Förvaltningshistorisk ordbok

Lista över hänvisningar

Ståhlberg, K. J. , Suomen hallinto-oikeus. Sisäasiain hallinto , Helsinki: Otava 1915 .

A

apoteksprivilegium

Av regeringen beviljat tillstånd 1688–1928 att inneha ett visst apotek på viss ort. Privilegiet förutsatte apotekarexamen. Det ersattes 1928 med apoteksrättighet och 1987 med apotekstillstånd. Kungligt tillstånd att inneha apotek förekom från och med 1500-talet. Erhållandet av apoteksprivilegier reglerades 1688 och beviljades av Kgl. Maj:t, efter 1809 av senaten och 1917 av statsrådet från och med 1987 av Medicinalstyrelsen. Apoteksprivilegierna var ursprungligen reala, det vill säga innehavaren var berättigad att överlåta apoteket, stamapoteket, genom arv, försäljning eller annat laga fång. De reala apoteksprivilegierna upphörde i slutet av 1968 med undantag av Helsingfors universitetsapotek. Efter 1837 beviljade apoteksprivilegier är personella, de innehöll inte rätt att överlåtas åt enskilda, även om dispens i detta avseende länge beviljades.

approbation

Under 1800-talet och fram till början av 1900-talet benämning på formellt godkännande, särskilt behörighet; om till exempel militärer eller sjukvårdspersonal att personen i fråga hade de personliga egenskaper och kunskaper som krävdes för tjänsten. Sedermera autorisation.

C

Collegium medicum (autonoma tiden)

Ämbetsverk bildat 1811 i storfurstendömet Finland efter modell från svenska tidens Collegium medicum. Collegium medicum bestod av medicineprofessorn vid Kungliga akademin i Åbo och två andra akademiska ledamöter. Ämbetsverket delades 1827 i Överstyrelsen för medicinalverket och Kejserliga collegium medicum som 1827–1878 fick ansvaret för läkares, apotekares och provisorers examinering och legitimation. Collegium medicum hade sitt säte i anslutning till medicinska fakulteten i Åbo, efter 1828 i Helsingfors. Det leddes från 1829 av generaldirektören för Överstyrelsen för medicinalverket, med biträde av professorerna vid den medicinska fakulteten och sekreterare samt kamrer, kanslist och läkare av varierande omfattning från Överstyrelsen för medicinalverket. Sammanslogs 1878 med Överstyrelsen för medicinalverket och bildade Medicinalstyrelsen.

D

distriktsinspektör över fattigvården

Förtroendeman, senare tjänsteman, i en kommuns fattigvårdssamhälle, vilken övervakade uppsyningsmännen i fattigvårdsdistrikten och ansvarade för att fattigvården var densamma i hela kommunen. Distriktsinspektörerna utsågs av fattigvårdsstyrelsen. Befattningarna indrogs när fattigvårdens kommunala distriktsindelning avskaffades 1923. Därefter kallades fattigvårdsinspektörerna för de länsvisa fattigvårdsdistrikten inom den statliga fattigvårdsinspektionen även distriktsinspektör för fattigvården.

dövstumskola

Statlig läroanstalt för inackorderade minderåriga och vuxna dövstumma, motsvarande elementarläroverken. Den första inrättades på privat initiativ 1846 och övertogs av staten 1860. Den första statliga dövstumskolan inrättades 1858. Dövstumskolorna förestods av en skolstyrelse eller ett skolråd bestående av ursprungligen skolans föreståndare som ordförande, skolans manliga lärare och av domkapitlet förordnade ledamöter: en ur läroståndet, en borgare och en jordbrukare. Efter 1910 bestod styrelsen av en förtroendevald ordförande och skolans lärare. Verksamheten finansierades med medel ur fattig- och arbetshusfonden. Dövstumskolorna övervakades fram till 1869 av domkapitlen, därefter av Överstyrelsen för skolväsendet, senare Skolstyrelsen.

E

enskifte

Typ av jordskifte som företogs i delar av Sverige 1803–1804 och stadfästes för hela riket 1807 (utom för Norrland). Enskifte verkställdes aldrig i Finland. Reformen innebar att varje gårds jordegendomar skulle sammanföras till en enda enhet. Enskifte ersattes sedan i Sverige 1827 av laga skifte. Enskifte innebar att man bröt ut delägarnas jordlotter i byns inägor, innan storskiftet genomfördes. Ibland flyttades också gårdsbyggnaderna till de nya enhetliga markerna. Enskifte fick förrättades endast av väl renommerad lantmätare, anställd av landhövdingen och överdirektören gemensamt.

F

fakultativ

Om något som finns som en möjlighet och som vid behov kan användas eller står till förfogande, särskilt om fattigvård i betydelsen frivillig offentlig (och lagstadgad) fattigvård, i motsats till obligatorisk fattigvård med de skyldigheter som den förorsakade kommunen eller fattigvårdssamhället.

fattigavgifter

Samlande benämning på de penningmedel med vilka ett fattigvårdssamhälle bekostade fattigvården efter 1879. De bestod av inkomster från fattigvårdssamhällets fastigheter och kapital, vissa till fattigvården anslagna kollekter och bidrag, en kommunal arvsskatt (fattigprocent) och en personlig skatt för alla mellan 16 och 64 år. Fattigavgifterna drygades vid behov ut med en andel i kommunalskatten.

fattighus

Försörjningsinrättning där fattiga erhöll fritt uppehälle mot att de arbetsföra understödstagarna sysselsattes i fattiggårdens jordbruks- och trädgårdsarbete eller hushållsgöromål som vävnad och matlagning. Fattighusen tillkom vid mitten av 1600-talet och ersattes under senare delen av autonoma tiden med kommunalhem.

fattighärbärge

Fattigstuga, härbärge eller kvarter för bostadslösa, så kallade husvilla fattiga. Från 1879 till början av självständighetstiden betecknade termen tillfälligt bostadsrum för fattig, fattigkvarter, hos en hemmansägare med vilken fattigvårdssamhället hade ingått kontrakt.

fattigrote

Del av en landsortsförsamling, efter 1763 en socken och från 1852 ett fattigvårdsdistrikt som administrerade och fördelade ansvaret för försörjningen av de sämre lottade på bärkraftiga hushåll inom sitt verksamhetsområde. Fattigroten verkade under en fattigvårdsföreståndare eller rotestyrelse som sorterade under sockenstämman, senare kommunalnämnden. Fattigrotar infördes i sydvästra Finland i slutet av 1600-talet och var en obligatorisk del av fattigvården för alla socknar 1761–1879. I praktiken förekom rotehållningen i Finland huvudsakligen efter 1817 och bara i vissa socknar (kommuner). Fattigrotarna försvann efter 1916. Rotegång förbjöds dock officiellt först 1933. Varje rote representerade ursprungligen ungefär ett mantal. Antalet rotar berodde på hur många fattiga det fanns som skulle underhållas på detta sätt. Rotehållningen började försvinna efter 1893, när senaten i instruktionen till fattigvårdsinspektören förespråkade stadigvarande hemvist för fattighjon. År 1899 fanns fattigrotar i 33 kommuner, 1915 endast i sex. De avskaffades (informellt) genom ett prejudikat för Pyhäjoki kommun som på senatsbeslut skulle avskaffa rotesystemet inom fattigvården.

fattigvård

Ursprungligen av kyrkan, från 1763 av socknen och senare kommunen organiserad hjälp till personer som saknade tillgångar för sitt nödtorftiga uppehälle och förmågan att genom arbete skaffa sig sådana. Med fattigvård avsågs i vid bemärkelse av kyrkorådet, senare fattigvårdsstyrelse, administrerad anstaltsvård, placering i en fattigrote, fattighjälp direkt till behövande hem eller underhållsbidrag för inackordering i besuttna hushåll.

fattigvårdsdirektion

Styrelse för fattigvården i en församling 1852–1879. Den drog upp riktlinjerna för fattigvården, övervakade inrättningarna och förvaltade fattigkassan, vilket inbegrep beslut om vem som hade rätt till fattighjälp. Direktionens beslut kunde överklagas till guvernören. Fattigvårdsdirektionen bestod av kyrkoherden som ordförande och ett antal ledamöter valda av kyrkostämman, senare kommunalfullmäktige. Direktionerna ersattes 1879 med fattigvårdsstyrelser.

fattigvårdsdistrikt

Distrikt inom en kommuns fattigvårdssamhälle, vilket stod under övervakning av en eller flera medlemmar av fattigvårdsstyrelsen. Fattigvårdsdistrikten inrättades av kommunalstämman, senare kommunalfullmäktige, och förestods av distriktsuppsyningsmän vilka övervakades av en distriktsinspektör över fattigvården. De kommunala fattigvårdsdistrikten drogs in i och med den nya fattigvårdslagen 1923, däremot delades landet in i fattigvårdsdistrikt som omfattade ett eller flera län inom ramen för den statliga fattigvårdsinspektionen. Från 1937 inrättades på nytt kommunala distrikt som kallades samhällsvårdsdistrikt.

fattigvårdsinspektör

Ämbete inrättat 1888 för att övervaka att kommunerna fullgjorde sina skyldigheter beträffande fattigvårdsväsendet. Fattigvårdsinspektören lydde under senatens civilexpedition och bistods i fattigvårdsinspektionen av ett juridiskt biträde samt fattigvårdsinstruktörer. Ämbetet överfördes 1917 på Socialstyrelsen och ändrade namn till överinspektör för fattigvården.

fattigvårdsinstruktör

Tjänsteman som lydde under fattigvårdsinspektören och som hade i uppdrag att rådge kommuner och välgörenhetsorganisationer om fattigvård och dess lagstiftning. Den första tjänsten inrättades 1898. Efter 1902 blev fattigvårdsinstruktörerna fler och de ansvarade för ett visst distrikt. Tjänstebeteckningen drogs in när Socialstyrelsen grundades 1917 och ersattes med fattigvårdsinspektör.

fattigvårdsstyrelse

Styrelse för ett fattigvårdssamhälle vilken drog upp riktlinjerna för fattigvården, övervakade inrättningarna och förvaltade fattigkassan, vilket inbegrep beslut om vem som hade rätt till fattighjälp och inom vilket fattigvårdsdistrikt. Beslutet kunde under autonomin överklagas till guvernören, från 1917 till Socialstyrelsen. I städer bestod fattigvårdsstyrelsen av minst sex medlemmar med borgmästaren, polismästaren eller kyrkoherden som ordförande, på landet av minst fyra medlemmar med kyrkoherden som ordförande, i praktiken ofta kommunalstämman. Fattigvårdsstyrelserna kallades före 1879 fattigvårdsdirektioner. De ersattes 1923 med fattigvårdsnämnder.

fattigvårdsstyrelse

fångvård

Den verksamhet som syftade till att upprätthålla en fånges liv. Den bestod av förvaring, förplägning och fångskjutsning från häktning till frigivning. Från 1780-talet tillkom rehabilitering. Ansvaret för fångvården innehades av landshövdingen, senare guvernören fram till 1860-talet. Då övertogs det av justitieexpeditionen och efter 1918 av Justitieministeriet.

fängelseinspektör

Ämbete i anslutning till senatens civilexpedition 1867–1881. Fängelseinspektören ansvarade för straffverkställigheten vid fängelserna, en uppgift som tidigare hade skötts huvudsakligen av guvernörerna. Ämbetet indrogs 1881 när Fångvårdsstyrelsen grundades. Under perioden 1917–1922 var fängelseinspektören en beredande och föredragande tjänsteman vid Fångvårdsstyrelsen, med ansvar för handläggning av fångars placering, transport och bevakning samt för fängelsedisciplinen. Tjänsten överfördes på Justitieministeriets fångvårdsavdelning när Fångvårdsstyrelsen indrogs 1922. År 1936 ändrades beteckningen till fångvårdsinspektör.

G

generaldirektör i Överstyrelsen för medicinalverket

Från 1829 högsta styresman i Överstyrelsen för medicinalverket. Tjänsten överfördes också till Medicinalstyrelsen 1878. Generaldirektören ansvarade för utvecklandet av medicinalväsendet och dess finanser, administrationen av länssjukhusen och andra medicinska inrättningar. Därtill var han ordförande för Collegium medicum. Generaldirektören förutsattes vara promoverad doktor i medicin och bosatt i Helsingfors där universitetet fanns.

H

hemmansklyvning

Delning av hemman i mindre delar så att andelarna i ägor, skattetal och allmänna avgifter (onera) proportionerades efter lotternas storlek. Hemmansklyvning skedde vanligen på grund av arvskifte eller försäljning. Hemmansklyvning förbjöds helt 1686. Den var tidvis tillåten eller helt förbjuden på krono- och skattejord. Förbudet var hävt under perioden 1747–1852. Frälsejord fick däremot klyvas. Klyvning fick ske efter myndigheternas prövning av jordens skattekapacitet, senare gick gränsen vid förmågan att försörja fem personer. Full frihet till hemmansklyvning infördes den 12 juni 1895 på över 5 hektar skattbar mark.

hemortsrätt

Begrepp inom fattigvården som innebar att en viss socken, senare kommun, blev skyldig att ge fattigvård åt en hjälpbehövande person. Det innebar också att den socken som hade givit akut fattighjälp åt en person hade rätt att kräva ersättning för detta av den socken i vilken personen i fråga hade rätt till fattigvård. Allmänt: rätten att leva och verka på en viss ort med de till denna rätt lagstadgade rättigheterna och skyldigheterna, sedermera också grund för fastighetsköp på Åland.

hospitalsordning

Under svenska tiden om förordning som reglerade verksamheten vid statligt hospital. Den första hospitalsordningen ingick i kyrkoordningen 1571, den andra och första egentliga statliga hospitalsordningen godkändes av ständerna 1624.

häradsfängelse

Fängelse för ett härads rannsakningsfångar och sådana fångar som avtjänade ett kort fängelsestraff på högst två månader eller fängelse på vatten och bröd. Häradsfängelser började inrättas 1824 och blev 1872/73 filialer till länsfängelserna. De indrogs senast på 1920-talet. I äldre tider kallades häradsfängelset häradshäkte, ett fängelse under en tillsyningsman, vanligen kronofogden eller borgmästaren.

J

jordavsöndring

Avskiljande av en del av ett skattehemman till en lägenhet (tomt), utan att stomhemmanets mantal förändrades. Förfarandet hotade att undergräva egendomarnas möjlighet att betala skatt, varför förbud mot avsöndring av särskilt skattejord infördes i flera repriser (till exempel 1673, 1677 och 1734). Förbudet luckrades sedermera upp när det gällde anläggande av torp på skattejord.

Justitieexpeditionen (senaten)

Från 1892 avdelning vid senatens ekonomiedepartement, vilken ansvarade för beredning, föredragning och expediering av vissa justitieärenden som behandlades av senatens justitiedepartement. Justitieexpeditionen övervakade också hovrätterna, ägodelningsrätterna och Överkrigsdomstolen (från 1903), samt fängelseväsendet. Under Justitieexpeditionen sorterade Fångvårdsstyrelsen och Lagberedningen, från 1917 också Överstyrelsen för pressärendena. Justitieexpeditionen ombildades 1918 till Justitieministeriet.

K

kameralt hemman

Hemman med jordeboksnummer, kameral taxeringsenhet eller mått på gårdens skattekraft och de skatteprestationer eller arrenden som gården skulle prestera.

koncession

Tillstånd som regering eller myndighet ger att starta och driva viss verksamhet eller näring, till exempel anlägga och trafikera järnväg, bearbeta malm- eller stenkolsfyndighet och att bedriva bankrörelse.

korrektionsinrättning

Med skattemedel underhållen arbetsanstalt eller spinnhus för lösdrivare, arbetsskygga och agitatorer m.m. under första delen av autonoma tiden. Inrättningarna administrerades av en direktion, med guvernören (landshövdingen) som direktionsordförande. De ersattes med arbetsfängelser. Inrättningarna underhölls huvudsakligen på allmänhetens bekostnad. Även vissa avgifter och medel (till exempel kollekt, kontingent, avancementsavgifter och kansligebühr, böter och legosängsavgifter) var vid särskilda tillfällen vikta för ändamålet. Ledamöterna representerade residensstaden, kyrkan, länet och rättsväsendet. År 1876 fanns en korrektionsinrättning av denna typ endast i Viborg och Nurmis.

L

laga försvar

Lagligt skydd mot att bli betraktad som lösdrivare, vanligen ett arbete eller en anställning, bevisbar försörjning på annat sätt eller ett tiggarpass. Skyddet gällde alla i åldern 16–60 år. Det stadgades under svenska tiden 1621 och under autonoma tiden 1822. Det laga försvaret (och tjänstetvånget) avskaffades 1883.Hantverkare och handlande hade laga försvar om de kunde bevisa att de hade rätt att verka inom ett visst område. Adelsmän, präster, borgare och bönder samt kvinnorna inom dessa samhällsgrupper åtnjöt laga försvar om de kunde bevisa att de ägde tillräckliga tillgångar att försörja sig själva eller att de blev försörjda av någon annan.

M

mantal

Ursprungligen ett mått på skattekraften hos jord, den jordareal på vilken en bonde med familj och tjänstefolk ansågs kunna leva. Från 1630 var mantal ett kameralt mått på ett hemmans andel i en by, fastställt genom lantmätning. Mantalet miste sin betydelse för skattläggningen under förra delen av 1900-talet, men kvarstod till 1997 som beräkningsgrund för en jordlägenhets andelar i allmänna områden, till exempel i fiskevatten.

N

nyskifte

Från 1916 skifte som förrättades efter genomfört storskifte och som avsåg att samla ett enskilt hemmans fortfarande alltför kringspridda ägor till ett sammanhängande jordområde. Delägarna anhöll om nyskifte hos landshövdingen, i fall av tvist om dess ändamålsenlighet hos senatens ekonomiedepartement. Motsvarande skifte kallades 1848–1916 (stor)skiftesreglering, på finska: isojaon järjestelyt.

O

osjälvständig hemortsrätt

Hemortsrätt som grundade sig på en annan persons hemortsrätt. Principen var att det fattigvårdssamhälle som var skyldigt att erbjuda fattigvård till familjeöverhuvudet också var skyldigt att erbjuda samma fattigvård åt hans hustru och barn (tills de fyllde 15 år) eller kvinnans oäkta barn.

P

polismål

Ärende som föll under polisrätts jurisdiktion cirka 1816–1873.

polisrätt

Polismyndighetens domsrätt i smärre brottmål och förseelser rörande till exempel ordnings-, hamn- och byggnadsstadgan. Polisrätten avskaffades 1869 eller 1873, varefter ärendena behandlades av magistraterna. Dylika rätter fanns i Finland i städer med poliskammare, och enligt ryskt i Gamla Finland.

Polytekniska institutet

Högre teknisk läroanstalt 1879–1908 med rötter i Polytekniska skolan. Institutet meddelade undervisning i de allmänna och vetenskapliga grunderna för tekniskt vetande på ett flertal tekniska fackområden. Polytekniska institutet omvandlades den 1 september 1908 till Tekniska högskolan.

Polytekniska skolan

Läroinrättning som från 1872 verkade under Manufakturdirektionens tillsyn och hade till uppgift att erbjuda vetenskaplig utbildning för tekniska yrken. Polytekniska skolan var indelad i en förberedande avdelning på två klasser och en fackavdelning med två- till fyraåriga lärokurser i teknisk kemi, bro-, järnvägs-, väg- och vattenbyggnad, maskinbyggnad, lantmäteri och arkitektur. År 1879 lades den förberedande avdelningen ned och skolan omorganiserades till Polytekniska institutet.

prokurator

Av kejsaren utnämnd hög ämbetsman i anslutning till senaten, som direkt under generalguvernören övervakade domstolarnas och förvaltningens laglighet samt förvaltningens ändamålsenlighet genom att närvara vid senatens och domstolarnas sessioner, granska protokoll och fungera som landets högsta åklagarmyndighet. Prokuratorn fick instruktion 1812, med rang i fjärde rangklassen. Han blev chef för Prokuratorsexpeditionen efter 1892 och kunde anmäla oegentligheter i förvaltningen direkt till kejsaren. Prokuratorn skulle delta i senatens plenum och departementens sammanträden och utarbetade betänkanden på senatens begäran. Under svenska tiden hade ämbetet motsvarat justitiekanslern. Efter självständigheten ändrades beteckningen prokurator 1918, formellt 1919, till justitiekansler. Prokuratorer hade också funnits under medeltiden, svenska tiden och i Gamla Finland.

Prokuratorsexpeditionen

Fristående expedition i senaten 1809–1918. Expeditionen kallades 1918–1919 Justitiekanslersexpeditionen och ombildades därefter till Justitiekanslerns kansli. Prokuratorsexpeditionen stod direkt under generalguvernören och hade i uppdrag att verkställa dennes befallningar samt att biträda denne i övervakningen av laglighet, skyldighet och dokumentation av senatens ärendeberedning och ärendebehandling. Expeditionen skulle också under prokuratorns ledning övervaka landets rättegångar, domare, beivra tjänstefel och ansvara för censurärendena fram till att Censuröverstyrelsen inrättades 1829. Efter 1892 blev prokuratorn chef för Prokuratorsexpeditionen och kunde anmäla oegentligheter i förvaltningen direkt till kejsaren. Prokuratorn biträddes av ett prokuratorssubstitut, senare en prokuratorsadjoint. Vid expeditionen verkade också sekreterare, aktuarie, kanslist och kopister.

R

rannsakningshäkte

Förhörshäkte där rannsakningsfångar på polismyndighetens eller åklagarens bevåg hölls häktade som en säkerhetsåtgärd under den tid brottsutredningen varade. Det första egentliga rannsakningshäktet inrättades 1837. Rannsakningshäkten fanns dock inofficiellt redan från 1600-talet, genom att fången på länsmannens bevåg sattes under bevakning hos någon enskild bonde. Rannsakningshäktena ingick fram till autonomin i kronohäktenas verksamhet.

resepräst

Präst med uppgift att resa omkring och förrätta gudstjänster, vigslar, dop och begravningar m.m. Resepräster fanns efter 1827 inom grekisk-ortodoxa kyrkan, särskilt i områden som saknade kyrka, och från 1907 inom evangelisk-lutherska kyrkan, där han undervisade dövstumma som inte gick i dövstumskola.

S

Senatens justitiedepartement

Från 1809 kollegial avdelning vid Regeringskonseljen, från 1816 Kejserliga senaten för Finland. Justitiedepartementet övervakade rättsväsendet i storfurstendömet Finland och utövade den högsta domsmakten i egenskap av besvärsdomstol. Justitiedepartementet utnämnde (från 1812) domare, behandlade besvär över tjänstebefordringar samt hovrätternas och Överkrigsrättens beslut, administrerade dödsdomarnas verkställighet och föredragningen av nåde- och dispensansökningar för kejsaren. Som ordförande för departementet fungerade generalguvernören, medan den i tjänsteår äldste senatorn fungerade som ersättare fram till 1822, därefter en senator som utsetts till departementets viceordförande. Från 1892 fanns det en justitieexpedition som handlade en del av Justitiedepartementens ärenden i Senatens ekonomiedepartement. Justitiedepartementet ombildades 1918 till Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen.

självständig hemortsrätt

Hemortsrätt som grundar sig på den berörda personens direkta förhållande till ett visst fattigvårdssamhälle. Motsatt: osjälvständig hemortsrätt.

stadsfängelse

Häkte underhållet av en stad, avsett som förvaringsställe för brottsmisstänkta under rättegången vid stadens domstol och för korta fängelsestraff, ursprungligen fängelse på vatten och bröd. Stdsfängelser stadgades redan under svenska tiden i stadslagen och 1798. År 1889 blev stadsfängelset en statlig fängelseinrättning under länsfängelset.

styckning

Att från ett eller flera hemman avskilja ett nytt hemman med eget skattetal och grundskatt som erlades direkt till kronan. Bestämmelser om styckning av skattehemman infördes 1883 och om styckning av kronohemman 1886. För att styckning skulle tillåtas skulle det blivande hemmanet vara så stort att det kunde föda tre fullvuxna personer.

T

teknisk realskola

Skola som 1858–1885 under Manufakturdirektionens tillsyn gav undervisning i teknik och tekniska framsteg, särskilt för att tillgodose bro-, väg- och vattenbyggnadssektorns och industrins behov. Redan 1849 hade en teknisk realskola grundats i Helsingfors. Från 1872 ombildades den till att erbjuda högre teknisk utbildning och bytte namn till Polytekniska skolan, senare Polytekniska institutet, dit genomgången kurs från andra tekniska realskolor gav inträde. De tekniska realskolorna ersattes 1885 med industriskolor.

tiggarpass

Intyg som från 1500-talet gav en till arbete oförmögen person laglig rätt att få tigga (bettla) till sig sitt uppehälle inom ett obegränsat område, efter 1698 endast inom det distrikt där passets utfärdare hade att utöva myndighet, vanligen ecklesiastisk. Tiggeri med tiggarpass ersattes efter 1817 med rotehållning av fattiga. Tiggeri utan giltigt pass, så kallat olovligt bettlande, betraktades som lösdriveri.

tukthus

Ursprungligen landsomfattande fängelse, från 1881 också regionalt fängelse för manliga fångar som dömts till tukthusstraff, till 1975 det strängaste frihetsstraffet i hårdbevakat fängelse (högst livstid). Tukthus grundades kring 1801, men verksamheten upphörde vid riksdelningen. Nya tukthus grundades 1839 och 1881. De försvann efter 1925 när tukthusstraff började avtjänas i länsfängelse eller centralfängelse.