Lista över hänvisningar
Almquist, Johan Axel.
, Den civila lokalförvaltningen i Sverige 1523–1630. Med särskild hänsyn till den kamerala indelningen 1
, Stockholm: Norstedt
1919–1922
.
A
Skatteenhet vid uppbörden av
jordeboksränta i de södra delarna av Kexholms län, motsvarade
arviohuvud i andra delar av Kexholms län. Adern utgick i penningar, spannmål, smör, hö, humle, levande boskap samt dagsverken. En
ader ansågs på 1700-talet motsvara ett mantal.
B
Frälsegård i Kexholms
län på 1500- och 1600-talet.
Avgift som tillhörde huvudskatten i Tavastland på 1500-talet. Förutom de persedlar som erlades i natura bestod skatten också av ett kontant belopp som förutom skattepenningar bestod av murmästare-, balka-, näver-, släd- och långfärdsskjutspenningar.
Den
skatt som birkarlarna upptog av samerna med ensamrätt, för vilken de erlade en liten
avgift till den svenska kronan. Avgiften betalades ännu på 1540-talet enligt 1528 års stadga. År 1548 hade förmånerna försvunnit och lappskatten upptogs huvudsakligen av kronans fogde. Skatten upptogs av både fjäll-, havs- och skogslappar. Havslapparna vid Norra Ishavet erlade ännu 1558 skatt till Torneå birkarlar.
Skatteenhet (verokunta) på landsbygden under medeltiden till förra delen av 1600-talet och som innebar att ett visst områdes alla
hemman gemensamt ansvarade för att erlägga en viss mängd
skatt av diverse slag.
Person som inom ett
bol uppbar kronans skatter. Bolmännen valdes av allmogen och var direkt underordnade länsmännen. Bolmän förekom också i Tavastland trots avsaknaden av bol. Där skötte de uppbörden inom sockenfjärdingarna. I Savolax fanns det på 1500-talet fyra bolmän under varje
länsman och de uppbar inkomster av varje helskatt. Av den så kallade bolmansräntan måste de avstå dryga taxor både till länsmännen och till kronan. Förutom
taxa var bolmannen i Savolax skyldig att hysa dels slottsfogden jämte 34 hästar fyra nätter om året i två omgångar, dels landsfogden fyra gånger två nätter, nämligen först när denne kom för att inkräva restantier, andra gången när han uppbar sakören, tredje gången när han gav ut märke på skattekornet och höet, och slutligen när saköres- och skatteboskap insamlades.
Avgift som erlades i halm och som ingick i huvudskatten i Tavastland på 1500-talet.
Avgift som erlades i hö och som ingick i huvudskatten i Tavastland på 1500-talet.
Den del av varje
helskatt som uppbars av bolmännen i Savolax på 1500-talet och som de till en del fick behålla, medan resten fördelades mellan
kronan och länsmannen som genom bolmansräntan fick ersättning för sin skyldighet att fyra gånger om året hysa slottsfogden och landsfogden samt lagmannen en gång.
Skatt som erlades av varje
fjärding i Tavastland på 1500-talet. I skatten ingick en mängd naturaprodukter som bl.a. råg, korn, fisk, havre, smör och humle.
Odlat område av en viss storlek och visst värde som utgjorde grund för skatteberäkning.
Beräkningsgrund för huvudskatten i Västerbotten på 1500-talet.
Antalet män per
hemman i Kemi som erlade bågskatt. Bågtalet utgjorde på 1500-talet grunden för vinterbeskattningen. År 1539 skulle varje man betala 2 öre. På 1540-talet förändrades begreppet och omfattade då också bondens minderåriga söner. Ett år gamla gossebarn skulle dock räknas som halva bågar.
D
Avgift som erlades i smör.
F
Tjänsteman som i början av 1600-talet uppbar avgifter på fisket och avgav fristående räkenskaper. Kemi, Ijo och Ule älvar hade varsin
fiskefogde i början av 1600-talet. Fiskefogdarna försvann från de norrländska fögderierna först på 1620-talet när fisket vanligen ingick i arrendena av respektive orter eller förpaktades för sig.
Under 1500-talet en skattekategori för samer i lappmarkerna.
Skatt som varje
fjärding erlade i Savolax på 1500-talet. Till fjärdingsskatten hörde ett pund skipfraktoråg, ett pund korn, fyra
lispund gäddor av allmänningsfiske, tolv stockar, fyrtio bräder, en
tunna tjära och sex tunnor dito för legofolk, 1 500 näver, en tunna kalk, tolv rep, två långa arbetskarlar (som skulle arbeta på slottet mellan den 3 maj och den 14 september) samt tolv långskjutsfärder med vilken skatten fördes från Nyslott till Viborg.
Ursprungligen
frälsehemman som återgått till skatte och betalade flöteskatt.
Flötehemman förekom bl.a. i sydvästra Finland.
Avgift som erlades av flötesmän, det vill säga
knapadel vilkas
hemman tidigare varit
frälse men lagts under en måttlig skatt. I Veckelax
socken i Viborgs
län fanns på 1500-talet fem flöteskattmän, som var av gammalt frälse och som innehade några små skatteängsbol. För detta erlade de årligen sex
lispund i stadgesmör.
Bonde tillhörande en grupp som åtnjöt
skattefrihet i Äyräpää i Viborgs
län i slutet av 1500-talet. Bönderna hade under ryska kriget bildat en särskild fana. Efter fredsslutet tillförsäkrades de en viss skattefrihet som gjorde dem till en sorts knapadel. Deras antal var i början av 1600-talet 146 i Äyräpää och 50 i Jääskis.
Gift same på 1500-talet som betalade hela skatten.
Benämning på den
huvudskatt som i början av 1540-talet infördes i Östra Nyland. Också i Viborgs
län erlades enligt det medeltida fullskattetalet. Det gamla systemet grundade sig på en sammansättning av bönder med ett visst förmögenhetsbelopp i lösören. Fullskatten var det nya
mantal som skapades genom reformen. Det var i egentlig mening personligt tills en uppskattning av markvärdet genomfördes. Detta kom också till
stånd på 1540-talet och då överflyttades skattebördan på jorden. De karelska fullskatterna var till värdet olika också på samma ort, medan de sockenvis hade samma utskylder. Persedlarnas beskaffenhet skiljde sig mellan olika socknar.
Benämning på den
huvudskatt som i början av 1540-talet infördes i Östra Nyland. Också i Viborgs
län erlades enligt det medeltida fullskattetalet. Det gamla systemet grundade sig på en sammansättning av bönder med ett visst förmögenhetsbelopp i lösören. Fullskatten var det nya
mantal som skapades genom reformen. Det var i egentlig mening personligt tills en uppskattning av markvärdet genomfördes. Detta kom också till
stånd på 1540-talet och då överflyttades skattebördan på jorden. De karelska fullskatterna var till värdet olika också på samma ort, medan de sockenvis hade samma utskylder. Persedlarnas beskaffenhet skiljde sig mellan olika socknar.
G
Under 1500-talet en skattekategori för samer i lappmarkerna.
Arbetsledare (inspektor, befallningsman, rättare) på en större lantgård, förvaltare på en lantgård (ofta
kungsgård eller adelsgods och dylikt) eller person som ansvarade för skötseln av ett landbogods.
Gårdsfogde var ursprungligen en benämning på kungsgårdarnas fogdar, som förvaltade kungsgårdar och bl.a. hade i uppgift att indriva kronans skatter. Gårdsfogden kunde också vara den ledande tjänstemannen i ett gårdsfögderi.
Fögderi som på 1500-talet skapades med ett
gods som utgångspunkt och förestods av en gårdsfogde.
Skatt av tillfällig natur, för ett visst ändamål, som krig eller kröning, kungabarnens bröllop eller om kungen måste
resa i rättsärenden. Fastän gärden ursprungligen var av tillfällig natur övergick den ofta senare till att bli permanent. Från och med 1600-talet kallades den också
kontribution eller bevillning.
Gärd var också en benämning på
mantal i
äldre författningar.
Under 1500-talet indelningsgrund för beskattningen på Åland. De skattskyldiga var indelade i 461 gärder och varje
gärd erlade en gärdskatt. Skatten bestod av markgäldspenningar, höpenningar, malt, mjöl, fläsk, gäddor och smör.
H
Ogift same på 1500-talet som betalade hälften av skatten.
Skatte- eller
mantal i Savolax på 1500-talet, i det fall att det bestod av fem eller flera skatteskinn.
Huvudskatten på Åland år 1539. Husåkan utgjordes efter röktal, det vill säga mantalet av besuttna bönder (1539) eller antalet ägare av 100 marks jordvärde. Persedlarna i husåkan bestod av stockar, bräder, kol och ved, vilka tillsammans kunde lösas med fem öre. Dessutom tillkom fem dagsverken, som kunde lösas med en halv mark. Husåkan blev under 1500-talet över nästan hela Åland i praktiken en penningskatt. Undantag utgjorde Eckerö, Föglö och Kumlinge där det i stället för den egentliga husåkan erlades smör och gäddor i natura och endast dagsverken löstes med pengar.
Spannmålsmått som användes för skatteuppbörden.
Skatteenhet på Åland under 1500-talet. Varje
bonde betalade enligt egentligt
mantal och inte enligt röktalet en halv spann korn. Endast en del av bönderna betalade i natura. På Kumlinge löste bönderna avgiften med penningar, på Eckerö ersattes den med samma kvantitet råg och på Föglö med spettfisk.
K
Domkapitels egendom, bestod av flera prebenden. De flesta
kapitelgods indrogs under 1500-talet till kronan. Redan före den egentliga kyrkoreduktionen kom Gustav Vasa överens med biskopen och domkapitlet i
Åbo om att inkomsterna från Nykorens
prebende skulle dras in för en tid och användas för betalningen av statsskulden.
Jordtal som användes som grund för grundskatten i bl.a. Österbotten. Storleken på ett
karpland var en yta som skulle besås av en karp spannmål, som i vissa delar av Finland var 1/3 och i andra 1/4 tunna. För ett karpland skulle erläggas ett öre penningar. Karpland är belagt år 1470.
Utmark där man jagade harar och ekorrar, senare idkades även svedjebruk. Benämningen användes främst i Karelen. I Savolax motsvarades den av ekorrland.
Penningskatt som betalades av det medeltida pälsverksskattedistriktet i Finland åt biskopen eller kronan. Avgiften ersatte en gammal skinnskatt. Den omtalas i skatteundervisningarna från 1500-talet från Övre Satakunta, Tavastland, Karelen, Savolax och Österbotten. Avgifterna betalades förmodligen i samband med vintertingen. I Övre Satakunta betalades
kiltispenningar enligt kroktal. I Savolax betalades ½ öre för helskatt. I finska Sydösterbotten erlades kiltispenningar åt biskopen, 1 öre för varje
pundland åker. I Kemi
socken i norra Österbotten betalades kiltispenningar enligt bågtal.
Penningskatt som erlades i stora delar av Finland som ersättning för gåvoharar och -fåglar och delvis också för kipsiskorn. Under 1500-talet förekom benämningen
kipsispenningar enbart i Tavastland, men samma
skatt uppbars också i andra landskap. Under medeltiden erhöll slottsfogden denna skatt. Han uppbar skattehararna eller -fåglarna antingen på slottet eller vid vintertinget.
Avgift som ursprungligen erlades av allmogen för klockarens underhåll. Skatten indrogs till
kronan på 1500-talet. I Österbotten betalades den både i penningar och i spannmål.
Skatt som erlades av
stadgehemman och frälsebönder på Åland på 1500-talet. Avgiften var avsedd för att bidra till underhållet av fogdens hästar.
Skattmått använt i Savolax på 1500-talet. En
kolmas var en sjättedels spann, liksom spannen var en sjättedels pund. Tolv pund utgjorde en läst.
Kameral
avgift som på 1500-talet erlades i vissa socknar. Under senare delen av 1500-talet betalade bönderna i Österbotten som
komålssmör ett
skålpund av var ko.
Same på 1500-talet i Kemi, Ume och Ångermanlands lappmarker.Konungslapparna betalade vanligen
skatt direkt till
kronan och inte till birkarlar. Skatten uppgick årligen till två
timmer och tio stycken mårdskinn samt två knippor benlösa gäddor.
Skattetal infört cirka 1290 och omnämnt i källorna 1334. Kroktalet var en norm enligt vilken huvudskatten utgick i Övre Satakunda
härad och Tavastland ännu på 1500-talet. Kroken betecknade egentligen i Övre Satakunta ett visst område odlad jord av samma värde och lika skattskyldighet som tolv öresland. I Nedre häradet motsvarades kroktalet av röktalet. Enligt skatteundervisningen år 1540 räknades kroktalet i Tavastland vanligen till sex stänger i varje
krok beroende på om jorden var korngill.
Tiondebonde som tjänstgjorde under starosten i en pogost. I Ryssland förekom bland bönderna utsedda ordningsmän som förestod en grupp av tio
hemman som benämndes ett tiondedistrikt, en desjačok. Sådana fanns på 1600-talet i Kexholms
län under svenskt styre. Under stora ofreden fanns sådana i Viborgs
kommendantskap i kymmene-skattelagen med uppgifter som till stor del motsvarade fjärdingsmännens inom den svenska lokalförvaltningen.
Det avskilda området runt en
kyrka samt själva inhägnaden av ifrågavarande område. Området användes primärt som begravningsplats. Landskapslagarna stadgade att kyrkogården skulle invigas av biskop. Vid större kyrkor bekostades underhållet av en särskild byggnadskassa. Landskapslagarna fastställde att uppbyggnad och vård av inhägnaden skulle fördelas på socknens gårdar. Förutom för begravningar användes kyrkogården också som samlingsplats för vissa riter, som primsigning före dop , själva vigselakten samt för möten och rådslag.
Kunglig
tjänsteman som på 1500-talet förvaltade de till
kronan indragna kyrkogodsen.
L
Tjänsteman som med kunglig
fullmakt självständigt förvaltade en kungs- eller ladugård. Ladugårdsfogden avgav självständiga räkenskaper för gården.
Skatt på landsbygden 1483–1868 för lagmannens underhåll. Lagmansräntan indrogs tillfälligt till
kronan under 1500-talet men stadgades igen 1604. Den utgick i praktiken ganska likformigt i hela riket sedan cirka 1595 och som en penningskatt. Lagmansräntan uppbars och redovisades ursprungligen av lagmannen själv, sedan 1600-talet av hovrätten och från 1788 av kronofogden och landshövdingen. Den betalades vanligen i penningar och kallades därför även domarepenning. I Kemi erlades den i lax. Beräkningsgrunden var ursprungligen rök, därefter mantal, men ändrades 1675 och senast 1683 till rök.
Lagmansränta erlades av alla
ofrälse män bland
allmoge och ståndspersoner som innehade
hemman eller lantbruk samt torpare, mjölnare, hantverksmän och andra med egen disk och duk, boställen utan säterifrihet, landbönder inom och utom rör, samt skattebönder på
rå och rörshemman, kyrkohemmans åbor, arrendatorer och
hälftenbrukare på präststommar, kapellans- och klockarbol,
prebendehemman och deras torp, gymnasie- och hospitalshemmans åbor, bruks- och hammarpatroner samt kalk- och tegelbruksidkare, bruksbetjänter och
hantverkare med disk och duk, åbor på städer underlagda hemman, häradsfogdar och -skrivare, sockenskrivare, läns- och fjärdingsmän, underofficerare,
pipare och
trumslagare vid egen rök, avskedade ryttare, dragoner, soldater och båtsmän, åbor på ödes och avbrända hemman och
hovslagare vid enskild rök. Lagmansräntan stod ursprungligen under lagmannens egen, sedan 1600-talet hovrättens,
disposition fram till 1778 då landshövdingen övertog ansvaret för uppbörden och redovisningen av den i landsboken.
På 1500-talet en enhet som bestod av en eller flera gårdar som förvaltades av en landbofogde.
Ämbetsman som företrädde
kronan gentemot samerna och övervakade samernas rättigheter. Benämningen förekom under senmedeltiden och 1500-talet vid sidan av birkarlarna. Lappfogden var sannolikt identisk med den konungsman som själv var
birkarl och ansvarade för att birkarlarnas
avgift levererades till kronan.
Utskyld som ursprungligen bara togs ut av samerna, senare av alla invånare i Lappmarken. Skillnaden mellan
birkarlaskatt och
lappskatt är inte alltid klar. I räkenskaperna för Västerbotten 1539 ingår birkarlarnas
taxa under rubriken lappskatt. Lappskatten reformerades 1602 och skulle då utgå som
tionde av såväl renhjorden som fisket. Inga små persedlar av skinn skulle längre förekomma. Birkarlarna förbjöds att bedriva köpenskap. År 1607 kom en ny skatteundervisning. Varje same som fyllt 17 år och som dittills utgjort två mårdskinn skulle nu erlägga två oxrenar eller tre vajor eller åtta
lispund torrfisk. Också denna reform stannade på pappret. Efter 1696 betalades lappskatten i penningar. Efter 1748 betalades den av alla som byggde och bodde i Lappmarken.
Tjänsteman som övervakade laxfisket i början av 1600-talet. Utnämningen av en
laxfogde 1607 var ett försök att skapa en ordnad
förvaltning av laxfisket i de älvar som rann ut i Norra ishavet. Benämningen användes också om arrendatorn av lax- och ålfisket i Hälsingland 1622.
Medeltida
skatt som uppbars som ersättning för att ett
skeppslag hade befriats från skyldigheten att förse ledungsflottan med underhåll. Ledungslaman utgjordes i penningar och smör efter markskatten, som beräknades enligt jordetalet.
Ledungslama uppbars på Åland men inte i de övriga finska landskapen. För varje
markskatt erlades där 1
markpund smör och 3 penningar i ledungslama.
Skatteavgift i Karelen på 1500-talet. Avgiften erlades av trettio
hemman i Mola och fyrtio i Hantula, vilka varit
frälse men lagts under måttlig skatt.
Avgift som tillhörde huvudskatten i Tavastland på 1500-talet.Förutom de persedlar som erlades
in natura bestod skatten också av ett kontant belopp som förutom skattepenningar utgjordes av murmästare-, balka-, näver-, släd- och långfärdsskjutspenningar.
Statlig
tjänsteman från 1540 inom varje
härad eller skeppslag, från autonoma tiden i länsmansdistrikt. Länsmannen hade i uppgift att verka som
åklagare i allmän underrätt på landsbygden,
uppsyningsman över diverse samhällsfunktioner (gästgiveri-, skjuts- och vägväsendet m.m.) och biträde åt kronofogden. Från autonoma tiden var länsmannen huvudsakligen övervakare av lag, ordning och säkerhet inom ett länsmansdistrikt. Han sorterade ursprungligen under fogden, från 1630-talet under länsstyrelsen, med kronofogden som närmaste överordnade. Länsmansbefattningen saknade en ämbetsinstruktion. Ursprungligen uppbar länsmännen
länsmansränta som ersättning. I Savolax erhöll länsmännen också en del av bolmansräntan, en ersättning för länsmannens skyldighet att hålla fyra årliga gästningar åt slottsfogden och fyra årliga gästningar åt landsfogden samt en
gästning åt lagmannen. Under stora ofreden verkade länsmän i socknarna under de ryska ockupationsmyndigheterna både i
Åbo generalguvernement och i Viborgs kommendantskap. De var även åklagare vid tingen i Åbo generalguvernement.
På 1500-talet en grund för skattetalet, som utgjordes av delar av olika byar inom en socken. De förekom i Tavastland där det efter 1559 förekom att kroktalet inte var konstant utan varierade efter nya uppskattningar.
Avgift som bönderna under 1400–1500-talen betalade som ersättning åt länsmannen för dennes skyldighet att härbärgera och skjutsa kronans tjänstemän (till exempel
häradshövding och landsfogde). Länsmansräntan indrogs av Gustav Vasa (1523–1560) till
kronan och ersattes med
skattefrihet eller lön.
M
Avgift i penningar på 1500-talet. Den ingick bl.a. i den åländska gärdskatten. I fullskatten i Viborgs
län år 1541 ingick också markgäldspenningar.
Åländsk
indelning för skatteuppbörden på 1500-talet. Antalet
marklag var 35 och inom ett marklag ansvarade bönderna gemensamt för utskylderna. I viss mån kan de jämställas med nötslagen och gärderna.
Skatteenhet och
skatt som under medeltiden och 1500-talet i Finland enbart förekom på Åland. Som skatteenhet omtalades den första gången 1376. Markskatten beräknades efter jordetalet. I den kunde ingå åtta eller tio mark värderad jord, beroende på platsen. I praktiken motsvarade en
markskatt något mindre än en tiondedels rök.
Medeltida
kyrkoskatt införd av
biskop Ragvald I på 1200-talet. Den bestod av matvaror som sockenborna betalade direkt till prästen eller klockaren på bestämda högtidsdagar under året samt vid själamässor och kyrktagning. Skatten indrogs till
kronan under reformationen. På flera håll (till mitten av 1700-talet, i Österbotten till 1743) fortsatte prästerna ändå att uppbära matskottet, trots att uppbörden förbjöds också i kyrkolagen 1686 . Det mest seglivade matskottet var julsteken.
Avgift som tillhörde huvudskatten i Tavastland på 1500-talet. Förutom de persedlar som erlades i natura bestod skatten också av ett kontant belopp som förutom skattepenningar bestod av murmästare-, balka-, näver-, släd- och långfärdsskjutspenningar.
N
Skatt som betalades i gäddor efter tredingar i Närpes på 1500-talet.
Avgift på lax som i Kemi på 1500-talet erlades av de bönder som brukade göra skjutsfärder.
Kameralt term om grund för utgörande av viss skatt. Gemensamt var att de byggde på det antal hjon som bonden hade på gården.
Avgift som tillhörde huvudskatten i Tavastland på 1500-talet. Förutom de persedlar som erlades i natura bestod skatten också av ett kontant belopp som förutom skattepenningar bestod av murmästare-, balka-, näver-, släd- och långfärdsskjutspenningar.
Skatt som erlades på Åland på 1500-talet. Skatten betalades gemensamt av de bönder som utgjorde ett nötslag.
Uppbördsdistrikt för
skatt på nötkreatur (kvickskatt) på Åland, i Nyland och Tavastehus under 1500-talet. I Karelen användes också benämningen nötslag. Ett
nötslag bestod på Åland av åtta fullgärder. Bönderna i ett nötslag betalade tillsammans en kvickskatt, som kallades nötgärd. De nötslag som efter skatteomläggningen 1540 fortfarande levererade tionden av fisket borde inte identifieras med den gamla kviskskattenheten utan snarare med notlag. Också i Nyland förekom nötslag på 1500-talet. Varje nötslag levererade där ett nöt och två får. Ett nötslag bestod av tio fullskattar. I Tavastland var Elimä
fjärding år 1600 delad i fem nötslag som bestod av 53 skattar, men endast 99 1/3 rökar. I Karelen förekom jämte huvudskatten en skatt efter nötslag, varmed avsågs tio fullskattar.
P
Samling
kyrkogods vilkas inkomster användes till att betala lönen för en viss
befattning inom
kyrka eller skola. Inkomsterna kan också ha använts för att täcka kostnader för hospital. De medeltida domkapitlens medlemmar innehade i regel prebenden. Efter reformationen användes prebenden i stor utsträckning till avlöning av biskopar, professorer och lektorer.
Tjänsteman som skötte förvaltningen av de till
kronan indragna prebendegodsen på 1500-talet.
Ursprungligen var
prokuration avsedd för biskopens underhåll. Den omvandlades med tiden till en penningskatt, som indrogs till
kronan 1547.
Jordtal som användes som grund för grundskatten i bl.a. Österbotten. Ursprungligen skulle ett öre utgöras av vart
karpland och två dagsverken av varje pundland. År 1557 kunde de senare utbytas mot en
smörränta som fick benämningen dagsverkssmör.
R
Ursprungligen ett slags hjälpfogde, senare under 1500-talet en
fogde som förvaltade ett
fögderi utan att ha ett formellt centrum för sin förvaltning. Ridfogdarna i
Åbo län började från 1549 avge egna räkenskaper då antalet fögderier steg. Ridfogdarnas fögderier var förhållandevis små och kunde bestå av några få socknar. I Tavastland förekom ridfogdar i vissa härader. Benämningen
ridfogde förekommer ibland som synonym till landsfogde.
Den person som inom ett
marklag ansvarade för beräkningen av hur utskylderna skulle fördelas på de skattskyldiga bönderna. Efter fördelningen skulle räkningemannen uppbära skatten och leverera den till fogden. Systemet förekom på Åland på 1500-talet.
Under medeltiden matlag, hushåll, gård; kameralt om grund för en viss
skatt eller
pålaga på landsbygden. Under medeltiden var röken det dominerande skattetalet i Egentliga Finland och Satakunta. Beräkningsgrunden för röken varierade. Ursprungligen räknades till en
rök de som innehade ett jordbruk, utan avseende på storlek eller avkastning. Från 1741 utvidgades beräkningsgrunden till att gälla samtliga personer på landsbygden, som fick sin utkomst ifrån jordbruk, lovlig näring eller ämbete. Till en rök räknades inte tjänstefolk, spannmålstorpare, bakstugusittare och inhyseshjon. Röken fastslogs på nytt 1829 och förekom då som grund för vissa skatter på landsbygden, bl.a. tingsgästningspenningar.
S
Beräkningsgrund för huvudskatten i Savolax på 1500-talet.Skatteskinntalet avsåg ett jordetal som inte var bundet till någon viss åker, utan berodde på en återkommande värdering av svedjelanden. Skatteskinntalet var lika med tre sädespundland, vilket innebar en areal på vilken det kunde utsås tre pund säd. För varje skatteskinn borde man i urskylder erlägga en halv spann korn.
Skatteenhet, som i några finska
landskap utgjorde grunden för uppbörden eller betalningen av vissa grundskatter (jordskatter) under senmedeltiden och ännu därefter. Skattmarken eller delar av sådana omtalas fr.o.m. förra hälften av 1300-talet.
Skatt som på 1500-talet erlades på Åland. Skeppsörtugen betalades av varje
bonde enligt det egentliga mantalet, inte enligt röktalet.
Avgift som ingick i fjärdingsskatten i Savolax på 1500-talet.
Avgift som tillhörde huvudskatten i Tavastland på 1500-talet. Förutom de persedlar som erlades i natura bestod skatten också av ett kontant belopp som förutom skattepenningar utgjordes av murmästare-, balka-, näver-, släd- och långfärdsskjutspenningar.
Avgift i lax som på 1500-talet förekom i Kemi. Skatten hörde under medeltiden till de kyrkliga skatterna och hade pålagts av biskopen för att bönderna skulle få använda sina nät om söndagarna. Den indrogs senast 1548 till kronan.
Motsvarigheten till en
länsman i Kexholms
län och Karelen. Under starosten tjänstgjorde kymmenecker eller tiondebönder inom varsitt
distrikt av pogosten. I Ryssland var staroster under 1700-talet bland allmogen i agrarsamhället eller bland de lägre stadsinvånarna liksom även inom kyrkliga samfälligheter och vissa andra institutioner valda eller utsedda
ombud för befolkningen. De hade i uppgift att företräda valgemenskapen och att verkställa överhetens påbud. Även vissa anställda vid polismyndigheter kallades staroster. Staroster förekom även i Gamla Finland. Polisiära övervakare i förstäderna till vissa städer i
Gamla Finland kallades staroster. För Gamla Finlands vidkommande i senare svensk litteratur är ”starost” en oegentligt använd benämning på vakter av olika slag, såsom husvakter och skogvaktare, för vilka den ryska motsvarigheten har varit ”storož”.
Bonde som odlade
Åbo domkyrkas egendomar i Egentliga Finland. Domkyrkogodsen förvaltades separat från biskopsgodset. Större delen indrogs till
kronan 1547 och lades då under samma
fogde som förvaltade de flesta kapitelgodsen och andra kyrkolandbor.
Specialskatt på
stubbehemman som erlades av vissa bönder i Viborgs län. I Nykyrka
socken erlade de bönder, som fordom låg under S:t Sigfrids
prebende i Växsjö, årligen nio öre i stubbskatt. Orsaken var att de ursprungligen saknade åker. Detta avhjälptes genom uppodlingar och de 55 landborna fördelades i 32 stubbskatter genom skattläggningen år 1568. Skatten var mindre än den normala fullskatten. En senare
undervisning fastslog att dessa bönder bodde så nära en stor
allmän väg att de betungades med stor
gästning och skjutsfärd och att de därför var milt taxerade.
T
Skatt på 1500-talet som ursprungligen uppbars för underhåll av häradshövdingen och
nämnden under pågående häradsting. I Närpes erlade bönderna
tingstorrfisk efter mantal.
Avgift som församlingsmedlemmarna skulle erlägga till den katolska kyrkan. Det årliga tiondet var till sin grundtyp ursprungligen tredelat mellan socknens präst, dess
kyrka och dess fattiga. I
Åbo stift utvecklades tiondet närmare den kanoniska rättens principer än i Sverige.
En tredjedel av en socken. Indelningen förekom i en stor del av Satakunta och under tidig medeltid också i delar av Västra Nyland och Egentliga Finland. Ännu under 1500-talet uppbars vissa avgifter enligt tredingen.
Medeltida
socken på Åland. Till de medeltida tridungssocknarna räknades Saltvik, Finnström, Sund, Hammarland, Jomala och Lemland. Föglö och Kumlinge omtalades som självständiga
pastorat och skattesocknar först 1540.
Specialskatt i Karelen på 1500-talet. Pålagan erlades fjärdingsvis av bönderna i Viborgs socken.
U
Jordenhet på Åland under 1500-talet. Som uddemarker räknades de marker som en
bonde hade förutom hundra marker värderad jord eller en rök.
Y
I Viborgs
län på 1500-talet stubbebönder som inte hade fullsäteshemman med åker, äng och
utmark till skillnad från andra skattebönder.
Yxjalka omnämndes 1555 i samband med Saviniemi gård. Gården förvaltades då av kungens landbofogde. Under gården låg det året 70 ½ fullskattar (140 rökar), som kallades yxjalka.
Enhet som låg till grund för prästräntorna i Savolax på 1500-talet.
Ö
Hemman som inte kunde betala sin skatt. Motsatt: behållet hemman.
Hemman som lämnade bara viss
skatt obetald ansågs ”öde till gärdet”, ”öde till mantalet” eller ”öde till skatt”.
Ny
utskyld som infördes på Åland efter skatteomläggningen 1540.
Överloppsörtug omtalades i skatteundervisningen 1543 och krävdes efter jordtalet så att om en
bonde hade mer än hundra mark värderad jord eller en rök, så skulle han betala åtta penningar (= 1 örtug) för varje överskjutande mark.
