Benämning på konungens (regentens) domsrätt från medeltiden till slutet av autonoma tiden. Från 1615 användes begreppet också om dom som fälldes av konungen eller i hans ställe utnämnda personer.
Domkapitlets egendom. Under 1100- och 1200-talen övergav många domkapitel den regulära formen och flyttade isär. Då delades också domkapitlets egendom, och först skildes kapitelbordet från biskopsbordet i många domkapitel. Vid övergången till en sekulär ordning blev endast en liten del av egendomen kvar för domkyrkans och kapitlets gemensamma behov, resten delades så att varje medlem i kapitlet fick en egen inkomst, prebende.
Avgift som betalades åt kaniker för att dessa skulle medverka i domkyrkans dagliga bönestunder. Systemet infördes under senmedeltiden när kanikerna åtnjöt inkomster från sina prebenden och började negligera de gemensamma uppdragen i domkyrkan.
Domkapitel, i vilket antalet medlemmar inte var fixerat. De medeltida domkapitlen var i princip autonoma kyrkliga korporationer. De hade rätt att förvalta sin egendom och uppta nya medlemmar.
Domkapitel med fixerat antal medlemmar. De medeltida domkapitlen var i princip autonoma kyrkliga korporationer. De hade rätt att förvalta sin egendom och uppta nya medlemmar.
Benämning på de högre rättsinstanserna (hovrätt och Kgl. Maj:t, justitierevisionen eller justitiedepartementet) i den egenskapen att endast de kunde meddela verkställbara utslag i grova brottmål.
Benämning på de lägre rättsinstanserna och att de var ålagda att strikt och bokstavstroget följa lagen.
Betyg över akademiska studier, särskilt det som krävdes för avläggande av en viss ämbetsexamen.
”Att rätta straffet efter brottets art”, ett processförfarande som innebar att man på grund av förmildrande omständigheter nedsatte det straff som föreskrevs i lag. Termen leuteration hade i 1600-talets juridiska språkbruk den allmänna betydelsen ”underställande av dom”. Inom det svenska rättssystemet kom termen från slutet av 1600-talet att avse förmildring av straff i grova brottmål, i synnerhet då lagen stadgade dödsstraff. Förfarandet brukades i hovrätten och blev officiellt 1714. Från 1750-talet överfördes uppgiften allt oftare på Justitierevisionen och senare på konungens högsta domstol och Senatens justitiedepartement. Leutarationsförfarandet ersatte hovrättens praxis att nedsätta straff genom arbitration. Tekniskt gick det till så att hovrätten först utdömde det lagstadgade straffet men därefter nedsatte det egna domslutet. I Gamla Finland avsåg leuteration det förfarande då underrätternas dödsdomar underställdes Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärend...
Prebende som hade andel i domkapitlets gemensamma egendom.
Prebende som saknade andel i domkapitlets gemensamma egendom.
Präst som förrättade största delen av kanikens obligatoriska kortjänst. Korvikarien var ofta en ung nybliven präst. Kaniken avlönade honom med inkomsterna från sitt eget prebende.
Den ordinära ämbetsexamen, införd 1749–1750, som krävdes av blivande jurister i svenska statens tjänst. Examen avlades vid universitetens juridiska fakultet efter en så kallad preliminärexamen i justitien. Den gav domarbehörighet, med rätt att söka hovrättstjänster, och kallades därför allmänt ”hovrättsexamen”. Den ersattes 1817 med domarexamen, senare rättsexamen.
Sedan svenska tiden om offentliggörande, kungörande av något, särskilt den handling som innebär ett uppgörande och undertecknande av offentlig handling som innehöll lag eller förordning. Promulgation skedde under svenska tiden genom Kgl. Maj:t (i rådet) eller regeringen, under autonoma tiden genom senaten (till 1899 och efter 1905), och mellan 1899 och 1905 genom kejsaren.
Fond vars medel skulle användas för bekämpning av smittkoppor. Finska Hushållningssällskapet hade rätt att använda medel från fonden för att utbilda vaccinatörer. Med fondmedlen bekostades också de ambulerande vaccinatörernas utgifter.
Person som hade till uppgift att resa omkring och utföra smittkoppsvaccineringar. De ambulerande vaccinatörerna utsågs i början av 1800-talet av Finska Hushållningssällskapet, som vid behov också anordnade utbildning. De fick reseersättning för två hästar och innehade samma dagslön som en provinsialläkare. Dessutom erhöll de en ersättning för varje framgångsrikt utförd vaccinering.
Skrivelse till högre myndighet med anhållan om hjälp eller understöd, inom rättsväsendet anhållan om nåd för en dödsdömd.
Ansvarig tjänsteman för den ekonomiska förvaltningen i Överstyrelsen för medicinalverket. Kamreren utsågs av Senatens ekonomiedepartement på förslag av generaldirektören i Överstyrelsen för medicinalverket. Av innehavaren krävdes utbildning som läkare.
Tjänsteman vid Riksens ständers bank som hade överinseende över kassarörelsen.
Hederstitel utan särskild tjänstgöring 1569–1614. Riksdrotsen gavs 1612 bestämda ämbetsuppgifter som president för Svea hovrätt som grundades 1614, och stod som sådan främst bland de fem riksämbetsmännen, med ställning som justitieväsendets chef. Under enväldet 1680–1686 var riksdrotsen knuten till kungen i egenskap av Kunglig Majestäts drots, sedan var titeln ur bruk fram till 1787, då den gavs åt justitiekanslern som förordnades till överpresident i alla rikets hovrätter, från 1789 ordförande i Konungens högsta domstol. Riksdrotsämbetet upphävdes 1809 i Sverige. Det brukades inte heller i Finland under autonomin.
Tjänsteman som ledde kanslipersonalen i Överstyrelsen för medicinalverket. Sekreteraren utnämndes av Senatens ekonomiedepartementet på förslag av generaldirektören i Överstyrelsen för medicinalverket. Han hade också vissa uppgifter i Collegium medicum och i Direktionen för dårvården. Innehavaren av tjänsten förutsattes ha läkarutbildning. Tjänsten som sekreterare skulle tillsättas 1824, men det skedde först 1829.
Godkänna (enligt tidigare beslut), särskilt i fråga om officiellt godkännande i högre instans av en lägre instans beslut som hade hemställts till den högre instansen för prövning.
Skärskåda, ta i betraktande, överväga, betänka (till exempel inom rättsväsendet).
Hålla (något) för sannolikt eller hålla det för sannolikt (att), förutsätta, förmoda, anta, förvänta, särskilt om att vid domstol anta (något) som säkert utan direkt bevisning på grundval av vissa i lag angivna omständigheter.
Under svenska tiden förekommande benämning på stämning eller skriftlig kallelse till domstol. Termen användes under medeltiden särskilt om kallelse till kyrklig domstol, från 1600-talet särskilt till hovrätt.
Under svenska tiden att inställa sig, infinna sig, närvara eller vara närvarande: inom förvaltningen huvudsakligen om att på kallelse inställa sig hos en myndighet, särskilt vid domkapitel eller domstol.
Under svenska tiden och särskilt på 1600-talet förekommande benämning på att komma in med en skriftlig handling till någon myndighet, särskilt domstol. Begreppet förekom eventuellt också i betydelsen inleda en rättsprocess.
Uppskov, ofta om anstånd eller frist i fullgörandet av en ekonomisk prestation eller rättegång.
Fastställd tid för session eller tid under vilken session pågår, gällde från och med 1614 närmast hovrätterna, senare också andra domstolar och riksdagen. Sessionstiden kallades också sessionstermin.
Bihang, tillägg, supplement, särskilt det till landslagen 1608 som gjorde delar av Gamla Testamentets Moseböcker till gångbar lag och kom att gälla tills 1734 års lag togs i bruk.
Likhet, likställdhet, likvärdighet, sedermera också jämställdhet, till exempel om att Mose lag jämställdes med de svenska medeltida lagarna år 1608. Termen användes särskilt under frihetstiden.
Lag som förbjuder import, tillverkning, försäljning och innehav av alkoholhaltiga ämnen, förutom i medicinska, tekniska och vetenskapliga syften. Förbudslagen gällde i Finland 1919–1932.
Benämning på brott som enligt lag förtjänade dödsstraff.
Benämning på ris- eller spöstraff. Kombinerad med avskärande av öronen förekom hudstrykning som straff för flera brott, i första hand smärre stölder, förfalskningar, misshandel och okvädningsord. Eftersom hudstrykning jämfört med stympningar och dödsstraff var ett relativt milt straff användes det ofta som benådningsstraff speciellt för kvinnor.
Under medeltiden om att brottsling förklarades fredlös över hela riket, vilket innebar att vem som helst och helt utan orsak fick dräpa denne. Detta kunde endast motverkas om den biltogne fick ett lejdebrev. Termen övergick under 1600-talet till att betyda förlust av rättsskydd, rättskapacitet samt egendom.
Kommitté med uppgift att bekämpa farsoter på lokal nivå. År 1834 bestämdes att om det i en församling bröt ut en sjukdomsepidemi skulle sockenstämman sammanträda. Mötet skulle utse en kommitté som under ledning av kyrkoherden och biträdd av en kronobetjänt skulle ansvara för vården av de insjuknade. Församlingen skulle indelas i distrikt, och kommittén skulle utse en eller flera ledare för varje distrikt. Dessa skulle tillsammans med kommittén ordna vårdplatser för dem som inte kunde skötas hemma. Kommittén skulle informera provinsialläkaren om situationen och denne skulle skicka skriftliga instruktioner om vård samt mediciner till församlingen. Kommittén ansvarade sedan för vidaredistributionen av instruktioner och medicin till distrikten.
Av förvaltningsmyndighet fastställd bestämmelse, stadga eller reglemente som reglerade förhållandena i en stad, inom kyrkan eller något visst väsende såsom rätts- och postväsendet.
Civilrättsligt mål som hade vädjats till högsta instans för prövning av hovrättens dom eller brottmål som på grund av besvär mot eller genom hovrättens underställning av det av den föreslagna beslutet skulle granskas i högsta instans, under svenska tiden Kgl Maj:t, under autonoma tiden Justitiedepartementet och under självständighetstiden Högsta domstolen.
Under svenska tiden om i allmän underrätt avgjort mål som refererades till Kgl. Maj:t (Justitierevisionen, konungens högsta domstol) innan hovrätten fällde sin dom. Innehöll under 1600- och förra delen av 1700-talet alla till målet hörande handlingar och akter, sedermera endast de nödvändiga.
Avsättande från ämbete eller tjänst på domstolsbeslut, vanligen efter tjänstefel eller återkommande otillbörligt uppförande i tjänsten eller slarv som tidigare hade föranlett suspension.
Avdelning i Kanslikollegium, med ursprung i revisionssekreterarämbetet, som från 1647 föredrog justitieärendena i riksrådet. Ämbetet fick instruktion 1663 och 1669 och ett kansli med revisionssekreterare inrättades. Som chef verkade riksdrotsen, på 1680- och 1690-talet hovkanslern, därefter ett riksråd. Från 1713 leddes expeditionen av en högste ombudsman, som 1719 ersattes med justitiekanslern. Justitieexpeditionen hade i uppdrag att bereda, komplettera och avskriva, i vissa fall också avfärda justitieärenden, före föredragningen i riksrådets justitierevision, och att under justitiekanslern övervaka lagligheten i riksförvaltningen. Justitieexpeditionen gick under varierande namn: Revisionen, Revisionskansliet, Revisionsexpeditionen, Justitierevisionsexpeditionen, Nedre revisionen eller Justitiefördelningen, fram till att namnet Nedre justitierevisionen etablerades på 1730-talet och 1801 under detta namn blev ett självständigt ämbetsverk efter att Kanslikollegium drogs in.
Domstol vars avgöranden inte kan överklagas.
Ed.
Regentens, presidentens, tidvis också (en del av) regeringens ensamrätt att efterskänka eller mildra domar som vunnit laga kraft. Benådning förutsatte ansökan av den dömde eller annan person som talade i dennes sak. Benådning formulerades i beslutet som ”av gunst och nåd”. I brottmål varierade ansvarsfördelningen mellan hovrätterna och Kgl. Maj:t i praktiken länge, trots att Kgl. Maj:t hade ensamrätt att benåda till livet allt sedan rättegångsordningen 1615.
Veterinär anställd inom länsförvaltningen.
Om viss jurisdiktion i tjänstebrott vid de allmänna underdomstolarna som innebar att man under vissa förhållanden kunde rätta straffet efter lokala intressen och behov. Arbiträr jurisdiktion avskaffades successivt efter 1738/1739 års riksdag, som riktade hård kritik mot förfarandet.
Avgift i penningar i ett tingslag, stadgad 1734 i stället för den konkreta skyldigheten att bygga och underhålla ett tingshus. Avgiften utgick av alla hemmansägare som var skyldiga att betala allmänna oneran.
Skatt eller pålaga av tillfällig natur som tidvis och på vissa orter uttogs för att bestrida domarens eller hans medhjälpares kostnader i samband med ting, i stället för det fria uppehälle de hade rätt till hos en bonde. Tingsgärd kan ha förekommit också i Finland innan tingsgästningen successivt blev vedertagen efter 1650.
Av regeringen under undantagsförhållanden tillsatt specialdomstol som undantagsvis dömer mot rättsväsendets allmänna principer eller mot principen om medborgarnas likhet inför lagen. Om undantagsdomstolar stadgades i förenings- och säkerhetsakten 1789. Dylika var också de fältdomstolar som var verksamma under inbördeskriget 1918 samt Krigsansvarighetsdomstolen 1945–1946.
På församlingen liggande allmän skyldighet att bygga och underhålla prästgård och dess byggnader. Om prästgårdsbyggnad stadgades redan i vissa landskapslagar, i prästprivilegierna 1607 och i 1734 års lag, med skilda regler för landsbygd och stad. Skyldigheten utgick till 1720 i konkret byggnadsmaterial och byggarbete, därefter som en avgift i spannmål eller penningar. Den avskaffades 1922.
Skatt som togs ut av varje hemmansbrukare för att uppföra och underhålla en bod att förvara tiondespannmålen i.
Avgift till statsverket som erlades av en rote.
Benämning för Karl XII:s domsrätt.
Samling av brottmålshandlingar i ett mål som refererades av hovrätterna till Kgl. Maj:t för vägledning eller medgivande av undantag från gällande lag och rätt. Referendesakten innehöll följebrev, den allmänna underrättens protokoll och hovrättens betänkande, i vissa fall också diskussionsprotokoll.
Benämning på borgmästare under 1600- och 1700-talen.
Kontraktsprost som var kyrkoherde i en stadsförsamling eller titulärprost i egen stadsförsamling.
Från och med 1442 (Kung Kristoffers landslag) och särskilt 1602–1634, 1672–1719 och 1702–1789 benämning på rådets befogenheter att endast råda, inte regera.
En hovrätts rätt att föreslå kandidater för kungen i rådet (eller utan råds råde) till ett vakant ämbete inom hovrätten, dock utan rätt att rangordna eller förorda. Förfarandet stadgades i rättegångsprocessen 1615 och följdes fram till enväldets tid. Efter 1687 tolkades stadgandet som att hovrättens förslag fordrades endast om kungen inte kände någon kapabel kandidat.
Rättigheten att från en fastighet uppbära en regelbundet återkommande avgift (avkomst), övergående i betydelsen rätten till avkastning av fastighet. Under svenska tiden användes termen om rätten till frälseränta och tomtöre, sedermera om undantag vid jordöverlåtelse varmed den tidigare jordägaren medgavs rätt till fastighetens avkastning eller andra förmåner.
Benämning på de två assessorer som under svenska tiden, särskilt på 1600-talet, upprätthöll ett slags jourtjänst vid hovrätten när den inte var samlad till session. Residentes hade befogenhet att granska underrätternas domar i till hovrätten appellerade lindrigare mål, bl.a. misshandel, förtal och tjuvskytte.
4741 - 4800 av 13863