(Tidsbegränsat eller årligt) reseunderstöd eller -underhåll beviljat för visst ändamål av Kgl. Maj:t och kronan, särskilt om resa i stats- eller studiesyfte. Stipendiet förutsatte att mottagaren erlade en centonalavgift, dock inte rekognitionsavgift.
Skriftligt bevis av Kgl. Maj:t om rätten att få uppbära skatt av någon eller något. Ursprungligen innebar brevet en adelsmans rätt att i kronans ställe uppbära räntan av skattehemman. Från 1720 var brev på skatterättigheter synonymt med bevis på skattemannarätt på jordbruk av skattenatur.
Under svenska tiden och autonoma tiden om skriftlig befallning av myndighet, särskilt Kgl. Maj:t respektive senaten, att verkställa beslut, utslag eller dom, sedermera närmast utmätningsdom. Exekutorialen förutsatte charta sigillata ifall den hade utfärdats av Kgl. Maj:t eller senaten.
Skriftlig försäkran eller skyddsbrev om personlig säkerhet som gavs av ett lands regent eller myndigheter åt person från ett annat land som reste genom det främmande landet. Även för person som färdades inom det egna landet, bl.a. åt för brott anklagad person så att denne inte skulle behöva befara att bli häktad.
Skriftlig handling som avser att återställa en, enligt allmänna rättsregler, förlorad rättighet såsom rätten att besvära sig trots försutten besvärstid eller resning i mål i vilket man (utan eget upphov) blev dömd genom ensidig dom utan att bli hörd.
Allmän benämning på fångkost under svenska tiden och autonoma tiden från det att fängelserna började inrättas cirka 1620 till att reformerna av fängelseväsendet inleddes på 1860-talet. Ursprungligen användes termen om den föda fången själv skaffade, från 1699 om den föda som köptes av fången med fångpenningar och från autonoma tiden om den noga reglerade fångkost som staten bestod fångarna med.
Försörjningsinrättning där fattiga erhöll fritt uppehälle mot att de arbetsföra understödstagarna sysselsattes i fattiggårdens jordbruks- och trädgårdsarbete eller hushållsgöromål som vävnad och matlagning. Fattighusen tillkom vid mitten av 1600-talet och ersattes under senare delen av autonoma tiden med kommunalhem.
Samlande benämning på diverse (mindre) förbättringsanstalter för personer som på grund av mindre förseelser, lösdriveri eller arbetslöshet hade förordnats eller dömts till allmänt arbete för kronans räkning. Arbetshusen ersattes under autonoma tiden huvudsakligen med arbets- och korrektionsinrättningar.
Från 1689 namnet på den fond som finansierade verksamheten i Vadstena krigsmanshus, senare omformad till Krigsmanshusfonden. Under autonomin fick Krigsmanshusfonden en fortsättning i en krigsmanshuskassa som var en av den nygrundade Militiefondens tre kassor. Kassans medel gick till underhåll av pensionerade krigsmän i den indragna, dock inte avskaffade, finska indelta armén. Kassan erhöll sina inkomster från krigsmanshusräntor och tionden från vissa anslagna hemman, centonalavgifter, avancementsavgifter, avgifter för pensioner, gåvor och testamenten, avgifter vid ombyte av rusthållare och för pass för utrikesresa. Militieexpeditionen, tidvis Finansexpeditionen, förvaltade kassan. Ursprungligen drev regementsskrivare in medlen till kassan, efter 1818 även kronofogdarna, tills dessa helt tog över ansvaret 1830. Kassan avskaffades 1889 då medlen slogs samman med Allmänna militiekassan och Militieboställskassan och bildade Allmänna militiefonden.
Militiestaten tillkommande avgift av Kajana läns allmoge som ursprungligen hade gått till att bekosta lantkaptenens lön. Tjänsten indrogs efter 1809 då indelta armén avskaffades varefter skatten uppbars till kronan. Avgiften kom av att Kajana härad befriades från knektutskrivning 1681 mot att man åtog sig att ställa upp 150 soldater till Kajanaborgs fästning och betala knektfrihetsavgift per hemmansrök. Fästningen förstördes dock 1716 då manskapet ställdes under en lantkapten och avgiften började benämnas som sådan. Skatten kvarstod efter att ett kejserligt manifest 1810 fastslog att den gamla avgiften fortfarande skulle uppbäras av kronan.
Fataliedag.
De årligen till kronans Allmänna militiekassa influtna arrendena för förpaktad brännvinstillverkning och -försäljning på fästningarna Sveaborg, Svensksund, Svartholm, Kymmenegård och Bomarsund. Medlen gick till kasernbyggen och inköp av hemman och lägenheter som bestod fästningen med förnödenheter.
Ängsmark av sådan storlek att man på området i fråga årligen kunde bärga ett lass hö.
Skatt på befrielse från knekthåll. Den utgick i Kajana län 1683–1796, i Österbotten 1696–1731 och från och med 1804.
Pensionsfond för militärens soldater och underofficerare samt deras änkor och barn. Militiepensionsfonden erhöll sina inkomster från krigsmanshusavgiften.
Benämning på den tidsperiod då den indelta arméns manskap samlades till gemensamma militärövningar. Exercisen hölls årligen kompanivis och exercistiden var vanligen 14 dagar. Rote- och rusthållarna ansvarade för den uppställda soldatens och hästens mundering och uppehälle, medan reserverna själva stod för detta mot att de erhöll årlig lön och klädespenningar av kronan.
Knektkläder i den svenska arméns färger, gult och blått. Roten skulle förse sin soldat med nya vart tredje år.
Avgift till kronan för rätt till höbärgning och bete på ödeshemman. Om ödehemmanet ingick i en rote, kunde gräsgälden också användas till den indelta soldatens underhåll.
Regemente i Vasa län. Knekthållet inrättades 1731 (stadfäst 1733) i Österbottens län för att förse den indelta armén med fotsoldater. Regementet skulle bestå av 1 200 man. Det indrogs 1810. Alla socknar deltog i roteringen, även de som var underkastade båtmanshållet. Undantagna var de som bestod befälet med boställen samt upprätthöll justitiehemman, ecklesiastikboställen och skolhemman och som därför också betalade knektfrihetspenningar. Föll något rotehemman i öde erlades gräsgäld (höbol) till soldatens uppehälle av de övriga rotehemmanen tills ödeshemmanet kom på fötter. Soldaterna försågs med torp och täppa. Rotehemmanen var dock befriade från besiktnings- och månadskost eller matsäck åt soldaten under möten, mönstringar och utkommenderingar.
Kompani som lydde under Nylands infanteriregemente. Elimä kompani inrättades 1696 och bestod av cirka 1 000 man. 1 117 man när roteringen genomfördes också i Elimä.
Socken i Österbottens län som var indelad att underhålla en båtsman för den indelta armén. Båtsmanssocknen var också skyldig att delta i roteringen av knektar frånsett Björkö i Korsholm som fick erlägga skyldigheten i knektfrihetspenningar.
Benämning på rotens skyldighet att stå för en indelt soldats uppehälle under de årliga regementsmötena eller mönstringen och vid utkommendering. Detta gällde inte Österbottens regemente 1731–1810.
Benämning på de enskilda hemman som gemensamt bildade en rote eller de personer som tillsammans bildade en fattigrote.
Den andel i rotens åligganden som varje rotehemman skulle utgöra. Termen används också om var och en av de egendomar som tillsammans bildade en rote. Eftersom rotemantalet fastslogs innan man beslutit om vilka hemman som skulle höra till en rote, kom en del rotar inte att motsvara det rotemantal som uppgavs i roteringsverket. Roteandelen måste då fastställas genom jämkning så att varje hemmans prestation motsvarade den verkliga andelen i roten. Debiteringen av detta onus blev därför svåröverskådlig för allmogen och en orsak till besvär.
Besiktningskost som enligt knektkontrakten mellan länet och kronan erlades av varje rote inom ett regemente för att bekosta den uppställda soldatens uppehälle vid regementsmöten, -mönstringar och -kommenderingar. Möteskost utgick inte för Österbottens regemente. Efter 1776 kunde detta onus ersättas med en passevolansavgift som överförde skyldigheten på kronan.
De i armérullorna officiellt upptagna innehavarna av soldatsbefattning inom olika rotar.
De medel som inflöt i statskassan som avgift för båtmansvakanser. De tillföll efter 1810 Allmänna militiekassan.
Skatt som var avsedd att uppbäras i Karelen 1776–1778 av varje hemman, såväl frälse- som kronohemman, för att upprätthålla en värvad jägarkår. Den uppbars i praktiken till 1806 och därefter tills dess att storskiftet blivit genomfört i socknen. Jägareskatten utgick i spannmål och penningar efter arvio rubeltalet.
Vattenled som var utmärkt med sjömärken och där möjlighet till lotsning erbjöds. Färd på sådant vatten var belagd med en lots- och båkinrättningsavgift som gick till kronan.
Kameral benämning på fartyg som erlade hälften av fyr- och lotsinrättningsavgiften till kronan. Hit hörde öppna båtar och skutor som var försedda med back, gångbord eller tvärbjälkar. De finska fartyg och båtar som hade ett djupgående på mindre än fyra fot var befriade från avgiften, likaså de fartyg, oberoende av storlek, som huvudsakligen fraktade järnmalm.
Kameral benämning på fartyg som erlade hela fyr- och lotsinrättningsavgiften till kronan. De finska fartyg och båtar som hade ett djupgående på mindre än fyra fot var befriade från avgiften, likaså de fartyg (oberoende av storlek) som huvudsakligen fraktade järnmalm.
Samlande beteckning på lotstjänstemän av olika tjänstegrader.Lotsbetjänten uppmätte bl.a. fartygens djupgående för att kunna slå fast och bära upp båk- och lotsinrättningsavgiften, det senare såvida tullkammare saknades. Lotsbetjänten sände månatligen de influtna medlen och skeppsinlagorna till lotsuppsyningsmannen.
Arrendator. Kronan började från slutet av 1610-talet utarrendera uppbörden av skatten till förpaktare eller konsortier mot särskilda kontrakt. Avsikten var att öka kronans tillgång till penningmedel. De tidigare fögderiräkenskaperna ersattes då av arrenderäkenskaper.
Anläggande och underhåll av allmänna vägar för att befordra kommunikationerna inom landet. Vägröjning var ett onus för varje hemman oberoende av om det var av säteri-, frälse-, skatte- eller krononatur. Vägröjning stadgades ursprungligen i landslagen och infördes i 1734 års lag. Undantagna var endast lotshemman efter 1783 och efter 1786 alla bruk. Städerna ansvarade för vägar inom stadens ägor som även civila tjänstemän och ståndspersoner var skyldiga att finansiera. Befriade var efter 1734 endast biskops-, präst-, läsemästare- och klockargårdar i staden. Vägröjningen övervakades av landshövdingen. Med tanke på underhållsskyldigheten indelades de allmänna vägarna i lands- eller ”kungsväg”, härads-, socken- och byaväg.
Arkiv vid domkapitel, vilket enligt kyrkolagen 1869 skulle innehålla dagböcker, protokolls- och utslagsböcker, brevböcker, uppbörds- och räkenskapsböcker samt visitations- och prästmöteshandlingar, allmänna brev och skrivelser, besvärsbrev och andra skrifter. Arkivbildningen reglerades av de föreskrifter som domkapitlet själv uppställde.
Adelsdiplom eller brev på rättighet att bära adlig hjälm och sköld i bemärkelsen att upphöja en person till adlig värdighet. Sköldebrev innebar ett ärftligt adelskap och förekom från 1420. I brevet avbildades och avmålades den heraldiska vapenbilden. Det fanns frälsemän som saknade sköldemärke och sköldemärke fördes i några fall av borgare utan frälsefrihet. Under 1600-talet godkände det svenska riddarhuset endast sköldebrev som bevis för att en ätt tillhörde brevadeln. Efter 1689 innebar sköldebrev erläggande av avancementspenningar.
Pass för resa till utrikes ort.
Av myndighet utfärdad skriftlig handling som bevisade att någon hade rätt att företa en resa en viss väg eller inom ett visst område och att resenären var ute i lovliga ärenden. Respasset utgjorde samtidigt en rekommendations- och legitimationshandling. Respass förutsatte en passagerareavgift.
Benämning på det allmänna besvär som uppställande och underhåll av en soldat innebar för de roteringsskyldiga.
Benämning på det nät av allmänna landsvägar som gick från norska atlantkusten till städerna i svenska riket och som var förseda med gästgivargårdrar. I den finska delen av riket gick vägen längs med kusten från Åbo til Vederlax med avslutning i S:t Petersburg.
Av lantmätare varje vår och höst förrättad fördelning av hemmanens skyldighet att röja och underhålla vägar och broar. Vägdelningen fastställdes av häradsrätterna och landshövdingen. Beroende på vägen fördelades ansvaret mellan sockens eller häradets hemman eller enskilda hemman längs mindre vägar. Fram till 1790 påverkade inte förmedling av mantalet den fastställda underhållsskyldigheten.
Andel av skyldighet att underhålla bro. Skyldigheten fördelades preliminärt av lantmätare och fastställdes av häradsrätten. Den övervakades av häradsfogdar, landsgevaldiger, landsfiskaler samt läns- och fjärdingsmän så att vägarna hölls i skick. Den som försummade att hålla sin brolott i skick straffades med böter.
Laga syn av väg. Vägsyn hölls varje vår efter kungörelse, varefter man utlyste de vägavsnitt som måste repareras. Vägsynen förrättades i närvaro av kronobetjäningen och två medlemmar av häradsnämnden.
Förbruten, olaglig, om till exempel väg som är oduglig, i dåligt skick, och som innebär att den underhållsskyldige är hemfallen till straff för sin underlåtenhet att underhålla den.
Ordningsman vid salpetersjuderistaten under svenska tiden.
Jordbruk där jordägaren och arrendatorn delade på avkastningen. Det innebar vanligtvis att jordägaren stod för jord och hus, medan brukaren stod för inventarier, dragare, arbete och husens underhåll. Vardera tog hälften av skörden.
Från och med 1600-talet en byggnad som skulle uppföras och underhållas av sockenborna, med undantag för prästerna. I praktiken saknade dock många socknar sockenstuga.Sockenstugan användes bl.a. för sockenstämmans möten.
Mindre fattighus i varje socken på landsbygden, stadgat från 1624 och 1879. Fattigstugan blev från 1923 en temporär kommunal inrättning för fattiga. Den finansierades ursprungligen med den del av tionden som var avsedd för de fattigas underhåll och administrerades av församlingens tjänstemän och förtroendevalda, senare av fattigvårdsstyrelsen eller fattigvårdsnämnden. Fattigstugorna kallades tidigare helgeandshus.
Benämning på något som tillhör en fastighet och kan användas av den, men som inte är en del av den totala egendomen (till exempel skatte- och kronokvarnar). Appartinent hade betydelse för beräkningen av vissa utskylder och skatter (exempelvis kyrkobyggnadsavgiften).
De medel som i en församling samlades in för särskilda kyrkliga behov, utöver vanlig kollekt, till exempel för reparation av kyrkobyggnad. Sammanskottet insamlades i penningar och material av alla församlingens medlemmar efter mantalet. Beslut om sammanskott fattades på sockenstämman. Det uppbars av två utsocknes nämndemän eller en nämndeman och en annan bofast man för högst tre år i rad.
Från 1200-talet lokalt självstyrelseorgan, vanligen synonym till kyrkostämma. Sockenstämman bestod utöver församlingsprästen av alla hemmansägare och hemmansbrukare av alla jordtyper i en kyrksocken. Den hade ursprungligen till uppgift att ombesörja upprätthållandet av församlingens kyrka och övriga byggnader, senare även fattigvården och vissa andra allmänna ärenden. Sockenstämman ersattes 1865 med kommunalstämma, medan den kyrkliga förvaltningen överfördes på kyrkostämman. Sockenstämmor hölls även i församlingarna i Gamla Finland. Sockenstämman beslutade om församlingens ekonomi, granskade räkenskaperna, avgjorde frågor om nybyggnation, underhåll av kyrka, prästgård, sockenstuga, fattigstuga och sockenmagasin. Den fungerade också som domstol rörande kyrkotukt, valde sockens sexmän och kyrkvärden, på förslag av kyrkoherden. Från 1772 måste också alla skatterestlängder godkännas av sockenstämman. Under 1700-talet kom länsstyrelsen och domkapitlet att hänskjuta allt fler ärenden till s...
Skjuts som gästgivare tillhandahöll resande, förekom som håll- och reservskjuts.
Under svenska tiden och autonoma tiden kollektivbeteckning för lägre befattningshavare vid de allmänna lägre skolorna, företrädesvis skollärarna. De var befriade från borgerskapets onera för de inom stadens jurisdiktion belägna gårdarna och egendomarna.
Församling på landsbygden som utgjorde en kyrkoherdes ämbetsområde.
Befordran av kronobrev. Kronobrevföringen sköttes av allmogen fram till 1801, då det inrättades särskilda kronobrevbärarehemman.
Häradspostförare. Brevföraren befordrade häradets tjänstepost till och från kronopostruttens postkontor eller posthåll.
Hemman vikt för ett regementes högsta ledning. Regementsväbelshemmanen var efter 1771 skyldiga att stå för bl.a. herredagspenningar, durchstågs-, håll- och kronoskjutsningar.
Boställe för militär befattningshavare med uppgift att reparera pistolerna inom det förband han tillhörde. Pistolsmedshemmanen var efter 1771 skyldiga att stå för bl.a. herredagspenningar, durchstågs-, håll- och kronoskjutsningar.
Boställe upplåtet för militär flöjtblåsares uppehälle. Bostället var efter 1771 skyldigt att stå för bl.a. herredagspenningar, durchstågs-, håll- och kronoskjutsningar.
Förteckning över hållskjutsskyldiga hemman och antalet skjutsar och hästar som fanns till hållskjutsens förfogande. Längderna upprättades av kronofogdarna och granskades av häradsrätterna. De fastställdes av landshövdingen och kungjordes därefter i kyrkorna. Gästgiverierna fick ett exemplar av längden.
1321 - 1380 av 13863