Till ett gymnasium anslaget eller skänkt hemman vars avkastning uppbars av en gymnasielärare. Gymnasiehemmanen var skyldiga att erlägga bl.a. lagmans,- häradshövdinge- och tingsgästningspenningar.
Ursprungligen ägare av bruk utan egen masugn och som drev stångjärnssmide av köpt tackjärn.
Från medeltiden fram till kommunreformen 1864, av sockenmännen utsedd och avlönad edsvuren skrivare. Sockenskrivaren bevakade böndernas rättigheter i företrädesvis kamerala ärenden, förde socknens protokoll över skatteuppbörden vid uppbördstämmorna och såg till att de betalda skatterna fördes in i böndernas kvittoböcker.
Samlande benämning på diverse efter röktal utgående avgifter eller skatter, exempelvis häradshövdinge- och lagmansräntan.
Rökar som enligt 1741 års reglemente var skyldiga att erlägga lagmans- och häradshövdingeräntan. ”Behållne rökar” var även en benämning på skattedugliga personer (bönder, hantverkare och ämbetsmän) samt en av två kolumner i mantalslängderna. Motsats: avkortade rökar.
Sammanfattande beteckning för dem som intar sin kost hos ett och samma husbondfolk, hushåll. Matlaget fungerade särskilt som grund för utgörande av vissa skatter, besvär och andra skyldigheter.
Avgifter som erläggs endast vid särskilda tillfällen och som tillfaller staten eller särskilda myndigheter, verk och inrättningar.
Avgift som infördes 1752 och som betalades av adel, prästerskap och borgare. Avgiften skulle användas till avlöning av justitiestatens tjänstemän. Den var 1/4 procent av den summa som inventarierna uppskattades till vid en bouppteckning. År 1786 befriades ståndspersoner på landet som inte tillhörde adel, prästerskap eller borgarestånden. År 1778 överflyttades inkomsten till statskontoret.
Avgifter som uppbars på in- och utförsel av varor, både utrikes och inom riket. Tull uppbars sedan slutet av 1200-talet. På 1300-talet fick tullen ett samband med silverväxeln, som sedan uppbars i olika perioder fram till 1637. Under största delen av Gustav Vasas regering förekom endast intull. Utförseltull infördes 1559. År 1718 arrenderades sjötullen ut på ett år. Arrendet förlängdes inte följande år utan i stället började en tilläggsavgift, licent, att uppbäras.
Benämning på de (brutto- eller netto)inkomster av poströrelsen som inflöt i postkassan under ett år från porto, assurance, tidningsmedel, estafettmedel m.m. Intäkterna gick till postverkets underhåll utan att lämna något överskott till kronan. Det var mestadels fråga om avgifter för enskilda personer som sände brev med posten. Publika verks, auktoriteters samt ämbets- och tjänstemäns postförsändelser i ämbetsärenden var däremot avgiftsfria och kallades därför fribrev.
Årlig avgift som rotarna betalade till kronan för att slippa hålla en reservsoldat. Reservvakansavgiften gick efter 1810 till Allmänna militiekassan. Den övervakades av landskontoret och uppbars med hjälp av kronofogdarna. Avgiften avskaffades 1885.
Penningar som tjänsteman befunnits skyldig att återbetala efter (reviderande myndighets) anmärkning av offentlig räkenskapsföring. Anmärkningsmedlen tillföll staten.
Straffpåföljd i form av penningersättning till en viss mottagare, vanligen en allmännyttig institution eller en jordägare. Ensaksböter stadgades i 1734 års lag och tillföll från 1779 kronan. Två serafimerriddare gavs uppdraget att sköta uppbörden och förvalta medlen. Dessa användes under 1780-talet till exempelvis till lön till J.H. Kellgren och årligt anslag till Svenska Akademien, senare till pensioner till Svenska Akademiens och Vitterhetsakademiens ledamöter. Medlen tillföll efter 1889 staten. Uppbörden av ensaksböter infördes i saköreslängden och uppbars av kronofogdarna. Motsats: treskiftesböter.
Anstalt för vård av sjuka; sjukhus, sjukvårdsinrättning; på 1700-talet uppkommen synonym till hospital och som var i bruk till 1858.
Till fattiga barns uppfostringshjälp inrättad fond 1810 som fick sina medel från diverse avgifter. Efter 1837 kallades fonden Fattig- och barnhusfonden. Från 1811 skulle uppburna böter för spel och dobbel gå till Barnhusfonden.
Benämning på en skrivelse som överordnad myndighet (exempelvis hovrätt eller kollegium) sänt till samtliga under densamma lydande ämbetsmän och myndigheter. Ursprungligen skickades skrivelsen som ett cirkulärbrev som skickades vidare till nästa mottagare, men praxisen luckrades upp. Sedermera användes termen även om av en regering eller folkrepresentation utfärdat manifest.
Vid allmän landsväg rest stolpe av trä för angivande av miltalet, tillkom i Sverige 1649. Senare (i vissa trakter) var milstolpe liktydigt med milsten. Milstolparna bekostades efter 1734 med medel ur häradets andel i sakören, om medel saknades erlades kostnaden som tidigare gemensamt av de hemman som var skyldiga att underhålla vägen. Milstolparna övervakades av häradshövdingen och kronofogden.
Vägskylt vid allmän landsväg (kungsväg). Tavlorna bekostades enligt gästgivareordningen från 1734 med häradets inkomster från uppburna böter. Om dessa inte räckte till bekostades skyltarna av de hemman som var skyldiga att underhålla vägen.
Under svenska tiden om andel av indrivna böter, sakören, i ett civilt mål som tillföll den person som hade väckt talan i målet i underrätten. Rätten till målsägandeandel måste bestyrkas med ett av häradshövdingen utgivet kvittobrev. Andelen uppbars och befordrades till målsäganden av kronofogden, som även redovisade detta för landshövdingen vid varje års slut.
Skriftligt intyg som avskriver eller intygar mottagande av en fordran (betalning eller prestation). Ett flertal medeltida kvittenser utfärdades i kloster och hospital 1294 med anledning av gåvor enligt lagman Birger Perssons första hustrus testamente. Hertigarna Eriks och Valdemars testamente föranledde en liknande räcka av kvittenser 1321–1327. Genom Tälje stadga 1345 erkändes kvittobrev som bevis mot skuldfordran. Termen används även om intyg på rätt till eller befrielse från rättsligt ärende eller en skuldförbindelse. Kvittobrev utfärdades bl.a. till målsäganden i ett civilmål som bevis för att denne hade rätt att uppbära målsägandeandelen i sakören.
Skyldighet att ställa egendom, jord eller kapital till ett prästämbetes eller en universitets- eller gymnasielärares förfogande, i Sverige ofta kallad annexskyldighet.
Brott som ligger under statsförbrytelsedomstols domsrätt, särskilt om kupp genom vilken regenten, presidenten eller statsledningen mördas eller statsformen ändras, eller en riksdel avskiljs.
Handelssjöfart som bedrevs utanför gällande lag eller stadga om sjötull, ledde till att de fraktade varorna konfiskerades av kronan.
Äldre benämning på mer eller mindre yrkesmässigt bedriven handel på landsbygden som var förbjuden i lag. Som straff konfiskerades varorna av kronan.
Beteckning för stångjärnsmide som överskred den för året fastställda kvoten för ett bruk. Översmide var belagt med böter och innebar att varan konfiskerades av kronan.
Sågning för olovlig försäljning, innebar att varan konfiskerades av kronan.
Att i hemlighet föra in i eller ut ur landet gods, som är förbjudet i gällande tulltaxor. Lurendrejeri ledde till konfiskation av varorna till kronan. Ärendet handhades av tullförvaltaren eller packhusinspektorn som kronoåklagare. Vädjanden och besvär underställdes ett kollegium, efter 1809 Justitiedepartementet.
Att i hemlighet föra in i eller ut ur landet sådant gods som enligt gällande tulltaxor är stadgat att förtullas. Innebar varans konfiskation till kronan. Ärendet handhades av tullförvaltaren eller packhusinspektorn som kronoåklagare. Vädjanden och besvär underställdes ett kollegium, efter 1809 justitiedepartementet.
Form av försäljning och köp under anbudstävlan mellan närvarande spekulanter där den som erbjuder högst får köpa varan, egendomen eller rättigheten. Begreppet används även om själva förrättningen. Auktion tillgreps bl.a. då exempelvis egendom eller rättighet som (på grund av brottslighet) förverkats till kronan såldes för att kunna fördelas mellan kronan och angivaren, efter 1817 kronan, angivaren och tullkammaren.
Brott mot seglationsbestämmelserna, vanligen om gods som lossas på olovligt inloppsställe eller i öppen sjö. Seglationsbrott ledde till att varorna konfiskerades av kronan.
Övervakare av byggnad för tulltaxering av tullpliktiga varor, samt för kortare tids förvaring i och för tulltaxering i en stad; även övervakare av en av staden underhållen byggnad för besiktning och stämpling samt partiförsäljning av importerade handelsvaror eller för in- eller uppackning och förvaring av varor för distribution m.m. Även i Gamla Finland förekom packhusinpektorer vid packhusen (rangklass 7–10, 12).
Förteckning över ett handelsfartygs besättning. Sjömansrullan var ett av de officiella skeppsdokument som måste förevisas sjötullskammaren innan fartyget avseglade. Rullan skulle efter 1803 skrivas på charta sigillata. Den fungerade som arbetskontrakt mellan skeppare och besättningen innehållande uppgifter om namn, hemvist och födelseort, civilstånd och lön per månad eller för hela resan.
Benämning på omslag, emballage under perioden 1822–1917. Tara förekom särskilt inom tullförvaltningen, där det innebar att varors nettovikt förtullades, medan vikten för omslaget avdrogs enligt en särskild tariff för olika tara.
För brännvinsbränning bestämd tidsperiod plus tre dagar för ”inmäskningen”. Bränningsterminen var av olika längd under 1600-, 1700- och 1800-talet. Bränning under annan tid, utan tillstånd eller i större mängd än den tillåtna ledde till konfiskation av de redskap som användes vid bränningen.
Sedan 1600-talet en bisyssla för vissa statliga tjänstemän eller en tjänstebeteckning för den jurist som förde talan mot brottslingar i allmän domstol. Sedan autonomin är ”åklagare” en titel för en jurist inom statsförvaltningen som vid allmän domstol yrkar på straff för brott enligt lagens stadganden. Ursprungligen var åklagaruppdraget en bisyssla vid allmän domstol i första instans för statlig tjänsteman som å samhällets vägnar förde talan mot brottslingar. Beroende på målet och domstolen fungerade även exempelvis lands- eller stadsfiskalen, länsmannen eller krono-, bro- eller expeditionsfogden som åklagare eller ”aktor”. Åklagaren fick en andel av böterna som ersättning.
Ersättning åt den som i Sverige (Finland) upphittat strandat gods som kastats över bord eller sådant gods som hamnat i vattnet vid ett fartygs förlisning (strandvrak eller skeppsfynd). Bärgarelönen erlades av ägaren inom ett år efter att skadan inträffat.
Person som ägnar sig åt eller sysslar med sjöröveri, även om själva sjörövarfartyget. Vid förlisning tillföll sjörövarens gods kronan.
Statligt reglerad affärsverksamhet som hade dykande som ändamål, särskilt för bärgning av fartyg (bärgningskompani). Dykerierna erhöll sina inkomster från dyknings-, bärgnings-, förvarings- och bevakningsavgifter. Uppgiften underställdes Generaltulldirektionen efter 1812.
Skyldighet att transportera en havererad farkost i säkerhet, framför allt för fartyg och båtar. I sin enklaste form att bogsera, i svåraste att ta upp ett sjunket vrak från havsbottnen. Skyldigheten ålåg vanligen ett dykeri eller bärgningskompani.
Penningsumma som betalas för att hålla auktion.
Lagligt godkänd orsak till hinder eller giltigt skäl för sin frånvaro vid rättegång. Laga förfall måste kunna bevisas eller intygas med vittne.
Ett kalenderår, räknat från dagen efter utfärdat beslut eller fälld dom.
Sådant gods som finns nedsänkt i vatten och som ingen kan bevisa sig vara ägare till. Efter 1755 skulle bottenfynd omedelbart ges landshövdingen till kännedom vilken ofördröjligen informerade Kgl. Maj:t om godset skulle bärgas på kronans räkning. I annat fall tillföll hälften jordägaren, andra hälften upphittaren. Var det upphittade godset gamla mynt, guld, silver, koppar eller metall- eller andra konststycken hembjöds det först till kronan för att inlösas. Inlöste kronan godset tillföll en åttondedel av värdet den som hittat det.
Att från predikstolen och vid häradsting eller rådstuga offentligt tillkännage eller kungöra något eller offentligt utlysa något. Diverse tjänstemanna- eller myndighetsåtgärder utlystes särskilt under svenska tiden och autonoma tiden på detta sätt. Vanligen proklamerades ärendet från predikstolen tre söndagar i rad, på landet i närmaste kyrka, i stad i stadens alla kyrkor. Att lysa kunde också betyda att offentliggöra i allmän tidning.
På ett officiellt och rättsgiltigt sätt underrätta eller notifiera allmänheten, tillkännage, offentliggöra.
Kronoskatt till en viss andel på inhemskt arv som fördes ut ur landet av utländsk arvinge och vars land hade ingått traktat om kronans rätt till andel i arvet (jus detractus). Avskaffades mellan Sverige och Norge 1/13.3.1801, med de flesta andra europeiska länderna mellan 1820 och 1832.
Avgift som avlades av borgare och adelsmän som flyttade ut ur landet.
Flyttningsavgift som en adelsman erlade då han flyttade ut ur landet. Avgiften fastställdes efter ansökan av Kgl. Maj:t och utgjorde vanligen en tiondedel av den lösa egendom som fördes ut ur landet. Adelsmannen och hans efterkommande förlorade ytterligare sitt säte och sin röst i riddarhuset.
Under medeltiden till 1500-talet en av de tolv soldater som under resa eller strid skulle befinna sig närmast konungen. Termen användes också allmänt om man som var i tjänst hos konung eller hövding, hirdman, under 1500-talet ersatt med exempelvis väpnare.
Avgift, beräknad efter fartygets läst, som varje fartyg som anlöpte inhemsk hamn skulle betala till sjömanshuskassan.
Lagstadgad rätt att idka handelssjöfart med fartyg av viss storlek. Seglationsrättighet fastslogs inom vissa ramar för allmogen, borgare och ståndspersoner 1723 och 1739. Rättigheten utvidgades 1830 till alla inrikes och utländska orter kring Östersjön med fartyg av viss storlek.
(Av myndighet bestyrkt) kvitto som bevis på en betald räkning; verifikat.
Benämning på den avgift som betalades för ett kronohemman då det friköptes av en enskild bonde. Skatteköpeskillingen gick till kronans kassa.
Kvitto på erlagd avgift, skatt, ränta som skrevs ut i två exemplar av myndigheten ifråga; dubbelt bevis på transaktion. Reversal in duplo förekom i ärenden som skulle komma att leda till även andra händelser än de som skett vid kvittots utfärdande. Kvittot skulle innehålla uppgifter som underlättade bokföringen av medlen under behöriga titlar (bl.a. ränteriets namn och summan som levererades, datum, vilka fordringar summan grundade sig på och varför leveransen skedde). Räntmästaren behöll den ena reversalen och återställde den andra, försedd med underskrift, till leverantören. Därefter annoterade landskamreraren kvittensen i landskontorets kontrollbok och verifierade, enligt reglementet från 1730, detta med sin underskrift, år och datum.
Den handling varigenom lösen (eller betalning) sker och som bekräftar att ett kronohemman har sålts och blivit skattehemman.
Räkning som lantränteriet vid länsstyrelsen utfärdade för debitering av vissa medel.
Tull som 1622–1808 erlades vid stadsporten för de varor som fördes från landsbygden till staden för försäljning. Avgiften gick allmänt under benämningen landtull (lanttull) eller accis.
Allmän benämning på den avgift som erlades i lilla tullen. Landtullen infördes 1622 och utgjorde ursprungligen 1/23 av varans värde. År 1686 höjdes den med en fjärdedel och utsträcktes till att omfatta alla varor som fördes från landsbygden till staden. Senare bestämdes landtullen till ett visst belopp per rymdmått, vikt eller stycketal. Landtullen avskaffades 1808, i Sverige 1810. Under frihetstiden var landtullen förpaktad av Generaltullarrendesocieteten. Enligt den sista tulltaxan 1777 förtullades en tunna sill till 3 skilling 2 runstycken. I städerna i Gamla Finland fanns sådana tullförvaltningar åtminstone från 1744 fram till 1780-talet.
Tullstyrelse var en allmän benämning på central eller regional myndighet som skötte förvaltningen av tullväsendet, övervakade tullkamrarna och som första rättsinstans avgjorde mål som hörde till området för administrativ rättsskipning. Tullstyrelsen utgjordes i Finland 1803–1809 av Generaltullarrendesocieteten, efter 1812 av Generaltulldirektionen, som år 1885 ersattes av Tullstyrelsen. Det självständiga Finland övertog de redan etablerade strukturerna för tullväsendet, som hamnade under Finansministeriets tillsyn. Tidigare hade Tullstyrelsen också tillhört Finansexpeditionens förvaltningsområde.
Benämning på tullen på varor i utrikes sjöfart och den institution som uppbar tullen, till skillnad från lilla tullen eller landtullen som utgick vid inrikes varutransporter. Stora sjötullen inrättades på 1530-talet i sjöstäder och vid riksgränsen mot havet. Räkenskaper för denna tull började föras 1533. Sjötullen var tidvis utarrenderad. När en skeppare skulle segla utomlands måste han anmäla sig hos sjötullskammaren innan han lade an vid lastningsstället. Tullkammaren skulle sedan övervaka lastningen och när alla obligatoriska dokument hade inspekteras och tullavgifterna och avgifterna till stapelstaden (tolag) hade betalts fick fartyget segla. Också när ett fartyg anlände från utlandet måste skepparen först anmäla sig hos tullkammaren.
1201 - 1260 av 13863