Lista över hänvisningar
Karsten, Walter
, Farmacins historia i Finland
, Helsingfors: Farmaceutiska föreningen
1933
.
A
Apotek som 1755 inrättades av akademin i Åbo. Apoteket flyttade med akademin till Helsingfors efter Åbo brand och bytte namn till Universitetsapoteket. Apoteket sköttes av en föreståndare. År 1828 intogs i universitetets statuter att universitetets apotekare var tvungen att bestrida kostnaderna för underhållet av två sjuksängar på Kliniska institutet. Han var också skyldig att för inköpspris lämna de apoteksdroger som behövdes i det kemiska laboratoriet samt tillåta att studenterna fick öva sig i farmaceutiska operationer i apotekets laboratorium.
Avdelning inom Medicinalstyrelsen sedan 1927. Avdelningschefen var ledamot i Medicinalstyrelsen.
Andra delen till Pharmacopoea Fennica editio secunda, utgiven 1851.Till den bifogades en latinsk-svensk specialordbok över orden i farmakopén.
Anstalt för framställning och försäljning av läkemedel och andra för medicinskt bruk avsedda ämnen, som sedan 1500-talet i det svenska riket och från 1809 i storfurstendömet Finland samt från 1917 i republiken Finland förutsätter statligt tillstånd och äger rum under statlig övervakning. Det första apoteket inrättades i Finland 1689. Verksamheten vid apoteken regleras av farmakopéer, medicinaltaxor, apotekarreglemente och andra förordningar. Ett kungligt skyddsbrev för Stockholms apotekare 1625 blev 1635 utsträckt till hela riket. Det gav apotekarna ensamrätt till all läkemedelsförsäljning. Under 1700-talet hade dock vissa provinsialläkare tidvis rätt att hålla provinsialläkarapotek. Veterinärernas rätt att bereda och försälja medicin upphävdes 1920. Då stadgades att veterinärer är berättigade att vid behov för behandling av sjuka djur sälja färdigt tillredda läkemedel, men inte i större mängd än vad som i varje särskilt fall var påkallat. Apoteken övervakades sedan 1663 av Collegium medicum. Efter 1809 riktades anhållan om att grunda nytt apotek till regeringskonseljen. För övervakningen av de finska apoteken utfärdades instruktioner för Collegium medicum i Åbo 1816. Från 1830 övervakade Överstyrelsen för medicinalverket apoteken genom årliga apoteksvisitationer och tillfälliga inspektioner. År 1928 bestämdes att tillstånd för grundandet av ett nytt apotek skulle ges av statsrådet. Apoteksrättigheten var personlig och en apotekare fick enbart inneha ett apotek. År 1877 fanns det sex apotek i Helsingfors, fyra i Åbo och Viborg, två i Uleåborg, Tavastehus, Tammerfors, Kuopio, Gamlakarleby och Björneborg och ett i mindre städer samt större orter på landsbygden.
Bemyndigande, utfärdat från och med 1700-talet av Collegium medicum, senare av Medicinalstyrelsen, att inneha apotek för den som erhållit apoteksprivilegium samt avlagt apotekarexamen eller motsvarande samt avlagt apotekareden. Termen användes också om av Collegium medicum, senare Medicinalstyrelsen, utfärdat dokument som bevisar avlagd apotekarexamen.
Person som har till yrke att bereda och tillhandahålla läkemedel och andra för medicinskt bruk avsedda ämnen, ofta enbart om personer som på grund av erhållet apoteksprivilegium är innehavare av ett apotek. Sedan 1688 var en examen förutsättning för apoteksprivilegium. År 1786 fastställde Collegium medicum ett reglemente för rikets apotekare. Reglementet förkastades och först 1799 fastställdes ett nytt reglemente av konungen. Apotekare är sedan 1800-talet en person som av Medicinalstyrelsen legitimerats efter att ha uppvisat intyg över godkänd apotekarexamen. Apotekarna benämndes efter verksamhetsområde såsom akademi-, amiralitets-, brunns-, distrikts-, fält-, hop-, instruktions-, lands-, landsorts-, lasaretts-, liv-, sjukhus-, stads- och överfältapotekare. Reglementet från 1799 gällde i Finland under större delen av 1800-talet. Från 1830-talet inleddes vissa reformer och förändringar. År 1897 ersattes den del av reglementet som gällde utbildningen av apotekare med en förordning av det farmaceutiska undervisnings- och examensväsendet. Då fick också ogifta kvinnor rätt att idka apoteksrörelse på samma villkor som män. Enligt apotekslagen 1928 skulle en apotekare vara finsk medborgare, åtnjuta medborgerligt förtroende, råda över sig själv och sin egendom samt vara behörig att inneha apotek.
Ed som senast från och med 1700-talet avlades inför Collegium medicum, senare Medicinalstyrelsen, efter godkänd apotekarexamen. Eden måste avläggas av apotekare som fått privilegium på att inneha ett apotek. Den kunde också avläggas inför magistraten i ifrågavarande stad. År 1757 infördes ett fastställt edsformulär. Då bestämdes också att den som vägrade att avlägga eden skulle inom 24 timmar avlägsna sig från staden och inom åtta dagar ur riket. År 1825 utfärdades nya edsformulär.
Examen som berättigade till utövande av apotekaryrket eller att förestå apotek. Apotekarexamen inrättades 1688 och avlades inför Collegium medicum, senare Medicinalstyrelsen. Den ersattes 1897 av provisorsexamen som efter erhållen undervisning vid farmaceutiska inrättningen avlades inför Medicinalstyrelsen. Apoteksexamen krävdes för att erhålla apoteksprivilegium. Enligt medicinalordningen 1797 skulle den blivande apotekarens kunskaper i språk samt Chemica Physica undersökas. I vissa fall avlades apotekarexamen inte inför Collegium medicum. Efter en anhållan hos Collegium medicum fick J.M. Tingelund rätt att avlägga examen inför den medicinska fakulteten i Åbo 1747. Johan Jakob Lydeman erhöll apoteksprivilegium 1763, efter att han köpt apoteket i Åbo. Han underkändes i sin examen av Collegium medicum och avlade därför en efterexamen inför provincialläkaren i Åbo. Många finska apotekare avlade examen inför medico-kirurgiska akademin i Petersburg. Efter att Collegium medicum inrättats i Åbo 1811 skulle apotekarexamen avläggas där. En farmaciekandidat behövde inte alltid avlägga provisorsexamen före apotekarexamen, utan kunde anmäla sig direkt till den senare om han kommit i besittning av apotek. År 1834 blev det obligatoriskt att först avlägga provisorsexamen innan man kunde admitteras till apotekarexamen. För att kunna anmäla sig krävdes förutom provisorsbrev också ett köpekontrakt som bevisade att aspiranten på laglig väg kommit i besittning av ett apotek. År 1845 förordnades att en farmaciestudiosus som kommit i besittning av ett apotek direkt fick anmäla sig till apotekarexamen, utan att ha avlagt provisorsexamen. År 1870 beslutade Collegium medicum att dispens från apotekarexamen i vissa fall kunde beviljas. Medicinalstyrelsen tillämpade beslutet från 1878 så att dispens beviljades om aspiranten hade ganska nöjaktiga eller högre vitsord i sin provisorsexamen. Om vitsordet var lägre måste aspiranten genomgå en förnyad examen, antingen helt eller partiellt.
Förmåner, införda i Stockholm 1675 och i hela landet från och med 1683, som främjar apotekaryrkets utövande (till exempel tullfrihet för medicinalier, vissa kvantiteter vin och brännvin, frihet från staden tillkommande avgifter för yrkesutövning, inkvartering m.m.).
Person som hade avlagt Pharmacie Studiosi-examen och arbetade på ett apotek men ännu inte hade undergått apotekarexamen. Efter fullgjord examen skulle apotekargesällen bli kvar hos samma apotekare i ett år. Under vissa förhållanden kunde lärotiden förlängas. Efter det året kunde han med tre månaders uppsägningstid söka sig annorstädes. Under gesälltiden skulle gesällen fördjupa sina kunskaper i språk, naturalhistoria och apotekarekonsten. Efter fyra års arbete och studier kunde han anmäla sig hos Collegium medicum för att antingen som provisor förestå någon annans apotek eller som apotekare upprätthålla sitt eget. Då fick Pharmaciae Studiosus titeln Pharmaciae Candidat.
Avdelning inom Medicinalstyrelsen sedan 1927. Avdelningschefen var ledamot i Medicinalstyrelsen. Avdelningen bestod av ett apoteksråd som chef och en apoteksvisitator. Avdelningen handlade alla frågor rörande apoteksväsendet, droghandeln, apoteksvaruhandeln samt handeln med giftiga ämnen.
Specialskatt som årligen betalas av apoteken till staten. Avgiften infördes 1857. År 1857 bestämdes att alla apotek som skulle grundas i fortsättningen samt att de befintliga apoteken, när de övergick till en annan ägare, skulle påläggas en årlig avgift till kronan. Apoteken indelades i sex klasser. Avgiften skulle i första klassen utgå med 300 och i den sjätte klassen med 50 rubel silver om året. År 1874 tillkom en sjunde klass med en årlig avgift på 100 mark. I privilegiebreven för de personliga apoteken skulle införas ett tillägg om till vilken klass apoteket skulle hänföras, skatteavgiftens storlek samt tiden från vilken den borde gälla. År 1874 tillkom bestämmelser om apotekarnas möjligheter att anhålla om nedflyttning från en högre till lägre klass. Då infördes också att skatterna reglerades vart femte år. År 1925 indelades apoteken i nio klasser. Till grund för beskattningen lades recepturens storlek, så att till första klassen hörde apotek med över 45 000 recept och till den nionde apotek med under 2 500 recept. Universitetsapoteket, militärapoteken och apotek vid sjukhus eller sanatorier var befriade från denna skatt. År 1924 utgick giltighetstiden för samtliga apotek med personliga privilegier. De prolongerades för fyra år och nya privilegiebrev utfärdades 1928. De belades med stämpelskatt som varierade mellan 2 000 och 25 000 mark.
Fastighet som inrymmer ett apotek. År 1688 bestämdes att varje apotek skulle vara försett med officin, materialkamrar; örtkammare, källare och laboratorium. I senare författningar tillkom dekoktorium.
Mindre medicinförråd på landsbygden som upprättades av apotekare i början på 1800-talet.
Elev på ett apotek. Enligt reglementet för apotekare 1798 skulle lärlingen vara minst femton år, grundligen undervisad i kristendom, ha goda seder och röja håg till arbetsamhet, kunna skriva läslig stil och räkna. Dessutom skulle han vara så kunnig i latin att han väl kände grammatiken och kunde översätta från latin till svenska. Lärotiden inleddes med en prövotid på sex månader och varade mellan tre och sex år. Under lärotiden skulle lärlingen bl.a. studera tyska och sammanställa ett herbarium. Han skulle också lära sig kemins grunder och de göromål som förekom i apotekets laboratorium. Under det sista läroåret skulle han få ledighet för att bevista föreläsningar i naturalhistoria och farmasi, om sådana ordnades på orten. Lärotiden avslutades genom att apotekaren anmälde lärlingen till Pharmacie Studiosi-examen.
Av regeringen beviljat tillstånd 1688–1928 att inneha ett visst apotek på viss ort. Privilegiet förutsatte apotekarexamen. Det ersattes 1928 med apoteksrättighet och 1987 med apotekstillstånd. Kungligt tillstånd att inneha apotek förekom från och med 1500-talet. Erhållandet av apoteksprivilegier reglerades 1688 och beviljades av Kgl. Maj:t, efter 1809 av senaten och 1917 av statsrådet från och med 1987 av Medicinalstyrelsen. Apoteksprivilegierna var ursprungligen reala, det vill säga innehavaren var berättigad att överlåta apoteket, stamapoteket, genom arv, försäljning eller annat laga fång. De reala apoteksprivilegierna upphörde i slutet av 1968 med undantag av Helsingfors universitetsapotek. Efter 1837 beviljade apoteksprivilegier är personella, de innehöll inte rätt att överlåtas åt enskilda, även om dispens i detta avseende länge beviljades.
Chefen för apoteksavdelningen vid Medicicinalstyrelsen sedan 1927. Han var också ledamot i Medicinalstyrelsen. Kompetensvillkor var avlagd provisorsexamen. Chefen för apoteksavdelningen skulle utfärda förordnande för apoteksvisitatorn att verkställa de på denne ankommande visitationer, granska upprättade visitationsprotokoll, dra försorg om att lediga apoteksrättigheter, studie- och reseunderstöd blev lediganslagna, utfärda förordnanden för temporära föreståndare för apotek och apoteksfilialer, besluta om beviljande av högst tre månaders ledighet från skötseln av apotek, godkänna till apoteken antagna apotekselever samt granska apoteksräkningar till statens inrättningar. Om ett ärende vari avdelningschefen hade beslutanderätt var av vittgående eller av principiell betydelse skulle det underställas generaldirektören eller plenum för avgörande.
Statsunderstöd till apotek. Direkta penningstöd började utbetalas i slutet på 1700-talet till apotek på avlägsna orter med ekonomiska svårigheter. Direkt understöd tillerkändes inte apotekare efter 1816 förrän på 1880-talet, då apoteket i Kittilä efter ansökan beviljades sådant. Då beviljades hyresmedel och fri bostad. År 1894 fick Kittilä-apoteket ett årligt understöd som beviljades för fem år i taget. I början av 1900-talet beviljades också vissa andra apotek understöd. År 1931 utbetalades statsstöd åt 22 apotek.
Inspektion av ett apoteks verksamhet och dess skötsel. Förrättades från 1688 av Collegium medicum, senare även av provinsialläkarna. Under storfurstendömets tid sköttes inspektionen av provinsialläkarna samt Medicinalstyrelsen. Efter republiken Finlands tillkomst av särskild apoteksvisitator vid Medicinalstyrelsen och av provinsialläkarna.
Tjänsteman vid apoteksavdelningen vid Medicinalstyrelsen. Till apoteksvisitatörens uppgifter hörde att vid behov vidta visitationer i apotek, läkemedelsfabriker, droglager och -affärer samt butiker för försäljning av giftiga ämnen. Kompetensvillkoren var avlagd provisorsexamen. Protokoll fördes över visitationerna och skulle tillställas Medicinalstyrelsen. Tjänsten grundades provisoriskt 1903 och blev ordinarie 1927.
Ledamot i Medicinalstyrelsen. Assessorn ingick inte i Medicinalstyrelsens kollegium. Han förutsattes ha avlagt kunskapsproven som föreskrevs apotekare, men fick inte inneha eller förestå apotek. Assessorn hade i uppgift att bereda alla ärenden som rörde apoteksväsendet, samt att på Medicinalstyrelsens förordnande ordna inspektion av apotek. Därtill skulle han verkställa rättskemiska, gift- och andra kemiska undersökningar. Han var berättigad att infordra förklaringar, upplysningar och yttranden av personer som lydde under Medicinalstyrelsen.
C
Medicinaltaxa som fastställdes vid 1739 års riksdag och utkom i tryck 1741.
Medicinaltaxa som trycktes 1687. Förutom pris på ett par tusen olika läkemedel innehöll den också den summa som skulle erläggas för beredning av recepten.
Bestämmelser om förhandsgranskning av litteratur och trycksaker under svenska tiden. Det första censurplakatet utgavs 1662 och påbjöd att alla viktigare skrifter före tryckning skulle inlämnas för granskning till Kanslikollegium. År 1686 tillsattes genom ett censurplakat en särskild tjänsteman, censor librorum, som skulle ansvara för kontrollen. Censuren avskaffades med tryckfrihetsförordningen 1766.
Medicinalväsendets kollegiala styrelse, grundad 1663 i Stockholm under namnet Collegium medicorum (till 1680) som läkarnas intresseorgan. Från 1685 inledde kollegiet undervisning med offentliga dissektioner i Stockholm. Nya privilegier utarbetades 1688, men stadfästes först 1698. Då blev kollegiet ett kungligt kollegium med riksomfattande status och ett centralt ämbetsverk. Samtliga praktiserande läkare skulle examineras inför kollegiet och fick därefter ta plats som ledamöter. Från 1750 skulle Collegium medicum censurera och godkänna samtliga böcker i medicin före utgivningen. Om de innehöll arkana läkemedel skulle författaren skicka in det hemliga receptet för förvaring. År 1797 blev medicinalkollegiet en överstyrelse för hela landets medicinal- och sanitetsväsen. Medicinalkollegiet leddes av en preses och hade endast ett fåtal ledamöter.
D
Handel mellan apoteksvaruprodenter och apotek. Drogisterna bedrev också enligt vissa villkor handel direkt med konsumenterna. Ursprungligen var apotekarnas ändamål med droghandelsrörelsen att bereda lättnader för innehavarna av apotek när de införskaffade utländska apoteksvaror. I Åbo avskiljdes efter anhållan ett apotek från droghandeln 1826. Den första egentliga drogerihandeln i Helsingfors öppnades 1859. Droghandeln reglerades 1888. Rätt att bedriva droghandel skulle ansökas hos respektive guvernör, och droghandel fick endast bedrivas i stad. Droghandel måste förestås av legitimerad provisor. Handel fick inte bedrivas i följande grupper av medicinska ämnen: balsamer, dekokter, elixirer, extrakter, infusioner, linimenter, mixturer, pastiller, piller, pulver, plåster, kapslar, moser, kryddor, syruper, tinkturer och salvor. Övriga droger och preparat fick endast säljas i mängder som uppgick till minst 150 gr. År 1921 anmodade riksdagen regeringen att uppgöra ett nytt förslag för regleringen av droghandeln.
E
Från 1927 avdelning vid Medicinalstyrelsen. Avdelningschefen var ledamot i Medicinalstyrelsens kollegium.
F
Inrättning för farmaciutbildningen i Finland med rätt att bevilja farmaciestudiosi- och provisorsexamina, som offentligen avlades inför Medicinalstyrelsen. Inrättningen grundades 1897. Den famaceutiska undervisningen omorganiserades 1923 och den farmaceutiska läroinrättningen avskildes från universitetets fysiologisk-kemiska inrättning.
Den examen som en apotekslärling avlade i slutet av sin lärlingstid. Apotekaren anmälde lärlingen till examen, som i Stockholm förrättades av Collegium medicum. Om den avlades på landsorten skulle provincialläkaren, stadsläkaren eller någon annan medlem av Collegium medicum vara närvarande. Examen skulle protokollföras och protokollet skickas till Collegium medicum. I examen kontrollerades att lärlingen hade den kunskap som stipulerats samt att han kunde utföra laborationer. Efter examen avlades Studiosi Pharmaciae ed.
Officiell förteckning över läkemedel. Den första farmakopén i Sverige utkom 1686. Collegium medicum fick 1688 i uppdrag att utarbeta den svenska farmakopén, vars första upplaga utkom 1775. Den första finländska farmakopén utkom 1819.
Brev som bevisade avlagd farmasie studiosi examen samt ed. Före 1799 utfärdades farmaciestudiosibreven av den apotekare hos vilken elevtiden tillbringats.
Apotek som grundats av en apotekare på en ort som saknar förutsättningar för ett självständigt stamapotek. Grundandet av ett filialapoteket förutsatte tillstånd av Medicinalstyrelsen. Apotekaren utsåg en föreståndare som skulle vara utbildad provisor (bestämdes 1902) eller farmaceut. Apotekaren skulle årligen granska filialapoteket och föra protokoll över inspektionen. Filialapotek grundades redan på 1700-talet, och exempelvis apotekaren J. Julin i Uleåborg grundade sådana i Kajana år 1785 och i Torneå år 1787. På landsbygden infördes filialsystemet i praktiken efter förbättringarna i den kommunala sjukvården 1869. Då ålades kommunerna själva att bestrida alla kostnader för de vid deras enskilda sjukvård nödvändiga läkemedlen och övriga anordningarna. Medicinalstyrelsen uppmanades då att efter särskild ansökan eller om det fanns andra skäl bevilja en innehavare av privilegierade apotek tillstånd att inrätta och tills vidare hålla apotekslådor inom sådana församlingar där fullständiga apoteksinrättningar saknades. Apotekareföreningen bestämde på ett allmänt möte 1913 att nya filialapotek inte vidare borde inrättas. Filialinstitutionen indrogs slutgiltigt 1928.
Samling receptformler som utarbetades för den nya militärfarmakopén år 1920. Receptsamlingen utarbetades av en särskild kommitté, som arbetade vid sidan av militärfarmakopékommittén.
G
Från 1829 högsta styresman i Överstyrelsen för medicinalverket. Tjänsten överfördes också till Medicinalstyrelsen 1878. Generaldirektören ansvarade för utvecklandet av medicinalväsendet och dess finanser, administrationen av länssjukhusen och andra medicinska inrättningar. Därtill var han ordförande för Collegium medicum. Generaldirektören förutsattes vara promoverad doktor i medicin och bosatt i Helsingfors där universitetet fanns.
Bestämmelser om försäljning och hantering av gifter och giftiga ämnen. Collegium medicum utfärdade 1756 en kungörelse om hur försäljningen av venena och farliga medicinalvaror skulle skötas. I städer med apotek fick gift endast säljas på apotek. I städer utan apotek kunde magistraten utse en handlande som förpliktade sig att sköta gifthandeln enligt gällande föreskrifter. Rätt att köpa gift för husbehov hade ståndspersoner, välbärgade borgare och andra kända personer. Av gemene man krävdes attest med sigill utfärdad av präst. År 1786 skärptes bestämmelserna och endast apoteken fick handha giftförsäljningen. Arsenikförsäljningen skärptes 1787. En ny förordning angående handeln med gift utkom 1888. År 1906 tillsattes en kommitté med uppgiften att utarbeta en ny giftstadga. Kommitténs betänkande utkom 1910.
Läkare med uppgift att åt generalguvernörsämbetet ge råd och upplysningar i militärmedicinska angelägenheter.
H
Medicinaltaxa som stadfästes 1819. I taxan fanns cirka 800 prissatta läkemedel. Till den anslöt sig en laborationstaxa, som hade sin grund i pro labore-bestämmelserna från 1777.
Medicinaltaxa utgiven 1866. I allmänna bestämmelser skiljde sig taxan från de tidigare genom att Medicinalstyrelsen var skyldig att varje höst inkomma med förslag till ny taxa ifall drogpriserna förändrades med 10 procent. Priserna i taxan var angivna i mark och penni. Dessutom framhölls att såväl medicinal- som viktualievikter, som användes på apoteken, skulle vara justerade.
Innehavare av apotek som levererade läkemedel till kungliga hovet. Tidvis förekom också hovapotekare som var direkt anställda av hovet, bl.a. 1729, och som ansvarade för hovets medicinalförråd och distribuerade behövliga läkemedel inom hovet. I mitten av 1500-talet anställdes apotekare från Tyskland. De var inte fria yrkesmän utan arbetade uteslutande för konungens och hovets räkning. År 1575 berättigades hovapotekaren Burenius rätt att hålla apotek i Stockholms stad. Det innebar dock inga förmåner eller rättigheter utan nya material skulle anskaffas i stället för det försålda. En liknande rättighet tillkom alla apotekare från år 1625. Hovapotekaren hade fortsättningsvis fast lön och skyldighet att årligen för ett visst belopp leverera medikamenter till hovet. Med rättigheten att hålla apotek följde frihet från tull, växel och besvär. Hovapotekaren måste dock följa en bestämd taxa och underkasta sig en kontroll av hovmedicus. Senare blev hovapotekare en titel förlänad av kungen. Enskild apotekare beviljades fullmakt att kalla sig hovapotekare av riksmarskalksämbetet.
Avdelning inom Medicinalstyrelsen sedan 1927. Avdelningschefen var ledamot i Medicinalstyrelsen.
K
Tjänsteman vid Medicinalstyrelsen. Kamreren utsågs fram till 1927 av Medicinalstyrelsens kollegium. Kamreren skulle ha avlagt kameralexamen, senare lägre förvaltningsexamen.
Ansvarig tjänsteman för den ekonomiska förvaltningen i Överstyrelsen för medicinalverket. Kamreren utsågs av Senatens ekonomiedepartement på förslag av generaldirektören i Överstyrelsen för medicinalverket. Av innehavaren krävdes utbildning som läkare.
Avgift som pålades apoteken 1747. Accisen var 10 procent, och dessutom skulle apoteken i extralicens erlägga 2 procent för alla sina apoteksmaterialier. På 1752 års riksdag befriades apotekarna i Stockholm från konsumtionsavgiften och extra licensen för alla till materia medica hörande simplicia. Apotekarna i landsorten måste fortsättningsvis erlägga avgifterna till år 1756.
M
Högsta myndigheten inom medicinalväsendet 1878–1991. Medicinalstyrelsen lydde under Civilexpeditionen i senaten och senare fram till 1968 under Inrikesministeriet, därefter under Social- och hälsovårdsministeriet. Medicinalstyrelsen ersatte Överstyrelsen för medicinalverket och direktionen för dårvården samt Collegium medicum. Fram till 1927 var Medicinalstyrelsen kollegial under ledning av en generaldirektör som var ordförande och ett antal medicinalråd som vart och ett ansvarade för medicinalväsendets olika grenar. Därefter blev det ett centralt ämbetsverk indelat i olika avdelningar med generaldirektören som högsta chef. Övriga tjänster vid Medicinalstyrelsen var assessor, djurläkare, extraordinarieläkare, sekreterare och kamrer. Under Medicinalstyrelsen lydde Statens serumlaboratorium.
Reglemente som fastställde pris på medicinalier vid försäljningen från apotek. Den svenska tidens medicinaltaxa gällde till 1819. De första förändringarna vidtogs 1830. Då skulle apotekarna dra av 10 procent från alla räkningar som gällde leveranser till kronan och som översteg 100 rubel banco assignationer. Följande ändringar genomfördes 1851. År 1866 faställdes en ny medicinaltaxa samt en taxa för veterinärbehov. Den skilde sig från de föregående genom att Medicinalstyrelsen ålades att varje höst inkomma med förslag till taxa om drogpriset förändrats med 10 procent. Taxan förändrades redan 1868. Taxaförordningar skulle då göras om drogpriserna förändrades med 20 procent. En ny medicinaltaxa stadfästes 1871 och den följande 1876. År 1886 stadfästes en taxa i vilken det metriska mått- och viktsystemet hade införts. Nya medicinaltaxor utfärdades 1891, 1895 och 1905. Den officiella medicinaltaxan var försedd med blanka blad där varje apotekare kunde skriva in priser på de läkemedel och handköpsvaror som inte ingick i medicinaltaxan. Vid sidan av den officiella medicinaltaxan utarbetade därför Finska apotekareföreningen särskilda handköpstaxor. En tryckt tidsenlig handköpstaxa tillställdes 1907 samtliga apotek. En reviderad recepturtaxa utkom 1910 med supplement 1912. En ny farmakopé utkom 1915 med betydande förändringar i nomenklaturen. Då försågs taxorna med farmakopens nomenklatur vartill bifogades ett synonymregister. I taxorna därförinnan hade den tyska farmakopénomenklaturen använts.
Reglemente som fastställde pris på medicinalier vid försäljningen från apotek. Behovet av prisreglering påtalades 1661. En av överståthållaren, magistraten och apotekarna gemensamt utarbetad taxa förelåg 1687 och publicerades 1699. Enhetlig prissättning nåddes dock inte. Collegium medicum företog en taxarevision 1726 och en ny medicinaltaxa fastställdes 1726. Den trycktes inte, utan apotekarna förutsattes själva skaffa avskrifter. En ny medicinaltaxa fastställdes 1739 och trycktes 1741. År 1752 förklarades att den apotekare som överskred taxan skulle mista sitt privilegium. Straffet sänktes 1754, men höjdes två år senare på nytt. Då gjordes också smärre ändringar i medicinaltaxan. Först 1777 utkom en ny medicinaltaxa. Samtidigt offentliggjordes taxan för läkare och kirurger. Då bestämdes att när medicamenter av ostadigt värde såldes under taxans pris skulle Collegium medicum underrätta allmänheten, men om priserna måste höjas måste Collegium medicum anhålla om prishöjning hos kungen. Ett nytt taxaförslag godkändes i maj 1800. Då fick också Collegium medicum rätt att årligen inkomma med förslag till prisändringar.
Mindre apotek som under 1700-talet inrättades och upprätthölls av apotekare och ibland också av provinsialläkare. De var ofta av mer tillfällig natur. Provinsialläkarna måste få specialtillstånd att förutom så kallade reseapotek upprätthålla medikamentsförråd.
Apotek som försåg militären med nödvändiga medikamenter. De ryska militärsjukhus som grundades efter 1809 i Finland hade alla mer eller mindre fullständiga apotek. Apoteken expedierade medicin också åt utomstående. I de ryska militärapoteken följdes den ryska farmakopén och de var helt och hållet underställda de ryska militärmyndigheterna.
Föreståndare för ett militärapotek. Militärapotekaren var enbart subordinerade under de ryska militärmyndigheterna och följde den ryska farmakopén.
Farmakopé med instruktioner för läkemedel som bereddes på statens bekostnad. Dylika farmakopéer användes ofta inom fattigvården.
Kommitté som tillsattes 1919 av statsrådet med uppgift att utarbeta en militärfarmakopé. Kommittén bestod av ordförande och två ledamöter. Den nya militärfarmakopén utkom 1920. För utarbetande av för farmakopén lämpliga receptformler tillsattes en annan kommitté, som bestod av två militärläkare, en veterinär och en apotekare.
P
Apotek som innehades med personella rättigheter som grund. Efter apoteksreformen 1836 utdelades inte längre reala apoteksprivilegier utan endast personella. År 1857 påfördes de personella apoteken en årlig avgift som skulle börja uppbäras efter att de dåvarande personella privilegierna hade upphört.
Apotekargesäll som efter fyra års studier anmält sig hos Collegium medicum för att som provisor förestå någon annans apotek eller som apotekare upprätthålla ett eget. En farmacie kandidat kunde begära provisorsexamen inför Collegium medicum.
Taxa som fastställde arbetskostnaderna i en medicinaltaxa.
Apotek som upprätthölls av provinsialläkare. Läkarnas medicinförsäljning förbjöds 1675. I instruktionen för provinsialläkare 1744 fastslogs dock att om en provinsialläkare hade kunskap om ett hemligt läkemedel, fick han tillverka det. Endast försäljning till apotek var tillåten. År 1766 bestämdes att provinsialläkaren alltid skulle vara försedd med ett tjänligt och väl inrättat reseapotek för sina patienter. Med specialtillstånd fick provinsialläkarna ibland rätt att inrätta apotek. Provinsialläkarapoteket i Vasa existerade 1721–1758. År 1780 fick provinsialläkaren på Åland rätt att i Godby hålla ett större husapotek. Apoteket indrogs först 1833.
Tjänstgöringsområde för provinsialläkare. De första provinsialläkardistrikten, Borgå och Vasa, tillkom i Finland 1749/1750. Tavastehus tillkom 1752, Åbo 1753, Lovisa 1755, Björneborg 1758, Uleåborg 1773, Kuopio 1776, Åland 1779, Torneå 1781 och Heinola 1795. Gamla Finland indelades i fyra distrikt 1816. Distriktsindelningen justerades 1857. Antalet distrikt fixerades då till 50. Distriktsgränserna fick inte överskrida länsgränserna, utan varje län var indelat i flera distrikt. Efter 1883 grundades inga nya distrikt. Distrikten drogs in 1939 då sjukvården reformerades.
Statligt avlönade läkare på landsbygden. De första tillsattes redan på 1600-talet i Sverige. År 1750 tillträdde den första provinsialläkaren i Finland sin tjänst. Provinsialläkaren övervakade distriktets allmänna sjuk- och hälsovård, sjukvårdspersonalen, sjukhusen och apoteken. De tillsattes av Collegium medicorum, från 1811 av Collegium medicum, från 1827 av Överstyrelsen för medicinalverket. Till uppgifterna hörde även att bekämpa epidemier och att utföra obduktioner. År 1832 fastslogs att provinsialläkaren fick ha privat praktik endast om det inte inkräktade på hans tjänsteuppgifter. Tyngdpunkten i provinsialläkarens uppgifter skulle då också ligga på förebyggande hälsovård. Från år 1857 skulle provinsialläkaren årligen skicka in en skriftlig rapport om tillståndet i distriktet till Överstyrelsen för medicinalverket. Provinsialläkartjänsterna indrogs 1939.
Från 1675 en apotekares närmaste biträde. Enligt medicinalordningen 1797 kunde en Pharmaciae Candidat bli förordnad eller genom kontrakt kallad till provisor på ett apotek. Han skulle då genomgå provisorsexamen inför Collegium medicum och avlägga provisorsed. Först därefter fick han träda i tjänst. Sedermera är ”provisor” titel för person som har en femårig universitetsutbildning inom läkemedelsområdet i Finland.
Tillfällig försäljning av läkemedel på en ort där apotek saknas.Filialapoteksinstitutionen drogs in 1928. I undantagsfall, om en svårare epidemi bröt ut bland människor eller husdjur, kunde med Medicinalstyrelsens medgivande en provisorisk tillredning och försäljning av läkemedel av närboende apotekare anordnas.
Handling som utgjorde bevis över avlagd provisorsexamen. År 1834 bestämdes man i provisorsbrevet skulle ange examensvitsordet samt att den examinerade var berättigad att på eget ansvar förestå och bedriva apoteksrörelse.
Ed som avlades efter provisorsexamen inför Collegium medicum. Edsformuläret förnyades 1825. Eden erhöll då följande formulering: ”Derjemte vill och skall jag det apothek, jag kallas att förestå med all redlighet, omsorg och flit, efter bästa vett och samvete, handhafva och sköta, samt i allt obrottsligen åtlyda nödigt utfärdade eller anbefalte reglementen och författningar rörande apoteksvetenskapen och handteringen och sådant allt med den ordning och uppmärksamhet, som en trogen undersåte, redlig medborgare och rättskaffens provisor egnar efter min yttersta förmåga fullgöra.”
Examen som avlades av en farmasie kandidat för att denne skulle bli provisor. Enligt medicinalordningen 1797 skulle provisorsexamen avläggas inför Collegium medicum. Till examinatörer utsågs två i Stockholm bosatta apotekare. Kandidatens kunskaper i Medicamenta Simplica testades, liksom hur Medicamenta Composita och Praeparata skulle tillredas enligt de antagna farmakopéerna. Efter examen skulle kandidaten avlägga provisorsed och först därefter kunde han tillträda en provisorstjänst. Efter att Collegium medicum inrättades i Åbo 1811 avlades provisorsexamen där. År 1845 bestämdes att en farmaciestudiosus som kommit i besittning av apotek kunde anmäla sig direkt till apotekarexamen.
R
Apotek som innehades på basis av beviljade realprivilegier. Ett sådant apotek kunde i princip avyttras och innehas av vem som helst förutsatt att en anställd provisor förestod apoteket. Apoteksreformen 1836 innebar att nya reala apoteksprivilegier inte längre utgavs utan beviljades såsom personella rättigheter.
Förmån eller rättighet som kunde avyttras och innehas av vem som helst.
Av läkare given skriftlig föreskrift om tillagning av läkemedel som överlämnas till apotek vid inköpet. Enligt medicinalordningarna 1688 var försäljningen av abortiva, emmenagoga och opiata medel på apotek endast tillåten om en medicus hade föreskrivit dem. Apotekaren var också skyldig att utan dröjsmål expediera i synnerhet sådana recept varpå läkaren antecknat att de var brådskande. Endast läkaren hade rätt att förnya recepten, och apotekets personal hade inte rätt att ändra i dem eller fälla något omdöme om den läkare som skrivit ut det. Före 1812 fästes originalreceptet vid medikamentet. Efter 1812 förvarades originalrecetet på apoteket. Medikamentet skulle då förses med hängsignatur, läkarens, apotekarens och patientens namn samt datum, nummer och pris.
Blankett som används för medicinrecept, en av Medicinalstyrelsen fastställd blankett för utskrivning av recept på alkoholhaltiga ämnen, införd 1922. Recept samt recept- och laboriatoriebok skulle på apoteken granskas av inspektören för alkoholhanteringen. År 1928 infördes att en läkarordination utskriven på särskild receptblankett enbart fick expedieras från ett apotek i den kommun det var utskrivet, eller om apotek saknades, från det närmaste apoteket. Medicinalstyrelsen skulle då också bestämma vilken maximimängd av alkohol som fick utskrivas på en och samma blankett. År 1932 förändrades praxis.
Bok på ett apotek, i vilken alla recept skulle införas. Enligt medicinalordningarna var apotekarna skyldiga att på varje efter läkarrecept berett medikament fästa läkarens original. Bestämmelserna ändrades 1812. Originalrecepten, som måste förvaras varaktigt på apoteket, skulle numreras för varje månad och avskrivas i en paginerad och inbunden bok. Boken skulle företes vid apoteksvisitationerna. I övrgt fick den inte uppvisas åt obehöriga. Den kunde utlämnas vid rättegångar på anfordran av kollegium eller behörig domare. Numret i receptboken skulle också ingå bland de uppgifter som skulle medfölja samtliga läkemedel som expedierades från apoteket.
Personella apotek som fått privilegium före den 9 oktober 1883. Denna typ av apotek uppstod genom senatens beslut om överlåtelse av personella apoteksprivilegier år 1893. Enligt ett senatsbeslut 1893 fick överlåtelse av personellt privilegium som meddelats efter den 9 oktober 1883 inte längre medgivas. Överlåtelse av personellt privilegium meddelat före nämnda dag skulle fortsättningsvis tillåtas.
S
Avdelning inom Medicinalstyrelsen sedan 1927. Avdelningschefen var ledamot i Medicinalstyrelsen.
Avdelning inom Medicinalstyrelsen sedan 1927. Avdelningschefen var ledamot i Medicinalstyrelsen.
Läkemedelsförråd på landsbygden. Initiativet till sockenapotek togs 1758 då Collegium medicum uppmanades att vidta åtgärder för att den fattiga befolkningen i avlägsna socknar skulle komma i åtnjutande av läkareråd och medicin. År 1760 utfärdades närmare direktiv. Förråden till sockenapoteket skulle tas från närmaste apotek och i övrigt inrättas med kyrkans medel. Kostnaderna för upprättandet uppskattades till 100 daler och de skulle sedan amorteras med inkomsterna från apoteket. Till föreståndare skulle helst utses ortens klockare. Ofta kom verksamheten att skötas av prästen. Ibland sköttes sockenapoteket av en lokal fältskär. Några sockenapotek var verksamma ännu på 1800-talet, men de ersattes så småningom av apotekslådor och filialapotek.
Apotek med reala apoteksprivilegier. Efter 1836 beviljades inte längre reala apoteksprivilegier. Efter 1857 var i praktiken den enda skillnaden mellan ett personellt apotek och ett stamapotek att stamapoteken var skattefria medan de personella apoteken måste erlägga en årlig avgift till kronan. Under ett stamapotek kan finnas filialapotek, där föreståndaren inte har egna apoteksprivilegier.
Den ed som en apotekslärling avlade omedelbart efter fullgjord Pharmacie Studiosi-examen. Eden avgavs skriftligt. Om examen avlades utanför Stockholm skulle eden sväras inför magistraten och sedan inskickas till Collegium medicum. Den nyblivne Studiosus Pharmaciae skulle få ett skriftligt protokollsutdrag över den avgivna eden. Edsformuläret förnyades 1825.
T
Taxa för beredning av läkemedel, som ingick i den medicinaltaxa som publicerades 1699.
U
Officiell benämning på akademiapoteket efter flyttningen till Helsingfors.
V
Från 1927 avdelning vid Medicinalstyrelsen. Avdelningschefen var ledamot i Medicinalstyrelsens kollegium.
Ö
Central myndighet för en del av medicinalväsendet 1827–1878, med uppgift att övervaka hälsovård, vaccinering och apotek samt förvaltningen av länslasaretten och andra medicinska institutioner. Överstyrelsen för medicinalverket hade bildats ur Collegium medicum och år 1878 förenades dessa två institutioner tillsammans med direktionen för dårvården i Medicinalstyrelsen. Överstyrelsen för medicinalverket lydde under Kansliexpeditionen (senare Civilexpeditionen) i senatens ekonomiedepartement. Överstyrelsen leddes av en generaldirektör, som också var ordförande i Kejserliga collegium medicum. I praktiken skötte Överstyrelsen för medicinalverket Collegium medicums ekonomiska och administrativa ärenden. Tjänstemännen bestod av sekreterare, kamrer och kanslist samt ett varierande antal läkare.
