Ämbetsverk grundat 1881 för att utföra och leda meteorologiska, aerologiska, magnetiska och andra geofysiska undersökningar i landet. Meteorologiska centralanstalten var en fortsättning på universitetets magnetiska observatorium i Helsingfors och verkade fram till 1918 under Finska vetenskapssocietetens tillsyn inom Jordbruksexpeditionens förvaltningsområde, därefter som statens institution direkt under Lantbruksministeriet. Den övergripande planeringen för centralanstaltens verksamhet utfördes av Meteorologiska kommissionen.
Parallellbenämning på Forststyrelsen, då forstförvaltningen 1863 skildes från Överstyrelsen för lantmäteriet och forstväsendet och bildade ett separat centralt ämbetsverk.
Ledningen för Saima kanal. Efter 1860 lydde styrelsen under den nyinrättade Jordbruksexpeditionen i senatens ekonomiedepartement.
Provincialläkarens granskning av prostituerade, lösaktiga kvinnor och sjömän för att kontrollera könssjukdomar. Bestämmelserna infördes på 1800-talet. År 1811 skulle magistraten se till att lösaktiga kvinnor undersöktes och vid behov förpassades till kurhus. Utländska sjömän skulle inte få gå i land utan undersökning. År 1844 bestämdes att de kvinnliga anställda på Helsingfors restauranger och krogar skulle undersökas en gång per månad. År 1845 fastslog direktören för Medicinalverket att samtliga prostituerade skulle undersökas två gånger per månad. Bestämmelserna skärptes senare men praxis varierade i de olika städerna. Soldater skulle granskas av fältskär eller läkare en gång i veckan.
Person som utför variolation eller senare vaccinering mot smittkoppor, vanligen klockaren i en församling. Variolation utfördes i Finland från och med mitten av 1700-talet med särskilda anstalter i många städer. Den första vaccinationen i Finland utfördes 1802. Uppdraget att organisera vaccineringen innehades av Finska Hushållningssällskapet och övertogs av de medicinska myndigheterna år 1824. Som vaccinatörer verkade huvudsakligen församlingarnas klockare, vid behov med bistånd av kyrkvärdar, men också provinsialläkare, medicine doktorer eller licentiater, medicinekandidater, studerande, kirurger eller andra som Hushållningssällskapet ansåg vara lämpliga. År 1825 underställdes vaccineringarna Collegium medicum. Kollegiet utsåg vaccinatörerna på förslag av provinsialläkaren och utfärdade deras fullmakter. Om en av Hushållningssällskapets vaccinatörer ville fortsätta verksamheten måste denne undergå ett förhör inför kollegiet. Vaccinatören skulle övervakas av provinsialläkaren. Han var ...
Administrativ indelning för organisationen av smittkoppsvaccineringar. Indelningen infördes 1825 när landet indelades i 75 distrikt. År 1859 ökades distriktens antal till 76. Kontrollen av distrikten sköttes av provinsialläkarna, som också var skyldiga att årligen raportera om vaccineringen. Provinsialläkarna avfattade också kungörelser om vaccinering, vilka lästes upp från prediksstolen. År 1883 blev vaccineringen överförd till kommunerna.
Tillfällig institution för vård av veneriskt sjuka.Tillfälliga kurhus kunde grundas för en period på mellan sex och åtta veckor. Tillståndet förlängdes i praktiken ofta eftersom behandlingen inte kunde fullföljas på en så kort tid. År 1809 grundades ett tillfälligt kurhus i Ekenäs.
Den ersättning som förmögna patienter erlade för mat i de finska kurhusen under 1800-talet. I Sverige var kurhusavgiften en personlig avgift som uppbars av varje mantalsskriven person 1818–1873.
Auktion för att utröna vem som ger det lägsta anbudet på en statlig verksamhet som ska läggas ut på entreprenad.
Intyg över en utförd sundhetsbesiktning. År 1811 krävdes att prostituerade kvinnor i städerna varje halvår skulle uppvisa intyg över att de undergått granskning för könssjukdomar. Kvinnor som bedrev gårdfarihandel måste uppvisa sundhetsintyg för att få pass.
Läkare som förutom provinsialläkaren var anställd inom ett provinsialläkardistrikt. Anställningen av biträdande provinsialläkare föreslogs i Finland 1811. De skulle ha samma kompetens som provinsialläkarna och i sin yrkesutövning följa den instruktion som var fastställd för provinsialläkarna.
Sjukhus och undervisningssjukhus för medicinestuderande vid Kungliga Akademin i Åbo grundat 1756 i Åbo. Det öppnades 1759 som det första lasarettet i Finland och det andra lasarettet i det svenska riket. Lasarettet underhölls av en sjukhusfond, vars medel tillkommit av donationen. Fonden avlönade en läkare som anställts av sjukhusets direktion. Sjukhusläkaren skulle följa direktionens regler och fyra gånger årligen till Serafimerlasarettet i Stockholm skicka en förteckning över dem som fått vård på sjukhuset (namn, hemort, sjukdom, intagnings- och utskrivningsdag mm.) Lasarettet hade 16 vårdplatser år 1763. Det förestods av en direktion, som bestod av länets landshövding, biskopen och representanter för domkapitlet och magistraten. Det hette 1814–1850 Lasarett och kurhuset i Åbo, då vården primärt var inriktad på bekämpning av veneriska sjukdomar. Lasarettet hette igen 1850–1858 länslasarett, varefter alla länslasarett omdöptes till länssjukhus. Undervisningen av medicinestuderande fl...
Läkare som var anställd på ett länssjukhus.
Tjänsteman som utförde operationer på ett länssjukhus. En kirurg skulle 1811 vara kirurgie magister. Han följde i övrigt samma reglementen som länslasarettets läkare.
Läkare som ansvarade för verksamheten vid en hälsobrunn. Mineralvattensbrunnarna skulle sedan 1797 övervakas av Collegium medicum. Om hälsbrunnen låg inom en stad innehades tjänsten som intendent oftast av stadsläkaren. Stadsläkaren i Åbo var alltid intendent för Kuppis källa. Källorna i Nådendal och Raumo hade tidvis egna intendenter.
Kirurg som var anställd av en stad. En dylik fanns upptagen på rådhusets stater i Stockholm 1729, och räknades till stadsbetjänte. Också en fältskär eller barberare, som utförde mindre kirurgiska ingrepp, kunde benämnas stadskirurg om han stod i anställningsförhållande till staden. I Finland började stadskirurger förekomma först under autonoma tiden. Företräde till tjänsten hade kirurgie magistrar. Den första stadskirurgen omnämns i Vasa 1811. I Ryssland förekom benämningen under 1700-talet och avsåg en läkare i stad som var underställd stadsfysikus. Läkare med benämningen stadskirurg fanns även i Gamla Finland.
Sekreterare, sakförare.
Av regenten fastslagen klass eller särskild grupp i en rangordning, omfattande flera ämbeten eller tjänster med samma rang. År 1664 bestämdes att adeln vid de enskilda sammankomsterna skulle fästa avseende på herreståndet, förnämliga förfäders meriter och gammal släkt, förnäma tjänster och en hög och hedersam ålder. År 1672 miste börden sin betydelse och rangordningen bestämde de olika ämbetenas inbördes ordning oberoende av börd. Från 1672 fanns nio rangklasser eller rangnummer, 1680–1714: 28, 1714–1766, 1792–1809: 40 och 1897–1917: 14. Rangförhållandena mellan de olika ämbetena bestämdes i allmänhet av konungen dels genom rangordningar, dels genom särskilda förordningar och beslut. Enligt 1766 års av konungen gillade riksdagsbeslut upphävdes alla förordningar och resolutioner om rang, förutom den rangordning som gällde hovetiketten. Gustav III återupplivade inte rangordningen även om den i praktiken togs i bruk. Efter hans död ansågs att de gamla rangförhållandena åter hade kommit i ...
Benämning på Collegium medicum, använd av Kansliexpeditionen före 1811.
De verktyg i teorin och praktiken som en jurist använder för att lösa rättsliga problem (lagar, rättspraxis, doktrin, förarbeten; under svenska tiden och autonoma tiden också lagkommissionernas arbeten).
Term som berör rättstänkandet eller en konkret förskjutning av de rättsliga grunderna för domar och beslut mot rättsnormer som har utvecklats i ett annat rättssystem, framför allt om reception av romersk rätt i tysk, sedermera också inhemsk, rätt.
I varje militärdistrikt fanns en eller flera värderingsnämnder. Nämndernas uppgift var att värdera förnödenheterna som försvarsmakten rekvirerade under krigstid. Nämnderna bestod av tre personer av vilka en utsågs av länsstyrelsen, en av militärdistriktets chef och en av kommunalnämnden. Medlemmen som valdes av kommunalnämnden skulle även representera de överlåtelseskyldiga.
Benämning på ett upptagande (av juridiska regler, rättssystem m.m.) som sker på grund av att det finns ett uttalat behov av det. Som exempel kan nämnas när Bibeln år 1608 blev lag för att komplettera de gamla medeltida lagarna.
Läkare vid statligt fängelse. I Finland instiftades en fängelseläkartjänst i alla åtta fängelser 1811. Fängelseläkaren skulle vara väl insatt i kirurgi. I praktiken förenades fängelseläkartjänsten ofta med tjänsten som läkare vid länsfängelset.
Förbättringsanstalt för manliga lösdrivare, tiggare och vanartiga pojkar under svenska tiden där fångarna bl.a. raspade trä till färgämne. Rasphuset var ofta kombinerat med ett spinnhus för kvinnor, kallat rasp- och spinnhus.
Skriftligt avfattat utslag av lagman, på begäran av den berörda personen och mot en avgift (lösen). Senare blev dombrev en benämning på utdrag ur äldre dombok i ett civilt ärende, vanligen en tvist om fastighet. I mera allmän betydelse användes termen om rättsligt bindande diplomatisk akt.
Benämning på män som under medeltiden skulle recitera lagen för tingsmenigheten under tingets sessioner.
Bestämmelse, föreskrift eller stadga inom ett enskilt rättsområde.
Benämning på rättsregel under medeltiden.
Icke officiell uppteckning av den gällande medeltida rätten, ibland också en privat sådan. Termen användes vanligen om lagmannens privata nedteckningar av gällande sedvanerätt.
Lagbok, en samling gällande rättsregler gällande lagstiftningen i riket, ursprungligen också sedvanerätt, som tillkommit efter en stadfästelse eller genom en särskild lagstiftningsakt. Den första lagboken för hela riket utkom 1736, den första finskspråkiga 1877.
Huvudavdelning i svensk lagstiftning. Indelningen i balkar användes redan i de medeltida landskapslagarna. Balkarna indelades i flockar. Också 1734 års lag var indelad i balkar. I Finland började balkarna ersättas av lagar från och med 1889.
Kyrklig partikulärrätt som kompletterade den allmänna kanoniska rätten inom ett stift under medeltiden.
Fängelse för insolventa gäldenärer, där de på grund av bysättning fick sitta tills de kunde betala sina fordringar. Bysättningshäkten förekom på vissa håll i svenska riket redan under medeltiden. De stadgades allmänt 1734. Efter 1868 användes begreppet också om arbete som borgenären anvisade gäldenären för att denne skulle betala av på skulderna. Bysättningshäktena avskaffades med utmätningslagen 1895.
Internationell handelsrätt under medeltiden, av sedvanekaraktär. Den ersattes senast med handelsbalken i 1734 års lag. Till lex mercatoria räknades Bjärköarätten för Stockholm, Söderköpings stadslag, Visby stadslag och ett yngre skikt i Magnus Erikssons stadslag från 1350-talet, första gången tryckt år 1618. Det är osäkert om denna handelsrätt överhuvudtaget tillämpades i Finland.
Benämning på en handskrift av Magnus Erikssons landslag jämte bl.a. kyrkobalken i Upplandslagen. Den äldsta delen av handskriften är ett kalendarium för Åbo stift.
Benämning på en samling processrättsliga regler under medeltiden som ingick i de svenska landskapslagarna, den första i Östgötalagen cirka 1280.
Under medeltiden en samlande benämning på den äldre medeltida lärda rätten, närmast den kanoniska och romerska rätten, från och med 1734 allmän rätt, den allmänna lagen.
Samlande benämning på den äldre inhemska medeltida sedvanerätten.
Årligen från och med 1522 till allmänhetens kännedom av Kungliga kansliet utgiven tryckt samling med kungliga förordningar, stadgor m.m.
Regale, kunglig rättighet, rättighet som sedan senmedeltiden och delvis också under autonoma tiden ansågs tillkomma regenten eller kronan. Regalrätten byggde på tanken att landet och folket hade vissa skyldigheter gentemot konungen, vilka ur konungens perspektiv blev till inkomster som drygade ut statskassan.
Direkt äganderätt: cirka 1523–1789 särskilt om kronans och adelns oinskränkta rätt till jorden, egentligen dess produktion.
Nyttjanderätt: cirka 1523–1789 särskilt om bondes ärftliga rätt att bebo och bruka ett hemman.
Guds tio bud som en sammanfattning av Guds lag och denna lag som norm och utgångspunkt för lagstiftningen och den världsliga överhetens rättsliga agerande. Dekalogen var rättesnöre i svensk rätt från och med högmålsplakatet 1563 fram till cirka 1736.
Konungens domstol under Erik XIV:s tid (1560–1568), ett slags högsta domstol 1561–1567 som huvudsakligen dömde i mål som gällde förseelser i förvaltningen och krigstjänsten samt majestätsbrott. Domstolen, som var permanent i Stockholm, var tänkt att vart tredje år utfärda konungsdomar också i andra delar av riket, men så skedde knappast. Konungens nämnd dömde enligt hovartiklarna och Sveriges (lands- och stads)lag. Som åklagare verkade en kunglig prokurator, ett ämbete som innehades av konungens främsta rådgivare.
I rättsliga former företagen, grundlig undersökning av brott (eller till exempel samhälleligt missförhållande) eller granskning av till exempel myndighets eller ämbetsmans förvaltning, rannsakning; även om avhjälpande av missförhållande eller upprensning i samband med sådan undersökning; även om dom eller straff i samband med en sådan undersökning. Termen används även om bl.a. undersökning eller granskning i syfte att åstadkomma en indragning till kronan av donerade eller förpantade gods eller räntor, reduktion.
Byrå huvudsakligen för fattigsakförare, anställd(a) av en eller flera stadskommuner. Rättshjälpsbyråer fanns under förra delen av självständighetstiden i vissa städer.
Under svenska tiden om ett rättsligt förfarande, känt sedan 1500-talet, formellt stadgat 1614. Underställning innebar att en av underrätten fälld dom inte fick verkställas utan förnyad prövning av högre instans, ursprungligen konungen, senare hovrätten (till 1979). Förfarandet gällde främst brott som var belagda med dödsstraff i lagen, explicit uppräknade i 1734 års lag.
Sammanfattningen av de rättigheter som tillkommer medborgaren i en stat; medborgarrätt; medborgarskap.
Barnsbördshus som inrättades i Åbo 1816 för utbildningen av barnmorskor. Verksamheten leddes av en läkare, och den praktiska kunskapen förmedlades av en överbarnmorska. Institutionen hade åtta sängar av vilka fyra var friplatser. År 1833 överflyttades verksamheten till Helsingfors.
Sjukhus i Tavastehus grundat 1768. Det slogs 1814 ihop med Kurhuset för veneriska sjukdomar och bytte namn till Lasarett och kurhuset i Tavastehus. Det hette 1850–1858 Tavastehus länslasarett, varefter alla länslasarett blev länssjukhus.
Länssjukhus i Heinola grundat 1795. Sjukhuset var tämligen litet och personalen bestod av provinsialläkaren i Heinola, en sjuksköterska, en tvätterska och en tjänarinna. Tidvis fanns där också en fältskär. Sjukhuset slogs 1810 ihop med kurhuset för veneriska sjukdomar som låg på samma tomt och bytte namn till Lasarett och kurhuset i Heinola. Det hette igen 1850–1858 Heinola länslasarett, varefter namnet ändrades till länssjukhus.
Länssjukhus i Kuopio som öppnades 1794. Sjukhuset utvecklades från det tillfälliga kurhus som landshövdingen inrättat 1791. Serafimerordensgillet godkände det tillfälliga sjukhuset 1794 och en tomt inköptes 1796. År 1822 uppfördes ett nytt sjukhus som också innefattade kurhuset för vård av veneriskt sjuka. Sjukhuset bytte namn till Lasarett och kurhuset i Kuopio. Efter 1850 återfick lasarettet sitt gamla namn och bytte 1858 namn till länssjukhus.
Länssjukhus i Viborg grundat 1811. Sjukhuset grundades 1758 ursprungligen för fattiga sjuka och för sjuka fångar av kejsarinnan Elisabeth. Det leddes av en landskapskirurg. År 1787 ersattes det av ett nytt landskaps och stadshospital. Institutionen omvandlades till Viborgs länslasarett år 1811 och inledde verksamheten 1813. År 1816 hade sjukhuset plats för 40 patienter av vilka 30 var friplatser. Samma år slogs kurhuset för vård av veneriska sjukdomar ihop med länslasarettet varefter det hette Lasarett och kurhuset i Viborg. Verksamheten leddes av en direktion i vilken landshövdingen var ordförande. Det hette igen 1850–1858 Viborgs länslasarett, varefter lasaretten blev länssjukhus.
Länssjukhus i Uleåborg. Serafimerordensgillet beslutade 1791 att ett länslasarett skulle grundas i Uleåborg. Samtidigt anställdes en kirurg. Efter 1808–1809 års krig utvidgades sjukhuset. Efter en brand flyttades sjukhuset 1834. År 1877 fanns det en lasarettsläkare som samtidigt var slottsläkare samt en syssloman på länssjukhuset. Där fanns en medicinsk avdelning, en avdelning för könssjukdomar, en avdelning för psykiskt sjuka och en förlossningsavdelning. År 1896 inleddes utbildning av sjuksköterskor i länssjukhuset. På 1930-talet påbörjades byggnaden av ett nytt länssjukhus.
Grundlag som innehåller de fundamentala bestämmelserna för rikets styrelse och den statliga förvaltningen.
Lagens syfte.
Benämning på den utgåva av 1734 års lag som gavs ut 1780. Uttrycket kom sig av att boktryckaren hade utlovat en silverdukat till var och en som kunde finna ett tryckfel i lagboken. Upplagan låg till grund för de faksimilutgåvor som under 1900-talet togs av 1734 års lag.
Sedan 1700-talet föreståndarinna för en (av ett sekulariserat kloster uppkommen) försörjningsstiftelse för ogifta adliga fruntimmer.
Akademisk studieresa, företogs vanligen till juridisk, teologisk eller medicinsk fakultet som ett första steg i en ämbetsmannakarriär. Studieresorna minskade i betydelse då Uppsala universitet återupprättades 1620 och när det grundades universitet i Dorpat 1630, i Åbo år 1640 och i Lund år 1666.
4681 - 4740 av 13863