Lista över hänvisningar
Rothstén, F.W.
, Ruotsalais-suomalainen laki- ja virkakielen sanasto
, Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura
1883
.
http://www.genealogia.fi/hakem/sanasto/sanastoesi.htm
A
Från och med 1700-talet och under autonoma tiden av revisionsdomstol utfärdad skriftlig handling som innehöll beslut på att ett åtal eller en brottsundersökning nedlagts. Termen användes också om utslag rörande straffeftergift i en dom som vunnit laga kraft.
Böter för uteblivande från domstol utan laglig orsak. Om absentieböter stadgades i 1734 års lag. Sedan autonoma tiden kallas de utevaroböter.
Under 1700- och början av 1800-talet benämning på förlossningssjukhus. De användes ofta också som undervisningssjukhus för barnmorskor och medicinestuderande i obstetrik. Det första accouchementshuset grundades i Åbo 1816 och flyttades 1833 till Helsingfors där det blev en avdelning inom universitetets undervisningssjukhus.
Tillägg, komplettering: vanligen till (av) akt, protokoll, artikel, traktat.
Fungera som advokat, föra annans talan inför rätta, begagna juridiska eller retoriska grepp för att genomdriva en sak.
Lagbud som stadgar om positiv intervention, sedermera lagbud som tillåter positiv särbehandling. Termen användes under autonoma tiden, men det är oklart i vilka sammanhang. Motsats: negativt lagbud.
Bisyssla eller uppdrag som aktor, övergående senast 1918 i betydelsen befattning med uppdraget att väcka allmänt åtal eller brott som lyder under allmänt åtal. Motsats: defensorat.
Fånge i löst bevakat häkte under själva domstolsbehandlingen, i väntan på att straffet skall verkställas eller fången flyttas till annat fängelse. Begreppet användes inte formellt om militära fångar vilka kunde bli straffade med arrest.
B
Kyrkoherde vid den finska militärens värvade och indelta regementen eller bataljoner under autonoma tiden.
Efterskänkande av straff. ”Fred” given av kungen förekom i vissa landskapslagar, men det var inte fråga om någon generell benådningsrätt. Principen var att den allmänna straffrätten inte benådade utan hänsyn till målsägaren. I ME landslag begränsades kunglig benådning till brott mot staten och kungen. En frälseman som mist sitt frälse på grund av att han inte fullgjort sina skyldigheter gentemot kronan kunde inte återfå frälset utan kungens nåd. Fanflykt straffades med förlust av liv och gods om kungen inte av nåd lät den brottslige lösa sitt liv.
Skriftligt utslag på abolition, amnesti, restitution eller bevis på beviljad tjänstepension m.m. som sökanden egentligen inte uppfyllde kriterierna för.
Sammanfattningen av de civila och militära tjänstemän som hade beviljats tjänstepension utan att de uppfyllde gängse pensionskriterier.
Handling för sökande av ändring i ett ärende som inte vunnit laga kraft i domstol eller förvaltningsmyndighet.
Den speciella avgift eller skatt som var och en på grund av riksdagens eller lantdagens bevillning måste erlägga. Avgiftens storlek var beroende av personens ståndstillhörighet, högst fyra och minst två daler för adelsman, präst eller ståndsperson.
Område inom vilket en viss bevillning uppbars.
Under svenska tiden om klass som omfattade viss(a) näring(ar), yrkesgrupp(er), tjänstemän eller personer med viss förmögenhet, vilka alla skulle betala en av riksdagen eller lantdagen beviljad skatt till samma belopp.
Taxeringslängd för en viss bevillning, med uppgifter om hur stor avgiften var för olika bevillningsskyldiga.
Penningmedel i statskassan som hade influtit genom bevillning(ar).
Fond som utgjordes av överloppsmedel från indrivna bevillningar. Bevillningsmedelsfonden stadgades under svenska tiden från senare delen av 1700-talet och under autonoma tiden från 1892.
Period under vilken en av riksdagen eller lantdagen stadgad bevillning gällde.
Skattskyldig när det gällde en av riksdagen eller lantdagen stadgad bevillning.
Fastställande av en fastighets eller inkomsts värde i relation till den bevillning som skulle utgöras. Bevillningsavgiften kunde sedan beräknas av taxeringsnämnden, på landsbygden kronofogden. Den uppgick i regel till 50 procent av försäljningsvärdet.
Skattetitel för bevillningar.
Beslut, avtal eller kontrakt som är beroende av ett annat beslut, avtal eller kontrakt.
Inom den evangelisk-lutherska kyrkan övervakningsbesök i församling vilket företogs av biskopen eller av kontraktsprosten på biskopens uppdrag. Genom visitationen verkställde biskopen sitt ämbetes tillsynsuppgift över församlingarnas verksamhet, förvaltning och ekonomi. Biskopsvisitationerna reglerades i kyrkolagen 1686 och 1869. I Gamla Finland förrättades visitationerna av kontraktsprostarna.
Under tegskiftet, teglag. Efter storskiftet, gårdstomt med huvudbyggnader och odlingsmarker.
Av hovrättsfiskalen årligen förd förteckning över underrätternas till hovrätten underställda brottmål, stadgad under svenska tiden 1754, under autonoma tiden 1834. Förteckningen inleds med oavgjorda mål från föregående kalenderår, varefter följer rättsfallen i den ordning de inkommit. Den avslutas med ett alfabetiskt register över åtalade. Brottmålsdesignationen kallas efter 1910 enbart ”designation”.
Av luthersk församlingspräst förd förteckning över dem som varit anklagade för brott eller förseelse i världslig rätt, med uppgifter om huruvida de hade blivit befriade eller fällda. En av elva böcker (längder) som enligt kyrkolagen 1869 måste föras i varje församling och vilka sammantagna bildade kyrkboken eller kyrkans huvudbok. Brottmålslängden avskaffades 1969.
Fånge som på grund av domstols eller exekutiv myndighets beslut om insolvens hade placerats i gäldstuga (bysättningshäkte).
Lösepenning för bördejord. Bördepenningarna deponerades tills målet avgjordes av offentlig myndighet.
C
Fängelse med enskild cell för varje fånge. Cellfängelser inrättades från och med 1871 när de gamla kronofängelserna successivt började ersättas med specialbyggda länsfängelser. Begreppet användes också och ursprungligen om ett speciellt fängelsestraff som avtjänades i isolering, gentemot att andra fångar vistades i samma utrymme.
Skriftligt kontrakt om fartygets frakt som slöts mellan bortfraktaren (skeppsredaren) och befraktaren (ägaren av lasten). Avtalet innebar att bortfraktaren hyrde ut lastutrymme mot en viss ersättning, medan befraktaren förband sig att anskaffa den last som skulle transporteras. Om lasten tillhörde en ägare skulle certepartiet finnas som original. Om frakten bestod av flera olika ägares varor skulle lastcertifikat eller konossementer utfärdas. Certepartiet var ett av de skeppsdokument som granskades av tullkammaren och som efter 1724 krävdes av varje utgående fartyg innan det fick avresa.
D
Rättsstridig handling, förbrytelse. Handlingarna indelas i delictum commissionis: brott som sker under aktiv handling, delictum omissionis: brott som är förvållat eller beror på försummelse, delictum proprium: brott mot specialnormer och delictum iuris gentium: av staten eller myndighet begått brott eller försummelse gentemot medborgarna, sedermera också mot internationell rätt.
Brottsling, fånge, egentligen arm syndare. Begreppet användes också om liket efter en (livstids) fånge eller med döden straffad person, så länge brottslingar skulle begravas på särskilt vis.
Församling bestående av oliktänkare, med en från flertalet avvikande eller oppositionell religiös uppfattning. Dylika församlingar fick efter 1741 grundas av protestantiska utlänningar bosatta i riket. Rätten utvidgades 1781 till att gälla utlänningars alla trosinriktningar. Medborgarnas rätt att bilda protestantiska dissenterförsamlingar stadgades 1889. Ledaren måste dock godkännas av länsstyrelsen och vara finsk medborgare. Rätten gäller sedan 1923 alla religiösa inriktningar.
Lag som reglerar oliktänkares rätt att utöva sin religion och bildandet av religiösa samfund som har en från flertalet avvikande eller oppositionell religiös uppfattning. En dylik lag stiftades 1889 för protestantiska minoriteter. Den ersattes 1923 av religionsfrihetslagen.
Under medeltiden och 1500-talet ett ekonomiskt bidrag från städerna till fattig skolungdom och lärare. Under perioden 1624–1865 blev djäknepenningarna en lagstadgad avgift till understöd åt skolor och behövande skolungdom, från 1783 också fattiga lärare. Avgiften skulle ersätta den gamla djäknegången. Före 1780 uppbars avgiften av bidragstagaren, därefter av kronofogden. Befriade från avgiften var torpare, inhysesfolk, knektar, båtsmän och ryttare på eget torp, efter 1737 även smeder och bruksfolk som inte bebodde ett hemman.
Avgörande av huvudsaken i brottmål eller tvistemål vid hovrätt, under autonoma tiden också Justitiedepartementet, med uppgifter om behandlingen av målet, domskälen och domslutet. I vid bemärkelse: det beslut med vilket ett vid allmän domstol i första instans anhängiggjort mål slutgiltigt avgörs. Från medeltiden till åtminstone 1500-talet också om skriftligt avfattat avgörande, stadfäst med dombrev.
Under svenska tiden och autonoma tiden ett av häradshövdingen eller (till 1868) av lagmannen personligen avlönat rättsbiträde eller ett av tingslaget eller häradet officiellt anställt tingsbiträde som hjälpte domaren i hans ämbetssysslor. Under självständighetstiden vanligen kallat lagfaret biträde, vilket också avsåg privaträttslig juridisk hjälp.
Olaus Petri tillskrivna, på 1530-talet författade etiska regler för domare med direktiv för rättsskipning och rättsprocess. Dessa regler upptogs så småningom i stor utsträckning i lagen. Domarreglerna ingick från mitten av 1600-talet i varje tryckt utgåva av landslagen och som bilaga till 1734 års lag (tryckt 1737). De trycks av tradition sedan självständighetstiden också som inledning till varje nytryck av Finlands Lag.
Vikarie för ledamot av allmän domstol i första instans sedan autonoma tiden. Om det är fråga om en lagfaren domare utnämns han av hovrätten, medan nämndemän utnämns av häradsrätten och rådmän av rådstugurätten. Den finska benämningen används också om lagläsare.
Underlåtenhet att följa eller verkställa fälld dom, olagligt brytande av fälld dom. Under svenska tiden och autonoma tiden var dombrott ett tjänstebrott belagt med böter.
Under svenska tiden och autonoma tiden om att bekräfta dom eller utslag eller slutgiltigt godkänna en dom eller ett utslag.
Rätt att fatta bindande beslut. I fråga om allmän domstol i alla instanser: den sammansättning av ett visst antal behöriga domare som krävs för att fatta lagenligt giltiga beslut.
Person som innehade och utövade (annans) domsrätt, domare. Under svenska tiden huvudsakligen en benämning på häradshövdingen.
Församling i en stiftsstad. Kyrkoherden i en domkyrka kallas domprost och församlingskyrkan kallas domkyrka.
Under autonoma tiden förekommande samlande benämning på en underrätts lokaler: tingsstuga, tingshus, kämnärskammare och rådstuga.
Från 1615 av part eller dömd person till Kgl. Maj:t eller hovrätt riktad anhållan om att få veta motiveringarna till domen eller utslaget. Termen användes också om den skriftliga handling som innehöll en domsmotivering. Förfarandet uppkom som ett resultat av att konungen inte behövde uppge sina domskäl och att hovrätterna tillämpade en domskrivningsteknik som inte redogjorde för meningsskiljaktigheter mellan domarna. Underrätterna måste emellertid alltid uppge sina domskäl.
Statligt organ för rättsskipning, det vill säga behandling och avgörande av civilmål och brottmål. Ursprungligen var domstolen det organ som utövade konungens domsrätt, övergående i betydelsen ett från regering, riksdag och offentlig förvaltning självständigt och fristående statligt organ som ska fälla opartiska domar.
Domstols säte, tingsplats. Konkret: domarens säte, stol.
Skriftligt intyg över att ett dop har blivit förrättat. Dopattesten innehåller uppgifter om barnets namn, föräldrar och faddrar, dagen då dopet har skett och namnet på den präst som förrättat dopet. Den räknades till prästbevisen och stadgades i kyrkolagen 1686.
Från 1680-talet ett säterirusthåll som ställde upp och underhöll två dragoner och två hästar, i motsats till normen om en dragon och häst per rusthåll. Det förekom också tredubbelt berustade säterier.
Under autonoma tiden, döma till utmätning.
E
Prästlägenhet, prästerlig lägenhet, en från senare delen av 1800-talet och i början av 1900-talet förekommande samlande beteckning för prästboställe eller hemman som underlydde ett prästboställe.
Avläggande av ed vid domstol under vissa stadgade former.
Straffpåföljd i form av penningersättning till en viss mottagare, vanligen en allmännyttig institution eller en jordägare. Ensaksböter stadgades i 1734 års lag och tillföll från 1779 kronan. Två serafimerriddare gavs uppdraget att sköta uppbörden och förvalta medlen. Dessa användes under 1780-talet till exempelvis till lön till J.H. Kellgren och årligt anslag till Svenska Akademien, senare till pensioner till Svenska Akademiens och Vitterhetsakademiens ledamöter. Medlen tillföll efter 1889 staten. Uppbörden av ensaksböter infördes i saköreslängden och uppbars av kronofogdarna. Motsats: treskiftesböter.
Enligt en domstols dom, utslag eller avgörande.
Kyrkorättslig term som innebar att en person, korporation eller institution lösgjordes från det normala kyrkliga subordinationsförhållandet; under 1600-talet förekommande benämning på dispensation.
Utom lag, utanför lagen, under svenska tiden också om fredlös.
Stående beteckning i det svenska finansväsendet för skatt(er) avsedd(a) att fylla statsverkets årliga behov av extraordinarie inkomster. Tilläggskronoskatt från senare hälften av 1600-talet.
Postdistribution vid sidan av den ordinarie postgången. Termen användes vanligtvis om post som av särskild anledning avgick på annan tid och fortare än den ordinarie posten. Den användes förr ofta också om personbefordran. Den förlorade sin betydelse under 1600-talet, då den ordinarie postens postförare löpte eller red natt och dag på allt bättre vägar. Extra post återinfördes 1718 som en av sex typer av postgång.
F
Fatalietids sista dag under vilken tid något skulle åtgärdas eller handlingar inlämnas.
Av myndighet (ursprungligen prästen eller kronofogden) utfärdat skriftligt intyg på att en person bevisligen var medellös. Fattigbeviset innebar befrielse från eller lättnader i vissa avgifter och skyldigheter. Medellösheten fastslogs av allmän domstol. Fattigbevis infördes cirka 1807. Det bytte från 1930-talet namn till medellöshetsbetyg, intyg över medellöshet. Fattigbevis utfärdades också för medellösa sterbhus och för besvärsmål till hovrätten, under förutsättning att den berörda personen inte var fängslad, och att han eller hon kunde uppvisa två löftesmän som gick i borgen för de eventuella utgifterna. När fattigbevis utfärdades behövde man inte göra någon bouppteckning. Ett nytt formulär stadgades under autonoma tiden 1858.
Distrikt inom en kommuns fattigvårdssamhälle, vilket stod under övervakning av en eller flera medlemmar av fattigvårdsstyrelsen. Fattigvårdsdistrikten inrättades av kommunalstämman, senare kommunalfullmäktige, och förestods av distriktsuppsyningsmän vilka övervakades av en distriktsinspektör över fattigvården. De kommunala fattigvårdsdistrikten drogs in i och med den nya fattigvårdslagen 1923, däremot delades landet in i fattigvårdsdistrikt som omfattade ett eller flera län inom ramen för den statliga fattigvårdsinspektionen. Från 1937 inrättades på nytt kommunala distrikt som kallades samhällsvårdsdistrikt.
Officiell benämning på den geografiska enhet som ansvarade för fattigvården inom ett visst område. Fattigvårdssamhället utgjordes i praktiken först av församlingen och sedan av kommunen och var indelat i fattigvårdsdistrikt. År 1852 bestämdes att varje församling på landet skulle utgöra ett fattigvårdssamhälle. Flera församlingar i en stad eller socken bildade ett fattigvårdssamhälle. Fattigvårdsdirektionen, senare fattigvårdsstyrelsen och fattigvårdsnämnden i ett fattigvårdssamhälle hade i uppgift att ordna fattigvården enligt gällande lagstiftning och det fattigvårdsreglemente, som hade fastställts av guvernören, senare landshövdingen, efter utlåtande av den centrala fattigvårdsinspektionen.
Myndighetsarkiv som ersatte Finlands allmänna arkiv 1869. Statsarkivet verkade till en början i anslutning till Ecklesiastikexpeditionen. Åren 1888–1892 fungerade det som en enhet i Kansliexpeditionen, 1892–1896 i Civilexpeditionen och därefter i Ekonomiedepartementets kansli. Från 1871 övervakade en ordinarie arkivarie (från 1880 statsarkivarie) arkivets två avdelningar, den historiska avdelningen och det äldre (svenska) arkivet. Statsarkivet hade i uppgift att förvara, vårda, ordna och förteckna handlingar och räkenskaper av bestående värde. Arkivet var inrymt i Senatsborgen fram till 1890, då det fick en egen byggnad. Statsarkivet kvarstod som en organisationsenhet inom Senatens ekonomiedepartement fram till slutet av 1917, då det fick status som en självständig institution under Kyrko- och undervisningsexpeditionen, senare Kyrko- och undervisningsministeriet, Undervisningsministeriet. Statsarkivet ansvarade för hela den statliga arkivbildningen, och verksamheten leddes av en statsarkivarie. År 1927 grundades det första landsarkivet, som underställdes Statsarkivet. År 1939 omorganiserades verksamheten och Statsarkivet bytte namn till Riksarkivet.
Benämning på regentens personliga adjutanter, om dessa inte innehade generals grad. Flygeladjutanter förekom bl.a. i Ryssland och Preussen.
Av vederbörande kyrkoherde utfärdat intyg åt person som flyttade till annan församling. Flyttningsbeviset innehöll uppgifter om den utflyttandes namn, yrke, ålder, ursprungligen också om personens leverne och kristendomskunskap. För tjänstefolk krävdes avskedsbetyg av arbetsgivaren innan flyttningsbeviset kunde utfärdas. Flyttningsbeviset kallades allmänt prästbevis.
Under perioden 1884–1931 tjänsteman vid Överstyrelsen för skolväsendet, sedermera Skolstyrelsen. Folkskoleinspektören hade i uppdrag att biträda överinspektören för folkskolorna i hans arbete och att vid behov verkställa inspektioner av lärarseminarier och folkskolor i städer och på landsbygden.
Tekniskt utbildad tjänsteman inom forstförvaltning, bl.a. vid Forststyrelsen. Forstingenjörerna hade insikter i skogsvård, skogsbruk, virkesavverkning, -anskaffning och -förädling, naturvård och affärsverksamhet.
Regionalt skogsvårdsområde inom statens forstförvaltning. Forstinspektionsdistrikten sorterade under Forststyrelsen och förestods av en överforstmästare, biträdda av forstrevisorer, forstmästare, forstkonduktörer, forstkassörer och forsttaxatorer. Distrikten var i sin tur indelade i revir.
Kameral tjänsteman inom forstväsendet, vilken ansvarade för forstdistriktets eller forstrevirets ekonomi och skötte brevväxlingen med landshövdningen (guvernören) och forsttjänstemännen.
Tjänsteman inom forststaten.
Dokument som gav en skeppare tillåtelse att lasta eller lossa sitt gods. Frisedeln var obligatorisk för lastning av gods som skulle skickas utomlands eller lossande av gods som infördes i landet med ett fartyg. Frisedeln innehöll uppgifter om lasten (stycketal, mått, mål och vikt), destinationsort, returfrakt m.m., och skulle överlämnas till den vakthavande besökaren vid tullkammaren. Frisedeln måste uppvisas innan in- eller utlastning av fartyget kunde göras. Om varan kunde vägas måste frisedeln kompletteras med en vågsedel. Ibland används också termen fribrev för frisedel.
Dels om borgen som lämnas för lån för att ytterligare stärka säkerheten för detta, dels om borgensförbindelse varigenom borgensmannen åtar sig ansvaret för vad som kan brista efter att en annan borgen eller lämnad säkerhet blivit tagen i anspråk.
Finansrättslig term för den process under vilken något förvärvades eller någon blev ägare till något, oftast till fast egendom.
Predikant vid statligt fängelse eller arbets- och korrektionsinrättning, kallad slottspastor om fängelset eller inrättningen fanns i ett av kronans slott. Fånghuspredikanter blev vanliga först under 1800-talet. Före 1800-talet verkade ofta ortens ordinarie präst som fängelsepredikant.
Tjänstebeteckning för fångvaktare i fängelse, åtminstone under autonoma tiden.
Ursprungligen fångknekt, senare också fångväktare, en arvodesbefattning vid häkte, fängelse eller tukthus. Fångvaktaren bevakade fångarna under fångvaktmästarens översyn. Fångvaktare förekom särskilt på 1500–1600-talet. De ersattes under senare delen av 1700-talet i Finland ofta med fångvårdare.
Tjänstebeteckning för en arvodesbefattning vid stads-, härads- eller tingslagshäkte. Fångvårdaren hade i uppgift att övervaka fångarna. Termen användes bara i Finland under svenska tiden och närmast på 1700-talet.
Befattning för luthersk predikant vid statligt fängelse eller arbets- och korrektionsinrättning. Före 1800-talet sköttes uppgiften ofta av ortens ordinarie präst. Sedan 1816 fanns det en förordning om fånghuspredikanter eller fängelsepredikanter med befattningen som bisyssla. På 1860-talet inrättades egentliga fängelsepredikanttjänster, och de ersatte samtidigt slotts- och spinnhuspredikanterna. Sedan 1920-talet kallades de anställda predikanterna vid fängelserna för fängelsepastorer.
Som sker utan förfall, obehindrat, under svenska tiden huvudsakligen en motsats till laga förfall, det vill säga frånvaro med laglig orsak eller giltigt skäl. Termen användes särskilt om uteblivande från domstol eller obligatoriskt möte såsom sockenstämma, domkapitel, kollegium eller annan styrande myndighet. Den användes också om att utan giltig orsak lämna något ogjort som borde ha gjorts inom viss utsatt tid (fatalietid).
Samlande beteckning för förordning, förordnande eller ordnat rättsförhållande för offentlig myndighet.
Skriven eller tryckt uppräkning av något (personer, föremål, händelser eller företeelser) som har något gemensamt eller som i något avseende hör ihop. Inom förvaltningen avses ofta en förteckning över tjänstemän eller ledamöter vid myndighetens beslutsfattande organ som sändes in till högre myndighet för kontroll (till exempel förteckning över konsistorieledamöter införd 1799). Denna förteckning låg efter 1811 till grund för upprättandet av statskalendern.
G
Sedan svenska tiden vid domstol i lägre eller högre instans om svarandens eller ändringssökandens ställningstagande till käromålet eller åtalet, respektive motpartens ställningstagande till ändringsansökan. I skriftlig form kallades handlingen svarsinlaga under svenska tiden och svarsskrift under autonoma tiden, och sedan självständighetstiden beroende på sammanhanget bemötande, svaromål eller svar, svarandens talan. Genmäle används endast om det är fråga om en skriftlig (mera omfattande) utredning och (i lagtext) om förvaltningslagskipning i skatteärenden. Allmänt: motpåstående, anmärkning, motbeskyllning.
Förteckning över varje hemman i byamålet och de ägor, indelade i klasser, som hemmanen fick vid storskiftesförrättningen.
Om något som strider mot grundlagen.
Egentligen ”av gunst och nåd”, av synnerlig nåd, en stående fras vid kunglig benådning av dödsdömda och arbetsfångar, eller vid beviljande av nådevedermälen cirka 1600–1809.
H
Hamnskrå, fiskestadga som gällde kronans fiskehamnar i Östersjön. Den utfärdades på Svenska högarna 1450. Förutsättningen var kronans regalrätt till fisket i Saltsjön. Stadgan avsåg fiskelägen för strömmings- och torskfiske mellan pingst och olovsmässan samt mellan Olofsmässan och Mikaeli. Stadgan skulle dels fixera och kontrollera skatten, dels utgöra ordningsföreskrift. Fisket övervakades av en hamnfogde.
Det manskap, bestående av skifteslagets delägare, som skulle biträda lantmätaren vid jordskifte samt vid uppmätning och kartläggning av jordområde.
Penningmedel som utgör ersättning för handräckning.
Ärende där en annan myndighet ger eller lämnar handräckning till den huvudsakligen berörda myndigheten.
Tilltal och epitet för personer av lägre samhällsställning, till exempel bonde, borgare: särskilt i beteckningen ”Det hedervärda ståndet”, ett officiellt epitet för bondeståndet vid svenska riksdagen cirka 1617–1866 och vid lantdagen i Finland 1809–1906.
Hänskjutande av myndighets beslut för avgörande eller omdöme i högre instans, stadgat tidigast 1615. Inom processrätten refererande, hänvisande av mål till högre rättsinstans innan den slutliga domen fälldes av den lägre rättsinstansen. Allmänt: överlåtelse eller överlämnande.
Egentligen hemulansvar, som innebar att den som sålt något, särskilt viss egendom, ansvarade för att det sålda verkligen tillhört honom.
Prästerligt biträde som, beroende på hur han hade blivit tillsatt och för vilket ändamål, var anställd av den ordinarie församlingsprästen eller av kronan. Hjälppräster var vanliga i församlingarna särskilt under stora ofreden (1713–1721), när en tredjedel av predikoämbetena beräknas ha varit obesatta på grund av att kyrkoherden eller kaplanen hade flytt landet.
Tjänsteman vid statlig sjuk- eller fattigvårdsinrättning, ursprungligen särskilt mentalsjukhus, där han under direktionen ansvarade för inrättningens finansförvaltning. Från 1800-talet kallades han vanligen lasarettssyssloman.
Huvudgård i Gamla Finland som fungerade som förvaltningscentrum för ett donationsgodskomplex och ofta utvecklades till ett större jordbruk utan att åtnjuta speciella beskattningsmässiga förmåner. I de karelska områden som Sverige erhållit av Ryssland i freden i Stolbova 1617 kallades från och med förra hälften av 1600-talet adelns huvudgårdar som åtnjöt säterifriheter hovläger.
Pantsatt egendom som inte överlämnats i borgenärens besittning.
Person som arrenderade ett jordbruk på sådana villkor att hälften av den årliga avkastningen gick till fastighetsägaren som arrendeavgift. Förekom redan under medeltiden då de ofta kallades bolag. Senare infördes benämningen hallnebruk. Vanligen stod jordägaren för mark och hus, medan brukaren stod för inventarier, dragdjur, arbete och husens underhåll. Senare blev det vanligt att vardera betalade hälften av kronoskatterna och andra till kronan utgående avgifter. Hälftenbrukare måste ha jordägarens fullmakt för att kunna rösta i prästval, oberoende av om jordägaren bodde i församlingen eller inte.
Personell skatt inom finsk tingslag som utgick som en ersättning för befrielsen från att under ett dygn underhålla häradshövdingen och hans tjänare. Skatten avskaffades när tingsgästningskappar började tas ut från varje rök (matlag).
Häradssigill. Sigillet användes åtminstone fr.o.m.1500-talet bl.a. till att, vid sidan av den eller de berörda tjänstemännens underskrift, bestyrka häradshandlingars riktighet, framför allt i fråga om domböcker och uppbördshandlingar som skulle granskas av högre instans.
Lekman i häradsrätt som verkade som bisittare till häradshövdingen, mot en andel av tingsgästningspengarna och de i häradet indrivna böterna, sedermera ett arvode. Ursprungligen valdes häradsnämndemannen av häradets (tingslagets) bofasta bönder, senare sockenstämman och från 1860-talet kommunfullmäktige.
Benämning på den rätt som tillämpades vid häradssyn.
I landskapslagarna angavs vanligen häradstinget som första instans i domstolsorganisationen. Enligt Magnus Erikssons landslag dömde häradshövding i första instans. Hälsingelagen omtalade laga ting, som skulle hållas två gånger om året på bestämda platser. Socken angavs som den lägsta primära domkretsen.
Princip som innebar att den som under en längre tid oavbrutet hade besuttit fast egendom kunde förvärva äganderätten. Äldre rätt erkände viss tids hävd och urminnes hävd, en grund med vilken klander mot ägande- eller besittningsrätt till egendom, särskilt jord, kunde avvisas vid domstol.
Förteckning som vid laga skifte gjordes över de enskilda jordägarnas innehav av jordområden i skifteslaget.
Skyldighet att hålla en jordbruksfastighet i ett efter ortens sed gott odlingsskick.
I
Under autonoma tiden till början av 1900-talet om att insätta någon som innehavare på ett kronohemman. Mera allmänt: åtgärd då en myndighet insätter någon i besittning av något (jordfastighet, gods, inkomster eller tjänst) eller tillerkänner ett innehav (äganderätt eller besittningsrätt), sedermera om negativ inverkan från en fastighet på omgivande fastigheter genom till exempel buller eller förorening. Termen används särskilt om verklig äganderätt eller ständig besittningsrätt av jord eller om införsel i gods eller inkomster på grund av skulder eller andra förpliktelser och om av vederbörande myndighet meddelat förordnande att inneha en tjänst (tjänstefullmakt).
I vidsträckt mening offentlig myndighetsåtgärd genom vilken någon sätts i besittning av något, i inskränkt betydelse: den juridiska akt varigenom en fordringsägare sätts i besittning av en pant.
Dokument som landshövdingen (guvernören) utfärdade under autonoma tiden fram till början av 1900-talet åt innehavare av kronohemman. Immissionsbrevet innehöll uppgifter om hemmanets namn, bynummer, mantal och huruvida hemmanets skatt var kronan förbehållen eller vilka skatter som i andra fall skulle erläggas av hemmanet. Uppgifterna om innehavaren rörde åtkomsten av hemmanet (genom egen eller hustruns bördsrätt) eller till exempel genom hemmansbyte.
Skrift eller bilaga till ordinarie handlingar där part i rättegång utvecklar sin talan. Inom den statliga förvaltningen används termen till exempel om bilaga till märkrullan där det fraktade godset är specificerat till art, beskaffenhet, antal, svenskt mått och vikt m.m.
Hemman vars ägor odlades och brukades under ett annat hemman, utan att detta betalade några skatter och avgifter för hemmanet. Vanligen handlade det om ett obebyggt hemman som var för litet för att bära sig. Jordbruksområdet förblev utan skatt och ränta. Inläggning av hemman övervakades efter 1681 av kronofogdarna som fastställde åtgärden vid skattläggningen. Inläggning av hemman var efter 1724 också tillåtet då hemman lades under en stad, fästning eller andra publika inrättningar. Resultatet var i praktiken detsamma som vid förmedling.
Inlösning av fastighet eller del därav mot en ersättning. Beslut därom togs av domstol eller annan fastighetsbildningsmyndighet.
Under autonoma tiden om avgift för resning av vademål eller besvärsmål vid hovrätt. Allmänt: avgift som betalades vid inskrivning, inskription av någon eller något, till exempel vid inskrivning i läroverk eller av gods som fraktades med järnvägen eller post som skulle försändas.
Sedan autonoma tiden om dag då rättsägare senast skulle inställa sig vid domstol eller annan beslutsfattande myndighet för att bevaka sin talan. I motsvarande betydelse användes termen också om tiden för när sakägares skrift (missnöjesanmälan, ändringsansökning m.m.) skulle vara domstolen eller myndigheten tillhanda. Försummad tid innebar att man miste sin rätt att bli hörd i saken.
Tjänsteförrättande kyrkoherde eller kaplan under den tid då den prästerliga befattningen var vakant. Interimspredikanten uppbar bara en del av den tidigare ordinarie befattningshavarens lön. Resten gick till ecklesiastik- och skolstatens pensionskassa. Beteckningen förekommer bara i Finland, från och med autonoma tiden.
Av förvaltningsmyndighet eller domstol fattat uppskovsbeslut eller mellanbeslut som påverkade den fortsatta besluts- eller rättsprocessen. Interlokutoriebeslut förekom särskilt vid jäv under beslutsförfarande eller i frågor rörande den avgörande myndighetens behörighet. I äldre processrättsdoktrin var interlokutoriebeslut en beteckning för domstolsbeslut, meddelat under pågående rättegång, som den fortsatta rättsprocessen och domsutslaget var beroende av.
Skrivelse, intyg eller bevis på iteration. Allmänt: skrift som upprepar eller förnyar en tidigare skrift.
J
Förvärv av äganderätt till fast egendom, särskilt jord.
De rättsmål (tviste- och brottmål) och ansökningsärenden (dispens, nåd, resning, myndighetsförklaring, återställande av försutten tid m.m.) som bereddes genom Nedre justitierevisionen eller dess föregångare och föredrogs för Justitierevisionen i skiftande beslutsformer, efter 1789 av Konungens högsta domstol. Benämningen förekom också under autonoma tiden om motsvarande besvärs- och ansökningsmål som avhandlades av senatens justitiedepartement.
Omständighet som gör att det förefaller finnas risk för att en tjänsteman, en domstolsledamot, ett vittne eller en sakkunnig inte är opartisk. Jäv reglerades första gången i lag 1686 (kyrkolagen), i allmän lag 1734, men förekom i praktiken redan på 1500-talet. Jäv har sedermera också blivit beteckning för en anmärkning eller invändning mot riktigheten i ett anspråk.
K
Lägsta rangens tjänsteman i Kungliga kammaren under 1500-talet, från 1600-talet bokförande tjänsteman vid diverse kollegier och ämbetsverk, under autonoma tiden i vissa ämbetsverk (till exempel Medicinalstyrelsen och Fångvårdsstyrelsen).
I lutherska kyrkan ett samfund inom ett pastorat med särskilt territoriellt område, egen kyrka, styrelse och präst samt självständig kyrkbokföring. Grundandet av en kapellförsamling förutsatte överhetligt beslut, från 1686 tillstånd av länsstyrelsen och stiftstyrelsen, från 1930-talet beslut av kyrkofullmäktige eller församlingsråd. Invånarna i en kapellförsamling bekostade kapellet (sockenkapellet) och avlönade kaplanen eller kapellpredikanten men räknades fortfarande som medlemmar i moderförsamlingen och var därför skyldiga att delta i avlöningen av dess prästerskap samt i kostnaderna för dess kyrkliga byggnader. Kapellförsamlingarna lydde i kyrkligt avseende under kyrkoherden i moderförsamlingen. Kapellförsamlingar fanns också i Gamla Finland. Under 1900-talet kunde en kapellförsamling också utgöra en del av en sammanslagen församling.
Under katolska tiden titel för biskopssekreterare eller predikant vid borg eller slott. Inom lutherska kyrkan är kaplan sedan 1527, stadgat i kyrkolagen 1686 och 1869, en ordinarie präst som biträder kyrkoherden i ett pastorat eller som förestår pastoratets kapellförsamling eller kapellag. Under den ryska ockupationen under stora ofreden var kaplaner verksamma i församlingarna i Finland. De deltog även i rättsskipningen och medverkade vid uppbörden av skatter som pålades av ockupationsmyndigheterna.Kaplanerna ska sedan slutet av 1600-talet ha avlagt pastoralexamen. De väljs efter 1933 av kyrkofullmäktige eller församlingsrådet, ursprungligen av kyrkostämman.
För kassainventering uppgjord förteckning över de under en viss tid gjorda in- och utbetalningarna.
Exempelvis månadsförslag för ränteriuppbörden.
Kassakredit, av bank sedan 1800-talet mot lämnad säkerhet i regel för ett år beviljad rätt att, utan föregående insättning av valuta och utan uppsägning, dra checker på banken upp till ett visst belopp.
Äldre beteckning för att gå i borgen för någon, ställa säkerhet för något. I Finland också i betydelsen fullgöra ekonomiska skyldigheter.
Under autonoma tiden om den som anförde klagomål hos en myndighet eller besvär till högre rättsinstans över lägre domstols beslut, från självständighetstiden endast om anfört klagomål.
Sedan svenska tiden om ett yrkande om ändring eller upphävande i domstol av vissa lagliga handlingar eller förrättningar (arvskifte, köp, (laga) fång, testamente etcetera) vilka, om de lämnas utan anmärkning, blir gällande.
Från autonoma tiden om talan som består i anförande av klander.
Obestridbar skuldförbindelse.
Benämning på graderingslängd i Viborgs län 1844–1816.
Sjuklassigt allmänt elementarläroverk som lade grunden för vetenskaplig utbildning vid universitet och meddelade undervisning i klassiska språk, särskilt latin.
Reglering av kommunernas styrelse och förvaltningsorgan, samt invånarnas deltagande däri.
Kommunalt verkställande organ i de tidigare landskommunerna. Sedan 1948 års kommunallag trätt i kraft (1949) kallades motsvarande organ kommunalstyrelse (numera kommunstyrelse).
Kommunalt verkställande organ. Organet hette tidigare kommunalnämnd, men efter att 1948 års kommunallag trätt i kraft (1949) kallades motsvarande organ kommunalstyrelse (i dag kommunstyrelse).
Koncept till eller kopia av originalhandling vid förvaltningsmyndighet eller originalprotokoll i första rättsinstans som renskrevs i domboken för hovrätten.
Av konfirmationspräst förd förteckning över konfirmander som för första gången fått ta del av nattvarden. Längden innehöll uppgifter om namn, ålder, hemvist, läskunnighet och kristendomskunskap. Konfirmationslängd skulle enligt kyrkolagen 1869 föras i varje församling och ingick i kyrkans huvudbok. Konfirmationslängder började föras i vissa församlingar genast när skriftskolan infördes 1740. Konfirmationslängderna motsvarades av de tidigare skrifteböckerna eller husförhörsböckerna.
Titel för kyrkoherde eller annan präst, som har undervisat i skriftskolan och som ansvarar för konfirmationen och konfirmandernas nattvard.
Att beslagta något, indra åt staten.
Benämning på allmän domstol när den handlägger ett föreliggande konkursärende.
Redovisning över en konkurs eller ett konkursbo.
Den person, vanligen en tjänsteman, som tillsammans med beslutsfattaren undertecknade en expedition och som därmed ansvarade för att expeditionen överensstämde med själva beslutet.
Ed genom vilken kungen och senare landets förnämsta män lovade att bestraffa vissa brott som kränkte den allmänna friden. Dessa var brott som inte kunde sonas med böter utan medförde ovillkorlig fredlöshet och förlust av egendom. Edsöreslagstiftningen förnyades av Magnus Ladulås genom Alsnö stadgar. De viktigaste edsöresbrotten var brott mot hemfrid, kvinnofrid, tingsfrid och kyrkofrid samt olaga hämnd. Alla edsöresmål skulle avgöras av konungsräfst. Om målsägaren eller dennes arvingar bad för brottslingen kunde denne lösa sig till fred för 40 mark till kungen.
Under 1600–1800-talen församling av valda delegater med viss uppgift eller avtal, överenskommelse mellan köpare och säljare. Sedan 1800-talet avses med ”konvention” ett internationellt fördrag, som innebär en överenskommelse mellan två stater angående rättsliga eller sociala inbördes förhållanden, till exempel angående mynt, mått och vikt, domars verkställighet och utlämning av förbrytare.
Benämning på den del av rättsvetenskapen som berörde försvaret.
Bestämmelser som avsåg att trygga landets egna invånare mot övergrepp samt att inskärpa lydnad mot krigsherren. I landskapslagarna fanns flera bestämmelser som syftade till att kontrollera lydnaden under ledungsfärd eller vid uppbåd. För besoldade trupper med egen jurisdiktion antogs särskilda krigsartiklar. Straffsatserna var högre än i den allmänna landsrätten och de skärptes fortgående under medeltiden.
Ombud som efter 1807 utsågs av kronan att tillvarata kronans rätt och föra dess talan vid domstol. Kronofullmäktig utsågs särskilt i tvister rörande kronohemman, kronan behållna lägenheter, lägenheter som var indelade på militie- eller ecklesiastikstaten eller lägenheter som tillhörde ad pios usus-ändamål. Vanligen utsågs en kronofullmäktig bland landshövdingar eller mindre sällan bland kronofogdar.
Besittning som tillhörde kronan och inte fursten som privatperson. Dispositionsrätten över vissa fixerade godskomplex var en av de rättigheter som tillkom fursten i hans egenskap av kung.
Stadstjänsteman som förestod stadens centrala kassa och dess in- och utbetalningar. Kronokassören tillsattes av magistraten. På 1600-talet övertog han stadsbokhållarens sysslor. Kronokassören kallades även kronouppbördsman.
Samlande beteckning för av fastighet utgående skatt till kronan (jordeboksräntan och dylikt). Termen användes också om den andel av ett boställes inkomster som översteg de till innehavarens uppehälle anslagna medlen och som därför tillföll kronan. Dylik kronoränta infördes för kaplaner 1762 och befästes i ett kungligt brev 1791.
Under 1600–1700-talet skattehemman eller skattejord som ursprungligen hade varit av krononatur men sålts till enskild och fått skattenatur. Kronoskatte innehades av en enskild bonde genom börd medan skatterna tillföll kronan. Vid avyttring måste kronoskatte först bjudas ut till kronan, i motsats till skattehemman som fritt fick avyttras.
Från och med 1775 av offentlig myndighet på arvode anställd person som biträdde justerare i deras ämbetsutövning, särskilt om de två bofasta män som från och med 1733 på lands- eller häradshövdingens förordnande ansvarade för kröning av laggkärl på lastningsplatser, i fiskelägen och vid tjärbrännerier vilka dock först 1775 officiellt kallades (laggkärls)krönare.
Person som av myndighet utsetts att bevaka och sköta en persons intressen, då denne inte hade möjlighet att själv övervaka dem. Till skillnad från andra ombud behövde en kurator inte följa sin klients instruktioner, utan skulle självständigt agera med klientens bästa för ögonen. En kurator ad litem kunde utses åt en minderårig, en annan omyndigförklarad person eller i övrigt en person i behov av ett ombud och avsåg en god man, förmyndare eller förvaltare av annans egendom, i synnerhet i äldre tider en förvaltare av massans egendom i en konkurs.
Med fyra betalningsterminer per år, kvartalsvis, särskilt om betalningstermin för tjänstemannalöner.
Statistisk tabell för femårsperiod.
Särpräglad byggnadstyp som är avsedd och invigd för en kristen församlings gudstjänster; också ett organiserat kristet trossamfund: lutherska kyrkan, katolska kyrkan, metodistkyrkan.
I författningarna från och med 1500-talet till början av 1900-talet förekommande benämning på pastorat i bemärkelsen församlingens yttre område, frånsett dess medlemmar som hörde till ett prästgäll.
Boställe för kyrkoherde vilket med tillhörande jordbruksmarker och byggnader utgjorde en del av hans lön. I Finland efter 1922 var ”kyrkoherdebol” också en benämning på en kyrkoherdes tjänstebostad. Bolet byggdes och underhölls av församlingen, i motsats till andra prästboställen vilkas underhåll avgjordes av kyrkostämman och boställsinnehavaren.
Trossamfund med religiös verksamhet och gemensam central organisation. I kyrkolagen 1869 kallas samfundet kyrkoförsamling. Dess geografiska utsträckning bestod av ett pastorat. Beroende på sammanhanget ersätts kyrkosamfund med kyrka, bekännelse- eller trossamfund. Endast den grekisk-ortodoxa kyrkan bär det formella namnet Ortodoxa kyrkosamfundet.
Kameralt om den andel av grundskatten som gick till kyrkan.
Ämbete inom katolska kyrkan, omnämnt i landskapslagarnas kyrkobalk. Innehavaren skulle vårda kyrkans egendom. Två kyrkvärdar skulle varje år före påsk tillsammans med prästen göra räkenskap inför hela socknen. Kyrkvärden skulle övervaka att ingen försummade sin skyldighet att delta i kyrkobygge. Kyrkvärden skulle ha nyckel till förvaringsutrymmet med kyrkans penningar och panter. Han ansvarade också för kyrkklockorna. Enligt Hälsingelagen fick ingen vara kyrkvärd längre än två år åt gången. Vid påsktiden, när räkenskapen gjorts, skulle den äldre avgå. När kyrkotiondena och kyrkohemmanen indrogs av Gustav Vasa fick kyrkvärdarna endast mindre uppgifter för kyrkans räkning. I stället blev de ett slags fogdar för kronan. Också i Finland fanns två kyrkvärdar i varje socken. De fick sin lön av den del av tiondet som tillföll sockenkyrkan. I de flesta församlingar var lönen två spann per man, men i Virmo var kyrkvärdens lön 8 spann och därtill fick han behålla sitt eget tionde.
L
Förvaring, beskydd i lagstadgad ordning.
Sedan medeltiden och under autonoma tiden om ett lagligt sätt att förvärva egendom, huvudsakligen genom arv, giftorätt, testamente, köp, byte eller gåva, samt viss tids hävd eller urminneshävd och innehav av pant. Laga fång gällde från 1734 främst fast egendom.
Slutgiltigheten hos en domstols eller förvaltningsmyndighets avgörande, så att ändring i avgörandet inte längre kan sökas på vanlig väg (genom ordinära rättsmedel). Under svenska tiden och autonoma tiden användes också uttrycket ”laga kraft och verkan”.
Ständig kommitté inrättad 1884 av kejsaren för att göra den slutliga redigeringen av lagförslag och att utarbeta nya förslag till lagar och författningar för Finland. Lagberedningen bestod av tre ledamöter och var direkt underställd senaten under ledning av den senator till vars ansvarsområde den lag hörde som var under beredning. Från 1892 lydde Lagberedningen under Justitieexpeditionen. Lagberedningen drogs in 1917. Från 1922 var Lagberedningen en del av Justitieministeriets avdelning för lagstiftnings- och justitieförvaltningsärenden och var uppdelad i flera enheter med ansvar för skilda områden. Lagberedningen som sköttes av lagberedningsledamöter hade i uppgift att bereda lag- och författningsförslag på lagstiftningens olika områden och ge utlåtanden.
Under autonoma tiden: lagstadga, i lag stadgat.
Rättskännedom, kunskap i rättsvetenskapen, även rättsvetenskap, rätt.
Dokument som visar hur den som söker lagfart har förvärvat fastigheten (eller rätten till att nyttja den), exempelvis köpebrev, gåvobrev, arvskifte. Handlingen kallades ursprungligen fångeshandling.
Av underrätt från 1736 fört särskilt protokoll över ett oklandrat fastighetsförvärv, ursprungligen också förvärv av frälse- eller ränterätt till fast egendom. Detta protokollfördes före 1736 i domboken.
Lagligen förvärvad, vanligen om äganderätten till fast eller lös egendom.
Ursprungligen lagman och mellan 1594 och 1680 mer eller mindre lagkunnig person som utan kunglig fullmakt var häradshövdingens eller lagmannens ersättare som domhavande. Lagläsaren var vanligen auskultantutbildad vid Åbo hovrätt.
Särskilt ställe i en lagtext, vanligen en viss paragraf.
Skriven eller tryckt, mer eller mindre enhetlig samling av lagar som gällde i ett land.
Den summasom en fordringsägare måste erlägga till myndigheterna för att de ska indriva en skuld.
Ordinarie, i lag bestämd tid. Motsats: urtima. Uttrycket används särskilt om riksdag, lantdag, ting, kyrkomöte, adelsmöte m.m. som hölls på viss stadgad tid.
Ordinarie ting som hölls vid lagstadgad tidpunkt, till skillnad från urtima ting. Lagtima ting skulle enligt 1734 års lag hållas i en domsaga minst två gånger per år, förutom i Ålands domsaga där bara ett ting årligen fick hållas. Tingen hölls enligt samma principer i Gamla Finland med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Benämning på lagvädjande, besvär i ett vademål, ett specifikt rättsmedel som innebar erläggande av vadepenning i den lägre instansen för att ärendet skulle kunna prövas i den högre.
Medeltida lag som gällde för ett visst landskap. I Finland gällde Helsingelagen. Landskapslagarna ersattes på 1350-talet av Magnus Erikssons landslag, men blev åter genom stadfästelsen av landslagen 1608 en supplementär rättskälla fram till 1734.
Avgift (i viss del av avkastningen) som en person skulle erlägga till ägare av jord för viss nyttjanderätt av jorden eller med jorden förbunden nyttighet; särskilt om viss avgift som fiskare erlade till strandägare.
Kallelse till lantdag, vilken under autonomin utfärdades av den ryske kejsaren. Den första kallelsen till lantdag utfärdades till 1809 i Borgå. Därefter utfärdades ingen kallelse förrän 1863, då lantdagen började sammankallas till regelbundna lagtima lantdagar med fem års mellanrum, efter 1882 vart tredje år. Vid behov (1899 och 1905–1906) kunde kejsaren kalla till en extra, urtima, lantdag. I och med införandet av 1906 års lantdagsordning sammanträdde den nyinrättade enkammarlantdagen kontinuerligt, medan kejsaren hade rätt att upplösa lantdagen och utlysa lantdagsmannaval. Om lantdagen inte upplöstes i förtid utlystes lantdagsmannaval vart tredje år.
Medlem av lantdagen. Fram till 1906 representerade lantdagsmännen något av de fyra stånden, adel, prästerskap, borgare eller bönder. I synnerhet bland borgarna och bönderna utsågs lantdagsmännen genom val inom stånden. Efter 1906 utsågs lantdagsmännen till den nyinrättade enkammarlantdagen genom allmänna lantdagsmannaval. Under svenska tiden hade man använt beteckningen riksdagsman, och 1919 ersattes beteckningen lantdagsman med just riksdagsman.
Val av representanter till lantdagen. I lantdagsordningen från 1906 stadgades att lantdagen bildade en kammare med 200 lantdagsmän. Dessa skulle väljas vart tredje år genom omedelbara och proportionella val. Landet skulle vara indelat i minst tolv och högst aderton valkretsar. Alla medborgare som före valåret fyllt 24 år fick delta i valet, men det fanns några undantag, till exempel personer som fick kontinuerligt stöd från fattigvården eller som dömts till allmänt arbete för lösdriveri. Alla som hade rösträtt kunde också väljas till lantdagsman. År 1919 ersattes lantdagsmannaval med riksdagsval.
Lantdagsmans mandatperiod från ett lantdagsval till följande. Då enkammarlantdagen infördes i Finland 1906 slog man fast att lantdagsval skulle hållas vart tredje år, om kejsaren inte upplöste lantdagen och utlyste lantdagsval i förtid. ”Lantdagsperiod” ersattes efter 1919 av ”riksdagsperiod”.
År 1848 ersatte Lantmäteriöverstyrelsen det tidigare Generallantmäterikontoret. Från år 1851 användes namnet Överstyrelsen för lantmäteriet eller Överstyrelsen för lantmäteriet och forstväsendet.
Fond för bekostandet av kyrkoförvaltningen i Lappland. Den inrättades 1739, samtidigt med den bestående kyrkliga inrättningen i Lappmarken. Medlen användes först till prästerskapets avlöning, efter 1850 framför allt för att bestrida skjuts- och dagtraktamenten, särskilt vid huse- och ägosyner på prästboställena och de kronohemman i Utsjoki och Enare församling som hade indelats till detta ändamål.
Bevis på att ett fartygs last tillhör flera finländska ägare. Det utfärdades av magistraten och innehöll uppgifter om varornas mängd och beskaffenhet, avsändarens namn, mottagare, ursprungsort, lastnings- och lossningsort, skepparens namn och fraktens belopp. Motsats: certeparti.
Från 1725 mellan ett par råmärken utsatt sten som utvisar gränslinjens riktning; visare.
Särskild förmån som tilldelas någon (legatarien) genom testamente, till exempel ett visst föremål, en penningsumma eller nyttjanderätten till en viss egendom.
Benämning på diplomatisk beskickning i främmande stat på en lägre nivå. En legation har i stort sett samma uppdrag och följer samma regler som en ambassad men har sedan 1815 i protokollärt avseende en lägre rang. Legation var en representationsform som i många fall passade i synnerhet småstater, så också Finland efter självständigheten. Sedan 1961 har legationerna i allt högre grad ersatts av ambassader. Legationen leds av en envoyé.
Domstols eller myndighets rätt att till en enskilds fördel avstå från att tillämpa en tvingande bestämmelse.
Kassör vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning.
Fånge på livstid, i äldre tider om sådan fånge som dömts till straffarbete på kronans fästning eller vid tukthus, sedermera fånge som avtjänar det längsta frihetsstraffet i fängelse.
Den frihet som lotshemman som var skyldiga att hålla lotsar erhöll, i allmänhet befrielse från utskrivning, skjutsskyldighet och liknande.
Av lotsar utförd bevakningstjänst för spaning efter lotssökande fartyg.
Från 1831 privat sjuklassigt läroverk, från 1872 allmänt elementarläroverk med ändamålet att lägga grunden för vetenskaplig utbildning vid universitet. Lyceerna indelades i normallyceer, där lärarkandidaterna fick sin praktiska utbildning, reallyceer där eleverna utöver den vetenskapliga utbildningen fick grundliga kunskaper i flera moderna språk och klassiska lyceer där eleverna också meddelades kunskaper i klassiska språk, särskilt i latin. Lyceer förekom också som fyrklassig skola som, i likhet med realskolan, byggde på och utvidgade folkskolans lärokurser.
Av kyrkoherde utfärdat skriftligt bevis på att lysning till äktenskap har skett (och att hinder mot vigseln saknas). Lysningssedlar skrevs ut vid behov, särskilt när paret skulle vigas i en annan församling. De innefattade kontrahenternas namn, yrke och hemvist samt namnet på kyrkan och församlingen där lysningen hade avkunnats. I kyrkolagen 1869 kallades de lysningsbevis. År 1803 bestämdes att lysningssedlarna skulle utfärdas på stämplat papper.
Fackutbildad tjänsteman med uppgift att under länsstyrelsen utöva viss uppsikt över byggnads- och stadsplaneväsendet inom ett eller flera län.
Sedan medeltiden till början av 1800-talet, yngling som går i lära hos en yrkesidkare, särskilt inom hantverk och lantmäteri: lärdräng, lärodräng. Beteckningen användes också om elev i skola; lärjunge, skolgosse, lärogosse.
Av stad förd bok, innehållande respektive borgares yrke och namn, dagtecknade och underskrivna av deras borgensman eller borgensmän.
Stadgad lön, stadgelön, lön för statligt ämbete eller statlig tjänst som normerades efter ämbetets eller tjänstens rangklass i rangordningen. Lönen normerades efter löneklass (stat) i 1696 års stat fram till 1778. Inflationen under frihetstiden drabbade centralförvaltningens ämbetsmän hårt, eftersom lönebeloppen blev oförändrade i nära 100 år. Ämbetsmän höll sig därför med bisysslor för att försörja sig. Även sportler i framför allt gåvor till ämbetsmän och lösen för expeditioner drygade ut ämbetsmännens inkomster. Förbud mot tagande av gåvor stadgades för personal i kansliordningen 1720.
M
Predikat som under medeltiden tillkom endast kejsare, från och med 1633 formellt också de svenska konungarna, i praktiken sedan Erik XIV:s tid (1560–1568). Termen användes för att uttrycka en suverän monarks värdighet och makt. Den svenske konungen fick titeln erkänd av kejsaren 1633, och i Brömsebrofredstraktaten 1645 används titeln om båda de nordiska monarkerna. Numera tilltalas alla kejsare och konungar, även om de upphört att regera, liksom deras gemåler med titeln Eders Majestät. I officiella sammanhang omnämns de som Hans resp. Hennes Majestät.
En varas värde beräknat efter gällande markegångstaxa. Markegångstaxan bestämde det pris på en vara som myndigheterna fastslog för att användas vid beräkning av skatteprestationer.
På förhand uppgjord skriftlig plan för en marsch. Marschrutan beskrev i detalj marschvägen, transportsättet samt platserna för inkvartering och utspisning.
Rakvuxet träd som var minst 20,7 m högt och kunde användas till mast vid skeppsbygge. Mastträd som växte på kronans mark och häradsallmänningar var förbehålna kronan och fick inte huggas ner.
Mogenhetsexamen, äldre benämning på studentexamen.
De rättigheter och förmåner som medborgarna i en stat bör ha. Syftet är att skydda individernas integritet och garantera det demokratiska systemets fortlevnad.
Anteckningsbok i skolan i vilken elevernas förseelser antecknades.
Minnesanteckningar, provisoriskt protokoll fört vid sammanträde eller tingsförhandlingar, som sedan ligger till grund för det egentliga protokollet.
Hemman som blivit anslaget till underhåll åt sockenprästen, utöver hans vanliga boställe. Dessa hemman kallades efter 1694 annexhemman, ifall de anslogs till kaplanens underhåll i en kapellförsamling. Mensalhemman fanns huvudsakligen i södra Sverige, i de områden som tidigare hade hört till Danmark.
Den av Militiefondens tre kassor som ursprungligen var avsedd för underhåll av militieboställenas karaktärsbyggnader. Militieboställskassan erhöll medel från reservhemmansräntor, säterifrihetsmedel och böter som utdömts vid syneförrättningar av militieboställen. Den förvaltades av Militieexpeditionen, tidvis av Finansexpeditionen. Ursprungligen uppbars medlen av regementsskrivarna, efter 1818 delvis också av kronofogdarna. Ansvaret överfördes i sin helhet på kronofogdarna när regementsskrivarna avskaffades 1830. År 1889 överfördes kassans medel till den allmänna militiekassan för att täcka de ökade militära utgifterna efter att värnplikten införts.
Särskild strafflag för finska militären stiftad 1877 och 1886 för militära brott i aktiv tjänst, i viss mån också civilmilitära tjänstemäns, reservisters och beväringars subordinationsbrott m.m. Strafflagen reglerade också det militära domstolsväsendet. Den ersatte de svenska krigsartiklarna och kompletterades vid behov med strafflagen 1889. Under perioden 1918–1924 fanns en särskild strafflag för soldater och vissa andra i lagen nämnda personer som begått krigsbrott. Militärens strafflag ersattes 1984 med § 45 i strafflagen.
Alla medborgare var skyldiga att vid behov inkvartera personer som var anställda vid Finlands försvarsmakt. Militärinkvarteringsskyldigheten gällde även inkvartering av hästar samt militärens proviant och förnödenheter.
I vidsträckt betydelse alla de undervisningsanstalter som används för att utbilda militär personal.
Samlande beteckning för prästadjunkt i lag- och kurialterminologin under autonoma tiden, oavsett om han arbetade för en präst eller biträdde hela prästerskapet i församlingen.
Avlöningsförmån åt vissa i allmän eller enskild tjänst anställda personer, vilkas verksamhet huvudsakligen eller till väsentlig del omfattade mottagande och utlämnande av penningar.
Inom den svenska katolska och därefter evangelisk-lutherska kyrkan församling, under vilken lydde en eller flera anslutna församlingar, annexförsamlingar, i Finland också kapellförsamlingar och bönehusförsamlingar. Moderförsamlingen utgjorde den del av pastoratet där kyrkoherden var bosatt och där moderkyrkan fanns.
Inom evangelisk-lutherska kyrkan huvudkyrka i ett pastorat, vanligen om kyrkan i själva moderförsamlingen till skillnad från kyrkobyggnaden i annex- eller kapellförsamlingen. Benämningen användes i Finland också om moderförsamling. Moderkyrkor fanns även i evangelisk-lutherska församlingar i Gamla Finland. Moderkyrka kan också allmänt avse ett kyrkosamfund ur vilket andra religiösa samfund har uppstått.
Dödlighetstabell: vanligen om den blankett som Tabellverket införde 1748 och som årligen skulle fyllas i av prästerskapet i alla församlingar. Mortalitetstabellen innehöll uppgifter om antalet döda och om dödsorsaken. Ursprungligen uppräknades 30 dödsorsaker i alfabetisk ordning. I den blankett som gällde till 1802 ingick 50 dödsorsaker. Mortalitetstabellerna infördes igen 1823 och förnyades 1877. De skrevs i två exemplar, ett för att förvaras i sockenkyrkan och ett för att sändas till stiftet, via kontraktsprosten. Tabellerna sändes efter 1865 till Statistiska ämbetsverket.
Lärare i musik vid gymnasium och trivialskolor. En musiklärare fanns 1729 vid katedralskolan i Åbo och gymnasiet i Borgå samt vid trivialskolorna, där tjänsten ofta var förenad med en apologisttjänst.
Målfördelning skedde när en ny tingssession inleddes, genast efter att alla mål som skulle behandlas hade blivit registrerade. Målfördelning innebar att häradshövdingen fastställde antalet sessionsdagar och på vilken dag varje mål skulle behandlas. Om målfördelning stadgades ursprungligen i 1734 års lag.
Förteckning över de mål som skulle handläggas under ett domstolssammanträde eller vid en tingssession. Mållängden måste enligt lagen ligga till påseende för allmänheten så länge tingssessionen varade. Den kallades också inskrivningslängd, särskilt under autonoma tiden.
Den som företräder minderårig.
Fattigvårdssamhällets rätt att bestämma över en individ som var ställd under full och fortlöpande fattigförsörjning. Allmänt: målsmans maktbefogenheter.
Enhet för mätande av varor i volym. Under 1500-talet varierade den kamerala måltunnan mellan olika fögderier. I vissa fall kunde också de indragna kyrkliga skatterna mätas med ett rymdmått av annan storlek än de världsliga. Först i mitten av 1600-talet började måtten bli mer enhetliga, och måttplakatet 1665 standardiserade dem.
Officiell term för förhållandet att en skiftad jordlägenhet hade ägorna förlagda på många, från varandra skilda ställen, precis som under tegskiftets tid.
N
Från och med 1626 om att bevilja utländsk adelsman svenskt adelskap som svensk undersåte, senare allmänt att ge medborgarrätt åt inflyttad utlänning.
Under autonoma tiden skatteavdrag, övergående under 1900-talet i betydelsen skatteavdrag.
Anskaffa, till exempel lån från bank, också om att underhandla om till exempel affär eller förlikning.
Mätning på grund av besvär som leder till nyskifte.
Till regenten 1615–1917, från 1918 presidenten, riktad ansökan om benådning, förskoning från lagstadgat och lagvunnet dödsstraff (avskaffat 1949 i civila brott, 1972 i militära brott). Termen har sedermera också använts om försök att få den resterande strafftiden i fängelse efterskänkt.
Nådegåva, nådevedermäle av regenten. Inom kyrkan: ordet och sakramenten varigenom Guds nåd erbjuds människan.
O
Osaklig, ovidkommande, oriktig.
Utan rätt (att göra något).
Varaktig insolvens, förelåg när ett hemman inte kunde betala sina skatter eller när en gäldenär inte förmådde betala sina skulder i tid.
I Sverige och Finland till allmogen hörande person som inte ägde mantalssatt hemman eller hemmansdel eller som landbonde innehade ett hemman. Torparna räknades till den obesuttna befolkningen. Även i Gamla Finland fanns sådan obesutten befolkning.
Under svenska tiden sedan 1500-talet om bundenhet, ”förpliktelse”, särskilt i förhållande till en skuldsedel. Obligation var också benämning på dylik sedel. Sedan senare delen av autonoma tiden användes termen om löpande skuldebrev som till nominellt belopp gavs ut av stat, kommun och företag i syfte att låna pengar av allmänheten.
Penningmedel som utkrävts och influtit till statskassan efter revisionsanmärkningar.
Ovräkbar, kan inte vräkas.
Officiell, avsedd för allmänheten.
Utan anledning, oskyldig till något, utan egen inblandning.
Term i lagspråk under svenska tiden och autonoma tiden som avsåg avgörande av ett mål så att kärandens talan inte bifölls. Från självständighetstiden används termen förkasta. Allmänt: upphäva genom myndighetsbeslut.
Obestridd besittningsrätt som innebär att ingen har inlösningsrätt, optionsrätt eller annat anspråk på egendomen.
Sedan 1500-talet om ställföreträdare: företrädare för person eller myndighet.
Efter storskiftet den rå som omgav en bys eller ett skifteslags marker, måste fastställas genom rågång innan skiftet kunde inledas. Eftersom varje hemman till och med 1789 var skyldigt att idka jordbruk och upprätthålla byggnader på sina marker, stadgade storskiftesförordningen 1762 att samma skyldigheter också gällde under den tid när storskiftet pågick. Markerna utnyttjades till fullo, eftersom delegarna inte visste vilka åkrar och ängar eller vilken skog som skulle komma att tillfalla just deras hemman. Från och med 1783 förbjöds skövling av allmänningsskogen på insidan om omkretsrån, liksom svedjande, tills storskiftet var avslutat.
Tillstånd i vilket minderårig person eller myndig person som på grund av sin fysiska och psykiska hälsa eller andra omständigheter hade konstaterats vara oförmögen att ta vara på sig själv eller sin egendom.
Äldre benämning på omyndighetstillstånd som hade betydelse för bl.a. rättskapaciteten.
Rätt för arrendator av publikt hemman (eller hans änka och barn) att förnya arrendet vid arrendetidens utgång.
Benämning på ränte- eller tiondegivares och -tagares rätt att under vissa förutsättningar välja mellan att betala eller ta emot skatt i natura eller penningar.
Benämning på den rätt som arrendator av publikt hemman (hans änka och barn) hade att förnya arrendet vid arrendetidens utgång.
Utan föregående (muntlig eller skriftlig) kallelse, utan anledning, i onödan.
Handlingstyp inom förvaltningen innehållande en order, befallning, tillsägelse, beställning eller överlåtelse. Allmänt sedan 1600-talet: föra order, överbringa order, särskilt inom militären.
Föreskrifter om ordning och säkerhet i en stad, senare också inom en kommun.
Något som förvärvats på felaktigt, förbjudet eller omoraliskt sätt.
Ombytlig, flyktig, vankelmodig. Inom juridiken huvudsakligen om oklar eller svävande bekännelse eller vittnesmål. Inom finansförvaltningen: tillfällig, inte stadigvarande hemort eller bostad.
Inofficiellt pappersark, papper utan charta sigillata-stämpel.
Otvivelaktigt, oundvikligen.
Oskälig, partisk, orättvis, ovärdig.
P
Själva föremålet för panträtten som en person, pantsättaren, ställer till en annan persons, panthavarens, förfogande som säkerhet för en fordran.
Skriftligt bevis på att inteckning hade skett i fast egendom. Pantbrevet var kreditgivarens bevis på hans fordran.
Inrättning som driver pantlåneverksamhet. Under självständighetstiden övervakades pantlåneinrättningarnas verksamhet av inspektören för pantlåneanstalterna.
Från 1500-talet om av regeringen eller monarken utfärdad allmän benådning, upphävande eller förkortande av utdömda straff för vissa kategorier av brottslingar, under svenska tiden särskilt förrymt krigs- eller sjöfolk. Pardonsplakat innebar i vissa fall också att kriminalmål som anhängiggjorts vid domstol inställdes. Pardonsplakat utfärdades inför kröningar, jubileer, vigslar och andra högtidsdagar. I Sverige utfärdades det sista pardonsplakatet 1818, i Finland och Ryssland utfärdades pardonsplakat ännu på 1900-talet.
Likvärdighet eller överensstämmelse mellan värdepappers eller pappersmynts marknadsvärde (kurs) och dess nominella värde. Termen användes även i fråga om växlar eller valutatransaktioner mellan olika länder med penningsystem med samma metalliska myntfot.
Processrättslig term som avser den i vars namn en rättegång drivs. Termen används också om den som mottar en stämning till domstol. I brottmål är parterna åklagare och åtalad, medan målsäganden är åklagarens medpart. I tvistemål är parterna kärande och svarande. I andra mål och ärenden och i olika rättsinstanser kan käranden, svaranden, målsäganden, åklagaren, den åtalade, ändringssökanden eller dennes motpart betraktas som parter.
Rätten att tillsätta präst, inklusive befogenheten att övervaka ämbetets förvaltning och indriva avgifter. Dylik rätt fick adelsman 1612, under förutsättning att han hade gjort en betydande donation till kyrkan, och villkorslöst efter 1662. Patronatsrätten utgjorde bara ett anmälningsärende vid domkapitlet. Efter 1723 krävdes domkapitlets godkännande av den tilltänkta prästen. Patronatsrätten inskränktes 1686 och 1723. Den avskaffades i Finland 1868 och i Sverige 1921.
Pastorat underlydande patronatsrätt, det vill säga en församling där innehavaren, vanligen en adelsman, hade rätt att för domkapitlet föreslå den person han ville ha som präst i sin församling. Domkapitlet hade rätt att granska den föreslagnes lämplighet och utfärdade också själva ämbetsfullmakten. Pastoraten inskränktes 1686 och 1723 och avskaffades helt i slutet av 1800-talet (i Sverige 1921). I praktiken var de patronella församlingarna få, under frihetstiden bara Kjulo församling och några kapell.
Mindre truppavdelningar med särskilda uppgifter som att spana efter fienden, genomsöka områden eller upprätta förbindelser mellan trupper.
Begäran, ansökan, hemställan, huvudsakligen anslagsäskande i en framställning från en myndighet eller institution till Kgl. Maj:t respektive senaten, med anhållan om medel för ett angivet ändamål.
Person som petitionerar om något, undertecknare av en petition.
Karta med beskrivning över ett (stads)område i horisontell genomskärning. Plankartan ger information om vägar, byggnader, sjöar, vattendrag och administrativa gränser samt om öppen, betäckt och sank mark. Plankartor kan också visa byggnaders fysiska förhållanden, det vill säga rummens placering per våning och deras funktion.
Schematisk bild (ritning) som framställer något så som det skulle se ut i horisontell genomskärning eller med alla dess (väsentliga) delar eller partier projicerade i ett och samma horisontella plan. Termen används särskilt om en plan projektion som utgör en konstruktionsritning till (någon del av) en byggnad, ett fartyg eller en maskin.
Sammanträde med vanligtvis samtliga ledamöter i en beslutsfattande församling eller styrelse, till exempel senaten, en domstol eller en nämnd. Från 1721 sammanträde med någon av den svenska ståndsriksdagens kamrar eller något av dess stånd, motsatt: ständerna, eller möte mellan beslutsfattare i ett ämbetsverk, under autonoma tiden också senaten. Från 1907 används termen om enkammarlantdagens, senare riksdagens, beslutande organ.
Böter, straff, till exempel plikte fem mark, plikte med fängelse, plikte med kroppen.
Förbrytelse mot polisordningen eller ordningsreglerna för en stad.
Det väsende under stads- eller länsstyrelsen som använde tvångsmedel för att upprätthålla (rätts)ordningen och (rätts)säkerheten. Polismyndigheter började systematiskt inrättas i städerna efter 1903 och på landsbygden efter 1904. Beteckningen används också om de tjänstemän som utövade dylik polisiär myndighet. Mera konkret: polisinrättning.
Den del av en stats, stads eller sockens, senare kommuns förvaltning som gällde befolkningens säkerhet, välstånd och bildning samt administration och förvaltning. Termen användes under svenska tiden, autonoma tiden och i början av självständigheten särskilt om verksamhet för tryggande av allmän ordning och säkerhet genom till exempel gevaldiger, sexman eller polisväsende.
Förbrytelse mot ordningsregel, ordningsstadga m.m. Lydde under polisförvaltningen.
Ordningsman, ordningsvakt.
Ordningsärende, ordningsmål.
Fribrevsrätt, gällde huvudsakligen tjänstebrev.
Under svenska tiden en avdelning vid Generalpostkontoret, vilken ansvarade för kontorets, Kanslikollegiums och Kunglig Majestäts kanslis postförsändelser. Postexpeditionen fungerade också som Stockholms postkontor efter att detta hade ombildats till ett centralt ämbetsverk i mitten på 1680-talet. Postexpeditionen förestods av en postmästare, senare en postexpeditör. Från 1881 under autonomin var postexpedition en postanstalt som enbart erbjöd postningstjänster, till skillnad från postkontoren som också erbjöd värdepost-, postanvisnings-, postförskotts- och stafettposttjänster. Som föreståndare för expeditionen verkade en postexpeditör.
Postförrnedling som innebär att mottagaren av en postförsändelse vid utkvitteringen erlägger en summa som postverket sedan tillställer avsändaren. Termen används också om att skicka pengar eller betala på detta sätt. Postförskott infördes under autonoma tiden och stadgades i postförordningen 1881.
Präst som predikar i ämbetet: kyrkoherde, kaplan, pastorsadjunkt m.m., tjänstebeteckning för präst vid bönehus- och bruksförsamling samt vid hospital, fängelse, slott, militärkår, regemente, skvadron eller bataljon. ”Predikant” är också benämning för präst i predikosyssla (till exempel aftonsångspredikant) och präst som avlägger predikoprov inför prästval.
Kyrklig byggnad i en bönehusförsamling eller kapellförsamling,med egen präst som regelbundet höll gudstjänst och uppbar kollekt.
Prästämbete, särskilt ämbetet som församlingspräst vilket, utöver andra ämbetsåligganden, består i regelbundet predikande vid högmässorna. Sedan kyrkolagen 1686 får dylikt ämbete besittas bara av den som är lagligen kallad, av sin biskop examinerad och godkänd samt invigd i prästämbetet.
Högsta domstolens eller Högsta förvaltningsdomstolens avgörande som används som vägledning när andra liknande mål eller ärenden avgörs. Prejudikaten kompletterar en ofullständig lag. Termen började användas i juridisk litteratur i slutet av 1600-talet. Själva förfarandet i högsta rättsinstans stadgades från och med 1615.
Obligation som förvärvas som vinst utan avgift.
Till exempel om förköpsrätt till jord.
Lokal tjänsteman som underlydde Censuröverstyrelsen fram till 1919. Hans uppgift var att övervaka att ingen bröt mot censurreglerna i hans distrikt.
I allmän betydelse ett ärende som angår pressen. Termen började i Finland användas i synnerhet i samband med tryckfrihetslagen 1865, då pressärenden avsåg de ärenden som uppstod i anslutning till övervakningen och tillämpningen av denna lag. Dessa ärenden sköttes av Överstyrelsen för pressärendena, i det självständiga Finland administrerades de av Tryckfrihetsbyrån vid Justitieministeriets lagstiftnings- och justitieförvaltningsavdelning.
Juridisk handling som bevisar en persons eller ett samfunds rätt till förmåner.
Från slutet av 1700-talet allmän stämning till kreditorer (eller arvingar) om förlust av fordringsanspråk, såvida det inte gjorts gällande inom utsatt tid. Termen användes också om själva handlingen som fastställde en dylik tidsgräns.
Mål som innehåller proklama, särskilt finans- och arvsrättsliga mål.
Tjänstebeteckning för prokuratorns ordinarie biträdande tjänsteman och ersättare i fall av jäv, sjukdom eller annat laga förfall 1861–1919. Tidigare, då tjänsten inte var ordinarie, hade adjointen betecknats prokuratorssubstitut. Prokuratorsadjointen utnämndes av kejsaren och innehade rang i sjätte rangklassen. När tjänstebeteckningen ändrades till justitiekansler ersattes prokuratorsadjointen med en justitiekanslersadjoint.
Brist i en redovisning av offentliga medel, som är redovisarens personliga skuld eftersom han hade uppburit mera än vad han har redovisat för.
Egen växel, växel till egna order.
Titel på ordinarie lektor och lärare vid gymnasium och universitet som var utsedd till rektorns ersättare och ställföreträdare vid frånvaro och laga förfall. Vid högre elementarskola motsvarades prorektor av conrektor, vid lägre elementarskola (två klasser) av lärare och vid fruntimmerskola av andra lärarinna.
Adjunkt som stod i anställningsförhållande till en kontraktsprost på grund av dennes höga ålder, stora arbetsbörda eller sjukdom.
Sedan 1500-talet kyrklig administrativ mellaninstans inom ett lutherskt stift. Ända från början har beteckningen kontrakt använts, likaså beteckningen prosteri (prostedöme), som i Finland efter svenska tiden blivit det vanligare uttrycket. Prosteriet eller kontraktet bestod av ett större pastorat eller flera mindre och förestods av en kontraktsprost, som samtidigt var kyrkoherde i ett av pastoraten. Kontraktsprosten bistod biskopen och domkapitlet i den kyrkliga administrationen av prosteriet. Prosteriindelningen i Gamla Finland återinfördes sannolikt först under kejsarinnan Elisabets tid.
Tionde som uppbars åt en (kontrakts)prost.
Vid domkapitel förd bok över dess sammanträden, ärendebehandling och beslut. Protokolls- och utslagsböckerna infördes genom kyrkolagen 1869.
Temporär, tillfällig, intermistisk, preliminär.
De personer av olika tjänstegrader som innehar det formella religiösa ledarskapet inom en given religion och en kollektivbenämning på en kristen församlings, ett pastorats eller ett lands präster, under svenska tiden och fram till 1907 också prästeståndets medlemmar.
Korporation bestående av prästerskapet och som genom av staten medgivna rättigheter intog en särställning i samhället, från och med Gustav Vasas tid (1523–1560) som statlig ämbetsmannakår, från och med 1650 och 1723 med lagfästa privilegier. Också detta prästerskaps representation vid ståndsriksdagen under svenska tiden och vid lantdagen under autonoma tiden avskaffades genom vallagen 7 (20) juli 1906.
Administrativt om prästbefattning, prästsyssla och den lön som var knuten till denna i särskilt ett pastorat; ibland även om det konkreta ämbetsområdet. Under autonoma tiden användes termen också om prästgård, prästboställe.
Prästvigd person utan fast ämbete, efter 1763 särskilt om sökande till prästtjänst. Administrativt: präst som har en för saken ovidkommande ämbetsstatus.
Direkt (och hemligt) val genom vilket församlingens röstberättigade väljer kyrkoherde, också om kyrkostämmans (kyrkofullmäktiges) val av kaplan och domkapitels val av biskop, kontraktsprost och dylikt, i vilka de röstberättigade har rätt att uttala sig om vilken präst de önskar.
Offentliggörande, kungörande, tillkännagivande, handlingen att genom offentlig uppläsning eller i en skriven och tryckt handling föra i synnerhet en lag eller förordning till allmän kännedom. Publikation kunde avse tryckta handlingar med kungörelser från myndighet till allmän kännedom och efterrättelse, samt liknande tillkännagivanden från enskild person. ”Publikation” användes även om en tryckt skrift, bok eller tidning, i synnerhet om de gavs ut med jämna mellanrum eller i en serie, samt om publiceringen, utgivningen eller offentliggörandet av dessa.
Person som hade en eller flera förmyndare, ofta barn som mist sin far eller mor och hade en förmyndare som ansvarade för förvaltningen av ett eventuellt arv.
Till exempel påbörda någon ett brott: påstå, bevisa att denna är skyldig.
Benämning för släktskap på manssidan.
R
Förhörshäkte där rannsakningsfångar på polismyndighetens eller åklagarens bevåg hölls häktade som en säkerhetsåtgärd under den tid brottsutredningen varade. Det första egentliga rannsakningshäktet inrättades 1837. Rannsakningshäkten fanns dock inofficiellt redan från 1600-talet, genom att fången på länsmannens bevåg sattes under bevakning hos någon enskild bonde. Rannsakningshäktena ingick fram till autonomin i kronohäktenas verksamhet.
Från självständighetstiden om förhörsprotokoll vid polismyndighet. Under svenska tiden (från och med 1500-talet) och autonoma tiden benämning på domstolsprotokoll (dombok) vid allmän underrätt.
Räkenskap eller redovisning där man klarlägger hur man utfört den uppgift man blivit ålagd. ”Redogörelse” används också om den rapport, framställning eller skrift som innehåller redovisning eller sådant klarläggande.
Högre ämbetsmäns allmänna tjänsteansvar.
Benämning på diverse föredragande tjänstemän i 1600-talets svenska kollegier, domstolar och andra ämbetsverk, blev under 1700-talet benämning på föredragande utan motsvarande tjänst.
Den som har faktisk makt att regera över till exempel ett land, en armé eller en korporation.
Åtgärd som tas på regeringsnivå.
Förteckning, lista, längd, index, även kartotek eller systematisk samling av uppgifter uppförda efter liknande system. ”Register” används även i allmännare mening om skriftlig handling i vilken något bokförs eller upptecknas, särskilt i fråga om bok med räkenskaper, även om redogörelse, journal, dagbok eller protokoll.
Tjänsteman vid Ekonomiedepartementets kansli vilken mottog, vidarebefordrade, registrerade och arkiverade brevärenden.
Tjänsteman vid Ekonomiedepartementets kansli, vilken mottog, vidarebefordrade, registrerade och arkiverade suppliker.
Kontor som inrättades 1892 i anslutning till Ekonomiedepartementets kansli. Registratorskontoret tog emot, vidarebefordrade, arkiverade och delgav handlingar och sammanställde akter. Efter självständigheten överfördes Registratorskontoret till Statsrådets kansli.
Samling föreskrifter beträffande uppträdande eller beteende i tjänsten.
Avgift som utöver portot måste erläggas till postverket för en rekommenderad försändelse. Rekommendationsavgift infördes i början av 1700-talet.
Framställa en anhållan, anmodan, krav till någon som ska leverera, lämna eller tillhandahålla något eller ställa något till annans disposition, beställa, begära.
Sedan 1700-talet en skriftlig handling med vilken något rekvireras, levereras, beställs, sänds eller tillhandahålls. Termen används också om det rekvirerade.
Rätt för medborgarna i en stat att, utan ingrepp från statens sida, bekänna sig till vilken religion eller religiös riktning de själva önskar, och att fritt utöva sin religion. I inskränkt bemärkelse: rätt för anhängare av visst religionssamfund att fritt utöva sin religion, vilket 1741–1809 gällde (protestantiska) utländska medborgare, 1889–1923 protestantiska oliktänkare. Religionsfrihetslagen 1923 innebar religionsfrihet för alla trosinriktningar, också rätten att höra till civilregistret.
Rättegångssak som har med religion eller religiös uppfattning att göra eller är av religiös karaktär.
Religiöst samfund bestående av personer med samma trosbekännelse; trossamfund, kyrka.
Lista över remisser, remissförteckning.
(Myndighets)beslut i ett ärende som remitterats från en annan myndighet.
Person som återsände något, i synnerhet om person eller myndighet som återsände ett ärende som han eller den fått på remiss. ”Remittent” användes också om person som översände pengar eller checker till någon eller till någon plats. I fackspråk kunde ”remittent” också avse den person som köpte eller mottog en växel, den person till vilken växelsumman enligt växelns ordalydelse skulle betalas, växeltagare.
Under svenska tiden att återsända ett ärende eller domstolsmål till förnyad handläggning, övergående under autonoma tiden i betydelsen att återsända, skicka tillbaka, skjuta ifrån sig eller hänskjuta något till någon annan som fattar beslut.
Slå sig samman om och dela kostnaderna.
Församling av representanter eller ombud, i synnerhet om folkrepresentation i riksdag, ståndsrepresentation i riksdag eller lantdag, eller representanterna vid kyrkomöte.
Ursprungligen av domstol utfärdat förbud att lämna den ort där man vistades, övergående under autonoma tiden i betydelsen tvångsmedel med vilket rörelsefriheten för en person begränsades.
Fond i varje enskild sparbank för deponering av nettovinsten som sedan kan användas för att täcka möjliga framtida förluster i bankrörelsen. Reservfonden räknas till det bundna egna kapitalet, vid sidan av grundkapitalet. Den förvaltades av bankens styrelse, under sparbanksinspektörens, efter 1939 sparbanksinspektionens översyn.
Gästgiveri som vid behov fungerade som extra skjutsstation.
Extraordinärt rättsmedel för ändring av dom som vunnit laga kraft. Skäl till resning kan vara att domen strider mot lagen eller att nya bevis har tillkommit. Resning anförs skriftligen vid Högsta domstolen sedan 1918, under autonoma tiden i Justitiedepartementet, under svenska tiden hos Kgl. Maj:t (från 1660-talet–1786 Justitierevisionen, därefter Konungens högsta domstol).
Skriftlig anhållan om att få en laga kraft vunnen dom ändrad, trots att den processuella tiden för sökande av ändring eller besvär har gått ut. Ansökan riktades ursprungligen till Justitierevisionen (med eller utan konung), 1789–1809 till Konungens högsta domstol, 1809–1918 till Senatens justitiedepartement och från 1918 till Högsta domstolen eller Högsta förvaltningsdomstolen.
Beslut med vilket återbrytande av laga kraft vunnen dom beviljas.
Återställande av en enligt allmänna rättsregler förlorad rättighet, särskilt om medgivande av undantag från gällande bestämmelser rörande försutten besvärstid, frånvaro från domstol utan eget fel m.m.
Skriftligen utfästa sig eller lova (att göra något), genom en skriftlig förbindelse bekräfta eller godkänna något. Inom finansförvaltningen och bankväsendet: genom skuldförbindelse erkänna (en skuld, ett lån m.m.) eller lämna kvitto eller mottagningsbevis på något, kvittera ut.
Förvaltningsområde, distrikt.
Forstmästare som var föreståndare för ett av Forststyrelsens forstrevir inom ett forstinspektionsdistrikt.
Stadgad avgift för revision av hovrättsdom i högsta rättsinstans, under svenska tiden Kgl. Maj:t, under autonoma tiden Justitiedepartementet och från självständighetstiden Högsta domstolen. Revisionsskilling indrevs under denna benämning redan på 1600-talet. Den stadgades igen 1922, dock inte för fattiga som kunde uppvisa fattigdomsbevis.
Under medeltiden var klara gränser ovanliga. Riksgränsen var i bästa fall ett landamäre utmärkt av stenar med särskilda namn eller andra gränsmärken vid lämpliga ställen. Den östra gränsen försköts i olika etapper, genom krigståg och kolonisation. Den första verkliga gränsen fastställdes 1323 i Nöteborg, då Novgorod avstod Savolax, Jääskis och Äyräpää till Sverige. I traktaten uppräknas rårna från Systerbäck till Kajanska havet. Endast beträffande dragningen på Karelska näset har det rått enighet.
Avdelning eller klass av medborgare, enskild furste, prelat eller korporation i ett rike som lydde omedelbart under regenten och riket. Ett riksomedelbart stånd hade vanligen rätt att genom ombud delta i riksförsamlingar. I fråga om svenska förhållanden användes ”riksstånd” ofta utan tanke på riksomedelbarhet om en avdelning eller klass av medborgare som genom ombud hade rätt att delta i ståndsriksdag, eller om sammanfattningen av ett sådant stånds representanter vid ståndsriksdag. I Sverige utgjorde adel, präster, borgare och bönder riksstånd.
Betalning till lejd roddare och för resa eller transport i båt.
Fattighjon som underhölls av fattigrote, ofta genom att turvis underhållas av bönderna som ingick i fattigroten.
Grundskatt som räknades ut efter det antal arviorubel som fastställdes för ett hemman.
Förteckning, lista, längd, register, vanligen om en mera omfattande förteckning som förs av myndighet eller befattningshavare enligt föreskrifter i lag eller stadgar.
Ägare av ett rusthåll, som hade skyldighet att underhålla häst och ryttare, i vissa trakter båtsman för kronans behov. Rusthållaren var befriad från rotering och åtnjöt vissa andra skattelättnader som befrielse från jordeboks- och mantalsränta. Han hade rätt att ha en hästhage på byns gemensamma marker. Ibland användes termen rusthållare också om en rusttjänstskyldig adelsman.
Att förse soldater eller stridskrafter med vapen, utrustning och krigsmateriel, förberedelse för krigföring.
Benämning på skyldigheten för en innehavare av ett rusthållshemman att utrusta en man och en häst för det svenska kavalleriet. Rustningsskyldigheten infördes i samband med införandet av det yngre indelningsverket på 1680-talet. Indelningsverkets rustningsskyldighet var inte detsamma som adelns rusttjänst.
Beridet truppslag som använde hästar för förflyttning och strid.
Under autonoma tiden förekommande benämning på utstakning av rågång eller gräns.
Från och med 1634 benämning på rådets maktbefogenheter i rikets styrelse och förvaltning. Rådet skulle biträda konungen i riksstyrelsen och sköta rikets förvaltning genom chefsskap eller som bisittare i de kollegiala ämbetsverken. Maktbefogenheterna begränsades 1682, varefter endast ett mindre antal rådsherrar tjänstgjorde i kollegierna. På chefsposterna i kollegierna placerades i stället presidenter, i Kanslikollegium kanslipresidenter eller chefer med annan titel.
Jämkning av rågång eller gräns vid stridigheter om rårnas läge eller äganderätten till mark, ifall de stridande parterna inte kunde bevisa sina krav med äldre kartor eller laga kraft vunna skiftesinstrument. Från och med 1848 utfördes råjämkning av lantmätare biträdd av gode män eller häradsrätten. Råsträckningen utmärktes genast ifall parterna godtog lantmätarens tentativt dragna gränslinje (pretentionslinje). Om parterna var missnöjda hänsköts ärendet till häradsrätten.
Benämning som angav att hemman, by eller härad låg inom fasta (utmärkta) märken och rågator.
Landmärke i naturen som tjänar som råmärke, vanligen där rågångar möts eller skär varandra.
Råmärke som utmärkte en gräns (rå) mellan landskap, härad, socknar, byar eller egendomar som tillhörde olika skifteslag.
Om lån eller skuld som helt, eller under viss tid, inte löper med ränta eller på vilken ingen ränta beräknas.
Ränteförenkling, i synnerhet om en ränteförenkling som genomfördes i Finland 1850.
Om den för olika lånetransaktioner differentierade storleken på räntan för ett kapital, uttryckt i procent av kapitalet.
Skatt som utgick i spannmål.
Under medeltiden hade domsmakten vid folkdomstolarna övergått från tingsmenigheten till särskilda domare. Domsrätten skulle dock fortsättningsvis utövas i tingsmenighetens närvaro. Någon instansordning fanns i praktiken inte. Allmänt gällde att ett mål skulle handläggas av domstol på svarandens hemort. Senare uppkom stadganden enligt vilka domstolen på orten för ett brott avgjorde brottsmål. Ursprungligen saknade gift kvinna och omyndig person förmåga att vara part i processen. Under senmedeltiden tillerkändes de i allt högre grad partshabilitet.
Skriftlig handling som gäller ett rättegångsmål; processhandling. I äldre tider användes termen också om åtgärd som utgjorde ett led i rättegången.
Parts kostnad för rättegången, det vill säga rättegångsavgifter, rättegångsbiträdets eller -ombudets eller advokatens arvode, resekostnader för vittnen och andra stämningskostnader m.m. Rättegångskostnader stadgades tidigast i 1734 års lag.
Ersättning för de kostnader som en rättegång innebär för parterna och som den förlorande parten i ett mål sedan 1734 måste betala till motparten, senare alternativt till statsverket. Ersättningskravet skulle och ska ges skriftligt till domstolen innan domen fälls.
Mål eller ärende som upptagits till behandling vid domstol enligt i lag stadgat förfarande: rättegångssak, rättegångsärende. Ett rättegångsmål kan vara civilrättsligt eller kriminalrättsligt.
Sammanfattande term för de ämbetsverk och institutioner som skötte rättegångsärenden, övergående under 1800-talet i termen rättegångsväsen(de), samtliga domstolar. ”Rättegångsverk” var också förled i juridisk ämbetsexamen, införd 1749–1750.
Sammanfattande om allt som har samband med rättegångar och processväsende, särskilt med tanke på de regler som avser rättegången och de institutioner som handlägger rättegångsärenden. Termen användes redan på 1600-talet.
Sedan autonoma tiden om en i lag angiven möjlighet att begära förnyad granskning av beslut i samma instans som har fattat beslutet, inte av en högre instans som vid överklagande. Termen användes under 1500–1600-talet också som synonym till en föreskrift eller en bestämmelse som skulle ”tjäna till (efter)rättelse”.
Äldre benämning på rättsväsende, särskilt om den institution som fastställde och skyddade rättsordningen i samhället, det vill säga staten genom regering och folkrepresentation.
Under autonoma tiden om förfarande, institution och (rätts)regel i eller inom en rättsordning.
Giltig i enlighet med gällande lag och rätt, ursprungligen också enligt vad som betraktades som (sedvane)rätt och godtogs som rättsuppfattning eller det allmänna rättsmedvetandet.
Större eller mindre hög av (jämförelsevis stora, uppstaplade eller hopkastade) stenar på marken, stenröse, som utmärker en rågräns, utgör ett gränsmärke.
Rätt att genom en individuell viljeakt i viss form medverka till ett kollektivbeslut. Rösträtten kan delas in i valrätt och voteringsrätt. Den förra formen avser val av person till en viss uppgift, medan den senare avser avgörandet av en sakfråga.
S
Om den åtgärd då staten lagligen kunde konfiskera gods, huvudsakligen brottslings. Sådan egendom som för begången missgärnings skull hade förverkats till kronan. Dylikt gods såldes då för kronans räkning, undantaget frälsegods som enligt adelsprivilegierna 1723 skulle tillfalla en släkting.
Den del av förmögenhetsrätten som reglerade den subjektiva rätten till egendom genom panträtt, retentionsrätt, nyttjanderätt, servitutsrätt och avkomsträtt m.m. Allmänt: om rättighet att förfoga över sak.
Förteckning eller bok över beslut som fattats i en hovrätt, under svenska tiden också i ett kollegium och under autonoma tiden vid ett ämbetsverk. Diariet granskades ursprungligen av Nedre justitierevisionen, 1789–1809 av justitiekanslern, 1809–1917 prokuratorn och därefter av justitiekanslern.
Redogörelse för olycka som drabbat person eller last ombord på ett fartyg, vilken fartygsbefälhavare gav inför offentlig myndighet, särskilt rådstugurätt eller konsul. Termen sjöförklaring användes även om dokumenten med sådan förklaring och om förrättningen då sådan redogörelse avgavs och kompletterades med utsagor av medlemmar av fartygets besättning.
Mål som faller inom sjörätten.
Offentligt organiserad drevjakt på varg, björn eller räv. Skalljakt på bestämda tider förekom i vissa landskapslagar och i landslagarna. Varje bonde, kreatursägare inklusive präster och frälsemän i ett härad eller fjärding skulle delta. I Kristoffers landslag gjordes skillnad mellan nätskall och varggårdaskall. Deltagarna i nätskall var skyldiga att hålla en viss mängd nät. Skalljakt är belagd i Finland från mitten av 1500-talet, men har säkerligen också förekommit tidigare. Skyldigheten att delta i jakten reglerades i jaktstadgorna från 1647 och 1664. Jakterna organiserades av jaktfogden. Då introducerades också skottpeng på nedlagda skadedjur. Den obligatoriska skyldigheten att delta i drevjakterna avskaffades 1868.
Ställning där man kedjade fast delinkventen vid prygelstraff. I de medeltida källorna användes inte termen skampåle. Skampålen användes också för offentligt utställande. Tredskande arbetare som inte nöjde sig med den fastställda dagspenningen kedjades fast från morgonen till kvällen.
Betala skatt, vara skattskyldig.
Om skattejord eller skattehemman vars ränta kronan överlåtit åt person med frälsefrihet.
Skatteteknisk term för jordnatur. ”Skattejord” avsåg en självägande bondes hemman med tillhörande marker som han skattade för till kronan.
Nyttighet, vara, förnödenhet eller tjänst som presterades som skatt, det vill säga skatt i form av naturaprestation. I äldre förhållanden kunde ”skattepersedel” även avse en skatt som betalades i pengar för att ersätta en naturaprestation.
Från tegskiftets tid den grupp delägare som gemensamt förvaltar (och nyttjar) en bys oskiftade jordområde.
Andel i jord som tillföll eller tillfaller någon genom jordskifte eller arvskifte, också om jordstycke eller jordlott som uppstår vid skifte.
Skiftesläggning, skifte, skiftesförrättning.
Från cirka 1775 om skifte av tidigare samfälld skog. I konkret betydelse avser ”skogsskifte” en skogslott.
Skatt som årligen tillföll kyrkoherdarna på landsbygden. Skatten uppgick till en mark smör per ko. Den avskaffades genom prästerskapets lönereform 1886.
Större förrådshus i vilket socknen tillhörig (avrads- och tionde-)spannmål förvarades.
De penningmedel som inflöt till statskassan från arbete på spinnhus och andra korrektionsinrättningar för kvinnor sedan 1600-talet.
Territoriell församling inom statskyrkan som omfattar invånarna i en stad, till skillnad från landsförsamlingen. Stadsförsamlingen kunde vara självständig eller ingå i ett pastorat, från 1933 också i en samfälld stads- och landsförsamling.
Av kyrkan auktoriserad bok, lista eller längd enligt vilken frivilliga understöd till församlingen uppbars och där prästen antecknade givarens namn och understödet. Understöden gick bl.a. till fattigkassan, reparation av kyrka eller boställe, införskaffande av kyrkklocka och nattvardskalk.
Med stöd av en matrikel över samtliga hushåll insamlade frivilliga medel till församlingen, exempelvis borgarbok.
Årslön i naturaprodukter.
Statsanställd undervisare och rådgivare inom mejerisektorn. Statsmejeristerna lydde under Jordbruksexpeditionen, senare Lantbruksstyrelsen.
Verksamheten att fastställa ett lands eller en provins ekonomiska ställning, upplag och stat. I allmännare mening avser statsverk en stats finansförvaltning eller finansväsen, och har under senare tid även blivit liktydigt med staten.
Statligt ämbete, hög befattning inom området för den politiska eller administrativa ledningen i en stat.
Årligt anslag för en viss gren av förvaltningen. Stater började uppgöras i slutet av 1630-talet.
I den svenska förvaltningen från och med 1620-talet uppställning av tjänstemännen och övrig tjänstepersonal vid ett ämbetsverk eller en förvaltningsorganisation med de för tjänsternas avlöning anslagna medlen, till exempel justitiestaten för domstolsväsendet,i Ryssland från och med 1711/1720 likadan handling som fastställdes av kejsaren. För ordinarie tjänsteman var lönen upptagen på den fasta, ordinarie staten, medan extraordinarie tjänstemäns löner betalades från mera temporära anslag.
Juridiskt utbildad (och bevandrad) ämbetsman, stadgad i kyrkolagen 1869. Stiftssekreteraren valdes av domkapitlet för att föra stiftets protokoll, utforma dess skrivelser och verka som chef för domkapitlets expedition.
Lönehemman i annexförsamling eller i moderförsamling, stomhemman, vilket tilldelats en präst i moderförsamling som lönetillägg utöver det egentliga prästbostället. ”Stom” användes även om sådant hemman som tilldelades biskop (biskopsstom), kyrka (kyrkostom) eller kloster (klosterstom).
Under svenska tiden en term inom fångvårdsväsendet som avsåg åtgärd eller handling i anslutning till straffverkställighet. Under autonomin och självständigheten användes benämningen om anstalt för verkställighet av frihetsstraff: fängelse, tukthus.
Den avdelning i 1734 års lag som innehöll regler om straff och deras verkställighet, underhållet av fångar m.m. Den ersattes 1889 med en strafflag.
Benämning på fastställande av straff under autonoma tiden, bör inte förväxlas med lag, förordning, paragraf för straffbestämning.
Straffparagraf under svenska och autonoma tiden, innehållande brottsrekvisiten och till dessa knutna straffbestämmelser.
Från 1889 det lagverk som innehåller bestämmelser om brott och deras påföljder samt om straffverkställighet: straffrättslig lagstiftning. Dessa hade tidigare varit uppdelade i två särskilda balkar i 1734 års lag: missgärningsbalken och straffbalken. Strafflagen trädde i kraft 1894.
Svara för saken enligt lag, till exempel stånda tjuvrätt.
Benämning på en domstol som sammankallades i krig för att på stående fot rannsaka och döma i svåra förbrytelser, som vanligen var belagda med dödsstraff. Domen kunde inte överklagas och fick genast verkställas. I Finland infördes ståndrätter i slutet av 1600-talet. Under den autonoma tiden stadgades ståndrätterna i strafflagen för den finska militären 1877 och i det självständiga Finland i lagen om krigsdomstolar 1920. Enligt lagen 1920 kunde befälhavaren för en trupp i fält sammankalla en ståndrätt för att döma för brott som var belagda med dödsstraff och där den skyldige blivit gripen på bar gärning. Ståndrätten skulle sammanträda inför samlad avdelning av den trupp som den åtalade tillhörde och straffet kunde verkställas genast efter ståndrättens utslag. Som ordförande verkade krigsrättens ordförande och som ledamöter högste befälhavarens närmaste man i befälet, en stabsofficer, två kompanichefer och fyra yngre officerare.
Skuldebrev som är ställt att betalas av en viss person.
Möte, sammankomst (till exempel sockenstämma).
Tjänstetid för tjänstefolk.
Sedan medeltiden domstolens uppmaning till svaranden att svara med anledning av ett käromål eller åtal.
Sedan 1500-talet om skriftligt dokument, sedermera blankett, som bevisar att delgivning av stämning till domstol har skett. Ursprungligen kallades det stämningsbrev.
Avgift som rote(hållare) betalade till indelt soldat under möte eller mönstring.
I äldre tider om ersättning till stämningsman för delgivning av stämning. Stämningspenningar stadgades inte längre i 1734 års lag.
Officiellt pappersark, papper med charta sigillata-stämpel.
Avsättande från ämbete på viss tid genom dom, i allmänhet på grund av lättja, slösaktighet, dryckenskap eller annat otillbörligt beteende i tjänsten. Ämbetet besattes under tiden med en vikarie, som i allmänhet uppbar hälften av den avsatte tjänsteinnehavarens lön.
Syneförättning som företas under rundgång.
Under svenska tiden allmän benämning på person som, vid sidan av kronans, konsistoriets eller socknens ombudsman eller ledamot av domstol, hade rätt att delta i en syneförrättning och avgöra ett synemål. Synemännen var från 1700-talet berättigade till ett arvode, åtminstone när det gällde boställssyner (från 1752).
Uppdrag eller mandat som ombud åtog sig då denne genom avtal förband sig att agera syssloman. Till sysslomanskap hörde advokatyrket och uppdragen som god man, revisor, arkitekt, bankman eller konsult.
Betala pension, underhålla med mat, hus och andra förnödenheter.
I äldre svenska vårda, sköta, ombesörja. I senare kameral betydelse undantag. Överlåtaren av en jordegendoms rätt till försörjning, t.ex. i form av att få bo kvar på den överlåtna egendomen.
All ägodelning som cirka 1759–1848 inte var ett storskifte eller laglig hemmansklyvning utan berodde på sakägarnas gottfinnande och beslut, både då det gällde verkställigheten och ägorna som delades.
Att ha säte och stämma innebär att man är medlem i en styrande eller dömande församling eller sällskap.
Skola som meddelade undervisning i kristendom, läsning och textförståelse för begåvade medellösa ynglingar som från tidiga år hade arbetat i hantverksyrken för sin och familjens utkomst. Söndagsskola skulle efter 1858 upprätthållas av kommunen och förbereda eleverna för inträde i statlig folkskola. Den leddes av en direktion och övervakades, jämte aftonskolorna, av Manufakturdirektionen, på landsbygden av landshövdingen (guvernören). Söndagsskolorna inspekterades från 1856 regelbundet av församlingens kaplan eller kyrkoherde. I och med inrättandet av folkskolan ombildades söndagsskolan under 1900-talet till en andaktsstund för barn.
T
Käromål, det vill säga ett muntligt eller skriftligt yrkande som framställs av käranden vid en domstolsbehandling, en juridisk term sedan kyrkolagen 1686. Motsats: svarandens gentalan. Termen används också om kärandens och svarandens rätt att framlägga sin sak och uttala sig i rätten.
Tjänstebeteckning för posttjänsteman vid Poststyrelsens räkenskapsavdelning 1881–1918 och efter det vid Tidningspostkontoret i Helsingfors. Tidningsexpeditören gjorde upp taxor för tidningar och tidskrifter samt skötte prenumerationer och distribution. Tidningsexpeditörerna utnämndes av senatens ekonomiedepartement på generalpostdirektörens förslag, senare av Post- och telegrafstyrelsens generaldirektör. På andra håll sköttes uppgiften av postexpeditionen och, där sådan inte fanns, av postkupéexpeditionen.
Granskning som genomförs med stöd av lag och vanligen utförs av en myndighet eller ett centralt ämbetsverk som ansvarar för ett visst förvaltningsområde.
Person som yrkesmässigt utövar tillsyn över någon eller något.
Byggnad för härads- eller lagmansting, stadgad 1734. Tingshuset uppfördes och underhölls gemensamt av alla hemmansägare i tingslaget som var skyldiga att betala allmänna oneran, eller genom en avgift i natura eller i penningar som betalades av hemmansägarna i stället för den skyldigheten. Tingshuset kunde också hyras av häradshövdingen, mot ersättning till tingslagets hemmansägare.
Dokument som intygar att innehavaren är berättigad att utöva de befogenheter som ingår i tjänsten.
Lantmäteribiträde på förordnande, enligt Kgl. Maj:ts förordning om lantmäteriet 1783 också vikarierande lantmätare, från 1803 av överdirektören examinerad lantmäterielev som därefter anställdes som biträde åt ett läns förste, andre eller tredje lantmätare, med lön på stat. Den vikarierande lantmätaren reducerades vid ordinarie, extra ordinarie eller kommissionslantmätares återinträde i tjänsten till dennes biträde.
U
Under autonoma tiden samlande benämning på fyllnadsborgen och kontraborgen.
Från autonoma tiden ordförande i allmän underrätt. Motsats: domare i högre rättsinstans. I vid bemärkelse avser underdomare en medlem av allmän underrätt, oberoende av om han fungerar som nämndeman eller domare.
Den tidpunkt under året när skatter och avgifter uppbars i ett härad. Tidpunkten för de olika avgifterna varierade fram till 1819 då tidpunkterna för uppbörden förenhetligades. Efter 1620 uppbars spannmålsavraden senast den 21 december. År 1668 fixerades tidtabellen för allmogens utskylder. Tidtabellen justerades 1729 och 1739. Efter 1738 avgjorde kronofogden när uppbörden inleddes. Skatterna kunde betalas i flera rater, och uppbördsstämmor fick inte hållas i juni och juli. År 1794 infördes höstuppbörd för bolräkningarna och för de personella och kontanta avgifterna medan persedelräntorna och den slutliga räntan skulle uppbäras under vintern.
Sedan 1848 benämning på lantmätares skattläggningsförslag i Viborgs län under storskiftet.
V
Rättsmedel för överklagande, sökande av ändring, i lägre domstols domslut i tvistemål. Vad riktades huvudsakligen till hovrätten. Rättsmedlet inbegrep anmälan om missnöje med utslaget eller ändringsansökning och vadepenning, vilka sammanställdes i en vadeinlaga. Ibland avsåg man med ordet vad, lägga vad, erlägga vad också själva missnöjesskriften, ändringsansökningen eller vadepenningen.
Skriftligt intyg på erlagd vadepenning eller vadeskilling. Vadebeviset utfärdades av den underrätt i vilken missnöje mot utslaget genast hade meddelats efter delgivandet, eller av domstolens kanslitjänsteman eller rättens ordförande, närmast borgmästare eller häradshövding, fram till 1868 också av rådman vid kämnärsrätt eller av lagman.
I det svenska riket och i Ryssland anställd vid statliga, kyrkliga och stadskommunala organ med uppgifter i anslutning till vakthållningen.
Råsten som är placerad mellan två av gränsernas huvudmärken och som visade på gränslinjens raka sträckning.
Rättsarvode som sedan autonoma tiden utbetalas till vittne, på särskild anhållan hos domstolen, för de omkostnader som närvaron vid rättegången inneburit, till exempel resekostnader och inkomstbortfall. Sedan senare delen av autonoma tiden används termen vittnesarvode.
Av hovrätt sedan 1734 års lag äskad ed för att utleta sanningen i ett civilt mål som annars inte gick att utreda. Vrångoed innebar att bägge parterna gick ed på att inte ”saken förmörka eller något dölja som till en rätt upplysning tienar”. Den blev så småningom i början av självständighetstiden en död paragraf.
Rättegångsmål angående en gäldsförbindelse som grundade sig på växel. Växelmålen stadgades under svenska tiden från början av 1600-talet, under autonoma tiden efter 1858 och skulle upptas till behandling på initiativ av notarius publicus.
Regler för hur växlar ska tecknas, inlösas och överföras m.m. Den första gavs under autonoma tiden den 29 mars 1858. Den ersattes med nya regler den 1 november 1932 och den 28 juni 1960.
Å
Under autonoma tiden och förra delen av självständighetstiden om vittne vars vittnesmål blir ogiltigförklarat av domstolen på grund av jäv.
Ä
Lantmäterikarta över en egendom. Ägokartan är en karta i stor skala, som detaljerat visar områdets beskaffenhet, uppdelning i ägoslag, bebyggelse, vägar och andra detaljer.
Den part som söker ändring och besvärar sig över ett avgörande i lägre rätts- eller förvaltningsinstans. Benämningen används också om åtgärd som vidtas i syfte att få ändring i en domstols eller förvaltningsmyndighets avgörande; överklagande; sökande av ändring. Den ändringssökande kallades under svenska tiden appellant, under autonoma tiden och i början av självständigheten klagande eller klagandepart.
Från 1708 av domkapitel administrerat behovsprövat understöd från kyrkohärbärget till fattiga änkor och barn efter ordinarie, extraordinarie och tillfälligt förordnade präster i stiftet. Änkehjälpen blev 1837 ett ekonomiskt understöd som utgick också till fattiga gymnasie- och skollärarsterbhus. Den administrerades från 1859 av Ecklesiastik- och skolstatens änke- och pupillkassa. Medlen insamlades från de i tjänst varande prästerna, vilkas plikt det sedan 1664 varit att understöda fattiga prästänkor i stiftet. Från 1859 insamlades medlen från lakansbesparingar och diverse fonder: Ärkebiskopsfonden (från 1833), Gavelinska testamentsfonden (från 1750), Haartmanska testamentfonden (från 1808), Rautalinska testamentsfonden (från 1841) och änkehjälpsavgiften från lediga gymnasie- och skollärartjänster (från 1851). Under åren 1837–1859 utbetalades också ett statsanslag.
Ö
Utbysskatt eller (avgärda) by som blivit öde men som vid tegskiftet lämnades utanför samfälligheterna och bibehölls som skatteobjekt.
