ändamål (till exempel farled och flottled) sedan medeltiden, formellt från 1643 års riksdag. Vanligen utgjorde ådrorna en tredjedel av en älv, ström, å eller ett sund och gick där vattnet var som djupast. Bredden beräknades vid lågt vattenstånd. Efter 1683 granskades ådrorna vid behov, efter 1771 av underrätterna. Bro fick anläggas endast med Kgl. Maj:ts tillstånd. Ådrorna fick inte stängas av genom kvarnbygge eller fiskeanordning, utan måste hela året hållas öppna för allmän samfärdsel, flottning och fiskens gång.
På ett officiellt och rättsgiltigt sätt underrätta eller notifiera allmänheten, tillkännage, offentliggöra.
Offentlig delgivning, myndighetsskrivelse, administrativt förfogande eller domstolsbeslut som tillkännages skriftligen eller muntligen, vanligen åt allmänheten eller åt andra myndigheter.
Statlig vårdanstalt för mentalsjuka grundad 1841 i Helsingfors under namnet Kuranstalten invid Helsingfors, det enda mentalsjukhuset i Finland under autonoma tiden som diagnostiserade mentalsjukdomar, testade nya vårdmetoder och isolerade farliga mentalpatienter. Sjukhuset uppfördes 1840–1841. År 1866, 1877 fanns en överläkartjänst, en underläkartjänst, en predikant och en syssloman. År 1904 blev sjukhuset ett undervisningssjukhus för Helsingfors universitet. Sjukhuset uppgick 1958 i Helsingfors universitetssjukhus under namnet Lappvikens sjukhus.
Ordförande i studentnation sedan 1600-talet. I Finland under åren 1852–1868, vid universitetsfakultet: ämbetsman som biträdde fakultetens dekanus.
Person som av myndighet utsetts att bevaka och sköta en persons intressen, då denne inte hade möjlighet att själv övervaka dem. Till skillnad från andra ombud behövde en kurator inte följa sin klients instruktioner, utan skulle självständigt agera med klientens bästa för ögonen. En kurator ad litem kunde utses åt en minderårig, en annan omyndigförklarad person eller i övrigt en person i behov av ett ombud och avsåg en god man, förmyndare eller förvaltare av annans egendom, i synnerhet i äldre tider en förvaltare av massans egendom i en konkurs.
Snabbt ridande postbud, ilbud; särskilt om person som reste för statens räkning för att överräcka depescher m.m. från regeringen eller viktiga nyheter i allmänhet, under 1800-talet till exempel kuriren vid Statssekretariatet och Generalguvernörskansliet.
Postförbindelse som upprätthölls av särskilda ilbud mellan avsändare och mottagare. Kurirpost förutsatte ett nät av skjuts- och ridstationer för utfodring och byte av häst. Den första statliga kurirposten försökte man 1620 inrätta på rutten Stockholm–Hamburg. Det är osäkert om systemet fungerade. Termen används också om den post som fortskaffades på detta sätt. Kurirposten ersattes 1636 till stora delar av stafettposten. Sedan 1800-talet används termen kurirpost närmast om diplomatiska postförsändelser.
Förutsättning med hänsyn till utbildning, kunskap och kompetens för att kunna söka en tjänst eller utföra ett uppdrag; egenskap, förmåga eller kunskap som gör någon kvalificerad för något. I juridiskt språkbruk hänvisar kvalifikation till skärpande av straff eller till försvårande omständighet.
Fjärdedelen av ett år, i synnerhet om de fyra tremånadersperioder som inleds den 1 januari respektive den 1 april, juli och oktober.
Om lön, arvode eller bidrag med fyra betalningsterminer om året.
Med fyra betalningsterminer per år, kvartalsvis, särskilt om betalningstermin för tjänstemannalöner.
Från medeltiden var i svenska städer ”kvarter” en beteckning på en territoriell enhet som bebyggelsen var indelad i. I städerna i Ryssland var kvarter (kvartal) från 1782 delterritorium för polisförvaltningen, med ett eget kvarterskontor. Ett antal kvarter bildade en stadsdel, men i små städer om 100–200 gårdar förekom endast indelningen i kvarter. Ett kvarter omfattade 50–100 gårdar. I städerna i Gamla Finland förekom indelningen i kvarter enligt svensk modell före ståthållarskapsperioden 1784–1797, under vilken kvarteren omorganiserades enligt ryskt mönster. Dessa stadsdistrikt omtalas i forskningen omväxlande som kvarter eller kvartaler.
Ämbetsman som förestår en vetenskaplig institutions ekonomiska förvaltning.
Tjänsteman vid Socialstyrelsens fattigvårdsavdelning vilken direkt under överinspektören för fattigvården övervakade den del av fattigvården och dess inrättningar som var avsedd för kvinnor. Tjänsten överfördes 1922 till Fattigvårdsbyrån vid Socialministeriets arbets- och välfärdsavdelning.
Tjänsteman vid Socialstyrelsens yrkesinspektionsavdelning 1918–1922 som, direkt under yrkesöverinspektören, övervakade de kvinnliga yrkesinspektörerna i yrkesinspektionsdistrikten. Tjänsten överfördes 1922 på Socialministeriets arbets- och välfärdsavdelning, senare Arbetsavdelningen. Kompetenskraven för den kvinnliga biträdande yrkesöverinspektören var ingenjörsexamen eller dimissionsexamen från tekniskt läroverk.
Tjänsteman vid yrkesinspektionen som ansvarade för inspektion av och rådgivning på kvinnliga arbetsplatser som omfattades av lagstiftningen om arbetarskydd. De första tjänsterna inrättades under autonoma tiden 1903. Från 1918 övervakades de kvinnliga yrkesinspektörerna av en kvinnlig biträdande yrkesöverinspektör. Kompetenskraven för kvinnliga yrkesinspektörer var 1927 teknisk examen på institutsnivå eller universitetsexamen i nationalekonomi och hälsolära.
Universitetsklinik i Helsingfors grundad 1935 för obstetrik och gynekologi. De två professurerna i obstetrik och gynekologi samt gynekologi vid Medicinska fakulteten i Helsingfors flyttades till Kvinnokliniken. Kvinnokliniken var efterträdare till Gynekologiska kliniken i Helsingfors.
Om handling eller dokument som innehåller ett erkännande av att något till exempel mottagits. I äldre tider kallades ett sådant kvitto ”rekognition”.
Särpräglad byggnadstyp som är avsedd och invigd för en kristen församlings gudstjänster; också ett organiserat kristet trossamfund: lutherska kyrkan, katolska kyrkan, metodistkyrkan.
För den evangelisk-lutherska kyrkan gemensam fond, ursprungligen inrättad under namnet Vederlagsfonden och 1941 ombildad till Kyrkans centralfond. Medlen användes för kyrkans gemensamma ändamål, för understöd av församlingar och kyrkliga samfälligheter i svag ekonomisk ställning, för utvecklande av samarbetet mellan församlingar och av församlingsstrukturen, betalning av pensioner och familjepensioner till anställda inom kyrkan, en församling eller en kyrklig samfällighet samt betalning av andra utgifter som grundar sig på kyrkolagen. Kyrkans centralfond erhöll sina medel från församlingarna och genom testamenten eller donationer. Kyrkomötet beslutade om centralfondens budget. Kyrkostyrelsen fungerade som centralfondens styrelse, som leddes av det ecklesiastikråd som var chef för Kyrkostyrelsens ekonomiavdelning.
Förteckning förd i en luthersk församling 1869–1962 över alla medlemmar i församlingen. Kyrkans huvudbok skulle innehålla elva olika förteckningar (doplängd, konfirmationslängd, lysningslängd, vigsellängd, begravningslängd, protokollsbok, inventarielängd, in- och utflyttningslängd, kyrkotuktslängd, brottmålslängd och bänklängd). Kyrkans huvudbok kallades tidigare i författningarna och allmänt fortfarande för kyrkbok.
I den svenska evangelisk-lutherska kyrkan den anställda personal som inte hörde till prästerskapet: organisten, klockaren och kyrkvaktaren. Under svenska tiden förekom också benämningen kyrkbetjäning.
Av evangelisk-lutherska kyrkan förda förteckningar över en församlings medlemmar. Biskopen i Åbo Isak Rothovius förordnade 1628 att prästerna skulle bokföra nyfödda, vigda och avlidna. Kyrkböcker påbjöds i kyrkolagen 1686 och omfattade sju olika förteckningar (dopbok, lysnings- och vigselbok, död- och begravningsbok, skriftebok, inventarielängd, bänklängd och prästlängd). Senare förde församlingarna också uppbördsbok och brevbok. I 1869 års kyrkolag föreskrevs elva förteckningar (doplängd, konfirmationslängd, lysningslängd, vigsellängd, begravningslängd, protokollsbok, inventarielängd, in- och utflyttningslängd, kyrkotuktslängd, brottmålslängd, bänklängd). Kyrkboken kallades 1869–1962 officiellt kyrkans huvudbok. Fram till sistnämnda år bands kyrkbokens olika längder in till en bok som omspände ett eller flera år, beroende på församlingens storlek. Kyrkböcker fördes också i Gamla Finland.
I skärgårdsförsamlingar: benämning på den ö i skärgården där sockenkyrkan låg. Allmänt: kyrkan tillhörig mark.
Administrativ kyrklig enhet, som består av två eller flera församlingar. Samfälligheten ansvarar för församlingarnas ekonomiförvaltning och annan administration. Den leds av ett gemensamt kyrkofullmäktige. Samfälligheten är dessutom arbetsgivare för all personal i de i samfälligheten ingående församlingarna. Kyrkliga samfälligheter började inrättas efter 1933. De förvaltade ursprungligen endast gemensam egendom: kyrkor, begravningsplatser och dylikt.
Ledamot av kyrkofullmäktige, valdes ursprungligen av kyrkostämman, sedermera i allmänna församlingsval.
Högsta beslutande organ i en församling. Kyrkofullmäktige infördes 1908 i stadsförsamlingar med över 10 000 medlemmar och i förenade stads- och landsortsförsamlingar där stadsförsamlingen hade över 5 000 medlemmar. Kyrkofullmäktige valdes av församlingen på fyra år och leddes ursprungligen av kyrkoherden, sedermera av en lekman. Kyrkofullmäktige beslutade om församlingens ekonomi och tjänsteinnehavare. Den utsåg kaplan, medlemmar i kyrkorådet och i kyrkoförvaltningsnämnden. Kyrkofullmäktige avgjorde också frågor om församlingslivet, kyrkoskatten, byggnadsverksamhet och inrättande av nya tjänster.
Nämnd i en församling med ett kyrkofullmäktige. Kyrkoförvaltningsnämnder tillsattes efter 1908 för att verkställa kyrkofullmäktiges beslut och förvalta kyrkans egendom. Nämnden bestod av minst tre ledamöter och två suppleanter, vilka inte fick höra till fullmäktige, men som efter 1933 skulle höra till fullmäktige. Den arbetade enligt den instruktion som fullmäktige gjort upp och som stadfästs av domkapitlet. Kyrkoförvaltningsnämnder var frivilliga i församlingar med mindre än 5 000 medlemmar.
Begravningsplats, också kallad kyrkjord. Dylika platser skulle efter 1554 bl.a. vara omgärdade av en kyrkogårdsmur eller annat stängsel (för att hålla djuren borta). Efter 1804 skulle kyrkogården vara omgiven av träd och försedd med tecken som utmärkte platsens ändamål, till exempel ett kors. Kyrkogården räknades till kyrkogodset och betraktades som omistligt gods.
I författningarna från och med 1500-talet till början av 1900-talet förekommande benämning på pastorat i bemärkelsen församlingens yttre område, frånsett dess medlemmar som hörde till ett prästgäll.
Samlande benämning på de av kyrkomötet godkända böckerna, med vilka kyrkan definierar och instruerar om gudstjänstlivet i församlingarna. Den första romersk-katolska kyrkohandboken utkom 1488 (Missale Aboense) och den första lutherska 1549, redigerad av Mikael Agricola. Den första kyrkohandboken för Finland godkändes på kyrkomötet 1886.
Sedan medeltiden i den katolska och efter 1556 i den evangelisk-lutherska kyrkan tjänstebeteckning för församlingspräst, sockenpräst, som var kyrklig och administrativ föreståndare för en självständig församling eller för ett pastorat bestående av flera församlingar med gemensam förvaltning. Ordet härstammar från kyrkoherre, som i kyrkolagen 1686 ersattes med pastor. Kyrkoherde i en domkyrkoförsamling har titeln domprost. Kyrkoherden är medlem av stiftets prästmöte, ordförande för kyrkostämman (senare kyrkofullmäktige) och kyrkorådet. På 1680-talet blev kyrkoherden kunglig ämbetsman, i vissa ärenden var han underställd landshövdingen. Från 1748 krävdes pastoralexamen för alla kyrkoherdetjänster. År 1925 fastslogs att kyrkoherden i en församling skulle ansvara för de offentliga kyrkliga förrättningarna, ungdomens kristliga fostran och undervisning, personlig själavård, kyrkotukt och alla andra uppgifter inom församlingslivet och församlingens verksamhet, som var nödvändiga för att främja församlingsbornas religiösa liv och sedlighet.
Endast i Finland under 1700–1900-talen förekommande beteckning för en kyrkoherdes personliga hjälppräst eller en fastanställd hjälppräst i ett pastorat.
Boställe för kyrkoherde vilket med tillhörande jordbruksmarker och byggnader utgjorde en del av hans lön. I Finland efter 1922 var ”kyrkoherdebol” också en benämning på en kyrkoherdes tjänstebostad. Bolet byggdes och underhölls av församlingen, i motsats till andra prästboställen vilkas underhåll avgjordes av kyrkostämman och boställsinnehavaren.
Kyrkans rätt att bestämma om sin yttre rättsliga ordning inom sitt territorium och denna ordnings förhållande till staten och statsmakten. Den evangelisk-lutherska kyrkan fick genom kyrkolagen 1869 partiell kyrkohöghet i och med rätten att föreslå lagrum till eller ändringar av kyrkolagen, vilka fastställs av riksdagen.
Lag som sedan 1686 reglerar kyrkans rättsförhållande till staten, dess organisation, förvaltning och verksamhet. Beteckningen används också konkret om den bok som innehåller sådan lag. Före 1686 reglerades kyrkliga förhållanden i kyrkoordningen 1571 och i landskapslagarnas kyrkobalkar, under medeltiden också av kanoniska rätten. Den svenska kyrkolagen från 1686 var i användning också i Gamla Finland 1721–1811. Kyrkolagen förnyades i Finland 1869 och var i kraft till 1964. Förslag till ändringar i kyrkolagen gjordes av kyrkomötet. Lantdagen och kejsaren, senare riksdagen, granskade och fastställde kyrkomötets beslut.
Redan under katolska tiden sammankom ledande män inom kyrkan till kyrkomöten, i form av provinsialkonsil, konsilium och synoder. Ett kyrkomöte sammanträdde i Örebro 1529 för att genomföra reformationen och i Uppsala 1572 för att godkänna den nya kyrkoordningen. Sedan 1869 utgör det allmänna kyrkomötet i Finland den evangelisk-lutherska kyrkans högsta beslutande organ, med ärkebiskopen som ordförande. Kyrkomötet utgörs av biskoparna och kyrkomötesombud. Kyrkomötet behandlar ärenden som rör kyrkans lära och arbete, kyrkans lagstiftning, förvaltning och ekonomi. Lantdagen och kejsaren, senare riksdagen, granskade och fastställde kyrkomötets beslut och lagförslag. Kyrkomötet verkar sedan 1907 också som prästerskapets rikspolitiska intresseorganisation.
Högsta förvaltningsorgan för den ortodoxa kyrkan i Finland från och med 1918, med rätt att föreslå lagar och förordningar för den ortodoxa kyrkan. Kyrkomötet består av företrädare för både prästerskap och lekmän.
Kassa för bestridande av kyrkomötets allmänna konstnader och arvode åt kyrkomötets ombud. Medlen insamlades stiftsvis av alla valberättigade präster och prosterivis ur kyrkkassorna. Summan berodde på församlingarnas medlemsantal. Kyrkomöteskassan inrättades och övervakades av biskopsmötet. Den förvaltades av en av biskopsmötet tillförordnad förvaltare.
De präst- och lekmannaombud som utgör kyrkomötet, förutom biskoparna, ärkebiskopen, efter 1941 också fältbiskopen. Enligt kyrkolagen 1869 valdes stiftsvis trettio ordinarie präster: femton från Åbo, nio från Borgå och sex från Kuopio stift. Därutöver valdes en lekman från varje prosteri, en ledamot från senaten och en ledamot från varje hovrätt samt en professor från Teologiska och en från Juridiska fakulteten vid Kejserliga Alexanders-universitetet.
Byrå som lydde under Krigsministeriets centraldepartement. Den bytte 1921 namn till Byrån för upplysnings- och idrottsärenden. Byrån leddes av fältprosten.
Från 1917 benämning på den tidigare Ecklesiastikexpeditionen, som 1918 ombildades till Kyrko- och undervisningsministeriet.
Ministerium som 1918–1922 ansvarade för kyrkoärendena och undervisningsväsendet i det nybildade statsrådet. Ministeriet var en fortsättning på Kyrko- och undervisningsexpeditionen som grundats ett år tidigare. År 1922 fick ministeriet instruktion under namnet Undervisningsministeriet.
Liturgiskt och kyrkorättsligt regelverk som efter reformationen ersatte den kanoniska rätten i den svenska kyrkan. Under 1500-talet gjordes flera försök till kyrkoordning och den första trycktes 1571 och antogs 1572. År 1575 antogs ett tillägg till kyrkoordningen från 1572. Tillägget sattes ur spel 1593 då kyrkoordningen från 1572 fastställdes tillsammans med den gamla handboken som den enda kyrkliga normen. Den ersattes sedan av kyrkolagen 1686 men bibehöll sin auktoritet. Under 1500–1700-talen kallades kyrkoordningen ofta kyrkoordinantia eller kyrkoordinans. Termen förekom ursprungligen också om av biskop fastställda dylika stadgar i ett stift.
Fram till 1865 sockenstämmans, därefter kyrkostämmans beredande, verkställande och dömande organ inom den evangelisk-lutherska kyrkan. Det bestod av församlingens prästerskap, kyrkvärdar, sexmän samt så många sockenmän som församlingen ansåg lämpligt. Om kyrkoråd stadgades 1650 i vissa svenska stift, 1673 i Åbo stift, däremot inte i kyrkolagen 1686. Kyrkoråd fanns även i Gamla Finland. Kyrkorådet skötte uppgifter som rörde församlingens ekonomi och kyrkotukt. Det blev genom kommunallagen 1865 och kyrkolagen 1869 enbart ett kyrkligt styresorgan för församlingens ekonomi, val, församlingsliv och undervisning. Under självständigheten har det också börjat förekomma gemensamma kyrkoråd i samfälligheter bestående av flera församlingar. Kyrkoråd är också en titel för medlem av kyrkorådet.
Sammanfattning av de rättsnormer som gäller för kyrkan och lära eller vetenskap om dessa rättsnormer. De kom från Bibeln, kyrkans egna organ, påven, kyrkomöten, stiftsbiskopar och ordensförmän. Beroende på rättskällan skilde man mellan gudomlig och mänsklig rätt. Den kanoniska rätten, som tillämpades under medeltiden, bildades av påvliga dekret och kyrkomötesbeslut. Metropoliter och stiftsbiskopar skulle rätta sig efter dem då de på provincial och stiftssynoder utfärdade statuter. Vid sidan av en skriven rätt fanns också en kyrklig sedvänjorätt. Efter reformationen tillämpades 1572 års kyrkoordning, som 1686 ersattes av kyrkolagen. I Finland stiftades en ny kyrkolag 1869. Principerna från 1869 års lag bibehölls trots att enskilda delar förnyades. År 1964 stiftades en helt ny kyrkolag.
Trossamfund med religiös verksamhet och gemensam central organisation. I kyrkolagen 1869 kallas samfundet kyrkoförsamling. Dess geografiska utsträckning bestod av ett pastorat. Beroende på sammanhanget ersätts kyrkosamfund med kyrka, bekännelse- eller trossamfund. Endast den grekisk-ortodoxa kyrkan bär det formella namnet Ortodoxa kyrkosamfundet.
Funktionär eller ordningsman som hade tillsatts av kyrkan, vanligen genom kyrkostämman eller kyrkorådet.
Av evangelisk-luthersk och ortodox församling och på basis av kommunalskatten uppburen medlemsavgift. Om kyrkoskatt stadgades inom ortodoxa kyrkan 1918, inom evangelisk-lutherska kyrkan 1922 för de församlingar som inte förmådde betala prästernas löner ur församlingskassan. Kyrkoskatten blev obligatorisk för alla församlingar 1959 och uppbärs till kyrkosamfunden genom statsskatteförvaltningen. Kyrkoskatt beräknas på basis av den inkomst som beaktas i kommunalbeskattningen. Kyrkoskattens inkomstskattesats varierar i församlingarna. Kyrkoskatten betalas till den församling eller kyrkliga samfällighet på vars område församlingsmedlemmen var bosatt i slutet av det år som föregick beskattningsåret.
Centralt ämbetsverk inrättat 1944 för förvaltningen av kyrkans ekonomi och Kyrkans centralfond samt för beredning och verkställande av kyrkomötets beslut. Kyrkostyrelsen består av ärkebiskopen som ordförande och ett antal ecklesiastikråd. Den utgör (fram till 1974 tillsammans med det förstärkta biskopsmötet) den evangelisk-lutherska kyrkans centralstyrelse.
Högsta verkställande förvaltningsorgan som från 1918 jämte biskoparna leder den kyrkliga förvaltningen inom den ortodoxa kyrkan i Finland. Ersatte det 1918 indragna andliga konsistoriet.
Församlingens högsta beslutande organ med ansvar för ekonomin och uppbörden av de avgifter som kyrkostämman hade fastställt. Kyrkostämman valde kyrkoråd, kaplan och vissa andra kyrkliga befattningshavare. Kyrkostämman bestod av kyrkoherden och alla de församlingsbor som hade rätt att rösta i prästval. Kyrkoherden kunde ersättas av kaplanen. Åren 1635–1865 sammanföll vanligen kyrkostämman med sockenstämman. Kyrkostämman ombildades 1865, och 1869 blev den enbart ett kyrkligt styrelseorgan. År 1933 ersattes kyrkostämman av kyrkofullmäktige. Vissa drag bestod dock. Kyrkofullmäktige och församlingsråd utses genom direkt folkval. Också kyrkoherden utses genom val.
Den person som på ett eller annat sätt arbetade för kyrkan i egenskap av präst, kyrkobetjänte eller förtroendeman. Under 1900-talet användes beteckningen främst om prästerliga befattningshavare.
De åtgärder genom vilka kyrkan försökte få sina medlemmar att fullgöra sina kyrkliga förpliktelser. I kyrkoordningen 1572 och kyrkolagen 1686 stadgades yttre anständighet och ordning vid kyrkobesök. Försummelser bestraffades med näpsning, varning, böter, exkommunikation eller skamstraff som pliktpall eller fotstock. De disciplinära bestraffningarna avskaffades successivt efter 1848. År 1869 fastslogs följande former av kyrkotukt: 1) kyrkoherdens varning given på tumanhand med den felande, 2) kyrkoherdens varning given i två eller tre kristna personers närvaro, 3) kyrkorådets varning, 4) den felande fråntas rätten att vara fadder, delta i val av kyrkofullmäktige och representanter till kyrkomöte samt att bli vald till dessa organ 5) den felande fråntas rätten att delta i nattvarden. År 1933 gjordes vissa förändringar för att göra kyrkotukten smidigare och snabbare.
Av luthersk församlingspräst förd förteckning över dem som varit föremål för kyrkotukt. Kyrkotuktslängden innehöll uppgifter om brottet eller förseelsen och åtgärden som hade vidtagits, samt dagen då bestraffningen skett. Den var en av elva böcker (längder) som enligt kyrkolagen 1869 måste föras i varje församling och vilka sammantagna bildade kyrkboken eller kyrkans huvudbok.
Inom den ryska ortodoxa kyrkan från och med 1500-talet bland lekmännen utsedd förtroendeman för skötseln av församlingens ekonomi. Sådana fanns i de ortodoxa församlingarna i Gamla Finland samt under den autonoma tiden i Finland. I det självständiga Finland har de ortodoxa församlingarna kyrkovärdar.
Från 1400-talet funktionär i en församling, vilken övervakade kyrkan, skötte byförvaltningen och var sockendomare. Kyrkväktaren blev inom den lutherska kyrkan 1593 en ordinarie kyrkobetjänt som hade tillsyn över inventarierna, snyggheten och ordningen i kyrkan. Han skulle också biträda klockaren vid skötseln av gravgården och vid barnens undervisning. Kyrkväktarens uppgift att väcka dem som sov under gudstjänsten med en kyrkstöt har föranlett benämningar som ”väckare” och ”kyrkstöt”. Under senare delen av 1800-talet började kyrkväktaren kallas kyrkvaktmästare. Kyrkvaktare fanns också i lutherska församlingar i Gamla Finland 1723–1811/12.
Inom lutherska kyrkan förtroendeman som utsågs av kyrkostämman. Kyrkvärden var lekman och skulle med kyrkoherdens hjälp sköta församlingens ekonomi och egendom. Han skulle också biträda vid övervakningen av kyrkotukt och vid behov fungera som vaccinatör. Kyrkvärdar fanns även i församlingarna i Gamla Finland. Ursprungligen kallades kyrkvärden ”kyrkdrott”.
Part som har anhängiggjort ett tvistemål i allmän domstol i första instans och som under svenska tiden och autonoma tiden själv förde talan i hovrätten mot underrättens dom, under svenska tiden från 1700-talet också kallad kärandepart. Motsatt: svarande, svarandepart.
Anspråk eller anklagelse som under lagliga former framställdes mot annan person inför domstol. Käromål var en kärandeparts krav, yrkande eller talan.
Under autonomin och självständighetstiden stadsliknande tätort som skiljde sig från den omgivande landsbygden. Två typer av köpingar grundades i Finland: osjälvständiga och självständiga. Den första osjälvständiga köpingen (Ikalis) grundades 1868 och den andra (Lahtis) 1878. De hade viss egen förvaltning och ordnade självständigt kommunala och statliga val. Skattetekniskt hörde de ihop med landskommunen. Efter 1948 fick osjälvständiga köpingar inte längre grundas. De övriga köpingarna var självständiga kommunala enheter. År 1918 fanns tre självständiga köpingar. Det beslutsfattandet organet var köpingsfullmäktige. Byggnadsverksamheten övervakades av en ordningsrätt.
Ordförande för köpingsstyrelse, som förberedde och verkställde köpingsfullmäktiges beslut.
Den högsta beslutanderätten i en köping. Köpingsfullmäktige utsågs genom allmänna, hemliga och direkta val.
Kommunalt organ som beredde och verkställde köpingsfullmäktiges beslut.
Dokument som skulle användas vid inköp av varor som var under ransonering. I Finland användes köpkort allmänt från oktober 1939 till slutet av 1940-talet. Under krigstiden fanns det fem olika kategorier köpkort utgående från kaloribehov, som beräknades utgående från ålder och arbetets art.
Köpkort, med femton beställningskuponger, för distribution av ransonerade förnödenheter till av Folkförsörjningsministeriet förordnad skola, kommun, del av kommun eller vissa befolkningsgrupper. Försågs med beteckningen O1.
Personlig handling som bevisar att innehavaren har rätt att framföra en viss typ av motorfordon eller motorfordonskombinationer. Krav på körtillstånd infördes 1907. År 1911 infördes termen förarbevis. År 1923 förenhetligades systemet, och körkort som var försedda med innehavarens fotografi infördes. Förarutbildning som förutsättning för förarbevis infördes i Helsingfors 1915. År 1926 blev förarutbildningen obligatorisk i hela landet.
Anstalt som kontrollerade kött för export och import. Köttkontrollanstalten sorterade inom Lantbruksministeriets förvaltningsområde.
Stationer på olika håll i landet, vilka utförde köttkontroller. Köttkontrollstationerna tillhörde Lantbruksministeriets förvaltningsområde.

L

Tjänsteman vid Havsforskningsinstitutet.
Kronans ladugård eller avelsgård.
lag
Generell rättsnorm (författning) för ett land som alla måste följa, given under svenska tiden och autonoma tiden av regenten eller kyrkomötet, sedan självständigheten av riksdagen. I vid bemärkelse används begreppet också om förordning given av statsrådet och presidenten.
Lagligt godkänd orsak till hinder eller giltigt skäl för sin frånvaro vid rättegång. Laga förfall måste kunna bevisas eller intygas med vittne.
Ständig kommitté inrättad 1884 av kejsaren för att göra den slutliga redigeringen av lagförslag och att utarbeta nya förslag till lagar och författningar för Finland. Lagberedningen bestod av tre ledamöter och var direkt underställd senaten under ledning av den senator till vars ansvarsområde den lag hörde som var under beredning. Från 1892 lydde Lagberedningen under Justitieexpeditionen. Lagberedningen drogs in 1917. Från 1922 var Lagberedningen en del av Justitieministeriets avdelning för lagstiftnings- och justitieförvaltningsärenden och var uppdelad i flera enheter med ansvar för skilda områden. Lagberedningen som sköttes av lagberedningsledamöter hade i uppgift att bereda lag- och författningsförslag på lagstiftningens olika områden och ge utlåtanden.
En av tre ledamöter i Kejserliga lagberedningen i Finland, som vid behov var förstärkt med sakkunniga 1884–1917. Lagberedningsledamöterna utsågs på tre år. Från 1922 var lagberedningsledamot en beredande och föredragande tjänsteman vid lagberedningen i Justitieministeriets avdelning för lagstiftnings- och justitieförvaltningsärenden, med högre rättsexamen.
Lagbok, en samling gällande rättsregler gällande lagstiftningen i riket, ursprungligen också sedvanerätt, som tillkommit efter en stadfästelse eller genom en särskild lagstiftningsakt. Den första lagboken för hela riket utkom 1736, den första finskspråkiga 1877.
Förfaren i lagkunskap, lagkunnig med erfarenhet av lag och rätt. Efter 1749 användes termen om juridiskt utbildad, behörig att utöva domarämbete såsom assessor i hovrätten, häradshövding, sakförare.
Domstolsförfarande vid överlåtelse av fast egendom, känt sedan medeltiden som det sätt på vilket man ursprungligen säkerställde bördsrättsinnehavarnas inlösningsrätt, sedermera granskar förvärvets laglighet och giltighet. Lagfart fastställs genom inskrivning i jordregistret, ursprungligen i domboken och efter 1736 i domstolens särskilda lagfartsprotokoll. Förfarandet avslutas med utfärdandet av lagfartsbevis, ursprungligen kallat fastebrev. Juridiskt innebär lagfart att ägaren får ett visst skydd mot andras anspråk på fastigheten och rätt att inteckna den. Efter att lagfart sökts kan egendomen inte längre utmätas för den förre ägarens skuld. Beviljad lagfart meddelas genom lagfartsbevis. Krav för lagfart är att den tidigare innehavaren varit lagfaren ägare.
Benämning på andra avdelningen vid Lagberedningen under Justitieministeriet, i statskalendrarna efter 1940 huvudsakligen kallad Laggranskningsavdelningen.
Efter lagmansrätternas upphörande 1868 upprättad fond för att bekosta genomförandet av den domstolsreform som verkställdes 1919, varefter fonden indrogs. Till fonden inflöt (i reda pengar) den gamla personella lagmanstingsgästningen.
Från och med självständighetstiden om i lagform skrivet förslag till riksdagen om stiftande av ny lag eller ändring, förklaring till eller avskaffande av befintlig lag.
Särskilt ställe i en lagtext, vanligen en viss paragraf.
Skriven eller tryckt, mer eller mindre enhetlig samling av lagar som gällde i ett land.
Den procedur genom vilken lagar skapas (stiftas, förklaras, ändras, avskaffas), ursprungligen på initiativ av regenten och genom dennes lagstiftningsakt. Riksdagen stiftar från och med självständighetstiden ensam lagar, och presidenten stadfäster dem, men både presidenten och riksdagen kan ta initiativ till lagstiftning. En grundlag ändras eller upphävs genom likalydande beslut av två riksdagar, med riksdagsval emellan.
Avdelning vid Justitieministeriet grundad 1922 för att ansvara för lagstiftningsfrågor som inte hörde till ett annat ministerium. Under avdelningen lydde Justitiekanslersämbetet, Lagberedningen och de allmänna domstolarna, specialdomstolarna, Prisrätten och Riddarhuset. Avdelningen ansvarade också för president- och riksdagsval samt beslutade om verkställighet av straffdomar, benådningar, utlämning av förbrytare och dispens i äktenskapsärenden. Till avdelningen hörde Tryckfrihetsbyrån, Straffregisterbyrån, Föreningsregisterbyrån och Statistiska byrån. Som chef verkade ett referendarieråd med högre rättsexamen vilken samtidigt kunde vara ministeriets kanslichef.
Den summasom en fordringsägare måste erlägga till myndigheterna för att de ska indriva en skuld.
Permanent utskott inom lantdagen och sedermera riksdagen. Till Lagutskottets uppgifter hör bl.a. att bereda ärenden som gäller allmän lag, i praktiken främst frågor med anknytning till familje-, kvarlåtenskaps-, associations-, obligations- och sakrätt, straff- och processrätt samt allmänna domstolar och förvaltnings- och specialdomstolar.
Sammanbundna lagar som tillkommit under en längre tid och som ofta ett egennamn, eller en helhet av allmänna lagar publicerade i en egen lagbok, särskilt 1734 års lag. Allmänt: sammansättning av förhållningsregler.
Bonde som mot avgift, huvudsakligen in natura och dagsverken, innehade nyttjanderätten till ett frälsehemman. Under senare delen av 1800-talet till 1919 ersattes benämningen med ”arrendator”, ifall lägenheten fanns antecknad i jordregistret.
Regionalt arkiv som förvarade, vårdade och tillhandahöll myndighetsarkiv och enskilda arkiv från sina respektive distrikt. Landsarkiven lydde under Statsarkivet och förestods av en landsarkivarie. Det första landsarkivet bildades 1927 i Tavastehus. Före 1939, då Statsarkivet omorganiserades till Riksarkivet, hade ytterligare landsarkiv bildats i Uleåborg (1932), Åbo (1932), Viborg (1934) och Vasa (1936).
Chef för landsarkiv. Det första landsarkivet inrättades 1927.
Samlande beteckning på fögderiernas och häradens tjänstemän i riks- och landsstaterna under svenska tiden och autonoma tiden. Till dem hörde kronobefallningsmän (kronofogdar, länsmän) och häradsskrivare.
Länets högsta ämbetsman med övergripande ansvar för länets styrelse och förvaltning. Stadgad i landshövdinginstruktionen 1635. Landshövdingen var chef för länsstyrelsen med dess avdelningar landskansliet och landskontoret och med landssekreteraren och landskamreraren som närmaste underordnade. Landshövdingen hade en dubbel roll, han bevakade dels kronans ekonomiska, judiciella, militära och sociala intressen i länet, dels länets och dess invånares rättigheter och intressen. Han främjade lag och ordning, övervakade kommunikationer, lösdrivare, hospital, tukt- och barnhus, samt bar det övergripande ansvaret för rekrytering av soldater och deras löner vid krig eller krigsfara. Landshövdingen hade förslagsrätt vid tillsättningen av länets vakanser och huvudansvaret för att kronans lokala ämbetsmän följde instruktioner, förordningar och överordnades anvisningar. År 1756 fördelades länets förvaltning under en civil och en militär länschef. Landshövdingarna hade tidigare kallats landsherrar (landshövitsmän), de ersatte också ståthållarna. Åren 1837–1918 benämndes de guvernörer, varefter landshövdingetiteln återinfördes.
Från 1719 chef för landskontoret och underställd landshövdingen vid länsstyrelsen. Landskamreren hade tidigare kallats landsbokhållare eller landsskrivare. Han ansvarade för kontrollen av länets uppbördsförvaltning och uppbördsrapportering. Landskamreren redovisade länsräkenskaperna, sammanställde månadsförslag och utarbetade årsförslag (budget) om skatteuttaget, vilka sändes till Kammarkollegium, från 1816 till Senatens ekonomiedepartement och från 1918 till Finansministeriet. Landskamreren fick till en början biträde av länsbokhållare, senare även av vicelandskamrerare, samt landskontorister. Lanträntmästaren sorterade också under landskamreren vid landskontoret.
Avdelning inom länsstyrelsen skapad 1687. Landskansliet var ansvarigt för allmänna ärenden, såsom korrespondens, upprätthållande av ordning och uppgörande av arbetsordning för länsstyrelsen. Landskansliet förestods av landssekreteraren. År 1955 ändrades landskansliet till den allmänna avdelningen och dess överhuvud till kanslichef.
Lägre tjänsteman på landskansliet i länsstyrelserna.
Område som består av det historiska landskapet Åland, som erhöll självstyrelse 1920. Landskapets högsta beslutande organ var Ålands landsting, sedermera lagting och det styrdes av landskapsnämnden, sedermera landskapsstyrelsen och landskapsregeringen.
Utmätningsman på Åland.
Från 1865 en geografisk enhet på landsbygden med självstyre och lagstadgad beskattningsrätt som övervakas av staten.Landskommunerna skapades 1865 för att sköta de världsliga uppgifter som de kyrkliga socknarna inte längre behövde ansvara för.
Länets centrala ekonomiförvaltningsenhet med ansvar för allmänna kamerala ärenden som in- och utbetalningar, redovisningen av länets skatteuppbörd och ekonomisk rapportering till Kammarkollegium, senare Statskontoret, Finansexpeditionen och Finansministeriet. Från 1618 uppmanades fogdarna att redovisa sin uppbörd och sina räkenskaper för ståthållarna i stället för som tidigare direkt för Kunglig Majestät i Stockholm. Landskontoren har sitt ursprung i de bokhållartjänster som inrättades för detta ändamål hos ståthållarna, från 1635 hos landshövdingarna, i länen. Termen landskontor började användas i slutet av 1600-talet när man delade upp länsstyrelsens arbetsuppgifter på ett landskansli lett av en landssekreterare och ett landskontor lett av en landsbokhållare (landsskrivare, senare landskamrerare). Från 1719 bistods landskamreraren av länsbokhållare, senare även vicelandskamrerare. Övrig kontorspersonal utgjordes av landskontorister, under autonomin även translatorer. Under landskontoret sorterade lantränteriet.
Lägre tjänsteman på landskontoret i länsstyrelserna.
Polis stationerad på landsbygden. Termen användes också om den polismyndighet som dessa poliser tillsammans utgjorde.
Inom hela landet eller (vanligen) i en viss trakt gällande allmän sedvänja.
Landsstatens högsta ämbetsman sedan 1600-talet, näst efter landshövdingen, med ansvar för länets kanslifunktioner och chef för landskansliet. Landssekreteraren var chef för landskansliet och landshövdingens bisittare och ställföreträdare. På landskansliet bistods han av vicelandssekreterare, länsnotarie och landskanslister.
Benämning på det organ inom ramen för den åländska självstyrelsen som handhade den förvaltande makten. År 2004 ändrades namnet till Landskapsregeringen.
Sedan länsindelningen 1634 samlande beteckning på de ämbets- och tjänstemän som arbetade vid eller under länsstyrelserna, samt deras löneposter. Landsstaten inkluderade ursprungligen också löneposterna för de rikstjänstemän som arbetade med läns- och fögderiförvaltningen, sedermera endast länsförvaltningen, som omfattade landshövdingarna, landskanslierna, landskontoren, landsfiskalerna och magasinförvaltarna samt häradens tjänstemän.
Tjänsteman som sedan länsindelningen 1634 arbetade vid eller under länsstyrelsen.
Den mest omfattande av försvarsmaktens grenar. Landstridskrafternas uppgift i det mellankrigstida Finland var att utbilda värnpliktiga och skydda uppmarschen vid mobilisering. Under fredstid bestod landstridskrafterna av armékårsstaben, infanteri, velocipedtrupper, kavalleri, artilleri, pionjärer, förbindelsetrupper och underhållstrupper. Landstridskrafternas högsta ledning utgjordes av armekårsstaben.
Ryttare beväpnad med lans som sitt viktigaste vapen. Under medeltiden och 1500-talet användes lans av tungt kavalleri, men under 1700- och 1800-tal hörde lansiärerna huvudsakligen till det lätta kavalleriet. Lansiärer förekom i ryska armén ännu under första världskriget.
Från 1917 benämning på den tidigare Jordbruksexpeditionen som 1918 ombildades till Lantbruksministeriet.
Tekniskt kunnig statstjänsteman vid Senatens jordbruksexpedition, efter 1922 vid Lantbruksstyrelsen. Lantbruksingenjören ansvarade för vattentekniska arbeten som främjade lantbruket. Kompetenskraven var ingenjörsexamen vid Polytekniska institutet, sedermera Tekniska högskolan.
Temporär befattningshavare vid Justitieministeriets avdelning för fångvårdsärenden 1924–1936, från 1936 ordinarie tjänsteman vid Fångvårdsverket, från 1950 fångvårdsväsendets fångvårdsavdelning. Lantbruksinspektören skulle granska och utveckla lantbruksarbetet i fångkolonier och fängelser.
Medlem av statsrådet med ansvar för lantbruksärenden. Ministern var chef för Lantbruksministeriet. År 1971 ändrades tjänstebeteckningen till jord- och skogsbruksminister i samband med att ministeriets namn ändrades till Jord- och skogsbruksministeriet.
Ministerium bildat 1918 som en fortsättning på Jordbruksexpeditionen i Senatens ekonomiedepartement. År 1917 hade expeditionen ändrat namn till Lantbruksexpeditionen för att följande år bli Lantbruksministeriet. Till ministeriets förvaltningsområde hörde jordbruket och dess binäringar, skogs- och fiskehushållningen, jakten, statens jordegendomar, klimatforskningen, geodetiska mätningar, kontroll- och försöksanstalter inom lantbruket samt lantmäteriet, skiftesväsendet och justeringsverket. Lantbruksministeriet ansvarade även för kartverket, jordregistret och Kolonisationsfonden. Ministeriet leddes av lantbruksministern, medan en kanslichef var högsta föredragande tjänsteman. Under Lantbruksministeriet verkade flera ämbetsverk, forskningsinstitut och nämnder: Lantmäteristyrelsen, Forststyrelsen, Lantbruksstyrelsen, Fiskeristyrelsen, Kolonisationsstyrelsen, Statens spannmålsförråd, Statens margarinfabrik, Statens stuteri, Statens provanstalt för lantbruksmaskiner, Statens veterinärlaboratorium, Geodetiska institutet, Meteorologiska centralanstalten, Statens markforskningsinstitut, Spannmålsundersökningsanstalten, Justeringskommissionen, Meteorologiska kommissionen och Boställssynenämnden. Lantbruksministeriet ombildades 1971 till Jord- och skogsbruksministeriet, sedermera Jordbruksministeriet.
Tjänstetitel för högre tjänsteman vid Lantbruksministeriet eller Lantbruksstyrelsen. När Lantbruksstyrelsen 1917 omorganiserades till ett kollegialt ämbetsverk bestod kollegiet, vid sidan av överdirektören, av lantbruksråd som samtidigt förestod varsin avdelning vid Lantbruksstyrelsen. Lantbruksråd var också en honorärtitel som presidenten kunde bevilja en meriterad person inom lantbrukssektorn.
Ämbetsverk i det röda Finland under finska inbördeskriget 1918. Lantbruksrådet motsvarade Lantbruksstyrelsen. I och med att en stor del av den gamla tjänstemannakåren vägrade samarbeta med de revolutionära var regeringen i det röda Finland (Folkkommissariatet) tvungen att skapa ersättande organ för de centrala ämbetsverken.
Läroanstalt för blivande lantbrukare med i allmänhet teoretisk undervisning på vintern och praktiskt jordbruksarbete på sommaren. Utbildningen sträckte sig över 2 år, senare 1 ½ år. För elever som redan hade praktisk erfarenhet av jordbruk erbjöds kortare teoretisk undervisning vid så kallade lantmannaskolor, medan en högre eller tilläggsutbildning kunde fås vid lantbruks- eller lantmannainstitut. Lantbruksskolorna verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Enhet vid Lantbruksstyrelsen som från 1907 med jämna mellanrum (vart tionde år) tog fram övergripande statistik över lantbruket och dess binäringars förutsättningar och tillstånd.
Centralt ämbetsverk som inrättades 1892 och lydde under Senatens jordbruksexpedition, senare Lantbruksministeriet. Till en början leddes Lantbruksstyrelsen av en överdirektör, med biträde av en lantbruksöveringenjör och en eller flera lantbruksöverinspektörer. Från 1917 var Lantbruksstyrelsen ett kollegialt ämbetsverk, vars kollegium bestod av överdirektören och ett antal lantbruksråd som förestod varsin avdelning. År 1923 anslöts Fiskeristyrelsen till Lantbruksstyrelsen, som i sin tur 1971 slogs ihop med Kolonisationsstyrelsen och bildade Jordbruksstyrelsen. Lantbruksstyrelsen hade till uppgift att initiera åtgärder för att förbättra förutsättningarna för lantbruket och dess binäringar. Som statligt ämbetsverk skulle Lantbruksstyrelsen sköta kontakten till de regionala lantbrukssällskapen, senare även andra nationella organisationer inom lanthushållningen, samt följa deras verksamhet och deras användning av statsanslag. Lantbruksstyrelsen skulle också utöva tillsyn över lantbrukssektorns läro- och forskningsanstalter samt sammanställa statistik på området, vilket gjordes av Lantbruksstatiska byrån. Läroanstalterna bestod av lantbruks- och lantmannaskolor, lantbruks- och lantmannainstitut samt skolor och institut inom kreatur- och svinskötsel, mejeri och mjölkhushållning, hovslagning, trädgård, huslig ekonomi, hemslöjd och fiskeri. Forskningsanstalterna var Statens agrikultur- och handelskemiska laboratorium, Statens laboratorium för undersökning av smör, Statens frökontrollanstalt och Agrikultur-ekonomiska försöksanstalten. Vid Lantbruksstyrelsen fanns även anställda inspektörer, instruktörer och konsulenter inom lantbrukets olika grenar.
Regional sammanslutning med uppgift att stöda, utveckla och främja lantbruksnäringen. Lantbrukssällskapen samarbetade genom Lantbruksstyrelsen (tidigare genom Finska Hushållningssällskapet) med regeringen och ansvarade för den regionala lantbruksförvaltningen samt utövade tillsyn över lokala lantmannagillen. Lantbrukssällskapens verksamhet stöddes med statsanslag, och deras anställda konsulenter och instruktörer kompletterade eller ersatte de agronomer som lydde direkt under Lantbruksstyrelsen. Efter andra världskriget grundade lantbrukssällskapen kolonisationsavdelningar för att verkställa 1945 års jordanskaffningslag. Lantbrukssällskapen motsvarade hushållningssällskapen från svenska tiden, varav Finska Hushållningssällskapet fortsatte att verka i Finland. Lantbrukssällskapen slöt sig 1906 samman i Lanthushållningssällskapens Centralförbund. År 1908 trädde de svenskspråkiga lantbrukssällskapen ur den finska centralorganisationen och bildade Svenska lantbrukssällskapens i Finland Förbund.
Representationsorgan i Finland från 1809 fram till 1919 års regeringsform (RF). Lantdagens befogenheter följde till en början bestämmelserna för den svenska riksdagen i 1772 års regeringsform och 1789 års förenings- och säkerhetsakt, enligt vilka lantdagen var ett rådgivande regeringsorgan som vid behov sammankallades av regenten. År 1869 infördes en lantdagsordning (LO) som reglerade lantdagens sammansättning och arbetssätt. Fram till en ny lantdagsordning 1906 var lantdagen en ståndslantdag, i vilken ingick representanter för adeln och ridderskapet, prästerskapet, borgarståndet samt bondeståndet. Adeln sammanträdde i Riddarhuset och de övriga stånden i Ständerhuset. Ståndslantdagen sammankallades 15 gånger: 1809 (Borgå lantdag), 1863, 1867, 1872, 1877, 1882, 1885, 1888, 1891, 1894, 1897, 1899 (urtima lantdag), 1900, 1904–1905 och 1905–1906 (urtima lantdag). Genom lantdagsreformen 1906 omvandlades ståndslantdagen till en enkammarlantdag, till vilken representanter för de politiska partierna skulle utses vart tredje år genom val med allmän och lika rösträtt för män och kvinnor över 24 år. År 1919 ändrades beteckningen lantdag till riksdag.
Från 1723 fullmakt som berättigade en vald riksdagsman, eller under autonomin en lantdagsman, att representera sin väljarkår under riksdag eller lantdag. Under svenska tiden kallades fullmakten både riksdagsmannafullmakt och lantdagsmannafullmakt, medan det senare alternativet användes under autonoma tiden. Från 1919 hette den i Finland riksdagsmannafullmakt.
Val av representanter till lantdagen. I lantdagsordningen från 1906 stadgades att lantdagen bildade en kammare med 200 lantdagsmän. Dessa skulle väljas vart tredje år genom omedelbara och proportionella val. Landet skulle vara indelat i minst tolv och högst aderton valkretsar. Alla medborgare som före valåret fyllt 24 år fick delta i valet, men det fanns några undantag, till exempel personer som fick kontinuerligt stöd från fattigvården eller som dömts till allmänt arbete för lösdriveri. Alla som hade rösträtt kunde också väljas till lantdagsman. År 1919 ersattes lantdagsmannaval med riksdagsval.
Grundlag från 1869 som reglerade lantdagens sammansättning och arbetssätt. En ny lantdagsordning infördes 1906 då Finland övergick till ett enkammarsystem och till val med allmän och lika rösträtt. Termen lantdagsordning behölls fram till 1919 års regeringsform då ”lantdag” ersattes med ”riksdag”.
Lantdagsmans mandatperiod från ett lantdagsval till följande. Då enkammarlantdagen infördes i Finland 1906 slog man fast att lantdagsval skulle hållas vart tredje år, om kejsaren inte upplöste lantdagen och utlyste lantdagsval i förtid. ”Lantdagsperiod” ersattes efter 1919 av ”riksdagsperiod”.
Från 1917 namn på den tidigare Jordbruksexpeditionen. Då senaten 1918 omformades till statsrådet bytte Lanthushållningsexpeditionen namn till Lantbruksministeriet.
Alternativ beteckning på Lantbruksstyrelsen.
Centralförbund för lokala lantbruks- och hushållningssällskap, grundat 1906. Centralförbundet hade som underlydande till Kolonisationsavdelningen vid Lantbruksministeriet efter andra världskriget i uppgift att planera, övervaka och leda kolonisationsverksamheten. Centralförbundet utsåg en av ledamöterna till de lokala jordinlösningsnämnderna, och kolonisationsavdelningar inrättades i de lokala lantbruks- och hushållningssällskapen. Vid kolonisationen av svenskspråkiga och tvåspråkiga kommuner skulle Centralförbundet handla i samråd med Svenska Lantbrukssällskapens i Finland Förbund.
I början av 1900-talet omformades de tidigare lantbruksinstituten till lantmannainstitut, som i praktiken kom att utgöra en tilläggs- eller fortsättningsutbildning till jordbruks- och lantmannaskolor. Lantmannainstituten verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Läroanstalt som under en vintertermin erbjöd teoretisk undervisning i lantbruk för elever som redan hade praktisk erfarenhet av jordbruk. För undervisning i både teori och praktik fanns mera omfattande lantbruksskolor. Lantmannaskolorna verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Till statlig lantmätare utgående arvode eller ersättning för privata och offentliga lantmäteriförrättningar 1766–1924. Arvodet uppbärs sedan 1924 av Lantmäteristyrelsen, medan lantmätaren uppbär månadslön ur statskassan. Arvodet utgick enligt fastställd taxa, förutom husrum och ved, skjutslega och kostpenningar.
Från 1628 statlig tjänsteman som yrkesmässigt utförde (och dokumenterade på karta) geografisk och geometrisk uppmätning av jordområden för ekonomiskt och juridiskt ändamål. Fram till 1700-talet kallades lantmätare också revkarl, inom militären ingenjör, stundom geodet. Ursprungligen ägnade sig lantmätare endast åt kartläggning av landet, från 1633 också mätning av städer, socknar och byar, och från 1688 enskilda jordegendomar för ägodelning, avvittring och skiften, vilket dock först 1725 blev ett tjänsteuppdrag och lantmätarnas ensamrätt. Från 1783 var lantmätarna de enda som kunde förrätta storskiften. Från 1800-talet var lantmätare en underordnad tjänsteman på länens lantmäterikontor. Lantmätarna benämndes i författningarna 1848 ingenjör, 1918 lantmäteriingenjör och från 1928 förrättningsingenjör. I Gamla Finland brukades för lantmätare benämningen ”zemlemer” från och med 1740-talet.
Ed som en lantmätare var skyldig att avlägga innan han tillträdde sin tjänst inom lantmäteristaten. Lantmätareden infördes 1688 och på nytt i Finland 1812. Eden avlades under svenska tiden muntligen inför landshövdingen och skriftligen inför Lantmäterikontoret, enligt ett visst formulär. Under autonoma tiden avlade överdirektören sin ämbetsed (tro- och huldhetsed) inför senatens ekonomiedepartement och de övriga tjänstemännen och tjänstebetjänte inför överdirektören. Lantmätarna på provinslantmäterikontor avlade eden inför landshövdingen och sände därefter en egenhändigt skriven avskrift av fullmakten till Generallantmäterikontoret, sedermera Lantmäteri(över)styrelsen.
Från 1879 vid Polytekniska skolan (1872–1887), efter 1887 Polytekniska institutet och från 1908 vid Tekniska högskolan avlagd lärokurs i lantmäteri, med goda vitsord i fackämnena och tillhörande diplom för lantmätaringenjör, från 1933 diplomingenjör. Av lantmätare vid Lantmäteristyrelsen krävdes ytterligare till 1928 en ämbetsexamen.
Från och med 1628 förekommande kollektiv benämning på diverse underordnade anställda inom lantmäteristaten, efter 1918 vid lantmäteristyrelsen som betjänt, auskultant, biträde, elev, praktikant, kartritare och kartritarelev.
Från 1916 elev med mellanskoleutbildning anställd av Lantmäteristyrelsen. Lantmäteribiträdet, som räknades till lantmäteribetjänterna, arbetade på viss tid hos ordinarie länslantmätare, senare länslantmäteriingenjörer, för att så småningom kunna avlägga lantmäteriexamen.
Ämbetsexamen i lantmäteri under svenska tiden 1635–1642 och 1683–1809, under autonoma tiden 1812–1848 och 1916–1928. Under perioden 1848–1916 kallades den examen i lantmäteripraktiken. Den avlades under svenska tiden vid Lantmäterikontoret i Stockholm, under autonoma tiden vid Generallantmäterikontoret (1812–1848) och Lantmäteristyrelsen (1916–1928). Examen berättigade (till 1848) till anställning som tjänstebiträde, 1848–1916 som auskultant och efter 1916 till befattningen och titeln lantmätarkandidat.
Sedan 1683 av lantmätare utfört tjänsteåliggande på grund av förordnande eller uppdrag. Åren 1883–1895 kunde undantagsvis också en agronom, ingenjör eller annan sakkunnig person skifta enskild jord.
Tekniskt utbildad lantmätare som lydde under länslantmäteriingenjören och verkställde lantmäteriförrättningarna i ett län. Åren 1848–1918 hade dessa lantmätare betecknats ingenjörer i förordningarna. Från 1928 omfattades lantmäteriingenjörerna av den samlande beteckningen förrättningsingenjör.
Regler för lantmäteriförrättningar. De första gavs av Johan III 1585 och gällde Oppunda härad.
Tjänstebeteckning för en vid Lantmäteristyrelsen 1916–1928 antagen lantmäterielev, efter att han hade avslutat sin praktikperiod och avlagt lantmätarexamen. Lantmäterikandidaten kunde bli befordrad till extra lantmätare vid Lantmäteristyrelsen eller till sekreterare vid ett länslantmäterikontor.
Av lantmätare för olika ändamål upprättad karta, vanligen för jorddelning, tidigare också skattläggning. Kartan ger, med tillhörande beskrivning, detaljerade uppgifter om jordens beskaffenhet, fördelning i olika ägoslag och ägolotter m.m. Om lantmäterikartan är fastställd utgör den ett juridiskt instrument. Lantmäterikartor upprättas enligt viss skala. Den första kartan i Sverige tillkom 1611(som kopparstick) över norra Sverige och var ritad av lantmätaren Anders Bure. En karta över hela landet graverades och trycktes i Wittenberg 1626.
Från 1683 (stadfäst 1696) lantmäteriväsendets lokalkontor, som lydde under länsstyrelsen och Lantmäterikontoret i Stockholm, senare Generallantmäterikontoret, Lantmäteriöverstyrelsen, Överstyrelsen för lantmäteriet och Lantmäteristyrelsen. Lantmäterikontoret ledde och övervakade länets lantmäteriförvaltning och lantmäteriförrättningar samt förde jordeboken, senare jordregistret. ”Lantmäterikontor” var också namnet på ämbetsverkets lokaler, som från 1696 skulle vara belägna i landshövdingens residensstad. Lokalerna kallades under svenska tiden och 1812–1848 provinslantmäterikontor, därefter länslantmäterikontor. Från 1928 gick de under benämningen lantmäterikontor. Kontoren förestods av lantmäteriinspektörer eller (förste) länslantmätare, senare länslantmäteriingenjörer, medan lantmäteriförrättningarna sköttes av lantmätare och ingenjörer, senare lantmäteriingenjörer, och deras underlydande.
Inofficiell benämning på det centrala ämbetsverket för lantmäteri- och justeringsväsendet 1735–1777 och 1812–1892, under den senare perioden även kallad Överstyrelsen för lantmäteri- och justeringsväsendet. Under den förra perioden hette ämbetsverket officiellt Lantmäterikontoret, under den senare Generallantmäterikontoret, Lantmäteriöverstyrelsen och Överstyrelsen för lantmäteriet. Lantmäteri- och justeringsverket användes också som kollektiv beteckning på de tjänstemän som arbetade inom förvaltningsområdet.
Protokoll över lantmäteriförrättning. Lantmäteriprotokoll förekom från 1715 och fick närmare bestämmelser 1762. År 1848 blev de obligatoriska och specificerades närmare 1916. De innehöll uppgifter om de närvarande personerna, förrättade mätningar och beräkningar, bedömningar om jordens beskaffenhet och det utförda arbetets tekniska kvalitet. Också överenskommelser mellan berörda parter ingick. Protokollen granskades ursprungligen vid förrättningens slut och undertecknades av lantmätaren, de berörda parterna och godemännen.
Ämbetsverk i det röda Finland under finska inbördeskriget 1918, motsvarade lantmäteristyrelsen. Eftersom en stor del av den gamla tjänstemannakåren vägrade samarbeta med de revolutionära var regeringen i det röda Finland tvungen att skapa ersättande organ för de centrala ämbetsverken.
Kollegialt ämbetsverk grundat 1916 för att sköta lantmäteri-, skiftes- och skattläggningsärenden, upprätthålla jordregistret, utföra allmänna ekonomiska, geografiska och topografiska kartarbeten, nödvändiga geodetiska och astronomiska arbeten och justering i anslutning till kartarbetet. Lantmäteristyrelsen efterträdde Överstyrelsen för lantmäteriet och leddes fram till 1928 av en överdirektör och därefter av en generaldirektör. Lantmäteristyrelsen lydde under Jordbruksexpeditionen, senare Lantbruksministeriet. Justeringsväsendet överfördes 1922 på Lantmäteristyrelsen, där det sköttes av en särskild justeringsbyrå. Lantmäteristyrelsen var fram till 1928 indelad i en administrativ, en teknisk och en geografisk avdelning. Från 1919 fanns också en topografisk avdelning. Den administrativa avdelningen ansvarade för lantmäteristatens personal och räkenskapsväsende, den tekniska avdelningen för lantmäteriarbetena inklusive övervakningen av förrättningsingenjörerna och den geografiska avdelningen för kartverksarbetena. Åren 1928–1953 var Lantmäteristyrelsen indelad i Avdelningen för skiftesverket och Avdelningen för kartverksarbeten.
Benämning på Lantmäteristyrelsens kollegium 1916–1918. Konseljen ansvarade för Lantmäteristyrelsens utlåtanden till senaten, besvär över hovrätternas, guvernörernas och ägodelningsrätternas beslut, fastställande av avvikande mått för arealuträkning samt hanterade konflikter mellan lantmätare och lantmäteribiträden. Lantmäteristyrelsens konselj utgjordes 1916 av överdirektören som ordförande och avdelningscheferna samt en juridiskt utbildad adjoint som ledamöter. År 1918 blev konseljen under beteckningen plenum Lantmäteristyrelsens högsta beslutande organ. Plenumet hade fram till 1928 överdirektören som ordförande, och ledamöterna utgjordes av överdirektörsadjointen, lantmäteriöveringenjörer och en assessor.
Tryckeri grundat 1919 för att på rekvisition av Lantmäteristyrelsens byråer och försvarsväsendet trycka topografiska och militära kartor ursprungligen graverade i sten, samt andra arbeten som hörde till verksamhetsområdet. Militära kartor trycktes endast med tillstånd av Generalstaben. Tryckeriet sorterade 1919–1928 under Topografiska avdelningen, därefter Topografiska byråns civila sektion. Vid tryckeriet arbetade 1928 en faktor och annan nödvändig personal.
Från 1900-talet en benämning på det tekniska sätt som lantmäteriet utförs på, inklusive de kunskaper om fastighetsbeståndets förvaltning och juridik, samhällsplanering och geomatik som krävs för förrättningarna.
Tjänstebeteckning för hög tjänsteman vid Lantmäteristyrelsen och ledamot av Lantmäteristyrelsens plenum 1918–1928. Lantmäteriöveringenjören hade till uppgift att bereda och föredra ärendena i plenum, upprätta Lantmäteristyrelsens cirkulär och granska förrättningsingenjörernas arbetsredogörelser. Efter 1928 var tjänstebeteckningen överingenjör.
Ordförande för landskapsstyrelsen på Åland från 1920. Landskapsstyrelsen utsågs av av Ålands landsting. Lantrådet måste åtnjuta landstingets förtroende.
Från 1634 skötte lanträntmästare penningtrafiken vid länsstyrelsen. Då landskontoret inrättades i slutet av 1600-talet kom lanträntmästarna och lantränterierna att lyda under landskamrerarna. Lanträntmästarna ansvarade för de värdepapper, pengar och stämpelmärken som bevarades i lantränteriet samt samlade in och bokförde länets skatteuppbörd och ansvarade för länets utbetalningar. De redovisade för landskamreren de medel som inkommit från kronofogdar och andra uppbördsmän.
I det självständiga Finland alla värnpliktiga mellan 17 och 45 år som inte tillhörde reserven eller var i aktiv tjänst. Lantvärnets uppgift var att förstärka de aktiva trupperna. Lantvärnet bestod av tre kategorier. Till den första kategorin hörde värnpliktiga som efter utgången tjänstetid överförts från reserven till lantvärnet. Den andra kategorin bestod av värnpliktiga som inte inträtt i aktiv tjänst, och den tredje kategorin bestod av värnpliktiga som ännu inte deltagit i uppbåd.
Bevis på att ett fartygs last tillhör flera finländska ägare. Det utfärdades av magistraten och innehöll uppgifter om varornas mängd och beskaffenhet, avsändarens namn, mottagare, ursprungsort, lastnings- och lossningsort, skepparens namn och fraktens belopp. Motsats: certeparti.
Till prästerskapet utgående skatt på den årliga fångsten av lax 1886–1922. Laxtionde utgick i områden med fiske som huvudnäring och under förutsättning att fiskestället var utarrenderat med villkoret att allmänt fiske inte fick idkas där.
Medlem av beslutsfattande organ (till exempel ämbetsverk, domstol, senaten, rikskonseljen eller förening).
Sund genom vilket det går en farled. Strandägare hade inte rätt att hindra genomfart och de fick inte heller överbygga eller dämma upp farleden.
Från och med 1700-talet om laglig, i lag stadgad, lagenlig eller i lag tillåten.
Princip som innebar att ingen kunde straffas för en gärning som inte var straffbelagd när den togs upp till domstolsbehandling och inte heller dömas till straff som inte var föreskrivet när brottet begicks.
Benämning på diplomatisk beskickning i främmande stat på en lägre nivå. En legation har i stort sett samma uppdrag och följer samma regler som en ambassad men har sedan 1815 i protokollärt avseende en lägre rang. Legation var en representationsform som i många fall passade i synnerhet småstater, så också Finland efter självständigheten. Sedan 1961 har legationerna i allt högre grad ersatts av ambassader. Legationen leds av en envoyé.
Den till rang förnämsta av de tjänstemän som vid en diplomatisk beskickning (legation) bistår beskickningschefen. Titeln kan också tilldelas en annan högre tjänsteman vid beskickning (exempelvis legationssekreterare) eller diplomatisk personal i disponibilitet utan motsvarande tjänsteställning.
Sekreterare vid diplomatisk beskickning. Legationssekreteraren är en tjänsteman som har i uppgift att bistå beskickningschefen. Sekreteraren har lägre grad än ett legationsråd.
Medicine licentiat som av ifrågavarande myndighet fått rätt att verka som läkare. År 1688 blev rätten att verka som läkare reglerad och läkarna övervakades av Collegium Medicum. År 1830 bestämdes att alla nyutexaminerade läkare skulle anmäla sig till Medicinalöverstyrelsen för legitimering. Kvinnliga läkare måste fram till 1925 anhålla om dispens för att få utöva sitt yrke.
Icke prästerligt ombud vid kyrkomöte eller stiftsmöte, numera stiftsfullmäktige.
Lärare vid katedral- och trivialskola samt i högre läroverk. Enligt skolordningen 1724 skulle lektorn vara prästvigd, och han var vanligen också medlem av domkapitlet. Enligt skolordningen 1856 var lektorn en lärare i gymnasium, lärdomsskola, seminarium och i vissa yrkesskolor. Under självständigheten blev lektor en benämning på vissa lärare i läroverk, yrkesskolor, teknisk högskola och universitet. Lektorstjänster förekom också i de evangelisk-lutherska församlingarna.
Handling som ger en konsul fullmakt att utöva sina funktioner. För att konsuln skall kunna inleda sin verksamhet behövs också samtycke från den stat där han är stationerad. Samtycket ges genom en särskild akt som kallas exeqvatur.
Domstols eller myndighets rätt att till en enskilds fördel avstå från att tillämpa en tvingande bestämmelse.
Instans som under kriget 1918 bl.a. beredde ansökningar om import och export och föredrog ansökningarna för Handels- och industrikommissionen.
Akademisk examen på forskarnivå, som i praktiken motsvarar en halv doktorsexamen. Fram till 1951 var ”licentiat” titel för den som avlagt samtliga examina som krävdes för doktorsgraden samt titel för den som disputerat, men som inte promoverats till doktor.
Bok för löpande anteckningar av visst slag eller för successiv registrering vid förvaltningsmyndighet. Inom domstolsväsendet är liggare en term för det ursprungliga exemplaret av en handling som ska arkiveras, huvudsakligen högre domstolars beslutsprotokoll.
De månader, vanligen fyra till sex, som en statlig tjänsteman tjänade utan lön efter besättandet av en vakans.
Bokhållare vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning.
På 1940-talet inrättat avdelningskontor vid Post- och telegrafstyrelsen som under en överingenjör ansvarade för de praktiska arbetena med telefonkabel- och telegrafnätet. Linjebyggnadskontoret var underställt direktören för Telegraftekniska avdelningen.
Från 1937 officiell beteckning för Post- och telegrafstyrelsens förvaltningsdistrikt och de postkontor och telegrafkontor eller post- och telegrafkontor som fanns i dem.
Förvaltningen av Statsjärnvägarna delades in i Järnvägsstyrelsens centralförvaltning och den underlydande linjeförvaltningen som delades in utifrån järnvägslinjernas sträckning. För att underlätta linjeförvaltningen delades järnvägarna från 1888 in i distrikt. Från 1904 förvaltades distrikten av en distriktsstyrelse och senare även av tre temporära distriktsstyrelser som drogs in 1923, då det övergripande ansvaret för linjeförvaltningen på nytt överfördes till Järnvägsstyrelsen. Linjeförvaltningen delades därefter in i kassörsdistrikt, bansektioner, depotsektioner, förrådssektioner och trafiksektioner.
Inspektör vid Post- och telegrafstyrelsens linjeförvaltning, det vill säga regionala telegraf- och telefondistrikt. Linjeinspektörer fanns också vid Post- och telegrafstyrelsens telegraftekniska avdelning. Linjeinspektören övervakade arbetet med nya telegraf- och telefonlinjer och reparationer av gamla.
Kassör vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning.
Kommunal nämnd i vissa kommuner som ansvarade för ransoneringen och såg till att vissa specifika förnödenheter odlades på kommunens (egna) arrendegårdar. Sådana nämnder fanns åtminstone 1918.
Avdelning i Folkförsörjningsministeriet som genom en avdelningschef som enda ordinarie tjänsteman koordinerade livsmedelsförvaltningen i folkförsörjningsdistrikten.
Byrå som lydde under Krigsministeriets intendenturdepartement.
Tillfällig expedition vid senatens ekonomiedepartement, inrättad i juni 1918 för att handlägga livsmedelsärenden.
Kommissionär som kunde tillsättas av kommunerna för att ordna fördelningen av spannmål och socker inom det egna området.
Medlem av statsrådet och chef för Livsmedelsministeriet.
Temporärt ministerium som grundades 1918 och blev en del av det nybildade statsrådet. Livsmedelsministeriet främjade livsmedelsproduktionen, övervakade importen av särskilt spannmål och socker samt koordinerade livsmedelsförsörjningen och förebyggde bristen på centrala livsmedel efter första världskriget. Ministeriet leddes av livsmedelsministern. Vid ministeriet inrättades Statens spannmålskontor. Livsmedelsministeriet drogs in 1922 då livsmedelsförsörjningen hade stabiliserats efter första världskriget och man året innan hade infört torparlagen. Ett motsvarande temporärt ministerium inrättades 1939 under namnet Folkförsörjningsministeriet.
Under perioder när försörjningssituationen var svår tillsatte städerna särskilda utskott som med tanke på stadsbornas behov köpte in till exempel kött och brödsäd. Dessa utskott blev efter 1915 ofta permanenta och kallades vanligen livsmedelsnämnder. De kunde då ansvara för försörjningen av även andra bristvaror i staden, till exempel ved.
Fånge på livstid, i äldre tider om sådan fånge som dömts till straffarbete på kronans fästning eller vid tukthus, sedermera fånge som avtjänar det längsta frihetsstraffet i fängelse.
Enhet som grundades 1928 för kopiering av Lantmäteristyrelsens särskilda byråers och försvarsmaktens handlingar. Vid behov och mot betalning kunde också enskildas eller andra myndigheters handlingar kopieras. Som chef verkade föreståndaren för Lantmäteristyrelsens topografiska byrås civila sektion. Vid anstalten skulle 1928 finnas en reproduktionstekniker och biträden.
Chef för en enskild skyddskår. Lokalchefen ledde skyddskårsverksamheten tillsammans med lokalstaben. Lokalchefen, som utnämndes av distriktschefen, skötte främst den allmänna ledningen och ansvarade för ekonomin. Lokalchefskapet var ingen tjänst och lokalchefen lyfte ingen statlig lön.
Stab som tillsammans med lokalchefen ledde den enskilda skyddskårens verksamhet. Lokalstaben bestod förutom av lokalchefen av fyra medlemmar som valdes för ett år i taget av skyddskårens årsmöte.
Tjänsteman som ansvarade för att vägleda fartyg vid kusterna samt vid anlöpande av och utgående från hamn (lotsning). Ursprungligen var tjänsten avsedd för kronans fartyg. Benämningen lotsman kom i bruk 1671 medan de tidigare benämnts styrmän. I 1667 års sjölag stadgades att sjöfarande var förpliktigade att anlita lots där sådan fanns att tillgå. Lotsexamen infördes 1643, och 1671 förbjöds icke-kompetenta personer att åta sig lotsning. År 1674 ålades lotsarna att utsätta remmare i farlederna och underhålla dem. År 1696 utsågs lotsarna av lotsinspektören, uppsyningsmännen och lotsåldermännen. Hösten 1753 skickades cirkulär till landshövdingarna angående lotsarnas privilegier, som gav lotsar och lotslärlingar särskilt beskydd. Enligt förordningen 1798 skulle varje b