Förvaltningshistorisk ordbok

Lista över hänvisningar


Wikberg, Karin , Alla dessa tullar – en arkivguide: en vägledning till tullarkiv och tullhandlingar i Riksarkivet , 26 , Stockholm: Riksarkivet 2006 .


A

accis
Från 1500-talet i Sverige indirekt konsumtionsskatt, som vid tillverkningen eller försäljningen lades på vissa, i regel inhemska, varor, exempelvis öl, vin, tobak, tändstickor och sötsaker. Acciserna tillföll staten eller städer. I Ryssland förekom från slutet av 1600-talet skatter på vissa viktiga konsumtionsvaror som brännvin och salt. Även i Gamla Finland uppbars accisavgifter.
accismedel
Ersättning som staden betalade till staten för att stadens borgare fick ta ut accis på till exempel bryggares, slaktares, månglares och fiskköpares varor. I Sverige: ersättning till staten för den förlust den fick vidkännas genom avskaffandet av den så kallade saluaccisen, som i flertalet av Sveriges städer tidigare erlades av bagare, bryggare, slaktare, fiskköpare, ättikstillverkare samt idkare av mångleri och handel med ”nålstolskram”. Frågan om denna avgifts avskaffande samt om tullfrihet för lantmännen att till försäljning i städerna införa kött, bröd och dricka m.m. väcktes vid 1830 års riksdag. Accismedlen avlades av städerna till Statsverket, då accisen upphörde. De städer som medgavs full frihet åt handel med dessa varor befriades från denna avgift, som helt upphörde år 1862, i Stockholm redan med 1847 års slut.
accisrätt
Specialdomstol i anslutning till magistraten i stapelstäder. Accisrätter omnämndes 1664, organiserades efter 1672 och började inrättas från 1689. Accisrätten behandlade brott mot lanttull- och accisförfattningarna och hade jurisdiktion över stadens eget område och de närmaste marknadsplatserna. Ändring i domslutet kunde sökas av Kommerskollegium. Accisrätten bestod av en högre tulltjänsteman, tullinspektorn, som ordförande och två ledamöter från stadens magistrat. Accisrätterna avskaffades senast 1811 i och med att man slutade uppbära lilla tullen och husbehovsaccisen. Accisrätten ersattes med sjötullrätten i stapelstäderna, i övriga städer med rådstugurätten. Accisrätter fanns också i Gamla Finland med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797. Ändring i deras domslut skulle sökas hos Kommerskollegium, men i praktiken var det Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden som blev instans för ändringssökande.
armpenningen
Tullavgift införd 1647 på inkommande och utgående gods. Armpenningen levererades till amiralitetsarmbössan (från 1696 kallad krigsmanskassan) under Amiralitetskollegiums förvaltning, från 1777 till tullarrendesocieteten som erlade en viss avgift till armbössan för understöd åt amiralitetets sjuka och fattiga sjömän. Avgiften indrogs 1797.

B

besökare
Lägre tulltjänsteman som gick ombord på ankommande fartyg för att övervaka lastningen. Besökaren var utsedd av tullkammaren.Från 1724 hade också städerna egna besökare för att kontrollera accis och andra liknande avgifter för varor och fartyg. Under stora ofreden tjänstgjorde besökare från 1717 vid den ryska tullförvaltningen i Finland under den ryska ockupationen. I Ryssland fanns vid sjötullen och gränstullen från 1720-talet lägre tulltjänstemän som kallades sökare och som hade liknande uppgifter som den svenska motsvarigheten.

C

centonalavgift
En procent av ämbets- och tjänstemäns löner, beneficier och benådningar samt efter 1724 andel i böter och konfiskationer, pensioner och begravningshjälp efter avlidna tjänstemän. Avgiften gick till Allmänna militiekassan, före 1889 till krigsmanshuskassan och amiralitetskassan i Karlskrona. Befriade var vissa prästlägenheter, pensioner ur vissa statliga kassor och vissa postlöner. Centonalavgiften innehölls efter 1774 av den kontanta lönen som utbetalades av ränteriet. De övriga uppbars av kronofogdarna, av regementsskrivarna fram till 1830. Centonalavgift var även en benämning på inskrivningsavgift som skulle erläggas till lotskompaniets pensionskassa.

E

extra licenten
En av de avgifter som upptogs av tullverket men som inte reglerades i tulltaxan. Extra licenten uttogs med 1 procent av värdet för alla inkommande varor från orter bortom Öresund samt med en halv procent för utgående varor som fraktades genom sundet. Den tillkom vid 1723 års riksdag, då det beslutades att en extra avgift skulle erläggas för bekostande av konvojer. Varor som skeppades mellan Östersjöhamnar belades med en lägre avgiftssats. Avgiften betalades samtidigt som tullen men redovisades separat. År 1724 inrättades Konvojkommissariatet för att förvalta konvojmedlen. Extra licenten sammanslogs i 1770 års tulltaxa med den ordinarie och inarbetades därefter i 1782 års tulltaxa. Konvojkommissariatet fick därefter medel direkt från tulldirektionen.

F

fyr- och båkavgiften
Lots- och fyravgift som uppbars av tullverket för alla in- och utgående fartyg. Båkavgiften började tas ut 1759, men fyravgiften hade mycket gamla anor. Medlen användes av lotsverket för nybyggnad och underhåll av fyrar, båkar och andra sjömärken, senare också livräddningsanstalter. Avgiften togs ut vid fartygsklareringen efter fartygets nettodräktighet. Den övervakades av Sjöfartsstyrelsen, under svenska tiden av Amiralitetskollegium.
förtullning
Angivande av inkommande och utgående varor, skulle ske genast vid fartygets ankomst. Under 1670- och 1680-talet skedde förtullningen i stapelstäderna. Tullbeloppet skulle vara betalt innan varorna fick lossas eller lastas. Senare blev det tillåtet att lossa varorna innan tullen var betald, men de fick ligga oförtullade högst tre dagar.

G

Generalsjötullskontoret
Kansli som växte fram kring generaltullförvaltaren/överdirektören för sjötullen. Generalsjötullkontoret var mer eller mindre osynligt under 1600-talet och i början av 1700-talet på grund av samorganisering med den lokala tullförvaltningen i Stockholm. Under 1700-talets senare del blev gränsdragningen tydligare, dels gentemot tullförvaltningen i huvudstaden, dels gentemot de kontor som organiserades under de olika arrendesocieteter och tulldirektioner som från år 1726 ansvarade för tullen fram till att Generaltullstyrelsen inrättades 1825.
Generalsmåtullskontoret
Instans som tog emot de lokala räkenskaper som låg till grund för huvudböckerna. År 1640 inrättades tjänsten som generalinspektor över småtullarna och accisen i Sverige och Finland, och denna tjänst blev början till Generalsmåtullskontoret. Kontoret bytte senare namn till Generallandtullskontoret.
generalspecifikation
Förteckning (märkrulla) över de varor som fanns på ett skepp. Skepparen överlämnade förteckningen på inloppsstationen. Godsmottagaren angav sina varor genom en deklaration över kvalitet, kvantitet och värde. Denna låg till grund för uträkningen och fastställandet av tullbeloppet (uträkningen skedde på märkrullan). När tullen för fartyget och varorna erlagts, skedde en visitation. Därefter förseglades märkrullan och återlämnades till skepparen, och fartyget seglade vidare till stapelstaden.
generaltullarrende
Benämning på den utarrendering (förpantning) av sjö- och landtullarna som ägde rum i det svenska riket (med undantag för Pommern) under åren 1726–1765, 1777–1782 och 1802–1813.
Generaltullarrendesocieteten
Tre svenska bolag i privat eller delvis statlig ägo. Det första bolaget grundades 1726 på regeringens initiativ och övertog tullverkets uppgifter och arrenderade tullarna och accisuppbörden av kronan mot en viss årlig avgift. Kontraktet slöts först på tio år, men förlängdes i etapper fram till 1765, då kronan övertog verksamheten. Generaltullarrendesocieteten var verksam på nytt 1777–1782 och från 1803, mot att kronan fick en fjärdedel av tullintäkterna. För Finlands del bröts kontraktet när landet blev en del av ryska riket. Generaltullarrendesocieteten ersattes av en statlig generaltulldirektion, som tidigare också verkat under de perioder som Generaltullarrendesocieteten varit indragen (förutom 1773–1776 då Kammarkollegium ansvarade för tullväsendet). Generaltullarrendesocieteten leddes av ett fullmäktige, som bistods av ett kansli, medan Generaltullarrendekontoret bokförde och redovisade inkomsterna från generaltullarrendet.
Generaltulldirektionen
Överstyrelse för tullverket 1766–1772 och 1783–1802 samt 1812–1885. Under autonoma tiden var Generaltulldirektionen ett chefsstyrt och centralt ämbetsverk som under en överdirektör ansvarade för uppbörden och redovisningen av tullintäkterna, räknade ut handelsbalansen och övervakade tullkamrarna. Tidigare hade uppgifterna tidvis skötts av Generaltullarrendesocieteten, och efter 1885 övertogs de av Tullstyrelsen.
generaltullförvaltare vid stora sjötullen
Titel på chefen för tullverket under 1600-talet. Vid stora sjötullen inrättades tjänsten 1636 med uppsikt över tullverket i Sverige och Finland, men inte i provinserna. Generaltullförvaltaren skulle upprätta en huvudbok över uppbörd och utgifter för de olika tullstationerna i riket, och den skulle sedan överlämnas till Kammarkollegium för revision. När Kommerskollegium inrättades 1651 blev generaltullförvaltaren en av dess ledamöter och allt fler uppgifter flyttades dit från Kammarkollegium. År 1676 bestämdes att alla ärenden gällande tullen skulle lyda under Kammarkollegium. Generaltullförvaltartjänsten utvidgades 1680 till att också omfatta licenterna i de baltiska och tyska provinserna. Tjänstetiteln ändrades 1686 till överdirektören vid stora sjötullen.
gränsridare
Underbetjänt vid tullverket som till häst övervakade riksgränsen för att förhindra olovlig införsel av varor. Från 1923 användes beteckningen gränsuppsyningsman.
gränsridarestaten
Inom den svenska tullförvaltningen från och med förra hälften av 1600-talet gränsbevakningsstyrka vid riksgränsen med uppgift att genom patrullering förhindra olaga in- och utförsel av varor. I Ryssland motsvarades den av tullbevakningen. I Gamla Finland fanns en gränsriddarestat åtminstone från 1744 till 1785, då den ersattes av en tullbevakning.
gränstullrätt
Specialdomstol vid gränstullkammare eller -tullstation under svenska tiden för överträdelser av tullförfattningarna (tullmål). En gränstullrätt skulle enligt stadganden från 1700-talets början finnas i varje tullinspektorsdistrikt vid rikets gränser, där sådan rätt behövdes. Gränstullrätter inrättades i Finland efter 1721.

H

halvfri tull
Äldre benämning på befrielse från tullavgifter som var anhängiga av handelsfartygens bestyckning. Varor som infördes med utländska fartyg belades med hela sjötullen. Tullsatserna helfri, halvfri och ofri tull stod i förhållandet 4:5:6. Halvfrihet avdrog 1/6 och helfrihet 1/3 av tullbeloppet. Rätten att åtnjuta helfrihet förändrades över tid.
helfri tull
Äldre benämning på befrielse från tullavgifter som var anhängiga handelsfartygens bestyckning. Varor som infördes med utländska fartyg belades med hela sjötullen. Tullsatserna helfri, halvfri och ofri tull stod i förhållandet 4:5:6. Halvfrihet avdrog 1/6 och helfrihet 1/3 av tullbeloppet. Rätten att åtnjuta helfrihet förändrades över tid.

I

inklarera
Att anmäla ett fartygs ankomst i hamn till tullkammaren och där förevisa fartygets märkrulla och övriga skeppshandlingar, som tjänade som grund för beräkningen av skeppsumgälder (lastpenningar samt fyr- och båkavgifter). Handlingarna förvarades i tullkammaren, tills hamnavgifterna var betalda. Inklareringen sköttes i allmänhet av en skeppsmäklare eller skeppsklarerare.
inloppsstation
Tullstation på inloppsort. Systemet med inloppsstationer infördes genom 1636 års seglationsordning. Förtullningen skedde vid stationen. Syftet var att minska möjligheterna till smuggling vid segling genom skärgårdarna.

J

järnvåg
Statlig inrättning som övervakade svensk järnexport. Järnvågen var en upplagsplats i svenska stapel- och uppstäder 1604–1855, där det från järnbruken kommande järnet vägdes och förvarades innan det skeppades ut ur landet. Järnvågen kontrollerades av Bergskollegium och var ställt under en järnvågsmästares översyn. Vid järnvågarna utövade kronan kontroll över järnets vikt, beskaffenhet och stämpling. Särskilda järnvågar för tackjärn grundades från 1748 för att övervaka 1739 års förbud att utskeppa tackjärn till utrikes ort. I ett flertal städer inrättades dessutom så kallade metallvågar för vägning av till exempel koppar, bly och mässing.

K

kaffeavgiften
Tullavgift införd 1772 per skålpund kaffe som importerades till Stockholm. Medlen användes till kyrkobygget i Adolf Fredriks församling och från 1775, när avgiften höjdes, till att underhålla kurhuset för veneriska sjukdomar. Kaffeavgiften utsträcktes 1776 till rikets alla stapelstäder och disponerades av huvudstadens polisväsende. Den avskaffades 1782.
Kammarrådet
Föregångare till Kammarkollegium (det senare inrättades 1634).
kegenregister
Kontrollsystem för uppgifter i införsel- och utförsellängderna under 1500-talet och fram till 1600-talets början.
kegenskrivare
Skrivare som upprättade så kallade kegenregister, ett kontrollsystem för uppgifter i införsel- och utförsellängderna under 1500-talet och fram till 1600-talets början.
klareringspass
Handling som användes vid exportförtullning. När tullen erlagts i stapelstaden fick varorna lastas, varefter fartyget seglade till inloppsstationen där man måste uppvisa ett klareringspass (utfärdat i stapelstaden).
kommissorium
Skriftlig fullmakt att utföra ett uppdrag, kallelse att sammanträda till en kommission.
konfiskera
Att beslagta något, indra åt staten.
konstitutorial
Handling varigenom en person tillsätts att förvalta ett ämbete eller en tjänst, utan att erhålla fullmakt. Konstitutorial gällde vanligen tillsättningen av lägre tjänstemän, som utsetts utan valrumsförfarande och som kunde avsättas utan domstolsbeslut. Under autonoma tiden tilldelades inte alla lägre tjänstemän konstitutorial utan endast ett utdrag ur protokollet som fastställde utnämningen.
konsumtionsaccisen
Tullavgift införd av riksdagen 1738/39 för att motverka ”yppighet och överflödighet”. Den togs ut på ett stort antal varor, främst kläder och livsmedel. Konsumtionsaccisen ingick inte i tullarrendet. Den inräknades från och med 1771 i licenten.
konvojavgiften
Tullavgift införd 1802 på vissa import- och exportvaror för att finansiera beskyddet av svenska fartyg som på längre resor seglade i konvoj för att skydda sig mot prejningar av krigförande länder och överfall av sjörövare i Medelhavet.
konvojpenningen
Tullavgift som togs ut vid tullkamrarna på importvaror under 1600–1700-talen (med 1 procent av varuvärdet för lastade och 1/8 riksdaler per läst av barlastade fartyg) för att finansiera beskyddet av svenska fartyg som på längre resor seglade i konvoj för att skydda sig mot prejningar av krigförande länder och överfall av sjörövare i Medelhavet. Medlen användes till friköp av svenska fartyg från pirater, särskilt i Medelhavet, och till att betala örlogsfartyg som mot betalning från svenska kronan stod för konvojskyddet.
källarfrihet
Städernas rätt att efter 1619 tullfritt köpa in vin och andra utländska drycker för stadskällarens behov. Källarfriheten indrogs genom kungligt brev 1777 mot årlig kontant ersättning från statsverket.

L

landshjälpen
Tullavgift införd av riksdagen 1726/27. Landshjälpen uttogs med 5 procent av värdet på vissa varor och gick till en lånefond för manufakturerna (Landshjälpfonden). Avgiften höjdes på riksdagen 1738/29 och fick namnet manufakturfondsavgiften. Den utsträcktes 1756 till nya varuslag. Avgiften förvaltades av Manufakturkontoret, från 1766 av Kommerskollegium. Den inräknades i tullen från och med 1782.
landtullkammare
Tullhus där lilla tullen och accisen betalades i de större städerna.
lastarmpenningen
Tullavgift införd 1680, uppgick till 1 öre beräknad per fartygsläst, oberoende av fartygets beskaffenhet och nationalitet. Medlen användes för understöd till Amiralitetets nödlidande sjömän. Från 1782 inräknades lastarmpenningen i tullen.
lastpenningen
Skeppsumgäld föreskriven 1647. Lastpenningen utgick per läst av fartygets dräktighet vid inrikes- och utrikestrafik, efter 1661 endast utrikestrafik. Medlen levererades under 1600-talet årligen till Amiralitetet och var anslagna till underhåll av fyrar och båkar. Under 1700-talet gick medlen till statskassan och användes mera allmänt.
licenten
Tullavgift. På 1600-talet användes termen särskilt om tullarna i Östersjöprovinserna och i Pommern. ”Licent” användes också om en tilläggsavgift till den ordinarie tullen (ordinarie licenten) som infördes 1719. Den utgick med 2–5 procent av tullvärdet och uttogs vid tullklarering för många olika slag av inkommande varor, men endast för ett fåtal utgående. Avsikten var att ständerna skulle disponera den för rikets gäld. Dessutom fanns det en extra licent. År 1770 slogs ordinarie och extra licenten samman och intogs under det gemsnamma namnet ”licent” i tulltaxan. Den allmänna licenten upphörde 1782 då den räknades in i tullen, men förhöjningslicenten kvarstod. Enligt den fick Järnkontoret uppbära en avgift av vissa med främmande varor utförda järnvaror. År 1797 pålades en annan licent till handelns skydd och konvojkostnader. Den skiljdes från tulltaxan 1799. I Sverige kvarstod licenten som handels- och sjöfartsavgift till 1857.
licentförvaltare
Tjänstemän som skötte om förvaltningen av tullväsendet i Östersjöprovinserna. Verksamheten övervakades av kansler Axel Oxenstierna.
licentinspektor
Tjänsteman inom tullväsendet. Redan 1638 omnämns Augustin Larsson (adlad Swanström) som licentinspektor i Finland. Han bör ses som generaltullförvaltarens närmaste man och underordnad denne. Vid utökningen 1646 av det svenska tullområdet med bl.a. Gotland och Halland lär generaltullförvaltaren ha befriats från den direkta tillsynen över Finland och den därunder inordnade delen av Ingermanland, där staden Nyen med sin skans försvarade områdets tulluppbörd. Larsson blev med andra ord sin egen.

M

märkrulla
Förteckning över importvaror som skulle förtullas genast när fartyget anlöpte hamnen. Märkrullan överlämnades till tullkammaren. Den innehöll uppgifter om bl.a. fartygets namn, dräktighet, avgiftspliktiga varor, besättningens antal och fartygets senaste avgångsort. Märkrullan kompletterades med magistratens lastcertifikat (deklaration), som bevisade att lasten tillhörde en finsk undersåte.

N

nederlagsrätt
Rätt för stapelstad att inrätta särskilda lokaler (nederlag), där importören kunde lagra sina varor i högst fem år. Tull betalades först när varorna togs ut för försäljning inom landet.
Norrländska tjärhandelskompaniet (tjärkompaniet)
Enligt ett privilegium från den 31 mars 1648 skulle all tjära och beck tillverkad norr om Stockholm och Nyen uteslutande exporteras av Tjärkompaniet från någon av städerna Stockholm, Åbo, Helsingfors, Viborg och Nyen. Kompaniet betalade ett visst bestämt pris för varje läst tjära eller beck, och tullen till kronan utgick under hela privilegietiden.

O

ofri tull
Varor som infördes med utländska fartyg belades med hela sjötullen. Tullsatserna helfri, halvfri och ofri tull stod i förhållandet 4:5:6. Halvfrihet avdrog 1/6 och helfrihet 1/3 av tullbeloppet. Rätten att åtnjuta helfrihet förändrades över tid.
ordinarie tolag
Det äldsta slaget av tolag, också kallat stadstolagen. Ordinarie tolag infördes först i Stockholm 1635, därefter också i en mängd stapelstäder, och indrogs till kronan 1680. Avgiftens storlek varierade mellan de finska städerna.

P

passagetull
Tull på inrikesvaror som uttogs vid passage, marknad eller torghandel.
pundtullen
Avgift införd 1361, erlades i hansestäderna för att göra Öresund fritt från sjörövare.

R

reseinspektor
Tjänsteman inom tullväsendet. En reseinspektor var tillfälligt stationerad i Finland i slutet av oktober 1650.
restitution
Återlämnande av något, särskilt betalning, återbetalning eller återbäring.
Räknekammaren
På 1500-talet avdelning inom den så kallade Kammaren där konungens och kronans medel mottogs och förvarades. Till Räknekammaren inlämnades bl.a. tullräkenskaperna för granskning och kontroll.
räntekammarböcker
Förteckningar upprättade av den kungliga räntemästaren (Kammararkivet), som innehåller månadsvisa besked om vad olika befallningsmän eller arrendatorer levererade i ränta (naturauppbörd).

S

sjötullsrätt
Specialdomstol i stapelstäder från och med 1689, i anslutning till magistraten. Sjötullsrätten behandlade mål rörande brott mot tullförfattningarna (konfiskationer, lurendrejeri, smuggling m.m.). Den bestod av stadens tullförvaltare och ett antal tull- eller andra offentliga funktionärer, oftast stadens rådmän. Ändring i beslutet kunde sökas hos Kommerskollegium. Sjötullsrätterna indrogs genom sjölagen 1873 och ersattes med rådstugurätter eller häradsrätter. Sjötullsrätter fanns i Gamla Finland åtminstone efter 1744, med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797. Ändring i deras domslut skulle sökas hos Kommerskollegium, men antagligen var det Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden som i praktiken blev instans för ändringssökande.
skeppsumgäld
Skeppsutgifter för in- och utförsel av varor från landet, vanligen beräknade per läst. Till umgälderna hörde till exempel tullavgift och tolag, last- och passpenningar samt tullkamrarnas särskilda sportlar för klareringen. Umgälden reglerades genom inhemsk lagstiftning och handelstraktater.
sportel
Av statsverket reglerad avgift som tjänstemän hade rätt att ta ut som ett lönetillskott när de utförde vissa tjänster i sin ämbetsutövning, till exempel när de upprättade avskrifter, köpebrev och besvär. Sportlar uppbars för att dryga ut eftersläpande avlöningsinkomster och bidrog till stor osäkerhet om hur lönsam en befattning var. I Ryssland och även i Gamla Finland uppbar tjänstemän vid domstolar och ämbetsverk sportler.
stapelstad
Ursprungligen en stad som hade rätt att hålla varulager, en ”stapel”. Termen stapelstad infördes 1636 om den stad som hade rätt att idka handel med utlandet och som fick uppbära tolag.Senare innebar termen stapelstad att fartyg som kom från utlandet kunde inklarera och lossa sin last med tullpliktiga varor i staden. Förutsättningen för stapelrätten var att staden skulle tillhandahålla och bekosta de lokaler som tullförvaltningen behövde samt expeditionslokaler för sjömanshuset. Staden fick ersättning, den så kallade tolagsersättningen, från tulluppbörden. Även i Gamla Finland gällde indelningen av städerna i stapelstäder och uppstäder. I Gamla Finland var Viborg och Fredrikshamn stapelstäder. Skillnaden mellan stapelstad och annan handelsstad avskaffades successivt mellan 1808 och 1812 och slutgiltigt genom handelsfriheten 1868.

T

tolag
Tillägg till tullavgifterna som tillföll stapelstaden själv och togs ut på utländska varor som fördes in till eller ut från staden. Tolag uppbars i stapelstäder under benämningen ordinarie tolag, stadstolag 1635–1680 och som ett antal olika tolag efter 1714. Införandet av tolag föreslogs först av drottning Kristinas förmyndarregering, eventuellt som kompensation för att borgerskapet då förlorade sin tullfrihet. Ursprungligen skulle tolag användas för magistratsavlöning och underhåll av offentliga byggnader. Stockholm fick tolag 1635 och följdes sedan av andra stapelstäder. Tolagen indrogs (förutom delvis för Stockholm) i reduktionen 1680. År 1715 fick alla stapelstäder rätt till tolag. Villkoret var att staden skulle bekosta och underhålla tullpackhus. Tolagsavgifterna uppbars av stadens egna betjänter. Taxorna för varornas tolagsvärde fastställdes 1823. Det fanns flera typer av tolag och de finska städerna hade olika rättigheter. Under 1800-talet uppbar de finska städerna: ordinarie tolag, ankringspenningar, barlastpenningar/ ballastpenningar, bolverkspenningar, brolastningspenningar, bropenningar, centonal, grundpenningar, hamnpenningar, handelsgenant, inkvarteringstolag, lastpenningar, muddringsavgift, mätarepenningar, packarepenningar, parmmätarepenningar, skeppsklarerareavgift, torgpenningar, vräkarepenningar och vågpenningar.
tullbevakning
I Ryssland gränsbevakningsstyrka vid riksgränsen motsvarande gränsridarestaten i Sverige och Finland med uppgift att förhindra olaglig in- och utförsel av varor. I Gamla Finland uppställdes en sådan enhet från och med 1785 och ersatte gränsridarestaten. I Sverige har termen ”tullbevakning” en något annorlunda betydelse.
tulldistrikt
Område vars personal stod under chefsskap av en närmast under centralstyrelsen lydande person (tulldistriktschef).
tullfiskal
Ursprungligen bisittare i sjötullrätten, grundad 1678, senare också i accisrätten, övergående under autonoma tiden i betydelsen särskild åklagare vid tullverket som på förordnande drev tullmål i underrätterna, av rangklass 13 (1892). Sedan självständighetstiden samlande benämning på tjänstemän vid tullverket som stod till tullstyrelsens förfogande när det gällde inspektering, övervakning och expediering.
tullförvaltare
Inom den svenska tullförvaltningen från 1730-talet benämning på chefen för tullkammare eller ledande tjänsteman vid större tullkammare. Vid tullförvaltningen i Gamla Finland förekom under senare hälften av 1700-talet tullförvaltare som högre tjänsteman vid tullkammare.
tullmål
Ärende rörande förbrytelser mot tullstadgan, senare brott mot tullförfattningarna såsom konfiskationer, lurendrejeri och smuggling.
tullstation
I Ryssland från och med början av 1700-talet tullanstalt vid rikets landgränser för uppbörden av tullavgifter för införda och utförda tullbelagda varor. Tullstationerna lydde vanligen under någon tullkammare. Tullstationer fanns även i Gamla Finland där de 1797–1808 lydde under tullinspektorn i Viborgs guvernement/Finländska guvernementet.

U

uppstad
Stad utan stapelrättigheter som bara fick bedriva handel med den omgivande landsbygden och stapelstäderna, men inte utlandet, eller ta emot främmande köpmän och uppbära tolag. I uppstaden uppbars dock på varor som hämtades till staden för försäljning den lilla tullen, som infördes i början av 1600-talet. Avgifterna omvandlades senare till landtull och accis. I Finland upphävdes avgifterna 1808 och 1812. Även i Gamla Finland gällde indelningen av städerna i stapelstäder och uppstäder.

Ö

överstetullnär
Tjänsteman (stationerad i Stockholm) med uppdraget att övervaka tulluppbörden i hela riket. I januari 1577 förordnades Wolmar Wichman till tjänsten, som kan ses som ett embryo till en överstyrelse för tullväsendet. Befattningen upphörde genom kammarordningen den 29 juli 1594.