Förvaltningshistorisk ordbok

Svenska tiden Autonoma tiden Självständighetstiden

medeltiden 1500-tal 1600-tal 1700-tal 1800-tal 1900-tal

Ord från 1700-talet

1

Den lagrevision i svenska riket som ersatte den medeltida lagstiftningen. Lagen stadfästes 23 januari 1736 och trädde i kraft den 1 september samma år. Översättningen till finska slutfördes 1738, men publicerades först 1759. 1734 års lag var indelad i nio balkar: giftermålsbalken, ärvdabalken, jordabalken, byggningabalken, handelsbalken, missgärningsbalken, straffbalken, utsäkningsbalken och rättegångsbalken.

A

Benämning på en medeltida skatteenhet i östra Finland. I Kexholms södra län förekom från 1600-talet aatra som skatteenhet ända in på 1900-talet.
Avyttra fast egendom genom donation, köp eller förpantning. Termen användes särskilt om avyttring av kronans egendom.
Sedan 1700-talet föreståndarinna för en (av ett sekulariserat kloster uppkommen) försörjningsstiftelse för ogifta adliga fruntimmer.
Avsägelse eller nedläggande av ett ämbete eller värdighet, huvudsakligen avsägelse av regeringsmakt och krona, under svenska tiden drottning Kristinas tronavsägelse 1654 och Gustav IV Adolfs tronavsägelse den 10 maj 1809.
Nedläggningen av ett åtal eller en förundersökning av särskilda orsaker. Den misstänkte eller åtalade blir då befriad från straff, eftersom ingen dom har blivit avkunnad.
Från och med 1700-talet och under autonoma tiden av revisionsdomstol utfärdad skriftlig handling som innehöll beslut på att ett åtal eller en brottsundersökning nedlagts. Termen användes också om utslag rörande straffeftergift i en dom som vunnit laga kraft.
Böter för uteblivande från domstol utan laglig orsak. Om absentieböter stadgades i 1734 års lag. Sedan autonoma tiden kallas de utevaroböter.
Absolution, absolvering, avlösning (i kyrklig mening), syndernas förlåtelse. Anmärkning i kommunionböcker om verkställd bikt.
Godkännande av en växel, räkning eller ett anbud, genom ett på dokumentet antecknat godkännande som innebar en förbindelse att inlösa eller betala densamma.
Från 1500-talet i Sverige indirekt konsumtionsskatt, som vid tillverkningen eller försäljningen lades på vissa, i regel inhemska, varor, exempelvis öl, vin, tobak, tändstickor och sötsaker. Acciserna tillföll staten eller städer. I Ryssland förekom från slutet av 1600-talet skatter på vissa viktiga konsumtionsvaror som brännvin och salt. Även i Gamla Finland uppbars accisavgifter.
I Gamla Finland benämning på anställd vid landtull- och accisförvaltningen.
Ersättning som staden betalade till staten för att stadens borgare fick ta ut accis på till exempel bryggares, slaktares, månglares och fiskköpares varor. I Sverige: ersättning till staten för den förlust den fick vidkännas genom avskaffandet av den så kallade saluaccisen, som i flertalet av Sveriges städer tidigare erlades av bagare, bryggare, slaktare, fiskköpare, ättikstillverkare samt idkare av mångleri och handel med ”nålstolskram”. Frågan om denna avgifts avskaffande samt om tullfrihet för lantmännen att till försäljning i städerna införa kött, bröd och dricka m.m. väcktes vid 1830 års riksdag. Accismedlen avlades av städerna till Statsverket, då accisen upphörde. De städer som medgavs full frihet åt handel med dessa varor befriades från denna avgift, som helt upphörde år 1862, i Stockholm redan med 1847 års slut.
Specialdomstol i anslutning till magistraten i stapelstäder. Accisrätter omnämndes 1664, organiserades efter 1672 och började inrättas från 1689. Accisrätten behandlade brott mot lanttull- och accisförfattningarna och hade jurisdiktion över stadens eget område och de närmaste marknadsplatserna. Ändring i domslutet kunde sökas av Kommerskollegium. Accisrätten bestod av en högre tulltjänsteman, tullinspektorn, som ordförande och två ledamöter från stadens magistrat. Accisrätterna avskaffades senast 1811 i och med att man slutade uppbära lilla tullen och husbehovsaccisen. Accisrätten ersattes med sjötullrätten i stapelstäderna, i övriga städer med rådstugurätten. Accisrätter fanns också i Gamla Finland med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797. Ändring i deras domslut skulle sökas hos Kommerskollegium, men i praktiken var det Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden som blev instans för ändringssökande.
Under 1700- och början av 1800-talet benämning på förlossningssjukhus. De användes ofta också som undervisningssjukhus för barnmorskor och medicinestuderande i obstetrik. Det första accouchementshuset grundades i Åbo 1816 och flyttades 1833 till Helsingfors där det blev en avdelning inom universitetets undervisningssjukhus.
Högljutt bifall, allmänt bifall, bifallsrop vid val utan omröstning. Att avgöra genom acklamation: enhälligt beslut utan omröstning.
Att godvilligt uppge och överlämna en fästning.
Genom hävd använt och på 1700-talet legaliserat sätt att förvärva en tjänst genom att köpa den av föregående innehavare.
Skriftlig försäkran om att varken betala eller ta emot ackord för en tjänst.
Köpa sig en tjänst, dagtinga.
Inlösning av ackord när tjänsteköpen avskaffades. Inlösningen skedde vanligen med lånade medel. Tjänsteinnehavarna kunde sedan amortera lånen i mindre rater.
Den summa som betalades för ett tjänsteköp.
Ge fullmakt, ofta till ett sändebud. Proceduren då ett sändebud från en sändande stat överlämnar sitt kreditivbrev till den mottagande statens statschef kallas ackreditering.
Rättegångsordning i vilken två fristående och likställda parter i civil tvist står mot varandra eller åtalsförfarande under brottmålsprocess som innebär att åklagaren driver åtalet. Domaren leder förhandlingarna och registrerar processen.
Före och delvis också efter 1723, benämning på vanligen utbildad barnmorska eller erfaret kvinnligt förlossningsbiträde. För en outbildad barnmorska användes ofta benämningar som jordemor eller jordegumma.
Gjort som ovan.
”Till handlingarna”, innebär att skrivelsen läggs i akten eller arkivet. ”Ad acta” var en notation på diverse myndighetshandlingar.
A dato, från denna dag.
Tillägg, bilagor.
Högsta samhällsståndet med ärftliga ekonomiska, sociala och politiska privilegier. Beteckningen började förekomma för frälset under 1500-talet och medförde titel och vapensköld. Adeln har inte avskaffats i Finland, fastän den har förlorat sina privilegier. Adelsätternas medlemmar registreras i adelsmatrikeln.
Den privilegieurkund i vilken en person tillerkänns adelsskap.Adelsbrevet utfärdades av regenten.
Militär tjänstebeteckning för ung adelsman som var lägre i rang än en underofficer men högre än en vanlig soldat.
Rytteristyrka uppsatt genom den adliga rusttjänsten under Vasatiden. Namnet adelsfanan togs i bruk 1571 och utgjorde en del av kavalleriet till 1809. Adelsfanan var uppdelad i sex kompanier. Förutom regementsstaben fanns livkompaniet, överstelöjtnantens och majorens eget kompani samt tre sydsvenska kompanier. Årliga mönstringar genomfördes fram till 1729. Den sista mönstringen genomfördes 1743. Adelsfanan miste sin betydelse när det indelta rytteriet infördes. Befälslönerna indrogs till staten 1809.
I Ryssland från 1766 lagstadgad korporation av adeln i varje guvernement, vars status reglerades 1785. Alla de som tillhörde den ärftliga adeln i guvernementet var medlemmar i adelskorporationen, som leddes av en guvernementsadelsmarskalk. Medlemmarna av den ärftliga adeln skulle inskrivas i korporationens adelsmatrikel, som fördes av den adliga deputeradeförsamlingen, och de hade rätt att delta i allmänt adelsmöte. Även i kretsarna skulle det finnas adelskorporationer. I Gamla Finland, det vill säga i Viborgs ståthållarskap/guvernement och Finländska guvernementet, fanns enbart en adelskorporation för guvernementet, vilken inledde sin verksamhet senast 1788 och upphörde 1812–1816.
Förteckning över landets adel. Matrikeln över den finska adeln fördes 1626–1810 i Riddarhuset i Stockholm och 1818–1919 i Riddarhuset i Finland.
I Ryssland från 1785 matrikel över den ärftliga adeln i guvernementens (eller kretsarnas) adelskorporation. Matrikeln fördes av adliga deputeradeförsamlingen och var indelad i sex avdelningar, enligt klasserna för den ärftliga adeln. Matrikeluppgifterna skulle sändas till Häroldmästarkontoret för att uppdatera dess register. Över adeln i Gamla Finland upprättades 1788–1812 adelsmatriklar, i vilka endast en del av de sex klasserna var företrädda.
Efter 1626 de introducerade adelsätternas årsmöte på riddarhuset. I Sverige hade adelsmötet rikspolitisk betydelse fram till 1869, i Finland till 1906. Efter 1918 sammankallas adeln till adelsmöte vart tredje år. Adelsmötet är högsta beslutande organ för ridderskapets och adelns intresseorganisation Riddarhuset.
Studentnation för adelsmän vid Uppsala universitet. Den var verksam mellan åren 1768 och 1780. Adliga studenter berördes inte av den obligatoriska nationstillhörigheten. Kronprins Gustav besökte Uppsala 1767 och föreslog då, i egenskap av universitetets kansler, att en särskild nation för de adliga studenterna skulle bildas. Följande år besökte han universitetet på nytt och bestämde då att nationen skulle grundas. Innehavaren av den skytteanska professuren utsågs till inspektor. Konsistoriet uppmanade de adliga studenterna att ansluta sig, men många valde att bli kvar i sina tidigare nationer. Verksamheten upphörde 1780. Sex år senare gjordes ett misslyckat försök att återuppliva verksamheten.
De särskilda förmåner, friheter och rättigheter som tillkom adeln 1569–1809 som korporation såsom omistligt adelskap, skattefrihet och ekonomiska förmåner, rätten till höga ämbeten och att bli dömd av likar. Den svenska adelns första sammanfattade privilegieurkund gavs 1569. Då lättades rusttjänstskyldigheten och adelns jord befriades från flera ekonomiska bördor. Rätten till sakören reglerades. Samtidigt lades också grunden till privilegiet att en adelsman inte fick fängslas utan dom eller dömas av andra än sina likar. Nya privilegier tillkom 1612 och 1617 såsom uteslutande rätt till rikets alla höga ämbeten, rätt att tillsätta kyrkoherde i sin församling och viss rättsmyndighet över landbor och tjänare (patronatsrätt), fullständig rätt till sakören, utsträckta friheter från skatter och besvär för vissa frälsegods samt noggrant bestämda friheter vid utnyttjandet av alla ekonomiska näringskällor. Gustaf Adolfs riddarhusordning (1626) bekräftade rusttjänstens undanskjutande: rusttjänsten bibehölls visserligen, men kunde försonas med böter, och nytt adelskap erhölls endast genom kunglig utnämning. Adelsprivilegierna 1723 poängterade de personliga rättigheterna, som rättigheterna till vissa ämbeten, medan de ekonomiska fördelarna betydde mindre. Privilegieutjämningen genomfördes nästan fullständigt vid 1809 års revolution, då rätten till ämbeten blev lika för alla stånd, likaså rätten att besitta jord, även ypperligt frälse, och adeln åtog sig nya ekonomiska bördor. Det finska riddarhuset organiserades 1818. Rätten att uteslutande besitta säteri och frälsejord upphävdes 1864. År 1869 reglerades adelns privilegier på nytt. Utom sin ”självskrivenhet” hade adeln kvar endast få privilegier (bl.a. frihet från inkvartering).
Benämning på en medlem i adelsfanan.
Under 1700- och 1800-talet förekommande benämning på adlig yngling som har tjänst vid hov motsvararande en pagetjänst.
Skatteenhet vid uppbörden av jordeboksränta i de södra delarna av Kexholms län, motsvarade arviohuvud i andra delar av Kexholms län. Adern utgick i penningar, spannmål, smör, hö, humle, levande boskap samt dagsverken. En ader ansågs på 1700-talet motsvara ett mantal.
Tills vidare. Tillfälligt förordnande eller arrangemang, t.ex. ”chargé d’affaires ad interim”.
Tjänsteman som är tillkallad som biträde, förordnad som tillfällig ledamot. Vid hovrätt användes termen om sekreterare som från och med 1682 tillfälligt utsågs till ledamot, om hovrätten i annat fall inte hade varit beslutsför. Efter 1707 skulle hovrättssekreteraren ges företräde vid adjungering, framom andra hovrättstjänstemän.
Att tillfälligt uppta någon som biträde för att fullgöra ett myndighetsuppdrag eller förordna till en tjänstemans vikarie för viss tid eller tills vidare. Adjungering förekom i kommittéer, ämbetsverk och domstolar, dock inte vid senatens justitiedepartement. Justitiedepartementets ledamöter var de enda domarämbeten som inte kunde adjungeras.
Prästvigt biträde åt en kyrkoherde. Benämningen användes ofta om en hjälppräst som förordnats på grund av kyrkoherdens sjukdom, ålderdom eller stora arbetsbörda. Adjunkten tillsattes av domkapitlet på ansökan av den berörda prästen, mot att denne betalade en av domkapitlet fastslagen lön till adjunkten. Adjunkter förekom även i församlingarna i Gamla Finland.
Arvode som utgick till biträde eller hjälpreda, särskilt det arvode som betalades till hjälppräst eller biträdande lärare av den ordinarie tjänsteinnehavaren för att han inte på grund av sjukdom, ålderdom eller arbetsbörda klarade av alla sina tjänsteåligganden.
Boställe för prästerliga adjunkt. Adjunktsbostället finansierades, beroende på adjunktens anställningsförhållande, vanligen av den präst som adjunkten hjälpte eller av församlingen.
Militär eller civilmilitär inom krigsmakten som biträdde en högre officer eller en civilmilitär i tjänsten eller en militär expedition. Adjutantens befattning reglerades i en instruktion för infanteriet 1751 och för generalstaben 1788.
I Ryssland från och med 1716 officerare (rangklass 6–14), som biträdde kommendörerna för truppförband och cheferna för militära administrativa ämbetsverk eller som fungerade som handläggare vid staber eller inom militärförvaltningen. Adjutanter förekom i Gamla Finland hos sådana ämbetsmän på högsta nivå vilkas åligganden omfattade även militära funktioner. Under autonoma tiden hade generalguvernören adjutanter, och sedan självständigheten har statsöverhuvudet adjutanter som personliga medhjälpare.
Stiftelse som består av i stiftelsen, mot en inträdesavgift, inskrivna ogifta adelsdöttrar (stiftsfröknar, stiftsjungfrur) vilka vid behov kan bli beviljade en jungfrupension, ursprungligen också en fri bostad. Stiftelsen inrättades officiellt på 1738–1739 års riksdag under namnet Vadstena jungfrustift och ställdes under riddarhusdirektionen 1758. Efter riksdelningen grundades ett jungfrustift i Finland 1817 som sedan 1856 förvaltas av riddarhusdirektionen.
I Ryssland särskilt 1775–1796 om av den lokala adeln för en treårsperiod vald medlem (rangklass 7–10) i flera domstolar och andra organ. Även i Gamla Finland valdes sådana under ståthållarskapsperioden 1784–1797, dock i mindre omfattning än i Ryssland på grund av adelns fåtalighet. I vissa domstolar kallades de även assessorer.
I Ryssland från 1785 permanent organ vid ett guvernements adelskorporation, med uppgift att föra adelsmatrikel över adeln i guvernementet och att utfärda intyg rörande adeln, samt att förse Häroldmästarkontoret med matrikeluppgifter. De adliga deputeradeförsamlingarna utsågs av guvernementens allmänna adelsmöte och lydde under Dirigerande senatens häroldsdepartement. I Gamla Finland fanns en adlig deputeradeförsamling 1788–1812.
Benämning på den förordning från 1762 som fastslog att endast adliga släkter hade privilegiet att föra öppen hjälm och som samtidigt gav det adliga vapnets utformning ett juridiskt skydd. Förordningen bekräftade också borgerliga vapen.
I Ryssland från 1775 ämbetsverk i kretsstäderna, med uppgift att sköta egendom som tillfallit ärftliga och personliga adelsmäns änkor och föräldralösa barn, att lösa tvister rörande deras jordegendomar samt att utse och övervaka adliga personers förmyndare. De adliga förmyndarskapsämbetena verkade i anslutning till övre lanträtten eller kretsrätten. De hade en guvernementsadelsmarskalk som ordförande och kunde inrättas även för större områden. I Gamla Finland fanns 1784–1812 ett adligt förmynderskapsämbete för hela guvernementet i Viborg i anslutning till kretsrätten.
Samlande beteckning för den domsrätt som ämbetsverk, kollegier, kommissorialrätter, länsstyrelser, magistrater och vissa specialdomstolar (tull-, post-, hallrätt) hade i förvaltningsjudiciella mål och vissa administrativa mål av mera privat natur (klago-, besvärs- och ansökningsmål samt tvister som berörde förvaltningen). Administrativ lagskipning stadgades i 1734 års lag för fiskala mål, men förekom redan från 1615 och särskilt efter 1634. Den följde en egen processordning från 1689/1695. Ändring i dessa mål kunde sökas hos justitierevisionen respektive justitiedepartementet, i svårare tjänsteförbrytelser hos konungen (eller rådet) eller kejsaren. Administrativ lagskipning tillämpades under perioden 1852–1879 också på besvär mot fattigvårdssamhälles beslut som riktades till guvernören (landshövdingen) och senatens ekonomiedepartement i högsta instans.
Kadettkår för adelsmän som grundades i Stockholm 1748. Kåren upplöstes 1756 på grund av brist på medel för dess underhåll.
Till fromma ändamål, vanligen använt om hemman anslaget för välgörande ändamål: kyrka, skola, hospital, barnhus, krigsmanshus, akademi och gymnasium. Hemmanet kunde vara av krono- eller frälsenatur, och hade överlåtits av kronan eller privatperson. I allmänhet fick ad pios usus-hemman inte säljas eller överlåtas till annat bruk.
Av postmästare utfärdat meddelande till föregående postmästare vid en postrutt att posten, särskilt den rekommenderade, har ankommit och emottagits av adressaten. Advisbrevet medföljde postkartan. Allteftersom brevmängderna ökade, blev advisbrevet närmast en formalitet. Breven kunde då ligga kvar på postkontoret, trots att advisbrevet om dess mottagande hade sänts ut till föregående postmästare.
Fungera som advokat, föra annans talan inför rätta, begagna juridiska eller retoriska grepp för att genomdriva en sak.
Tjänsteman med vissa polisiära befogenheter vid en hovrätt sedan 1615, i Finland 1623. Advokatfiskalen bevakade det allmännas rätt och förde talan i besvärsmål. Under autonoma tiden var han dessutom chef för hovrättens kriminalavdelning. Under perioden 1918–1993 var han specialåklagare vid hovrätten, med ansvar för övervakningen av lagligheten i de allmänna underrätterna. Advokatfiskalsämbeten fanns också vid vissa exekutiva ämbetsverk under svenska tiden och autonomin.
Organ vid förvaltningen av Hedvig Eleonoras livgeding. Advokatfiskalkontoret väckte åtal mot försumliga fogdar och redogörare inom livgedingslänen. Kontoret utgjorde en motsvarighet till Advokatfiskalkontoret vid Kammarrevisionen.
Enhet vid Kammarkollegium vilken kan härledas till 1627 då en kammarfiskal uppfördes på räknekammarens stat. Hans uppgift var att företräda kronan inför rätta mot den som orättmätigt slagit under sig kronans ränta och rättighet. En vice advokatfiskalstjänst förekom 1640–1720. Tjänsten inrättades på nytt 1758 och existerade till 1830. År 1646 utfärdades nya instruktioner och förutom att svara för tillsynen över kronans arrendatorer och bokhållare skulle advokatfiskalen övervaka danaarv och kronans rätt vid godstransaktioner med adeln. Från 1694 skulle advokatfiskalen övervaka arbetstidsbestämmelserna vid Kammarkollegium. Åren 1722–1726 och från 1744 var advokatfiskalstjänsten förenad med actor causaetjänsten.
Under svenska tiden en statlig befattning i större härader, vid hovrätterna och i Kammarkollegium och Kammarrätten, under autonoma tiden också vid bl.a. Tullstyrelsen. Advokatfiskalen utövade tillsyn och kontroll över statstjänstemännen och hade åtalsrätt vid tjänstefel och försummelser.
Stadfästelse, bekräftelse.
Jakande, bekräftande till exempel om bevisning och beslut.
Ombud för handelshus, brandstodsbolag m.m. som ansvarade för intressebevakningen inom ett visst distrikt.
Predikant som i stad ansvarade för de gudstjänster som hölls under kvällstid (aftonsången).
Kyrkohandbok eller gudstjänstordning i bokform. Under 1800-talet kunde också en annotationsbok eller resejournal kallas agendebok.
Benämning på diplomatiskt ombud från eget eller främmande land som bevakar ett hovs, en regerings, en stats eller politisk persons intressen. Agenterna benämndes under 1800-talet efter rang såsom konsularagent, konsul och generalkonsul.
Sedan 1700-talet benämning på mellanskillnad vid utbyte av myntsorter och värdepapper. Begreppet användes också om prisskillnad mellan bättre och sämre myntsorter eller mellan klingande mynt och pappersmynt.
Tjänstebeteckning för professors biträde vid universitet. Akademiadjunkten verkade också som professorns ställföreträdare, ifall adjunkten var uppsatt på ordinarie lönestat.
Apotek som 1755 inrättades av akademin i Åbo. Apoteket flyttade med akademin till Helsingfors efter Åbo brand och bytte namn till Universitetsapoteket. Apoteket sköttes av en föreståndare. År 1828 intogs i universitetets statuter att universitetets apotekare var tvungen att bestrida kostnaderna för underhållet av två sjuksängar på Kliniska institutet. Han var också skyldig att för inköpspris lämna de apoteksdroger som behövdes i det kemiska laboratoriet samt tillåta att studenterna fick öva sig i farmaceutiska operationer i apotekets laboratorium.
Kollektiv beteckning för personal vid akademierna.
Benämning på lärare vid universitet, ledamot av en akademi.
Titel för en av de aderton ledamöterna i Svenska Akademien efter 1786.
Fond för upprättande och underhåll av Kungliga Akademiens byggnader (Åbo). Byggnadsfonden ombildades 1827 till Kejserliga Alexanders-universitetet i Finlands nybyggnadsfond. Den erhöll understöd bl.a. från uppburna tullavgifter för vissa varor.
Titel på akademins (universitetets) rektor.
Första rättsinstans för en akademi (universitet), stadgad 1477, i Finland 1640–1928. Domstolen dömde studenter, anställda och deras tjänstefolk med rektorn som domare och konsistoriets övriga medlemmar som ledamöter. Den ersattes med universitetets domstol.
Styrelseorgan för universitet som även fungerade som domstol i rättegångsmål som hörde till universitetets jurisdiktion. Konsistoriets bisittare utgjordes av vissa av universitetets professorer och tjänstemän.
Benämning på en akademis styresmän, lärare och tjänstemän samt till institutionen anslagna medel. Ordet akademistat användes ännu på 1830-talet trots att akademin bytt namn till universitet.
akt
Offentlig förrättning (till exempel avslutnings-, begravnings-, depositions- , disputations-, hyllnings-, inaugurations-, installations-, inställelse-, introduktions-, invignings-, kommunions-, krönings-, promotions-, smörjelse-, val- och visitationsakt).
akt
Dokumentsamling angående visst ärende hos administrativa och judiciella organ. Akten var vanligen också sammanhäftad.
Inleda en aktion, inom statsförvaltningen under 1700- och 1800-talen särskilt om att å statens vägnar åtala en ämbets- eller tjänsteman för tjänstefel eller tjänsteförsummelse.
En stads tillstånd (privilegium) att bedriva sjöfart till utlandet och där utländska fartyg hade rätt att besöka hamnen. Den aktiva stapelrätten inbegrep även rätten att motta, lagra och distribuera varor för import eller export.
Tjänsteman som å ämbetets vägnar verkade som allmän åklagare vid domstol. Från och med 1918 kallades han allmän åklagare. Termen användes under svenska tiden och autonoma tiden ibland också som synonym till ombudsman, fullmäktig, advokat.
Bisyssla eller uppdrag som aktor, övergående senast 1918 i betydelsen befattning med uppdraget att väcka allmänt åtal eller brott som lyder under allmänt åtal. Motsats: defensorat.
Benämning på advokatfiskalernas arvode för kopiering av offentliga dokument, mer allmänt om uppbärande av lösen för kronoavlönad befattning eller för uppdrag som aktor.
Kontoret skapat av actor Jonas Schönberg som 1685 utnämndes till actor causae vid Reduktionskommissionen för att bevaka kronans rätt i mål som rörde ersättningar för de abalienerade donationsgodsen. Hans mandat utökades med aktoratet vid exekutionen av Stora kommissionens domar i Likvidationskommissionen. År 1687 övertog han också aktoratet vid Likvidationskommissionen över Stora kommissionens domar angående kollegierna i mål som rörde Kammarkollegium och Reduktionskollegium. År 1693 övertogs de två första aktoraten av Peter Franc. Uppdraget fick karaktären av ett fast ämbete som blev Ersättningskontoret eller Aktorats- och ersättningskontoret. Kontoret lades under Kammarkollegium och aktorstjänsten indrogs 1722. År 1726 återinrättades aktoratet vid Aktorats- och Ersättningskontoret. Verksamheten upphörde 1744 då aktorstjänsten sammanslogs med tjänsten som advokatfiskal i Kammarkollegium.
Tjänsteman i vissa statliga eller kommunala verk. Aktuarien tog emot, registrerade och lämnade ut handlingar. Han skötte vanligen diarieföringen. Han kunde också ha arkivaliska och statistiska uppgifter. Aktuarier förekom redan på 1600-talet, men blev vanliga på 1700-talet. Aktuarietjänster fanns bl.a. i hovrätterna och i magistraterna och rådstugurätterna i Helsingfors, Åbo, Tammerfors och Viborg. Sådana fanns också i senatens ekonomiedepartements justitieexpedition, i Statistiska byrån och i skol-, forst-, järnvägs-, industri- och poststyrelserna. I Ryssland fanns från 1720 till slutet av århundradet tjänsteman (rangklass 14) vid centralförvaltningen med liknande uppgifter. Även i Gamla Finland förekom aktuarietjänster.
Tjänsteman vid Kunglig Majestäts kansli vilken skulle motta och förvara handlingar och akter som kom in till kansliet samt förvara koncepten över avsända handlingar. Aktuarien förde också statistik över handlingarna.
Tjänsteman i centralt ämbetsverk som hade till uppgift att mottaga och förvara till verket inlämnade handlingar eller akter. Dessutom skulle han registrera från verket utlämnade handlingar eller akter.
Tjänsteman som skötte allmänna aktuarieuppgifter vid ett universitet. Dessutom ansvarade han för inskrivningen av studenter, bokföringen av studieprestationer samt registreringen av avlagda examina.
Under svenska tiden epitet för vissa av Guds eller Hans (Hennes) Majestäts handlingar. I fråga om handlingar givna i kejsarens namn användes i samtida översättningar vanligen formen ”nådig” på svenska och ”armollinen” på finska.
Allra nådigaste. Epitet som har använts vid tilltal av monarker. Användes under svenska tiden om regerande konung eller drottning, i Gamla Finland och under autonoma tiden för vissa kejserliga åtgärder och handlingar bl.a. i fråga om benådningar.
Uttryck som användes i handlingar, bl.a. i samband med underskrifter, med vilka undersåtarna i Ryssland och även i Gamla Finland vände sig till kejsaren. I samtida svenskspråkiga texter användes uttrycket ”underdånig”, t.ex. ”underdånig framställning”, i finskspråkiga texter ”alamainen”, t.ex. ”alamainen esitys”.
Var och en, allmänheten: menige man.
Folk, menighet, den stora massan av befolkningen som saknade undantagsförmåner (privilegier). Med ”allmoge” avsågs ursprungligen de politiskt myndiga männen inom ett juridiskt eller kyrkligt avgränsat område som en domsaga, en lagsaga eller ett rike. Efter uppkomsten av det andliga och det världsliga frälset användes uttryck som ”menige allmogen” om de skattskyldiga samhällsklasserna i motsats till de privilegierade stånden. Ännu under senmedeltiden skilde man inte alltid mellan allmogen på landet och allmogen i städerna. Först när borgarståndet blivit etablerat avser ”allmogen” uttryckligen den skattskyldiga befolkningen på landsbygden.
Tiggare och fattiga samt de som var för sjuka och bräckliga för att arbeta för sitt uppehälle. De var befriade från mantalspenningar efter 1643.
Bevillning som utgick av alla skattskyldiga. Namnet ”allmän bevillning” uppkom i mitten av 1700-talet, men själva skatten fanns långt tidigare. År 1680 kallades den ”extra ordinarie bevillning”, 1699 ”kontribution” – en benämning, som återupptogs i slutet av 1700-talet – och år 1734 ”försvarshjälp”.
Domstol som är behörig att ta upp och behandla alla mål som inte genom speciallagstiftning för specialdomstolar har avskilts från dess domsrätt, i allmänhet tvistemål, brottmål och ansökningsärenden. Benämningen avsåg under svenska tiden och autonomin i första instans häradsrätt, kämnärsrätt och rådstugurätt, i andra instans hovrätten, och i högsta instans Justitierevisionen, Konungens högsta domstol respektive Regeringskonseljens och Senatens justitiedepartement.
Ursprungligen väg som låg under konungens särskilda beskydd, härväg. Sedan 1500-talet allmän landsväg och den väg längs vilken konungen färdades på sin eriksgata, med gästgivargårdar med jämna mellanrum. Allmänna landsvägar löpte genom landet, mellan stapel- och uppstäder. De byggdes och underhölls med statliga medel och kallades vanligen kungsvägar. En allmän landsväg skulle enligt reglementet 1735 vara minst 10 alnar bred. I den finska delen av svenska riket löpte kungsvägen längs med kusten från Åbo i väster till Vederlax i öster.
Gemensamt namn på sådana ingenjörsarbeten som utfördes för det allmännas eller statens räkning eller med understöd av statsmedel.
Äldre benämning för allmän beskattning. Även om allmän fråga eller allmänt klagomål i Sveriges ståndsriksdag.
Riksdagsutskott under frihetstiden. Allmänna besvärsdeputationen gjorde upp förslag till resolutioner på ståndens allmänna besvär.
Fond som delade ut bidrag till nödställda, ålderstigna eller sjuka soldater. Fonden grundades 1796 av Stockholms stads borgerskap och magistrat. Avsikten var ursprungligen att grunda ett hospital, men i stället kom fonden att dela ut bidrag till behövande.
Benämning på fastigheter för allmänna behov, uppförda och underhållna av alla hemmansägare på landsbygden. Till allmänna hus hörde bl.a. kyrka, kyrkogård, prästgård och tingshus samt i vissa fall också gästgivargård och tiondebod.
Benämning på fiske i havsområde som låg utanför byalagens och hemmanens rår och som fick nyttjas av hela landets befolkning.
Direktion som övervakade kronans magasinsväsende, kronobagerierna, fältproviantmagasinen samt ansvarade för att hålla trupper och fångar med bröd.
Skyldighet att göra arbetsinsatser för samhällets behov, exempelvis att delta i skjutsning eller i byggande och underhåll av landsväg. Allmänna onera skiljde sig från skatter genom att de inte kunde ersättas med pengar eller persedlar. Skyldigheten kunde gälla kronan, socknen eller församlingen.
Ordinarie posten, riksposten. Termen användes förr särskilt i fråga om det indelta postverket med posthemman och postbönder i motsats till klockarpost, kronobrevbäring, kurirpost och liknande som befordrades vid behov.
Instans som skötte utveckling och förvaltning av det allmänna undervisningsväsendet, så länge området saknade eget ämbetsverk. Ursprungligen var verksamheten ideell men mellan 1760 och 1801 handhades uppgiften av en särskild uppfostringskommission under Kanslikollegiums översyn, 1801–1809 av Kanslersgillet under kansliets översyn. Syftet med Allmänna uppfostringsverket var att verkställa de i olika repriser sedan 1724 utfärdade skolförordningarna, utarbeta nya förordningar för både högre och lägre skolor samt framta och kontrollera allmänna skolböcker och kunniga lärare.
Pensions- och bidragskassa för änkor och barn grundad i Stockholm 1784. Varje svensk undersåte, under 60 års ålder samt med avseende på hälsotillstånd och i övrigt av direktionen prövad till försäkring antaglig, kunde där bereda pension på 100–1 000 kr årligen åt efterlevande hustru och barn samt åt fader eller moder.
Före storskiftet om skogs-, mark- eller vattenområde som ägdes av samfällighet och som fick nyttjas samfällt av befolkningen i området. Innebörden av allmänning varierade under medeltiden.Allmänningar förekom som krono-, by-, socken-, härads- och landsallmänning. De första reglerna finns i landskapslagarna och gällde stora skogar och mark invid åar. I östra Finland dominerade det halvnomadiska svedjebruket i de stora råskogarna. I sydvästra Finland hade man fasta åkrar med ägande som var baserat på personer.
Landbo som bodde på allmänning utan besittningsrätt till jorden.
Under 1700-talet om granskning av huvudsakligen allmänningsskogarnas tillstånd och huruvida någon hade gjort intrång på dem. I synnerhet granskades om kringboende hemmansägare olagligt anlagt torp eller uppfört backstugor och dylikt i den allmänna skogen. En förordning utfärdades den 10 december 1793.
Vatten som ägdes av kronan men fick nyttjas samfällt av befolkningen inom ett visst område.
Allmän revision kallades den skattläggning som 1719 under stora ofreden verkställdes av den ryska ockupationsförvaltningen i Åbo generalguvernement och som gick ut på att registrera böndernas och även andra jordbrukares utsäde och husdjursbestånd, i en del av generalguvernementet även tjänstefolket.
Fram till 1865 självstyrelseorgan i städer i vilket borgarskapet, det vill säga de stadsinvånare som ägde burskap, var berättigade att delta. Borgmästare och råd ingick också i allmän rådstuga. Dess viktigaste uppgift var att välja lägre befattningshavande och förtroendemän på begränsad tid, särskilt taxeringsmän. Allmän rådstuga var städernas motsvarighet till sockenstämma, senare kommunalstämma. I städerna i Gamla Finland hölls allmän rådstuga med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797, då det däremot förekom allmänt statsråd.
I Ryssland från 1785 organ för medlemmarna i guvernementens och kretsarnas adelskorporationer, med uppgift att välja guvernementsadelsmarskalk och adlig deputeradeförsamling samt adliga ledamöter och bisittare till domstolar och ämbetsverk.
Av domstol eller annan myndighet förordnat arbete för statens räkning i fängelse eller fängelseliknande miljö, känt i Stockholm från 1630-talet, allmänt från 1698 och i Finland från cirka 1750 och särskilt 1883–1936. Termen användes även om allmännyttigt arbete i fångkoloni och ersattes 1936 med termen tvångsarbete. Under svenska tiden och första delen av autonoma tiden var allmänt arbete huvudsakligen ersättningsstraff till böter som inte kunde betalas (exempelvis av lösdrivare, sinnessvaga förbrytare och tjuvar samt interneringsfångar och rannsakningsfångar). Uppgifterna var allmännyttigt arbete under någon tjänstemans eller av honom utsedd persons uppsikt. Allmänt arbete kunde bestämmas till minst tre månader och högst ett år, återfallslösdrivare till minst sex månader och högst tre år.
Grad av skattefrihet på frälsejord. Allmänt frälse omfattade den frälsejord som uppkommit efter de vanliga frälsereglerna. Den var befriad från jordeboksränta och från 1644 från större delen av de pålagor som tillkommit i slutet av 1500-talet och i början av 1600-talet och som bildade den fasta mantalsräntan. Allmänt frälse skulle av mantalsräntan endast utgöra boskaps- och skjutsfärdspenningar, en del av konungshästarna samt hälften av besvär som inkvartering, kungs- och kronoskjuts.
I Ryssland 1775–1798 och från 1801 ämbetsverk, som i ett ståthållarskap/guvernement organiserade och övervakade skolväsendet samt de statliga inrättningarna inom hälso- och socialvården, det vill säga sjukhus, fattighus, hem för värnlösa barn, arbets- och korrektionsinrättningar samt apotek. I Gamla Finland var Allmänna försörjskollegiet i Viborg verksamt 1784–1813.
Tidning avsedd för allmänheten och där lokal- eller statsförvaltningens offentliga meddelanden kungjordes eller utlystes.
Insjöfiske vid kronoskogar och kronoholmar, som kronan inte hade förbehållit sig som sin enskilda egendom. Med landshövdingens tillstånd hade alla som var bosatta inom häradet rätt att mot en årlig avgift både fiska och uppföra en fiskebod där.
Möte med samtliga stifts alla präster. Ett dylikt hölls första gången 1572 i Uppsala.
I Ryssland 1785–1798 och från 1802 organ inom stadssjälvstyrelsen bestående av sammanlagt tolv företrädare för de sex invånarklasserna och valda för treårsperioder av folkförsamlingen. Dess viktigaste uppgift var att välja medlemmar representerande de sex invånarklasserna till sexmannastadsrådet. I städerna i Gamla Finland förekom allmänna stadsråd 1787–1797 under ståthållarskapsperioden, i vilka endast fyra av de sex invånarklasserna var företrädda. Dessa stadsråd valde fullmäktige till fyramannastadsråden.
Allmän väg som vintertid drogs över vattendrag, sanka marker och dylikt. Vägen måste utstakas av varje by och (från 1643) utmärkas på karta. Vintervägarna övervakades av häradsfogden på landsbygden. Efter stort snöfall ålåg det även allmogen på landet och invånarna i staden att skotta de allmänna landsvägarna eller gatorna. De övervakades av borgmästare och råd gemensamt samt kronobetjänterna på landsbygden. År 1786 begränsades ansvaret till markägaren eller det hemman (den gård i staden) som pålagts ansvaret (i häradsrätten) att utstaka och skotta (eller vid rådstuga) att skotta viss väg- eller gatsträcka. År 1790 inrättades ploglag på landsbygden som gemensamt ansvarade för plogning och skottning av viss vägsträcka, under landshövdingens översyn.
Donation som medförde oinskränkt äganderätt till det donerade, huvudsakligen kronans gods eller skatter från kronobönders jord i ett visst område, gällde främst de donationer som följde Norrköpings beslut 1604. Motsats: förläning på behaglig tid.
Skattefri frälsejord som innehades med full ägande- och arvsrätt, särskilt benämning på ett gammalt arvegods.
Odaljord, jord som innehades med full ägande- och arvsrätt, i motsats till förlänad, arrenderad eller förpantad jord.
Besittningsrätt till kronans gods eller räntor som medförde oinskränkt äganderätt. Allodialrätten gällde både adelsmän och städer.
Säteri som innehades med full äganderätt på evig tid. Det var emellertid vanligt att kronan fick en tredjedel av skatterna. Bärande träd och malmstreck tillhörde dock säteriets ägare och inte kronan.
Ensamrätt att utge almanackor. När Sigfridus Aronus Forsius (1560–1624) utsågs till kunglig astronom 1613 bestod hans lön av ensamrätten att utge almanackor i Sverige. Privilegiet var personligt och förföll efter hans död. Akademin i Åbo började trycka almanackor år 1660. Den första almanackan på finska utgavs 1705. Traditionen att trycka almanackor i Åbo bröts år 1747 när Kungliga Vetenskapsakademien fick ensamrätt att utge alla almanackor i Sverige. Åren 1809 och 1810 beviljade generalguvernören ensamrätt åt akademin i Åbo att utge almanackor i Finland. Alexander I gav universitet almanacksprivilegium år 1811. Almanacksprivilegiet fortsatte efter 1917 och avskaffades först 1995.
Skattetekniskt arealmått för åker- och ängsmark i sol- eller tegskiftad by. Tegarnas bredd uppmättes per aln och med stång av viss längd. Aln- och stångtal var också ett gammalt skattetal för beräkning av särskilt jordeboksräntan.
Av präst utfärdat intyg över nattvardsgång, i Skåne från och med 1723 synonym till flyttningsbevis.
Princip om att förvandling av skatteuttaget i persedlar till penningar inte fick resultera i en summa som var mer än dubbelt så stor som kronovärdet. Principen gällde byggningshjälpen.
En stats diplomatiska beskickning av högsta rangen i en annan stat. Ambassad används också som beteckning på den byggnad där en permanent beskickning har sitt högkvarter, som ibland också inrymmer ambassadörens residens. Ambassaden leds av en ambassadör.
Småskola för landsbygdens (fattiga) barn, inrättades först i Kimito 1694, något senare i Lojo och i Saltvik. Sedan 1840-talet var ”ambulatorisk skola” det officiella namnet på en flyttbar skola i vilken en och samma lärare under olika perioder av läsåret meddelade undervisning på olika stationer eller orter inom ett visst bestämt område (pastorat, socken, by). Ambulatoriska skolor gav elementarundervisning vid sidan av folkskolorna ända in på 1930-talet.
Beteckning på den högsta befälhavaren för en flotta, motsvarar general inom armén. Titeln togs i bruk i Sverige 1522. Under senare delen av 1500-talet kallades den högsta befälhavaren för örlogsflottan i Sverige för översteamiral och från 1602 för riksamiral. Ordet amiral kan beteckna såväl en fullvärdig amiralsgrad som lägre amiralsgrader. I den svenska flottan har förekommit generalamiral, amiralgeneral, underamiral, storamiral, överamiral, riksviceamiral, amiralgenerallöjtnant, amirallöjtnant, schoutbynacht och konteramiral. Som benämning på särskilda befattningar har även befälhavande amiral, skeppsgårdsamiral, holmamiral och varvsamiral förekommit. I Ryssland utgjorde amiral den andra rangklassen i den militära rangtabellen.
Amiralsgrad inom svenska flottan. Graden inrättades 1681 då den tilldelades Hans Wachtmeister. Graden förekom inte efter Wachtmeisters död 1714. Amiralsgeneralen var näst efter presidenten den högsta befattningshavaren i amiralitetskollegiet och rangen var likställd med fältmarskalk.
Amiralsgrad inom den svenska flottan i slutet av 1600-talet och i början av 1700-talet.
Tjänstebeteckning på en apotekare som försåg flottan med läkemedel. Amiralitetsapotekaren hade Kungl. Maj:ts fullmakt på tjänsten och lön på flottans stat. Den första amiralitetsapotekaren tillsattes 1655 i Stockholm och den första i Karlskrona 1676. Till amiralitetsapotekarens uppgifter hörde bl.a. att inventera läkemedelsförråden på kronans fartyg som gick till sjöss. Fr.o.m. 1700 hade amiralitetsapotekaren ensamrätt att förse amiralitetet med läkemedel.
Namn på amiralitetskrigsmanskassan 1642–1791.
Medel i amiralitetskrigsmanskassa.
En av fyra avdelningar inom amiralitetskammarverket. Kontoret grundades 1691 och befattade sig med flottans artilleri och ammunition.
Lagfaren ledamot av svenska amiralitetsrätten.
Kassa med vilken man underhöll amiralitetsbarnhuset och amiralitetets barnhusskola i Karlskrona.
Lägre tjänsteman i amiralitetets eller flottans tjänst.
Person som yrkesmässigt tillverkade block och svarvade trissor av trä för flottan.
Amiralitetets räkenskapsbok.
Riksdagsutskott under frihetstiden, ansvarade för frågor som berörde flottan.
Vid amiralitetet verkande fiskal. En dylik var upptagen på amiralitetskollegiets stat 1729.
Benämning på manskapet vid svenska flottan under 1600-talet och i början av 1700-talet.
Benämning på icke-territoriella militärförsamlingar vars medlemmar bestod av soldater tillhörande flottan samt deras anhöriga. Amiralitetsförsamlingar grundades under 1600-talet i Stockholm och i Karlskrona.
Namn på den myndighet som ansvarade för flottans ekonomiförvaltning, inklusive krigsmanshuskassan. Kommissariatet förestods av en direktör, med biträde av en överkommissarie. Amiralitetskommissariatet grundades 1722 som en efterföljare till Amiralitetsstats- och kammarkontoret. År 1728 förlorade kommissariatet sin självständiga roll och började lyda under Amiralitetskollegiet. Kommissariatet upphävdes slutligen 1732 och dess befogenheter tilldelades Amiralitetskollegiet.
Ledande tjänsteman vid Amiralitetsgeneralkommissariatet under 1700-talet.
Hospital grundat av drottning Kristina 1646 i Stockholm för sjömän.
Huvudbyggnad för amiralitetet på Skeppsholmen i Stockholm. Huset stod klart 1650. Det inrymde amiralitetets kansli och sammanträdessal samt på översta våningen segelmagasin. Efter att flottan flyttade 1680 till Karlskrona blev Amiralitetshuset ett arkiv.
Kassa instiftad 1739, ur vilken kostnaderna för inkvartering av amiralitetet bekostades. Ett amiralitetsinkvarteringskassekontor skötte utbetalningarna och redovisningen av dem.
Kontor i Amiralitetskollegiet inrättat 1739 för att övervaka, redovisa och utbetala ersättningar för inkvarteringen av amiralspersoner.
Lagfaren ledamot av amiralitetsrätten.
Ämbetsman inom Amiralitetskollegium. Amiralitetskammarråd blev ordförande för amiralitetskammarrätten från och med 1732. Över amiralitetskammarrådet stod amiralitetsråden och kollegiepresidenten. Under honom verkade amiralitetsbetjänte: sekreterare, notarie, aktuarie och kopister.
Domstol i anslutning till Amiralitetskollegium 1695–1811 som hanterade alla finansmål rörande flottans räkenskaper samt tjänsteförsummelser i anslutning till dem. Rätten bestod av amiralen som ordförande, med direktören för Amiralitetsgeneralkommissariatet som viceordförande (1721–1735) och ett antal assessorer. Som ordförande verkade amiralgeneralen men från och med 1732 ett amiralitetskammarråd.
Förvaltningsmyndighet som behandlade ekonomiska spörsmål som gällde den svenska flottan. Amiralitetskammarverket uppdelades 1691 i fyra avdelningar: amiralitetskammarkontor, varvskontor, artillerikontor och sjömiliskontor. År 1692 skildes Amiralitetskammarverket i de flesta delar från Amiralitetskollegiet och verkade under Amiralitetsstats- och kammarkontoret.
Räkenskapsförande tjänsteman i Amiralitetskammarkontoret under 1700-talet.
Sjöofficer vid svenska flottan under 1600–1700-talet. Tolv dylika var upptagna på Amiralitetskollegiums stat 1729.
Kollektivbenämning på det till amiralitetet hörande prästerskapet. Under förra delen av 1700-talet också beteckning för amiralitetskonsistorium.
Från 1617 centralt ämbetsverk för marinförvaltningen och flottans överstyrelse i såväl militära som ekonomiska ärenden. Det ersattes 1791 med Generalsjömilitiekontoret. Under kollegiet verkade Generalkommissariatet i Karlskrona, Stockholmska och Göteborgska amiralitetet och eskader. Amiralitetskollegium fick kollegial form 1634. Riksamiralen verkade som president. Ledamöter var två riksråd (amiralitetsråd) och fyra viceamiraler eller skeppskaptener, under 1700-talet ytterligare två amiralitetskammarråd. Amiralitetskollegium ansvarade för flottans användning, skötsel och underhåll, rekrytering och utbildning av manskap, beväpningen, kronans ekskogar, fyr- och lotsväsendet samt båtmanshållet. Det övervakade amiralitetskammarrätten (1695–1791). Kollegiet var förlagt till rikets främsta flottbas, ursprungligen i Stockholm, från 1679–1776 i Karlskrona, 1776–1791 i Stockholm, där det 1791–1794 ersattes med Generalsjömilitiekontoret, 1794–1797 av de två storamiralsämbetena med kommittéer. År 1803 återupplivades Amiralitetskollegium under namnet Förvaltningen av sjöärendena.
Efterföljare till Amiralitetsstatskammarkontoret med uppgift att indriva, förvalta och disponera amiralitetsmedlen. Kommissariatet grundades 1717 och verkade under Amiralitetskollegium fram till 1719 då dess uppgifter övertogs av det återupprättade Amiralitetsstatskammarkontoret.
Tjänst inrättad 1687 vid amiralitetskonsistoriet. Notarien förde protokoll över konsistoriets sammankomster, upprättade skrivelser till högre myndighet, expedierade beslut, vårdade arkivet, uppbar och redovisade kollekt- och stamboksmedel m.m. Han verkade från 1791 också som konsistoriets uppbördsman.
Flottans domkapitel 1644–1826, som till 1682 var detsamma som kyrkorådet i amiralitetsförsamlingen i Karlskrona som leddes (till 1864) av en högre marin representant, vanligen örlogsstationens chef. Konsistoriet ombildades 1682 under en amiralitetssuperintendent. Som medlemmar verkade fyra amiralitetspredikanter och en av kyrkoherdarna i amiralitetsförsamlingarna utanför Karlskrona, under förra delen av 1700-talet predikanten på Kungsholmens och Drottningskärs kastell. Också kyrkoherden i Tyska församlingen var en tid ledamot av amiralitetskonsistorium. Under konsistoriet sorterade skeppsgosseskolan. Målen som avgjordes av konsistoriet fick överklagas till amiralitetsrätten.
Pensionsinrättning för den svenska flottans personal, grundad 1642.
Benämning på huvudboken över ett amiralitetskrigsmanshus räkenskaper.
Svenska flottans pensionskassa bildad 1642 efter frivillig överenskommelse mellan personal som hörde till amiralitets- och sjöstaten. Kassan var indelad i två fonder: pensionsfonden och gratialfonden som utdelade gratial till änkor och omyndiga barn. Under perioden 1642–1691 hette kassan amiralitetsarmbössan. De flesta tjänstemännen och betjänterna vid amiralitetet bidrog med en fyrk på varje daler av lönen. År 1646 stiftade amiralitetskassan ett hospital i Stockholm för orkeslösa sjömän.
Kontor som skötte om utbetalningen och registreringen av pensionerade båtsmän i den svenska flottan.
Sjöofficer vid svenska flottan under 1600-, 1700- och 1800-talet.
Ansvarade för sjukvården på flottstationerna.
Predikant vid svenska sjökrigsmakten och medlem av amiralitetskonsistorium 1644–1826, också om den präst som åtminstone tidvis på 1700-talet var upptagen på hovstaten för amiralitetets behov. Av heder och värdighet stod amiralitetspredikanten näst efter de ordinarie hovpredikanterna. Efter 1793 kallades amiralitetspredikanterna vanligen amiralitetspastorer, ifall de verkade som kyrkoherdar i en av flottans församlingar. Efter 1800 fick de rätt att söka tjänst i regala pastorat. Amiralitetssuperintendenten ersattes från 1837 också med amiralitetspastor.
Person som hade ansvaret för livsmedelsförsörjningen och proviantförrådet inom flottan.
Bisittare i Amiralitetskollegium 1617–1791.
Domstol som tillkom 1644 och hade i uppdrag att handlägga mål rörande sjökrigsmakten. Dess föregångare kallades holmrätten. Amiralitetsrätten avlöstes 1717 av amiralitetsunderrätten och amiralitetsöverrätten.
Sjukhus som grundades vid örlogsstationen i Karlskrona i slutet av 1600-talet.
Under 1600-talet de till amiralitetet anslagna medlen. Från 1696 var amiralitetsstat också en sammanfattande benämning på officerare, tjänstemän och manskap vid flottan.
Ämbetsverk som 1692–1722 skötte den svenska flottans ekonomiförvalning. Kontoret bildades 1692 då ekonomiförvaltningen skildes från Amiralitetskollegium. Kontoret ställdes direkt under amiralgeneralen och leddes av överkommissarien och kamreraren. År 1715 ställdes amiralitetsstatskammarkontoret under Amiralitetskollegium och bytte 1717 namn till amiralitetskommissariatet. Amiralitetsstatskammarkontoret återupprättades 1719 men ersattes 1722 av amiralitetsgeneralkommissariatet, som hade en starkare självständig ställning än det tidigare kontoret.
Ordförande för amiralitetskonsistorium i Karlskrona och högsta ledare över de till amiralitetet hörande församlingarna, som 1644–1826 utgjorde ett speciellt stift inom svenska kyrkan. En amiralitetssuperintendent utnämndes första gången 1682 av Karl XI och skulle tillika vara kyrkoherde i Karlskrona storkyrkoförsamling. Han kallades stundom också pastor primarius. Tjänsten indrogs 1826 när konsistoriet införlivades med Lunds stift.
Första rättsinstans för sjöstridskrafterna 1717–1797, med en sammansättning som var beroende av det behandlade målet. Som ordförande verkade kommendören och som bisittare en auditör samt minst fyra militärer från både befäl och manskap.
En av fyra avdelningar inom amiralitetskammarverket. Kontoret grundades 1691 och skötte om anskaffandet, tillverkandet, förvarandet och utdelandet av förnödenheter för skeppsbyggen och flottans utrustning.
Hög tjänsteman i sjömilitiekontoret 1791–1794 med uppgift att biträda statssekreteraren för sjöärendena i den ekonomiska och tekniska förvaltningen av svenska örlogsflottan. Amiralitetsöverkommissarien förestod ett amiralitetsöverkommissariekontor.
Sjökrigsmaktens högsta domstol 1717–1791 med Krigskollegiums president eller ett amiralitetsråd som ordförande. Amiralitetsöverrätten uppgick 1791 i Krigshovrätten.
Sjöofficer med amiralsgrad.
Befälstecken på fartyg fört av amiralsperson som utövar befäl eller på vilket han själv i tjänsteärende färdas.
Benämning på amiralsämbete eller amiralsvärdighet. Amiralskap betecknade även en avdelning av örlogsflottan eller en konvoj av handelsfartyg som seglade tillsammans för att skydda sig mot sjörövare.
Flaggskepp över en flotta eller eskader där befälhavande amiral för sin flagg.
Kontor som förmedlade, besiktigade och övervakade ammor.
De lägre tjänstemän som under övervakning av Krigskollegiums Fortifikationskontor vårdade krigsförnödenheterna.
Sällskap i Lovisa 1786–1812 med syfte att dels väcka kärlek till dygd och ära hos sina medlemmar, dels vårda och uppfostra värnlösa barn till dugliga tjänare. Sällskapet upprätthöll en skola där pojkar och flickor undervisades i skrivning, handarbeten och andra färdigheter som krävdes av tjänstefolk.
I Ryssland från 1785 verkställande organ för skråhantverkarnas självstyrelse i städerna som även hade domstolsfunktioner. Motsvarande dömande uppgifter utövades i städerna i Gamla Finland 1785–1797 under ståthållarskapsperioden av den domstol som kallades ”Amtsgericht” och som var underställd stadsmagistraten.
Rätten att få räkna lägre tjänstemans och tjänsteinnehavares tjänsteår (och därmed knutna förmåner) till godo vid rangordning av tjänsteansökningar och tjänsterang. Ancennitetsberäkningsrätten infördes inom statliga tjänster under 1700-talet.
Regel för avgörande kriterium vid tjänstetillsättningar (med eller utan kunglig fullmakt). Anciennitetsregeln infördes 1720 och upphävdes den 12 november 1766. Skicklighet och förtjänst skulle mätas i antalet tjänsteår.
Den domsrätt som var förbehållen kyrkan och som utövades av innehavare av ett kyrkligt ämbete eller en kyrklig institution, under medeltiden till cirka 1527, formellt till 1686 i alla civil- och brottmål på kyrkans marker. Därefter användes begreppet närmast om kyrkotukt, successivt avskaffad i Finland efter 1848, och om den rätt att disciplinera som en biskop och ett domkapitel har över präster och andra kyrkliga befattningshavare. Andlig domsrätt utövades under medeltiden främst av påven, sedan reformationen av domkapitlen och biskoparna. De felande kunde åläggas botgöring (penitenser) och skamstraff eller uteslutas ur nattvards- och kyrkogemenskapen. Från och med 1439 omfattades också kyrkans landbönder av andlig domsrätt, vilken avskaffades vid reformationen. Domsrätten i alla äktenskapssaker och mål rörande ocker kvarstod formellt till 1686, men i praktiken avskaffades den successivt efter reformationen. Rätten att utdöma (vissa) skilsmässor kvarstod till 1734, varefter kyrkan bara fick utfärda skiljebreven.
Parallell benämning på andlig styrelse.
Inom den ortodoxa kyrkan i Ryssland fr.o.m. 1720-talet kollegial förvaltningsmyndighet och kyrklig domstol för delområden inom biskopsstiften underlydande respektive andligt konsistorium. Erhöll uppgifter som tidigare skötts av flera olika organ som lytt under biskopen. Benämningen andlig styrelse infördes 1744. De andliga styrelserna var lägsta instans för rättegångsmål hörande till den ortodoxa kyrkans rättsskipning. Ändring i en andlig styrelses domslut kunde sökas hos vederbörande andligt konsistorium. För den ortodoxa kyrkan i Gamla Finland inrättades efter freden i Åbo 1743 en andlig styrelse i Viborg; tidigare hade för Gamla Finlands vidkommande en motsvarande mellaninstans under stiftsförvaltningen saknats. Andliga styrelsen i Viborg lydde till 1764 under det andliga konsistoriet i Novgorod, därefter under konsistoriet i S:t Petersburg. Andliga styrelsens verksamhet fortsatte under den autonoma tiden ända till år 1896, då det andliga konsistoriet inledde sin verksamhet i Viborg.
Inom den ryska ortodoxa kyrkan enligt tyska och svenska förebilder 1721/1722 inrättad kollegial förvaltningsmyndighet och kyrklig överdomstol i ett biskopsstift. Det andliga konsistoriet var underställt biskopen i stiftet och lydde under Heliga synoden. Hos det andliga konsistoriet kunde ändring sökas i andlig styrelses domslut. I de andliga konsistoriernas domslut kunde ändring sökas hos Heliga synoden. Den ortodoxa kyrkan i Gamla Finland hörde till 1764 till Novgorodska biskopsstiftet och lydde under dess konsistorium, därefter under metropoliten och konsistoriet i S:t Petersburg. Ett ortodoxt biskopsstift inrättades i Finland 1892, men det andliga konsistoriet med det officiella namnet ”Andliga konsistorium” inledde sin verksamhet i stiftet först 1896. Andliga konsistoriet indrogs 1918 när den ortodoxa kyrkan i Finland omorganiserades och kyrkostyrelsen inrättades som högsta förvaltningsorgan för den ortodoxa kyrkan.
Indelning av jordtyp i grader användes i den österbottniska och den nyländska skattläggningsmetoden för beräkning av geometriskt tunnland enligt avkastningen. Avkastningen från första gradens åkerjord skulle i medeltal vara ”femte kornet”.
Avdelning i generalpostkontoret som ansvarade för den konkreta övervakningen av rapporteringen från rikets alla postkontor och granskningen av deras räkenskaper, under ledning av en kamrer och med biträde av några kammarskrivare.
Tjänst vid direktionen för Kungliga Teatrarna vilken utvecklades ur uppgiften att sköta teaterns ekonomi. Sysslan var ursprungligen (1772–1804) knuten till kungens handkassa och bestriden av tjänstemän som var kungens handsekreterare. Att tjänsten som kungens handsekreterare och som andre direktör för teatrarna var förenade berodde på att teatern var ekonomiskt beroende av kungens personliga handpenningar och inte bekostades med offentliga medel.
Regementsofficersbefattning som infördes i de värvade förbanden 1743 och i de indelta förbanden 1756. Befattningen avskaffades 1875.
Skriftligt påpekande om oegentligheter i en tjänstemans eller myndighets ekonomiförvaltning. Konkret: anteckning, annotation, klander.
Efter kollegiums beslut gjort meddelande om att en auskultant eller lärjunge måste förkovra sig (i ett visst ämne).
Bok för lärares anmärkningar om vilka lektioner eleven försummat samt övriga förseelser. Varje elev hade en anmärkningsbok som företeddes läraren.
Penningar som tjänsteman befunnits skyldig att återbetala efter (reviderande myndighets) anmärkning av offentlig räkenskapsföring. Anmärkningsmedlen tillföll staten.
Protokoll fört av räkenskapsreviderande tjänsteman eller myndighet under svenska tiden och autonoma tiden om uppdagade brister i en viss finansförvaltning på grund av tjänstefel, -försummelse eller tjänstemans bristande kamerala kunskaper. Memorialen fördes under svenska tiden av bland andra Kammarkollegium och riksdagen, under autonoma tiden av Ekonomiedepartementets expeditioner och lantdagen.
Ärende rörande brister eller fel i en tjänstemans eller förvaltningsmyndighets finansförvaltning, också om mål rörande bristande kamerala kunskaper hos kollegiernas respektive senatens auskultanter och lärjungar.
Den andel en reviderande tjänsteman (revisor) har rätt att få ut som sportel för av honom i tjänsten uppdagat fel i räkenskaperna vilket ökar medlen i statens eller annan allmän kassa. Summan erlades vanligen i procent av det influtna beloppet och ur allmänna medel. Om anmärkningen varit föranledd av grövre försummelse eller vanvård, måste den felande betala både själva anmärkningsbeloppet och procenten.
Mindre del av ett pastorat som förestods av en kaplan. Annexförsamlingen hade rätt till egen kyrkbokföring och var fritagen från vissa pålagor till moderförsamlingen, såsom underhåll av moderförsamlingens kyrka.
I annexförsamling belägen jordegendom som efter 1694 skulle anslås till kaplanens underhåll.
I författningarna från 1694 förekommande samlande beteckning på stödhemman till präststomhemman eller prästboställe i annexförsamling, motsvarande militärens augmentshemman.
Sedan 1623 benämning på pastorat som var förenat med en biskops- eller lärostol och som vanligen sköttes av en vikarie. Annexpastoraten utgjorde ett avlöningssystem för biskopar och lärare vid akademi- och gymnasiestaterna, till exempel för den äldste professorn vid Filosofiska fakulteten vid akademin i Åbo enligt akademins gamla stat (1640). Annexpastoraten var fritagna från andra pastorats utlagor så länge de innehades som annex. De infördes i jordeboken under socknens prästgård, ibland även under kolumnen för ordinarie räntan.
Anteckningsbok, notisbok, särskilt för anteckningar av mera officiell art: räkenskapsbok, protokollsbok m.m.
Beslut om att en viss inkomst, vissa hemman eller deras avkastning skulle användas till en särskild utgift. Beslutet hade ofta formen av en myndighets skriftliga order om verkställandet av betalning. Begreppet kunde också användas om själva förrättningen då en betalning gjordes.
De medel som var öronmärkta för att täcka kronans utgifter för en viss utgiftspost inom förvaltningen. Begreppet användes också om själva sammanställningen av sådana öronmärkningar. Reglementet avskaffades 1747.
Skriftligt tillkännagivande av en ämbetsmyndighets beslut på offentlig plats. Underrättelsen om beslutet fästes på någon för allmänheten tillgänglig plats inom ämbetsverkets lokal (till exempel anslagstavla) eller (i fråga om domstolar) på rättens dörr. Olovligt borttagande av dylikt anslag var belagt med bötesstraff.
Förkunna, tillkännage, fastslå, offentliggöra (i fråga om uppsättandet av en skriftlig handling på en viss plats för att tillkännage den).
Uppskjuta (tills vidare), förbli öppen, oavgjord.
Tjänstemans svaromål, räkenskap eller redovisning, till exempel om att fullgöra uppbördsskyldighet vilket inkluderade kontrollen och redovisningen av denna skyldighet. Försummelse innebar ersättningsskyldighet.
Inom den ryska förvaltningen organisationsenhet vid ämbetsverk för ett speciellt fackområde samt även självständig fackmyndighet för ett speciellt kompetensområde.
Äldste underofficer vid styrmansstaten ombord på ett örlogsfartyg. Ansvarsstyrmannen hade närmaste ansvaret för fartygets navigering.
De oindrivna kronoutskylder som från 1711 vid en häradsfogdes avgång skulle indrivas av den tillträdande häradsfogden.
Förteckning över förskott ur kronans medel som betalades ut till tjänstemän som verkställde viss förvaltning (till exempel för brev- och postavgifter samt resekostnader).
Sedan 1700-talet om att förse en handling med tidigare datum än det datum då handlingen skrevs.
Förtida uppbörd, förtida indrivning.
Förteckning över förskott som hade betalats ut till tjänsteman inom statsförvaltningen för resekostnader eller andra utgifter som han skulle komma att ha vid utförandet av ett tjänsteåliggande.
Centralt ämbetsverk under Kanslikollegium 1692–1686, därefter Vitterhetsakademien. Arkivet bevarade rikets gamla handlingar och arkivalier och samlade in den gamla isländska och norska litteraturen, källorna till Sveriges äldre historia och rättsvetenskap samt kyrkohistoria och genealogi, under 1700-talet också mynt och medaljer. Det ombildades av Antikvitetskollegium 1692 under en sekreterare som samtidigt fungerade som riksantikvarie. Det var i ställning jämbördigt med Kungliga biblioteket (KB) och Riksarkivet (RA), med en gemensam styrelse med KB 1751–1767. Verksamheten upphörde när samlingarna 1780 överfördes till KB och RA. Arkivet indrogs när ansvaret för fornsakerna, myntsamlingen och medeltida manuskript överfördes till Vitterhetsakademien 1793. År 1850 flyttades handlingarna från KB till Vitterhetsakademin, medan en del fortfarande finns på Riksarkivet.
Fornsaks- och myntsamlingarna inom Antikvitetskollegium, föregångare till Statens historiska museum. År 1666 uppmanades prästerna att sockenvis uppspåra och förteckna alla slags fornminnen. Det upprepades 1676 och utökades inom kort med skyldigheten att till kronan mot hittelön avstå dyrbarare fornfynd.
Centralt ämbetsverk grundat 1630 för att förvalta de sedan detta år insamlade forntida minnena i riket, att utvidga samlingen samt att ägna sig åt den gamla isländska och norska litteraturen, källorna till Sveriges äldre historia och rättsvetenskap samt kyrkohistoria och genealogi. Antikvitetskollegium fick instruktion 1667. I praktiken var det en form av lärd akademi knuten till Uppsala universitet, under ledning av en direktör och sex assessorer med vetenskapliga ämbeten som gav dem deras levebröd, och som sådan verksamt till 1737. Själva verksamheten sköttes från 1692 av Antikvitetsarkivet.
Överlämna, lämna (till exempel i någon annans vård).
I Ryssland 1775–1796 lägre övervakare av lagligheten vid regionalförvaltningens domstolar, ofta som prokuratorsbiträde (rangklass 8-10). Anvalterna fungerade ofta som allmänna åklagare. I Gamla Finland fanns sådana tjänstemän under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Allmän beteckning för meddelande, uppmaning, order av diverse slag, särskilt rörande penningtransaktion.
I Gamla Finland och under autonoma tiden bonde som brukade hemman tillhörande apanagegodsen.
I Ryssland från 1797 centralt ämbetsverk direkt underställt kejsaren för att sköta förvaltningen av apanagegodsen. Under Apanagedepartementet lydde apanageexpeditionerna och apanagekontoren. Apanagegodsen i Gamla Finland lydde under Apanagedepartementet och adminstrerades från 1808 på lokalnivå av en apanageprikas.
I Ryssland 1797–1808 regionalt ämbetsverk för förvaltningen av apanagegodsen med vissa domstolsuppgifter i anslutning till kameralhoven i sådana guvernement där det fanns apanagebönder. Apanageexpeditionerna var underställda Apanagedepartementet och efterträddes av apanagekontoren. Någon apanageexpedition fanns inte i Gamla Finland.
I Ryssland från 1797 benämning på de gods, även kallade taffelgods, från vilka inkomsterna var anslagna för det kejserliga husets underhåll. Apanagegodsen kallades före nämnda år slottsgods och deras hemman brukades av apanagebönder. Apanagegods fanns även i Gamla Finland. Dessa lydde under Apanagedepartementet och administrerades från 1808 på lokalnivå av en apanageprikas.
I Ryssland från 1797 apanageböndernas självstyrelseorgan på lokalnivå inom ramen för apanageförvaltningen, vars högsta centrala organ var Apanagedepartementet. Apanageprikasen hade i uppgift att fördela pålagor och onera, samt att uppbära skatter, upprätthålla välfärdsinrättningar och fungera som domstol i mindre tvistemål rörande apanagebönderna. Apanageprikasens arbete leddes av en prikasförman som biträddes av prikasstaroster och kronostaroster. Apanageprikaserna lydde till en början under apanageexpeditionerna och från 1808 under apangekontoren. I Gamla Finland fanns 1808–1812 en apangeprikas för apanagegodsen i området.
Räknemästare, räknelärare, lärare i apologistklass eller apologistskola, efter 1649 i katedral- och trivialskola, eventuellt också i pedagogi. Apologisterna studerade vanligen själva vid akademin.
Särskild klass vid lägre trivialskola (pedagogi) som från 1649 utbildade elever i särskilt naturvetenskaper. Under perioden 1809–1841 innebar apologistklassen utbildning i naturhistoria, geografi, mätningslära (geodesi), räkning och andra ämnen som var nyttiga i det dagliga livet och som tillgodosåg borgerskapets bildningsbehov. Efter reformationen fanns i Sverige så kallade skriv- och räkneskolor. En motsvarighet till detta skapades 1649 med trivialskolan vars första klass var gemensam för alla elever. Sedan delades eleverna på två linjer: en lärd, bestående av trivialskoleklasserna II–IV, och en borgerlig, bestående av ”skriv- och räkne-klassen”. Den senares lärare kallades ”apologisten”, i 1724 års skolordning även ”räknemästaren”, och genom 1807 års skolordning erhöll klassen namnet ”apologist-klassen”.
Den samling av det indelta manskapet som ägde rum vid kyrkornas högmässa till minnet av en apostel. Apostladagsmötena infördes av Karl XI på 1680-talet och återupplivades 1736 och 1781.
Anstalt för framställning och försäljning av läkemedel och andra för medicinskt bruk avsedda ämnen, som sedan 1500-talet i det svenska riket och från 1809 i storfurstendömet Finland samt från 1917 i republiken Finland förutsätter statligt tillstånd och äger rum under statlig övervakning. Det första apoteket inrättades i Finland 1689. Verksamheten vid apoteken regleras av farmakopéer, medicinaltaxor, apotekarreglemente och andra förordningar. Ett kungligt skyddsbrev för Stockholms apotekare 1625 blev 1635 utsträckt till hela riket. Det gav apotekarna ensamrätt till all läkemedelsförsäljning. Under 1700-talet hade dock vissa provinsialläkare tidvis rätt att hålla provinsialläkarapotek. Veterinärernas rätt att bereda och försälja medicin upphävdes 1920. Då stadgades att veterinärer är berättigade att vid behov för behandling av sjuka djur sälja färdigt tillredda läkemedel, men inte i större mängd än vad som i varje särskilt fall var påkallat. Apoteken övervakades sedan 1663 av Collegium medicum. Efter 1809 riktades anhållan om att grunda nytt apotek till regeringskonseljen. För övervakningen av de finska apoteken utfärdades instruktioner för Collegium medicum i Åbo 1816. Från 1830 övervakade Överstyrelsen för medicinalverket apoteken genom årliga apoteksvisitationer och tillfälliga inspektioner. År 1928 bestämdes att tillstånd för grundandet av ett nytt apotek skulle ges av statsrådet. Apoteksrättigheten var personlig och en apotekare fick enbart inneha ett apotek. År 1877 fanns det sex apotek i Helsingfors, fyra i Åbo och Viborg, två i Uleåborg, Tavastehus, Tammerfors, Kuopio, Gamlakarleby och Björneborg och ett i mindre städer samt större orter på landsbygden.
Bemyndigande, utfärdat från och med 1700-talet av Collegium medicum, senare av Medicinalstyrelsen, att inneha apotek för den som erhållit apoteksprivilegium samt avlagt apotekarexamen eller motsvarande samt avlagt apotekareden. Termen användes också om av Collegium medicum, senare Medicinalstyrelsen, utfärdat dokument som bevisar avlagd apotekarexamen.
Person som har till yrke att bereda och tillhandahålla läkemedel och andra för medicinskt bruk avsedda ämnen, ofta enbart om personer som på grund av erhållet apoteksprivilegium är innehavare av ett apotek. Sedan 1688 var en examen förutsättning för apoteksprivilegium. År 1786 fastställde Collegium medicum ett reglemente för rikets apotekare. Reglementet förkastades och först 1799 fastställdes ett nytt reglemente av konungen. Apotekare är sedan 1800-talet en person som av Medicinalstyrelsen legitimerats efter att ha uppvisat intyg över godkänd apotekarexamen. Apotekarna benämndes efter verksamhetsområde såsom akademi-, amiralitets-, brunns-, distrikts-, fält-, hop-, instruktions-, lands-, landsorts-, lasaretts-, liv-, sjukhus-, stads- och överfältapotekare. Reglementet från 1799 gällde i Finland under större delen av 1800-talet. Från 1830-talet inleddes vissa reformer och förändringar. År 1897 ersattes den del av reglementet som gällde utbildningen av apotekare med en förordning av det farmaceutiska undervisnings- och examensväsendet. Då fick också ogifta kvinnor rätt att idka apoteksrörelse på samma villkor som män. Enligt apotekslagen 1928 skulle en apotekare vara finsk medborgare, åtnjuta medborgerligt förtroende, råda över sig själv och sin egendom samt vara behörig att inneha apotek.
Ed som senast från och med 1700-talet avlades inför Collegium medicum, senare Medicinalstyrelsen, efter godkänd apotekarexamen. Eden måste avläggas av apotekare som fått privilegium på att inneha ett apotek. Den kunde också avläggas inför magistraten i ifrågavarande stad. År 1757 infördes ett fastställt edsformulär. Då bestämdes också att den som vägrade att avlägga eden skulle inom 24 timmar avlägsna sig från staden och inom åtta dagar ur riket. År 1825 utfärdades nya edsformulär.
Examen som berättigade till utövande av apotekaryrket eller att förestå apotek. Apotekarexamen inrättades 1688 och avlades inför Collegium medicum, senare Medicinalstyrelsen. Den ersattes 1897 av provisorsexamen som efter erhållen undervisning vid farmaceutiska inrättningen avlades inför Medicinalstyrelsen. Apoteksexamen krävdes för att erhålla apoteksprivilegium. Enligt medicinalordningen 1797 skulle den blivande apotekarens kunskaper i språk samt Chemica Physica undersökas. I vissa fall avlades apotekarexamen inte inför Collegium medicum. Efter en anhållan hos Collegium medicum fick J.M. Tingelund rätt att avlägga examen inför den medicinska fakulteten i Åbo 1747. Johan Jakob Lydeman erhöll apoteksprivilegium 1763, efter att han köpt apoteket i Åbo. Han underkändes i sin examen av Collegium medicum och avlade därför en efterexamen inför provincialläkaren i Åbo. Många finska apotekare avlade examen inför medico-kirurgiska akademin i Petersburg. Efter att Collegium medicum inrättats i Åbo 1811 skulle apotekarexamen avläggas där. En farmaciekandidat behövde inte alltid avlägga provisorsexamen före apotekarexamen, utan kunde anmäla sig direkt till den senare om han kommit i besittning av apotek. År 1834 blev det obligatoriskt att först avlägga provisorsexamen innan man kunde admitteras till apotekarexamen. För att kunna anmäla sig krävdes förutom provisorsbrev också ett köpekontrakt som bevisade att aspiranten på laglig väg kommit i besittning av ett apotek. År 1845 förordnades att en farmaciestudiosus som kommit i besittning av ett apotek direkt fick anmäla sig till apotekarexamen, utan att ha avlagt provisorsexamen. År 1870 beslutade Collegium medicum att dispens från apotekarexamen i vissa fall kunde beviljas. Medicinalstyrelsen tillämpade beslutet från 1878 så att dispens beviljades om aspiranten hade ganska nöjaktiga eller högre vitsord i sin provisorsexamen. Om vitsordet var lägre måste aspiranten genomgå en förnyad examen, antingen helt eller partiellt.
Förmåner, införda i Stockholm 1675 och i hela landet från och med 1683, som främjar apotekaryrkets utövande (till exempel tullfrihet för medicinalier, vissa kvantiteter vin och brännvin, frihet från staden tillkommande avgifter för yrkesutövning, inkvartering m.m.).
Elev på ett apotek. Enligt reglementet för apotekare 1798 skulle lärlingen vara minst femton år, grundligen undervisad i kristendom, ha goda seder och röja håg till arbetsamhet, kunna skriva läslig stil och räkna. Dessutom skulle han vara så kunnig i latin att han väl kände grammatiken och kunde översätta från latin till svenska. Lärotiden inleddes med en prövotid på sex månader och varade mellan tre och sex år. Under lärotiden skulle lärlingen bl.a. studera tyska och sammanställa ett herbarium. Han skulle också lära sig kemins grunder och de göromål som förekom i apotekets laboratorium. Under det sista läroåret skulle han få ledighet för att bevista föreläsningar i naturalhistoria och farmasi, om sådana ordnades på orten. Lärotiden avslutades genom att apotekaren anmälde lärlingen till Pharmacie Studiosi-examen.
Av regeringen beviljat tillstånd 1688–1928 att inneha ett visst apotek på viss ort. Privilegiet förutsatte apotekarexamen. Det ersattes 1928 med apoteksrättighet och 1987 med apotekstillstånd. Kungligt tillstånd att inneha apotek förekom från och med 1500-talet. Erhållandet av apoteksprivilegier reglerades 1688 och beviljades av Kgl. Maj:t, efter 1809 av senaten och 1917 av statsrådet från och med 1987 av Medicinalstyrelsen. Apoteksprivilegierna var ursprungligen reala, det vill säga innehavaren var berättigad att överlåta apoteket, stamapoteket, genom arv, försäljning eller annat laga fång. De reala apoteksprivilegierna upphörde i slutet av 1968 med undantag av Helsingfors universitetsapotek. Efter 1837 beviljade apoteksprivilegier är personella, de innehöll inte rätt att överlåtas åt enskilda, även om dispens i detta avseende länge beviljades.
Statsunderstöd till apotek. Direkta penningstöd började utbetalas i slutet på 1700-talet till apotek på avlägsna orter med ekonomiska svårigheter. Direkt understöd tillerkändes inte apotekare efter 1816 förrän på 1880-talet, då apoteket i Kittilä efter ansökan beviljades sådant. Då beviljades hyresmedel och fri bostad. År 1894 fick Kittilä-apoteket ett årligt understöd som beviljades för fem år i taget. I början av 1900-talet beviljades också vissa andra apotek understöd. År 1931 utbetalades statsstöd åt 22 apotek.
Inspektion av ett apoteks verksamhet och dess skötsel. Förrättades från 1688 av Collegium medicum, senare även av provinsialläkarna. Under storfurstendömets tid sköttes inspektionen av provinsialläkarna samt Medicinalstyrelsen. Efter republiken Finlands tillkomst av särskild apoteksvisitator vid Medicinalstyrelsen och av provinsialläkarna.
Benämning på något som tillhör en fastighet och kan användas av den, men som inte är en del av den totala egendomen (till exempel skatte- och kronokvarnar). Appartinent hade betydelse för beräkningen av vissa utskylder och skatter (exempelvis kyrkobyggnadsavgiften).
Skriftlig vädjan eller besvär till högre instans om granskning av och beslut i hela sakfrågan jämte bevis- och rättsfrågor i ett mål som hade avgjorts i lägre instans. Appeller riktades 1614–1980 till hovrätten. Termen användes huvudsakligen under svenska tiden och autonoma tiden; sedermera användes termen ändringsansökan. Allmänt brukar ”appell” dock användas enbart om vad, besvär från en lägre rättsinstans till en högre domstol (appellationsdomstol, appelldomstol).
Under svenska tiden samlande benämning på den som vädjade en lägre instans beslut till högre instans, för granskning och beslut i sak-, bevis- och rättsfrågan. Under autonoma tiden och förra delen av självständighetstiden kallades apellanten vanligen klagande, senare ändringssökande.
I Ryssland från 1710-talet, så även i Gamla Finland, benämning på olika slag av rättsmedel med vilka ändring kunde sökas i domstolars domslut men även i administrativa myndigheters beslut. Appellation ägde rum under olika former beroende på rättegångsmålens och ärendenas natur.
Rättsmedel som innebar att hela sak-, bevis- och rättsfrågan i ett avgörande i en lägre instans togs upp till prövning och beslut i högre instans. Appellationen förutsatte appell, ändringsansökan.
Avgift som erlades under 1700-talet i lotterispel.
Under svenska tiden och autonoma tiden om dokument som bekräftade att en ansökan om ändring av lägre instans beslut (appell) hade lämnats in till högre instans för granskning och beslut i sak-, bevis- och rättsfrågan och att den avgift som utgick för dylika appellationer hade blivit erlagd. Appellationsbevis förekom också i Gamla Finland och kallades under svenska tiden också appellationsattest.
Överdomstol som kan pröva och ändra en lägre domstols beslut i hela sakfrågan, inte bara i rättsfrågan, vilket kunde innebära framtagning av mera bevis och vittnesförhör. Hovrätten var appellationsdomstol 1614–1980, lagmansrätterna i (vissa) ekonomiska tvistemål cirka 1630–1868.
I Gamla Finland avgift som erlades av ändringssökande som genom vad sökte ändring i vissa typer av domslut hos Dirigerande senaten. Denna avgift var en skild avgift vid sidan av vadepenningen.
Tillbehör, inom lantmäteriet under 1700–1800-talet om hemman underlydande lägenhet, ägolott eller område som omfattades av särskilda skiftesregler.
Godkänna (enligt tidigare beslut), särskilt i fråga om officiellt godkännande i högre instans av en lägre instans beslut som hade hemställts till den högre instansen för prövning.
Mönstring som genomfördes för att godkänna soldater eller hästar.
Fängelse och arbetsanstalt för personer som hade förordnats eller dömts till allmänt arbete för statens räkning, senare tvångsarbete. Till dem hörde huvudsakligen lösdrivare, tjuvar och oansvariga underhållsskyldiga som inte ville göra bättring, från 1936 också alkoholister som vägrade ta emot vård. Arbetsfängelser förekom redan från 1600-talet vid kronans fästningar. Under autonomin förekom de ofta i kombination med korrektionsinrättningar och straffängelser.
Samlande benämning på diverse (mindre) förbättringsanstalter för personer som på grund av mindre förseelser, lösdriveri eller arbetslöshet hade förordnats eller dömts till allmänt arbete för kronans räkning. Arbetshusen ersattes under autonoma tiden huvudsakligen med arbets- och korrektionsinrättningar.
Avgift som uppbars till förmån för en korrektionsanstalt för lösdrivare eller en välgörenhetsanstalt för arbetsföra, arbetslösa personer. Avgiften är belagd under 1700-talet. År 1818 fick Finlands Allmänna Stats-, Fattig- och Arbetshusfonder i uppgift att insamla avgifterna och fördela medlen.
Samlande byråkratisk beteckning för statlig anstalt som höll arbetsföra fattiga i samhällsnyttigt arbete med början från 1773. Under autonoma tiden räknades också förbättringsanstalter för lösdrivare, uppfostringsanstalter för minderåriga förbrytare och välgörenhetsanstalter för ofrivilligt arbetslösa till arbetshusinrättningarna, vilka sysselsatte internerna med samhällsnyttigt arbete.
Diverse- eller grovarbetare av mera tillfälligt slag. Arbetskarlarna var efter 1773 befriade från alla personella utskylder (frånsett bevillningar och extra kontributioner) så länge de hade fyra eller fler barn, till dess det yngsta fyllde åtta år eller de äldre barnen fått årstjänst, gick i lära eller försörjdes av andra.
Benämningen ”ropottimies” användes om dem som i Viborgs kommendantskap av de ryska ockupationsmyndigheterna under stora ofreden blev ålagda att utföra arbetsprestationer för ockupanten inom ramen för skatteuttaget.
Till tjänsten som indelt soldat hörde, förutom de regelbundet återkommande excerciserna och övningarna, också att bli arbetskommenderad. Arbetskommenderingen kunde gälla militära byggnadsarbeten såsom dock- och befästningsarbeten samt civila byggnadsprojekt som kanaler.
Överenskommen ersättning för utförandet av ett bestämt arbete.
Stadsbetjänt som utförde grovsysslor i en stad. Arbetsmännen utsågs av borgmästare och råd.
Från 1600-talet om en fattiggård eller ett fattighus i en församling, senare en kommun eller ett fattigvårdssamhälle, som samtidigt fungerade som en arbetsanstalt för lösdrivare.
Schema, ordningsstadga eller plan för arbetet på en arbetsplats eller institution.
Benämningen ”ropottirahat” användes om den penningskatt som de ryska ockupationsmyndigheterna under stora ofreden utkrävde i Viborgs kommendantskap i anslutning till uttaget av arbetskarlar inom ramen för den pålagda arbetsskyldigheten.
Från 1700-talet skyldighet att utföra dagsverken och dylikt, senare även om arbetstagarens skyldighet att utföra de arbetsuppgifter som fastställts av arbetsgivaren eller i arbetsavtal.
”Att döma efter samvete”, om av domare fritt avdömt straff utan stöd av klar lag eller på grund av målets säromständigheter. Arbitration förekom huvudsakligen under 1600-talet, med början från 1608, vid hovrätterna huvudsakligen 1614–1684, men blev mera ovanligt efter införandet av 1734 års lag. I modern tid avgörande av en konflikt genom skiljedom eller av tredje part på basis av internationell rätt.
Inom den ortodoxa kyrkan; hederstitel för vissa diakoner vid lavrakloster och andra stora kloster, i vilken mån sådana fanns i Gamla Finland är oklart.
Föreståndare för betydande ortodoxt munkkloster, under senare hälften av 1700-talet i regel kloster av första och andra klassen.
Titel för svenska kungens livläkare 1570–1856, senare också förlänad till andra läkare som en utmärkelse. Från 1736 var arkiatern preses i Collegium Medicum. Från 1928 är arkiater den högsta hederstiteln för läkare som presidenten förlänar till en person i taget, medförande samma rang som ovannämnda befattning. I Finland har värdigheten burits av tolv läkare, av vilka sex har innehaft den sedan den instiftades på nytt i det självständiga Finland.
I Gamla Finland tjänstetitel för en av kaplanerna i Viborgs svensk-finska lutherska lands- och stadsförsamling och för kaplanen vid Fredrikshamns lutherska församling.
Hederstitel för föreståndare för betydande ortodoxt munkkloster, under senare hälften av 1700-talet och 1800-talet i regel kloster av första och andra klassen. Ingen av klosterföreståndarna i Finland hade före 1950 denna värdighet.
Tjänsteman vid ämbetsverk eller kommun, vilken var förtrogen med byggnadskonsten och gjorde upp eller granskade ritningar till offentliga eller enskilda byggnader. Ursprungligen utövade arkitekten också tillsyn över åtskilliga av kronans hus och byggnader. Sedan slutet av 1800-talet utbildades arkitekter vid Polytekniska skolan, senare Polytekniska institutet och Tekniska högskolan.
I arkiv bevarade eller för arkiv avsedda handlingar, aktstycken och urkunder m.m.
Tjänsteman som förestod ett arkiv eller förvaltade akter vid en hovrätt, ett ministerium eller annat ämbetsverk, eller som tjänstgjorde i högre arkivbefattning under stats- eller riksarkivarien. I Ryssland var en arkivarie från och med 1720 en tjänsteman (rangklass 14) vid administrativa och kyrkliga ämbetsverk som förestod ett ämbetsverks arkiv. Arkivarietjänster fanns även i förvaltningen i Gamla Finland.
Benämning på de exemplar ”av allt vad som tryckes”, vilka en boktryckare var skyldig att utan betalning avlämna till vissa offentliga bibliotek. Ursprungligen (1707–1866) inlämnades exemplaren till Riksarkivet som distribuerade dem till biblioteken (därav namnet arkivexemplar).
Chef för Kammararkivet 1617–1838.
Årligt sammanskott av samtliga kyrkoherdar i landet till bildandet av en ständig kassa för inrättandet av prästeståndets arkiv i anslutning till riksdagshuset. Arkivmedlen fastställdes på synodalmötet 1759 och på lantdagen i Borgå 1809. De uppbars under svenska tiden redan från och med 1756, under autonoma tiden från och med 1812, ifrån vart tionde mantal av kyrkoherdarna på landsbygden och som en viss summa av kyrkoherdarna i städerna.
Beteckning på riksarkivarien, chefen för Riksarkivet i Sverige, 1618–1822. ”Arkivsekreterare” förekom också som benämning på en tjänsteman som skötte förvaltningen av akter i en expedition eller ett ämbetsverk.
Person som förestod ett arkli och därmed ansvarade för vården av sin militära enhets eller kronans krut-, salpeter- och svavelförråd, samt annat artilleri- och krigsmateriel. Arklimästarna lydde under Krigskollegiums fortifikationskontor och räknades 1729 till militiestatens ammunitionsbetjänte. Det fanns bl.a. krigsarklimästare och skeppsarklimästare. På 1500- och 1600-talen var en arklimästare en befälsperson inom artilleriet eller med uppsikt över artilleri- och annan krigsmateriel. Överstearklimästare var under senare hälften av 1500-talet och början av 1600-talet överbefälhavare för artilleriet, motsvarades senare av rikstygmästaren. Arklimästare blev senare lägsta underofficersgrad vid svenska flottans artilleristat. Beteckningen försvann då Finland skildes från Sverige. Motsvarande tjänst fanns också inom hovjaktvarvet.
Civilmilitär bokhållare för förråd av krigsmaterial, särskilt för artilleriet.
Sparbössa för allmosor vid kyrka eller fond för understödjande av hjälpbehövande.
Benämning på ett lands landstridskrafter, även benämning på en större självständig enhet inom landstridskrafterna bestående av en eller flera armékårer. Flera arméer bildar en armégrupp.
Den skärgårdsflotta som grundades efter lilla ofreden. Skärgårdsflottan lösgjordes 1756 från örlogsflottan och lydde under Krigskollegium. År 1760 fick flottan det officiella namnet Arméns flotta. Flottan bestod av två eskadrar galärer, Stockholms eskadern och Finska eskadern, och dess huvudstationer fanns i Stockholm och Sveaborg. År 1823 slogs arméns flotta samman med örlogsflottan.
Överdomstol för Arméns flotta. Den grundades cirka 1760 och verkade fram till 1797, då den ersattes av krigshovrätten, som var gemensam för hela krigsmakten.
Representantskap för armén som grundades i samband med inrättandet av arméns pensionskassa 1756. Arméns fullmäktige bestod av 16 personer av vilka två var generaler, sex regementschefer och åtta kaptener eller ryttmästare. Representanterna var valda arméfördelningsvis och fullmäktige höll sammanträde i regel vart femte år. Tillsammans med Kungliga Krigsbefälet utgjorde Arméns fullmäktige Arméns pensionskassas överstyrelse med ansvar för arméns pensionskassa.
Pensionskassa inrättad 1756 för svenska arméns militära och civila tjänstemän. Kassan stod under överinseende av armén genom Kungliga krigsbefälet eller arméns fullmäktige, vilka gemensamt kallades Arméns pensionskassas överstyrelse.Kassan ersattes i storfurstendömet Finland av Pensionsstaten för finska militären.
Tullavgift införd 1647 på inkommande och utgående gods. Armpenningen levererades till amiralitetsarmbössan (från 1696 kallad krigsmanskassan) under Amiralitetskollegiums förvaltning, från 1777 till tullarrendesocieteten som erlade en viss avgift till armbössan för understöd åt amiralitetets sjuka och fattiga sjömän. Avgiften indrogs 1797.
Person som innehar jordegendom på arrende eller förpaktare som på arrende övertagit någon del av kronans inkomster, särskilt tullinkomster, även om föreståndare vid ett järnbruk.
Officerare eller tjänsteman som av kronan erhållit en arrendeförläning samt adelsman som av en donatarie arrenderade ett donationsgodskomplex.
Upplåtelse av nyttjanderätt till jord mot lega. Arrende förutsatte ett skriftligt avtal såvida parterna inte nöjde sig med muntligt avtal. Arrenden ingicks för en viss tid, högst 50 år, eller under arrendatorns livstid, undantagsvis också under upplåtarens livstid (till exempel fideikommiss). Arrendet, vanligen i penningar eller naturalster, samt dagsverken till jordägaren fastslogs i arrendeavtalet och skulle betalas senast tre månader före arrendeårets utgång. Även nyttjanderätten (till exempel jakt och fiske, skog och torv) fastslogs i avtalet.
Auktion som innebar att kronans egendom (till exempel en kungsgård eller ett boställe) utbjöds till arrende. Arrendeauktionerna förvaltades under svenska tiden av Kammarkollegium, efter 1809 av senatens finansexpedition eller landskansliet. Auktionen utlystes tre gånger och minst fyra månader före i allmänna tidningar och från predikstolarna i länet där egendomen låg samt i de angränsande länen. Den högstbjudande måste genast anställa borgen för ett års arrende.
Borgen för arrendevillkors fullgörande.
I Gamla Finland 1796–1811 använd form för avsöndring av kronans jordskatter från kronohemman. Arrende av detta slag innebar att arrendatorerna fick dispostionsrätten till kronointäkterna från kronohemmanen för livstid, behaglig tid eller för ett visst antal år mot att de betalade kronan jordskatterna i penningar enligt det för dem fördelaktiga kronovärdet. I gengäld fick de uppbära jordskatterna in natura och kunde sälja spannmålen med vinst.
Räkenskaper som enbart innehåller redovisning för den skatt som en förpaktare skulle leverera till kronan. På 1620-talet började arrenderäkenskaperna ersätta fogderäkenskaperna.
Medel som erlades för enskilt eller samfällt bruk av under kronans omedelbara disposition varande kungsgårdar, fiske, holmar och obebyggda lägenheter. Arrenderäntan utgick till ett belopp som överenskommits i kontraktet mellan kronan och arrendatorn. Den ingick i den årliga specialuppbördsboken som färdigställdes för skatteindrivningen under uppbördsstämmorna.
Fånge i löst bevakat häkte under själva domstolsbehandlingen, i väntan på att straffet skall verkställas eller fången flyttas till annat fängelse. Begreppet användes inte formellt om militära fångar vilka kunde bli straffade med arrest.
Kollektiv beteckning för personal vid vapenförråd.
Förrådsförvaltare vid en truppenhet eller militärt förband, vanligen av fanjunkares rang. Arsenalsrustmästarna räknades i militiestaterna 1729 till ammunitionsbetjänte och lydde under Krigskollegiums fortifikationskontor.
Militärjurist vid artilleriet under svenska indelningsverkets tid.
Kollektiv beteckning för personal inom artilleriet.
Samlande benämning på de lägre tjänstemän i Krigskollegium som arbetade för artilleriet, till exempel kamrerare, bokhållare och vissa tygmästare.
I Ryssland expedition vid Krigskollegiet, under vilken fortifikationsförvaltningen och ingenjörsdepartementen lydde 1797–1802. Artilleriexpeditionen efterträddes av ingenjörsexpeditionen.
Kapten upptagen på Amiralitetskollegiums stat.
Avdelning vid Krigskollegium och vid Amiralitetskollegium 1690–1773, som skulle sköta räkenskaperna rörande artilleri och ammunition. Vid Krigskollegium skulle artillerikontoret också ha den ekonomiska översikten över stycke- och krutbruken, gevärsfabriker och salpetersjuderi. Artillerikontoren förestods av en kamrerare.
Sjöofficer vid svenska flottan under 1600–1700-talet. Två dylika var upptagna på Amiralitetskollegiums stat 1729.
Civil lärare som ansvarade för högre undervisning vid artilleriet.
Under Karl XI:s tid sammanfördes alla kringspridda artilleriavdelningar och kompanier som bildat Fältartilleriregementet till ett regemente som fick namnet Artilleriregementet. Enheten delades 1794 i fyra nya regementen: Kungliga Svea artilleriregemente, Göta artilleriregemente, Wendes artilleriregemente och Kungliga finska artilleriregementet.
Sammanfattande benämning på den personal och budget som hörde till artilleriet.
Benämning på sjöartilleriets egen tygmästare. Tjänsten tillkom 1650. Artilleritygmästaren skötte om ammunition och vapen inom sjöartilleriet och var underställd rikstygmästaren.
Kommission under ständerna som uppgjorde bouppteckningen och förrättade arvskiftet efter änkedrottningen Hedvig Eleonora (1636–1715). Kommissionen leddes av generalguvernören över drottningens livgeding och en av statssekreterarna.
I Ryssland centralt ämbetsverk 1722–1786, största delen av tiden i Moskva, med uppgift att administrera ärenden som rörde adelsgods och en tid även att verkställa lantmäteriförrättningar på gods tillhörande enskilda. Arvegodskollegiet fungerade fram till 1775 även som överdomstol i rättegångsmål rörande adliga gods. Kollegiet efterträddes av Arvegodsdepartementet. Donationsgodsen i Gamla Finland hörde tidvis till dess kompetensområde, men huvudsakligen under Arvegodskontoret.
I Ryssland central myndighet 1722–1782 som verkade i S:t Petersburg och som utgjorde en avdelning vid Arvegodskollegiet för de västra delarna av Ryssland, inklusive Gamla Finland. Kontoret hade likadana uppgifter som Arvegodskollegiet.
Fast egendom på landet, förvärvad genom arv, i motsats till avlingejord. Under medeltiden var jord det viktigaste man ärvde och den fick inte säljas utan att först hembjudas åt släktingarna.
Till den svenska kungliga och ryska kejserliga titulaturen hörande värdighet, införd i Sverige för samtliga prinsar i Gustav Vasas successionsordning 1556. Titeln bars av hans söner. Den återinfördes vid Adolf Fredriks trontillträde 1751, förutom för kronprinsen. I Ryssland var arvfurste en titel för kronprinsen fram till 1918. Ryska arvfurstar var under autonoma tiden Nikolaj (1843–1865), Alexander (1865–1881), Nikolaj (1881–1894) och Aleksej (1904–1918).
Tronföljdsordning, successionsordning enligt överenskommelse mellan kung och ständer eller enligt lag. Begreppet infördes 1544 och användes till 1809. Det användes tidigare också för andra än kungliga i betydelsen att överlämna ärftlig förläning eller ärftligt arrende till annan. Betydelsen tronföljdsordning gällde ursprungligen på manslinjen, från och med 1590 på kvinnolinjen ifall manslinjen var utslocknad. Den äldsta svenska tronföljdsordningen är Västerås arvförening från den 13 januari 1544. Efter 1809 användes termen endast undantagsvis för de svenska lagarna angående tronföljden.
Under 1600- och 1700-talet, ärftligt arrende, till exempel förpaktad tull.
I de delar av Karelen som Sverige erhöll i freden i Stolbova 1617 på 1630-talet införd skatteenhet, enligt vilken arviohuvudräntan utgjordes. Arviohuvud var även skatteenhet i Gamla Finland. Där räknades 15–60-åriga bönder, bondsöner, torpare och nybyggare samt manliga inhysingar som arviohuvud. Det fanns tre kategorier arviohuvud, bonda(arvio)huvud, till vilka bönder och bondsöner räknades, bobuls(arvio)huvud, det vill säga torpare och nybyggare, samt inhysesarviohuvud.
Personskatt, som ingick i den ordinarie räntan i de karelska områden som Sverige erhöll i Stolbovafreden 1617, det vill säga Kexholms län. Arviohuvudräntan infördes på 1630-talet och utgick efter antalet arviohuvud, med olika skattesatser för bönder, boblar och inhysingar. Denna skatt kvarstod i Gamla Finland och uppbars i samma områden som under svensk överhöghet.
I Savolax benämning på avsides liggande, före 1664 vanligen obeskattat, jordstycke som svedjades av ett enskilt hemman eller flera hemman samfällt. Arviolandet kunde ligga inom en annan sockens rågång. Det var ett slags motsvarighet till urfjäll i andra delar av Finland. Äganderätten fastställdes efter 1664 med arviobrev, varvid jordstycket också skattlades. Begreppet försvann med storskiftet.
Skatteenhet enligt vilken jordeboksräntan betalades i största delen av de karelska områden som Sverige erhållit i freden i Stolbova 1617. Enheten infördes på 1630-talet av de svenska myndigheterna. Arviorubeln kvarstod som skatteenhet i vissa delar av dessa områden till slutet av 1800-talet. Arviorubel förblev skattenhet även i Gamla Finland där fyra eller tolv arviorubel på 1700-talet motsvarade ett mantal.
Under svenska tiden sedan Gustav Vasa (1523–1560) och i bl.a. Förenings- och säkerhetsakten 1789 använd benämning på kung som erhållit kronan genom arv, inte genom val.
Kungadöme vars monark erhåller kronan genom arv, inte val.
Extraordinarie befattning, i motsats till ordinarie befattning, med avlöning bestående av arvode. Befattningarna upphörde med tjänstemannalagstiftningen 1949.
Extraordinarie tjänst, i motsats till ordinarie tjänst, med avlöning bestående av årsarvode. Tjänsterna upphörde med tjänstemannalagstiftningen 1949.
Riksdagsutskott under frihetstiden som avslutade arvskiftet efter änkedrottningen Hedvig Eleonora (1636–1715).
Sedan svenska tiden om arvskifteshandling, till exempel bouppteckning, testamente eller släktutredning. Arvskiftesinstrumentet måste uppvisas vid domstolen som ett bevis på arvsrätt.
Den inkomst hospitalen fick genom att den egendom en intagen person hade eller senare ärvde alltid tillföll hospitalet. Efter 1801 skulle den som blev intagen på ett hospital ha med sig en med kyrkoherdens påskrift försedd förteckning över dels den lösa egendom som medföljde, dels den egendom som blev kvar i hemmet samt den egendom som i sinom tid skulle tillfalla den intagne genom arv. Arvsmedlen förvaltades av hospitalets syssloman. Efter 1882 tillföll inte längre de intagna kroniska patienternas förmögenhet hospitalet.
I Ryssland från och med 1717 medlem av lägre rang (rangklass 7–8) i kollegiala ämbetsverk och domstolar. Assessor användes också som titel för avdelningsschefer och handläggare som inte tillhörde ämbetsverkets eller domstolens kollegium. Assessor kallades också adliga bisittare i vissa domstolar 1775–1796. I Gamla Finland var assessorstjänster allmänna vid domstolar och administrativa ämbetsverk under ståthållarskapsperioden 1784–1797 och även därefter till 1811.
Sedan 1614 tjänstebeteckning för de lägst ställda ordinarie domarna i hovrätterna, vid domkapitlen, ursprungligen också vid de svenska kollegierna. Från 1700-talet var assessor en hederstitel för läkare, apotekare och kronofogdar. I det forna Bergskollegiet bar de näst efter guvernören högsta ledamöterna titeln assessor. Från 1878 blev assessor också en tjänstebeteckning för farmakologiskt bildad ledamot av Medicinalstyrelsen. Från 1936 fanns en assessor med högre rättsexamen även vid Byggnadsstyrelsens kansliavdelning.
Ledamot av eller bisittare i Medicinekollegiet. År 1736 inrättades sex assessorstjänster vid Collegium medicum. Assessorerna använde bara en del av sin tid åt kollegiet och livnärde sig på medicinsk praktik eller andra tjänster. Först på 1760-talet blev assessorstjänsterna avlönade.
Lagbevandrad ledamot av kollegial dömande förvaltningsmyndighet, exempelvis amiralitetsrätt, bergsrätt eller domkapitel. Under 1600-talet grundades tjänster som assessorer i de allmänna överrätterna, vid Svea hovrätt år 1616 och vid Åbo hovrätt 1627.
Beteckning eller titel för ledamot av eller bisittare i kollegialt ämbetsverk, sedan 1719 i allmänhet om ordinarie ledamot av lägre rang.
Anvisning genom vilken en person (assignant) uppmanade en annan (assignaten) att åt en tredje person (assignataren) betala en summa pengar inom en viss angiven tid. Assignationer tjänade tidvis också som betalningsmedel och motsvarade en check. De användes särskilt vid utbetalning av statstjänstemäns löner om beloppet togs från extra poster, exempelvis indrivna skatteskulder.
Av vissa städer på 1700-talet förd bok över stadssekreterarens eller annan tjänstemans till uppbördsmannen eller -kammaren gjorda anvisningar att ur stadens kassa betala ut arbetslöner, fattigmedel m.m.
Ledamot av förmyndarkammare, särskilt Arvs- och förmyndarkammaren i Stockholm, inrättad 1667. Sedermera en biträdande tjänsteman, ibland anställd bara på viss tid.
Försäkring, avtal om att mot erläggande av en viss premie få ut en ersättning vid möjlig förlust eller skada. Inom postverket användes termen om försäkring av värdeförsändelse till ett av avsändaren fastställt belopp som postverket måste betala ut i fall försändelsen skadades eller försvann, postassurans.
Försäkringsavgift, bl.a. den som erlades till postverket för en värdeförsändelse (postassuransavgift).
Under svenska tiden och autonoma tiden om av postverket utfärdat skriftligt bevis eller kvitto på att en försäkring hade tagits ut för en värdeförsändelse, rekommenderad försändelse. Beviset kallades också assuransbrev, -sedel och -bevis. Allmänt användes begreppet om en skriftlig handling som innehöll kontrakt mellan försäkringsgivaren och försäkringstagaren, försäkringsbrev.
Det beskydd som en stat kan erbjuda en förföljd person på sitt territorium, vid sin ambassad eller på ett fartyg under sin flagg.
De lagar och förordningar som ger skydd mot häktning eller förföljelse av flyktingar. Begreppet används också om en flyktings rätt till dylikt beskydd.
Sedan medeltiden välgörenhetsinrättning eller vårdsanstalt för till exempel värnlösa gamla och barn, psykiskt sjuka och utvecklingsstörda. Efter 1840 blev asylum en vanlig benämning på mentalsjukhus.
Av myndighet utfärdat skriftligt intyg om autenticitet, riktighet, behörighet, befogenhet och dylikt.
Om att skriftligen intyga till exempel ett visst dokuments riktighet eller storleken på ett ersättningsbelopp.
Att lyssna eller få tillfälle att bli hörd; att under särskilda formaliteter få företräde hos furstar eller andra högt uppsatta personer. Sedan 1537 används termen i Sverige om att bli emottagen av regenten. Termen avser även det tillfälle då fursten eller dylikt tar emot, en mottagning.
Lagfaren tjänsteman vid krigsmakten sedan 1651 och sakkunnig ledamot av krigsrätt i första instans från cirka 1680-talet. Auditören hade vanligen till uppgift att sammankalla parter och föra protokoll. Benämningen användes också om åklagare vid krigsrätt stadgad 1877 och under perioden 1919–1922. Under svenska tiden var auditör tidvis också en tjänstebeteckning för advokaternas chef vid hovrätt.
Tillökning på, påökning, fyllnad eller hjälp i lön, avkastning eller skatter. Termen förekom inom det civila indelningsverket om lönetillskott, -tillägg, -bidrag, inom militära indelningsverket om hjälp- eller tillskottshemman vars kronoskatter 1680–1886 var anslagna till hjälp åt ett rusthåll.
Bonde som innehade och brukade augmentshemman.
Hemman vars kronoskatter 1680–1886 var anslagna till hjälp åt ett rusthåll, vars egna skatter var lägre än de faktiska kostnaderna för underhåll av häst, ryttare och mundering. Augmenten avskaffades 1886, då rusthållsräntorna indrogs till kronan. De blev därefter vanliga skatte- eller kronohemman.
Benämning på de delar av kronans skatteinkomster från ett augmentshemman som inom ramen för indelningsverket betalades åt ett rusthåll vars egna skatter inte räckte till för utrustning och underhåll av ryttare och häst. Augmentsräntan infördes 1680 och avskaffades i Finland 1886.
Skatteköp av kronans augmentshemman.
Form av försäljning och köp under anbudstävlan mellan närvarande spekulanter där den som erbjuder högst får köpa varan, egendomen eller rättigheten. Begreppet används även om själva förrättningen. Auktion tillgreps bl.a. då exempelvis egendom eller rättighet som (på grund av brottslighet) förverkats till kronan såldes för att kunna fördelas mellan kronan och angivaren, efter 1817 kronan, angivaren och tullkammaren.
Sedan 1700-talet till 1898 om offentligt meddelande om att auktion ska förrättas i auktionskammare. Anslag om arrendeauktioner skulle tre gånger ingå i allmänna tidningar och läsas upp från predikstolarna i det län där egendomen fanns samt i de angränsande länen och minst fyra månader innan auktionen förrättades.
Tjänsteman som ledde verksamheten vid auktionskammaren i större städer. År 1897 var den rådman som stod i tur auktionsdirektör i Helsingfors. En auktionsdirektör fanns också i Åbo, Björneborg och Vasa.
Tjänsteman som ansvarade för verksamheten vid auktionskammaren i en mindre stad.
Stadskommunal inrättning från 1600-talet till 1898 som hade ensamrätt i stad att föranstalta offentliga auktioner på lös och fast egendom. Senare blev auktionskammare också en benämning på privat auktionsinrättning. I Stockholm kallades den Auktions- och addresskammaren, grundad 1674.
Av stad anställd auktionsutropare vid en auktionskammare.
Tjänsteman, eller särskilt förordnad person, vid auktionskammare. Auktionsnotarien förde protokoll vid auktioner.
Protokoll fört vid en auktionskammare under en auktion.
Den del av försäljningspriset som auktionskammaren sedan 1674 och 1680 uppbar vid auktion. Auktionsprovisionen varierade beroende på om auktionen gällde fast egendom, andelar i skepp eller olika varor.
Författare, företrädare i en rättighet (till exempel upphovsman, sagesman) eller skyldighet (fångesman, hemulsman).
Sedan 1700-talet benämning på bemyndigande, befullmäktigande, stadsfästande, bekräftelse. I fråga om tjänstemän: approbation.
Sedan 1600-talet om ett biträde som för sin utbildning var inskriven vid ett ämbetsverk utan lön och som fick åhöra verkets förhandlingar men inte delta i besluten. ”Auskultant” var också en officiell titel för juridiskt utbildade extraordinarie tjänstemän vid hovrätt sedan 1696. Lantmätares biträde som avlagt lantmätarexamen betecknades från 1780 auskultant. Beteckningen förekom från 1788 i Gamla Finland vid Finländska revisionskommissionen. Sedermera har den endast använts om häradshövding- eller lärarkandidat som för sin praktiska utbildning lyssnar till rättegångar respektive lektioner. Särskilt nyblivna jurister skaffade sig under 1600- och 1700-talet yrkeskunskap genom att auskultera några år. Auskultantväsendet fyllde, vid sidan av internutbildningen av särskilt kamerala tjänstemän, behovet av rekrytering av tjänsteinnehavare. Antalet tjänstemän i kollegierna var fastställt i 1696 års stat, men en viss expansion av den centrala förvaltningen tilläts under 1700-talet. Auskultanterna hade rätt att delta i vissa arbeten och att komma i åtanke vid förordnanden och befordringar till fast tjänst.
Den löneinbesparing som uppkom då en till högre tjänst befordrad tjänsteman fick den nya högre lönen först påföljande år eller sex månader efter befordran. Avancementsbesparing förekom i ämbeten som tillsattes efter förslag och där återbesättandet inte genast behövde ske. Den innebar att den tillträdda tjänstemannen en tid fick nöja sig med sin förra lön. De innehållna lönerna gick till nådårsfonden. De återbetalades i sinom tid till större eller mindre del till den befordrade eller till hans sterbhus som begravningshjälp efter hans frånfälle i tjänsten.
Avgift som efter 1689 utgick av dem som hade befordrats till eller erhållit en högre tjänst eller blivit upphöjda i adlig värdighet. Avancementspenningarna gick till Krigsmanshusfonden.
Hemman som hade brunnit och inte kunde uppbyggas enbart med brandstod. En åbo som åtog sig att återuppbygga ett sådant hemman erhöll befrielse från vissa skatter och avgifter för en viss tid.
Om bataljon eller truppenhet avskild från annan eller uppdelad i till exempel rotar. Begreppet användes också om egendomslott som avskilts från stamjord.
Skriva, göra upp.
Under 1600–1800-talet i bokföringen om att avskriva som ogiltig, efterskänkt eller betald. Inom militären innebär termen att avlägsna någon ur rullan utan att personen i fråga formellt anhållit om eller blivit beviljad avsked, inom domstolsväsendet om nedlagt, avdömt eller uteslutet mål som inte längre ska behandlas. Verbet används även om att ta bort någon från tjänsteförslagsrum.
Visst belopp av pengar eller varor som betalas för att inneha eller bruka jord, eller för att få del av någon förmån eller rättighet.
Sedan 1500-talet benämning på viss avgift (i spannmål eller annan lämplig naturaprodukt, kallad räntepersedel), som utgick från osjälvständig jordlägenhet till jordägaren eller innehavaren av den lägenhet från vilken jorden blivit avsöndrad. Från 1700-talet användes begreppet också om årlig avgift i pengar (eller varor) för avkastningen eller som ränta av fast egendom eller kapital (till exempel arrendeavgift, avrad).
Före storskiftet om bebyggelse som anlagts på en odal- eller bolbys utmarker och som avskilts som en självständig enhet. Vid skifte av samfällda ägor fick avgärda by hälften mot hemman av motsvarande storlek i bolby. Avgärda by kunde också beteckna ett ensamliggande hemman.
Hemman som fått upptas på bolbyns mark, men som senare kommit att avskiljas från denna.
Samlande beteckning för beslut, dom eller utslag.
Under 1500-talet till början av 1800-talet benämning på överenskommelse, uppgörelse, avtal, beslut och kontrakt.
Sedan 1600-talet om skrift som på vetenskapligt sätt utreder ett vanligen mera begränsat ämne, dissertation; ursprungligen också om mindre skrifter än en akademisk.
Under 1200–1800-talet om underhandling, överläggning eller förhandling som föregår ett avtal.
Vräkning av en åbo från hans hemman. Avhysning var en av kronans rättigheter som inskränkte skatte- och kronoböndernas dispositionsrätt över fastigheter.
Kameralt begrepp som innebar att ett hemman fick bli utan åbo för att införlivas med ett annat hemman, som då övertog dess utskylder och besvär.
Under 1500- till början av 1800-talet, att genom vräkning låta hemman stå utan åbo och byggnader och att förlägga det under annat hemman, som svarade för dess räntor och skattebesvär. Hemmanet upphörde att verka som separat brukningsdel, men kvarstod som skatteenhet. Skattskyldigheten förlades på det hemman med vilket den avhysta marken införlivades.
Hemman utan byggnader som lagts i sambruk med en annan enhet (hemman, stad eller säteri) vilken stod för de därifrån utgående skatterna. Termen användes också om rå- och rörshemman som på motsvarande sätt lades under sätesgård. Det avhysta hemmanet upphörde som egen brukningsdel, men var fortfarande skyldigt att erlägga de utskylder och besvär som tidigare utgått därifrån.
Från 1500-talet till 1800-talet om att (vanligen mer eller mindre olagligen) lämna något ifrån sig, föryttra, skänka bort, avstå äganderätt till exempelvis anförtrott gods, kronogods och arvegods.
Följebrev som meddelade att uppdraget var utfört och annat som behövde meddelas.
Från 1658 mått för gradering av hemmans jord och skattebärförmåga, enligt avkastningen på utsädet. Att avkasta andra kornet betecknade fördubbling av utsädet, tredje kornet tredubbling och så vidare. Enligt skattläggningsmetoden för Österbotten 1749 avkastade första gradens jord (svartmylla) sjätte kornet. Under autonoma tiden kallades detta gradering och/eller klassifikation.
Benämning på avkastning eller inkomst under svenska tiden och autonoma tiden.
Avskrivning eller efterskänkning av skatter eller avgifter på grund av olika orsaker som exempelvis frihet, förläning, tjänst eller ödeläggelse. Avkortningarna ingick i räkenskaperna som avskrivningar. De kunde vara ordinarie eller extraordinarie.
Benämning på de avdrag i tiondet som gjordes för vissa ämbeten och myndigheter (stater) som bekostades med tionde (till exempel kyrkors underhåll, kleresistaten samt ad pios usus). Avkortningarna togs vanligen ur bestämda socknars eller kyrkohärbärgens tionde, varvid avdrag inte kunde göras vid exempelvis missväxt. De föranledde 1696 ett reglemente för vilka stater som gavs företräde framom andra vid fördelningen av tiondet.
Förteckning som årligen upprättades över de medel som skulle debiteras vid uppbörden, men som av olika lagliga skäl inte hade kunnat indrivas av den skattskyldige, och således kom att avskrivas i räkenskaperna. Separata avkortningslängder började förekomma på 1560-talet. I Finland behövde separata avkortningslängder inte mera åtfölja landsboken efter 1791 och 1795.
Jordäga som innehavaren själv hade odlat upp eller köpt. Det kunde också vara fråga om jord som överlåtits som gåva eller genom giftorätt eller jord som någon hade bytt till sig utan att använda arvejord som betalning. Denna jord kunde innehavaren i princip själv bestämma över, till skillnad från arvejord som inte fick säljas eller överlåtas utan släktens tillstånd.
Spannmål som gavs som lön eller som en del av lön.
En myndighets beräkning av de löneförmåner som tillkom varje löntagare vid ett ämbetsverk, reglemente eller motsvarande.
Avslutande av tjänstgöring, till exempel på ett fartyg eller i militära sammanhang.
De husesyner som sedan svenska tiden förrättades av synenämnd när en boställsinnehavare tillträdde ett boställe eller lämnade det efter avslutad tjänstgöring. Av- och tillträdessyn förrättades efter 1922 endast på prästboställena (av en boställsnämnd).
Ursprungligen och främst om en årlig avgift som betalades i natura till jordägaren av den som brukade marken. Under 1600- och 1700-talen användes termen också om arrende för bergs- eller vattenverk, eller andel i avkastningen från fast egendom.
Dag då avrad skall erläggas, enligt äldre arrendelagstiftning på Tomasdagen den 21 december.
Benämning på jord som låg utanför by eller hemman och som innehades mot särskild avrad till kronan. Avradsland förekom huvudsakligen i Sverige (i Jämtland och Härjedalen).
Från medeltiden till 1800-talet om årlig avgift som utgick i spannmål från fast egendom (eller bergverk) till egendomens ägare eller ränteägaren (till exempel kronan eller någon annan). Avgiften ingick i jordeboksräntan och landtågsgärden.
Inom räkenskapsföring, bok som innehåller uppgifter om transaktioner, inom reskontra: hjälpbok som består av en inbunden bok eller av lösa blad och innehåller enskilda konton för varje debitor (gäldenär) och kreditor (borgenär).
Kontor i ett kollegium som under ledning av en kamrerare ansvarade för tjänstemännens löner och utredningen av de ekonomiska förhållandena inom förvaltningsgrenen. De första avräkningskontoren grundades på 1730-talet i Kammarkollegium. Senare fanns ett motsvarande kontor bl.a. vid Bergskollegium.
Term använd vid jordskiftet (1757–cirka 1870) om jord som inte var uppodlad eller oduglig för jordbruk (till exempel skogsmark eller kärrmark) och som avskildes före skiftet till allmän landsväg och uppfartsväg till åkrar, ängar, kyrkan och kvarnen.
Korrigering av skatteskyldighet, som kan medföra ny skatteskyldighet. Avskattning gjordes när en tillgångs eller ett hemmans skattemässiga karaktär förändrades.
Av husbonde utfärdat intyg över att tjänare eller tjänstehjon hade lämnat hans tjänst. Betyget skulle innehålla namn, ort och ställe där personen hade tjänat, anställningstiden samt uppgifter om den anställdas alkoholbruk och leverne, arbetets art och den anställdas förmågor. Betyget var betydelsefullt särskilt då en tjänare fyttade till en annan församling. Avskedsbetyget måste uppvisas för kyrkoherden i utflyttningsförsamlingen innan utflyttningen fick ske och ett flyttningsbetyg fick utfärdas.
Under 1600- och 1700-talet om öppet brev varmed en tjänstemans avsked från kronans eller publik tjänst meddelades, sedan 1800-talet om enskilt brev varmed en tjänsteman anhåller om avsked från tjänsten.
Skriftligt betyg om erhållet avsked till en soldat i den indelta armén, även benämning på ett avskedsbetyg varmed tjänstefolk beviljades avsked.
I äldre tider om att från räkning eller bokföring ta bort sådan skatt eller skuld som inte kan indrivas. I modern tid är avskrivning en redovisningsterm som innebär att man i bokföringen redovisar kostnaden för anläggningstillgångars värdeminskning och således redovisar tillgångarnas verkliga värde.
Årlig avgift, uträknades från spannmål eller andra räntepersedlar som t.ex. tjära. Också utifrån avkastning av fast egendom eller kapital.
Slut- eller förhandsgranskning av löneförmån, särskilt om fast egendom innan den av- eller tillträddes: boställe, åker, äng. Även vid syneförrättning avhända, frånkänna någon något.
I enskiftesförfattningarna 1803 och 1807 om att avskilja en del av ett hemmans jord till en egen jordlägenhet, på viss tid eller för alltid, utan att stomhemmanets mantal förändrades. Motsvarande delning av hemman kallades under perioden 1864–1916 parcellering.
Överlåtelseavgift för rusthåll. Avgiften skulle betalas inom tre månader och uppgick till en procent av köpe- eller transportskillingen. Den uppbars av regements- eller mönsterskrivaren.
Från 1683 av lantmätare slutgiltigt fastställd gräns mellan kronans jord och privat jord främst i Norrland och Dalarna. Det är osäkert om detta alls förekom i Finland. Från och med 1742 kallades också den åtgärd i Ångermanland varmed kronoallmänningar avskildes från enskildas ägor för avvittring.
Arvskifte eller bodelning som från 1686 skulle förrättas mellan den efterlevande maken/makan och den avlidnas arvingar.
Protokoll över skifte, särskilt arvskifte, vid jorddelning, vanligen kallat avvittringsinstrument.
Skriftlig handling över avvittring. Vid bouppteckning och skilsmässa: avvittringsbevis.
Till kronan utgående ersättning för utförd avvittring av jord eller arv.
Tjänstebeteckning för lantmätare som från 1683 hade i uppdrag att slutgiltigt fastställa gränsen mellan kronans marker och en nybyggares marker.

B

Stuga på någon annans mark eller på allmänning. Vanligen saknades odlingsmark fastän ett mindre potatisland eller dylikt kunde ingå. År 1762 fastslogs att bönderna skulle uppföra backstugor åt sina gifta anställda. År 1919 fick backstugans innehavare rätt att lösa ut backstugan till sin egendom.
Vanligen medellös person som bodde på ofri grund (annans hemman eller en allmänning) och som betalade för rätten att ha ett litet boningshus på tomten med pengar eller arbete. Efter 1762 var gamla backstugusittare med tre mantalsskrivna barn helt befriade från mantalspenningar.
Skatt till staten för rättigheten att använda bakugn. Bakugnspenningarna lades 1622 på invånarna i städerna och uttogs årligen av varje hushåll efter en graderad taxa som fastställts utgående från stånd och förmögenhet. Bakugnspenningarna avskaffades 1747, men beskattningen på brödförbrukningen i städerna fortsatte i form av den så kallade husbehovsaccisen.
Kommission som tillsattes i länen på 1720-talet för att biträda länets lantränteri och landskontor för att åtgärda bristerna i skatteuppbörden efter stora nordiska kriget.
Kommission som under 1700-talet behandlade kronofogdarnas oegentligheter i balansmål. Utredningen medförde restrannsakningar i häradet då den berörda fogden skriftligen skulle förklara skillnaden mellan den av honom indrivna och beräknade uppbörden. Resultatet jämfördes med landskontorets balansräkning varvid landshövdingen gav sitt utslag. Befanns tjänstemannen ha begått tjänstefel rannsakades saken vid allmän domstol. Hemställdes Kgl. Maj:ts prövning och stadfästelse, samt insändes till senatens ekonomiedepartement.
Konto i bokföringen som visar en organisations tillgångar och skulder.
Om ärende som rör balansräkning eller om mål mot redovisningsskyldig tjänsteman.
Uppställning av en organisations tillgångar och skulder vid ett givet tillfälle.
Huvudavdelning i svensk lagstiftning. Indelningen i balkar användes redan i de medeltida landskapslagarna. Balkarna indelades i flockar. Också 1734 års lag var indelad i balkar. I Finland började balkarna ersättas av lagar från och med 1889.
Sluten omröstning, votering, särskilt vid personval, med kulor eller bollar som röstsedlar. I sin ursprungliga form vid val av en person till ett organ eller en sammanslutning tilldelades var och en av de röstberättigade en svart och en vit boll (kula), vilken de sedan utan insyn för utomstående nedlade i en rösturna, vit boll för ja-röst och svart kula för nej-röst. Inval förutsatte att flertalet avgett en ja-röst, men även andra regler förekom, exempelvis så att en enda svart boll hindrade inval. När valet stod mellan ett flertal kandidater användes bollar med flera färger, så att var och en av kandidaterna blev tilldelad en viss färg, medan vit färg betydde blank röst. Den röstberättigade lade ned i urnan en boll med den färg som hans kandidat hade tilldelats eller en vit boll; den kandidat vars färg var i majoritet bland bollarna i urnan blev invald. I Ryssland blev ballottering allmänt föreskriven vid personval från och med 1720, och användes särskilt vid tillsättandet av ståndsrepresentanter i domstolar och vissa andra organ från och med 1770-talet.
Anvisning till betalning av en fordran, som har karaktär av papperspengar, sedan 1657 benämning på av bank utfärdad assignation. Bl.a. poduschnieavgiften skulle erläggas som banco assignation efter 1800.
Chef för bancofullmäktiges expedition. Bancofullmäktige var ständernas förtroendemän som fått ledningen av riksbankens verksamhet sig anförtrodd.
Ämbetsman av andra graden, en av de så kallade överofficianterna, inom det svenska kungliga ordensväsendet. I allmän betydelse föregångsman, förfäktare, förkämpe eller ledare, märkesman.
Permanent beredande organ vid riksdagen 1719–1772 med ansvar för finans- och penningfrågor. Bankdeputationen övervakade Riksens ständers bank och beredde ärenden rörande penningpolitiken för Sekreta utskottet.
Tjänsteman vid Riksbankens huvudkontor med rätt att åtala överträdelse av stadgan för bankens förvaltning. Bankfiskalen var underställd bankokommissarien.
Kontor vid Riksens ständers bank 1681–1864.
Tjänsteman, tidvis vid Kammarkollegium sedan mitten av 1600-talet, vid Stockholms banko 1661–1666 och Riksens ständers bank från 1667. Bankkommissarien verkställde bankfullmäktiges beslut och höll uppsikt över myntpräglingen. Sådana tjänstemän fanns vid Kammarkollegium särskilt under den tid då myntpräglingen var utarrenderad. Bankkommissarie blev sedermera en tjänstebeteckning för avdelningscheferna vid Finlands Bank (grundad 1840).
Under svenska tiden av regenten beviljat handelsprivilegium eller verksamhetsmonopol. Privilegiet utfärdades 1657 åt Växelbanken, under 1700-talet åt Ostindiska kompaniet. Sedan självständighetstiden ett av statsmakten meddelat berättigande att utöva viss ekonomisk verksamhet, som dessförutan inte skulle vara tillåten.
Tjänsteman vid Riksbankens huvudkontor och chef för bankofullmäktiges expedition.
Permanent utskott vid svenska riksdagen efter 1772. I utskottet var samtliga stånd representerade.
Kyrkligt straff. Större bann innebar fullständigt uteslutande från kyrkans gemenskap, mindre bann förlust av medborgerliga rättigheter, kyrkligt ämbete eller sakramentena, särskilt nattvarden. Bann förekom i viss mån inom både kyrklig och världslig rätt också efter reformationen, i Finland till mitten av 1800-talet.
Från predikstolen uppläst särskilt formulär över bannlysning av person, ingick i kyrkolagen 1686.
Benämning på person som skötte läkarvården inom armén före uppkomsten av en mer professionell fältläkarkår. Det förekom såväl kompanibarberare som regementsbarberare. Genom ett reglemente från 1571 ålades barberarna att i händelse av krig skaffa armén och flottan ett behövligt antal fältskärer. Under 1600-talet fick barberarämbetet ett första reglemente i ett försök att höja nivån på läkarvården inom armén.
Person som vid sidan av sitt egentliga yrke (rakning och hårklippning) utövade kirurgi i konkurrens med fältskärer och läkare. Bardskärarna bildade skrå på 1500-talet med lärlingar, gesäller och barberarmästare, vilka försåg hären och flottan med kirurger och fältskärer fram till att fältläkarkåren inrättades 1806.
En av de tolagsavgifter som uppbars av fartyg (efter hela lästetal) som anlöpte Helsingfors, Lovisa, Gamlakarleby, Viborg och Fredrikshamn. Avgiften varierade mellan städerna. I Fredrikshamn upptogs barlastpenningar, oberoende av om fartyget intog barlast. Avgiften var för utländska fartyg var dubbelt större än för finska och ryska fartyg. I Lovisa uppbars avgiften enbart av utländska fartyg. I Helsingfors var avgiften lika stor för samtliga fartyg. I Gamlakarleby betalades en större avgift vid lossning än vid lastning. Där skulle också hamnfogden få en viss summa och beroende på lastens storlek skulle det betalas för ett visst antal skottkärror.
Inrättning för fattiga barn. Stockholms stora barnhus grundades 1637. År 1652 anslogs en del av de uppburna kronotionden till barnhuset. År 1660 fastslogs att de socknar som betalade den så kallade barnhustunnan skulle ha rätt att införa sina fattiga barn till barnhuset. År 1785 bestämdes att fattiga barn inte skulle insättas på barnhuset utan omhändertas av fosterfamiljer mot en månatlig avgift. Under autonomin förekom barnhus i Finland.
Kollektiv beteckning för personal vid barnhus.
Hittebarnshus som finansierades med allmänna medel. Det första anlades 1633 i Stockholm och utvidgades så småningom till ett allmänt barnhus. Anstalten fick efterhand flera privilegier, bl.a. den så kallade barnhustunnan. Den sköttes till 1666 av ett bolag och stod därefter under olika myndigheters överinseende. Under autonomin fanns även barnhusinrättningar i Finland.
Föreståndare på barnhus. Barnhusmästare (1600-tal) var en äldre beteckning än barnhusföreståndare (1700-tal, 1800-tal).
Kyrkotionde som anslogs åt stora barnhuset i Stockholm när det inrättades 1637.
Under svenska tiden avgift som betalades i spannmål för att upprätthålla Stockholms stora barnhus och som utgjorde 40 procent av kronans tiondespannmål från femton län. Under autonomin började man 1810 uppbära barnhustunna som avgift för att underhålla barnhus, ursprungligen endast i de län som hade ett barnhus, efter 1831 i varje län. Från 1837 användes barnhustunnorna också som uppfostringshjälp åt de utackorderade barnen. De administrerades av landskontoren.
Kvinna som var utbildad och hade rätt att yrkesmässigt biträda vid förlossningar. Från 1711 skulle barnmorskorna övervakas av Collegium medicum. År 1711 fastslogs ett reglemente för Stockholms barnmorskor. Efter två års praktik och undervisning skulle de utexamineras i Collegium medicum och inskrivas i skrået. Från och med 1724 gällde detta alla rikets barnmorskor. Barnmorskorna övervakades från och med 1777 av stadsläkaren eller provinsialläkaren, från och med 1860 av Medicinalverket. År 1811 bestämdes att en person som ville bli barnmorska först skulle praktisera ett halvt år hos en auktoriserad barnmorska samt att alla barnmorskor skulle ha två praktikanter. År 1859 fastslogs att utbildningen skulle vara i två år och eleven skulle kunna läsa och skriva. Förutom förlossningskonst skulle en färdig barnmorska kunna slå åder, koppa, ge lavemang, sätta igel, vaccinera, ta tillvara och förvara vaccinationsämnet. Dessutom skulle hon känna igen symptomen på syfilis.
Från 1711, formellt 1777, bevis på genomgången barnmorskeutbildning, från 1860 tillståndsbrev att få verka som legitimerad och edsvuren barnmorska.
Av utbildad barnmorska avlagd ämbetsed. Eden infördes 1777 och avlades till och med 1860 i stad inför stadsläkaren, på landsbygden inför provinsialläkaren då barnmorskan antogs i tjänst, från och med 1860 vid Collegium medicum efter godkänt barnmorskeförhör som legitimerade henne att via Medicinalverket söka tjänst i barnmorskeyrket.
Regler för barnmorskeyrket. De första barnmorskereglementena gavs under svenska tiden 1711 och under autonoma tiden 1860.
Skomakare som tillverkar barnskor. Barnskomakarna bildade från 1730-talet ett eget skrå.
Indelt kompani i Österbotten, underlydande major Simon Daniel Barohn (1674–1732, adlad 1731). Kompaniet hörde till Österbottens regemente och var stationerat i Gamlakarleby.
Benämning på en underavdelning till ett regemente eller en brigad. Bataljonen består vanligen av fyra kompanier. Under 1400- och 1500-talen betecknade bataljonen en obestämd mängd fotfolk som var ordnad i en sluten fyrkant. Under 1600-talet blev bataljonen en fastställd enhet av infanteriet. I Sverige infördes bataljonen under senare delen av 1600-talet och ersatte då skvadronen. Under karolinertiden bestod den svenska bataljonen av fyra kompanier med 150 man var.
Domare i en krigsrätt, stationerad vid en bataljon.
Chef för större militär avdelning, som i strid opererar som en taktisk enhet (bataljon). Titeln användes ursprungligen för befälhavare för fotfolk men från senare delen av 1700-talet även för befälhavare för kavalleri- och flottbataljon. Bataljonskommendören är av majors- eller generalsrang.
Militär tjänsteman av underofficers rang under svenska tiden. Bataljonskommissarien ansvarade för ett truppförbands beklädnad, förplägning och allmänna hushållning i fält. Titeln förekom även under den autonoma tiden.
Militär befälsperson som ansvarade för underhållstjänsten inom en bataljon.
Under svenska tiden en präst i predikoämbete vid armé- eller flottbataljon, enligt ecklesiastikstaterna 1729 huvudsakligen vid infanteriet. Under autonoma tiden var bataljonspredikant en mer allmän tjänstebeteckning för krigspräst vid den finska militärens värvade och indelta regementen samt bataljoner. Bataljonspredikanten innehade vanligen löjtnantsgrad och var underställd regementspastorn.
Överenskommelse, avtal, förbund, allians, under 1700-talet även om skuldförbindelse.
I Ryssland administrativ viljeyttring som gällde ett enskilt ärende eller en enskild åtgärd. Kejserlig befallning angavs med uttrycket ”po Vysočajšemu poveleniju” som översattes till svenska med ”nådig befallning”, på finska ”armollinen määräys”.
Under 1500-talet och i 1734 års lag: ämbete, tjänst, befattning, särskilt om konungens befallningshavande eller fogden. Begreppet användes också det område som lydde under dylik befallningshavande (fögderi).
Den högsta administrativa och finansförvaltande myndigheten i konungens ställe inom ett län, landshövdingen, tidigare kallad ståthållare. I Finland var konungens befallningshavande en vanlig beteckning för landshövdingen, särskilt från och med 1600-talet. Under stora ofreden förekom det att uttrycket befallningshavande användes om befallningsman, det vill säga fogde.
Ursprungligen kungligt ombud, god man, övergående i allmän benämning på chef för militär enhet. I Finland under svenska tiden och autonoma tiden också länsman. Begreppet användes om konungens fogde över ett visst område (fogati) som samtidigt var kommendant på kronans slott i området. I några svenska landskap var det också en benämning på kronofogden. Benämningen befallningsman användes under stora ofreden som parallell benämning för fogdar som tillsattes av den ryska ockupationsförvaltningen.
Benämning på en båtsman som hade minst tolv månaders erfarenhet till sjöss samt behärskade bruket av kompass. En befaren båtsman ansvarade bl.a. för rorgång och handlodning.
Handling om tillsättning av en statlig tjänst, exempelvis landshövdingarnas samlade förslag om befordran av lägre länstjänsteman. Befordringsakterna sändes till Kammarkollegium.
Militär som innehar kommando över större enhet, fartyg eller fästning.
Benämning på den fortifikationsofficer som ansvarade för alla fortifikationsarbeten under ett fälttåg. Benämningen var i bruk speciellt under Karl XII.
Årligen sammankallad övning för underofficerare och officerare vid den svenska indelta armén. Under befälsmötet, som arrangerades från och med 1781, genomgicks reglementen och utfördes befälsövningar.
Utmärkelsetecken av flaggduk, som förs på en masttopp eller på en vimpelstake för att ange den ombordvarande befälhavarens värdighet.
Under 1700-talet fastställt understöd ur nådårsfonden för i tjänsten avlidna tjänstemäns sterbhus. Storleken var vanligen ett halvt års lön. Begravningshjälpen utgick i flera former ännu på 1900-talet.
På obestämd tid, tills vidare. Uttrycket förekom sedan 1548 i kameralspråk om till exempel förläningar, i juridisk process- och straffterminologi om till exempel insättning på bekännelse, och i administrativt språkbruk om bl.a. tjänster som tillsattes tills vidare.
Av Kgl. Maj:t efter 1696 på viss tid till kyrkoherde eller annat prästerligt ämbete beviljad rätt att undantagsvis uppbära en del av kronotiondespannmålen som löneförmån. Förläningsspannmålen var en form av stödfinansiering till fattiga pastorat eller pastorat, som var alltför stora eller för krävande för det ordinarie prästerskapet att sköta. Dylika lediga pastorat eller prästerliga ämbeten skulle från 1790, under autonoma tiden 1837, anmälas till regenten av landshövdingen/guvernören för att avgöra huruvida förläningsspannmålen skulle indras till kronan eller användas för efterträdarens avlöning. Konsistoriet hade rätt att yrka på spannmålens bibehållande under förutsättning att det kunde bevisa behovet. Det förutsatte uppgifter om prästgårdens årliga avkastning och andra löneförmåner (tertialen, smör- och kvicktionde samt inkomsterna från begravningar; dop och vigslar samt kyrkogång m.m.). Uppgifterna skulle sändas till senatens ekonomiedepartement.
Ursprungligen den del av vederlagsspannmålen som utgjorde ersättning för präster som betungades av gästning. År 1613 beviljades denna del av vederlagsspannmålen på viss tid åt präster som bodde vid allmänna vägar. Den indrogs till största delen efter 1642 när gästgiverierna började uppföras. Behaglig tids vederlagsspannmål kvarstod dock som ett behovsprövat understöd åt fattiga pastorat fram till 1845.
Benämning på nettoavkastning, nettoinkomst under svenska tiden och autonoma tiden.
Den summa mantalspenningen inbringade på landsbygden efter avkortning att de skattebefriades och fattigas andel hade .
Rökar som enligt 1741 års reglemente var skyldiga att erlägga lagmans- och häradshövdingeräntan. ”Behållne rökar” var även en benämning på skattedugliga personer (bönder, hantverkare och ämbetsmän) samt en av två kolumner i mantalslängderna. Motsats: avkortade rökar.
Av kronan från och med 1773 utgående medel för att bekosta en reservsoldats beklädnad. Penningen var en ersättning för skyldigheten att själv hålla sig med släpkläder och föda under exercistiden, vanligen 14 dagar per år i ett kompani.
Avdelning vid Krigskollegium som ansvarade för regementenas beklädningsräkenskaper och upprättade förslagen till militärexpektanternas avlöning. Beklädningskontoret förestods av en kamrerare.
Fånge förordnad av domstol till insättning i fängelse på obestämd tid, tills han eller hon erkände sitt brott. Förfarandet användes i samband med grova brott där den legala bevisföringens viktigaste bevis, bekännelsen, inte kunde fås av den åtalade och fången betraktades som en fara för allmänheten ifall han eller hon gick fri på grund av svårigheter att bevisa brottet. Tillvägagångssättet stadgades i 1734 års lag och avskaffades 1873. I praktiken släpptes de sista bekännelsefångarna ur häktet först 1880.
Deportation från hemlandet eller hemorten.
Utskott inom ”stadens äldste”, bildat 1710 för handläggning av inkomna suppliker över för hög taxering och bestyret med båtsmanskompaniets och borgargardets utrustning. Kommissionen omorganiserades 1720 från ett utskott till ett uppbördsverk med tre uppbördskommissarier för de utskylder till staden som vilade på borgarklassen. År 1761 uppdrogs åt kommissionen bestyret med ”militärkompaniet”, sedermera även ”separationsvakten” och 1776 det nybyggda börshuset. Därjämte förvaltades andra borgerskapets fastigheter och dess enskilda medel samt donationsfonder.
Regalrätt, i handlingarna från 1578 om kronans rätt (till något), särskilt rätten till regalt pastorat.
Hemman som var anslagna till underhåll åt fattiga, välförtjänta, otjänstbara officerare (vid indelta regementen), för vilka underhåll inte kunde beredas från krigsmanshuset.
Understöd som utbetalades till tjänsteman utan pensionsrätt eller som (av någon orsak) avgick från sin befattning innan han hade uppnått pensionsåldern.
Förmån, benämning på till välgörande ändamål, allmännyttig inrättning (kyrkor, akademier, gymnasier, skolor och hospital) eller enskild person (såsom välgärning) anslagen inkomst, förläning m.m.
Ofrälse person som hade rätt att köpa och besitta ett säteri. Rätten beviljades av kronan efter ansökan och var en belöning för goda och nyttiga tjänster. Systemet infördes 1789. Emottagandet av förmånen förutsatte under autonoma tiden avläggande av charta sigillata- och arbetshusavgift, en avgift till Själö hospital samt en avgift till Finska riddarhusets pensionsfond för adliga jungfrur (jungfrustiftelsen).
Regentens, presidentens, tidvis också (en del av) regeringens ensamrätt att efterskänka eller mildra domar som vunnit laga kraft. Benådning förutsatte ansökan av den dömde eller annan person som talade i dennes sak. Benådning formulerades i beslutet som ”av gunst och nåd”. I brottmål varierade ansvarsfördelningen mellan hovrätterna och Kgl. Maj:t i praktiken länge, trots att Kgl. Maj:t hade ensamrätt att benåda till livet allt sedan rättegångsordningen 1615.
Skriftligt utslag på abolition, amnesti, restitution eller bevis på beviljad tjänstepension m.m. som sökanden egentligen inte uppfyllde kriterierna för.
Medel för att undanröja alla eller vissa menliga följder av en i lagen straffbelagd handling, vanligen ett eftergivande eller mildrande av ett straff som vunnit laga kraft. Från 1719 användes begreppet också om rätten att upphöja till adligt stånd. Benådningsrätt tillkom den svenska monarken efter 1615, den ryska monarken i Gamla Finland (1723–1809) och under autonoma tiden till 1917, under svenska tiden 1727–1772 i viss mån också ständerna. Sedan 1918 har republikens president benådningsrätt.
Sammanfattningen av de civila och militära tjänstemän som hade beviljats tjänstepension utan att de uppfyllde gängse pensionskriterier.
Den regionala gruvförvaltningsmyndighet som först var underställd Generalbergsamtet och senare Bergskollegium. Det var också benämningen på en enhet inom den jurisdiktion där bergsrätten gällde. Enheten leddes av en bergmästare. För de kamerala uppgifterna fanns en eller flera bergsfogdar. Bergmästardömena organiserades på 1600-talet. De var indelade i noll, ett eller flera bergslag. Som mest fanns tolv bergmästardömen. Finland var det elfte bergmästardömet med en bergmästare från 1638.
Tjänsteman som lydde under Bergskollegium. Bergmästaren hade tillsyn över gruvor, masugnar och hammare i ett bergmästardöme. Han skulle också övervaka arrendatorerna samt se till att distriktets skogar inte skövlades. Bergmästarens uppgifter preciserades 1645. Han skulle till bergsamtets höstsession, senare till Bergskollegium, lämna en redogörelse för hur bergsordningarna följdes och bokföra arrendatorernas blåsningar. Han skulle besegla tiondelängderna samt vara domare på bergstinget. Under autonomin fanns en bergmästare vid Bergsstyrelsen.
Ledamot av Bergskollegium, underställd presidenten och i rang efter 1713 under bergsråden. Bergsassessorn skulle från 1720 vara sakkunnig i gruvdrift och annan bergshantering, med från mitten av 1700-talet avlagd bergsexamen. Efter 1770-talet skulle bergsassessorerna vara adliga, varvid kompetenskravet luckrades upp.
Kollektiv beteckning för alla tjänstemän i bergsstaten, ursprungligen såväl högre som lägre, senare endast om lägre tjänsteman på stat.
Lägre tjänsteman i bergsstaten under Bergskollegium och som verkade under bergsmästaren.
Stadga för (viss) bergslag eller (visst) bergverk.
Riksdagsutskott under frihetstiden åren 1723–1772. Bergsdeputationen behandlade ärenden rörande bergsverk och bergslag.
Ämbetsexamen för bergsmän, inrättad 1750 och stadfäst 1828. Bergsexamen avlades vid universitet, senare teknisk högskola, och gav behörighet till tjänst vid Bergskollegium eller i en under Bergskollegium lydande gruva. I Finland omfattade bergsexamen (enligt förordning från den 10 december 1828) juridiskt skrivprov samt prövning i fysik, mineralogi, kemi och metallurgi, matematik, bergslagfarenhet och dess process samt juridisk encyklopedi och civilrättens grundbegrepp. Examen avläggs ytterst sällan.
Tjänsteman i Bergskollegium med ansvar för och åtalsrätt i ett bergsdistrikt. Han hade huvudsakligen judiciella uppgifter, som att se till att alla fullgjorde sina skyldigheter gentemot kronan och att författningarna följdes. Bergsfiskalen övervakade också bergverkens egendom, intäkter och räntor så att de inte försnillades eller förminskades. Tjänsten fanns redan 1641 och tjänstebeteckningen infördes 1649.
Den högste ämbetsmannen i gruvor eller bergslag innan tjänsten bergmästare infördes, därefter dennes biträde. Bergsfogden förde bl.a. bergmästardömets protokoll. Han var föreståndare för ett fögderi inom ett bergmästardistrikt samt åklagare i, tidvis bara ledamot av, bergstingsrätten, före 1756 också vid hammar- och gruvting.
Bergslagens polismyndighet.
Gruvförman för vissa bergslager, i synnerhet i Sala silvergruva och Falu koppargruva. Tidigare användes bergshauptman även om viss ledamot i bergsamtet.
Centralt ämbetsverk grundat 1649 för tillsynen av den svenska bergshanteringen och hushållningen av den, med den högsta domsrätten över civila tvister eller tvistiga brottmål rörande bergshanteringen, vilka självmant kunde tas upp av kollegiet eller blev hänvisade till kollegiet från gruv-, bergs- eller hammartingen. Ämbetsverket kallades före 1649 Generalbergsamtet. Det handhade enligt instruktionen 1723 alla frågor som rörde gruvor, hyttor och bruk samt hade den högsta domsrätten över gruv- och bergsrätterna, under ledningen av en president, två bergsråd och fyra fackkunniga assessorer (RF 1720) som från mitten av 1700-talet måste ha avlagt bergsexamen. Efter 1756 var bergsråden sex till antalet. År 1766 ändrades sammansättningen till två bergsråd och fyra assessorer, senare till en guvernör och sex adliga assessorer, av vilka en ständigt skulle vistas i Stockholm. De övriga ledamöterna kunde vara bergslagens landshövdingar. Bergskollegium tillsatte bergmästare, guardien, markscheider, konstmästare, malmletare, bergsfogdar med flera tjänstemän. Presidents- och bergsrådstitlarna infördes 1713.
Tjänsteman inom bergsväsendet 1739–1858 som hade i uppdrag att efterforska och undersöka nya malmfyndigheter.
Korporation för privilegierat bergsbruk inom en ort med bergsbruk som huvudnäring. Begreppet användes huvudsakligen om Stora Kopparbergs bergslag som bestod av Falun, Avesta bruk och ett antal socknar. Kollektivt: alla områden med malmgruvor.
(I vissa bergslag) tjänsteman med uppgift att tillse gruvdriften och bevaka kronans rätt.
Den förste av två sexmän i ett bergslag.
Beteckning för bonde som bebodde ett bergsmanhemman och som ägde andel i en gruva eller andelar i bergslag, som ofta inkluderade en andel i hyttan där tackjärnen blåstes. Han arbetade själv i gruvan, tillsammans med sin familj och sitt tjänstefolk och kunde vara medlem av bergslagens deputerade.
Från 1690-talet tjänsteman i bergsstaten, vilken ansvarade för att bygga och underhålla mekaniska inrättningar vid bergsbruk. Beteckningen bergsmekanikus användes även om person som arbetade med eller förstod sig på dylika inrättningar. På 1800-talet ändrades beteckningen till bergsingenjör.
Ledamot av nämnd i bergsting, bisittare i bergstingsnämnd.
Ämbetstitel för ledamot av Bergskollegium efter 1713, av högre rang än en fackkunnig bergsassessor, i Finland sedan autonoma tiden titel utan motsvarande ämbete som förlänas åt en mansperson med förtjänster inom bergshanteringen, senare också inom industrin eller industriförvaltningen.
Sammanfattning av alla tjänstemän (och deras avlöningskostnader) inom bergsväsendet, även om budgeten för bergsförvaltningen och dess inrättningar.
Judiciell och administrativ tillsyningsmyndighet under Bergskollegium i ett bergslag, med samma kompetens som häradsrätterna. Bergstinget bestod av bergmästaren, bergsfogden och geschvorner, samt de tolv äldsta bergsmännen och bergslagens sexmän. Bergstinget dömde i civil- och brottmål, i mål rörande bergshanteringen och de till bruken upplåtna kronoskogarna. Det sammanfördes 1756 med gruv- och hammartingen. Bergsting fanns bara i Bergslagen. Domsrätten överfördes delvis på häradsrätterna 1828 och avskaffades helt 1852.
Benämning på skatt inom bergslag, huvudsakligen in natura, som gick till bergsmästarens och hans tjänares underhåll när bergstinget sammanträdde. Bergstingsgästningen bars upp av bruken för varje härd, knip- och bleckhammare samt masugn.
Skatt som cirka 1719–1809 utgick i reda pengar för varje härd, knip- och bleckhammare samt masugn för att underhålla bergsmästaren och hans tjänare när bergstinget sammanträdde.
De lägre tjänstemän under Bergskollegium som var verksamma i landets olika län.
Vid kungliga stallstaten anställd person med huvudsaklig uppgift att rida in hästar.
I Ryssland under 1700-talet lägre tjänsteman vid de lokala tullförvaltningarna/tullplatserna med övervakningsuppgifter. Även vid tullförvaltningarna i Gamla Finland fanns beridna besökare.
Lantegendom som tillhörde kronan och var skyldig att ställa upp en soldat, ryttare eller båtsman. Oftast var det fråga om om ett säteri som tillfallit kronan genom till exempel reduktion.
Säteri där innehavaren kunde behålla säteriförmånerna mot rusthållsskyldighet. De berustade säterierna var vanligen gårdar som innehafts av adeln, men som kronan övertagit i samband med reduktionen. De uppstod i samband med att det yngre indelningsverket genomfördes efter 1682. Benämningen kvarstod i Finland under autonoma tiden, trots att den indelta armén upplöstes tills vidare 1810. Benämningen försvann 1864.
Person som utför olika typer av inspektioner, till exempel av ankommet gods eller av hushållningen av medel i magasin eller fängelser.
Kostunderhåll av indelt soldat (för ryttare även hästen) under den årliga mönstringen och exercisen inom ett kompani. Besiktningskosten förestods av rote- och rushållare för indelt soldat, av kronan för reserverna. Den bestod av torrt bröd, sovel och drickspenningar.
Förteckning på granskningar av rekryter, hästar eller dylikt som verkställdes vid ett uppbådstillfälle.
Vid tygstaten anställd civilmilitär tjänsteman som lydde under tygmästaren och biträdde förrådsofficeren. Besiktningsrustmästaren hade ansvar för gevärsverkstäderna och tillverkningen av ammunition.
Skriftlig handling som bekräftade åboskapet på ett kronohemman. Besittningsbrevet utfärdades av landshövdingen och fastställdes under svenska tiden av Kammarkollegium. Det gav åbon och särskilt nybyggare en nära nog ärftlig besittningsrätt.
Kronohemman till vilket åbon (bonden) erhållit evärdelig besittningsrätt (nyttjanderätt) för sig och sina efterkommande. Alla som brukade kronohemman fick denna rätt 1789 varvid denna kategori av kronohemman upphörde.
Arrendeavgift som jordägare uppbär av åbo m.m. för besittning av hemman.
Rätt att inneha något, ofta en jordegendom, och de rättsliga förmåner som denna rätt medför. Besittningsrätt är inte detsamma som äganderätt. Begreppet förekom som ständig besittningsrätt och som obeständig besittningsrätt. Det förra innebar att besittningsrätten i tid gällde både personen själv och hans arvingar, det senare innebar att besittningsrätten var tillfällig.
Lägga skatt på, eller ta skatt av, någon eller något.
Betyg, skriftligt intyg, pass. I militära sammanhang uppgifter om en truppstyrkas storlek och sammansättning (samlings-, styrke-, dag-, vecko- och månadsbesked).
En suverän stats diplomatiska representation hos en annan suverän stat. Även en benämning på den lokal där permanenta sändebud har sin ämbetsverksamhet. Ambassad och legation är beskickningar. Vid Wienkongressen 1815 fastslogs fyra beskickningsklasser för sändebuden: ambassadör, envoyé/minister, ministerresident och chargé d’affaires. I Wienkonventionen från 1961 jämställdes de två mellersta klasserna envoyé/minister och ministerresident, medan de flesta beskickningar i praktiken klassades som ambassader. Beskickningarnas personal består av legationsråd, legationssekreterare, militärattachéer, marinattachéer och andra attachéer. Tidigare förekom även legationspredikant, auditör och dragoman.
Den andel av böterna och det förbrutna godsets värde som sedan 1799 skulle tillfalla den som upptäckte och underrättade myndigheterna om sådana brott i tullmål som ledde till åtal och fällande dom.
Tjänsteman med ansvar för att uppdaga och hindra olaglig handel i städerna.
Allmän domstols avgörande i tvistemål. Numera används termen huvudsakligen om förvaltningsdomstolarnas och vissa specialdomstolars avgöranden. Termen används också om en allmän domstols avgörande i ett ansökningsärende eller om ett avgörande i saker som inte är det huvudsakliga målet.
Statsmedel som från 1690 och under autonoma tiden hade inbesparats på grund av (huvudsakligen) obesatta tjänster (vakansbesparing).
Benämning under nya tiden i det svenska riket för anställningsförhållande hos staten samt om sådan avlöning av staten som utgick i penningar och inte inbegrep beställningshemman eller förläningar. Termen användes även som synonym för avlöning med beställningshemman, (d.v.s. hemman från vilka räntorna var anslagna som tjänsteförmån åt i kronans tjänst varande personer, särskilt åt den indelta armens befäl).
Från 1536 till 1800-talet benämning på anställningsbrev.
Hemman som ägdes av kronan och vars avkastning och arrendeinkomster var anslagna till avlöning för den indelta arméns befäl. Praxis infördes 1682.
Militärt manskap i tjänstegrenar, som fordrade särskild yrkesskicklighet (såsom sjukvårds-, gevärshantverkar-, hovbeslags- och hantverkssoldater). Beställningsmännen erhöll särskild utbildning och var vanligen av korprals- eller vicekorpralsgrad.
Sammanfattande benämning på den personal och budget som skötte ett regementes intendenturväsen, i Krigskollegiums artilleristat 1729: tygmästare, tygvaktmästare och tygskrivare m.m.
I Sverige och i Ryssland epitet för bonde som innehade jordbrukslägenhet. Besittningsvillkoren var dock helt olika i dessa riken. I det ryska riket var bönderna i större eller mindre utsträckning bundna till hemmanet utan att äga det och utan eller med mycket begränsad flyttningsrätt, medan de besuttna bönderna i det svenska riket ägde hemmanet de brukade eller innehade det som landbönder mot erläggande av lega (arrende). De besuttna bönderna i Gamla Finland var antingen kronobönder eller donationsbönder med personlig frihet.
Allmän benämning på en undre gräns för att hemmansklyvning skulle vara tillåten. Avsikten var att bevara hemmanets skattebetalningsförmåga. Begreppet infördes av Gustav Vasa. Gränsen för besuttenhet varierade. År 1652 förbjöds hemmansklyvning ifall att hemmanen inte blev besuttna. I slutet av 1600-talet gick gränsen vid 1/4 mantal. Under 1700-talet skulle gränsen för besuttenhet vara 3/64 mantal. År 1804 fastslogs att en egendom hade full besuttenhet när ägaren och två vuxna personer kunde försörja sig på avkastningen. År 1848 skulle fem vuxna kunna försörja sig på avkastningen av ett fullt besuttet hemman. År 1895 var gränsen för full besuttenhet ett hemman under 1/300 mantal med minst fem hektar odlad jord. Från 1848 skulle full besuttenhet fastställas av lantmätare och bekräftas av allmän underrätt. År 1916 avskaffades besuttenhet och alla begränsningar för hemmansklyvning.
Om på medborgare eller fastighet vilande skyldighet att utgöra en viss prestation till staten (kronan eller häradet). Benämningen användes under svenska tiden huvudsakligen om de skatter och avgifter som drevs in för att bekosta ett specifikt statsbehov. Besvär förekom som brobyggnads-, byggnads-, båtsmansrustnings-, dagsverks-, fortskaffnings-, frälserusttjänst-, färjhållnings-, gästgiveri-, handräcknings-, indelnings-, inkvarterings-, jord-, kavallerirustnings-, krigs-, krono-, kronobrevbärings-, kronoskjuts-, kungsskjuts-, roterings-, rustnings-, rusttjänst-, skatte-, skjuts-, skjutsnings-, skoghållnings-, stats-, stängsel-, tjänste-, tull-, vägbyggnads-, väghållnings-, väglagningsbesvär m.m.
Ordinarie rättsmedel för sökande av ändring i en domstols eller förvaltningsmyndighets avgörande som inte gällde själva huvudfrågan (domen), utan förfarandet. Motsats: vad eller revision. Begreppet används också om den handling med vilken dylik ändring söks, ofta kallad besvärsinlaga, besvärsskrift. Ändring kunde sökas i högsta besvärsinstans hos Kgl. Maj:t, respektive Justitiedepartementet, i Gamla Finland hos Dirigerande senaten.
Klagomål framställt av ett eller flera stånd till regeringen i samband med svensk ståndsriksdag; vanligen (ekonomiska) klagomål över till exempel utskrivningar eller privilegier. Besvären besvarades med kunglig resolution.
Utskott vid svenska ståndsriksdagen som behandlade besvär under 1726/1727 års riksdag.
Handling för sökande av ändring i ett ärende som inte vunnit laga kraft i domstol eller förvaltningsmyndighet.
Mål som genom besvär eller sökande om ändring dragits inför högre förvaltningsmyndighet eller domstol. Besvärsmålen kallades ursprungligen vademål.
Under svenska tiden och autonoma tiden om rätten att anföra besvär, besvära sig.
Under svenska tiden och förra delen av autonoma tiden om redogörelse över besvärsförfarandet, med uppgifter om tid, grunder och besvärsmyndighet, också om själva dokumentet som innehöll en dylik redogörelse. Redogörelsen upprättades av till exempel kollegier, landshövdingar och magistrater, enligt gällande författningar, och ingick efter 1766 i varje utslag över ett ekonomi- och förvaltningsärende (politimål).
Lägre tulltjänsteman som gick ombord på ankommande fartyg för att övervaka lastningen. Besökaren var utsedd av tullkammaren.Från 1724 hade också städerna egna besökare för att kontrollera accis och andra liknande avgifter för varor och fartyg. Under stora ofreden tjänstgjorde besökare från 1717 vid den ryska tullförvaltningen i Finland under den ryska ockupationen. I Ryssland fanns vid sjötullen och gränstullen från 1720-talet lägre tulltjänstemän som kallades sökare och som hade liknande uppgifter som den svenska motsvarigheten.
Överenskommelse, avtal, (ömsesidig) uppgörelse, om exempelvis betalning för plogning till ett ploglag i en socken eller ett härad.
Under 1700-talet uppkommen kollektiv benämning på betjänande personal i tjänst, befattning, syssla eller ämbete.
Medlem av den lägre tjänstepersonalen, till exempel vaktmästare och biträden. Termen togs i bruk i mitten av 1600-talet i äldre förordningar och användes då exempelvis om relativt höga tjänsteställningar som sekreterare och kamrerare vid kollegierna, advokatfiskal, hovsekreterare, bergmästare, häradshövding, överauditör och direktör av posten. I Gamla Finland var betjänt en benämning på bl.a. underordnat biträde i lantkommissariaten.
Sedan mitten av 1600-talet tjänare i allmänhet, både statsanställda och privata. Från 1700-talet till 1900-talet officiell kollektiv beteckning för statsanställda i underordnad ställning. I Ryssland betecknades som betjänte statsanställda vilkas tjänster och befattningar inte fanns i rangtabellen men även lägre tjänstemän vilkas tjänster var upptagna i rangtabellen.
Av riksdagen eller lantdagen för viss tid stadgad skatt som skulle bestrida sådana statliga utgifter som inte kunde täckas med de medel som inflöt från ordinarie skatter. Dylika skatter var under svenska tiden olika gärder och hjälper, under autonoma tiden bl.a. spelkorts-, brännvins- och humledrycksskatten.
Den speciella avgift eller skatt som var och en på grund av riksdagens eller lantdagens bevillning måste erlägga. Avgiftens storlek var beroende av personens ståndstillhörighet, högst fyra och minst två daler för adelsman, präst eller ståndsperson.
Beredande organ under svenska riksdagen 1719–1767 som hanterade frågor rörande bevillningar.
Taxeringslängd för en viss bevillning, med uppgifter om hur stor avgiften var för olika bevillningsskyldiga.
Fond som utgjordes av överloppsmedel från indrivna bevillningar. Bevillningsmedelsfonden stadgades under svenska tiden från senare delen av 1700-talet och under autonoma tiden från 1892.
Skattskyldig när det gällde en av riksdagen eller lantdagen stadgad bevillning.
Fastställande av en fastighets eller inkomsts värde i relation till den bevillning som skulle utgöras. Bevillningsavgiften kunde sedan beräknas av taxeringsnämnden, på landsbygden kronofogden. Den uppgick i regel till 50 procent av försäljningsvärdet.
Skattetitel för bevillningar.
Utskott vid svenska riksdagen efter 1772 och i lantdagen efter 1863 som beredde ärenden rörande bevillningar. Under frihetstiden (1723–1772) kallades utskottet bevillningsdeputationen.
Tilläggs- eller bibeslut vid riksdag i ekonomiskt ärende. Biavskedet reglerade ett visst ärende på viss tid tills ärendet återupptogs på annan riksdag för att slutligen fastslås eller avslås. Som exempel kan nämnas biavskedet i november 1660 som 1664 införde charta sigillata-avgiften för privata personers expeditioner till och från domstolsväsendet.
Avgift från 1601 på en tunna spannmål som varje församling skulle utgöra. Medlen användes för att trycka biblar. År 1618 utkom en reviderad bibelupplaga. På 1620-talet uppskattades inkomsten av bibeltryckstunnan till 6 000 daler silvermynt årligen. Från 1690-talet användes anslaget till skolväsendet.
Boksamling i enskild eller offentlig miljö. Det förekommer privata, allmänt finansierade, universitets- och forskningsbibliotek. Allmänna bibliotek är tillgängliga för allmänheten och tillåter ofta boklån utan avgift. I Finland började staten stöda biblioteksväsendet från 1921 genom att inrätta en bibliotekskommission. År 1929 trädde en lag om folkbibliotek i kraft.
Ursprungligen titel för person som har vård om ett offentligt eller enskilt bibliotek. Som tjänstebeteckning känd sedan 1692, då Antikvitetsarkivet inrättades. Endast en bibliotekarie fanns upptagen på Kanslikollegiums stat år 1729. Tjänsten förekom tidigt också vid vissa universitet. Ifall böcker lånades ut från biblioteket användes ofta tjänstebeteckningen lånebibliotekarie. Sedan 1800-talet om en ordinarie tjänsteman vid bibliotek som ofta är bibliotekets föreståndare eller chef, också en titel för tjänsteman under bibliotekets högsta chef.
Tjänsteman av lägre grad eller extra ordinarie tjänsteman vid ett offentligt eller enskilt bibliotek. Bibliotekarieamanuensen biträdde en bibliotekarie, vilket i synnerhet gällde den bibliotekarie som var verksam vid Kanslikollegium eller i det underlydande Antikvitetsarkivet.
Tjänsteman av lägre grad eller extra ordinarie tjänsteman vid ett offentligt eller enskilt bibliotek.
Fond med vilken ett gymnasiebibliotek upprätthölls, exempelvis biblioteksfonden vid Borgå Gymnasium. Fonden erhöll sina inkomster från bl.a. överskottet av det lagligen till kaplansbostället tillfallande spannmålet efter 1818. Viborgs gymnasiebibliotek erhöll sina inkomster från lediga sacellanier samt från vissa präst- och pastoralexamina inom Borgå stift.
Präst som mottar någons bikt, vanligen den ordinarie prästen i församlingen, vid hovförsamlingen: hovpredikant.
Bevis över fartygets byggnad och byggort. Ifall fartyget var köpt eller sålt innehöll bilbrevet också köpebrev på fartyget. Bilbrevet var ett av flera skeppsdokument som efter 1724 krävdes av varje utgående fartyg innan det kastade loss. Det granskades av tullkammaren.
Under medeltiden om att brottsling förklarades fredlös över hela riket, vilket innebar att vem som helst och helt utan orsak fick dräpa denne. Detta kunde endast motverkas om den biltogne fick ett lejdebrev. Termen övergick under 1600-talet till att betyda förlust av rättsskydd, rättskapacitet samt egendom.
Ersättare, förtroendevald eller vikarie för ämbetsman. Professorer och gymnasielektorer kunde fungera som bisittare i domkapitlet. Också städernas råd hade bisittare som avlade domareed.
I Ryssland från och med 1775, särskilt under perioden 1775–1796, medlemmar i domstolar företrädande de olika stånden i domkretsen. Bisittarna valdes i regel för tre år av respektive ståndsmedlemmar i distriktet eller utsågs av myndigheter i fråga om bondebisittare. Sådana bisittare förekom vid myndigheter och domstolar i Gamla Finland under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Sedan 1531 den högsta kyrkliga ledaren för ett stift inom den evangelisk-lutherska kyrkan. Jämfört med den katolska tiden minskade biskoparnas inkomster och biskopsgårdarna drogs in till kronan. Under en period på 1500-talet kallades ledarna för mindre nybildade stift för ordinarius och under stormaktstiden (1611–1721) för superintendenter. Biskopen dömde tillsammans med konsistoriet i frågor som gällde äktenskap, hade i kyrkliga mål en vidsträckt domsrätt över lekmän och i disciplinära mål över prästerskapet. I 1686 års kyrkolag minskades biskopens domsrätt speciellt i världsliga frågor. År 1731 minskade biskopens inflytande vid utnämningen av kyrkoherdar. Han fick endast komma med förslag, medan församlingen skulle välja. Biskopen var ordförande för domkapitlet, medlem i biskopsmötet och kyrkomötet. Han utförde biskopsvisitationer i församlingarna, vigde präster (och lektorer), installerade ordinarie präster i sina tjänster samt invigde kyrkor och kapell. Fram till år 2000 förordnades biskopen till ämbetet av statsöverhuvudet. År 1950 fanns i Finland sex biskopar, en fältbiskop och en ärkebiskop.
Kameralt om inkomst av det som är anslaget till en biskops underhåll, särskilt fastigheter och tionde. Motsvarande inkomster för prästers underhåll kallades prästbord.
Tjänstebostad för biskop med tillhörande jordbruksmarker.
Biskops ämbetsskrivelse.
Biskops ämbetsområde, stift.
Biskopens ämbetsed avlagd vid biskopsvigningen och stadfäst sedan 1686 i kyrkolagen med ett visst formulär. Ordinanden lovade hörsamma regering och stift, hålla sig till den lutherska läran, sköta sina ämbetsuppgifter, bevara statsskicket och arvkungadömet samt hörsamma konungen. I kyrkolagen 1869 fanns inte längre något formulär för biskopseden.
Sedan reformationen benämning på biskopsboställe eller biskopens familj. Under 1700-talet också sammanfattningen av biskopsämbetena gentemot något annat ämbete, eller biskopsämbetsinnehavarnas familjer gentemot någon annan ämbetsinnehavares familj.
De tre präster som hade fått mest röster i biskopsvalet. Domkapitlet föreslog att regenten skulle välja en av de tre till biskop för stiftet. Beteckningen blev allmän redan på 1700-talet men förekom inte i författningarna förrän efter 1950-talet.
Sammankomst av biskopar som omnämndes redan på 1500-talet. I Finland förekom inofficiella sammankomster mellan biskoparna i slutet på 1800-talet. Biskopsmötet fick en officiell status 1908 då det blev ett beslutande organ. Det bestod då av den evangelisk-lutherska kyrkans ärkebiskop, biskoparna och en assessor från varje stift, från 1944 också fältbiskopen. Biskopsmötet besluter i trosfrågor, förkunnelse och verksamhet samt i frågor angående stiftens förvaltning och skötsel. Det har dock inte myndighet över domkapitlen. Biskopsmötet ger förslag och utlåtanden till kyrkomötet, sedan 1944 också till Kyrkostyrelsen och det förstärkta biskopsmötet, för vilket biskopsmötet fungerar som ett beredande organ. Det övervakar också kyrkomöteskassan. Biskopsmötet sammanträder vanligtvis två gånger årligen. Mötets egna medlemmar, kyrkomötet, domkapitlen, Kyrkostyrelsen och kyrkans avtalsdelegation har initiativrätt till biskopsmötet.
Specialenhet vid kyrkostyrelsen som bereder biskopsmötets framställningar och utlåtanden till kyrkomötet och kyrkostyrelsen samt rekommendationer till domkapitlen. Kansliet verkar direkt under kyrkostyrelsens kanslichef. En kanslifunktion förekom redan på 1500-talet, ofta i anslutning till ett pågående biskopsmöte.
Vissa avgifter till biskopar, eller en avgift som biskopar skulle erlägga till kronan, eller av biskop slaget mynt.
Ärende eller världsligt rättsmål som föll under biskopens domsrätt, jämte de inkomster som i dylika ärenden tillföll honom. Termen övergick under 1700-talet till att betyda en angelägenhet eller ett förhållande som bara gällde biskopen eller biskopar.
Biskopsämbete med tillhörande budget och tjänstemannakår. Begreppet användes också om riken som styrdes av biskopar. Även biskopsvärdighet.
Inom den ortodoxa ryska kyrkan benämning på av en biskop administrerat territorium, tidvis endast på metropolit- och ärkebiskopsstift. Fr.o.m. 1764 indelades biskopsstiften i tre klasser. Den ortodoxa kyrkan i Gamla Finland hörde till 1764 till Novgorodska biskopsstiftet, därefter till S:t Petersburgska stiftet. I Finland inrättades ett ortodoxt biskopsstift 1892, och under självständighetstiden har nya ortodoxa biskopsstift inrättats.
Under medeltiden för biskop avsedd stol i kyrka, biskopstron. Övergående under 1500-talet i betydelsen biskopsämbete som insitution, biskopssäte. Sedan 1700-talet är biskopsstol också en beteckning för enskilt biskopsämbete.
Under 1700-talet samlande beteckning för biskopsämbetet med tillhörande tjänsteåligganden.
Från och med medeltiden till 1500-talet beteckning för biskopsstol, både den utsmyckade stolen i koret och själva ämbetet, från 1612 också benämning på biskopsbostället (biskopshus, biskopsgård) och från 1700-talet den stad eller ort där biskop residerar: stiftsstad, biskopsstad, biskopsresidens.
Stad där biskop har sitt säte, stiftsstad.
Av stiftsbiskop eller biskopsmöte utfärdade bestämmelser.
Protokollfört val av biskop, som enligt kyrkoordningen 1571 och kyrkolagen 1686 och 1869 skulle förrättas i två steg. Först hölls en sluten omröstning i det berörda stiftets konsistorium, senare domkapitel, och i en av stiftets kyrkor där stiftets alla ordinarie präster (prost, kyrkoherde, kaplan) hade samlats på valdagen. Varje präst nämnde tre biskopskandidater på sin valsedel. Därefter valde regenten till biskop den av de tre präster i biskopsförslaget som hade fått mest röster i valet. Valproceduren förnyades först 2000. Valet skulle efter 1759 förrättas inom sex månader efter att ämbetet hade blivit ledigt. Detta stipulerades inte längre i kyrkolagen 1869.
Inom den evangelisk-lutherska kyrkan övervakningsbesök i församling vilket företogs av biskopen eller av kontraktsprosten på biskopens uppdrag. Genom visitationen verkställde biskopen sitt ämbetes tillsynsuppgift över församlingarnas verksamhet, förvaltning och ekonomi. Biskopsvisitationerna reglerades i kyrkolagen 1686 och 1869. I Gamla Finland förrättades visitationerna av kontraktsprostarna.
Inom evangelisk-lutherska kyrkan av konsistorienotarien, från 1869 stiftnotarien, fört protokoll över en biskopsvisitation, reglerat sedan kyrkolagen 1686. Protokollet innehåller uppgifter om granskningen av församlingen, dess dokument och förvaltning samt de brister som blivit påtalade. Prästerskapet har rätt att få sin förklaring till bristerna intagna i protokollet.
Biskopsämbete och den värdighet och rang som dylikt ämbete medför.
Det ämbete en biskop innehar inom ett visst geografiskt område och den myndighet han genom detta ämbete utövar.
Vara till hjälp, biträda, underrätta och handleda; vanlig beteckning på biträdandet vid till exempel överordnad ämbetsmans visitationsresa i underordnad ämbetsmans ansvarsdistrikt.
Benämning på truppläger under bar himmel i en situation då omständigheterna inte tillät bruk av byggnader (ofta strax före eller efter ett fältslag).
Arméförband i Finland, som sattes upp 1626 med Satakunta som rekryteringsområde. Regementet upplöstes 1809.
Inom bankväsendet och handeln: ett öppet godkännande av något, särskilt öppen växel.
Specialdomstol i stad cirka 1704–1816. Den tillsattes vid behov för att behandla mål rörande postväsendet, särskilt brevstölder. Som åklagare fungerade en posttjänsteman. Beslutet kunde under svenska tiden överklagas till kanslirätten och från 1808 till postmästaren i Åbo. De blandade post- och rådstuvurätterna ersattes 1816 med de allmänna underrätterna.
Då olika personer ägde jorden och räntan av frälsenatur. Det gällde dels skattehemman vilkas ränta kronan avstått till enskild person, dels sådana frälsehemman som ägaren avsagt sig mot förbehåll om erhållande av räntan.
Område i utmarken som tagits i besittning för jakt och som utmärkts med bläckningar, som höggs i träden längs rån. Rågränsen slutade vanligen där den började, och bildade således en ring.
Liten bruksinrättning där myrmalm kunde förädlas till stångjärn utan masugn. År 1793 bestämdes att blästerverk som hade hamrar tyngre än 42,5 kg skulle skattläggas och betala årlig hammarskatt.
I Ryssland till början av 1720-talet person tillhörande det lägre skikt inom den agrara befolkningen som betalade lägre skatter än bönderna, i östra Finland obesutten som saknade eget jordbruk men ofta hade eget boningshus på annans mark. Termen användes också i jordeboken om skattlagda torpare eller nybyggare i Kexholms län och i den karelska delen av Viborgs län.
Skattetal i delar av Kexholm, beräkningsgrund för jordeboksräntan.
Benämning på ett skattetal i delar av Kexholms län. Bobulshuvud var en beräkningsgrund för jordeboksräntan.
Förrådsförvaltare vid Kungliga slottets byggande. Bohagsfogden tillsattes 1727 av slottsbyggnadsdeputationen.
Benämning på vissa boställen av krononatur som under 1700-talet uppkom på grund av landstatens brist på tjänsteboställen. Bohemmanen inrättades vanligen på andra staters indelta hemman. Innehavaren kallades åbo (och var oftast en länsman, häradsskrivare eller kronofogde) och betalade samma skatter och avgifter till kronan som andra kronohemman. Benämningen infördes 1782.
Auktionskammare som var specialiserad på försäljning av privata personers böcker och boksamlingar. Den första kända bokauktionen hölls i i Leiden 1604 och i Stockholm 1664, under vilken 323 böcker bytte ägare. Akademierna i Uppsala, Lund och Åbo fick under förra delen av 1700-talet privilegium på att hålla bokauktioner och upprätthålla bokauktionskammare.
Tjänsteman som förde räkenskapsböcker i ett ämbetsverk. Tjänsten omnämns redan på 1600-talet också som en benämning på landskamreren. År 1897 fanns bokhållare vid Helsingfors stads trafikkontor och vattenledningskontor.
I Ryssland från och med cirka 1720 vid centrala och regionala ämbetsverk, såsom vid tullförvaltningen, tjänsteman (rangklass 14 men även högre) med ansvar för bokföring och redovisning av penningmedel och av naturaresurser. Bokhållartjänsterna i förvaltningen i Gamla Finland var, med undantag av perioden 1784–1797, för det mesta tjänster av svensk typ.
Verksamhet(en) eller konst(en) att föra räkenskapsböcker efter visst system.
Boksamling, bokhandel, även ett slags föregångare till biblioteken.
Bokförd skuld för vilken ingen säkerhet lämnats, utlåning utan att gäldenären lämnat någon skriftlig förbindelse. Bokskulder noterades i räkenskapsboken.
Hopsummering av tillgångar och skulder samt vinster och förluster av bokförda affärer. Bokslut över statens finanser verkställdes årligen av kammarrevisionen 1719–1799, därförinnan av Kammarkollegium. Efter 1809 verkställdes de av senatens ekonomidepartement och efter 1918 av Statskontoret.
Förman vid bergsverk med ansvar för bokning och vaskning av gruva, var åtminstone 1729 upptagen på bergsstaten.
bol
Bebodd eller odlad jordegendom, som kameral term ett stycke jord, mark eller äng, tidigare också gård, hemman.
bol
Fram till storskiftet det stycke jord eller mark (inklusive avkastningen) med vilket hemmanen indelades i teglag; bolstad.
Benämning på en primär, ursprunglig bebyggelseenhet bestående av mera än ett hemman som hade sina marker inom uppgångna rår eller ingick som en sådan bebyggelseenhet i en samfällighet, särskilt i relation till en sekundär bebyggelseenhet, en avgärda by, som anlagts på en bolbys marker.
Det egentliga hemmanet, i motsats till utmarker och avsöndrad jord; stamhemman, stomhemman.
Från 1600-talet om av kronofogde och häradsskrivare för beskattningen utförd hemmans- och folkräkning, mellan 1794 och 1819 också benämning på själva uppbörden (av jordeboksräntan och andra persedelräntor) och de räkenskaper som uppstod i samband med dylik räkning och uppbörd.
Under medeltiden till 1600-talet, boningsplats: bostad, hus, hem. Tills storskiftet var avslutat också om ett hemmans tomtplats med mangårdsbyggnader.
Ägogräns med eller utan råmärken. I landslagen från cirka 1415, lantmäteriförordningen 1698 och 1734 års lag särskilt om gränsen mellan byar, vars rätta sträckning ofta var mål för tvister. Efter 1883 blev bolstada skäl en officiell lagterm.
Syn eller besiktning av rågång och dess sträckning mellan byar. Synen skulle från och med 1732 hållas mellan Valborgmässoafton och Allhelgonadagen.
Den odlade mark för vilken ett hemman blivit skattlagt.
Samlande benämning på bol-, odal-, in- eller stångfallsägor, det vill säga åker, äng eller beteshage som av urminnes tid eller vid skattläggningen obestritt hade ansetts höra till ett visst hemman.
Årligen vald förtroendeman med ansvar för nycklarna till stadens bommar. I Stockholm hade under medeltiden bomslutaren nyckeln till bommarna i det pålverk som omslöt staden.
Benämning på manliga hemmansbor i åldern 15–60 år som var skyldiga att erlägga arviohuvudräntan i den karelska delen av Viborgs län. Räntan utgick till olika belopp för bondahuvud, boblar (skattlagda torpare och nybyggare) samt för inhysingar.
I Ryssland, särskilt under perioden 1775–1796, medlem i sådana domstolar som behandlade rättegångsmål rörande de bönder som inte lydde under adeln. Dessa bisittare valdes/utsågs bland bönder tillhörande denna bondekategori, i regel för tre år. I Gamla Finland förekom sådana bisittare under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Ett av de fyra ständerna under ståndsriksdagens tid. Bondeståndet utgjordes till huvuddelen av självägande bönder och bergsmän.
Sätt att bereda betänketid och tillfälle till prövning av ett ärende innan det avgörs. Handlingarna i saken kringsändes till medlemmarna (i kollegiala ämbetsverk) eller lämnades på bordet i det rum där sammanträdet hölls.
I Ryssland från 1785 register över stadsinvånarna, vilket fördes av stadsdeputeradeförsamlingen under överinseende av stadsöverhuvudet i varje stad. Borgarboken var indelad i sex klasser enligt de föreskrivna invånarkategorierna. I städerna i Gamla Finland fördes borgarbok från 1787 till början av autonoma tiden.
Ursprungligen borginvånare. Från medeltiden person i en stad som innehade burskap och därför hade rätt att idka handel, hantverk och annan näring. I vidsträcktare betydelse invånare i en stad. Borgarna var medlemmar av borgarståndet vid ståndsriksdagarna och ståndslantdagarna.
Grupp bestående av borgare som företrädde den militära styrkan och som vid behov försvarade staden. Åbo och Viborg hade på 1600-talet Finlands största och mest utvecklade borgargarden. Borgerskapet i Åbo var skyldigt att vid behov gripa till vapen för att försvara staden och slottet, särskilt mot anfall från havet.
Sammanfattning av en stadsborgares rättigheter att utöva hantverk eller köpenskap (burskap) i en stad. Sedan skråväsendet avskaffats under 1800-talet användes termen vanligen i betydelsen stadsborgarrätt (medborgarrätt i en stad).
Borgarrätt, burskap, ställning som borgare: borgarståndet vid ståndsriksdagarna. Från 1700-talet även medborgarskap, medborgarrätt.
Riksstånd bestående av i städerna bosatta borgare. Borgarna tillhörde de opriviligierade stånden som erlade alla personliga utskylder. Deras fri- och rättigheter bekräftades 1789.
En persons åtagande att fullgöra en annans förbindelse ifall den senare inte själv uppfyller densamma.
Garantisystem för ersättning av kronans förlorade inkomster vid tjänstemans förfall eller tjänstefel. Detta gällde särskilt kronofogden som måste gå i godo för att ersätta skattebortfall som uppstod på grund av brister i ämbetsutövningen.
Skrift där ämbetsman förbinder sig att personligen erlägga oindrivna avgifter. Borgenskriften bifogades till ansökan om kronofogdebefattningen.
I Ryssland av stadsinvånarna 1775–1796 för en treårsperiod vald medlem i domstolar för stadsbefolkningen. I Gamla Finland fanns sådana under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Det moderna civiliserade samhället. Språkbruk om den inom förvaltningen rådande synen på det ideala samhället under 1700-talet.
Medborgerlig, samhällelig, statlig avgift eller ekonomisk skyldighet, samhälls- eller statspålaga.
Samtliga borgare i en stad, det vill säga de stadsinvånare som ägde burskap. Borgerskapet hade rätt att delta i städernas allmänna rådstuga. De svenska städernas fullmäktige vid riksdagen kallade sig också borgerskapet, fram till att benämningen byttes ut mot ”borgarståndet”. I städerna i Gamla Finland reglerades tillhörigheten till borgerskapet enligt svenska principer fram till 1783, därefter bestämdes stadsinvånarnas tillhörighet av den ryska lagstiftningen.
Person som gått i borgen för någon och åtagit sig att fullgöra en annans förskrivning, i händelse den senare inte själv kan uppfylla densamma.
Högre fridsskydd, som gällde för alla befästa orter och deras närmaste omgivning, och föranledde hårdare straff för våldsgärningar begångna på en kunglig borg. I modernt språkbruk innebär ”borgfred” en överenskommelse mellan två i allmänhet stridande parter om att hålla fred för att kunna bekämpa en gemensam yttre fiende.
Under medeltiden innehavare av ordförandepost i en stads råd. Säkra belägg återfinns i Stockholm 1323 och Åbo 1324. Borgmästarvalen skedde inom rådskretsen. I vissa städer hade menigheten förslagsrätt. I praktiken utsågs borgmästaren på livstid fastän han kunde avgå eller avsättas. Hans viktigaste uppgift var ordförandeskapet i stadsdomstolen, ur vilka övriga befogenheter utvecklade sig. Ursprungligen arbetade rådet och borgmästaren under en kunglig fogde. Under senmedeltiden stärktes borgmästarens ställning medan fogden försvann. Från 1610 och särskilt efter 1650 blev borgmästaren en stads högste ledare med ansvar för stadens förvaltning och judiciella funktioner. Borgmästaren var ordförande för stadens magistrat och rådstugurätt. I Ryssland var borgmästartiteln från 1699 förknippad med ordförande eller ledande tjänsteman i magistrat, från 1775 med huvudsakligen dömande uppgifter. I städerna i Gamla Finland fanns en borgmästare av svensk typ från 1720-talet till 1811 med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797. Borgmästarämbetena i Gamla Finland var under denna period av rysk typ, i varje stad fanns då två borgmästare. Under autonomin förrättades borgmästarvalen av rådstugan. Från 1927 förrättades borgmästarvalet av stadsfullmäktige. Av de tre kandidater som fått det högsta antalet röster utnämndes en till borgmästare av högsta domstolen.
Borgmästare var från och med tidig medeltid enligt tyskt mönster benämning på ordförandena för rådet i stad med stadsprivilegier. Stadganden om dem ingick i Magnus Erikssons stadslag från mitten av 1300-talet. Från att ha varit borgerskapets företrädare förvandlades borgmästarna från och med ca 1620 till kronans företrädare genom att statsmakten började utnämna kungliga borgmästare. I städer med två borgmästare presiderade den ena i rådstugurätten och hade från och med senare hälften av 1600-talet benämningen justitieborgmästare. Den andra ansvarade vanligen med benämningen politi(e)borgmästare för de övriga ärendena i magistraten. Sedan rådstuvurätten och magistraten på 1800-talet skilts organisatoriskt från varandra presiderade justitieborgmästaren i rådstuvurätten och politieborgmästaren i magistraten. Denna ordning hade bestånd ända in på andra hälften av 1900-talet.
Särskild adlig jurisdiktion av medeltida ursprung. Borgrätten tillkom sannolikt genom danskt inflytande. Karl XI, som strävade efter att skapa likformighet inom rättsskipningen, avskaffade dem 1692. Begreppet användes också om högre eller lägre rättsinstans vid hovet från och med 1687.
Under 1700–1800-talet benämning på tjänstebostad för personal vid kronans slott och hus, samt över- och underbefäl på garnisonsorter och tjänstemän vid fängelser med flera inrättningar med fast kosthåll. Sedan 1892 används termen också om åt församlingspräst förordnad tjänstebostad.
Bostad, med eller utan tillhörande jord, som helt eller delvis utgjorde vissa statliga tjänstemäns löneförmån. Tjänstemännen i fråga arbetade utanför huvudstaden och omfattade framför allt landshövdingar, kronofogdar, häradsskrivare och lagmän, inom det militära den indelta arméns officerare och underofficerare och inom kyrkan biskopar, kyrkoherdar, kaplaner och en del klockare. De statliga boställena avskaffades 1809 och indrogs efter den sista innehavarens död. De kyrkliga boställena omvandlades 1892 formellt till prästgårdar och tjänstebostäder.
Bonde som brukar ett boställe på vilket boställshavaren inte bor.Boställsbonden erlade ränta till boställshavaren.
Kassa inrättad 1770 för underhåll av kronoboställen, särskilt för att bekosta corps-de-logi-byggnaderna.
Ersättning som tillkom sådana häradshövdingar som inte innehade boställen. Ersättningen utbetalades kontant.
Sådant gods som finns nedsänkt i vatten och som ingen kan bevisa sig vara ägare till. Efter 1755 skulle bottenfynd omedelbart ges landshövdingen till kännedom vilken ofördröjligen informerade Kgl. Maj:t om godset skulle bärgas på kronans räkning. I annat fall tillföll hälften jordägaren, andra hälften upphittaren. Var det upphittade godset gamla mynt, guld, silver, koppar eller metall- eller andra konststycken hembjöds det först till kronan för att inlösas. Inlöste kronan godset tillföll en åttondedel av värdet den som hittat det.
Förteckning över ett dödsbos tillgångar och skulder för skattläggningen. Begreppet används också om den juridiska förrättningen då förteckning upprättas för arvskifte. Själva handlingen kallades ursprungligen bouppteckningsinstrument eller uppteckningsinstrument, sedermera bouppteckning eller bouppteckningsprotokoll.
Avgift som infördes 1752 och som betalades av adel, prästerskap och borgare. Avgiften skulle användas till avlöning av justitiestatens tjänstemän. Den var 1/4 procent av den summa som inventarierna uppskattades till vid en bouppteckning. År 1786 befriades ståndspersoner på landet som inte tillhörde adel, prästerskap eller borgarestånden. År 1778 överflyttades inkomsten till statskontoret.
Soldat som biträdde brandmästaren vid indrivandet av brandskatt under krigstid.
Lägre brandbefäl i städer. Brandmästaren skulle mot ersättning driva in brandskatt, förrätta brandsyner, verka för stadens brandsäkerhet och vid eldsvåda leda släckningsarbetet. Senare var brandmästaren befälhavare för en brandkår. Professionella brandkårer började förekomma på 1860-talet i Finland.
Person som vid krigshandlingar ansvarade för skövling, brännande och brandskattning.
I svenska riket och Gamla Finland person som inom ramen för de borgerliga skyldigheterna i en stad var utsedd att leda brandskyddet inom en brandrote.
Avdelat (mindre) område för organisering av eldsläckningsberedskap. Brandrotar förekom både på landsbygden och i städer, även i Gamla Finland. Brandrotarna leddes av en rotemästare eller brandfogde och kunde tillsammans bilda branddistrikt eller brandmästarskap.
I Gamla Finland förekommande benämning på rådman som under borgmästaren ansvarade för organiseringen av brandsyn, brandförebyggande verksamhet och brandbekämpning.
Krigsföringsterm som hänvisar till lösensumman som ett hus, by eller stad var tvungen att betala fienden för att undgå ödeläggelse genom brand.
Den ersättning som varje hemman, brandstodsförening eller -bolag skulle bidra med till ett hemman som genom vådeld förlorat hus och andra byggnader, säd, foder eller boskap, dock inte lösöre eller bastu. Häradsrätten fördelade ansvaret mellan hemmanen efter ansökan från den drabbade. Frälsesäterier, kronans ladugårdar och prästgårdar var befriade från att delta. Brandstod hade medeltida ursprung. I de medeltida gillenas uppgifter ingick ofta bidrag till ersättande av brandskada. Enligt landslagen skulle varje bonde i ett härad bidra med en viss mängd spannmål för att ersätta annans nedbrunna stuga eller lada. Beviljande av brandstod upphörde på 1700-talet, men fortlevde i vissa socknar ännu på 1800-talet.
Frivillig sammanslutning av häradsbor för gemensamt erläggande av brandförsäkring. Systemet infördes ursprungligen i södra Sverige under senare delen av 1600-talet och blev allmänt under senare delen av 1700-talet. Föreningens medlemmar var efter 1770 befriade från den allmänna brandstoden. Föreningen upprättade i landshövdingens närvaro regler för hur mycket för vart och ett nytt hus på helt hemman eller mindre jordlägenheter skulle få ut i brandförsäkring. Då vådeld skett undersöktes skadan av häradshövdingen och av honom utsedda synemän, varefter häradsrätten fastslog skadans omfattning och fördelade ersättningsansvaret mellan de hemman som hörde till föreningen.
Inrättning som på vissa villkor tillförsäkrade en viss ersättning för förluster som uppstått till följd av eldsvåda.
Kår av lägre stadsbetjänter som höll vakt för att förhindra eldsvåda, även om enskilda brandvakter. Brandvakterna upprätthöll också ordningen nattetid. Brandvakten bekostades av stadens tomtägare, också adeln, från 1733 genom brandvaktsavgift. I Gamla Finland fanns både avlönade brandvakter och sådana som utförde vakthållningen inom ramen för borgerlig skyldighet.
Avgift som från och med 1733 betalades i städer för underhåll av brandvakt, utgick per hus(håll). I Stockholm gav erlagd avgift också rösträtt i prästval från och med 1763, på andra håll i landet: själva hushållet.
Soldat på ett mindre militärt fartyg med ansvar för bevakning till skydd mot fientligt överfall.
Skrivelse av mer eller mindre officiell karaktär där något kungörs eller påbjuds (till exempel reskript, patent, manifest, dokument, aktstycke, ämbetsskrivelse). Under 1500–1700-talet användes termen också om intyg, bevis eller kvitto (till exempel adelsbrev, förläningsbrev, bilbrev, gesällbrev, gratialbrev, donationsbrev och fastebrev).
Postfunktionär som bar ut posten till enskilda hushåll, till skillnad från postförarna som avlämnade posten på postkontoret där adressaterna kunde avhämta den, sedermera kallat postbox. Brevbärare stadgades under svenska tiden 1636–1643 för adeln, från 1707 och under autonoma tiden 1858 för gemene man mot en avgift, senare gratis. Från 1881 var brevbärare det samma som postiljon.
Budbärare som var anställd vid Finländska revisionskommissionen.
Postverkets kontroll av privata fram till 1857 och utländska tidskrifter fram till 1865. Censorn kopierade de avsnitt i breven som han ansåg innehöll komprometterande information och sände dem till postverkets chef. Efter 1736 omfattades breven i princip av rätten till posthemlighet. Censur idkades emellertid i synnerhet under krig och särskilt mot postföring till och från fiendeland. Brev- och tidskriftscensuren överfördes 1865 i sin helhet på Överstyrelsen för pressärendenas ombudsmän.
Häradspostförare. Brevföraren befordrade häradets tjänstepost till och från kronopostruttens postkontor eller posthåll.
Förteckning över försändelsernas adressater. Brevkartan medföljde den förseglade postväskan från en postanstalt till en annan. Postmästaren jämförde brevkartan med postväskans adressater och kopierade från och med 1662 uppgifterna till ”postboken”. Brevkartan sändes varje vecka till postkamreraren i Stockholm för kontroll av postavgifterna.
Ersättning för brevs postbefordran.
Postavgift för brev. Portot tillföll postväsendet för dess upprätthållande och utveckling, inte statskassan. Brevportot övervakades av postkamreraren i Stockholm som varje vecka mottog postkartorna över postförsändelserna.
Av brev bestående postförsändelse, särskilt i motsats till paketpost.
Postbefordran av brev, den del av postväsendet som omfattar brevbefordran.
Skriftligt bevis av Kgl. Maj:t om rätten att få uppbära skatt av någon eller något. Ursprungligen innebar brevet en adelsmans rätt att i kronans ställe uppbära räntan av skattehemman. Från 1720 var brev på skatterättigheter synonymt med bevis på skattemannarätt på jordbruk av skattenatur.
Särskild postsäck eller sidoficka på den förslutna postväskan, där postföraren placerade postförsändelser som han hade mottagit under vägen eller till posthållet från en ort utanför den ordinarie postrutten. Det var enligt postordningen 1636 förbjudet för postföraren att ta emot postförsändelser under färden. I praktiken gjorde man ändå så. 1646 års postordning fastslog att postbönderna inte fick lägga brev i postväskan under vägen, utan förvara dem separat tills de vid nästa posthåll blev vederbörligen förtecknade och inlagda i postväskan. Systemet med den så kallade yttersta öppna säcken utformades 1661. Där lades sedan de postförsändelser som togs emot under postföringens gång.
Term som under 1500- och 1600-talet betecknade infanteriets stridsformeringar, men som senare användes för tillfälliga enheter med kapacitet att utföra självständiga krigsoperationer. Brigadens styrka kan variera stort, men är vanligen mellan 3 000 och 7 000 man. Brigaderna består av infanteribataljoner samt understödande enheter från olika vapenslag. I den finska armén blev brigaderna efter vinterkriget en viktig del av den fredstida arméns nya organisation. Brigaderna, vars antal uppgick till 13 och bestod av två bataljoner, en artillerisektion, ett signalkompani, och ett kanonkompani, hade vid mobilisering till uppgift att skydda uppställningen av fältarmén.
Militär titel i Ryssland fram till 1797, tillhörde femte rangklassen i den militära rangtabellen. Tilltal: ”Vaše vysokorodie”.
Avgift som uttogs av varje hemmansbrukare i form av skyldighet att uppföra och underhålla allmän bro vid landsväg. Arbetet övervakades av och verkställdes under brofogdens översyn. Skyldigheten utgjorde en del av de allmänna utskylderna på landsbygden.
Person som ansvarade för tillsynen av broars och vägars underhåll och märkte alla oringade svin inom sitt distrikt. Brofogden kunde förordna brogästning och dra personer som försummat tillsynen av en bro inför rätta. Brofogdesysslan var en bisyssla som förekom från 1600-talet. Den reglerades från 1739 då skall- och brofogdar skulle utses av landshövdingen efter sockenmännens utlåtande. År 1766 föreslogs att brofogdesysslan skulle avskaffas, men detta skedde inte. Den fastställdes som en statlig tjänst inom landsstaten 1799 och till- eller avsattes av landshövdingen. Under stora ofreden tillsatte den ryska ockupationsförvaltningen brofogdar, vilka hade som huvuduppgift att medverka vid skatteuppbörden. Brofogdar förekom också i Gamla Finland. År 1801 föreslog allmogen att den skulle avskaffas, men den fastställdes på nytt 1818. Brofogden utsågs för viss tid, vanligen som både bro- och skallfogde eller jakt- och brofogde, inom ett distrikt (exempelvis en församling eller rote).
Tjänsteman vid hallrätt som övervakade förtullningen vid en stadsbro, särskilt den uppsyningsman som var stationerad vid skeppsbron i Stockholm och som såg till att ankommande och avgående fartyg lossades och lastades i föreskriven ordning.
Avgift som bestod av en kappe spannmål (eller motsvarande kontant ersättning) från varje hemman och säteri, som användes för brofogdens avlöning.
Andel av skyldighet att underhålla bro. Skyldigheten fördelades preliminärt av lantmätare och fastställdes av häradsrätten. Den övervakades av häradsfogdar, landsgevaldiger, landsfiskaler samt läns- och fjärdingsmän så att vägarna hölls i skick. Den som försummade att hålla sin brolott i skick straffades med böter.
Tjänstebeteckning för den som var ansvarig för byggandet av kronans broar, särskilt sådana som uppfördes för militära ändamål. Bromästaren var en av de äldsta ordinarie byggmästarna vid flottan som fanns upptagen i Amiralitetskollegiums stat från 1600-talet. Allmänt: uppsyningsman vid broar.
I lokalförvaltningen i Finland från och med 1600-talet syssla, där brofogdens och skallfogdens uppgifter var förenade hos en person. Bro- och jaktfogdar tillsattes under stora ofreden av ockupationsmyndigheterna allmänt i Åbo generalguvernement, medan de som i Viborgs kommendantskap uträttade motsvarande värv i regel kallades brofogdar. Bro- och skallfogdar fanns även i Gamla Finland.
Lagstadgad granskning av bro. En besiktning av landsvägsbroar skulle hållas varje vår. Tidpunkten för besiktningen skulle kungöras i god tid och förrättningen utfördes av en kronans tjänsteman med två medlemmar ur häradsnämnden närvarande. Under besiktningen bedömdes brons skick och huruvida den måste repareras.
Rättegångsmål, där käranden eller åklagaren yrkar straff åt person som begått straffbar gärning.
Av hovrättsfiskalen årligen förd förteckning över underrätternas till hovrätten underställda brottmål, stadgad under svenska tiden 1754, under autonoma tiden 1834. Förteckningen inleds med oavgjorda mål från föregående kalenderår, varefter följer rättsfallen i den ordning de inkommit. Den avslutas med ett alfabetiskt register över åtalade. Brottmålsdesignationen kallas efter 1910 enbart ”designation”.
Arbetare anställd vid kopparverk, stånghjärnshamrar och hyttor. Bruksarbetarna var efter 1773 befriade från alla personella utskylder (frånsett bevillningar och extra kontributioner) så länge de hade fyra eller fler barn, till dess det yngsta fyllde åtta år eller de äldre barnen fått årstjänst, gick i lära eller försörjdes av andra.
Förvaltare vid ett bruk, underlydde direkt brukspatronen. Under bruksförvaltaren fanns masmästare, brukssmeder, bruksbokhållare, bruksskrivare m.m.
Präst anställd i predikoämbete på ett bruk som utgjorde ett kapellag under moderförsamlingen; brukspräst, brukspastor. Det var i princip förbjudet att hålla brukspräst enligt kyrkolagen 1686, som bara gav adelsmän rätt att hålla huspräster. Brukspredikanter började dock förekomma på bruken under 1700-talet, med tillstånd av domkapitlet. Anställningen gick till på samma sätt som vid anställning av huspredikant. Brukspredikanterna förbjöds 1760 och 1842 att verka i andra församlingar och att överlag blanda sig i andra församlingars ordinarie prästerskaps göromål.
För bruksidkare verkande parallellt informellt forum till ståndsriksdagen. Adliga brukspatroner deltog både i adelståndet i riksdagen och i bruksriksdagen. Synpunkterna på näringsgrenen framfördes till ständerna och den centrala förvaltningen under hela frihetstiden.
Skrivare på ett brukskontor, underlydde bruksförvaltaren.
Under svenska tiden om fiskal vid brunnsort som hade i uppgift att beivra brott mot brunnsordningen. Brunnsfiskalen underlydde brunnsintendenten och den domsrätt som han jämte ett antal redbara män hade över brunnsverksamheten.
Från 1600-talet om föreståndare för hälsobrunn och ordförande för det organ, ”brunnsrätten”, som hade viss domsrätt över brott och förseelser mot brunnsordningen.
Från och med 1600-talet en titel för person som avvägde vattenytor och hade erfarenhet av att göra anläggningar för att ta upp vatten eller dra vattenlinjer. Från och med 1700-talet användes beteckningen särskilt för underordnad tjänsteman vid hälsobrunn som förde bok över brunnsgästerna och ansvarade för deras betjäning.
Av Gustav III tillsatt direktion som verkade 1775–1788 med uppgift att ombesörja allt som rörde inrättande och ledning av kronobrännerier.
För brännvinsbränning bestämd tidsperiod plus tre dagar för ”inmäskningen”. Bränningsterminen var av olika längd under 1600-, 1700- och 1800-talet. Bränning under annan tid, utan tillstånd eller i större mängd än den tillåtna ledde till konfiskation av de redskap som användes vid bränningen.
(Om brännvinsarrende) en tunna säd: den enhet enligt vilken avgiften för kronoarrendet beräknades i städerna 1775–1800. Bränntunna var även en benämning på en viss kvantitet säd som var avsedd för brännvinsbränning. Avgiften utgick in natura (vanligtvis i råg) eller i gängse mynt efter markegången.
Avgift som 1731 pålades brännvinsförsäljningen i städerna.
Avgift i spannmål som erlades för utarrenderat bränneriprivilegium. Efter 1800 var den en ständig skatt för rätten att bränna brännvin till husbehov utan avseende på hemmanets skattenatur. I städerna kvarstod rätten till förpaktning. Brännvinsarrendeavgiften debiterades enligt en särskild längd på landsbygden. I städerna uppbars avgiften på basis av mantalslängderna så att män betalade dubbelt så mycket som kvinnor.
Förteckning över husbehovs brännvinsbrännings arrendeavgift, som infördes 1787. Den upprättades ännu efter att arrendeavgiften blev en ständig skatt i åtskilliga län. Uppgifterna om byar och hemman antecknades i längden i samma ordning som i jordeboken, medan uppgifterna om åbor och brukningsdelar för varje hemman grundade sig på mantalslängden. I vissa län infördes uppgifterna över brännvinsarrendet i en särskild kolumn i mantalslängden.
Kronoinkomst (till 1772 mot bevillning, från 1775 ett regal) som förpaktades och/eller bedrevs i kronobrännerier, efter 1800 som fri näring mot avgift. Från år 1531 var införsel av brännvin belagd med tull och sedan 1638 var tillverkningen föremål för beskattning. Städerna och hemmansägare (eller delägare) på landsbygden fick efter 1775 småningom rätt att bränna brännvin på tio års arrendekontrakt med kronan, mot en avgift i råg efter mantalet. Bestämmelserna fastslogs 1787 och förnyades 1797. År 1800 infördes fri rätt till brännvinsbränning för husbehov mot en viss avgift. Produktionen reglerades så att spannmålsproduktionen, den tillåtna pannrymden, antalet personer och bränningstiden (ursprungligen åtta månader, vid behov tre) avgjorde bränningsvolymen. År 1829 inskränktes bränningstiden till tre månader, 15.11– 15.12 och 15.2– 15.4. Hembränning förbjöds 1866.
Avdelning för brännvinsärenden vid kameralhovet i Viborg under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Person som beivrar överträdelse av brännvinsförordningen.
De årligen till kronans Allmänna militiekassa influtna arrendena för förpaktad brännvinstillverkning och -försäljning på fästningarna Sveaborg, Svensksund, Svartholm, Kymmenegård och Bomarsund. Medlen gick till kasernbyggen och inköp av hemman och lägenheter som bestod fästningen med förnödenheter.
Skatt på tillverkning eller försäljning av brännvin.
Säljning eller utskänkning av brännvin i minut, till skillnad från försäljning i större partier.
Granskning av en truppenhet för att kontrollera att dess styrka överensstämde med den som blivit upptagen i längderna och att truppen tilldelats det som den var berättigad till.
Torpare som åt annans bröd, det vill säga fick sin lön i form av matvaror. Egentligen var brödtorparen en innehavare av torp utan odlingsbar jord. Brödtorparna erlade ändå mantalspenningar.
Befordran av bud eller brev, brevföring.
Trästycke med vissa märken som fördes från hemman till hemman, vanligen inom en fjärding, för att (beroende på märket) snabbt uppbåda folk till krig, urtima ting, släckning av eldar, rovdjurs- och våldsverkarjakt eller skallgång. Alla hemmansinnehavare ansvarade för att vidarebefordra budkaveln. Den som lät budkaveln ”falla” straffades med böter. År 1734 förbjöds andra än kronans tjänstemän att utskicka budkavel förutom vid allmän fara.
Jord som vid försäljning först måste (hem)bjudas åt släktingar eller den förra ägarens släktingar.
Sändebud; beskickning, ambassad.
Borgarrättighet i stapelstad under skråväsendets tid. Efter läroår och avlagda prov meddelades burskap av stadens magistrat genom ett burbrev som medförde rätt att bedriva borgerlig näring (handel, hantverk, sjöfart) och delaktighet i borgerskapets övriga privilegier, t.ex. medlemskap i allmän rådstuga och i vissa kassor. Burskap infördes i stadslagen på 1300-talet. Stadens borgare fick automatiskt borgarrätt medan inflyttade måste vara lämpliga till härstamning och frejd, avlägga en ed, förbinda sig att bo i staden i sex år samt erlägga borgarpenningen. Kraven skärptes 1619. Burskapen avskaffades i Finland med näringsfriheten 1879.
Av stad förd bok över personer som fått eller innehade burskap eller personer som erlagt burskapspengar. Burskapsboken kallades tidigare burskapslängd.
by
Benämning för en bebyggelseenhet, bestående av mera än ett hemman, som ensam eller tillsammans med några andra likadana enheter bildade en ägogemenskap, en samfällighet, vars marker i regel avgränsades från andra samfälligheter genom uppgångna rår. I kronans räkenskaper fr.o.m. 1500-talet uppträder byarna med eget särskiljande namn. Förvaltningsmässigt betraktades även enstaka hemman som byar.
Sammanslutning som bestod av hemmansägarna eller invånarna i en by på landsbygden. Byalaget administrerade allmänningar, skiftade fiskevatten och skötte gemensamma arbeten som uppförandet av kommunala byggnader eller prästbord.
Allmänning som byamännen fritt fick förfoga över (för husbehov), vanligen den skog som låg närmast byn.
Gräns som skiljer en bys områden från en annan bys.
Oskiftad skog som nyttjades gemensamt av en by, vanligen som betesmark, en bys allmänningsskog.
I Ryssland från 1775 vid guvernementsförvaltningarna enhet för den allmänna övervakningen av byggnadsverksamheten i guvernementet samt för organisieringen av kronans byggnadsverksamhet. Byggnadsexpeditionerna lydde till 1806 under kameralhovet och därefter under guvernementsregeringen.
I städerna i Gamla Finland benämning på rådman som under borgmästaren hade ansvar för byggnadstillsynen.
Allmogens skyldighet att delta i myndigheternas och kyrkans byggnadsverksamhet samt i underhållet av deras byggnader.
Extraordinarie skatt som ursprungligen uppbars för kronans byggföretag. På 1600-talet blev avgiften permanent. Förutom i Kuopio och S:t Michels län kallades byggnadshjälpen i Finland vanligen vinterkörsel. Den nedsattes 1622 med hälften, då tull eller accis för varor som fördes till torgs infördes. Byggningshjälpen blev permanent år 1652 som en del av jordeboksräntan. Under 1800-talet beräknades den efter nya mantalet.
Det järn som bruksägaren hade rätt att använda för reparationer och byggnadsändamål vid bruket. Det skulle inte inräknas i den kvot av järn för vilken bruksägaren skulle erlägga hammarskatt.
Under Amiralitetskollegium sorterande kontor som ansvarade för beräkningarna av materialbehovet och -kostnaderna vid de svenska flottbaserna. Kontoret leddes av en verkskommissarie med biträde av olika skrivare.
Tjänsteman som övervakade alla stadens allmänna byggnader, reparationer och andra grundverk samt därtillhörande material och instrument. En sådan fanns upptagen på Amiralitetskollegiums stat över Byggnings- och ekipagekontoret i Karlskrona 1729.
Den del av kyrkotiondet som var avsedd för underhåll av kyrkobyggnaden. Byggningssäden hörde tillsammans med vinsäden till den del av tiondena som Gustav Vasa inte indrog till kronan. Avgiften uppbars av kyrkvärdarna. Senare omtalas avgifterna tillsammans som vin- och byggningssäd.
Benämning på förordning uppgjord av hemmansägare i en by. I byordningen bestämdes om underhåll av staket, grindar, dikesgrävning, gödsling m.m. År 1742 utgavs ett utkast till byordning som byarna fick anpassa enligt lokala behov. Byordningen fastställdes först i häradsting men senare på sockenstämma.
Sammankomst av byamännen i en by för beslutande om gemensamma angelägenheter (till exempel allmänningar, tvister och byordningens efterlevnad). Alla som ägde mantalslagd jord var skyldiga att närvara. Frånvaro bestraffades med böter till bykassan. Bystämman sammankallades av åldermannen. Årligen hölls två ordinarie stämmor, vid behov extra stämmor. Besluten fattades enhälligt eller genom majoritetsval. Vid votering hade deltagarna rösträtt efter mantalet. Bystämmans beslut kunde överklagas till häradsrätten.
Av stad anställd lägre tjänsteman (stadstjänare) med polisiära uppgifter. Under medeltiden utgjorde bysvennerna närmast exekutionsbiträden. Deras uppgifter är inte helt kända.
Tvångsmedel genom vilket en gäldenär berövades sin frihet tills han hade betalat sina skulder, oftast i fråga om växlar och skuldebrev. Beslut om åtgärd skulle tas av domstol eller exekutiv myndighet. Bysättning var stadgat i Finland 1734–1895, men förekom i praktiken också tidigare.
Fånge som på grund av domstols eller exekutiv myndighets beslut om insolvens hade placerats i gäldstuga (bysättningshäkte).
Fängelse för insolventa gäldenärer, där de på grund av bysättning fick sitta tills de kunde betala sina fordringar. Bysättningshäkten förekom på vissa håll i svenska riket redan under medeltiden. De stadgades allmänt 1734. Efter 1868 användes begreppet också om arbete som borgenären anvisade gäldenären för att denne skulle betala av på skulderna. Bysättningshäktena avskaffades med utmätningslagen 1895.
I Ryssland från 1782 häkte i städerna för gäldenärer som arresterats enligt en handelsrätts beslut om bysättning på anhållan av kreditorerna. Dessa häkten lydde under stadsfogdeämbetet i staden. I Gamla Finland fanns sådana häkten under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Byte av frälse- och kronohemman mellan kronan och enskilda personer. Bytet gjordes efter bestämda regler. Den part som inte fick full ersättning för lämnad jord kom att inneha en innestående fordran för den så kallade bytesbristen, på jord kallad skatterättsfordran och vid frälseräntebyte kallad frälseräntefordran eller bytesöverskottsränta. Fick däremot kronan mindre ränta från det förvärvade byteshemmanet än vederlagshemmanet som upplåtits, uppkom en så kallad vederlagsbrist, som innebar en så kallad kronofordran på det enskilda frälsets ränta. Rätten till byte var i Sverige av hävd ett frälseprivilegium med målet att konsolidera adligt jordägande, vilken slutligen stadfästes i adelsprivilegierna 1723. Jordbyten mellan krona och adel förekom till exempel om posthemman, som efter 1703 (1706, 1722) skulle överlåtas till kronan. Sådana byten pågick till mitten av 1700-talet.
Handling som innehöll villkoren för ett byte och bekräftade detta. Bytesbrev gällde vanligen överlåtelse av kronohemman, senare också överlåtelse av kommunal jord. Bytesbrev som gällde överlåtelsen av kronohemman utfärdades av Kgl. Maj:t.
Gods som kronan lämnade ifrån sig vid jordbyten, förekom på jord av olika jordnatur för att avrunda ägorna, under abalienationstiden förekom till och med byten av gods som stod under donationsrätt. Bytesgodset antog omedelbart det utbyttas natur, förutom under reduktionen 1655 och 1680 till den del det visade sig att kronan förlorade på affären. Vid jordrannsakningen fastslogs en ersättning för kronans förlust, såvida det inte av bytesbrevet framgick att innehavaren genom kunglig nåd fått mer än det han givit. Förfarandet föranledde efterräkningar om 1600-talets bytesmål in på 1800-talet.
Hemman som kronan lämnat i byte mot ett annat hemman. Efter 1808 endast fick ske med kejsarens tillstånd. Bytessökanden stod för kostnaderna för skattläggningen, som förrättades av lantmätare.
Vid Reduktionsdeputationen bildades fem byteskontor: E. Hööks kontor 1688, T. Teuterströms kontor 1688–1694 (1703), J. Schiller - A. Rooths kontor 1689–1693, E. Drysell - L. Hööker - J. Scylanders kontor 1689–1715 (1717) och D. Norbergs kontor 1691–1729. Byteskontorens uppgift var att granska och utreda alla under deputationen hörande byten, både de så kallade gamla bytena ingångna före 1655 och byten från perioden 1655–1680. Granskningen av de nyare, sedan 1680 ingångna bytena sköttes däremot av Kammarkollegium.
Enhet inom Kammarkollegium som skapades 1747 för att påskynda bytesverket. Enheten undersökte alla mellan 1680 och 1723 beviljade byten av gods mellan kronan och enskilda. Under perioden 1756–1798 skötte kontoret också de sedan 1723 ingångna bytena. År 1798 återfördes handläggningen av nyingångna byten till provinskontoren. Byteskontoret indrogs 1828.
Av en eller flera byar eller enstaka hemman byggd och underhållen (mindre) körväg, i allmänhet hörande till allmänna landsvägsnätet. Marken för vägen avskiljdes före jordskifte.
Talesman och ordförande för ett byalag, enligt byordningen 1724 som fastställde en allmän styres- och byamodell för landets alla byar.
På land uppfört sjömärke vid segelled bestående av en tornlik byggnad av trä eller sten, senare av betong eller järn.
Avgift som in- och utgående fartyg betalade (oavsett om lotsning användes eller ej) för underhåll av allmänna sjömärken och fyrar. Båkavgiften tillföll helt kronan efter 1789, därinnan även delvis lotsarna. Avgiften kallades före 1826 även för lots- och båkavgift, därefter fyr- och båkavgift.
Sammanfattande benämning på båkväsendet med inrättningar, myndigheter och personal.
Avgift som betalades av fartyg som anlöpte städerna vid Bottniska viken. Avgiftens storlek varierade mellan städerna. Magistraten fastslog storleken som kunde bestämmas enligt fartygets nationalitet och/eller storlek. I Jakobstad ingick remmarepenningarna i båkavgiften.
Kommunikationsled för färd med båt, farkost eller fartyg. Båt- och segelleden var en vattenväg markerad med sjömärken och utgjorde allmän farled.
Sammanfattande benämning på personer som gjorde manskapstjänst på skepp eller båtar.
Benämning på person som tjänstgjorde på flottans skepp. Från och med 1600-talet var båtsmännen en del av det ständiga knekthållet såsom roteringsbåtsmän eller indelningsbåtsmän/rusthållsbåtsmän. Båtsmännen indelades i fyra klasser: obefaren, sjövan, befaren och välbefaren båtsman.
Hemman vars ränta var anslagen till lön åt en indelt soldat som tjänstgjorde i flottan.
Sammanfattande benämning på de hemman som uppsatte och underhöll en båtsman. Även benämning på hela den organisation av uppsättande och underhållande av båtsmän för landets krigsflotta som skapades under 1600-talet och benämndes det ständiga båtsmanshållet.
Enhet inom den svenska flottan som grundades från och med 1623 efter införandet av det ständiga båtsmanshållet. Ett båtsmanskompani bestod av cirka 400 båtsmän. I Finland förekom Norra Finlands bösseskyttekompani (1634–1680), Nylands båtsmanskompani (1623–1680), Södra Finlands båtsmanskompani (1623–1809), Ålands båtsmanskompani (1623–1809) och Österbottens båtsmanskompani (1634–1646 och 1675–1680).
Årlig avgift för städerna som ersättning för att de inte behövde delta i båtsmanshållet. Ursprungligen infördes avgiften i de österbottniska städerna 1682. Den fastslogs stadsvis mellan staden och kronan. Avgiften utgick ur borgerskapets sammanskottsmedel och efter 1787 under krigstid till dubbelt belopp. Båtsmanspenningen redovisades av magistraten till landskontoret som sedan rapporterade till Krigskollegium. Landskamreren fick ½ procent som lön. Befriade var ridderskapet och adeln, ämbetsmän som vistats i staden eller bodde där för att sköta ett ämbete samt de personer som innehade som lön anslagen jord. Avgiften ersattes 1810 med en vakansavgift.
Enhet inom den svenska flottan under stora nordiska kriget. År 1717 slopades båtsmanskompanierna och alla båtsmän organiserades i sju båtsmansregementen. Efter Karl XII:s död indrogs regementena i början av 1719 och den gamla båtsmansorganisationen med kompanier återinfördes.
Enhet av personer eller gårdar som under det ständiga knekthållets tid uppsatte och underhöll en båtsman. En båtsmansrote utgjordes vanligen av fyra kamerala hemman. Roten betalade värvningsersättning, årlig lön, kläder och stod för ett båtsmanstorp med odlingsbar jord.
Sammanfattande benämning på den institution som utgjordes av de till båtsmanshållet roterade hemmanen och deras skyldighet att i stället för knektutskrivningar hålla ordinarie båtsmän för flottans behov.
Socken i Österbottens län som var indelad att underhålla en båtsman för den indelta armén. Båtsmanssocknen var också skyldig att delta i roteringen av knektar frånsett Björkö i Korsholm som fick erlägga skyldigheten i knektfrihetspenningar.
Torp som tilldelades en militär som tjänstgjorde i örlogsflottan under det ständiga knekthållets tid.
Årlig avgift för städerna som ersättning för att de inte behövde delta i båtsmanshållet. Ursprungligen infördes avgiften i de österbottniska städerna 1862, sedan krigsflottan förlagts till Karlskrona. Avgiften slogs fast mellan den enskilda staden och kronan. Båtsmansvakansavgiften, som under svenska tiden också kallades båtsmanspenningen, redovisades av magistraten till landskontoret, som sedan rapporterade till Krigskollegium. Under autonomin, från 1810, gick vakansavgiften till allmänna militiekassan. Den drogs in 1885. Uppbörden sköttes av kronofogdarna och övervakades av landskontoret.
De medel som inflöt i statskassan som avgift för båtmansvakanser. De tillföll efter 1810 Allmänna militiekassan.
Förteckning som angav sittplatserna i kyrkan och i vilken prästen år för år noterade förändringarna i bänkindelningen (bänkordningen). Bänklängderna ingick i församlingarnas kyrkböcker. Bänklängden utarbetades av kyrkostämman eller sockenstämman per bänkrad, och bya- och hemmansvis, så att ståndspersonerna och prästernas familjer satt närmast altaret och obesuttna längst bak. Kvinnorna satt till vänster och männen till höger. Tvister om bänkplats, som inte gått att förlika med prästens hjälp, skulle efter 1684 avgöras av häradsrätt.Bänklängderna granskades vid biskops- och prostvisitationer ännu efter andra världskriget.
Vid frihetstidens ståndsriksdagar, var och en av adelns ledamöter som, ursprungligen en från varje bänk, utsågs att välja elektorer som skulle välja adelns ledamöter till olika riksdagsutskott.
Skyldighet att transportera en havererad farkost i säkerhet, framför allt för fartyg och båtar. I sin enklaste form att bogsera, i svåraste att ta upp ett sjunket vrak från havsbottnen. Skyldigheten ålåg vanligen ett dykeri eller bärgningskompani.
Bestämmelser om kyrkoårets bönedagar och de teman som de berör. Av tradition offentliggörs böndagsplakaten i församlingarna under nyårsdagens gudstjänst. Fram till 1831 publicerades de i kejsarens namn, 1831–1917 i senatens namn, 1917–1931 i statsrådets namn och 1931–2001 i presidentens namn. Böndagsplakaten ingick under autonoma tiden och fram till 2007 i Finlands författningssamling.
Inom den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland under svenska tiden och autonoma tiden kyrklig gemenskap i perifera delar av en församling med eget bönehus, bildad med överhetligt tillstånd. Församlingens präster eller en särskild bönehuspredikant förrättade gudstjänst. Bönehusförsamlingar fanns även i Gamla Finland.
Präst med fast anställning som avlönades av församlingen för att sköta de kyrkliga förrättningarna i ett bönehus . Bönehuspredikanten var underställd kyrkoherden i moderförsamlingen och hans befogenheter motsvarade en kaplans i en kapellförsamling eller en predikants i en bruksförsamling.
Tryckt eller skrivet meddelande avsett att läsas upp i kyrkan för att dels mana församlingen till förböner vid till exempel sjukdomsfall, dels tillkännage någon händelse eller dylikt.
Skrivelse till högre myndighet med anhållan om hjälp eller understöd, inom rättsväsendet anhållan om nåd för en dödsdömd.
Bonde på hemman som omfattades av reglerna om bördsrätt.
Parallell benämning på skattehemman till vilket bonden eller annan ägare var i besittning av bördsrätten, det vill säga rätten att besitta och bruka hemmanet mot erläggande av kronoskatterna och övriga kronoutskylder.
Sedan 1442 jord som är underkastad bördsrätt, på landet arvejord, i stad både arve- och avlingejord. Bördejord avyttrades ifall det saknades arvingar och enligt särskilda stadganden.
Sedan medeltiden släkting, från 1552 manlig eller kvinnlig anförvant som hade bördsrätt till fast egendom av skattenatur som tillhörde hans eller hennes släkt eller till bördköpt kronojord.
Lösepenning för bördejord. Bördepenningarna deponerades tills målet avgjordes av offentlig myndighet.
Jord som fick säljas utan att släkten hade rätt att lösa in den.
Landfastighet som ägaren med hänvisning till bördsrätt genom köp införskaffat av en släkting (skyldeman) som löst in släktjorden. Bördköpt eller bördlöst jord avsåg också en landfastighet som ägaren löst till sig med stöd av bördsrätt, om den släkting som löst in släktjorden hade sålt fastigheten vidare till en mera avlägsen släkting eller till en person utanför släkten.
Landfastighet som ägaren löst till sig med stöd av bördsrätt, om den släkting som löst in släktjorden hade sålt fastigheten vidare till en mera avlägsen släkting eller till en person utanför släkten.
Av pastorsämbetet utfärdat officiellt skriftligt intyg för bl.a. militär befordran, för inträde i skrå eller för inlösande av bördejord eller bördköp. Bördsbrevet utgjorde ett intyg på att personen i fråga var hederlig och född inom äktenskapet, med uppgifter om till exempel namn, fysik, födelsedag, födelseort och föräldrar.
Inlösning av fast egendom på grund av bördsrätt, också konkret om den därvid erlagda lösesumman.
Böndernas ärftliga nyttjanderätt till den (krono-, frälse- eller skatte-)jord de brukade, inklusive den förmånsrätt framför icke besläktade eller fjärmare släktingar som en så kallad bördsman hade till inlösning av fast egendom, på landet av arvejords, i stad av såväl arve- som avlingejord. Under 1700-talet användes också termen skatterättighet som synonym till bördsrätt till skattehemman.
Av kejsaren personligen gjord anteckning på handlingar som godkänts av honom.
Benämning på en artillerist i flottan, som betjänade kanonerna ombord eller tjänstgjorde som muskötskytt. Till bösseskytt valdes vanligen båtsmän från inlandet, vilka ansågs vara mindre sjövana än båtsmännen från kustområden. Bösseskyttarna verkade under en bössemästares befäl vid ett bösseskyttarkompani.
Straffpåföljd genom betalning av ett penningbelopp, i äldre tider också in natura (bötespannmål, böteshö) som fr.o.m. 1889 i sin helhet tillföll staten. Ursprungligen var böter ett slags skadeersättning som fördelades i tre delar (treskiftes), mellan konungen och målsägande och häradet eller staden.
Person som genom att sitta i fängelse avtjänar, ”sitter av”, obetalda böter. Ursprungligen och oftast handlade det om fängelse på vatten och bröd i stället för böter. Förfarandet stadgades i 1734 års lag, men förekom också tidigare.

C

Fängelse eller arrest, vanligen i skola eller vid universitet.
Medicinaltaxa som fastställdes vid 1739 års riksdag och utkom i tryck 1741.
Medicinaltaxa som trycktes 1687. Förutom pris på ett par tusen olika läkemedel innehöll den också den summa som skulle erläggas för beredning av recepten.
Mässförrättande präst.
Tjänstebeteckning för det kansliråd som från 1686 vid Kanslikollegium hade i uppgift att i enlighet med gällande lag förhandsgranska tryckalster (böcker och skrifter). Tjänsten utvecklades till en myndighet kallad censores librorum, som bestod av flera tjänstemän, med en assessor som chef. Tjänsten och myndigheten avskaffades med tryckfrihetsförordningen 1766.
Förhandsgranskning av text innan den ges offentlighet, eller övervakning och granskning av redan offentliggjorda texter, utförd av statlig myndighet. Om censur stadgades under svenska tiden 1662 och under autonomin från 1829. Efter 1734 omfattades alla privata brev av rätten till posthemlighet. Brevcensur förekom emellertid även därefter, särskilt under krig och också under autonomin i Finland.
I Ryssland 1796–1802/1804 censurmyndighet i huvudstäderna och hamnstäderna för övervakningen av från utlandet införd litteratur. Censurmyndigheterna var direkt underställda generalprokuratorn vid Dirigerande senaten. Bokcensuren överfördes 1802 på civilguvernörerna, 1802/1804 på undervisningskretsarna. Censurmyndigheter fanns 1799–1802 i hamnstäderna i Gamla Finland.
Bestämmelser om förhandsgranskning av litteratur och trycksaker under svenska tiden. Det första censurplakatet utgavs 1662 och påbjöd att alla viktigare skrifter före tryckning skulle inlämnas för granskning till Kanslikollegium. År 1686 tillsattes genom ett censurplakat en särskild tjänsteman, censor librorum, som skulle ansvara för kontrollen. Censuren avskaffades med tryckfrihetsförordningen 1766.
Avgift som i Borgå uppbars i stället för ordinarie tolag.
En procent av ämbets- och tjänstemäns löner, beneficier och benådningar samt efter 1724 andel i böter och konfiskationer, pensioner och begravningshjälp efter avlidna tjänstemän. Avgiften gick till Allmänna militiekassan, före 1889 till krigsmanshuskassan och amiralitetskassan i Karlskrona. Befriade var vissa prästlägenheter, pensioner ur vissa statliga kassor och vissa postlöner. Centonalavgiften innehölls efter 1774 av den kontanta lönen som utbetalades av ränteriet. De övriga uppbars av kronofogdarna, av regementsskrivarna fram till 1830. Centonalavgift var även en benämning på inskrivningsavgift som skulle erläggas till lotskompaniets pensionskassa.
Sammanfattande benämning på den del av förvaltningen som utövas av centrala myndigheter vilkas verksamhet omfattar hela riket, till exempel departement och centrala ämbetsverk. Statens centralförvaltning består av ministerierna samt ämbetsverken och inrättningarna inom deras förvaltningsområden. Till kyrkans centralförvaltning hör kyrkomöte, kyrkostyrelse, kyrkomöte och biskopsmöte.
Allmän benämning på ämbetsverk vars styrelse och förvaltning av ett visst samhällsområde omfattar hela landet. Ämbetsverk av denna typ kallades under perioden 1539–1634 vanligen kammare eller kansli, 1634–1809 vanligen kollegium, under autonoma tiden kontor, direktion eller överstyrelse och från och med självständighetstiden verk eller styrelse.
Tillfälligt uppdrag i ledning för ceremoni eller högtidsfest inom en institution, exempelvis ett universitet.
Tjänst vid officiella svenska ordensväsendet Kunglig Majestäts Orden.
Hovämbete vid monarkens hovstat som instiftades 1648 under namnet introduktör med särskilt ansvar för mottagandet av utländska sändebud och ambassadörer vid hovet. Ceremonimästaren hade under sig en vice ceremonimästare. Ceremonimästarna rangordnades i över-, vice- och underceremonimästare.
Skriftligt kontrakt om fartygets frakt som slöts mellan bortfraktaren (skeppsredaren) och befraktaren (ägaren av lasten). Avtalet innebar att bortfraktaren hyrde ut lastutrymme mot en viss ersättning, medan befraktaren förband sig att anskaffa den last som skulle transporteras. Om lasten tillhörde en ägare skulle certepartiet finnas som original. Om frakten bestod av flera olika ägares varor skulle lastcertifikat eller konossementer utfärdas. Certepartiet var ett av de skeppsdokument som granskades av tullkammaren och som efter 1724 krävdes av varje utgående fartyg innan det fick avresa.
Intyg om utskeppade varors ursprung som skrevs ut på utskeppningsorten av vederbörande myndighet eller magistraten i stapelstaden.
”Om allt för övrigt är lika”. Begreppet användes när en sökande till en tjänst blev antagen på grund av speciella meriter, till exempel kunskap i finska eller i landets särförhållanden, utöver att han också hade de vanliga meriterna som krävdes för tjänsten.
Diplomatrang som tillkommer den som vikarierar för en beskickningschef (ambassadör/envoyé) eller är chef för den lägsta formen av beskickning. Den senare är inte ackrediterad hos värdlandets statsöverhuvud, utan hos dess utrikesminister. Chargé d’affaires har inga representationsskyldigheter.
Papper försett med officiella stämplar och stämpelavgift (tidvis också med vederbörande tjänstemans namnteckning), vilka tillhandahölls av charta sigillata-kontoret. Charta sigillata papper skulle användas i handlingar som inlämnades till statliga myndigheter eller i av myndigheterna utfärdade expeditioner samt även i ett stort antal privaträttsliga handlingar. Stämpeln på papperet angav det penningbelopp som kronan uppbar i avgift vid försäljning av det stämplade papperet. Syftet med kravet att använda stämpelpapper var att ersätta kronan för de kostnader som dess åtgärder gav upphov till, men stämpelpapper användes också för att uppbära avgifter av skattenatur från olika slag av transaktioner av privaträttslig karaktär. Stämpelpapper användes på 1700-talet i de flesta europiska länder. Det infördes i Sverige 1660 och i Ryssland 1699. Senare utgavs också stämpelmärken för olika ändamål.
Från 1660 benämning på den avgift som tillföll statsverket genom försäljning av stämplat papper (charta sigillata). Charta sigillata-avgiften varierade beroende på var i förvaltningshierarkin dokumentet utfärdades eller ärendet blev behandlat. Personer av högre stånd betalade mer än de som var av lägre stånd. Avgiften betalades bl.a. av nyutnämnda inhemska riddare och kommendörer av de svenska kungliga ordnarna. Charta sigillata-avgift erlades också för lysning till äktenskap åren 1732–1757.
Kontor under Kammarkollegium grundat 1661. År 1816 blev charta sigillata kontoret en myndighet som lydde under Finansexpeditionen. Kontoret skötte tillverkningen, distributionen och försäljningen av stämplat papper (charta sigillata). Där arbetade en kamrer och en kassör, som övervakade stämplingen av pappret. Försäljningen övervakades av landshövdingarna och sköttes av lanträntmästarna, som biträddes av särskilt utsedda försäljningsmän. Landshövdingen meddelade kontoret om de influtna medlen, samt om behovet av stämplat papper. År 1894 ombildades kontoret till Finlands stämpelkontor.
Avgift som sedan 1687 skulle erläggas till kronan för fullmakter, konstitutorialer, kollationsbrev på ämbeten och tjänster samt avskedsbrev. År 1764 fastslogs att avgiften endast skulle utgå för fullmakter, konstitutorialer och avskedsbrev som utgick från kollegierna, landshövdingen, magistrater och övriga myndigheter. År 1778 fastslogs att en varierande avgift skulle utgå för greve-, friherre- och andra adelsbrev, för kallelsebrev och fullmakter, för förbättringar av rang eller karaktär, för donationer och pensioner, för gåvobrev, för eftergifter av gravationer eller skulder, för konfirmation på rusthåll och brev på skatterättigheter, för bytesbrev, dimissioner, avskedsbrev, protektorial, exekutorial och lejdebrev, för vissa domstolsutslag och vissa övriga handlingar.
Till exempel kungörelse eller order av officiell natur från en överordnad myndighet eller chef inom stat och kyrka till underordnade ämbetsverk eller ämbets- och tjänstemän. Cirkulär var ett administrativt förfogande som vanligen utsändes i flera exemplar. De förekom som cirkulärbrev, - depesch, -not, - skrivelse, -telegram samt domkapitelscirkulär m.m.
De penningmedel vid varje kyrka som användes till tryckning av konsistoriecirkulären. Beloppet fastställdes årligen av domkapitlet enligt behov och sändes inom juni månad till prostexpeditionen som vidarebefordrade medlen till domkapitlet, med en redovisning.
Under svenska tiden förekommande benämning på stämning eller skriftlig kallelse till domstol. Termen användes under medeltiden särskilt om kallelse till kyrklig domstol, från 1600-talet särskilt till hovrätt.
Kollektiv beteckning för rikets civila tjänstemän.
Civil ämbets- eller tjänsteman. Termen användes huvudsakligen om innehavare av lägre tjänster.
Allmän domstol, i motsats till specialdomstol (särskilt krigsrätt). Under svenska tiden och autonoma tiden användes termen också om domstol som behandlade enbart privaträttsliga mål, till exempel lagmansrätterna cirka 1620–1867 och den administrativa lagskipningen vid de svenska kollegierna från 1634.
I Gamla Finland var guvernören under ståthållarskapsperioden 1784–1797 chef för ståthållarskapsregeringen och civilförvaltningen och kallades därför även civilguvernör, medan ståthållaren, det vill säga generalaguvernören, hade befälet över trupperna i ståthållarskapet. I Viborgs guvernement (Finländska guvernementet) var den högsta ledningen 1797–1811 fördelad mellan en civilguvernör, även guvernör kallad, som var chef för guvernementsregeringen, och en krigsguvernör som hade befälet över trupperna i guvernementet.
Det anslag som staten betalade till monarken för underhållet av honom och hans familj och för hovhållningen.
Den kollektiva benämningen på rikets civila tjänstemän, som inte tillhörde någon annan stat, som hovstaten, ecklesiastikstaten, arméns eller flottans stat. Termen användes också om budgeten för civilförvaltningen och dess olika inrättningar, inklusive löner. Den har också använts för de personer inom arméns och flottans stat som inte var militärer (auditörer, präster, läkare).
Pensionskassa för ålderstigna och sjukliga civila tjänstemän.
I Ryssland överdomstol i tredje instans för civila mål och registermyndighet för fastigheter i ett ståthållarskap 1775–1796 och i ett guvernement från och med 1799. Ändring i dess domslut kunde sökas hos Dirigerande senaten. I Gamla Finland fanns ett civiltribunal under ståthållarskapsperioden 1784–1796. De dömande funktionerna i civilmål i Gamla Finland överfördes 1784 från Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden till civiltribunalet i Viborg . När tribunalet drogs in 1797 överfördes dess uppgifter på nytt på Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden.
Prästeståndets brev till domkapitlen.
Benämning som mindre allmänt användes även i Ryssland om 1734 års lag.
Medicinalväsendets kollegiala styrelse, grundad 1663 i Stockholm under namnet Collegium medicorum (till 1680) som läkarnas intresseorgan. Från 1685 inledde kollegiet undervisning med offentliga dissektioner i Stockholm. Nya privilegier utarbetades 1688, men stadfästes först 1698. Då blev kollegiet ett kungligt kollegium med riksomfattande status och ett centralt ämbetsverk. Samtliga praktiserande läkare skulle examineras inför kollegiet och fick därefter ta plats som ledamöter. Från 1750 skulle Collegium medicum censurera och godkänna samtliga böcker i medicin före utgivningen. Om de innehöll arkana läkemedel skulle författaren skicka in det hemliga receptet för förvaring. År 1797 blev medicinalkollegiet en överstyrelse för hela landets medicinal- och sanitetsväsen. Medicinalkollegiet leddes av en preses och hade endast ett fåtal ledamöter.
Benämning på Collegium medicum, använd av Kansliexpeditionen före 1811.
Kyrklig tideräkning, sammanfattning av reglerna för bestämmandet av de kyrkliga högtidsdagarna. En del var fasta och återkom på samma datum varje år. De övriga dagarna berodde på hur påsken inföll. Att beräkna påsken blev därför det viktigaste. I computus ecclesiasticus avhandlades läran om året och dess delar, solens och månens rörelser samt sättet att för ett visst år hitta söndagsbokstav, gyllental och epakt.
Förvaltningsidealet om endräkt, mål för samförstånd i överenskommelsen mellan parter i tvistemål om en ämbetsmans tjänsteutövning.
Lärare som hade befattning som rektorns närmaste man och ställföreträdare vid trivialskola och äldre läroverk. Conrectorn räknades till prästeståndet och var skyldig att erlägga bl.a. slottshjälpen.
Medlem av ett konsistorium, beteckning för en medlem av ett domkapitel (konsistorium) i det svenska riket och storfurstendömet Finland. I Gamla Finland användes beteckningen consistorialis (eller assessor ordinarius consistorii) för medlem av evangelisk-lutherskt konsistorium.
Kungliga akademins konsistorium, universitetets konsistorium. Konsistoriet skulle årligen från och med 1799 sända in förteckningar över akademins ledamöter i domkapitlen till Kanslikollegium, från och med autonoma tiden senatens kansliexpedition. Senatens kansliexpedition sände från och med 1812 årligen in förteckningar över statliga ämbets- och tjänstemän till universitetets konsistorium för att införas i statskalendern.
Domkapitel som stiftsstyrelse med andlig domsrätt, i motsats till consistorium academicum. (Efter reformationen) ett administrativt verk (med även lekmän till ledamöter) för stiftsstyrelsen och utgörande forum för mål som faller under så kallad andlig domsrätt. Som ordförande verkar biskopen och som vice ordförande domprosten.
Under perioden 1607–1649 och 1726–1727 planerat men aldrig genomfört centralorgan för kyrkans centralstyrelse. Det skulle bestå av tolv medlemmar, hälften andliga och hälften lekmän, och sammanträda en gång om året för att övervaka biskoparna och döma i kyrkliga tvistemål. Konsistoriet var inte tänkt som ett beständigt administrativt verk, utan skulle finnas till för att kontrollera biskoparna och döma i andliga ”klagemålssaker”. Termen förekom 1607 vid Karl IX:s kröning. Gustav II Adolf framlade ett förslag om dess grundande 1623 som förföll. Instruktion för consistorium ecclesiasticum general gavs den 7 juli 1645, men något riksdagsbeslut om grundandet kunde inte fattas 1649. Frågan återupptogs vid 1726–1727 års riksdag och behandlades då vidlyftigt av ecklesiastikdeputationen, men saken lämnades ”tills vidare liggande”.
Under svenska tiden det till riksdagen samlade prästerskapet i egenskap av ett slags överstyrelse i tros- och lärofrågor. Allmän betydelse: kyrkostyrelse som har rätt att stifta kyrkans alla lagar och utöva kyrklig domsmakt. Denna rätt fastställdes inte av kyrkolagen 1686, som var stiftad av den världsliga riksdagen och inskränkte kyrkans makt och domsrätt. Principen att regenten skulle betraktas som kyrkans rätta överhuvud (summus episcopus) blev inte erkänd i Sverige, fastän kyrkolagen 1686 slog fast att kyrkans ”uppsikt, vård och försvar” sades vara kungen anförtrodd av Gud. I praktiken innebar det att kungen utnämnde biskoparna (och superintendenterna) för att tillsammans med dem utgöra den högsta kyrkostyrelsen som reglerade kyrkans inre förhållanden genom konstitutionella ordningar m.m.
Ordnad samling av rättslärdas utlåtanden innehållande huvuddelen av kejsar Justinianus kodifikation av den romerska rätten 527–656. Samlingen bestod av institutiones, digesterna (pandecta), codex och novellae. Ett stort antal rättsprinciper och -regler hämtades från denna rättskälla och införlivades genom hovrätternas rättspraxis med svensk rätt från cirka 1630. Tillämpningen av utländsk rätt minskade efter 1680 och förbjöds i 1734 års lag.
Återkommande formell mottagning vid hovet, hos monarken eller annan furstlig person, för den kungliga uppvaktningen och personer som kommit för att presenteras. Denna mer eller mindre regelbundna mottagningsform fick sin början 1680 vid dåvarande änkedrottningens hov.
Benämning på alla som ingick i uppvaktningen vid hovet.
”Med tillstånd och uteslutande rätt”, ensamrätt till och oavsett censuren beviljad rätt att offentliggöra och låta trycka enskilt skriftligt verk.
Tjänsteförrättande kyrkoherde (pastor) eller nådårspredikant.
Kyrkopräst, kyrkoherde, kaplan.
Arkivkustos, tjänstebeteckning för riksarkivarien 1626–1713. Han biträddes i sitt ämbete av rikshistoriografen.

D

Till lantmätare utgående dagtraktamente från 1766 för det ordinarie arbete som han utförde utanför sin egen boningsort.
Allmänt om journal eller förteckning som dagligen fördes av tjänsteman över hans tjänsteförrättningar, särskilt om den av lantmätare från 1752, formellt 1766, gjorda förteckningen över jordrevningar. Daglistan utgjorde underlag för den årliga lantmätarrevisionen i varje län. Daglistan skulle årligen sändas till Kammarkollegium för kontroll.
Ordning för de på en viss dag kommande ärendenas behandling av en överläggande församling eller myndighet, föredragningslista. Även om arbets-, vilo- och måltidstimmar m.m., gällande vid till exempel avdelning av armé eller flotta, vid hospital, sjukhus och offentliga inrättningar.
Den mängd arbete som en landbonde, torpare och annan dagsverkare kunde eller brukade få gjort under en dag.
Förteckning över dagsverken som utfördes av hantlangare till lantmätaren när han förrättade jordskifte och mätningar för att kunna upprätta karta. Varje hemman ansvarade för dagsverket i proportion till sin andel i byamålen. Dagsverkslistan gjordes upp enligt ett visst formulär som angav datum för förrättningarna, vad som hade gjorts, antalet totala dagsverken per hemman och när de hade utförts.
Förteckning över utförda dagsverken eller dagsverken som ska utföras under förestående arbetsperiod.
De extra 18 kronodagsverken som varje hemman sedan slutet av 1500-talet skulle utgöra till kungsgårdar, kungsladugårdar och kungsdjurgårdar. De erlades i dräng- och ökedagsverken. År 1650 fastslog landshövdingen antalet dagsverken i sitt län. År 1652 blev den en permanent börda och antalet dagsverken fixerades i hela riket. Då kunde dagsverkena också erläggas i penningar. De infördes då i jordeboken som en del av jordeboksräntan. Dagsverkena fick inte utkrävas av utarrenderade kungsgårdar, och dagsverkspenningar utgick av de hemman som kronan behållit.
Tjänsteman som förde bok över utförda och planerade dagsverken, förekom i början av 1700-talet vid Amiralitetskollegiums byggnings- och ekipagekontor i Karlskrona och i Ämbetskollegium i Stockholm.
Del av jordeboksräntan i Karelen som, till skillnad från dagsverksskyldigheten i andra delar av Finland, utgick i spannmål av varje plogland eller ader (ungefär mantal). Dagsverksspannmål var också en del av jordeboksräntan i delar av Kexholms län och kallades där arbetsspannmål. I de socknar i Gamla Finland, där ader var jordetal, uppstod skatten genom att dagsverkena från den svenska tiden vid revisionsskattläggningarna blivit ersatta med en spannmålsskatt.
Handling genom vilken en fästning eller en truppstyrka på vissa överenskomna villkor överlämnas till fienden.
Från och med 1600-talet till visst belopp per (rese)dygn utgående ersättning åt civila, militära och ecklesiastiska ämbetsmän och tjänstemän. Traktamentet utgick 1766 förutom på helgdagar till hela beloppet också under resdagar och till halva beloppet för regndagar, då arbetet inte gick att utföra. Det begränsades 1784 till rese-, uträknings- och delningsdagar.
Benämning på vissa äldre svenska mynt (till exempel ett 1606–1624 präglat guldmynt, i värde motsvarande 16 marker). Myntenhet som användes då likvid gavs med de mellan 1664 och 1718 slagna silvermynten på 4, 2 och 1 mark.
Mynt i koppar, som hastigt föll i värde. Myntet knöts 1633 till silverdalerns värde, då 1 daler silver motsvarade 2 daler i koppar, vilket justerades flera gånger. Den 7 oktober 1766 nedsattes kopparmyntets värde för sista gången till 3 per 1 daler silver, ett värde som var i bruk till 1776, då räkningen i riksdaler, skillingar och rundstycken infördes.
Gällande eller gångbart mynt 1664–1776. Myntenhet för beräkning av betalning i det 1664–1776 ymnigt slagna silverringhaltiga skiljemyntet på 4, 2 och 1 öre.
Ersättning åt kyrkvärd eller uppbördsman för arbetet med den tiondesäd som insamlades till kyrkomagasinen. År 1763 fastslogs att dammspannen skulle indras i sådana församlingar där en ständig tiondesättning införts. År 1766 antogs dock en tillfällig dammspann i Österbotten och den utgick ännu på 1800-talet.
Arv som tillföll kronan, i äldre tid kungen, ifall det saknades arvingar eller om dessa hade försummat att bevaka sin rätt. Som danaarv räknades också arv efter utländsk medborgare som dött utan att lämna inrikes arvingar. Kronans rätt till danaarv bevakades av landshövdingarna. Arvet måste bevakas inom ett år.
Lärartjänst vid bl.a. universitet och kadettskolor. Dansmästaren övade inte enbart dans med eleverna utan lärde dem också att föra kroppen rätt, graciöst och höviskt.
Till den skattskyldige ställd utmätningsbar räkning, som upptar de skattebelopp till kronan, staten eller kommunen vilka han ska erlägga för ett visst år. På landsbygden ersatte debetsedeln den tidigare kvittensboken.
Beräkning på skatt som skall erläggas.
Befrielse från en rättslig förbindelse eller en skuldförbindelse (även om det skriftliga beviset på denna befrielse: kvitto). Begreppet användes också om ansvaret för förvaltningen av ett ämbete eller förtroendeuppdrag efter godkänd redovisning.
Benämning på protokoll som upprättades av skattläggningkommissionen vid en skatterevision, detsamma som revisionsdeduktion.
Officiell benämning på den skriftliga redogörelse eller utredning till justitierevisionen (konungens högsta domstol), under autonoma tiden senaten, varmed ändring söktes i ett av hovrätten avgjort tvistemål, revisionsinlaga. Allmänt: utredning, beredning.
Under det ständiga knekthållets tid en förteckning över bristerna i en indelt soldats beklädnad och utrustning. Defektsedeln gjordes upp av befälet, efter en granskning vid regementsmöte eller annan kommendering. Defektsedeln tillkännagavs rusthållaren eller roten som måste åtgärda bristerna.
Försvarande, försvar, värn.
Riksdagsutskott med uppgift att utveckla och övervaka försvaret i riket. Defensionsdeputationen tillsattes 1723 av ständerna efter Sekreta utskottets förslag, från riksdagen 1726–1727 av utskottet självt.
Rådsherre i kungliga rådet som ledde landets försvar under Karl XII:s frånvaro, i bruk 1714–1721.
Den del av kungliga rådet som under Karl XII:s vistelse utom rikets gränser ledde rikets försvar och innehade den högsta ledningen av rikets militära angelägenheter. Defensionskommissionen bestod ursprungligen av åtta rådsherrar (riksråd), senare av fjorton.
Nedflyttning från en högre till en lägre befattning, särskilt inom militären.
Guds tio bud som en sammanfattning av Guds lag och denna lag som norm och utgångspunkt för lagstiftningen och den världsliga överhetens rättsliga agerande. Dekalogen var rättesnöre i svensk rätt från och med högmålsplakatet 1563 fram till cirka 1736.
Den fakultetsmedlem som vid de medeltida universiteten sedan 1300-talet skötte de löpande ärendena, förde fakultetens böcker och vårdade fakultetens sigill. Efter reformationen: ordförande för en universitetsfakultet.
En dekans ämbete i ett domkapitel eller vid ett universitet.
Kronprins.
Av tjänstemän begångna ämbetsbrott, tjänstebrott. Motsats: tjänsteförsummelse.
Av tjänstemän begångna försummelsebrott. Motsats: ämbetsbrott, tjänstebrott.
Brottsling, fånge, egentligen arm syndare. Begreppet användes också om liket efter en (livstids) fånge eller med döden straffad person, så länge brottslingar skulle begravas på särskilt vis.
Under 1700-talet förekommande benämning på dag då lantmätare utförde mätningar för kartläggning eller skifte, och som från 1684 berättigade till dagtraktamente.
Principen för hur mycket jord ett enskilt hemman skulle erhålla i samband med storskifte. Delningsgrunden för inägor var sedan 1783 hävd medan delningsgrunden för skog var mantal. Varje hemman skulle få så mycket åker och äng som det av hävd hade innehaft.
Under svenska tiden och autonoma tiden samlande benämning på skiljedomare, god man eller motpart, kontrapart, part vid exekution, rättegång eller behandling av ärende vid en förvaltningsmyndighet med viss dömande funktion.
Gränslinje som vid ingående av vapenstillestånd fastställs mellan krigförande arméer. Överskriden linje bryter stilleståndet.
Vid huvudskolan i Viborg 1788–1805 verksam klass eller avdelning för flickor med tyska som undervisningsspråk. Det officiella namnet ”Demoisellen-Klasse der Haupschule” ändrades år 1800 till ”Demoisellen-Schule”. Dess verksamhet fortsattes 1805 av den självständiga dotterskolan.
I Ryssland betjänt hos civila och militära tjänstemän, senare endast hos officerare. Under stora ofreden inom den ryska ockupationsförvaltningen i Viborgs kommendantskap använd benämning på de lokala fogdarnas och länsmännens underordnade medhjälpare.
I Ryssland från och med 1720 avdelning vid Heliga synoden och från och med 1730 vid Dirigerande senaten. Departementsindelningen vid senaten reformerades 1763 genom tillkomsten av sex självständigt verksamma departement. Det var senatens tredje departemet som företrädesvis utövade senatens domsrätt som högsta domstol för Gamla Finland 1763–1811. Avdelningar vid vissa andra centrala ämbetsverk kallades även departement, liksom också vissa självständiga ämbetsverk från och med slutet av 1700-talet. Avdelningar vid högre regionala domstolar hade benämningen departement under perioden 1775–1796, i Gamla Finland 1784–1797.
Benämning på huvudavdelning inom ett rikes högsta förvaltning, under autonoma tiden i senaten. Begreppet användes också inofficiellt på 1700-talet som synonym till division vid ämbetsverk, särskilt inom militären eller finansförvaltningen. Avdelning i Kejserliga senaten för Finland, en för justitieärenden och en för den allmänna hushållningen. Departementens chefer var en av senatens viceordförande och ledatmöterna de nio senatorerna.
Ämbetsskrivelse från ett utrikesråd, -utskott eller ministerium till rikets diplomatiska aktörer eller agenter i utlandet, och omvänt. Benämningen avser också själva sändebudet, kuriren som förmedlade ett dylikt ärende eller under 1700-talet ett brådskande inrikesärende som sändes med kurir och under 1800-talet en brådskande försändelse med telegraf. Av franskans depecher, att skynda sig.
Intyg av en myndighet om att pengar blivit deponerade för en person. Begreppet användes exempelvis vid bötesstraff när en person fått del i böterna. Depositionsattesterna skulle då halvårsvis eller efter varje rättegångssession sändas till landshövdingen som ansvarade för att bötessummorna blev utmätta.
Militärt förråd som fungerar som stödjepunkt för stridskrafter gällande underhåll, reparationer och utbildning. Som exempel kan nämnas ammunitions-, vapen- och proviantdepåer.
Allmänt förekommande benämning på flertalet av de svenska riksdagsutskotten under frihetstiden 1719–1772. Deputationerna utvecklades ur 1600-talets utskott. De bestod av ombud för alla stånden. Deputationerna utsågs direkt av ständerna eller av sekreta utskottet. De överlade och beredde riksdagsärenden samt övervakade vissa områden av förvaltningen. Beslut fattades efter omröstning, där varje stånd hade en röst. Deputationens beslut (betänkande) undertecknades av en ledamot från varje stånd. Beteckningen användes också om ett enskilt stånds utskott. RO 1723 slog fast att adeln skulle inneha ordförandeskapet och att 2/5 av antalet ledamöter skulle representera adeln, varav 1/3 skulle vara grevar eller friherrar. De tre övriga stånden skulle ha 1/5 var. Deputationernas antal och behörighetsområden varierade.
Tillfälligt tillsatt utskott vid ståndsriksdagen 1719–1720 för beredning av tronombytet och ändringarna i regeringsformen.
Den som blir förtroendevald, erhåller deputat.
Benämning som användes i Gamla Finland under 1700-talet och i Viborgs län efter 1811 om den tredjedel av tiondespannmålen som prästerskapet erhöll för sin avlöning. Den ersatte tertialtiondet, prosttunnor och kyrkornas vin- och byggningssäd som sedan gammalt tillkom varje pastor. Avgiften uppbars av kronofogden i varje härad, antingen in natura eller efter markegångstaxan med tillagd fraktlön. Den levererades direkt till vederbörande pastor. Deputatspannmålen var från 1766, då ordinarie räntans spannmål till övriga delar omvandlades till en höskatt, repartitionshöet, den enda spannmålsskatten som ingick i ordinarie räntan.
Person som blivit utsedd att i egenskap av befullmäktigat ombud, fullmäktig eller representant göra något eller uppträda å någons vägnar inom en för ett visst ändamål sammankallad församling eller en korporations styrelse. (Särskilt) om frihetstidens (1719–1772) riksdagsmän och om riksdagsmännen som medlemmar av ett riksdagsutskott (deputation).
Riksdagsmännen eller riksdagsutskottens (deputationernas) medlemmar under frihetstiden (1719–1772). Under 1600-talet användes termen närmast om kungliga förtroendemän inom utrikesförvaltningen.
Utskott för överläggning med ledamöter från adeln, präster- och borgarståndet, vilket tillsattes vid riksdag av Sekreta utskottet. År 1719 tillsattes Deputerade över statsverket, 1720 Deputerade över defensions- och statsverket och 1726–1727 Statsdeputationen
Dom som fälldes i ett mål i en överrätt där käranden hade underlåtit att bevaka sin talan. Avgiften för inlöst dom tillföll fattig- och arbetshusinrättningarna efter 1818.
Person som rymt från krigstjänst.
Benämning som användes i Gamla Finland 1797–1811 för personer som vid rekrytutskrivningen hade uppgifter av samma slag som en sotnik.
Ritning, utkast eller plan jämte kostnadsförslag till bl.a. offentliga byggnader. Den kunde också inkludera ritningar på interiören och inredningen. Desseiner för fästningsverk, stads- och tomtplaner skulle godkännas av regenten innan de verkställdes.
Mindre militär truppstyrka som avskiljts från en större militär avdelning och ställts under självständigt befäl. Detachementen uppsattes för speciella uppdrag som till exempel spaning.
Samlande benämning under svenska tiden på personer som hölls i fängsligt förvar utan att vara dömda för något.
Benämning på den omorganisation av det ständiga båtsmanshållet som genomfördes under Karl XI och var klar 1687. Omorganisationen grundade sig på det växande behovet av båtsmän och innebar bl.a. en utbyggnad av båtsmanshållet till att omfatta alla kustlandskap.
Ibland förekommande benämning på diatschok.
I Gamla Finland tjänstetitel för en av kaplanerna i Viborgs finsk-svenska evangelisk-lutherska lands- och stadsförsamling.
Inom den ortodoxa kyrkan medlem av det högre prästerskapet som innehar den lägsta egentliga prästgraden. Diakonen assisterar prästen vid gudstjänsterna. I de ortodoxa församlingarna i Gamla Finland fanns diakoner, men under den autonoma tiden hade och under självständighetstiden har endast vissa församlingar diakoner.
Utfärdat och avgiftsbelagt intyg om ett diariums innehåll rörande ett visst mål eller ärende. Intyget utfärdades av den tjänsteman vars uppgift det var att föra register över inkomna mål och ärenden. Avgiften för inlöst bevis tillföll fattig- och arbetshusinrättningarna.
Av ämbetsverk eller annan offentlig myndighet fört register, som innehåller anteckningar om de mål och handlingar som inkommit till (ingående diarium) eller som expedierats från (utgående diarium) ifrågavarande myndighet. Diarierna fördes vanligen av en registrator eller aktuarie.
Av församlingspräst förd foliebok över personer som flyttat till eller från församlingen. I diariet antecknades personernas namn, karaktär och kön jämte uppgifter om varifrån de kom eller vart de flyttade. Uppgifterna antecknades sedan 1748 också i husförhörslängden.
Inom den ortodoxa kyrkan i Ryssland funktionär med ansvar för vissa uppgifter vid gudstjänster samt även för en del administrativa uppgifter. Mot slutet av 1700-talet ändrades benämningen till psalmläsare (psalomščik).
Tillfälligt tillsatt utskott vid ståndsriksdagen 1723 för beredning av ändringar i privilegierna och utjämnandet av differenserna mellan stånden.
I Ryssland generell benämning på ämbetsverk, domstol och kyrkligt ämbetsverk, särskilt sådant kyrkligt ämbetsverk som underlydde eparchialförvaltningen. Termen förekom även i Sverige avseende domstol, särskilt överrätt.
Uppskov, ofta om anstånd eller frist i fullgörandet av en ekonomisk prestation eller rättegång.
Entledigande, avsked eller orlov (från ämbete, tjänst, syssla, uppdrag och dylikt), benämning inom civil-, militär- och kyrkoförvaltningen samt skolväsendet.
Från 1719 samlande beteckning för de ständiga sändebud som suveräna stater höll hos varandra eller titel för en i särskild mission utsänd diplomatisk representant, av högre rang än beskickningens sekreterare. Under perioden 1803–1917 användes termen också om en ståndsperson i ett sändebuds svit. I det självständiga Finland användes termen närmast i betydelsen attaché.
Samtliga utländska sändebud som är ackrediterade vid ett hov eller av ett statsöverhuvud.
Under svenska tiden vanlig sammanfattande benämning på medlemmarna i en statlig överstyrelse, halvstatligt verk eller ett styrande kollegium (till exempel arbetshus-, fattighus-, manufaktur- och riksgäldsdirektion). Från 1811 var termen också en benämning på de första finska centrala ämbetsverken under senaten och de lokala ämbetsverken. Den ersattes under senare delen av 1800-talet med överstyrelse eller styrelse. Som exempel på direktioner kan nämnas arbetshus-, bank-, barnbördshus-, barnhus-, bergsprängnings-, boställs-, brunns-, ekonomi-, fattighus-, fattigvårds-, folkskole-, förvaltnings-, hamnbyggnads-, handels-, interims-, kanal-, lasaretts-, lotteri-, magasins-, manufaktur-, opera-, pensionskasse-, politie-, provianterings-, riddarhus-, riksgälds-, sjömanshus-, skol-, spannmåls-, spektakel-, stifts-, teater-, tull-, överdirektion).
Styrelse, grundad 1723, som förvaltade kyrko- och skolstatens pensionsinrättning. Direktionen grundades på nytt i Finland 1844 och fick nytt reglemente 1864. Enligt detta var direktionen stationerad i Åbo ärkestift och bestod av fem medlemmar, som var valda på fyra år av prästerskapet i varje prosteri.
Direktion med ansvar för rikets hospital och barnhus 1766–1773. Direktionen föregicks av Hospitaldeputationen och efterträddes av Serafimerordensgillet.
Direktörsämbete inom hovet ovanför kapellmästaren, vilket gick under benämningen ’ha direktion över musiken’. På hovstat och som ämbete distinkt utbildat senast på 1720-talet, men förekom sporadiskt redan på 1600-talet. Från 1700-talets slut bestod direktionen av direktör, andre direktör och sekreterare och fungerade som direktionen för Kungliga teatrarna. Ämbetet innehades av adelsmän med hovämbete på kammarherrenivå (rang). Innehavaren förenade sysslan med andra hovämbeten. Kapellmästare förordnades under 1700-talets första hälft ibland också direktion över musiken med därtill hörande lön.
De ständiga skatter och avgifter som ålåg landets medborgare och fastigheter. De utgick ovillkorligt och kunde endast ändras med ständernas medgivande.
Sedan 1680-talet förekommande titel för ledare, föreståndare eller styresman för vissa statliga verk och funktioner, till exempel rikskollegierna, lantmäteriet, postväsendet, teatern, armén, bankverksamheten, läroanstalter och sjukhus. Det förekom även directores musices vid Åbo Akademi 1747–1829. Titeln direktor ersattes under 1800-talet med titeln lärare i skolor och direktör om den högsta tjänstemannen vid åtskilliga inhemska verk och inrättningar. På vissa ställen levde ändå titeln direktor kvar in på 1900-talet. I Gamla Finland brukades titeln för chefen för Finländska revisionskommissionen. Under stora ofreden var direktor en parallell benämning på de till ockupationsförvaltningen hörande lagmännen.
Chef för lantmäteriet med rätt till enrådighetsbeslut. Han skulle leda och övervaka lantmätarna och lantmäteriväsendet. Direktorn över lantmäteriet ersatte 1683 inspektorn över lantmäteriet och var stationerad i Kammarkollegiums räknekammare, från 1684 vid det skilda centrala ämbetsverket Lantmäterikontoret i Stockholm. Tjänstebeteckningen ändrades till överdirektor i instruktionen 1699, till karaktären först 1720.
Hovtjänsteman, chef över hovekonomin – hovhushållningen, köksregionerna och hovförtäringen – inom monarkens hovstat. Tjänsten inrättades över hovkontrollören, högst antagligt 1767, som sedan 1680-talet hade övervakat kökets införskaffningar, varuförbrukningen och personalen. I hovkalendrarna omnämns hovekonomin förmodligen första gången 1767, i stället för kök och skafferi. Från och med 1780 står de under kök och fatabur. Direktören hade i slutet av 1700-talet under sig ekonomiehovmästare, ekonomiekamrerare, hovkontrollör, köksmästare, köksskrivare, skaffare, inköpare, hovkonditor, hovbagare och fatabursåldfru.
Chef för Kungliga teatrarna. Ämbetet utsöndrades 1780 ur uppdraget att ha direktion över musiken och hovkapellet, och var också senare nära förbundet med direktion för musik och hovkapell. Under direktören fanns en andre direktör (även kallad vice direktör eller underdirektör) och sekreterare, och de bildade tillsammans Kungliga spektakeldirektionen.
Titel som på 1740-talet gavs åt Daniel Ekström, som var ledamot i Vetenskapsakademien och tillverkade vetenskapliga instrument. Från 1753 var verkstaden inhyst i observatoriets källare. Formellt var Ekström dock inte underställd Vetenskapsakademien. Staten inlöste verkstaden år 1755 efter hans död. Därefter underställdes verkstaden Vetenskapsakademien.
I Ryssland högsta förvaltningsmyndighet och högsta domstol från 1711. Senaten fungerade som högsta rättsinstans för Gamla Finland från 1720-talet till 1811, hos vilken ändring kunde sökas från 1720-talet till 1783 samt 1797–1811 i Justitiekollegiets för livländska, estländska och finländska ärenden domar och utslag i tviste- och brottmål samt 1784–1797 i civil- och kriminaltribunalens domslut.
Ett av de sex departement som Dirigerande senaten var indelad i från 1763. I detta departement handlades ärendena rörande de baltiska guvernementen och Gamla Finland i expeditionen för livländska, estländska och finländska ärenden. Fram till 1805 utövade departementet senatens funktioner som högsta rättsinstans för dessa regioner. Därefter överfördes brottmålen till senatens fjärde departement, medan civilmålen fortfarande behandlades i tredje departementet.
Äta vid eget bord, vara bofast någonstans, ha ett eget hushåll. Uttrycket förekom redan i landskapslagarna. För tjänstefolk, som uppbar årslön vid hovet, hos biskopar, hos adelsmän eller hos ofrälse hovrättsassessorer behövde mantalspenningar inte erläggas.
Den ränta eller det avdrag som en bankinrättning drog av vid betalning av växlar eller skulder vars förfallotid ännu inte hade gått ut. Då man bestämde beloppet på en växel tog man i beaktande hur lång tid det skulle dröja innan växeln förföll till betalning, och räntan för denna tid räknades in i beloppet. Om växelinnehavaren överlät eller sålde växeln före förfallotiden kunde han inte göra anspråk på hela beloppet, utan avdrag måste göras på basis av hur lång tid som återstod av förfallotiden.
Intyg över ränteavdrag, rabatt. Vid banktransaktioner, den ränta som banken drog av vid betalning av växlar och skulder.
Kontor i Kommerskollegium som inrättades 1766 för att administrera tidsbundna lån åt fabriker och manufakturer, mot en bestämd ränta. Diskontkontoret fick sina medel på kredit från Riksens ständers bank.
Samlande benämning på de tidigaste svenska privata affärsbankerna, särskilt i anslutning till den övervakning av dem som idkades av Riksens ständers bank från 1667.
Titel för en av Kgl. Maj:t vederbörligen förordnad juridiskt bildad tjänsteman som hade i uppdrag att på begäran av haveriintressenter upprätta en värdering (dispasch). Från 1925 blev dispaschörsämbetet en befattning under Handels- och industriministeriet vars innehavare hade samma uppdrag som under svenska tiden. Dispaschören verkställer utredning och anger med vilket belopp försäkringsgivare har att ersätta skadan för ett gemensamt haveri till sjöss (så kallad generaldispasch) eller enskilt haveri (så kallad partikulärdispasch).
Utredning om haveri.
Befrielse i enskilt fall från att följa villkor som framgår av lag eller förordning, till exempel militär-, ålders- eller tjänstedispens. I Finland även om dispens från sitt kön, då kvinnor kan söka och utnämnas till tjänster (eller få studierätt) som endast män är berättigade till.
Beviljande av undantag från kyrklig eller från 1624 världslig lag, förordning eller ett reglemente. Dispensation beviljades av regenten (vanligen Kgl. Maj:t ), under medeltiden också av påven, mot en avgift och gällde särskilt tjänstebehörighet, studierätt eller äktenskapshinder.
En befälhavares order inför en marsch eller strid.
Offentlig diskussion om en på förhand offentliggjord vetenskaplig skrift eller teser, i syfte att uppnå en vetenskaplig grad eller lärarbefattning inom kyrkan eller vid universitet. Disputationsövningar kunde också förekomma i en skola. Disputationen fördes vanligen på latin fram till mitten av 1800-talet. I kyrkliga sammanhang skrevs arbetet av disputanden och i universitetet vanligen av professorn.
Utförligt och polemiskt yttra sig eller orda eller resonera om något, under vissa formaliteter försvar av vetenskaplig avhandling eller framställda teser; hålla offentlig disputation vid universitet eller domkapitel över vetenskaplig avhandling eller uppställda teser; förr även att leda disputationsövningar.
Beteckning för de områden och hemman (disputerligt område, disputerligt hemman) som i Kerimäki, Sulkava och Säminge socknar vid gränsdragningen efter freden i Åbo 1743 förblev stridiga till följd av att gränslinjen drogs upp olika av svenska och ryska myndigheter. Varken svensk eller rysk lag gällde i de disputerliga områdena och invånarna där betalade inga skatter. Inga myndigheter eller domstolar var verksamma i dessa områden.
Församling bestående av oliktänkare, med en från flertalet avvikande eller oppositionell religiös uppfattning. Dylika församlingar fick efter 1741 grundas av protestantiska utlänningar bosatta i riket. Rätten utvidgades 1781 till att gälla utlänningars alla trosinriktningar. Medborgarnas rätt att bilda protestantiska dissenterförsamlingar stadgades 1889. Ledaren måste dock godkännas av länsstyrelsen och vara finsk medborgare. Rätten gäller sedan 1923 alla religiösa inriktningar.
Akademisk avhandling, ursprungligen för magisters- och doktorsgrad; vetenskaplig skrift som utges som specimen för särskilt doktorsgrad. Avhandlingarna avfattades på latin till 1852, vanligen av lärostolens professor.
Gradualavhandling: avhandling för högre akademisk lärdomsgrad. Avhandlingarna skrevs vanligen på latin av lärostolens professor (till 1852). Den inkluderade en gradualdisputation av studenten.
Vetenskaplig avhandling. Tidigare användes termen också om en lärd skrift i allmänhet, senare om akademisk avhandling för magisters- och doktorsgrad med tillhörande muntlig disputation. Numera avser termen disputation för doktorsgrad. Före 1852 skrevs avhandlingarna på latin.
I Ryssland 1719–1727 lokalt förvaltningsområde som provinserna var indelade i. Distriktsindelningen ersattes sistnämnda år av den återinförda kretsindelningen (uezd-indelningen). När ockupationsförvaltningen i västra Finland 1717 organiserades i Åbo generalguvernement indelades guvernementet i distrikt som även kallades lagmansdömen. De motsvarade territoriellt de tidigare svenska länen men sammanföll inte helt med dem. I Gamla Finland utgjorde Viborgs provins 1721–1744 ett enda distrikt eller lantkommissariat.
Officiell benämning på vissa administrativa indelningar. Landsträcka, område för förvaltning, tjänstgöring och verksamhet inom till exempel medicine-, skogs-, bergs-, tull-, post- och justitieförvaltningen (såsom provinciallärar-, bergmästar- och länsmansdistrikt). Begreppet används även om område som i politiskt hänseende utgör en enhet, dock ej om ett mellanled i förvaltningsapparaten.
Från 1725 chef för lantmäteridistrikt som även (efter 1736) ansvarade för regleringen av mått och vikter inom sitt tjänstedistrikt.
Läkare som handhar sjukvården inom ett stadsdistrikt, stadsdistriktsläkare. Efter 1890 även benämning för extra provinsialläkartjänster på landsbygden, vilka tillsattes och avlönades av enskilda (socknar, större industriella företag och dylikt) under Medicinalstyrelsens översyn. År 1910 fanns sju distriktsläkare av vilka en var stationerad i Björneborg, resten i Helsingfors.
Tidvis på jägeristaten under 1700-talet upptagen tjänsteman som ansvarade för inspektionen av kronans djurgårdar. En särskild inspektorstjänst (jämte en trädgårdsmästare) fanns 1729 bara för Carlbergs kungsgård.
Manlig skolelev (vid lärdomsskola), skolgosse, skolyngling, elev i skolans högre klass.
Skriftligt intyg som bevisade att en skolelev (djäkne) hade rätt till sockengång. År 1412 bestämdes att ärkestiftets scholares enbart fick gå sockengång med rektors skriftliga rekommendation och under vissa tider. Sockengången och intyget avskaffades officiellt 1780.
Under medeltiden och 1500-talet ett ekonomiskt bidrag från städerna till fattig skolungdom och lärare. Under perioden 1624–1865 blev djäknepenningarna en lagstadgad avgift till understöd åt skolor och behövande skolungdom, från 1783 också fattiga lärare. Avgiften skulle ersätta den gamla djäknegången. Före 1780 uppbars avgiften av bidragstagaren, därefter av kronofogden. Befriade från avgiften var torpare, inhysesfolk, knektar, båtsmän och ryttare på eget torp, efter 1737 även smeder och bruksfolk som inte bebodde ett hemman.
Student eller skoldjäken som av ledarna för de interimistiska konsistorierna under stora ofreden (1717–1721) hastigt prästvigts för att kunna besätta en ledig prästtjänst. Djäkneprästerna måste efter ofreden avlägga prästexamen för att få fortsätta på sin prästerliga befattning.
Bostad eller kammare i vilken de flesta djäknarna bodde. Djäknestallen var oftast förhyrda och djäknarna bodde oftast fyra i samma kammare. Den medhavda matsäcken stod vanligen för en väsentlig del av födan.
Kontoret verkade Vid Reduktionsdeputationen 1691–1729. D. Norbergs kontor överlevde övriga byteskontor, och där samlades efterhand alla byten före 1680. År 1700 överflyttades sålunda de så kallade 7:de-punktsbytena från Referendariekontoret till Norbergs kontor, för att 1704 läggas under Svenska donationskontoret men 1711 återlämnas till Norberg. År 1703 fick Norberg överta utarbetandet av byten 1655–1680. Åtminstone sedan 1690-talet skötte Norberg dessutom utarbetandet av Danvikens hospitals byten. Slutligen uppdrog Kammarkollegium år 1717 åt Norberg även den Schylanderska delen av byten före 1655. Förutom byten kom Norbergs verksamhet att omfatta också åtskilliga andra reduktionstitlar och -ärenden. Under åren 1690–1691 och 1695–1696 deltog han således i fjärdepartsarbetet och 1696 uppdrogs åt honom avslutandet av ersättningsverket, som dittills hade tillhört Referendariekontoret. Efter 1729 införlivades kontoret med det svenska donationskontoret.
Akademisk titel som medförde rätt att undervisa vid ett universitet.Utnämningarna till docenter inleddes i Uppsala på 1730-talet. De förekom först enbart i den filosofiska fakulteten.
Medicine doktor. Medicine doktorer började promoveras i Åbo 1781.
Person som vid en högskola eller ett universitet erhållit den högsta lärdomsgraden i en fakultet. Termen används också allmänt om läkare.
I Ryssland från och med början av 1700-talet värdighet och tjänstetitel (rangklass 8 eller högre) för högre militärläkare och även civila läkare som dock inte förutsatte vid utländskt unversitet förvärvad medicine doktors grad. Det fanns olika nivåer av allmänna doktorstjänster, såsom ”äldre doktor” (staršij doktor) och ”ledande doktor” (glavnyj doktor). De ledande läkarna vid guvernementsmedicinalförvaltningarna, det vill säga inspektören, operatören och ackuschören, hade titeln doktor.
dom
Avgörande av huvudsaken i brottmål eller tvistemål vid hovrätt, under autonoma tiden också Justitiedepartementet, med uppgifter om behandlingen av målet, domskälen och domslutet. I vid bemärkelse: det beslut med vilket ett vid allmän domstol i första instans anhängiggjort mål slutgiltigt avgörs. Från medeltiden till åtminstone 1500-talet också om skriftligt avfattat avgörande, stadfäst med dombrev.
Under svenska tiden och autonoma tiden ett av häradshövdingen eller (till 1868) av lagmannen personligen avlönat rättsbiträde eller ett av tingslaget eller häradet officiellt anställt tingsbiträde som hjälpte domaren i hans ämbetssysslor. Under självständighetstiden vanligen kallat lagfaret biträde, vilket också avsåg privaträttslig juridisk hjälp.
Den ed som en ledamot i en domstol måste avlägga för att kunna tjänstgöra som lagfaren domare. Den följer samma formulär som domareden i 1734 års lag, tryckt 1737.
Den avgift som bönderna betalade för häradshövdingens avlöning, från 1700-talet samlande benämning på lagmans- och häradshövdingeräntan jämte tingsgästningskappar eller -penningar.
”Domarmatsäck”, en avgift i Lappmarken 1672–1886, motsvarande tingsgästningskappar på andra orter. Avgiften utgick i rentungor, renstekar och penningar för häradshövdingens eller lagmannens tingsresor och direkt till dem.
Avgift (införd i Helsingfors 1694) med syfte att stärka magistratens lönebudget. Konungens stadfästelse på denna inkomstpost gavs 1693.
Olaus Petri tillskrivna, på 1530-talet författade etiska regler för domare med direktiv för rättsskipning och rättsprocess. Dessa regler upptogs så småningom i stor utsträckning i lagen. Domarreglerna ingick från mitten av 1600-talet i varje tryckt utgåva av landslagen och som bilaga till 1734 års lag (tryckt 1737). De trycks av tradition sedan självständighetstiden också som inledning till varje nytryck av Finlands Lag.
Samling av utgivna domar, som ofta härrör sig från samma domare eller rättsinstans. I Finland är domböckernas existens känd sedan 1405. Dombok fördes antagligen från början vid Åbo landsrätt. Lagmansrätternas domböcker är kända från 1400-talet. Häradsrätternas domböcker är omnämnda från 1432. Domboken ägdes vanligen av domaren och kunde därför hamna långt utanhör häradet. Utdraget ur domböcker hade samma beviskraft som originalet. Under svenska tiden en underrätts inbundna domstolsprotokoll, övergående från 1549 och särskilt efter 1614 i betydelsen huvudprotokoll vid härads-, kämnärs-, rådstugu- och lagmansrätter samt vid vissa specialdomstolar. Vid vissa hovrätter avses med domböcker också inbundna arkivexemplar av domar i civilmål som är undertecknade av alla dem som var med om att fatta beslutet. Domböckerna sändes årligen in till kammaren för granskning, från 1723 till hovrätten.
Om fullständig avskrift av dombok, använt från slutet av 1500-talet och särskilt efter 1614. År 1549 ålades häradshövdingarna att föra dombok för att två gånger per år sända dem till kammaren i Stockholm för kontroll. Beslutet ledde så småningom till att det uppstod konceptdomböcker, renskrifter för domarens eget behov och lagläsares renskrifter för häradshövdingen. Efter 1593 skulle en beseglad renskrift av tingsförrättarens privata dombok förvaras i häradskistan, häradets arkiv. Samma år stadgades att häradshövdingen skulle sända renoverade domböcker till kansliet. Stadgandena från 1593 förnyades 1602. Samma stadganden ingick också i den instruktion som 1602 gavs för ståthållare och fogdar i Finland. Efter 1701 saknas i de renoverade domböckerna ofta uppbud, lagfarter och inteckningar, och senast från 1712, också protokollen över de mål som underställts hovrätten för slutlig dom.
Skriftligt avfattat utslag av lagman, på begäran av den berörda personen och mot en avgift (lösen). Senare blev dombrev en benämning på utdrag ur äldre dombok i ett civilt ärende, vanligen en tvist om fastighet. I mera allmän betydelse användes termen om rättsligt bindande diplomatisk akt.
Underlåtenhet att följa eller verkställa fälld dom, olagligt brytande av fälld dom. Under svenska tiden och autonoma tiden var dombrott ett tjänstebrott belagt med böter.
Avkunna dom; fälla dom (över någon).
Under svenska tiden och autonoma tiden om att bekräfta dom eller utslag eller slutgiltigt godkänna en dom eller ett utslag.
Rätt att fatta bindande beslut. I fråga om allmän domstol i alla instanser: den sammansättning av ett visst antal behöriga domare som krävs för att fatta lagenligt giltiga beslut.
Person som innehade och utövade (annans) domsrätt, domare. Under svenska tiden huvudsakligen en benämning på häradshövdingen.
Direkt äganderätt: cirka 1523–1789 särskilt om kronans och adelns oinskränkta rätt till jorden, egentligen dess produktion.
Fullständig äganderätt och nyttjanderätt till jord.
Nyttjanderätt: cirka 1523–1789 särskilt om bondes ärftliga rätt att bebo och bruka ett hemman.
Inom evangelisk-lutherska kyrkan kollegialt ämbetsverk i ett biskopsstift, med beredande och verkställande funktioner vid biskopsval, det övergripande ansvaret för stiftets personal och dess verksamhet, administration och ekonomi. Domkapitlet ansvarade under svenska tiden och autonoma tiden också för prästernas bildningsnivå och 1829–1917 för censuren av andlig litteratur. Domkapitlen bestod efter reformationen av stiftets biskop som ordförande, domkyrkoförsamlingens kyrkoherde (domprost) som viceordförande jämte bisittare, huvudsakligen teologiprofessorer eller gymnasielektorer. Efter 1870 fungerade två av prästerskapet inom sig valda teologiskt utbildade assessorer och en juridiskt utbildad stiftssekreterare som domkapitlens lekmän och bisittare. Domkapitlet förestod prästvigningen efter prästexamen.
En domstols geografiska verksamhetsområde.
Straffbar kränkning eller smädligt klandrande av världslig eller kyrklig domstol över fälld dom. Ursprungligen avsågs med domkval också klanderligt tal utanför domstol mot en dom som hade vunnit laga kraft eller att någon olagligen försökt åstadkomma ändring av en dom som vunnit laga kraft.
Huvudkyrka i ett biskopsstift. Domkyrkan var också en juridisk person med förmögenhet och olika slag av inkomster och utgifter. Kyrkoherden i domkyrkan kallades domprost.
Hemman som ägdes av en domkyrka.
Särskild nämnd vid domkyrkorna under svenska tiden som var tillsatt för att ansvara för domkyrkans vård och ekonomi. Domkyrkoråd fanns bara i de större stiftsstäderna.
Präst som ansvarade för domkyrkans värdskap och ekonomi, kyrkobyggnaden och domkyrkans egendom, och som vid behov kunde predika eller utföra andra prästerliga uppgifter. Domkyrkosysslomannen skötte också uppbörden och redovisningen av domkyrkotunnorna. Han anställdes på konstitutorial av biskopen, med konsistoriets samtycke, under förutsättningen att han kunde ställa nöjaktig borgen för sina eventuella framtida försummelser som uppbördsman.
För domkyrkas reparation och underhåll anslagen del av kronospannmålstionden, tillföll efter 1723 också biskopsgårdar. Andelen var ursprungligen två tunnor per kyrkohärbärge, sedan 1700-talet ett fastslaget tunnantal från varje län. Domkyrkotunnorna ersattes under autonoma tiden med penningar. De forslades efter 1668 av allmogen till kyrkohärbärget eller något annat av landshövdingen utsett magasin.
Under svenska tiden och autonoma tiden om avgift med vilken dom eller utslag löstes ut från allmän, akademisk eller kyrklig domstol. Termen användes också om själva tillfället när detta skedde. Domlösen stadgades i 1734 års lag, men förekom långt tidigare.
Inom lutherska kyrkan kyrkoherde i domkyrkoförsamling i ett domkapitels residensstad, domkapitlets (konsistoriets) vice ordförande och biskopens ställföreträdare i stiftet, ursprungligen också examinator vid präst- och pastoralexamen, samt vid gymnasiedimissionerna. Domprosten valdes av stiftets ämbets- och tjänstemän. Före reformationen var domprosten inom den katolska kyrkan den främste bland kanikerna i ett domkapitel, tillika kapitlets föreståndare och kapitelförsamlingens präst. I Gamla Finland var domprost titel för preses i de evangelisk-lutherska konsistorierna, även kallad preces consistorii. Inom ortodoxa kyrkan var domprost en parallell beteckning på prost.
Under stora ofreden titel som bars av preses för de evangelisk-lutherska konsistorier som inrättades av den ryska ockupationsförvaltningen både i Åbo generalguvernement och i Viborgs kommendantskap.
Adjunkt i anställningsförhållande till en domprost på grund av dennes höga ålder, stora arbetsbörda eller sjukdom.
Svenskspråkig benämning för innehavaren av den ryska prästvärdigheten ”protoierej”, då denne tjänstgjorde som ordförande i andliga styrelsen i Gamla Finland. Under den autonoma tiden från och med 1892, då Finland blev ett ortodoxt biskopsstift, och ännu 1918 kallades de ”proroierej” som tjänstgjorde vid domkyrkan i Viborg och samtidigt var medlemmar av det andliga konsistoriet för domprost.
Judiciell administrativ enhet inom vilken häradshövdingen utövade sin domsrätt 1407–1993. Domsagan indelades i härader och tingslag, vilka ibland kunde höra till olika län. Den förestods av en häradshövding med biträde av andra rättstjänare såsom tingsskrivaren, exekutionsfogden och länsmannen. Vid medeltidens slut fanns det 13 domsagor i Finland, 1634 var de 16, av vilka fyra hörde till Gamla Finland från 1723 eller 1742 och till 1811–12. År 1812 var de 41, 1862 61, 1919 62, 1939 72, 1946– och 1958 63–66. Domsagereformer under 1650-talet, 1670–1680-talet, 1710, 1759, 1783, 1795–1796, 1804 och 1807 justerade vissa domsagegränser, grundade nya, delade stora domsagor eller slog ihop små. Efter domsagereformen 1811–1812 var Finland indelat i 41 domsagor som justerades 1816, 1821, 1831–1832, 1839, 1845, 1847 och 1862 i den stora domsagereformen som verkställdes först på 1870–1880-talet. Endast Ålands domsaga har varit densamma under domsagornas hela förekomsttid.
Samlande benämning på mål eller ärenden som föll under domstols handläggning och dom, oavsett om det var frågan om civilmål eller brottmål. Domsaker förekom bara under svenska tiden. Termen användes också under 1500-talet i formen domssak, och avsåg då domares andel i böterna.
Från 1615 av part eller dömd person till Kgl. Maj:t eller hovrätt riktad anhållan om att få veta motiveringarna till domen eller utslaget. Termen användes också om den skriftliga handling som innehöll en domsmotivering. Förfarandet uppkom som ett resultat av att konungen inte behövde uppge sina domskäl och att hovrätterna tillämpade en domskrivningsteknik som inte redogjorde för meningsskiljaktigheter mellan domarna. Underrätterna måste emellertid alltid uppge sina domskäl.
Skrivare vid en domstol; arvodesbefattning vid underrätt på landsbygden. Domskrivaren hade i uppdrag att skriva domstolsprotokoll, särskilt sådana som löstes ut med domlösen av berörd(a) person(er).
Under svenska tiden och autonoma tiden benämning och sedan självständighetstiden officiell beteckning på den del av ett domstolsprotokoll som innehåller uppgifter om rättegångens slutresultat, det vill säga själva domen och motiveringarna till den.
Grundsats eller princip efter vilken dom avkunnas, domarregel.
Rätt eller befogenhet att döma, skipa rätt. Domsrätten verkställs genom statsorgan, i första hand domstolar, i andra hand förvaltningsmyndigheter åt vilka en viss domsrätt har överlåtits genom lag. Ibland har begreppet också använts om domares rätt till rättsskipning inom sitt ämbetsdistrikt.
Statligt organ för rättsskipning, det vill säga behandling och avgörande av civilmål och brottmål. Ursprungligen var domstolen det organ som utövade konungens domsrätt, övergående i betydelsen ett från regering, riksdag och offentlig förvaltning självständigt och fristående statligt organ som ska fälla opartiska domar.
Lag eller författning om domstolar och deras förhållande till varandra. Termen användes huvudsakligen i samband med Karl den tolftes domstolsordning eller 1718 års justitiereform, med vilken häradsrätterna och lagmansrätterna slogs ihop under en lagman, med två häradshövdingar som bisittare och en nämnd. Reformen indrogs av ständerna 1719.
Domstols säte, tingsplats. Konkret: domarens säte, stol.
Sedan svenska tiden om större procedurfel under rättegång som medförde rätt att söka rättelse genom det extraordinära rättsmedlet klander, ursprungligen klagan på grund av domvilla (kaipuu, tuomiovirhekantelu). Dylika fel var att domstolen var obehörig att fatta beslutet, hade dömt en person som var frånvarande, en som inte alls hade varit instämd till rätten eller fällt ett beslut som kränkte tredje parts rätt m.m. Skulle ursprungligen ansökas inom natt och år från beslutet.
Domfäst. Inom förvaltningen under svenska tiden i betydelsen verkställd genom den makt eller auktoritet som ett domslut eller myndighetsbeslut gav. Allmänt: maktfullkomlig, tvärsäker.
Under svenska tiden detsamma som domsrätt (jurisdiktion) och domkrets, under autonoma tiden endast domkrets.
Kronans fasta jord- och skogsegendomar, ursprungligen egendom som gav inkomster såsom kungsgårdar, kungsladugårdar och till kronans omedelbara disposition indragna militiehemman. Avkastningen användes till bestridande av statliga utgifter.
Adelsman som erhållit donationsgods, särskilt om donationsinnehavare i Gamla Finland 1721–1812 och under autonomin i Viborgs län till cirka 1867.
I Gamla Finland överlåtelse av kronohemman, egentligen skatteintäkterna från sådana hemman, till personer tillhörande adeln med ärftlig eller tidsbegränsad besittningsrätt. Besittningsvillkoren för donationsgodsen i Gamla Finland skilde sig från besittningsvilkoren för gods som i Ryssland avhändes till adeln. Även benämning på komplex av hemman som överlåtits på detta sätt.
Gåva, ofta en mer betydande sådan avsedd för allmännyttiga ändamål. Under medeltiden avsåg donation ofta en gåva till kyrkor eller kloster, medan termen under 1500- och 1600-talet betecknade en ärftlig förläning.
Bonde på donationshemman i ett donationskomplex i Gamla Finland. Donationsbonden hade i princip besittningsrätt till sitt hemman. Från 1826 till cirka 1867 användes benämningen donationslandbonde. År 1811 utfärdades bestämmelser om hur donationsböndernas avgifter skulle erläggas. År 1817 fick de flesta donationsmottagarna full äganderätt till jorden medan bönderna bibehöll dispositionsrätten. År 1826 jämställdes donationshemmanen i Viborgs och Kymmenegårds län med frälsehemman och donationsbönderna förlorade sin bördsrätt till jorden. Åren 1863 och 1867 bestämdes att staten skulle lösa in donationsgodsen och bönderna fick rätt att friköpa de hemman som de hade besittningsrätt till.
Gåvobrev, brev som monarken utfärdade över en förläning.
I allmänhet jordlägenheter som donerats av kronan. Begreppet användes särskilt om de cirka 2 700 gods som donerades till ryska adelsmän i Gamla Finland som avträddes 1721 och 1743. Formellt gällde donationerna endast skatterna, medan bönderna fortsättningsvis hade kvar sin besittningsrätt. I Gamla Finland skulle 1721–1812 en tredjedel av donationsgodsens skatter tillfalla kronan. I praktiken förlorade bönderna sin besittningsrätt, och 1826 förklarades donationsgodsen i Gamla Finland vara frälsegods. I Sverige förbjöds donation av hemman till allodialt frälse 1682. År 1867 beviljade lantdagen medel för inlösning av donationsgodsen i Gamla Finland. Bönderna fick då rätt att genom årliga amorteringar inlösa sina hemman av staten. Jordreformen genomfördes i slutet av 1800-talet.
Cirka 1569–1682 huvudsakligen kronohemman, senare också skattehemman, vars skatter och besittningsrätt var upplåtna åt en adelsman. I Gamla Finland 1721–1812 och i Viborgs län 1826–cirka 1867(–1917) hemman på donationskomplex, vars innehavare betalade avrad in natura och utförde dagsverken åt donatarien.
Skriftligt intyg över att ett dop har blivit förrättat. Dopattesten innehåller uppgifter om barnets namn, föräldrar och faddrar, dagen då dopet har skett och namnet på den präst som förrättat dopet. Den räknades till prästbevisen och stadgades i kyrkolagen 1686.
Av ordinarie präst i en församling förd särskild bok (längd) över var och när ett barn blivit fött, när det döpts samt dess föräldrars och faddrars namn. Dopboken var en av sju, efter 1869 elva, böcker (längder) som sedan kyrkolagen 1686 måste föras i varje församling och som sammantagna bildade den så kallade kyrkboken, efter 1869 kyrkans huvudbok.
Avgift som erlades till prästen för barndop. Doppenningarna var en av flera pastoralier som efter 1686 tillkom det ordinarie prästerskapet som lön. De uppbars dock inte av fattiga. Doppenningarna kallades före 1686 kristningspenningar och räknades till de prästpenningar som prästen fick uppbära för varje privat förrättad kyrklig akt (i prästskrud).
Ledsagare, anhängare, sedan nya tidens början person som tillhör furstliga personers livvakt. Under Gustav II Adolfs tid skapades en organiserad kår av drabanter. Drabanterna hade vid sidan av en militär funktion en viktig ceremoniell uppgift i processioner, som uppvaktning vid kungens och furstliga personers bord. Benämningen livdrabant fick officiell status på 1700-talet. Drabantkårernas sammansättning, beteckning och funktion har varierat. Under Gustav II Adolfs tid var drabantkåren en kår av ryttare och fotfolk, ”K.M:ts drabanter”. Under Karl XII var den ett elitförband bestående av beridna officerare. Under frihetstiden blev titeln livdrabant officiell. Livdrabantkårer till häst bestående av adliga officerare och underofficerare som gjorde vakttjänst hos kungen grundades 1721 och upplöstes 1821.
Inom Livdrabantkåren verkande tjänsteman med rang närmast efter major.
Inom Livdrabantkåren verkande tjänsteman med överstes rang.
På 1700-talet allmänt om myndigheters och kollegiers (på grund av sin ämbetsfullmakt) rätt att utöva makt och myndighet över sina underhavande, skulle antecknas i tjänstebrev från 1756 för att garantera portofrihet (fribrevsrätt). Själva försändelsen skulle sedan införas i berörda tjänstemans (eller ämbetsverks) fribrevsbok.
Officiell tolk vid hov eller beskickning i Orienten.
På 1600-talet en beriden infanterist som stred till fots. Efter att kavalleriet utvecklades motsvarade dragon ofta lätt kavalleri. Dragonerna var organiserade på samma sätt som infanteriet och dragonofficerarnas grader motsvarade infanteriofficerarnas. Undantaget utgjorde kaptensgraden som motsvarades av ryttmästare och fänrik som motsvarades av kornett.
Militär postförsändelse med en dragon.
Bonde som rustade en ryttare vid ett dragonregemente.
Handel mellan apoteksvaruprodenter och apotek. Drogisterna bedrev också enligt vissa villkor handel direkt med konsumenterna. Ursprungligen var apotekarnas ändamål med droghandelsrörelsen att bereda lättnader för innehavarna av apotek när de införskaffade utländska apoteksvaror. I Åbo avskiljdes efter anhållan ett apotek från droghandeln 1826. Den första egentliga drogerihandeln i Helsingfors öppnades 1859. Droghandeln reglerades 1888. Rätt att bedriva droghandel skulle ansökas hos respektive guvernör, och droghandel fick endast bedrivas i stad. Droghandel måste förestås av legitimerad provisor. Handel fick inte bedrivas i följande grupper av medicinska ämnen: balsamer, dekokter, elixirer, extrakter, infusioner, linimenter, mixturer, pastiller, piller, pulver, plåster, kapslar, moser, kryddor, syruper, tinkturer och salvor. Övriga droger och preparat fick endast säljas i mängder som uppgick till minst 150 gr. År 1921 anmodade riksdagen regeringen att uppgöra ett nytt förslag för regleringen av droghandeln.
Indelt regemente som grundats 1703 under överstelöjtnant Grundel men ombildades 1722 till Drottningens livregemente för hennes beskydd och anfördes av henne själv, med hjälp av en generalstab. Drottningens livregemente bestod av en bataljon på 1 530 man, mestadels tyskar, indelad i tolv kompanier om 127 man. År 1815 övergick regementet i preussisk tjänst.
I äldre nordisk betydelse ung ogift man, men även bildade män eller krigare kunde ingå i sammanhanget. Sedan senmedeltiden i svenska riket dock vanligen benämning på tjänare eller manlig fast anställd lantarbetare.
Mantalsdagsverke på kungsgårdar, kungsladugårdar och kungsdjurgårdar, för skattebönder också på donationsgods. Antalet fastslogs på 1652 års riksdag till tolv drängdagsverken per år och hemman. Efter 1650 enligt ett av landshövdingen fastslaget antal i varje län, vilket även fick erläggas i penningar. Drängdagsverkena infördes i jordeboken som en del av jordeboks- eller hemmansräntan.
Instruktion för hur en myndighets eller en stads ekonomiska förvaltning bör skötas.
Enhet som sköter ekonomisk förvaltning. Termen användes också om finansförvaltningen i allmänhet. Exempel på drätselverk är Drätsel- och byggnadskollegium och drätselkammare.
Postföring två gånger i veckan (under den tid då det normala var en gång i veckan). Dubbel post fanns på 1690-talet i Österbotten, Åbo län, Nylands och Tavastehus län samt i Savolax och Kymmenegårds län.
Från 1680-talet ett säterirusthåll som ställde upp och underhöll två dragoner och två hästar, i motsats till normen om en dragon och häst per rusthåll. Det förekom också tredubbelt berustade säterier.
System infört under 1700-talet, med vilket staten försökte locka särskilt präster, lärare och läkare till mindre attraktiva tjänster i utbygderna och rikets norra delar. Systemet innebar att ett tjänsteår räknades som två när en tjänsteman sökte annan tjänst. Enligt skolordningen 1724 fick lärare också rätt att räkna dubbla tjänsteår när de sökte en prästtjänst.
Benämning på en soldat tillhörande de reservtrupper som uppsattes under stora nordiska kriget genom att två rotar respektive rusthåll anskaffade och underhöll en soldat respektive soldat och häst.
Den extra båtsman som roten kunde åläggas att ställa upp i krigstider.
Reservregementen som uppsattes under stora nordiska kriget i början av 1700-talet för att sköta landets försvar på hemmafronten.
Benämning på den utgåva av 1734 års lag som gavs ut 1780. Uttrycket kom sig av att boktryckaren hade utlovat en silverdukat till var och en som kunde finna ett tryckfel i lagboken. Upplagan låg till grund för de faksimilutgåvor som under 1900-talet togs av 1734 års lag.
Avgift som erlades av nattvardsgäst, skriftpenningar. Dukpenningarna var en viktig inkomst för prästerskapet till 1886, vid sidan av tiondespannmålen, tertialen.
Under 1600–1700-talet allmän benämning på förbindelse, kommunikation som farled eller väg. Termen användes särskilt om vattenvägar: segelled, båtled, kanal.
Transitotull vid genomfartsled, särskilt vid vatten.
Skjutsning av krigsfolk vid durchmarsch. Skyldigheten att delta gällde alla som brukade krono-, skatte- och frälsehemman. Befriade var bara de hemman som hade åtagit sig att sköta vissa kronouppgifter, till exempel att vidarebefordra postförsändelser.
Benämning på truppernas genomtåg genom eget eller vänskapligt land.
Extra skatt införd 1687 för att åstadkomma en jämnare fördelning av bördan av militära trupptransporter.
Kronotransport av militärt manskap och materiel. Bestämmelser om durchtågsskjutsning infördes 1627. Vederbörande befäl skulle meddela landshövdingen på uppbrottsorten om den tross som medtogs, kommenderingsstyrkan och destinationen samt behovet av hästar och tidpunkten för skjutsningen. Landshövdingen underrättade sedan andra berörda landshövdingar om kommenderingen och marschrutten.
Långvarigt uppehåll vid postkontor i avvaktan på postens ankomst.Om dröjsmålen var återkommande fick den väntande postbonden en särskild ersättning.
Statligt reglerad affärsverksamhet som hade dykande som ändamål, särskilt för bärgning av fartyg (bärgningskompani). Dykerierna erhöll sina inkomster från dyknings-, bärgnings-, förvarings- och bevakningsavgifter. Uppgiften underställdes Generaltulldirektionen efter 1812.
Delägare i dykerikompani.
Ledande tjänsteman i ett dykerikompani med privilegium på allt viktigare bärgningsarbete, särskilt vid förlista fartyg. År 1810 upphörde verksamheten och tjänstebeteckningen i Finland.
Bolag som från 1700-talet hade privilegium på mera omfattande bärgningsarbeten vid stränderna och till sjöss inom ett visst distrikt. Dykeribetjäningen, skärmän och ledande dykerikommissarier, ansvarade var och en för en viss bit av kusten. Dykerikompaniet skötte även förvaring och bevakning av bärgat gods, tills det överläts åt ägaren eller kronan. Dykeriet leddes av en direktör. Efter 1812 tillföll dykeriets rättigheter och skyldigheter Generaltulldirektionen och vederbörande tullkamrar.
Patient på statligt mentalsjukhus.
Anstalt för förvaring, senare också vård av sinnessjuka.
Kameral benämning på fartyg som erlade hela fyr- och lotsinrättningsavgiften till kronan. De finska fartyg och båtar som hade ett djupgående på mindre än fyra fot var befriade från avgiften, likaså de fartyg (oberoende av storlek) som huvudsakligen fraktade järnmalm.
Obduktionskostnad. Om man misstänkte att dödsfallet berodde på ett brott kunde en domare eller kronofogden bestämma att en obduktion skulle utföras. Obduktionen gjordes av provinsialläkaren eller stadsläkaren. Om ingreppet gjordes på läkarens hemort hade denne enligt bestämmelserna 1762 inte rätt till ersättning, men om provinsialläkaren måste resa skulle han ha skjuts och traktamente. År 1832 fastslogs att provinsialläkaren förutom skjuts och traktamente också skulle få ersättning för attest över likbesiktning. Räkningen skulle lämnas i två exemplar till landshövdingen som betalade den från allmänna medel. Han kunde sedan kräva ersättning av den som domstolen förklarat vara skyldig att ersätta kostnaden.
Kyrklig förtroendeman som grävde gravar, alternativt befattningshavare som hade som bisyssla att gräva gravar, till exempel kyrkoväktare, klockringare och annan kyrkobetjäning. Dödgrävare blev en separat befattning under 1800-talet.
Av ordinarie präst i en församling förd särskild bok (längd) över avlidna och begravda med uppgifter om deras namn, stånd och ålder, döds- och begravningsdag, gravplats (i kyrkan eller på kyrkogården) och sedan mitten av 1700-talet dödsorsak. Död- och begravningsboken innehöll ursprungligen också en kort beskrivning av personens leverne och livsvillkor. Den hörde till de böcker (längder) som enligt kyrkolagen 1686 och 1869 måste föras i varje församling och vilka sammantagna bildade kyrkboken. Bokföring av nyfödda, vigda och avlidna förordnades av biskopen i Åbo stift redan 1628.

E

Ämbetsverk 1786–1789 bestående av en lekman och två präster som beredde de kyrkliga ärenden, särskilt tjänstebefordringar, som skulle föredras inför konungen. Ecklesiastikberedningen skapades för att förhindra att ämbeten i regala pastorat, med stor förtjänst, såldes till högstbjudande. Den uppgick 1789 i Rikets ärenders allmänna beredning.
Bostad med tillhörande jord som var anslagen som löneförmån åt en ordinarie församlingspräst. Bostället skulle underhållas av innehavaren utan yttre ekonomisk hjälp, med undantag för prästgårdarna som församlingen skulle uppföra, sköta och reparera.
Egentligen Kgl. Maj:ts och Riksens högl. Ständers Ecklesiastikdeputation, ett riksdagsutskott med egen expedition, som hade i uppdrag att revidera kyrkoordningen från 1571 och kyrkolagen 1686 och hos ständerna hemställa sina ändringsförslag. Ecklesiastikexpeditionen bestod av sexton ledamöter ur adelsståndet och fyra ledamöter ur präste- och borgarståndet. Bondeståndet var däremot inte representerat.
Efter 1772 avdelning vid Kanslikollegium vilken övertog kyrkliga ärenden från inrikesexpeditionen. Ecklesiastikexpeditionen leddes av en kanslichef med biträde av en statssekreterare. Den drogs in på nytt till inrikesexpeditionen 1792 för att återinrättas vid Kunglig Majestäts kansli 1809. I autonoma Finland inrättades även en ecklesiastikexpedition vid Regeringskonseljens, senare senatens, ekonomiedepartement.
Förteckning över prästerna i ett stift eller över medlemmarna i ett jungfrustift.
Beteckning som ursprungligen användes om situationen inom kyrkan och skolväsendet, från 1600-talet närmast om avlöningen och förvaltningen av tjänster och tjänsteinnehavare inom kyrkan och skolväsendet. Den leddes av en överstyrelse för skolväsendet som sorterade direkt under senatens ecklesiastikexpedition. Ecklesiastik- och skolstaten bestod av en överdirektör, valda ledamöter samt förvaltningspersonal.
Försäkringskassa grundad 1723 och 1842 för att ge understöd åt de i församlingar, domkapitel och vid offentliga läroverk anställda ecklesiastiska tjänstemännens efterlämnade änkor och minderåriga barn. Kassan erhöll sina medel från statligt anslag, årsavgifter, vakansbesparingar och privata understöd. Den förvaltades av en direktion, vald av varje prosteris ämbets- och tjänstemän på viss tid och stod under ärkebiskopens och biskopsmötets översyn. Enligt reglementet 1864 var kassan indelad i fem klasser beroende på tjänst och lönenivå.
Sammanfattningen av kyrkans eller en viss kyrklig korporations ämbetsmän, jämte budgeten för kyrkan eller för kyrkliga ändamål och ur statsmedel utgående anslag till lön för ordinarie eller extra ordinarie präster. Ecklesiastikstaten kallades under svenska tiden också kleresistaten. Under 1600-talet förekom även benämningen kyrkostaten.
Kyrkoväsendet, kyrkoförvaltningen eller (stats)kyrkan under 1700–1900-talet. Ecklesiastikverket var framför allt en beteckning på den bestående kyrkliga inrättningen i Lappmarken, 1739–1933 med särskilda stadganden om bl.a. tjänstetillsättningar.
Kyrkorättsligt indelningssätt av tidpunkten (fardag) för till- och avträde av kyrkliga ämbeten och ecklesiastiska tjänsteboställen, ursprungligen också skollärarnas löner. Det baserade sig på perioden mellan den 1 maj och den 30 april.
Kyrklig eller till kyrkoförvaltningen hörande.
ed
Sanningsförsäkran som till exempel ett vittne eller en sakkunnig avger inför domstol eller annan myndighet, också om en tjänstemans löfte inför dömande myndighet eller annan myndighet att uppfylla vissa ämbetsplikter.
Under svenska tiden och autonoma tiden om förpliktelse att med ed bekräfta ett åtagande, ibland nästan synonymt med ed. Termen användes särskilt om den tjänsteförsäkran (ämbetsed) som svors av vissa tjänstemän (fogdar, uppbördsmän, soldater, präster, läkare) som en förutsättning för att de skulle få utöva sitt ämbete eller yrke.
Person som utan anställning och avlöning svurit ed om att tillhandagå allmänheten i tjänsteförrättningar (till exempel läkare, barnmorskor, apotekare, notarii publici och mäklare). Tillfälligt biträde åt ämbets- och tjänstemän.
Huvudavdelning i Magnus Erikssons landslag, som skulle garantera ordning i samhället och trygghet för undersåtarna. Den infördes senare i frids- och edsöreslagstiftningen i1734 års lag. Den avskaffades delvis 1779 och i sin helhet när strafflagen infördes 1889 i Finland.
Tillsyningsman, uppsyningsman, enligt skolordningen 1724 titel på biskopen i hans egenskap av utövare av den högsta uppsikten över skolväsendet i stiftet. Titeln föll så småningom ur bruk i och med att ett överinspektörsämbete för folkskolorna inrättades 1861 och ett för elementarläroverken 1869.
Direkta kronoskatter som ålåg dels hemman och andra skattskyldiga fastigheter, dels invånarna i landet. Egentliga kronoskatter var av beständig natur och utgick ovillkorligen. De kunde inte höjas utan ständernas medgivande.
Under svenska tiden en skatt som kronan uppbar av varje skattskyldig jord. Den bestämdes ursprungligen årligen enskilt för varje hemman, efter 1524 på basis av ett jordregister (jordebok) över skatte-, krono- och frälsebönderna i varje län. Skatten började efter 1718 allmänt kallas för jordeboksräntan, till skillnad från de under 1600-talet införda yngre jordräntorna från bevillningars förvandling till ständig efter mantal utgående skatt, vilka kallades mantalsränta. Skatten utgick i persedlar och kontanta penningar. Jordeboksräntans viktigaste underavdelning var skatten som utgick i dagsverken och den så kallade fodringen.
Benämning på en härs, truppavdelnings eller enskild krigsmans utrustning, bestående av bagage, krigsmateriel, häst, fordon, klädespersedlar m.m. Termen förekom i motsvarande betydelse också inom ryska flottan.
Officer vid ett svenskt örlogsvarv. Ekipagemästaren var chef för ekipagekontoret och ansvarade för att det fanns tillräckliga kvantiteter av tackel, tyg och segel.
Bemanna ett fartyg, utrusta, utstyra, kläda flotta eller fartyg med master, tågvirke, segel, armering och dylikt, även att förse flottans manskap med erforderlig beklädnad eller utrusta truppstyrka eller enskild soldat med häst och mundering.
I Gamla Finland i vissa lutherska församlingar tjänstetitel för präster som hade hand om församlingens ekonomi.
Ett av tre riksdagsutskott för Finland som tillsattes 1756 av ständerna för att övervaka lantmäteriet och skiftesförrättningarna i Finland och förlika tvister i samband med dem i Nylands och Tavastehus, Åbo och Björneborgs samt Österbottens län. Från och med 1662 var ekonomideputationen ett slags specialdomstol med domsrätt i skiftesmål och bestod av fem medlemmar. Den ersattes 1776 med ägodelningsrätt.
Ställföreträdare (rangklass 6) för chefen för ett kameralhov, viceguvernören, och chef för en av dess expeditioner.
Titel ibruktagen under svenska tiden på 1700-talet; även ledare av (en anstalts eller ett företags) ekonomiska angelägenheter.
Avdelning vid kameralhovet i Viborg för allmänna ekonomiska ärenden under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Under 1700-talet hederstitel vid hovet utan motsvarande befattning.
Hederstitel utan motsvarande befattning under 1700-talet för uppsikten över en ekonomiavdelning. Innehavaren var i rang likställd med en assessor vid kollegierna.
Tjänsteman inom hovekonomin. Tjänsten skapades 1719 över köksmästaren med ansvar för kökets administration.
Mål som rör den allmänna hushållningen och den allmänna ordningen (i motsats till mål som hör under den allmänna rättsskipningen). Ekonomimål behandlades som förvaltningsärenden i första hand av magistraten eller Kgl. Maj:ts befallningshavande. De remitterades till de centrala ämbetsverken eller omedelbart till Kgl. Maj:t, sedermera statsrådet.
Med jämna mellanrum utförd granskning av kronans eller kyrkans byggnader eller hemman för att fastställa byggnadsbeståndets och odlingarnas skick samt behovet av reparationer. Besiktningen utfördes av en synenämnd, och beroende på vilken myndighet lägenheten tillhörde skulle antingen landshövdingen (landsstaten) eller kontraktsprosten (ecklesiastikstaten) vara närvarande. Innehavaren var skyldig att rätta till de brister som påtalades vid besiktningen. På kungsgård förrättades ekonomisk besiktning vart femte år av kronofogden och nämnden. Syneinstrumentet skulle granskas av landshövdingen och därefter insändas till senatens ekonomiedepartement. Efter 1922 förrättades ekonomisk besiktning enbart på prästboställen av en boställsnämnd.
Permanent utskott vid svenska riksdagen efter 1772. I utskottet var samtliga stånd representerade.
Utskickad, sändebud (mest i hemliga, mindre lojala eller hederliga ärenden). Särskilt om utländska sådana (till exempel jesuiter).
Titel och värdighet för män inom samhällets topp. Titeln infördes av Gustav III 1773.
Den person som genom endossering överlåter växel eller annat värdepapper till någon annan.
Samling lutherska lärodokument från 1580, tryckta 1584 och i Uppsala mötesbeslut 1593. Endräktsboken innehåller bl.a. Luthers Stora och Lilla katekes. År 1686 blev den bekännelseskrift för kyrkan i det svenska riket.
Postföring en gång i veckan.
Benämning på inhyrt sjömanskap i flottan.
Värvat båtsmanskompani inom den svenska krigsflottan.Enrolleringskompanierna existerade 1704–1791.
Sjövan kustbefolkning som förband sig att mot en ersättning tjäna i flottan under krigstid. Förslagen om enrollering av kustbefolkningen gjordes redan 1675 men genomfördes först från och med 1704.
Straffpåföljd i form av penningersättning till en viss mottagare, vanligen en allmännyttig institution eller en jordägare. Ensaksböter stadgades i 1734 års lag och tillföll från 1779 kronan. Två serafimerriddare gavs uppdraget att sköta uppbörden och förvalta medlen. Dessa användes under 1780-talet till exempelvis till lön till J.H. Kellgren och årligt anslag till Svenska Akademien, senare till pensioner till Svenska Akademiens och Vitterhetsakademiens ledamöter. Medlen tillföll efter 1889 staten. Uppbörden av ensaksböter infördes i saköreslängden och uppbars av kronofogdarna. Motsats: treskiftesböter.
Benämning på de ärenden som kollegierna hade yttrat sig i och som fick avgöras av konungen i sitt kabinett, förutsatt att konungen följde kollegiets mening. I annat fall avgjordes ärendet av rådet.
Riksdagsutskott för ett enda stånd. Behandlade ärenden som bara angick ståndet ”enskilt”.
Marknad i en stad där endast stadens egna borgare fick saluföra sina varor. Enskilda marknader försvann 1788.
Enskild riksdagsmans eller parti(grupp)s skrivelse till svenska riksdagen eller ständerna 1719–1789, med yrkanden som påtalade missförhållanden eller motiverade förslag.
Av enskild tjänsteman till högre myndighet avfattad berättelse eller förhållandebeskrivning som påtalade missförhållanden inom förvaltningen eller en förvaltningsgren.
En enskild riksdagsmans skrivelse till den svenska ståndsriksdagen, innehållande ett framställt missnöje med vissa förhållanden eller ett önskemål om förbättring av någon olägenhet. Under 1719–1789 kallades besvären memorial. Begreppet användes också om en dylik skrivelse till länsstyrelsen från enskilt stånd eller enskild riksdagsman, en korporation eller ett härad.
Under svenska tiden benämning på regalrätten till sötvattensfiske. Den infördes under 1500-talet och skattesåldes i Sverige från och med 1850 på offentlig auktion, varvid strandägaren dock hade optionsrätt. Regalrätten uppstod delvis då konungslotten infördes i skogsallmänningarna (i den mån det fanns vattendrag invid dem), delvis genom ”arv och eget” och kronojordar vid vattendrag och delvis genom kronans ensamrätt till laxfiske i älvarna. Sötvattendragen med regalrätt låg enskilt på olika håll i landet.
Tillfälligt utskott, tillsatt av någondera av riksdagens kamrar för behandling av frågor rörande bara en av dessa kamrar.
Statsanställd kurir, betjänt, stadsvakt eller kungligt postbud, vaktmästare, före det indelta postverkets tid kärnan av personalen i kansli- och kammarpostföringen (”kansli- eller kammarenspännare”). Från 1620 användes termen om kurirer för tillfälliga eller extraordinära budskickningar mellan Stockholm och landsortens tjänstemän. Efter införandet av det indelta postverket 1636 användes den om enspännare vid länsstyrelserna, lägre landsstatstjänstemän som skötte bl.a. uppassningen i lokalerna, vaktmästeriet och budskickningen till och från länsstyrelsen. Befattningarna indrogs till stor del på 1650-talet. Under budskickningen hade enspännarna rätt att uppbåda kungs- och kronoskjuts. Försändelser med enspännare åtnjöt fribrevsrätt. Från 1856 användes termen närmast om vaktmästare vid länsstyrelse. Under 1600–1800-talet användes den också i betydelsen ryttare som ägde hästen han red på i fält.
Under tegskiftet ett avskilt liggande nybygge på en bys utmarker som inte hade samfällda ägor med andra hemman och som kameralt utgjorde en by. Efter storskiftet förändrades benämningen till avsidesboende, ensamboende. Hemmansägaren hade full äganderätt endast till det avgränsade området.
Benämning på sändebud som från 1719 till 1961 ofta var en europeisk småstats högsta diplomatiska representation utomlands. Envoyén är ackrediterad hos värdlandets statschef.Flera av sändebuden under svenska tiden hade denna rang. År 1815 slogs det vid Wienkongressen fast att envoyé var ett diplomatiskt sändebud av näst högsta klassen och denne var chef för en beskickning med rangen legation. I samma klass kategoriserades minister, och envoyén hade ofta den dubbla titeln ”envoyé extraordinaire et ministre plénipotentiaire”. I det självständiga Finland hade sändebuden den motsvarande titeln ”utomordentligt sändebud och befullmäktigad minister”.
Avgift som uttogs för varje soldatkontrakt och som användes för stöd till rotar som behövde hjälp för att betala rekryterade soldater.
Parallell benämning på ortodoxt biskopsstift.
Biskoplig; episkopal ordning för en kyrka innebär en struktur där biskopar har en ledande funktion och roll.
Biskopsvärdighet, biskopsämbete, biskopsstol. Episkopaten står högst i ecklesiastisk rang, näst efter ärkebiskop.
Truppavdelning som har i uppgift att skydda en eller flera i ett särskilt uppdrag utsända officerare.
Benämning på militära förbindelser mellan hemorten och krigsskådeplatsen. Termen kan även hänvisa till de förband som skötte om transporter av förnödenheter till krigsskådeplatsen.
Tömma ett landområde eller en krigsskådeplats på sårade och annat folk genom transport till annat ställe, även om att dra alla sina trupper och förråd från ett besatt landområde eller en innehavd plats.
Värdera, uppskatta: om värdering av natura skattepersedlar i relation till det fastslagna kronovärdet. Kronovärdet fastställdes 1621 för de persedlar som ingick i landstågsgärden. Termen används också om officiellt fastställande av värdet på ett utländskt eller inhemskt mynt vars värde förändrats.
Undersökning, granskning, prövning vid en läroanstalt eller en domstol. Termen används särskilt om den offentliga muntliga eller skriftliga uppvisning vid läroanstalt som avläggs för lärdomsgrad.
Noggrann examen, vars utgång är avgörande för examinandens godkännande eller underkännande. Vanligen handlade det om ett slutförhör vid läroanstalt, inför konfirmation eller slutplädering i en rannsakning i en rättssal.
Den ordinära ämbetsexamen, införd 1749–1750, som krävdes av blivande jurister i svenska statens tjänst. Examen avlades vid universitetens juridiska fakultet efter en så kallad preliminärexamen i justitien. Den gav domarbehörighet, med rätt att söka hovrättstjänster, och kallades därför allmänt ”hovrättsexamen”. Den ersattes 1817 med domarexamen, senare rättsexamen.
Person (elev) som undergår eller just ska undergå examen vid högre allmänt läroverk: särskilt om yngling som, sedan han erhållit avgångsbetyg från högre allmänt läroverk, inskrivits i en nationsförening vid universitetet för att vid detta avlägga studentexamen.
Anmärkning i lässedel, införd 1697. Examinatio libri betecknade att församlingsprästen hade hållit förhör på läsning i bok, vilket ingick i både kommunions- och konfirmandförhör.
Titel och epitet som tillkom de allra högsta ämbetena och värdigheterna 1636–1917. Under svenska tiden användes excellens ursprungligen för de fem högsta riksämbetsmännen, drots, marsk, amiral, kansler och skattmästare, från drottning Kristinas regeringstid (1644–1654) också för riksråden, från 1773 för rikets herrar. Under autonoma tiden var excellenstiteln 1826–1917 indelad i två excellensklasser, den högre för andra rangklassen, den lägre för tredje och fjärde rangklassen. I rangklass två i ryska rangordningen ingick generaler och verkliga geheimeråd, i rangklass tre och fyra ingick generallöjtnanter, presidenter och geheimeråd, generalmajorer, statssekreteraren, verkliga statsråd och landshövdingar. I självständiga Finland bär ambassadörer tilltalet.
Enligt en domstols dom, utslag eller avgörande.
Inom juridiken sedan 1700-talet om verkställning av en dom som vunnit laga kraft, till 1826 också i betydelsen avrättning. Vid offentligt exekutionsverk: utmätning.
Lägre tjänsteman som i en stad biträdde utmätningsmannen vid utmätning eller indrivning av böter, skatter och avgifter samt vid försäljning av utmätt eller förpantad egendom på auktion. Exekutionsbetjänterna utsågs i Stockholm av överståthållarämbetet, i andra städer av magistraten.
Organ som tillsattes 1685 för att utreda sterbhus som var graverade av Stora kommissionen och för att undanröja privaträttsliga hinder som huvudsakligen uppstått genom boskillnad eller konkurs. Kommissionen fick också i uppdrag att utreda sterbus som graverats för ersättning eller inlösning av abalienerade donationsgods och belastats med olika typer av ersättningskrav. År 1686 fick kommissionen i uppdrag att sköta räfsten med de oklarerade riksdagsbevillningarna. Kommissionen avslutade sin verksamhet 1703.
Rättegångsmål eller ärende som rörde indrivning eller utkrävande av skuld eller böter, utmätning.
Verkställighetsorder gällande utmätning, straff eller avrättning.
Verkställande myndighet, myndighetsåtgärd eller maktbefogenhet som hör till verkställighet eller faller under verkställighet. Inom finansförvaltningen används termen om något som sker till följd av utmätning. Exekutiv verkställs av en exekutor och styrks med ett av domstol utfärdat skriftligt bevis som ursprungligen kallades exekutorial.
Verkställare, särskilt om person som förrättar utmätning eller bestraffning eller som verkställer stadgandena i ett testamente.
Under svenska tiden och autonoma tiden om skriftlig befallning av myndighet, särskilt Kgl. Maj:t respektive senaten, att verkställa beslut, utslag eller dom, sedermera närmast utmätningsdom. Exekutorialen förutsatte charta sigillata ifall den hade utfärdats av Kgl. Maj:t eller senaten.
Bindande föreskrift för exercis. Reglementet innehåller bestämmelser om alla de rörelser som ett truppslag ska kunna utföra, om sätten att utföra dem samt om de kommandoord som används jämte de allmänna grundsatserna för truppernas användning i strid.
Benämning på den tidsperiod då den indelta arméns manskap samlades till gemensamma militärövningar. Exercisen hölls årligen kompanivis och exercistiden var vanligen 14 dagar. Rote- och rusthållarna ansvarade för den uppställda soldatens och hästens mundering och uppehälle, medan reserverna själva stod för detta mot att de erhöll årlig lön och klädespenningar av kronan.
Enligt lag, lagenligt.
Uteslutning ur kyrkans gemenskap och därmed också ur nattvards- och den övriga sakramentsgemenskapen. Exkommunikation var den allra strängaste formen av kyrklig bestraffning; bannlysning. Den användes också efter reformationen inom ramen för kyrkotukten. Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland tillämpar inte sedan mitten av 1800-talet exkommunikation bland sina medlemmar. Om en person till exempel hade dödat en människa i krig räckte hennes exkommunikation i tre år. Också irrläriga uteslöts om de inte tog avstånd från den orätta läran. Efter uteslutning kunde avfällingar igen få tillträde till den kyrkliga gemenskapen, efter att de offentligt hade uttryckt sin ånger.
Utom lag, utanför lagen, under svenska tiden också om fredlös.
Officiellt utnämnd adjunkt, i motsats till tillfälligt förordnad eller vikarierande adjunkt. Adjunkten verkade som ordinarie lärares, professors eller lektors biträde vid universitet, högre allmänt läroverk eller motsvarande läroanstalt.
Titel för lägre tjänsteman inom landsstaten.Termen användes även om handelsresande (1687–). Från 1900-talet biträde som expedierar kunderna i en butik, handelsbiträde, bodbetjänt.
Avdelning eller division vid ämbetsverk som expedierade regeringsbeslut, under svenska tiden särskilt vid Kgl. Maj:ts kansli (Kanslikollegium) 1713–1840, under autonoma tiden vid senatens ekonomiedepartement. Under svenska tiden och autonoma tiden var en expedition också en särskild avdelning vid hovrätt och domkapitel som expedierade civil- och kriminalärenden. Kgl. Maj:ts kansli indelades ursprungligen i sex expeditioner: kammar-, inrikes-, krigs-, handels- och finansexpeditionen, revisions- och utrikesexpeditionen, vilka förestods av ett ombudsråd, från och med 1719 vanligen av en statssekreterare. Revisionsexpeditionen förestods 1713–1719 av en högste ombudsman, från och med 1719 av justitiekanslern. Den förestods under autonoma tiden av en senator. Att sätta upp en expedition innebär att förfärdiga ett formellt dokument över beslutet, den så kallade resolutionen eller utslaget.
I Ryssland från och med 1710-talet benämning på avdelningar vid centrala och regionala ämbetsverk samt även benämning på självständiga ämbetsverk. Förekom i Gamla Finland särskilt under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Från 1763 avdelning vid Dirigerande senatens tredje departement. Expeditionen handlade ärenden och rättegångsmål som rörde de baltiska guvernementen och Gamla Finland. Expeditionen för livländska, estländska och finländska ärenden efterträdde Livländska expeditionen vid Dirigerande senatens kansli.
Avdelning vid kameralhovet i Viborg för ärenden rörande registrering av revisionssjälar samt befolkningens mobilitet under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Riksdagsutskott under frihetstiden med uppgiften att jämka, överse samt expediera ständernas beslut. Motsvarande riksdagsutskott tillsattes också 1800–1809 under namnet Expeditionsutskottet.
Landsstatens tjänsteman avlönad av kronofogden som hans bisittare i tjänsteåligganden (ej vid skatteuppbörd). Mot uppvisat sjukintyg kunde expeditionsfogden förordnas att bisitta kronofogden, då hans lön betalades från kronans medel.
Den avgift man erlade för tjänst eller expedition utförd av en offentlig myndighet. Expeditionslösen hörde till kronans finansregal och användes till att bekosta tjänstemännens löner. Avgiften gick ursprungligen direkt till tjänstemannen, sedermera till myndigheten.
Från 1720 under svenska tiden tjänstebeteckning för expeditionschefens (statssekreterarens) närmaste män i expeditionerna vid Kanslikollegium (Kunglig Majestäts kansli). Vid justitieexpeditionen infördes samma år beteckningen förste expeditionssekreterare, som även blev kutym vid de övriga av Kanslikollegiums expeditioner 1773. Expeditionssekreterare fanns även vid justitieexpeditionens efterträdare Nedre justitierevisionen. Under autonomin fanns expeditionssekreterare vid Hans Majestät Kejsarens kansli för Finland.
Den tariff enligt vilken man erlade expeditionslösen. Avgiftens storlek bestämdes efter ämbetsverkets eller myndighetens rang inom statsförvaltningen samt efter expeditionernas beskaffenhet.
I Ryssland från och med 1799 högre tjänsteman vid de regionala postamten samt föreståndare för de postkontor som nämnda år ändrats till postexpeditioner, ersättande titeln postmästare. Postexpeditörer fanns även i Gamla Finland.
Inom statsförvaltningen på 1600–1800-talet om en på förhand given rätt i form av en skriftlig försäkran om att få efterträda en person när denne dött eller tagit avsked. Till 1655 användes termen också om dylik försäkran om en framtida förläning. Termen användes också om väntan på att uppnå ålder för statlig pension. Expektansgods innebar rätten att överta gods eller förläning när den föregående innehavarens rätt hade upphört. Inom den indelta armén var soldaterna berättigade till underhåll på expektans under den väntetid som kunde förflyta mellan avskedstagandet och erhållandet av pension.
Fullmakt på att erhålla ett visst ämbete så snart det blir ledigt eller försäkran om underhåll på expektans fram tills pensionen.
Lön som uppbars i väntan på utlovad tjänst eller pension. Expektanslön infördes 1720 för den övertaliga personalen. Författningen gällde också under gustavianska tiden 1788–1790 och under åren 1808–1809.
Person som av ämbetsverk eller konung skriftligen blivit tillförsäkrad rätten att få en viss befattning eller förläning när innehavarens rätt därtill hade upphört, från 1700-talet närmast om expektans till en tjänst på stat. Expektanterna fanns ofta upptagna på ämbetsverkens stater och kunde erhålla en viss del av tjänstens lön. Expektant kallades också den som väntade på att uppnå stadgad pensionsålder.
Fond bildad för att finansiera en del av expektanslönen inom det militära.
Term för penningmedel som anslagits för smärre ospecificerade utgifter.
Utgifter, omkostnader i statsverkets utgiftsstater. Anslagen benämns i vanligt tal expensmedel och är avsedda för inköp av kontorsmaterial samt för övriga löpande utgifter i anslutning till myndighetens verksamhet (såsom anskaffande och underhåll av inventarier, postgång, ljus- och renhållning).
Penningmedel som anslagits för (smärre) ej närmare specificerade utgifter.
Förbud att utföra vissa varor från ett land för försäljning.
Tull på särskilt råvaror som förs ut ur landet. Exporttull förekom för att dryga ut statskassan samt främja förädling och försäljning av varor på inhemsk mark.
Från och med 1734 års lag om statens eller kommunens tvångsinlösning av egendom för allmännyttigt ändamål, i huvudsak mark för bebyggelse eller kommunikationsled (ursprungligen också för krigföring). Termen används också om den åtgärd då dylik tvångsinlösning sker. Fastighetsägaren eller den som har nyttjanderätt till marken har rätt till ersättning.
Församling utan fastslaget territorium, icke territoriell församling. Dylika församlingar förekom under svenska tiden vid hovet (hovförsamlingen) och militären samt för viss språk- eller yrkesgrupp (Tyska och Finska församlingen i Stockholm). Exterritoriella församlingar finns sedan autonoma tiden närmast inom frikyrkor och andra kyrkliga samfund.
Utdrag ur protokollet.
Tillfälligt förordnad ersättare för eller extra hjälp åt en fiskal under svenska tiden och autonoma tiden. Beteckningen förekom särskilt vid hovrätt och i betydelsen extraordinarie fiskal. Extrafiskalen bevakade lag och ordning eller verkade som biträde åt åklagaren i ärenden av statligt intresse.
Göra utdrag ur till exempel protokoll eller räkning.
Om förfarande som gör undantag från den vanliga rättegångsordningen. Termen används också om bestraffning utan domstols inblandning, till exempel disciplinstraff.
Summarisk årlig jordebok över varje hemmans räntor inom ett visst område. Från 1689 upprättades extraktjordeböcker varje år. Endast vart sjätte år upprättades en persedeljordebok med specificerade skattepersedlar. Extraktjordeböckerna upprättades av häradsskrivarna till 1794 då de avskaffades och förändringsextrakt infördes.
Från 1725 förd särskild förteckning över de kartor och handlingar som jordeboken grundade sig på.
Formellt utdrag ur ett justerat protokoll.
En av de avgifter som upptogs av tullverket men som inte reglerades i tulltaxan. Extra licenten uttogs med 1 procent av värdet för alla inkommande varor från orter bortom Öresund samt med en halv procent för utgående varor som fraktades genom sundet. Den tillkom vid 1723 års riksdag, då det beslutades att en extra avgift skulle erläggas för bekostande av konvojer. Varor som skeppades mellan Östersjöhamnar belades med en lägre avgiftssats. Avgiften betalades samtidigt som tullen men redovisades separat. År 1724 inrättades Konvojkommissariatet för att förvalta konvojmedlen. Extra licenten sammanslogs i 1770 års tulltaxa med den ordinarie och inarbetades därefter i 1782 års tulltaxa. Konvojkommissariatet fick därefter medel direkt från tulldirektionen.
Förlängt nådår, högst ett år till. Extra nådår beviljades från 1750 av domkapitlet på ansökan av präststerbhuset, under förutsättning att sterbhuset kunde uppvisa goda skäl till förlängningen, vilka uppfyllde nådårsrätten. Extra nådår beviljades ursprungligen också skollärarsterbhus. Efter självständigheten beviljades extra nådår av Undervisningsministeriet.
Som faller utanför det vanliga, särskild, exceptionell, extra. Inom förvaltningen särskilt i betydelsen utom den ursprungligen fastställda ordningen i något, till exempel lagen, summan, utgiften, verksamheten, utom det bestämda antalet tjänstemän. Motsats: ordinarie.
Stående beteckning i det svenska finansväsendet för skatt(er) avsedd(a) att fylla statsverkets årliga behov av extraordinarie inkomster. Tilläggskronoskatt från senare hälften av 1600-talet.
Benämning på skatter i de äldre författningarna, vilka tillfälligt uppbars för ett särskilt oundvikligt statsbehov såsom krigsgärder eller kröningshjälp.
Enligt lantmäteriinstruktionen 1688 benämning på extra lantmätare på ordinarie lön, så länge arbetet varade.
Tillfälligt förordnad präst i en församling, vanligen en adjunkt eller predikant. De avlönades, beroende på orsaken till utnämningen, av den ordinarie prästen eller kronan.
Beteckning för statligt ämbete, vars rang och avlöning inte var reglerade i den gällande tjänstestaten, vanligen extraordinarie tjänstemän inom lokalförvaltningen.
Endast vid vissa särskilda tillfällen utskrivna skatter såsom krigsgärder och kröningshjälp. Sådana skatter existerade endast så länge det fanns behov av dem.
I det svenska riket från och med 1600-talet och i Ryssland från och med förra hälften av 1700-talet beteckning på tjänst, som inte var upptagen på ordinarie stat. Extraordinarie tjänster avlönades med extra årliga anslag.
De möjligheter till ändringssökande som kan komma i fråga efter att ett avgörande i lägre instans har vunnit laga kraft. De anförs endast på grunder som särskilt anges i lag, under autonoma tiden huvudsakligen resning (återbrytande) och återställande av försutten tid, under svenska tiden främst domvilla.
Sportelavgift till de finska tullkamrarnas betjänter som uppbars för utfärdandet av pass för varje inkommande och utgående fartyg och för öppna båtar. Enligt förordningen 1686 och de kungliga breven 1802 och 1803, vilka fastställdes på nytt 1818, fördelades avgiften så att tullförvaltaren erhöll hälften, kontrollören 35 procent, sekreteraren vid generaltulldirektionen 5 procent och kamreraren 10 procent.
Postdistribution vid sidan av den ordinarie postgången. Termen användes vanligtvis om post som av särskild anledning avgick på annan tid och fortare än den ordinarie posten. Den användes förr ofta också om personbefordran. Den förlorade sin betydelse under 1600-talet, då den ordinarie postens postförare löpte eller red natt och dag på allt bättre vägar. Extra post återinfördes 1718 som en av sex typer av postgång.
Reservposthemman.
Av Vasa hovrätt utnämnd förlikningsman vid skattläggningsverket i Savolax från och med 1778.
Beteckning för statligt ämbete på tjänstevillkor som låg utom den ordinarie löne- och rangklassen. Motsats: tjänst på stat om ämbete som kännetecknas av ursprunglighet eller oföränderlighet. Rang och lön följdes i stort sett åt. Lön utgick inom den centrala förvaltningen enbart i reda pengar.
Benämning på en av statens extra skatter som var del av statens ordinarie inkomster.

F

Person som för annans räkning (till exempel kronans) driver handel eller större verksamhet; föreståndare för ett faktori. Termen används vanligen om uppsyningsman, teknisk ledare eller verkmästare för vapenfabrik eller verkstad som tillverkade gevär, kanoner, knappar, knivar, textiler etcetera. Under honom verkade faktorismeder.
Huvudsakligen verkstad i kronans ägo för vapentillverkning, också allmänt om av näringsidkare på annan plats upprättat kontor, filialkontor. Termen användes särskilt om kontor som av köpman eller handelshus upprättats i utlandet för inköp och försäljning av varor.
Vetenskaps- eller kunskapsgren, läroämne, undervisningsgren eller studieämne vid universitet, från 1604 även kollektiv beteckning för de lärare som hörde till en sådan huvudavdelning. Ursprungligen grupperades fakulteterna efter lärarnas och studerandenas nationalitet, sedermera efter disciplin.
Person som fångar och tränar falkar och andra rovfåglar att jaga samt har hand om deras vård och skötsel, även person som vid jakt med falk eller rovfågel bär jaktfåglarna. År 1748 utgjordes falkenerarestaten i Sverige av en falkenermästare och två drängar.
Benämning på manlig betjänt som följde en student av herremansklassen till utländska akademier. Ibland hade famulus själv möjlighet att studera.
Ursprungligen en militär befattning för en adlig underofficer. Fanjunkaren hade till uppgift att bära truppavdelningens fana. Fanjunkare infördes som en underofficersgrad i den svenska armén 1806. I det självständiga Finland förekom fanjunkare enbart i samband med en fanjunkarekurs som arrangerades 1918 i Fredrikshamn.
Avtalad eller i lag stadgad dag då en person, som med nyttjanderätt innehade fast egendom, skulle avträda den. Tidpunkten fastslogs ofta i arrendeavtalet eller genom uppsägning. Benämningen användes allmänt också om den dag när tjänstefolket lämnade sitt tidigare tjänsteställe för ett nytt.
Kommunikationsled, i allmänhet vattenväg, segelled.
Den examen som en apotekslärling avlade i slutet av sin lärlingstid. Apotekaren anmälde lärlingen till examen, som i Stockholm förrättades av Collegium medicum. Om den avlades på landsorten skulle provincialläkaren, stadsläkaren eller någon annan medlem av Collegium medicum vara närvarande. Examen skulle protokollföras och protokollet skickas till Collegium medicum. I examen kontrollerades att lärlingen hade den kunskap som stipulerats samt att han kunde utföra laborationer. Efter examen avlades Studiosi Pharmaciae ed.
Officiell förteckning över läkemedel. Den första farmakopén i Sverige utkom 1686. Collegium medicum fick 1688 i uppdrag att utarbeta den svenska farmakopén, vars första upplaga utkom 1775. Den första finländska farmakopén utkom 1819.
Fond som upprättades för att bestrida kostnader som uppstod i samband med farsoter.
Av myndighet utfärdad bekräftelse på förvärv av fast egendom. Termen har ofta senare använts synonymt med lagfart.
Officiellt intyg på att ett köp eller byte av jord blivit genom lagfart stadfäst av den underrätt (häradsrätt, lagmansrätt, rådstugurätt) inom vars jurisdiktion jorden var belägen. Krav på sådana intyg förekom redan under medeltiden, i Finland ska de första ha utfärdats 1379–1380. Termen fastebrev började förekomma från 1554. Fastebreven innehöll namnen på köpare och säljare, ursprungligen också namnen på tolv gode män (fastar) samt jordens omfång, belägenhet samt datum för köpet. I början utfärdades fastebreven av underlagmän eller sockendomare, senare häradshövdingen. I Gamla Finland utfärdades fastebreven av krepostnoiskrivare fram till 1739, därefter av underrätterna.
I städerna i Ryssland från och med 1785 tjänsteman vid stadsdelsförvaltningarna med uppgift att upprätta handlingarna för fastighetstransaktioner. Denna tjänsteman verkar ha saknats i Gamla Finland.
Förrådskammare, klädkammare eller visthus på slott, kungsgård, eller större gård. Även om konungens eller rikets skattkammare. Avdelning inom kungliga hovet som under ledning av en fataburshustru, senare åldfru, tog hand om hovets linnetyg.
Kvinna med överinseende över fataburen: slottets linne och tyg, vid kungliga hovet eller på en borg eller kungsgård. Fataburshustrun styrde över ett antal fataburspigor och benämndes från 1719 åldfru. Hon ansvarade för fatabursräkenskaperna och skötte den praktiska arbetsledningen för den kvinnliga personalen.
Register över en gårds eller ett slotts inventarier. Fataburshustrun ansvarade för fatabursregistret.
Föreskriven tid inom vilken något skall fullgöras: laga tid, till exempel ansökningstid, besvärstid, klagotid.
I lag bestämd tid inom vilken något ska fullgöras eller ske, till exempel överklagande av dom.
Ed svuren vid domstol om att personen i fråga var för fattig för att betala de utdömda böterna, skadeståndet eller annan ekonomisk ersättning. Fattigdomseden svors efter att domstolen hade granskat det fattigbevis som hade utfärdats av prästämbetet.
Person som åtnjöt allmänt fattigunderstöd och var intagen på fattighus, uppbar understöd ur fattigkassan eller försörjdes av en fattigrote bestående av bönder som turvis underhöll den fattiga.
Frivilligt eller offentligt understöd åt fattiga som inte försörjdes på en fattigvårdsinrättning. Frivilliga bidrag: till exempel kontingentmedel, vid förlänat burskap, av skeppsrederier, besättning och passagerare på utrikesfartyg och dylikt. Personliga avgifter: till exempel för finska undersåtar som med pass vistades i Ryssland och avgifter för vissa fastigheter och dylikt. Fattighjälpen utgick in natura ursprungligen ur kyrkohärbärgena eller som penningar ur kyrkans fattigkassa, från 1600-talet som viss andel i kronotiondespannmålen och personliga avgifter till kronan samt genom frivilliga bidrag vilka uppbars till de fattiga vid särskilda i lag stadgade tillfällen.
Försörjningsinrättning där fattiga erhöll fritt uppehälle mot att de arbetsföra understödstagarna sysselsattes i fattiggårdens jordbruks- och trädgårdsarbete eller hushållsgöromål som vävnad och matlagning. Fattighusen tillkom vid mitten av 1600-talet och ersattes under senare delen av autonoma tiden med kommunalhem.
Ursprungligen under perioden 1820–1879 en fattig- och arbetshusavgift som utgick i både stads- och landskommuner till statsverket som en skatt på biljettintäkterna från en allmän nöjestillställning. Fattighusavgiften avskaffades 1922.
Under fattigvårdsstyrelse (och distriktsuppsyningsman) verkande förtroendevald person, som ansvarade för fattighusets förvaltning. Under svenska tiden kallades han ofta fattighussyssloman.
Person som var intagen på fattighuset, i motsats till fattighjon som gick på roten och blev underhållna av bönderna i deras gårdar.
Av stad fast avlönad läkare som gav de fattiga fri läkarvård eller stadsdistriktsläkare vars område omfattade stadens fattigkvarter.
De medel i penningar och/eller in natura som användes till understöd åt de fattiga i församlingen, senare kommunen eller fattigvårdssamhället.
Medicin som avgiftsfritt fördelades bland fattiga sjuka. I handlingarna från 1775.
I författningarna på 1600–1700-talet en samlande beteckning för de fattighus och sjukstugor som skulle finnas i varje socken, och som adeln tillsammans med kyrkoherden, kyrkvärden och sexmännen var skyldiga att vårda. Befriade enligt kunglig resolution var: (1776) Rimito, S:t Karins, Pikis, Karkku, Tyrvis, Hvittis, Vesilax, Loimijoki och Lundo; (1777) S:t Marie (Vårfrukyrka) och (1779) Pöytis, med det uttryckliga villkoret att fattigvården togs om hand av en för ändamålet bildad förening för sockenmännen.
De pengar som huvudsakligen samlades in med kyrkhåven till förmån för församlingens fattigvård. Fattigpenningar upptogs huvudsakligen vid kyrkliga förrättningar: högmässa, vigslar, dop och begravningar, men också vid arvskiften enligt viss procent, och (periodvis) vid bl.a. försäljning av fastigheter på ofri grund.
Viss procent av kvarlåtenskapens sammanlagda värde som varje dödsbo erlade till fattigvården i församlingen, senare i stads- eller landskommunen. Fattigprocenten infördes under 1698 och utgick ännu efter att andra fattigvårdsavgifter avskaffats på 1920-talet. Efter 1893 användes termen också om det procentuella antalet personer som var beroende av fattigvård.
Del av en landsortsförsamling, efter 1763 en socken och från 1852 ett fattigvårdsdistrikt som administrerade och fördelade ansvaret för försörjningen av de sämre lottade på bärkraftiga hushåll inom sitt verksamhetsområde. Fattigroten verkade under en fattigvårdsföreståndare eller rotestyrelse som sorterade under sockenstämman, senare kommunalnämnden. Fattigrotar infördes i sydvästra Finland i slutet av 1600-talet och var en obligatorisk del av fattigvården för alla socknar 1761–1879. I praktiken förekom rotehållningen i Finland huvudsakligen efter 1817 och bara i vissa socknar (kommuner). Fattigrotarna försvann efter 1916. Rotegång förbjöds dock officiellt först 1933. Varje rote representerade ursprungligen ungefär ett mantal. Antalet rotar berodde på hur många fattiga det fanns som skulle underhållas på detta sätt. Rotehållningen började försvinna efter 1893, när senaten i instruktionen till fattigvårdsinspektören förespråkade stadigvarande hemvist för fattighjon. År 1899 fanns fattigrotar i 33 kommuner, 1915 endast i sex. De avskaffades (informellt) genom ett prejudikat för Pyhäjoki kommun som på senatsbeslut skulle avskaffa rotesystemet inom fattigvården.
Rättighet som innebar att en medellös person, efter uppvisat fattigbevis av präst, blev befriad från att betala vissa avgifter vid domstol (till exempel stämpel-, lösenavgift och vadepenning) eller fick rätt till (avgiftsfri) fattigmedicin, fattiggrav, fattigförsvarare och dylikt.
Avgiftsfri elementarskola för barn från obemedlade familjer (också flickor). Fattigskolor började grundas efter 1755, ofta på privat initiativ. Så småningom började många av dem få statsstöd. Den första fattigskolan i Finland grundades 1817 i Helsingfors. Motsvarande fattigskola grundades 1820 i Åbo under namnet Bell-Lancaster skolan i Åbo och i Vasa 1827 där den hette Fattigskolan i Vasa. Fattigskolorna uppgick 1866 i folkskolan.
Magasin i ett fattigvårdssamhälle eller en socken, till vilket den spannmål som var anslagen till fattighjälp inlämnades av de bidragsskyldiga bönderna, och varifrån spannmålen delades ut till dem som var berättigade därtill, eller vars inkomster, efter försäljningen av spannmålen, användes till de fattigas underhåll.
Mindre fattighus i varje socken på landsbygden, stadgat från 1624 och 1879. Fattigstugan blev från 1923 en temporär kommunal inrättning för fattiga. Den finansierades ursprungligen med den del av tionden som var avsedd för de fattigas underhåll och administrerades av församlingens tjänstemän och förtroendevalda, senare av fattigvårdsstyrelsen eller fattigvårdsnämnden. Fattigstugorna kallades tidigare helgeandshus.
Ursprungligen av kyrkan, från 1763 av socknen och senare kommunen organiserad hjälp till personer som saknade tillgångar för sitt nödtorftiga uppehälle och förmågan att genom arbete skaffa sig sådana. Med fattigvård avsågs i vid bemärkelse av kyrkorådet, senare fattigvårdsstyrelse, administrerad anstaltsvård, placering i en fattigrote, fattighjälp direkt till behövande hem eller underhållsbidrag för inackordering i besuttna hushåll.
Ett hemmans skyldighet att bestrida fattigvården i en socken eller ett fattigvårdssamhälle.
Statistik över fattigvården, dess institutioner och understödstagare. Den stadgades under svenska tiden genom Tabellverket 1749 och gjordes upp av kyrkoherdarna. Fattigvårdsstatistiken stadgades under autonoma tiden 1842 och ingick först i guvernörernas verksamhetsberättelser, senare upprättades en särskild statistik av varje fattigvårdsdirektion, senare fattigvårdsstyrelse, vilken sammanställdes av guvernören, efter 1879 av fattigvårdsinspektören och efter 1917 av Socialstyrelsens socialstatistiska avdelning under ledning av överinspektören för fattigvården. Efter 1922 skötte Socialministeriets byrå för social forskning och statistik om sammanställningen av statistik inom det sociala området.
De åtgärder, institutioner och tjänstemän som verkade för att upphjälpa fattigdomen. Fattigväsendet grundade sig ursprungligen på frivillighet och förestods av kyrkan. Under 1600-talets lopp ålades fattigväsendet församlingarna och reglerades genom särskild lagstiftning. Det finansierades med lokala krafter och avgifter. Efter 1888 blev fattigväsendet en kommunal skyldighet övervakad av ett statligt ämbetsverk.
Benämning på en soldat tillhörande de reservtrupper som uppsattes under stora nordiska kriget genom att fem rotar respektive rusthåll anskaffade och underhöll en soldat respektive soldat och häst. Femmänningssystemet avskaffades 1721.
Tillfälliga reservregementen som uppsattes under det stora nordiska kriget i de landskap vars ordinarie regementen var ute i kriget.
Benämning på den förhöjning av jordeboksräntorna som genomfördes 1797 och 1799 i Gamla Finland.
Fast eller lös egendom som genom särskilt förordnande eller testamente skulle gå i arv för alltid inom en viss släkt och inte fick säljas av innehavaren, fideikommissarien. Egendomen fick inte avyttras utan Kgl. Maj:ts medgivande. Det förekom såväl hel (universal) eller del (singular) fideikommiss efter de i stiftelseurkunden fideikommitterade principerna, vanligen i syfte att bibehålla egendomen inom familjen eller visst släktled(familjefideikommiss).
Stiftelseurkund för fideikommiss, fastställdes fram till 1810 av Kgl. Maj:t, under autonoma tiden fram till 1830 av kejsaren. Avsikten var att hindra avyttring eller pantsättning av till exempel slott eller gods.
Apotek som grundats av en apotekare på en ort som saknar förutsättningar för ett självständigt stamapotek. Grundandet av ett filialapoteket förutsatte tillstånd av Medicinalstyrelsen. Apotekaren utsåg en föreståndare som skulle vara utbildad provisor (bestämdes 1902) eller farmaceut. Apotekaren skulle årligen granska filialapoteket och föra protokoll över inspektionen. Filialapotek grundades redan på 1700-talet, och exempelvis apotekaren J. Julin i Uleåborg grundade sådana i Kajana år 1785 och i Torneå år 1787. På landsbygden infördes filialsystemet i praktiken efter förbättringarna i den kommunala sjukvården 1869. Då ålades kommunerna själva att bestrida alla kostnader för de vid deras enskilda sjukvård nödvändiga läkemedlen och övriga anordningarna. Medicinalstyrelsen uppmanades då att efter särskild ansökan eller om det fanns andra skäl bevilja en innehavare av privilegierade apotek tillstånd att inrätta och tills vidare hålla apotekslådor inom sådana församlingar där fullständiga apoteksinrättningar saknades. Apotekareföreningen bestämde på ett allmänt möte 1913 att nya filialapotek inte vidare borde inrättas. Filialinstitutionen indrogs slutgiltigt 1928.
Sådana rättigheter och statsmonopol som staten har tillerkänt sig för att kunna bestrida statsutgifterna. De bestod av vissa rättigheter och inrättningar som i enskildas händer lätt kunde missbrukas, samt av statsmonopol som i statens händer kom allmänheten och industrin till godo. Dit hörde domstolsväsendet och polismakten inklusive deras expeditions-, charta sigillata-avgifter, inkomster av böter, bergs-, skogs-, mynt-, landsvägs-, vatten-, post-, tull- och jaktregal, rätt till bankinrättning, salt- och tobaksmonopol, krutfabriker och andra industriella inrättningar samt danaarv och strandvrak. I Finland blev bergsregalet tidigt helt överlåtet till enskilda individer, mot bestämda direkta skatter.
Officiell almanacka och handbok som regelbundet började utkomma 1811. Redan under svenska tiden utgavs en statskalender från 1738. Efter 1809 fick universitetet i uppgift att ge ut en statskalender över autonoma Finland. Statskalendern innehöll kalendarium, uppgifter om de viktigaste statliga institutionerna och tjänstemännen. En finsk upplaga började utkomma 1869. Den finska och den svenska upplagan publicerades parallellt fram till 1982, då de sammanslogs.
Benämning som Viborgs guvernement fick 1802 och som var i användning till år 1811. Vid namnändringen skedde inga ändringar i guvernementets territoriella omfattning.
Under senare hälften av 1700-talet och i början av 1800-talet ett distrikt för fortifikationsförvaltningen omfattande fästningarna i Gamla Finland samt bl.a. Archangelsk, Kronstadt, S:t Petersburg och Schlüsselburg.
Militär inspektion som existerade 1796–1806 och omfattade Gamla Finland, det vill säga Viborgs guvernement/Finländska guvernementet.
Det lantmäteriorgan, till sin form en kommission, som 1765–1788 och 1790–1802 i Viborgs guvernerment verkställde en ny skattläggningrevision och därvid fastställde nya beskattningsgrunder och utförde de geometriska mätningar och kartläggningar som skattläggningsrevisionen förutsatte. Till kommissionens organisation hörde revisionskontoret som dess förvaltningsenhet.
Benämning på den administrativa enheten vid Finländska revisionskommissionen. Även hela revisionskomissionen kunde kallas Finländska revisionskontoret.
Utskottet för de finska ärendena under riksdagen 1755/1756 och 1760/1762 som undantagsvis tillsattes av Sekreta utskottet för att främja den ekonomiska utvecklingen i Finland. Finska beredningen bestod av ledamöter från Sekreta utskottet och Kammardeputationen.
Det utskott vid svenska ståndsriksdagen som behandlade finska allmogens besvär samt besvär om skiftesregleringar i Finland under riksdagen 1742/1743. Från riksdagen 1746/1747 kallades utskottet Finska deputationen.
Benämning på en av fyra brigader som organiserades inom Arméns Fältartilleriregemente i början av stora nordiska kriget. Brigaden bestod av tio kompanier och var förlagd till Helsingfors, Lovisa, Tavastehus och Varkaus.
Riksdagsutskott under frihetstiden. Finska deputationen beredde den finska allmogens besvär och besvär om skiftesregleringar i Finland m.m. under riksdagen 1746–1747. Motsvarande deputation gick under diverse olika benämningar 1742–1762 och kallas allmänt de finska deputationerna.
Galäravdelning som grundades 1756 och var stationerad i Sveaborg. Tillsammans med Stockholmseskadern utgjorde Finska eskadern skärgårdsflottan, även kallad Arméns flotta. Från och med 1776 kallades eskadern för den Finska eskadern av arméns flotta.
Fortifikationens femte brigad som var stationerad i anslutning till garnisonerna i Fredrikshamn och Villmanstrand. Den grundades 1721 då Fortifikationen fick en regional organisation med brigader. De fyra andra brigaderna låg i Stockholm (1:a), Karlskrona (2:a), Skåne (3:e), och Göteborg (4:e). Brigadindelningen upphörde 1798 i och med en sammanslagning av enheterna till en Fortifikationsstat.
Icketerritoriell församling för personer födda i Finland, personer födda i Sverige med finskbördig far eller mor eller maka/make till en person som hör till församlingen. Församlingen bildades 1577 genom en utbrytning från Storkyrkoförsamlingen och utgör sedan dess ett eget pastorat.
Sällskap grundat 1797 för att upplysa och vidta praktiska åtgärder som förbättrade lantbruket och dess binäringar. En förening föreskrevs varje socken, genom kungligt brev 1742 och 1775. Det första sällskapet inrättades dock först 1791 på Gotland, det andra i Finland 1797. Sällskapet hette Kungliga Finska Hushållningssällskapet fram till 1809 då det bytte namn till Kejserliga Finska Hushållningssällskapet. År 1917 fick sällskapet sitt nuvarande namn. Sekreteraren hade en central ställning och stod för kontinuiteten. Personer i olika delar av landet vidtalades för att skicka in berättelser om förhållandena (lantbruk, hälsotillstånd, undervisning och sociala förhållanden) i sina hemtrakter. Från 1798 utgav sällskapet skrifter i diverse upplysande ämnen. Sällskapet samlade också in väderleksobservationer, men denna uppgift övertogs av staten 1838. Till sällskapets huvuduppgifter hörde att främja potatisodling och vaccination mot smittkoppor. Dessutom behandlades i memorial, brev och sockenbeskrivningar frågor som gällde nyodlingar, skogsvård, strömrensningar, boskapsskötsel, sockenmagasin, lanthandel, vall- och linodling, salpetersjuderier och rovdjursutrotning. Sällskapet verkade också för att grunda skolor och förbättra undervisningen. Hushållningssällskapet erhöll statliga anslag för sin verksamhet och verkade fram till grundandet av Lantbruksstyrelsen 1892 som ett led mellan regeringen och de regionala lantbrussällskap som grundades från 1820-talet och framåt. År 1905 inskränktes hushållningssällskapets verkningsområde till de svenskspråkiga kommunerna i Egentliga Finland och på Åland.
Kommissioner som bestod av västra och östra kommissionen, med uppgift att granska förutsättningarna för gruvdriften, manufakturerna, skogsbruken och durchfarterna i Finland efter stora ofreden och att behandla ansökningar om frihetsår från skatt samt att rannsaka och döma i tjänstebrott och -fel. Leddes av en högadlig president som ordförande med två ständiga medlemmar och fyra permanenta bisittare med erfarenhet av finska förhållanden.
Avdelning vid Kammarkollegium, grundad kring 1640 men huvudsakligen verksam från 1672, med uppgift att handlägga räkenskaperna från de finska länen och Västernorrlands samt Västerbottens län. Finska landskontoret kallades också Tredje provinskontoret, särskilt under den tid som kontoret också hanterade handlingar från Baltikum.
Kompani grundat 1776 som en del av Arméns flotta för uppgiften att lotsa kronans fartyg samt att däremellan utföra tacklingsarbeten och skeppsbyggeri. Kompaniet bestod av 50 man med lotsofficeren som chef. Kompaniet fick rang av verk och 1778 en lotsdistriktschef, som underställdes Amiralitetskollegium. År 1776 bestod Finska lotskompaniet av fem styrmanslag med var sin överstyrman, tio skärgårdsstyrmän samt lotslärlingar.
Grundades 1770 som en värvad dragonkår i Nylands län för att förstärka gränsbevakningen vid Kymmene älv. Efter att Gustav III år 1772 upphöjt dragonkåren till ett kungligt garde bytte den namn till Konungens liv- och hustrupper och förlades dels till Stockholm, dels till Borgå.
Den första finskspråkiga tidningen, utkom 1775–1776. Finska notisbladet gavs ut av Anders Litzelius som hade utmärkt sig i bibelöversättningsarbetet och som med hjälp av tidningen ville utveckla det finska språket och ge allmogen nyttiga kunskaper.
Förvaltningsmyndighet som ansvarade för gränsrekognosceringar och kartläggningsarbeten i Finland. Rekognosceringsarbetet var speciellt aktivt 1721–1741, på 1760-talet och från mitten av 1770-talet. De militära kartor som finska rekognosceringsverket upprättade skulle förfärdigas i två exemplar. Av dem skulle det ena exemplaret förvaras i fortifikationsarkivet och det andra exemplaret hos generalbefälet i Finland.
Ursprungligen av konungen utnämnd ombudsman i kungliga kansliet som bevakade kronans rätt. Tjänsten flyttades 1614 till hovrätten och ombildades till ett slags allmän åklagare i besvärsmål. Under 1600- och 1700-talet var fiskal också en tjänstebeteckning i diverse kollegier för den som bevakade kronans fiskala intressen, med tillhörande rätt att väcka åtal.
Åtal om tjänstebrott.
En av två plenumberedande divisioner vid Kommerskollegium, med uppgift att kontrollera hela kollegiets lagenlighet och att bevaka kronans rätt i ärenden som rörde manufakturer, hantverk, handel och sjöfart. Fiskalkontoret leddes av en advokatfiskal biträdd av en skrivare.
Beredande organ inom frihetstidens riksdag. Deputationen handhade frågor rörande fisket, vilka tidigare hänvisats till Kammar-, ekonomi- och kommersdeputationen eller till Handels- och manufakturdeputationen.
Fond som inrättades på beslut av 1751 års riksdag för att främja fiskerinäringen.
Skatt för underhåll av kyrkoherde i område med fiske som huvudnäring. Fisktiondet ingick i prästprivilegierna 1617 och 1681 och i en mångfald av andra författningar och resolutioner som utfärdats för särskilda landsändar och särskilda fall. De avskaffades i och med prästerskapets lönereform 1886.
Vid tegskifte om delning av en bys jord på så sätt att två huvudvägar korsade varandra i mitten av byn och bildade fyra lika stora huskvarter. Varje hus skulle angränsa till gatan, annars måste huset flyttas.
Indelning av jordtyp i grader användes i den österbottniska och den nyländska skattläggningsmetoden för beräkning av geometriskt tunnland enligt avkastningen. Avkastningen från första gradens åkerjord skulle i medeltal vara ”tredje kornet”.
Reduktionskontor som verkade 1694–1700/1709. Det första bildadades 1694 och de två andra 1696. De leddes av en fjärdepartskamrerare och hade i uppgift att sköta eftergranskningen av klareringen av fjärdeparten enligt beslut av riksdagen 1655. De tre kontoren indrogs från den 1 juli 1700 när fjärdepartsräfsten avskrivits enligt eftergiftsplakatet.
Präst som församlingen föreslår till en ledig tjänst, men som inte är ett av domkapitlets tre prästförslag. Om domkapitlet fastslår att prästen är behörig, uppförs han på fjärde förslag. Detta gällde under svenska tiden och autonoma tiden endast regala respektive imperiella pastorat, från 1908 alla pastorat.
Av bönderna på en socken-, senare kommunalstämma utsedd förtroendeman för varje fjärdedel av ett härad (fjärding), i senare tid för hela socknen, som hade i uppgift att biträda kronofogden och länsmannen i deras tjänsteuppdrag och att upprätthålla ordningen samt ha tillsynen över broar och vägar m.m. Fjärdingsmän var ovanliga i Finland förutom i till exempel Kymmenedalen där de fungerade som lantpolis. Fjärdingsmän fanns också i Gamla Finland. Sysslan var ett menighetsbestyr och gick vanligen i tur (årsvis) bland socknens skatte- och kronobönder. Som lön erhöll fjärdingsmannen inkvarteringsfrihet och i vissa län en blygsam kontantersättning.
Lokalt förtroendeuppdrag där innehavaren biträdde kronolänsmannen med indrivning, polisverksamhet, vägtillsyn och annat. I Finland fanns också i vissa trakter anställda fjärdingsmän som kronobetjänter fram till år 1891.
Båtsmän som skötte om vården, hissningen och nedhalningen av flaggorna samt signalering och utkik på ett örlogsfartyg.
Vid Arméns flotta (1796) och senare även i örlogsflottan (1799) anställd underofficer som avlagt officersexamen och erhållit rätt att bruka officers fälttecken.
Flaggunderofficer inom artilleri-, ekonomi- och minörstaterna i svenska flottan under 1700-talet.
Officer i amiralitetet som till sjöss förde särskild befälsflagga på masttoppen som befälstecken.
Flaggunderofficer inom styrmansstaten vid svenska flottan.
Underofficer av högsta graden vid svenska flottan. Graden inrättades 1761 och innefattade då kungliga flaggstyrmän, kungliga flaggkonstaplar och kungliga flaggskeppare. Flaggunderofficeren var likställd med arméns fanjunkare.
På 1700-talet en penningsumma som ett ämbetsverk betalade ut till tjänsteman från sina egna anslag. Flitpengarna var en belöning för tjänstemannens nit, flit eller övertidsarbete. Benämningen användes också om en specifik inkomst, utom den fasta lönen, som tillkom erfarna skådespelare vid de kungliga teatrarna i Stockholm, beräknad enligt antalet roller de hade uppträtt i.
Underavdelning till balk i de fornsvenska lagarna.
Militär kår som hade till uppgift att konstruera flottans fartyg och övervaka deras byggnad och underhåll. Verksamheten, som tidigare skötts av skeppsbyggmästare av olika grader, organiserades som militär kår 1793 under benämningen Flottans konstruktionskår. Kåren bestod enligt förordningen från 1798 av en överstelöjtnant, en major, fyra kaptener, fyra löjtnanter och fyra konstruktörer.
Holme som flyter på vattnet och fritt kan ändra läge. Rättsligt gällde att ett flottholme tillhörde den som fäste den vid sitt landområde.
Vattenled där allmän flottning ägde rum. I 1734 års lag ingick inga bestämmelser om flottning, utan bara om kungsådra och farled vilka tillämpades också på flottning till 1766 och 1771 års fiskeristadgor. Allmän flottled kunde utnyttjas av envar. Under senare hälften av 1800-talet utökades flottarens rättigheter. Han hade också rätt att utföra byggnadsarbeten längs flottningsledens stränder. Speciellt i den övre delen av flottningsleden måste strömrensningar utföras på grund av den låga vattenmängden.
Benämning på en administrativ och teknisk befäst hemort (varv, kaserner m.m.) för en större del av en örlogsflotta. Platsen skulle ha säkra och snabba förbindelser till landets centra. Under olika perioder under den svenska tiden fanns en flottstation i Stockholm, Karlskrona, Sveaborg, Viborg och Göteborg. Under autonoma tiden fanns en flottstation på Sveaborg och Skatudden i Helsingfors samt under självständighetstiden i Sandhamn och Obbnäs.
Uppflyttning i högre klass i skola. Allmän flyttning inom läroverk förekom vid varje vårtermins slut (årsflyttning). Det förekom även fri flyttning.
Av vederbörande kyrkoherde utfärdat intyg åt person som flyttade till annan församling. Flyttningsbeviset innehöll uppgifter om den utflyttandes namn, yrke, ålder, ursprungligen också om personens leverne och kristendomskunskap. För tjänstefolk krävdes avskedsbetyg av arbetsgivaren innan flyttningsbeviset kunde utfärdas. Flyttningsbeviset kallades allmänt prästbevis.
Skriftlig utredning till länsstyrelsen om förfalskat gods, underhaltigt arbete eller fuskverk under svenska och autonoma tiden, särskilt om utredning till landshövdingen om tjänstefel begångna av uppbördsmän. Allmänt: dokument innehållande utredning över svek, list, bedrägeri.
Tjänstetitel på person som under 1400- och 1500-talet ansvarade för stallets foder samt hästarnas utfodring under resor. Fodermarsken kunde även föra befäl över rytteri förlagt i borgläger. Termen har övergått från tjänstetitel i en frälsemans gård, där fodermarsken och marsken i äldre germanska samhällen betecknade den som hade uppsikt över stallet, till en ämbetstitel vid konungars och furstars hov. Tjänstebeteckningen var ännu på 1700-talet upptagen på kungliga stallstaten, i rang underställd (över- och under) hovstallmästaren.
Skatt med medeltida ursprung som ursprungligen bestod av allmogens skyldighet att emottaga hästar till utfodring samt den stående skatt som uppstått ur denna skyldighet. Efter ägaren till djuren uppkom benämningarna kungs-, slotts- (årliga hästar), biskops-, lagmans- och fogdehästar. Med tiden förvandlades fodringsskyldigheten till en årlig avgift vilken såsom en ständig skatt blev införd i jordeböckerna. Den infördes som räntetitel under jordeboksräntan och är antingen satt i penningar eller förvandlad till någon annan persedel (fodernöt, fodermalt m.m.).
Under stora ofreden från och med 1717 i Åbo generalguvernement av den ryska ockupationsförvaltningen tillsatt tjänsteman för att leda förvaltningen i ett fögderi. Fogdarna fungerade även som åklagare i rättsskipningen. De kallades även befallningsmän, befallningshavande och undantagsvis även lantkommissarier.
Kronofogdens biträde i tjänsteärenden. Fogdetjänaren verkade på för honom särskilt anslagen lön. Fogdetjänarna var vanligen tre till antalet. De ansvarade i kronofogdens ställe bl.a. för indrivandet av obetalda kronoskatter och allmänna avgifter.
I Ryssland från 1785 självstyrelseorgan i städerna, med uppgift att välja stadsöverhuvud och medlemmar till allmänna stadsrådet. Städernas sex invånarklasser var berättigade att delta i folkförsamlingen, emellertid med tillämpande av census enligt stadens storlek. I Gamla Finland förekom sådana folkförsamlingar under ståthållarskapsperioden 1787–1797, men i dem var endast tre eller fyra av invånarklasserna representerade.
Från 1768 av ombudsman vid sjömanshus (efter verkställd påmönstring) utfärdad förteckning över ett fartygs besättning och passagerare. Förteckningen innehöll uppgifter om deras namn, ålder, förhyrningsvillkor och dylikt. Folkpass utfärdades ursprungligen endast för fartyg som seglade på utrikesort, under autonoma tiden också för dem som seglade inrikes. Skepparen skulle innan han avseglade till utrikesort tillsammans med sitt skeppsfolk inställa sig på magistraten. Där antecknades namn, hemvist och födelseort, civilstånd, samt om hyran betalades per månad eller för hela resan. Skepparen var skyldig att förvara sjöpasset och vid behov uppvisa det för myndigheterna.
I Ryssland för uppbörden av poduschnieavgiften upprättade listor över den skattskyldiga manliga befolkningen. Sådana befolkningslistor började upprättas i Gamla Finland efter att produschnieavgift började uppbäras under ståthållarskapsperioden efter 1783.
I Ryssland 1786–1803 i varje guvernement kollegialt organ för ledningen av skolväsendet som var underställt allmänna försörjskollegiet. Det är oklart om en sådan kommission har varit verksam i Gamla Finland.
Kapital avsatt för ett specifikt ändamål, ofta med flera andelsägare. Kapitalet är ofta avsett att tjäna som grundval för ett företag, en organisation eller verksamhet, och utgifterna täcks huvudsakligen med den årliga avkastningen, medan huvudandelen lämnas orörd. En fondförvaltare ansvarar för förvaltningen av förmögenheten och för hur pengarna placeras.
Ersättning för transport (med drag- eller lastdjur), även om lön till person som gjorde en fora eller körde ett forlass.
Benämning på onuset att transportera kronans representanter (civila och militära) samt kronan tillhörigt material (exempelvis spannmål) från ett anvisat ställe till ett annat.
Allmogens plikt att forsla avradsspannmålen och övriga utlagor in natura eller i persedlar till den ort i lagsagan dit de anvisats. Forselskyldigheten fastställdes på nytt 1723, dock så att landshövdingen ansvarade för att forseln inte blev för betungande. År 1803 fick forseln utföras till det magasin som låg närmast hemmanet, antingen inom eller utanför lagsagan. Skyldigheten kunde i till exempel Österbotten ersättas med fraktpenningar.
I Ryssland från 1798 lantmätare som temporärt var anställd vid forstmästeriinrättning i guvernement. Även vid forstmästeriinrättningen i Gamla Finland fanns forstlantmätare.
Under svenska tiden och autonoma tiden om lägre tjänstemän inom forstväsendet, vanligen om dem som arbetade i ett forstrevir.
Organisation för forstförvaltningen på guvernementsnivå i Gamla Finland, inrättades 1798 och lydde under överforstmästaren. Kallad Forstmästeriinrättningen eller Forstmästeriet. I Ryssland ser det ut att ha saknats en särskild benämning på motsvarande inrättning.
Ursprungligen kronoskogarnas tillstånd, från 1600-talet också de tjänstemän som arbetade inom forstförvaltningen inklusive budgeten för deras löner. I Sverige var beteckningen skogstat vanligare, medan förleden forst- under autonomin etablerades som den officiella termen i Finland.
Befästning, befästningskonst, vanligen för att beteckna ett lands fästningsvärde i allmänhet, dess fästningsbyggnader och den för befästningsväsendet anställda personalen.
Benämning på styrelsen för den svenska arméns ingenjörs- och fortifikationskår. Fortifikationspersonalen fick en enhetlig organisation 1634 under ledning av en generalkvartermästare. Åren 1680–1681 utökades Fortifikationen märkbart då fortifikationsväsendet i Östersjöprovinserna och i de tyska besittningarna ställdes under generalkvartermästarens befäl. Fortifikationen fick en regional organisation med brigader år 1721, med underlydande fästningar. Brigadindelningen upphörde 1798 och brigaderna sammanslogs till en Fortifikationsstat, uppdelad i kompanier bestående av stab samt kompani-, informations- och civilstater. År 1811 efterträdde Ingenjörskåren Fortifikationen som ämbetsverk.
Fortifikationsofficer som av chefen för Fortifikationen förordnats att övervaka och leda byggarbeten inom fästningsområdet. Fortifikationsbefälhavaren hade befäl över personalen vid fästningens fortifikationsstab och var styresman för fästningsfortifikationsförrådet samt ansvarade för de medel som förvaltades av fortifikationskassören. Själv lydde fortifikationsbefälhavaren under chefen för Fortifikationen samt fästningens kommendant.
Titel på chefen för Fortifikationen.
Civilmilitär tjänsteman som planerade och förestod fortifikationsarbeten.
Civilmilitär tjänsteman, som tillhörde förråds- och hantverksstaten i Fortifikationen. Fortifikationskassörens uppgift var att sköta och redovisa vissa för fortifikationsändamål anslagna medel.
Benämning på generalkvartermästarens expedition, med uppgift att sköta fortifikationsväsendets räkenskaper. Fortifikationskontoret grundades som ett fristående ämbetsverk 1681 men blev senare en avdelning i Krigskollegium. Kontoret bestod av fortifikationskansliet, fortifikationsrevisorskontoret och fortifikationskammarkontoret.
Sammanfattande benämning på den personal och den budget som hörde till ingenjörs- och befästningsväsendet vid krigsmakten. Fortifikationsstaten organiserades åren 1721–1798 i brigader.
Privilegiedomstol, ursprungligen domstol bestående av gelikar, stadgad i adelsprivilegierna 1569 och i kyrkolagen 1686. Från 1614 användes benämningen om hovrätten i egenskap av första rättsinstans för adeln, senare också för höga ämbets- och tjänstemän som begått tjänstebrott eller försummat viktiga tjänsteplikter. Privilegiedomstolen avskaffades för adeln och prästerskapet 1867, för höga tjänstebrott 1918. Forum privilegiatum för adeln i brottmål, tvister om (fast) egendom, arv, testamente, konkurs m.m.
Den del av fältartilleriet vars manskap förflyttades till fots. I fråga om ryska förhållanden använder man ibland termen för att beteckna åkande fältartilleri till skillnad från ridande.
Förrådsbyggnad för djurfoder.
Benämning på forselavgift för räntesmör och andra ränteviktualier i Österbotten 1627–1766. Fraktpengarna avskaffades 1766, då räntepersedlarna skulle utgå i penningar och allmogen inte längre fick besväras med fraktpenningar.
Domsutslag varigenom saken skjuts på framtiden. Ärendet kunde sedan (utan vidare omständigheter och vid behov) återupptas till rättsbehandling. Framtidsdomar kunde fällas om en handling som för tillfället saknade betingelser för att karaktäriseras som brottslig, eller ifall bevisningen mot den åtalade var otillräcklig.
Befrielse från postavgift, fribrevsrätt, frankeringsfrihet.
Stift som bildades 1743 och som omfattade provinsen Kymmenegård i Gamla Finland. Stiftet leddes av ett konsistorium med Fredrikshamns och Veckelax kyrkoherde som ordförande och domprost. I stiftets församlingar var svenska ämbetsspråk. Stiftet saknade biskop. Det indrogs 1812 då Gamla Finland förenades med övriga Finland.
Tillfällig bevillning som 1720 års riksdag beslutade till ”krigets utförande och en anständig freds vinnande”. Fredshjälpen var en fortsättning på den vid 1719 års riksdag beslutade bevillningen för riksgäldens avbetalande och efterträddes vid 1723 års riksdag av en efter vars och ens samhällsställning och förmögenhet bestämd lön -och betalningsavgift.
Truppförflyttning utanför fiendens verkningsområde.
Område som var beläget inom en mil från en frälsemans sätesgård. De frälsehemman som var belägna där var sedan 1569 befriade från utskrivning. År 1612 befriades de också från skjutsning och gästning i vissa fall samt från hjälper och gärder. Det var osäkert hur avståndet skulle beräknas. Milen hade olika längd i olika landskap. Det rådde också osäkerhet om huruvida avståndet skulle mätas landvägen eller fågelvägen. Frälsejordens skatteprivilegier avskaffades slutgiltigt 1920 och 1924.
Äldre rättsterm för medborgerligt förtroende, rättskapacitet.
Från 1753, av församlingspräst till domstol utfärdat prästbevis över en för begånget brott åtalad persons kunskaper i kristendom och förda leverne under den tiden som personen i fråga hade vistats i församlingen. Frejdebeviset innehöll från 1839 också uppgifter om personens ålder.
Benämning på de kolumner i mantalslängderna som uppgav vilka och hur många personer som för året var befriade från mantalspenningarna.
Liggare för registrering av fribrev. I boken antecknades de tjänsteförsändelser som var befriade från postavgift, adressatens namn och adress samt brevets karaktär. Försändelsens vikt och portofrihetens storlek antecknades av postbetjäningen. Lokala tjänstemän lämnade vid årets slut in boken till närmaste postkontor och kvitterade ut en ny. Fribrevsboken granskades årligen av postförvaltaren. Under svenska tiden granskades den vart fjärde år av Kammarkollegium och under autonoma tiden av finansexpeditionen. Fribrevsrätten var avskaffad 1673–1685. År 1686 fastslogs att vissa tjänstemän hade rätt att sända fribrev upp till en viss summa. Fribreven skulle då bokföras. Före 1704 var alla tjänsteförsändelser gratis. Efter 1704 måste tulltjänstemän och regementsskrivare, postmästare och i viss mån också häradshövdingar, själva bekosta sin tjänstepost. De fick sedan vid årets slut ersättning av staten, mot den i fribrevsboken beräknade summan.
Rätten att gratis sända brev, portofrihet. Fribrevsrätt var ett privilegium för förvaltningsmyndigheter och tjänstemän under svenska tiden 1643–1673 och från och med 1682 som innebar att de gratis fick sända tjänstebrev som så kallad fribrevspost.
Ursprungligen att kungöra den frid som skulle råda vid vissa tillfällen eller den säkerhet som en frid- eller fredlös person skulle garanteras. Numera används begreppet om det hägn som, genom allmän kungörelse eller stadgande, ges åt jordegendom med tillbehör (fridlysa mark, skog, plantering), åt anläggningar för allmän nytta (som järnvägar, kanaler, telegraflinjer) eller åt de djur, som under viss tid är fredade för jakt och fångst.
Person som dömts av domstol att förlora sin frid. Det innebar att man ställdes utanför samhället och saknade det normala skyddet av lagen. Fridlöshet kunde upphävas genom köp av fred, som beviljades av kungen. Termen försvann med 1734 års lag.
Kungligt brev varmed en fridlös eller fredlös återfick sitt lagliga samhälleliga beskydd. Fridsbrev erhölls på ansökan om nåd eller mot erläggande av böter (friköp). De förekom fram till 1736.
De dagar under vilka en masugn var befriad från skatt. Verksamheten på bruken i Finland reglerades 1649, 1673 och 1723. Tionde skulle utgå till kronan för varje blåsningsdygn (dygn då masugnen användes) med undantag av fridygnen. År 1809 fastslogs att antalet fridygn i blåsningens början var 3 för en gammal masugn, 10 om masugnen hade blivit ombygd och 50 + 3 för en ny masugn. Antalet blåsningsdygn skulle kontrolleras av kyrkoherden.
Hamn dit varor från alla länder fick införas tullfritt. Frihamnen var ett avgränsat område som ansågs ligga utanför rikets tullgräns. Allt inom detta område var befriat från såväl tullavgift som all eftersyn och kontroll från tullverkets sida. Hamnpengar och dylikt samt tull erlades när varan fördes från frihamnen till en annan ort inom samma land.
Det varuutbyte som lämnas ostört av begränsningar i form av in- eller utförselförbud, tullar m.m. I vidsträcktare mening full frihet i förvärv, exklusive alla genom lag eller förordning påbjudna inskränkningar i förvärv och varuutbyte, såsom privilegier, monopol, koncessioner, skrån, stadganden av maximalpris på varor, ockerlagar och överflödsförordningar.
Skattefritt hemman, vanligen ett kronohemman vars skatt (ränta) var anslagen till lön åt befäl i den indelta armén.
Adlig titel under greve, införd 1561 av Erik XIV. Under åren 1626–1766 utgjorde grevar och friherrar första klassen inom Ridderskapet och adeln. Klassindelningen slopades under frihetstiden, men återupprättades av Gustav III 1778. I Sverige gällde den till 1809, i Finland till 1917.
Kungligt eller kejserligt erkännande på att en person har förlänats friherrskap, upphöjts till friherrevärdighet. Friherrebrev inlöstes efter 1778 med en rekognitionsavgift.
Befrielse från olika skatter och avgifter. Friheterna redovisades vanligen som avkortning i räkenskaperna.
År under vilket en egendom var befriad från skatt. Egendomen utgjordes vanligen av ett nybygge eller en industriell anläggning. Frihetsår avsåg huvudsakligen befrielsen från att erlägga grundskatt till kronan. De medförde dock även befrielse från åtskilliga andra utskylder såväl till kronan som till kommunen och prästerskapet.
Kompani som under en officers befäl utförde spaningsuppdrag eller bedrev gerillakrig mot fienden. Beteckningen förekom till exempel under stora ofreden, då frikompanier av fotsoldater (fotdragon) förordnades att på eget bevåg bedriva krig.
Förvärv av full (fri) äganderätt till ofri tomt i stad mot erläggande av en viss köpeskilling.
Erläggande av avgift för att slippa skyldigheten att göra krigstjänst, även befrielse från att fullgöra värnplikt i fredstid.
Av frimurare inrättat och underhållet barnhus som understöddes av kronan.
Den tid inom vilken båtsmansvakanser skulle återbesättas av rotarna. Enligt kungliga brev från den 24 april 1684, den 13 juni 1732 och den 24 september 1744 var frimånaderna för indelningen, roteringen och städerna i allmänhet tre.
Titel på skråhantverkare som hade rätt att utöva sitt yrke utanför skråväsendet. Privilegiet avskaffades 1731.
Handling som tillförsäkrar någon en förmån. Termen användes exempelvis om rätten för Åboborgare att 1559 handla i Norrbotten. Fripass användes också om ett dokument som tillförsäkrade en person som reste i kronans ärenden fri skjuts, förtäring eller foder och logi för sina hästar.
Benämning på de extra ryttare som på order av Karl XII år 1709 skulle sättas upp för varje kompani vid landsregementena. I varje kompani uttogs de sex bästa ryttarna och ställdes på värvad stat. De skulle vara fria från handräckning och kommenderingar, men i stället vara beredda att när som helst rycka ut. I de uttagnas ställe skulle rusthållarna mot erhållande av lega sätta in annan ryttare. Frirytteriet upphörde i och med Karl XII:s död 1718. Friryttare var även en benämning på de tolv ryttare i den 1717 uppsatta livskvadronen som ersatte den under krigen tillintetgjorda livdrabantkåren.
Dokument som gav en skeppare tillåtelse att lasta eller lossa sitt gods. Frisedeln var obligatorisk för lastning av gods som skulle skickas utomlands eller lossande av gods som infördes i landet med ett fartyg. Frisedeln innehöll uppgifter om lasten (stycketal, mått, mål och vikt), destinationsort, returfrakt m.m., och skulle överlämnas till den vakthavande besökaren vid tullkammaren. Frisedeln måste uppvisas innan in- eller utlastning av fartyget kunde göras. Om varan kunde vägas måste frisedeln kompletteras med en vågsedel. Ibland används också termen fribrev för frisedel.
Till staden utgående avgift vid lagfart på grund av köp, byte eller gåva.
Gratisplats inklusive mat och vård på sjukhus och kurhus. På varje kurhus och lasarett skulle det finnas ett visst antal friplatser. År 1811 fastslogs att veneriskt sjuka vars fattigdom kunde bestyrkas av pastor, kronofogde, länsman eller borgmästare skulle vårdas kostnadsfritt, medan övriga patienter skulle betala för sin vård och sitt uppehälle. År 1820 skulle vården av veneriska patienter bli kostnadsfri efter två månaders intagning. Personer under 15 år skulle, om de inte hade en betydande förmögenhet, vårdas kostnadsfritt.
En vecka varje år, då tjänstefolket på landsbygden (enligt tjänstehjonsstadgan) skulle ha ledigt för att till exempel kunna byta tjänsteställe. Fram till 1809 inföll friveckan i september (1819 i Sverige), därefter i slutet av oktober.
Person som självmant, utan att vara tvungen, gör krigstjänst eller frivilligt kvarstannar i tjänst efter tjänstetidens slut, även soldat som frivilligt anmäler sig till utförande av uppdrag.
Skola för flickor med olika namn. Den första fruntimmersskolan i det svenska riket grundades 1786 i Göteborg. Följande fruntimmersskola, med tyska som undervisningsspråk, grundades i Gamla Finland i Viborg 1788 (–1905). De första statliga fruntimmersskolorna grundades 1844 i Helsingfors och Åbo, med svenska som undervisningsspråk. Undervisningen var avsedd för döttrar ur ståndsfamiljer och meddelades i tre–fyra klasser, jämte praktisk hemslöjd och andra kunskaper som förutsattes av en väluppfostrad ung kvinna. I 1872 års förordning öppnades statens fruntimmersskolor för alla flickor. De räknades till de allmänna elementarläroverken och blev femåriga 1885. En högre fruntimmersskola med sju klasser fanns endast i Helsingfors. Den syftade till en mer omfattande allmän utbildning. I Finland fanns i de större städerna sedan 1600-talet också privata flickpensioner, där flickorna erhöll undervisning i språk, musik, teckning och sömnad, den mest kända verkade i början av 1800-talet som Sara Wacklins pension i Åbo. Också privata flickskolor grundades på olika håll i landet, särskilt efter att skolordningen 1856 hade trätt i kraft. Privata finskspråkiga flickskolor grundades 1864 i Jyväskylä och 1869 (–1919) i Helsingfors.
Dag under vilken församlingen kan yttra sig om de tre präster som domkapitlet har ställt upp på förslag i ett stundande präst- eller kyrkoherdeval. Om inga hinder finns för prästernas placering i förslagsrum, kan församlingen yttra sig om vallängden och yrka på att ytterligare en fjärde präst ställs i förslagsrum. Domkapitlet utlyser frågodagen, efter att varje prästkandidat har hållit sin provpredikan. Den hålls i valförrättarens (biskopens eller annan prästs) och stiftsnotariens närvaro. I fråga om prästval infaller frågodagen söndagen närmast efter sista provdagen. I fråga om kyrkoherdeval är frågodagen det tillfälle då församlingen i regala eller imperiella pastorat sedan 1686 (1739), från 1908 kan alla pastorat begära en fjärde provpredikant. Föreligger inget klagomål, uppläses och justeras vallängden. Därefter lästes alla gällande författningar upp: Förordning om prästval 5.6.1739 och 14.6.1793, kungligt brev om prästval 9.12.1741, Kgl. Maj:ts förklaring om förordningen från 1739 given 22.1.1746 och 26.9.1788, Kungligt brev till Åbo domkapitel 12.9.1798 och 3.4.1805. Alla förordningarna ingick i konsistoriecirkuläret 16.12.1812 och gällde förmodligen fram tills den nya kyrkolagen 1869.
En av två huvudtitlar i revisionsjordeböckerna från Viborgs län under 1700-talet: frälseandelen tillföll donatarien och var två tredjedelar av kronoskatterna för de av kronan behållna hemmanen som kom kronan till del.
Åbo på adelns frälsehemman efter i lag reglerat avtal om längre eller kortare tid, samt uppsägningstid och -villkor. Frälsebönderna betalade hyra (avrad) och utförde vissa dagsverken till jordägaren, men var befriade från hävdvunna skyldigheter gentemot kronan (till exempel gengärd, körslor, fodring och gästning), frånsett om kungen själv eller främmande sändebud reste genom landet. Frälsebönderna deltog i extra skatter (gärder och hjälper) samt utskrivningar (hälften mot skatte- och kronobönderna frånsett vid man-ur-huse-utskrivning). Frälsebönderna saknade representationsrätt i bondeståndet. De kunde från 1734 avhysas vid misskötsel av gården eller eftersläpande avrader. Uppsägning måste ske drygt ett år innan kontraktstiden gick ut.
Sammanfattningen av de friheter och förmåner som tillkom medlemmar av frälseståndet. Termen användes särskilt om förmåner som var förknippade med jord av frälsenatur.
Gods som åtnjöt frälsefrihet eller var av frälsenatur.
Hemman på frälsejord. Frälsehemmanet brukades av en åbo (utan bördsrätt till hemmanet) som betalade den årliga grundskatten (ränta) till donatarien, i stället för till kronan, och som utförde dagsverken och vissa skjutsningar åt säteriet. Frälsehemmanet åtnjöt betydliga friheter med avseende på skatter och besvär, vilka varierade beroende på vilket slag av frälseegendom det var frågan om och hur långt från frälsegården hemmanet låg. Frälsehemmanen var förbehållna adeln till 1723, då även präster och borgare gavs rätt till frälsejord. Från 1789 kunde även allmogen förvärva allmänna frälsehemman. Först 1809 blev de ofrälse stånden berättigade att besitta jordegendom även av det ypperliga frälsets natur, dock fortfarande utan representationsrätt i bondeståndet.
Skatteteknisk term på jordnatur. Frälsejord tillhörde adeln och var i princip befriad från skatter och avgifter. Villkoren varierade dock under olika tider. Skattefriheten för frälsejord förlorade sin betydelse 1925 när de gamla jordskatterna avskaffades.
Ogift kvinna av frälse börd. En frälsejungfru behöll besittningsrätten till ärvt säteri, om hon trädde i ofrälse gifte på kunglig dispens. Skedde giftermålet utan tillstånd, förlorade hon rätten därtill. Oavsett om giftermålet ingicks med eller utan kungligt tillstånd, förlorade frälsejungfrun sina övriga frälsefriheter.
Kameralt om kyrkohemman som till sin jordnatur var frälse, i stället för av skatte- eller krononatur. Frälsekyrkohemmanen var befriade från de skatteutgifter som annars tillhörde kronan, åtminstone enligt författningen 1719.
Försäljning av kronans jord eller rätt till skatt (ränta) på villkoret att köparen fick frälserätt på den köpta jorden eller räntan. Frälseköp förekom särskilt på 1600-talet. Kronan bibehöll förköpsrätt till på dylikt sätt avyttrad frälsejord fram till adelsprivilegierna 1723. Det förekom dock också att andra köpgods reducerades tillbaka till kronan och förbjöds i adelsprivilegierna.
Skatteteknisk term som angav en egendoms skattenatur. Jord av frälsenatur var befriad från skatt och tillhörde en privatperson som hade full äganderätt till den.
Posthemman på frälseägor. Postlandbonden fick 1638–1685 penninglön för postföringen, medan andra postbönder fick skattelättnader. Den dubbla tjänsten hos kronan och adeln innebar också försenad postföring då frälset krävde dagsverken och körslor av postlandbönderna. Kronan försökte därför från 1650 få frälsepersoner att avträda sina posthemman till kronan. Kronan betalade också ut ersättning till frälset om man inte hade kunnat utkräva de till landbonden hörande prestationerna för postföringens skull. Efter 1703 (förnyat 1706, 1722) skulle alla frälseposthemmanen överlåtas till kronan genom hemmansbyte. Byten av detta slag pågick till mitten av 1700-talet.
Kronans fordran hos enskild frälseman, som uppstått på grund av en ofördelaktig transaktion. En sådan fordran kunde uppkomma dels vid reduktionen då byte av räntor eller jord ägde rum mellan frälsemän och kronan, dels genom de hemmansbyten mellan frälsemän och kronan som förekom fram till 1723. I det senare fallet berodde fordringen på att en frälseman vanligen hunnit tillträda hemmanet innan det var utrett om värdet på det utbytta hemmanet motsvarade det som kronan fick.
Rättighet som grundar sig på genom rusttjänst eller börd vunnet frälse eller på innehav av frälsejord.
Kameral benämning på frälsehemman där ägaren avstått jordäganderätten till någon annan men behållit rätten till den årliga räntan. Frälseskattehemman förekom under några decennier i mitten av 1700-talet. De avskaffades 1789 då bönderna fick rätt att inneha frälsejord.
Benämning på ridderskapet och adeln som korporation och stånd.
Frälsejord som genom privilegium av Erik XIV 1562 hade blivit befriat från rusttjänst och från de tillfälliga skatter och vissa pålagor (till exempel kronotionde från år 1600) som de vanliga frälsehemmanen måste stå för, övergående i betydelsen adligt storgods tills begränsningen att bara en adelsman fick äga ett gammalt frälsesäteri upphävdes 1864. Frälsesäteriet skulle vara ett föredöme för traktens bönder, genom ett gott underhåll av byggnaderna och en god skötsel av åkrar och betesmarker.
Torpare på frälsehemman. Frälsemannen ansvarade för att jorden uppodlades, byggnaderna hölls i stånd och att erfoderligt underhållsmaterial fanns till hands.
Frälseundersökningskontoret utvecklades 1688 ur det kontor som vid Reduktionsdeputationens början hade i uppgift att kollationera Reduktionskommissionens arbetsresultat. Arbetet utvecklade sig till en allmän undersökning av adelns behållna frälsegods. Frälseundersökningskontoret indrogs 1742 och dess uppgifter sköttes därefter av Kammararkivet.
Under svenska tiden och autonoma tiden om avgift för ansökan om ändring i domstolsbeslut till högre instans, besvärsavgift. Avgiften kallades ursprungligen revisionsskilling.
Den skriftliga handling varigenom någon av annan erhåller uppdrag, rättighet, befogenhet att (som ämbets- eller tjänsteman, syssloman eller ombud) uträtta ärenden eller värv i fullmaktsgivarens namn och ställe, som om han själv vore närvarande. Fullmakter förekom allmänt i bemärkelsen rätt att få ingå avtal med tredje part eller att som laga ombud anklaga eller svara för annan i civila mål inför domstol. Fullmakten bemyndigade innehavaren att med bindande verkan handla för fullmaktsgivaren. En fullmakt kan vara muntlig, skriftlig eller framgå av ett anställningsförhållande.
Lösen som en person som hade utnämnts till en fast tjänst skulle betala för utnämningen.
Bemyndigad, befullmäktigad, person som erhållit fullmakt att verka som ombud vid regemente, riksdag, lantdag, för kronan, kyrkan eller kommunen, vid bank och handelshus m.m. ”Fullmäktig” användes också som titel för ledamot av styrelsen för vissa allmännyttiga organisationer: Allmänna änke- och pupillkassan, Arméns pensionskassa och Civilstatens pensionsinrättning.
I Ryssland från 1725 benämning på medlem i stadsråd. Från 1785 benämning på medlem i allmänna stadsrådet samt på medlem i sexmannastadsrådet. Mandatperioden var tre år. I Gamla Finland valdes fullmäktige till allmänna stadsrådet och till fyrmannastadsrådet under ståthållarskapsperioden 1787–1797.
Ursprungligen en för statsskicket eller statsformen konstitutiv lag, författning, stadga, konungaförsäkran, regeringsform, tronföljdsordning och konungaed, sedermera kallad grundlag. Termen användes särskilt under Gustav Vasas och hans söners tid (1523–1611). Den övergick under 1700-talet i betydelsen filosofisk grundlag, sedermera tänkandets fundamentallag (principium contradictionis).
Under stora ofreden benämning på magasin som de ryska ockupationsmyndigheterna inrättade vid kyrkor för förvaring av uppburna skattevaror.
Under stora ofreden foderskatt som av de ryska ockupationsmyndigheterna uttogs enligt mantal för underhållet av militärens hästar.
Vid hov anställd tjänsteman, hovfurir, med uppgift att under resor sörja för inkvartering. Senare med uppgifter för ordning inom hovets ekonomi- och livrébetjäning.
Underofficer vid ett kompani eller motsvarande enhet som förberedde och ombesörjde inkvartering och förplägnad, ibland även enhetens räkenskaper.
Soldat som uttogs ur truppavdelningen under marsch för att förbereda inkvartering. Furirskyttarna var underställda kvartersmästare eller furir.
Den ed som en part svor vid domstol för att fylla ut bristerna i de bevis som presenterats av honom. Fyllnadsed stadgades i 1734 års lag och avskaffades 1949.
Sådant gods som finns nedgrävt i jorden och som ingen kan bevisa att han eller hon är ägare till. När sådant gods hittades skulle man efter 1755 omedelbart informera landshövdingen varefter denne genast informerade Kgl. Maj:t om godset skulle bärgas på statens räkning. I annat fall tillföll hälften jordägaren och andra hälften upphittaren. Bestod det upphittade godset av gamla mynt av guld, silver, brons eller koppar, eller andra konststycken av metall, hembjöds det först till kronan för att inlösas. Inlöste kronan godset tillföll en åttondedel av dess värde den som hittade det.
Det till barnhuset i Stockholm från och med 1637 anslagna spannmålet, under den tid (1650–1652) det skulle utgå per varje 40:e kronotiondetunna. Spannmålet uppbars av alla svenska församlingar och närmare hälften av Finlands församlingar, mot att de 1660–1785 i gengäld fick lämna in sina fattigbarn på barnhuset i Stockholm. Motsvarande skatt utgick också från och med 1810 i län som hade ett barnhus att försörja. Denna skatt kallades barnhustunnan, barnhusspannmålen.
I Gamla Finland 1787–1797 under ståthållarskapsperioden motsvarighet till sexmannastadsrådet i de ryska städerna, vilket leddes av ett stadsöverhuvud. Till skillnad från på annat håll i Ryssland var stadsinvånarna i Gamla Finland indelade i endast fyra invånarklasser.
Benämning på en soldat tillhörande de reservtrupper som uppsattes under stora nordiska kriget genom att fyra rotar eller rusthåll anskaffade och underhöll en soldat respektive soldat och häst. Fyrmänningssystemet avskaffades 1721.
Reservregementen som uppsattes i början av 1700-talet för att ansvara för försvaret inom Sverige under den tid då huvuddelen av armén befann sig i fält utanför rikets gränser.
Lots- och fyravgift som uppbars av tullverket för alla in- och utgående fartyg. Båkavgiften började tas ut 1759, men fyravgiften hade mycket gamla anor. Medlen användes av lotsverket för nybyggnad och underhåll av fyrar, båkar och andra sjömärken, senare också livräddningsanstalter. Avgiften togs ut vid fartygsklareringen efter fartygets nettodräktighet. Den övervakades av Sjöfartsstyrelsen, under svenska tiden av Amiralitetskollegium.
Militär tjänsteman som tillverkade och ansvarade för all ammunition som innehöll krut såsom artilleri- och brandprojektiler och brand- och lyskulor. Titeln avskaffades 1816, återinfördes 1824 och avskaffades för gott 1876 i Sverige.
Truppenhet vid artilleriregemente vid svenska flottan och armén som bestod av fyrverkare. Fyrverkarna sammanfördes på 1700-talet i fyrverkarkompanier, vilka upplöstes 1779, då fyrverkarna uppdelades på artillerikompanierna.
Läkare. Termen förekom ofta i sammansättningarna stads- och lantfysikus.
Finansrättslig term för den process under vilken något förvärvades eller någon blev ägare till något, oftast till fast egendom.
Kollektivbenämning på vakter inom fångvården under svenska och autonoma tiden.
Under svenska tiden samlande benämning på juridiskt bindande handling som bevisade äganderätten till fast egendom, huvudsakligen köpebrev, bytesavtal, bouppteckning, arvskiftesinstrument, testamente eller gåvobrev.
Under svenska tiden om skriftligt dokument, som bestod av köpebrev, bytesavtal, bouppteckning, arvskiftesinstrument, testamente eller gåvobrev som bevisade rätten till ett lagligt förvärv av något, särskilt fast egendom. Under autonoma tiden kallades dokumentet åtkomsthandling.
Den person från vilken en rättighet förvärvas, särskilt om mansperson av vilken en annan man lagligen (genom köp, arv, gåva m.m.) förvärvade äganderätten till en fastighet.
Person som skötte fångtransporterna. Ursprungligen sköttes fångtransporterna av skjutspliktiga bönder eller deras ersättare, under åren 1727–1792 och efter 1812 sköttes de av kronans tjänstemän, vanligen fånggevaldiger. Mellan 1792 och 1812 sköttes fångtransporterna av en bonde mot en ersättning av kronan. Fångföraren skulle följa med och bevaka fången under transporten till följande fångförarestation, fängelse eller domstol. Han ansvarade också för att fången inte rymde.
Transport av fångar från ett ställe till ett annat, en skyldighet som från 1727 ålåg kronan och därförinnan var en allmän skyldighet för bönderna på order av fånggevaldiger, länsman eller annan tjänsteman. Transporten kallades under senare delen av autonoma tiden och i början av självständighetstiden för fångforsling.
Huvudsakligen från 1727 av vederbörande myndighet (landshövding, domstol, polismyndighet) utfärdad order om transport av fånge. I ordern uppgavs vart fången skulle föras samt huruvida och på vilket sätt han eller hon skulle hållas fängslad under transporten. Från autonoma tiden kallades ordern vanligen fångpass.
Allmän benämning på fångkost under svenska tiden och autonoma tiden från det att fängelserna började inrättas cirka 1620 till att reformerna av fängelseväsendet inleddes på 1860-talet. Ursprungligen användes termen om den föda fången själv skaffade, från 1699 om den föda som köptes av fången med fångpenningar och från autonoma tiden om den noga reglerade fångkost som staten bestod fångarna med.
Förteckning införd 1749 över dem som satt häktade eller avtjänade ett kortare straff i kronans häkte. Den omfattade en månad med uppgifter om fångarnas namn, häktnings- och frigivningsdatum, brottet och de åtgärder som hade vidtagits i ärendet under den gångna månaden. Fångförteckningen sändes månatligen för kontroll till justitiekanslern under svenska tiden och till prokuratorn under autonoma tiden.
Officiell benämning på fångkost efter 1699, när varje fånge blev berättigad därtill. Förtäringen garanterades genom att varje fånge själv köpte sin föda och månatligen erhöll ersättning för inköpen i form av fångpenning.
Tjänstebeteckning för ordinarie fångförare i ett härad som under landshövdingen bevakade fångar under fångtransporter, mot ordinarie lön, dagtraktamente och reseersättning för varje transport.
I Gamla Finland luthersk präst vid fängelse och sjukhus.
Predikant vid statligt fängelse eller arbets- och korrektionsinrättning, kallad slottspastor om fängelset eller inrättningen fanns i ett av kronans slott. Fånghuspredikanter blev vanliga först under 1800-talet. Före 1800-talet verkade ofta ortens ordinarie präst som fängelsepredikant.
Person som hade till uppgift att bevaka fångarna i ett häkte eller fängelse: fångvaktare, fångkonstapel, fångväktare, fångknekt m.m.
Penningmedel anslagna ur stadskassan, senare statsbudgeten, för fångarnas underhåll: fångvårdsmedel. Fångmedel stadgades i städerna från 1714, för hela riket 1727. De ingick i allmänna lagen 1734.
I Gamla Finland, tjänstebeteckning för evangelisk-luthersk präst vid fängelse och sjukhus.
Förteckning över fångar i ett militärt fängelse.
Dokument i två exemplar över att en fånge hade transporterats av allmogens fångförare, under fånggevaldigerns övervakning. Fångsedeln innehöll uppgifter om fångens namn, ålder, utseende, brott, domstolens beslut m.m., samt vilka tillhörigheter fången hade med sig till häktet eller fängelset. Fångsedeln utfärdades av länsman, kronofogde eller häradshövding.
Transport av fånge eller fångar till och från fängelse, domstol eller straffplats. Fångskjutsarna var före 1727 en del av kronoskjutsen. Då övertogs de av kronan och blev landshövdingens ansvar. Transporten utfördes av kronobetjäningen och tidvis anlitades privata fångförare. Under 1800-talet utfördes de ordinarie fångskjutsarna på fastslagna dagar i cell- eller fångvagnar. Fångskjutsarna administrerades av vaktmästarna på kronohäkten och fängelser, eller länsman, fjärdingsman och andra
Av ett härad utbetald ersättning för fångskjuts. Fångskjutslegan bokfördes och betalades ut av kronofogdarna vilka årligen redovisade dem på vintertinget. Ersättningen bestreds efter 1734 med lantränteriets medel.
Den åtgärd då en tjänsteman eller fångförare på arvode med vilja eller av vårdslöshet släppte lös en fånge som han skulle bevaka. Personen kunde straffas med avsättning, i värsta fall med straffarbete eller fängelse och vid lindrig vårdslöshet med böter.
Dagtraktamente för en fånges uppehälle i kronans häkte. Under autonoma tiden utvidgades termen till att också omfatta det traktamente som gick till fångföraren för att han underhöll en fånge under fångtransporten. Det bestreds med statliga medel och beräknades efter vaktmästarens månatligen uppgjorda fångförteckning. Efter 1799 ingick även häktade ståndspersoner.
Ursprungligen fångknekt, senare också fångväktare, en arvodesbefattning vid häkte, fängelse eller tukthus. Fångvaktaren bevakade fångarna under fångvaktmästarens översyn. Fångvaktare förekom särskilt på 1500–1600-talet. De ersattes under senare delen av 1700-talet i Finland ofta med fångvårdare.
Den verksamhet som syftade till att upprätthålla en fånges liv. Den bestod av förvaring, förplägning och fångskjutsning från häktning till frigivning. Från 1780-talet tillkom rehabilitering. Ansvaret för fångvården innehades av landshövdingen, senare guvernören fram till 1860-talet. Då övertogs det av justitieexpeditionen och efter 1918 av Justitieministeriet.
Tjänstebeteckning för en arvodesbefattning vid stads-, härads- eller tingslagshäkte. Fångvårdaren hade i uppgift att övervaka fångarna. Termen användes bara i Finland under svenska tiden och närmast på 1700-talet.
Ersättning i spannmål till ett enskilt hemman på landsbygden som hade åtagit sig att underhålla en fånge inför och under tingssessionen, eller under vägen till (eller från) fängelset. Avgiften betalades av alla de hemman som var skyldiga att delta i fångskjutsen.
Del av jordeboksräntan i delar av Kexholms län.
Till akademistaten hörande lärare som tränade studenterna i fäktning.
Underordnad tjänsteman som förde räkenskaper vid generalkrigskommisariats fältkontor i den svenska armén.
Benämning på domare i fäktkrigsrätt.
Titel för högste befälhavare över en på slagfältet självständigt uppträdande armégrupp eller armé. Under 1600-talet var fältherre även en titel för riksmarsken. Sedan 1700-talet hederstitel för duglig härförare.
Tidigare benämning på statligt anställda villebrådsjägare som gjorde krigstjänst, från och med mitten av 1700-talet benämning på soldater i arméns jägarförband.
Föreståndare för fältkontor som under 1700-talet hade hand om ekonomin vid en av generalkrigskommissariatets avdelningar och var upptagen på Krigskollegiums kammarstat. Under honom arbetade fältbokhållare, fältkassörer, fältkammarskrivare, fältkassaskrivare och fältrevisorer.
Benämning på den avdelning av kansliet (Kgl: Maj:ts kansli) som 1700–1715 följde med Karl XII i fält.
Benämning på en under fältsekreteraren stående avdelning av en svensk armés generalkrigskommissariat som ansvarade för korrespondans.
Det särskilda penningbelopp som varje stab eller självständigt utrustad truppavdelning försågs med i krig.
Tjänsteman vid generalkrigskommisariats fältkontor med ansvar för fältkassan.
Kirurg anställd vid en armé i krig.
Föreståndare och uppbördsman vid ett av arméns större magasin.
Domkapitel avsett att verka endast under krig, grundades genom krigsartiklarna 1683. Efter 1741 fick krigspräst (vid behov) avlägga pastoralexamen vid fältkonsistoriet.
Benämning på den under fältkamreren stående avdelningen av en svensk armés generalkrigskommissariat som hade hand om ekonomin.
Officer som hade i uppgift att ombesörja truppernas inkvartering under ett fälttåg.
Sjukhus som medföljde armén i krig. Fältlasarettet gav den första egentliga sjukvården till sårade och sjuka soldater, men kvarhöll patienterna enbart tills de utan större fara kunde transporteras vidare. Fältlasarett förekom i Finland under andra världskriget och under finska inbördeskriget 1918.
Äldre benämning på högre militärläkare.
Under stora ofreden i Åbo generalguvernement på garnisonsorterna inrättade centralmagasin för uppsamling och distribution av skattepersedlar som uppbars av de ryska ockupationsmyndigheterna.
Militär värdighet som infördes i Sverige under 1500-talet. Fältmarskalken var ursprungligen underordnad generalfältöversten och dennes löjtnant och tillsattes endast för ett visst krigsföretag. Under trettioåriga kriget blev fältmarskalken befälhavare över en självständigt opererande här. I Ryssland utgjorde fältmarskalk den första rangklassen i den militära rangtabellen som introducerades på 1700-talet och som var i bruk under autonoma tiden. I Finland befordrades försvarsrådets ordförande general Gustaf Mannerheim år 1933 till fältmarskalk.
Militär grad som förekom i den svenska armén mellan åren 1648 och 1705. Fältmarskalklöjtnanten var underordnad rikstygmästaren, som i rang stod närmast efter fältmarskalken.
Tjänsteman upptagen på Krigskollegiums justitiestat.
Benämning på sjukhus för den ryska militären i Viborg åtminstone under 1760-talet.
Postdistribution i krig, krigspost. Fältposten räknade sitt grundande i Sverige i den postgångsorganisation som infördes 1628 av Axel Oxenstierna under det polska kriget. Formellt organiserades fältposten i Sverige först under 1800-talet. I Finland förekom fältpost under inbördeskriget och i större skala under andra världskriget.
Föreståndare för ett fältpostkontor. De första fältpostmästarna i den svenska armén förekom under Gustav II Adolfs tid. Fältpostmästartjänster förekom i den finska armén under andra världskriget.
Allmän benämning på alla präster som var anställda vid krigsmakten. Till fältpredikanterna hörde bl.a. fältpräster, bataljons-, skvadrons- och fältpredikanter samt regementspastorer. Inom katolska kyrkan kallas denne prästman fältkaplan.
Tjänsteman upptagen på Krigskollegiums kammarstat eller den svenska fältarméns generalkrigskommissariat. Fältproviantmästaren verkade under stormaktstiden som föreståndare och uppbördsman vid fältarméns huvudproviantmagasin, och hade senare uppgifter inom militärens intendenturväsen.
Vid fältkontor verksam revisor.
Föreståndare för ett fältkansli, räknades under 1700-talet som betjänt. Fältsekreteraren var skyldig att erlägga slottshjälpen.
Arméläkare i fält eller vid flottan med huvudsakligen kirurgiska uppgifter, var upptagen på Krigskollegiums stater. Sedermera användes termen om en person som bland allmänheten utövade den så kallade lilla kirurgin, det vill säga behandling av lättare yttre skador, tandutdragning m.m. År 1753 utökades fältskärernas utbildning med obligatorisk praktik vid Serafimersjukhuset i Stockholm. Kraven för mästarfältskärer var dock obestämda och deras utbildning varierade. År 1795 preciserades kraven och noggrannare bestämmelser infördes. År 1807 krävdes att en fältskär skulle ha de medicinska myndigheternas tillstånd för att praktisera. Under den autonoma tiden skulle det finnas sex fältskärer i varje skarpskyttebataljon. Fältskärer verkade som underofficerare och benämningen var i bruk fram till avskaffandet av de finska skarpskyttebataljonerna 1901–1902.
Person som utbildats till fältskär, men ännu inte blivit mästare. Fältskärsgesällerna biträdde fältskären. De kallades senare underläkare.
Person som utbildade sig till fältskär, efter 1797 kallad chirurgiæ studiosus.
Sammanfattningen av allt som hör till en armés förvaltning och utrustning i krig.
Befälhavare över artilleri, med högsta ansvaret för fälttyg och grövre skjutvapen.
Truppavdelning som utsattes i en förpostlinje för att tillsammans med andra sådana truppavdelningar utgöra den yttersta bevakningslinjen.
Den äldsta underofficersgraden vid alla truppförband förutom kavalleriet. Fältväblar förekom redan hos landsknektarna under 1500-talet, där de ansvarade för manskapets utbildning inom fänikorna. Fältväbeln blev senare kompanichefens närmaste biträde, med avseende på expeditioner och upprätthållandet av den inre ordningen. Tjänstegraden fältväbel togs i bruk inom svenska armén i början av 1600-talet. Graden innehades enligt militiestaterna 1729 av en adjutant, fänrik, löjtnant eller kornett.
Inrättning för fångar som dömts till frihetsförlust för viss tid och under specifika förhållanden. De första bestämmelserna om fängelsestraff infördes 1624. Det första fängelset inrättades i Stockholm samma år och följdes kring 100 år senare av rasp- och spinnhus i Stockholm, Göteborg, Norrköping och Åbo. Från 1750-talet uppkom också slotts- och länskronohäkten, stads - och häradshäkten för rannsakningsfångar samt gäldstugor för bysatta personer. Fängelseväsendet moderniserades under 1800-talet då länsfängelser och centralfängelser inrättades.
Befattning för luthersk predikant vid statligt fängelse eller arbets- och korrektionsinrättning. Före 1800-talet sköttes uppgiften ofta av ortens ordinarie präst. Sedan 1816 fanns det en förordning om fånghuspredikanter eller fängelsepredikanter med befattningen som bisyssla. På 1860-talet inrättades egentliga fängelsepredikanttjänster, och de ersatte samtidigt slotts- och spinnhuspredikanterna. Sedan 1920-talet kallades de anställda predikanterna vid fängelserna för fängelsepastorer.
Militär tjänstebeteckning under medeltiden och 1500-talet på den person som bar fanan inom en fänika eller inom en ryttarfana. Fänriken ingick i truppavdelningens stab och hade ofta en lutenampt som biträde. Ibland kunde en fänika ha två fänrikar. Från slutet av 1600-talet utgjorde fänriken den lägsta officersgraden inom infanteriet och flottan. Inom den finska försvarsmakten utgör fänriken den lägsta officersgraden vid infanteriet och marinen samt den huvudsakliga reservofficersgraden. I Ryssland utgjorde fänrik den fjortonde (den lägsta) rangklassen i den militära rangtabellen med tilltal: ”Vaše blagorodie”.
Fanbärare, senare hövitsmannens eller kaptenens närmaste man vid truppförband avsett att skydda monarken.
Den ersättning som från 1649 utgick till statliga tjänste- och ämbetsmän då de reste i statligt ärende. Färdpenningarna var en ersättning för att friskjutsen (1577–1649) hade avskaffats. Under 1500-talet kallades avgiften tidvis tärepenning (särskilt 1561–1568 och 1576–1577).
Tjänsteman som sköter en färja eller färjbåt. Färjetrafik för passagerare och postförsändelser gick redan under Gustav Vasas tid mellan Väddö i Roslagen och Eckerö på Åland. Trafiken upprätthölls med offentliga medel. År 1564 utfärdades den första resetaxan för färjtrafiken, som 1636 blev leden för den offentliga sjöposten mellan Sverige och Finland och gick en gång per vecka. Trafiken upprätthölls av färjkarlar som fick sina inkomster av passagerartrafiken, en viss ersättning i kontanter och liksom postbönderna hade vissa friheter från skatt och tunga (rotering m.m.). Efter 1685 sorterade de under postbondestaterna .
Avgift som uppbars för utnyttjandet av en färja. Avgiften ingick i färjkarlens lön. År 1918 avgjordes avgiftens storlek av landshövdingen.
Mansperson dömd till att arbeta på en av kronans fästningar, fordom på konungens slott och gårdar. Fästningsfångarna var vanligen militärer och civila som hade begått ett svårt brott. Straffarbete på fästningar ersattes 1889 med tukthusstraff.
En kronofogdes (häradsskrivares och kronolänsmans) verksamhetsdistrikt som utgjorde en del av ett visst län och som ofta sammanföll med häradet. I distriktet skulle han verkställa mantalsskrivningen, upprätta röstlängder, sköta taxeringsarbetet och skatteuppbörden m.m. Ett fögderi var ursprungligen det område som förestods och förvaltades av en kunglig fogde. Under stora ofreden indelade de ryska ockupationsmyndigheterna år 1717 lagmansdömena i Åbo generalguvernement i fögderier, bestående vanligtvis av 3 eller 4 socknar.
De utredningsbetänkanden, propositioner och utskottsbetänkanden som tas fram innan riksdagen beslutar om en ny lag. Tillsammans ger de en utförlig bakgrund till lagens tillkomst. Det första 1684 publicerade förarbetet var det så kallade Rosengrenska förslaget (1604). De första förarbetena som blev faktisk lag (1734 års lag) gjordes 1686–1731.
Benämning på underofficer som under 1500-talet ingick i fänikans och senare i kompaniets stab. Föraren biträdde fänriken samt ansvarade för trossen och de sjuka samt för uppröjning av marschväg och för utseende av lägerplatser. Benämningen föll bort i början av 1800-talet.
Kronojord eller ränta anslagen till avlöning åt förare inom armén.
Officer som enligt överenskommelse tagit avsked från militärtjänst. Föravskedade officerare var skyldiga att erlägga slottshjälp om förmögenhet fanns, men om de saknade egendom och inkomst blev de befriade.
Benämning på den truppenhet i den svenska armén som i övriga arméer kallas division. Fördelningen leddes av en fördelningschef. Fördelningarna indelades i arméfördelningar och kavallerifördelningar.
Hemman vars ränta var anslagen till löneförbättring åt den indelta arméns befäl.
Åtgärd som fram till 1811 vidtogs för att i krigstid öka antalet ordinarie indelta truppförband i den svenska armén.
Reservbefäl. Fördubblingsbefäl infördes 1690 för kavalleriets korpraler och antalet var 24 i varje regemente. Fördubblingsbefäl uttogs inte i fredstid.
Reserv i båtmanshållet. Fördubblingsbåtsmännen utökade antalet båtsmän med det dubbla i krigstid och underhölls då av de roterade hemmanen. Systemet infördes 1644, i vissa trakter 1660. Det reglerades 1690. Systemet avskaffades 1810 och följande år infördes bestående förstärkningsmanskap.
Reservregemente som uppsattes under stora nordiska kriget.
Reservkarl som varje rote skulle uppställa i krigstid utöver den ordinarie knekten eller båtsmannen.
Det skede i en förvaltnings- eller domstolsprocess när det förberedda materialet och förslaget till avgörande läggs fram för den beslutande församlingen för avgörande. Föredragning förekom från 1700-talet vid hovrätterna, i justitierevisionen och i Konungens högsta domstol och under autonoma tiden i justitiedepartementet och från 1918 i Högsta domstolen.
I Sverige från och med 1600-talet och i Ryssland från och med 1700-talet procedur vid administrativa ämbetsverk och högre domstolar, vid vilken den föredragande tjänstemannen för beslutsfattaren, antingen ett kollegium eller en ämbetsman, med utgångspunkt i föredragningshandlingen presenterade ärendet och framlade sitt eller en underordnad myndighets förslag till beslut. I Ryssland underställdes från och med 1710-talet vissa typer av Dirigerande senatens beslut genom föredragning kejsaren för erhållande av dennes godkännande.
I Ryssland från och med 1720-talet handling för föredragning innehållande föredragandens sammanfattning av ärendet samt dennes förslag till myndighetens beslut. Under perioden 1826–1917 var en föredragningsnot en kort framställning av huvudpunkterna i de ärenden som skulle föredras för kejsaren av ministerstatssekreteraren. Den inkluderade vanligen senatens framställan och generalguvernörens utlåtande. Den avfattades på franska under Alexander I:s tid, därefter på ryska. Regenten antecknade sitt godkännande direkt på föredragningsnoten.
Kontrakt om prästrättigheternas utgörande. Föreningar ingicks från 1694 mellan varje församling och dess ordinarie prästerskap, först i Åbo stift på grund av oredan med uträkningen av tertial- och kvicktiondet. Kontrakten granskades av konsistoriet och fastslogs av landshövdingen. De förutsatte också konfirmation av Kgl. Maj:t. En särskild författning om föreningar gavs enbart för Österbotten 1743.
Tillägg till 1772 års regeringsform, skrivet av Gustav III själv och framlagt till beslut vid 1789 års riksdag. Akten grundade sig på kungens konflikt med adelsståndet, som sedan 1786 dominerades av oppositionen. Den innebar att kungens och de ofrälse ståndens (borgarnas och böndernas) rättigheter ökade på bekostnad av adeln. Förenings- och säkerhetsakten avskaffades i Sverige 1809, men förblev i kraft i Finland fram till 1919, då den nya regeringsformen trädde i kraft.
Svenskspråkig benämning på den präst som till 1890 innehade den ledande ställningen i de finska ortodoxa katedral-/ storkyrkoförsamlingarna. Benämningen för den ledande prästen i alla ortodoxa församlingar blev 1891 kyrkoherde, men benämningarna föreståndare och församlingsföreståndare var även därefter i användning. Under självständighetstiden från 1918 till senare hälften av 1900-talet var förståndare officiell benämning på den ledande prästen i alla ortodoxa församlingar i Finland.
Som sker utan förfall, obehindrat, under svenska tiden huvudsakligen en motsats till laga förfall, det vill säga frånvaro med laglig orsak eller giltigt skäl. Termen användes särskilt om uteblivande från domstol eller obligatoriskt möte såsom sockenstämma, domkapitel, kollegium eller annan styrande myndighet. Den användes också om att utan giltig orsak lämna något ogjort som borde ha gjorts inom viss utsatt tid (fatalietid).
Bok som fördes för person som tillhörde flottans stammanskap eller skeppsgossekår. Den upptog ålder, klass, kunskapsbetyg, uppförande m.m. Bestämmelser om förhållningsbok infördes 1796. Förhållningsböckerna skulle ombord på fartyget förvaras av sekonden och i land av kompanichefen. En beklädnads- och förhållningsbok fördes också för varje beväring i flottan.
Inteckning i domstolsprotokoll till säkerhet för lån som näringsidkare fick för att driva sin rörelse (förlagslån). Inteckningen gav lånegivaren förmånsrätt till affärsidkarens egendom vid förfall eller konkurs.
Egentligen förleden tid: i äldre myndighetsskrift (särskilt domböcker från svenska tiden) förekommande uttryck för föregången tid. Förledet år: förra året.
Beteckning för juridiskt förfarande vid allmän underrätt, ägodelningsrätt, skiljenämnd, ursprungligen också kommissoralrätt, som innebar biläggande av tvist med hjälp av domare och/eller nämnd, skiljedomare eller skiljeman. Beslutet kunde inte överklagas, endast fastställas av högre eller högsta instans. Vid meningsskiljaktighet kunde domstolen krävas på en skriftlig förklaring över förlikningens innebörd. Termen användes också om själva dokumentet innehållande ömsesidiga eftergifter av kontrahenterna. Under medeltiden och fram till början av 1600-talet omfattade förlikning också biläggande av brott, genom avtal om ersättning till brottsoffret. Vid biläggande av rättstvist vid domstol avstod parterna från domstolens prövning av deras mellanhavanden och ingick ett civilrättsligt bindande avtal. Förlikning förekom till 1736 i både tviste- och brottmål, men förbjöds därefter i brottmål (RB 20: § 4). Sedan självständigheten i finländsk rätt användes förlikning närmast om den förhandling som skedde vid skilsmässa och som ledde till hemskillnad.
Under 1700-talet förekommande finansiell term för hemman vars ägor efter hand hade blivit så sammanblandade med grannarnas ägor att dess ytvidd inte längre kunde fastställas. Hemmanet uteslöts därför ur jordeboken. I forskningslitteraturen förekommer också uttrycket obefintligt hemman.
Bortförlänat gods.
Innehavare av förläning.
Bortförlänat hemman.
Register över olika förläningstagare, uppgjordes i kammaren. Förläningsregistren byggde på fogdarnas avkortningslängder, som kompletterades med annat material. Ändamålet var ursprungligen att få kontroll över förläningsbeståndet och förläningsrusttjänsten. Från Johan III:s tid fick förläningsregistren karaktär av lönestater. Förläningsregister uppgjordes från och med 1500-talet till 1730.
Av förläning utgående ränta, bortförlänad ränta.
Rätt gällande för förläningar, länsrätt.
Den del av kronotiondespannmålen som efter 1647 oavkortad och med råge tillföll tjänstemän inom ecklesiastik- och skolstaten som löneförmån, och domkyrkan, akademin i Åbo och gymnasierna som verksamhetsbidrag. Förläningsspannmål utgick efter 1842 också till prästerna i Lappmarken. Det avskaffades i och med prästerskapets lönereform 1886.
Person som i tjänsteövningen står i spetsen (för) eller har ledningen (av något), föreståndare, ledare, styresman, chef, överhuvud, som i tjänsteutövning innehar högre plats än andra. Även ordförande, talman, preses, presidentperson. Förmannen har rätt att befalla, leda och kontrollera de underställdas arbete. Olydnad eller oegentligt uppträdande mot förman i tjänsten är belagd med påföljd.
Nedsättning av ett hemmans mantal och/eller skatt vid minskad skattebetalningsförmåga. Förmedling innebar inte förlust av gårdens rättigheter och indragning av skyldigheterna i anslutning till det vanliga (oförmedlade) mantalet. Skattehemman förlorade dock sina rättigheter i anslutning till skattläggningen, lättnader i rotering och rätt att delta i församlingsval. I Gamla Finland ägde motsvarande minskning av mantal och jordetal rum vid skattläggningsrevisionerna.
Handlingar som gällde skatteförmedlingar. År 1833 fastslogs att förmedlingsakterna av landshövdingen skulle skickas till senaten för att ett förmedlingsmål skulle kunna prövas.
Den process under vilken en anhållan om minskad skattebörda för ett hemman behandlades. Förmedlingsorsakerna fastslogs 1688 och förnyades på 1700-talet. Orsakerna till förmedling skulle undersökas av kronofogden och häradsrätten. Beslutet om ny skattläggning av hemmanet skulle sedan fattas av landshövdingen. Innan skattläggningen genomfördes skickade landshövdingen sitt beslut, kronofogdens utlåtande och häradsrättens undersökning till advokatfiskalen i Ekonomiedepartementet. Den egentliga skattläggningen utfördes av lantmätaren och skattläggningsmännen.
Institution i stad som hade till uppgift att tillvarata omyndigas arv och hälsa, särskilt det kollegiala organ vid Stockholms magistrats justitiekollegium som, genom ett antal rådmän och stadsanställda samt en kurator, förvaltade Allmänna fonden och Gratifikationsfonden, och från 1667 de i staden boende ofrälse omyndiga föräldralösa barnens egendom, som ett slags överförmyndare. Benämningen användes också om själva byggnaden där denna institution verkade.
Uppdraget att vara förmyndare: sedan 1800-talet uppdrag efter lag eller domstolsförordnande som tilldelats en person (vanligen föräldrar) att handha en minderårigs eller annan omyndigförklarad persons (myndlings) angelägenheter och bevaka dennas intressen och rättigheter. I modern tid är förmyndarskap en allmän medborgerlig plikt, som ingen kan undandra sig utan laga skäl. Vägran kan beläggas med vite i rätten.
Vård som person genom lag eller domstolsförordnande ska ta för en omyndig person, dennes egendom och angelägenheter, samt vara dennes målsman.
Intyg (av domstol) om att någon är (alternativt inte är) en annan persons lagliga förmyndare.
Rekommendation i form av myndighetsyttrande om förslag till val av ny tjänsteman, där lämplighet kan föregå tjänstemeriter. Termen används även om omständighet i ett avtal, där lagen inte får gälla och om avtal mellan (blivande) äkta makar angående vissa egendomsförhållanden i äktenskapet.