Romersk-katolsk biskop utan eget stift. Åt en titulärbiskop avdelades ett formellt stift utan troende och stiftsorganisation. Hans titulatur var därför titulärbiskop av [namnet på stiftet]. Benämningen användes också om biträdande biskop i ett stift som behövde flera biskopar.
Samling kyrkogods vilkas inkomster användes till att betala lönen för en viss befattning inom kyrka eller skola. Inkomsterna kan också ha använts för att täcka kostnader för hospital. De medeltida domkapitlens medlemmar innehade i regel prebenden. Efter reformationen användes prebenden i stor utsträckning till avlöning av biskopar, professorer och lektorer.
Kunglig tjänsteman som på 1500-talet förvaltade de till kronan indragna kyrkogodsen.
Godsmassa som tillhörde Gustav Vasa som privatperson till skillnad från kronans bestånd. ”Arv” syftade på de gods som kungen hade ärvt och ”eget” på de gods han förvärvat genom köp, byten eller på annat sätt. Godsmassan utökades genom arvsprocesser och beslagtaget kyrkogods. År 1560 bestod den av omkring 5 000 gårdar. Godsmassan ärvdes 1560 av kungens söner och senare vissa av deras söner. Under Erik XIV:s regering sammanslogs största delen av godsmassan med kronogodsen. Godsmassan skiftades mellan Gustav Vasas söner. År 1622 samlades arv och eget på nytt hos kungen. En del donerades till Uppsala universitet. De som kvarstod förvaltades av kronan och utgjorde en särskild jordebokskategori till 1696 då de betecknades som kronohemman i jordeböckerna.
Skyldighet för köpmän att då de importerade varor till ett värde av 40 mk silver till myntverket lämna 1 lödig mark silver, vilken motsvarade 5 mark penningar, mot återbetalning av 4½ mark i penningar. Silverväxeln uppbars under olika perioder och avskaffades definitivt 1637.
Avgift som betalades av inkommande och utgående fartyg i Helsingfors, Uleåborg, Brahestad, Nykarleby, Kaskö, Kristinestad och Viborg.
Avgift som i Borgå uppbars i stället för ordinarie tolag.
Skolkommitté för inrättande och övervakning av ryska skolor i Finland, verkade i anslutning till Generalguvernörskansliet 1879–1917.
Kommission tillsatt 1917 i anslutning till Generalguvernörskansliet för valet av ledamöter i Viborg till den konstituerande församlingen för Ryssland.
Benämning på generalguvernörens stab för den finska militären 1809–1831 som förvaltade nedmonteringen av den svenska militären i Finland och införde den värvade finska armén från och med 1812. Den ombildades 1831 till Staben för i Finland förlagda trupper.
Ursprungligen en stad som hade rätt att hålla varulager, en ”stapel”. Termen stapelstad infördes 1636 om den stad som hade rätt att idka handel med utlandet och som fick uppbära tolag.Senare innebar termen stapelstad att fartyg som kom från utlandet kunde inklarera och lossa sin last med tullpliktiga varor i staden. Förutsättningen för stapelrätten var att staden skulle tillhandahålla och bekosta de lokaler som tullförvaltningen behövde samt expeditionslokaler för sjömanshuset. Staden fick ersättning, den så kallade tolagsersättningen, från tulluppbörden. Även i Gamla Finland gällde indelningen av städerna i stapelstäder och uppstäder. I Gamla Finland var Viborg och Fredrikshamn stapelstäder. Skillnaden mellan stapelstad och annan handelsstad avskaffades successivt mellan 1808 och 1812 och slutgiltigt genom handelsfriheten 1868.
Stad utan stapelrättigheter som bara fick bedriva handel med den omgivande landsbygden och stapelstäderna, men inte utlandet, eller ta emot främmande köpmän och uppbära tolag. I uppstaden uppbars dock på varor som hämtades till staden för försäljning den lilla tullen, som infördes i början av 1600-talet. Avgifterna omvandlades senare till landtull och accis. I Finland upphävdes avgifterna 1808 och 1812. Även i Gamla Finland gällde indelningen av städerna i stapelstäder och uppstäder.
En av Generalguvernörskansliets avdelningar som under generalguvernörens kommando förvaltade de i Finland stationerade ryska trupperna 1831–1863. Vid staben fanns också en avdelning som förvaltade den värvade finska militärens ärenden. Staben ersattes 1864 av det nygrundade finländska militärdistriktet och dess stab.
Avgift som fartyg skulle erlägga i Björneborg.
Militär stab i anslutning till Generalguvernörskansliet 1864–1905. Staben ansvarade för förvaltningen av de ryska trupper som var förlagda i Finland. Staben ansvarade även för de värvade finska trupperna fram till att värnpliktsarmén infördes 1880, därefter skötte generalguvernörens stab för finska militären om de finska trupperna. Staben för finländska militärdistriktet verkade under regentens och generalguvernörens kommando till 1905 då det finländska militärdistriktet införlivades med S:t Petersburgs militärdistrikt och staben drogs in.
Avdelning under generalguvernörens kommando som skötte förvaltningen av den finska värnpliktsarmén 1880–1902. Generalguvernörens stab för finska militären ersatte en tidigare avdelning vid staben för finländska militärdistriktet.
Tolagsavgift som i Jakobstad ingick i båkavgiften. Avgiften erlades lika av alla efter fartygets hela lästetal.
Från 1809 avdelning vid Regeringskonseljens, senare senatens, ekonomiedepartement. Ecklesiastikexpeditionen leddes av en senator med biträde av en referendariesekreterare. Övriga tjänstemän var protokollsekreterare och kanslist. Ecklesiastikexpeditionen hade i uppgift att handlägga alla ärenden rörande statskyrkan och dess institutioner, andra religiösa samfunds yttre angelägenheter, från 1841 också skolväsendet och från 1869 ämbets- och tjänstetillsättningarna, prästvalen och prästernas avlöning. Expeditionen ansvarade också för anslagen till vetenskaper och konst samt handläggningen av de ärenden (dispenser och nådevedermälen) som domkapitlen hänsköt till senaten för att föredras för kejsaren. Under Ecklesiastikexpeditionen lydde domkapitlen och ecklesiastikstaten, Överstyrelsen för skolväsendet, skolstaten, folkskollärarseminarierna och folkskolorna, fram till 1888 även Finlands statsarkiv. Ecklesiastikexpeditionen bytte den 8 november 1917 namn till Kyrko- och undervisningsexpediti...
Från 1809 regeringskonseljens, senare senatens, kansli som föredrog de av Kansliexpeditionens ärenden och utnämningar, befordringar och avsked som avgjordes av kejsaren. Kansliet verkade i anslutning till senatens plenum. Föredragningarna leddes av allmänna referendariesekreteraren. Vid kansliet tjänstgjorde också protokollsekreterare och kanslist, kopister och translatorer för ryska och finska. Kejserliga senatens allmänna kansli drogs in tillsammans med Kansliexpeditionen 1892 och uppgifterna överfördes till Ekonomiedepartementets kansli och övriga expeditioner.
Från 1869 avdelning vid Senatens ekonomiedepartement, vilken till stora delar övertog den indragna Kansliexpeditionens uppgifter. Civilexpeditionen ansvarade under ledning av en senator för den allmänna ordningen och den civila förvaltningen. Andra tjänstemän var en referendariesekreterare, protokollsekreterare, registratorer och kanslister. Under Civilexpeditionen lydde fängelseinspektören (från 1881 Fångvårdsstyrelsen) fram till 1888, Överstyrelsen för allmänna byggnaderna (med undantag för 1888–1892), Statistiska byrån vid Statistiska ämbetsverket (från 1884 Statistiska centralbyrån), postdirektionen (från 1881 Poststyrelsen) fram till 1888, direktionen för dårvården (från 1878 en del av Medicinalstyrelsen), Överstyrelsen för medicinalverket (från 1878 Medicinalstyrelsen) och Överstyrelsen för pressärenden, samt 1892–1896 också Finlands statsarkiv och från 1888 fattigvårdsinspektören. Civilexpeditionen bytte 1917 namn till Inrikesexpeditionen och ombildades 1918 till Inrikesminister...
Benämning på Ekonomiedepartementet och Justitiedepartementets gemensamma sammanträde som verkade som senatens högsta beslutande organ 1812 –1869, 1870–1902 och 1915–1918 med befogenheter att föredra och behandla ärenden som kejsaren hade hänskjutit till senaten för behandling eller förklaring av gällande lag. Mellan 1902 och 1914 låg den högsta beslutanderätten hos Justitiedepartementet respektive Ekonomiedepartementet inom varderas berörda ansvarsområde. Plenum sammankallades av kejsaren eller generalguvernören. Det bestod av generalguvernören (ordförande), senatorerna, prokuratorn och allmänna referendariesekreteraren. Vid sidan av det gemensamma plenumet kunde senaten med ett mera begränsat antal senatorer samlas till senatens mindre plenum.
Person upptagen på Kungl. stallstatens lönestat och som ansvarade för skötseln av stallet. Stallmästare förekom också under 1500-talet vid kronans slott och borgar.
Civilmilitär tjänsteman, ofta officer, som var anställd vid svenska kavalleri-och artilleriregementen. Regementsstallmästaren skötte utbildningen av regementets remonter och undervisade officerarna och underofficerarna i ridning.
Kapten som var befälhavare över ett fyrverkskompani.
Kansli som 1892 ersatte Kejserliga senatens allmänna kansli och övertog en del av den nedlagda Kansliexpeditionens uppgifter. Ekonomiedepartementets kansli mottog alla inkommande ärenden som skulle upptas till behandling i senatens plenum eller av Ekonomiedepartementet och fördelade dessa ärenden mellan de olika expeditionerna. Som chef verkade en referendariesekreterare som lydde direkt under ekonomiedepartementets viceordförande. Övriga uppgifter sköttes av en kanslist, registratorer för besvärs- och supplikärenden, en registrator för brevärendena, translatorer för ryska språket och translatorer för finska språket. Under kansliet verkade Finlands statsarkiv, registratorskontoret, translatorkontoret och senatens tryckeri. Kansliet ansvarade också för författningssamlingen, Finlands allmänna tidning och statskalendern, från 1896 också för diverse formella ärenden gällande lantdagen, statssekretariatet, Finska passexpeditionen i S:t Petersburg och allmänna internationella frågor. Uppgif...
Åklagarämbete under prokuratorn grundat vid Ekonomiedepartementet 1811 för att bevaka kronans rätt i huvudsakligen ekonomiska mål, särskilt (skatte)balansmål. Kontoret indrogs 1857, i praktiken först när den sista innehavaren avgick 1863. Uppgifterna fördelades därefter på departementets andra kontor och revisionsrätten.
Benämning på finansexpeditionens kamrerarkontor 1811–1918 som utan särskild instruktion huvudsakligen ansvarade för ärenden rörande budget och bokslut, kronans inköp av jord och tomter, tjänstemännens avlöning och lån, avskrivningar m.m. Finanskontoret hade samma tjänstemän som kamrerarkontoren vid kammar- och militieexpeditionen.
Fögderi som på 1500-talet skapades med ett gods som utgångspunkt och förestods av en gårdsfogde.
Tidskrift som sedan 1841 utges av Finska Läkaresällskapet. På 1800-talet trycktes provinsialläkarnas årsrapporter i tidskriften.
Tidskrift utgiven av Finska Läkaresällskapet 1849–1869. I tidskriften publicerades protokollen från Finska Läkaresällskapets möten.
Särskilt kontor för revisionsärenden 1816–1824 som hade som uppgift att avlasta Militieexpeditionens kamrerare i dennes arbetsbörda. Revisionskontoret övertog helt granskningen av boställena och till dem ansluten räkenskapsgranskning. Det kallades ursprungligen Boställskontoret, senare Revisionskontoret. Det avskaffades 1824 i och med att revisionsväsendet reformerades och Allmänna revisionsrätten tillkom för att granska kronans samtliga räkenskaper.
Under senatens ekonomiedepartement lydande kontor med uppgift att utrusta, proviantera och avlöna de finska trupperna som 1812 hade uppställts på tre värvade finska regementen. Kontoret ombildades enligt kejserligt reskript 1819 till ett självständigt under Militieexpeditionens översyn verkande krigskommissariat.
Organ på länsnivå med ansvar för uppbådsärenden under autonoma tiden. Länsnämnderna grundades i och med införandet av allmän värnplikt 1881. Länsnämnden leddes av guvernören och var underställd länsstyrelsen.
Nämnd i uppbådsdistrikt under Krigskommissariatet som med en krigskommissarie som ordförande ansvarade för uppbådet till den finska värnpliktsarmén 1881–1903. Uppbådsnämnden verkade under Militieexpeditionens översyn. Uppbådsnämnder upprättades också 1918. De bestod då av ordföranden och två ledamöter av kommunens styrelse (kommunalnämnd på landet och magistrat i stad), en eller två medlemmar av staben eller styrelsen för skyddskåren på orten samt kommunal- eller stadsläkare (alternativt annan läkare). I de kommuner där det saknades stab eller skyddskårsstyrelse skulle distriktsstaben utse representanter för försvarsmakten.
Den enda högre militära utbildningsanstalten i Finland under autonoma tiden. Kadettkåren, som var en efterträdare till Haapaniemi krigsskola och Topografiska kåren på Haapaniemi, grundades i Fredrikshamn 1821. Kadettkårens uppgift var att utbilda truppofficerare. Skolans elever fick huvudsakligen tjänst i Finlands egen militär men många trädde också i rysk tjänst. Verksamheten upphörde 1903 och skolan indrogs formellt 1905.
Avgift för en militär persons befordran till högre militär grad. Befordringspenningarna erlades till krigsmanshuskassan tills den indrogs 1889, då penningarna kom allmänna militiekassan till godo. De uppbars av regementsskrivarna, efter 1830 av kronofogdarna.
Årlig avgift från militärens reservhemman som gick till att underhålla karaktärsbyggnaderna på militieboställena. Avgiften gick till militieboställskassan, från 1809 i Finland till Allmänna militiekassan.
Från 1917 benämning på den tidigare Ecklesiastikexpeditionen, som 1918 ombildades till Kyrko- och undervisningsministeriet.
Från 1888 avdelning vid senatens ekonomiedepartement, vilken övertog en del av finansexpeditionens uppgifter och ansvarade för ärenden som rörde bergsbruk, handel och industri, sjöfart och lotsväsende samt förvaltningsområdets utbildningsanstalter. Handels- och industriexpeditionen leddes av en senator, övriga tjänstemän var protokollsekreterare och kanslist. Under handels- och industriexpeditionen lydde Industristyrelsen, Myntverket och fram till 1912 Överstyrelsen för lots- och fyrväsendet, som från 1917 hette Sjöfartsstyrelsen och på nytt lydde under expeditionen. Sjöfartsinspektören och försäkringsinspektören var knutna till handels- och industriexpeditionen, liksom från 1917 även handelsombudsmännen. Expeditionen ombildades 1918 till Handels- och industriministeriet.
Från 1917 benämning på den tidigare Kommunikationsexpeditionen, som 1918 ombildades till Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena.
Avdelning som inrättades 1917 vid senaten för att handlägga ärenden rörande arbetarskydd, arbetsförmedling och arbetslöshet, arbetarbostäder, arbetstvister, den allmänna socialförsäkringen, fattigvården och nykterheten. Expeditionen ombildades följande år till Socialministeriet. Under Socialexpeditionen lydde Socialstyrelsen.
Prokuratorns biträde och ställföreträdare i Prokuratorsexpeditionen 1809–1919. Tjänsten som biträde blev ordinarie 1861 och benämndes prokuratorsadjoint. Med prokuratorssubstitut avsågs därefter endast prokuratorns vikarie, med rang i sjätte rangklassen. Tjänsten avskaffades när prokuratorn ersattes med justitiekansler.
Centralt ämbetsverk inrättat 1829 för att granska importerad litteratur samt inhemska tidningar, tidskrifter och tryckalster. Prokuratorn hade 1810–1829 verkat som censor. Han var också medlem av Censuröverstyrelsen fram till 1861. Censuröverstyrelsen skulle ha ombudsmän på varje ort där det fanns ett tryckeri. Förhandscensur var i kraft till 1865 då en ny tryckfrihetslag infördes och Censuröverstyrelsen ersattes med Överstyrelsen för pressärendena.
Avdelning i senaten grundad den 24 september 1914 för att bereda lagförslag och ge utlåtanden i juridiska frågor under viceordföranden för ekonomiedepartementet. Föregångare: kommittén för lagberedningen. Avdelningen leddes av en överjuriskonsult och indrogs 1918.
Skatt uppburen under i Lappmarken denna benämning 1808–1840. Tidigare kallad lappskatt, lappränta.
Det belopp som vid en kassas inventering eller avslutande finns eller ska finnas i kassan. I länsstyrelsens rapporter över länskassan 1841–1900: överskottsmedel vid räkenskapsperiodens slut.
Anteckningsbok, notisbok, särskilt för anteckningar av mera officiell art: räkenskapsbok, protokollsbok m.m.
Magasinsfond med vilken man bestred fattighjälpen som utgick i spannmål, stadgades 1852. En undsättningsfond skulle finnas i varje socken eller fattigvårdssamhälle senast 1857. De bildades genom att hela befolkningen tillsköt minst en tiondedels tunna spannmål till fonden eller så att fondspannmålen, på beslut av sockenstämman, togs från ett befinligt magasin spannmålslager.
Benämning på huvudräkenskaperna över statsverkets fonder 1883–1900 som gjordes upp för senaten.
Centralt ämbetsverk för postväsendet som 1881 ersatte Postdirektionen. Ursprungligen var ämbetsverket chefsstyrt under en postdirektör, senare en generalpostdirektör, men blev 1918 ett kollegialt ämbetsverk med generalpostdirektören som ordförande och avdelningarnas direktörer som medlemmar av kollegiet. Den regionala förvaltningen sköttes inom ramen för postdistrikt. I anslutning till Poststyrelsen och postdistriktens postanstalter fungerade Postsparbanken. Poststyrelsen lydde under Senatens civilexpedition fram till 1888, därefter under Kansliexpeditionen fram till 1892 och därefter under Kommunikationsexpeditionen. Från självständigheten lydde Poststyrelsen under Ministeriet för kommunikationsväsendet och de allmänna arbetena. Poststyrelsen slogs 1927 ihop med Telegrafstyrelsen och bildade Post- och telegrafstyrelsen.
Chefsstyrt ämbetsverk för fängelseväsendet och dess förvaltning 1881–1922, ett ansvarsområde som tidigare hade delats mellan fängelseinspektören och guvernörerna. Fångvårdsstyrelsen var ursprungligen underställd senatens civilexpedition, 1888–1892 kansliexpeditionen, 1892–1917 justitieexpeditionen och från 1918 Justitieministeriet. Den indrogs 1922, varefter uppgifterna överfördes på Justitieministeriets fångvårdsavdelning. Fångvårdsstyrelsen leddes av en överdirektör med biträde av sekreterare, kamrer, kammarförvant, kanslist och kammarskrivare.
Centralt ämbetsverk för övervakning av press och censur 1.6.1865–1918, med rätt att verka som specialdomstol i dylika mål. I och med tryckfrihetslagen ersatte Överstyrelsen för pressärendena den tidigare Censuröverstyrelsen och fick i uppgift att övervaka och behandla de pressärenden som uppstod till följd av den nya lagen. Samtidigt avskaffades förhandscensuren, vilket inte fullt ut följdes i praktiken. Ombudsmännen vid Överstyrelsen för pressärendena övertog också brevcensuren och censuren av utländska tidskrifter i landet, som tidigare hade skötts av postverket. Överstyrelsen leddes av en ordförande och två ledamöter, med biträde av en överombudsman och lokala ombudsmän. Överstyrelsen för pressärendena lydde under Civilexpeditionen fram till 1917, därefter under Justitieexpeditionen fram till 1918.
Förteckning över högre myndighets beslut, särskilt en domstols beslut i högre eller högsta instans i underställda mål 1615–1979, med en kort resumé över varje beslut.
Ämbete under Senatens finansexpedition, från 1891 under Handels- och industriexpeditionen. Försäkringsinspektorn ansvarade för granskningen av försäkringsverksamheten i landet och tillämpningen av försäkringslagen. Tjänsteinnehavaren var från 1917 ledamot av Socialstyrelsen. Ämbetet drogs in 1922 då Socialministeriets organisation stadfästes med instruktion och Socialstyrelsen upplöstes. I slutet av 1930-talet inrättades igen en högre och en lägre försäkringsinspektörstjänst vid Socialministeriet i samband med att Försäkringsbyrån ombildades till en egen avdelning för socialförsäkringsärenden.
Tjänst inrättad 1899 vid Senatens handels- och industriexpedition. Sjöfartsinspektören hade i uppgift att utöva tillsyn över sjöfarten och utbildningsinstitutionerna inom sjöfarten, såsom navigationsskolorna. Då Sjöfartsstyrelsen inrättades 1917 fick sjöfartsinspektörerna under ledning av en sjöfartsöverinspektör ansvar för tillsynen över ett sjöfartsdistrikt.
Inkallande till värnpliktsarmén som inrättades 1878, men sattes i bruk 1881.
Den offentliga organisering, som innefattade alla myndigheter och åtgärder som behövdes för att sköta transporten och distributionen av brev-, penning- och paketförsändelser, korsband, i vissa fall personer, sändande och mottagande av telegram, samt den statliga telefontrafiken. Verksamheten leddes och övervakades från 1927 av Post- och telegrafstyrelsen.
Från 1893 tjänsteman med uppgift att förädla kronans hingststam och allmänt främja hästaveln i landet, arbeta för grundandet av hästavelsföreningar, övervaka de statliga understöden för hästavel och från 1907 föra stambok över hingstar av finsk ras. Från 1896 lydde instruktören för hästavel under Jordbruksexpeditionen. Tjänsten blev ordinarie 1905 och underställdes Lantbruksstyrelsen. Instruktören biträddes 1907–1909 av tre distriktsinstruktörer, från 1909 av en assistent för hästavel. År 1917 överfördes instruktörens uppgifter på Lantbruksstyrelsens avdelning för husdjursproduktion.
Från 1917 kollegialt centralt ämbetsverk som ersatte kolonisationsinspektören och som lydde under Jordbruksexpeditionen, senare Lantbruksministeriet. Kolonisationsstyrelsens kollegium bestod av en överdirektör som ordförande och ett antal kolonisationsråd samt en lagfaren assessor. Under dem verkade kolonisations- och boställsinspektörer, medan kolonisationsnämnder och kolonisationskommissioner skötte ärendena på lokal nivå. Kolonisationsstyrelsen organiserade och främjade den statsfinansierade kolonisationsverksamheten på landsbygden, övervakade Den obesuttna befolkningens lånefond, senare Kolonisationsfonden, och dess kassor samt kronans boställen (fram till 1919), kronotorp och kronoskogar. Kolonisationsstyrelsen samarbetade med Boställssynenämnden och drogs in 1938 då uppgifterna överfördes dels på Forststyrelsen, dels på Lantbruksministeriets kolonisationsavdelning, men återupprättades på nytt 1959 för att 1971 tillsammans med Lantbruksstyrelsen bilda Jordbruksstyrelsen.
Kommission som 1886–1892 lydde under Överstyrelsen för lantmäteriet och som förberedde inrättandet av Justeringsverket, justeringsdistrikten och utnämningen av justerare. Justeringskommissionen övervakade också införandet av det metriska mått- och viktsystemet i Finland. Justeringskommissionen bestod av överdirektören för lantmäteriet och en justeringsinspektör, samt en konsultativ ledamot med rösträtt enbart i frågor rörande justeringsredskap, utlåtanden och föreskrifter. Justeringskommissionen verkar även ha funnits i någon form åtminstone åren före 1922, då Justeringsverket drogs in och överfördes till Lantmäteristyrelsens Justeringsbyrå.
4621 - 4680 av 13863