Person som genom födsel var berättigad att äga odaljord, även om person med goda anor, ädel.
Utskottet för de finska ärendena under riksdagen 1755/1756 och 1760/1762 som undantagsvis tillsattes av Sekreta utskottet för att främja den ekonomiska utvecklingen i Finland. Finska beredningen bestod av ledamöter från Sekreta utskottet och Kammardeputationen.
Befälsperson inom krigsmakten av olika rang och grad från general (fältmarskalk) eller amiral till fänrik, förr under vissa tider underlöjtnant, vid vissa truppslag eller försvarsgrenar sekundlöjtnant, kornett eller konduktör. Officerarna var bl.a. personligen befriade från mantalspenningar från 1642 (den övriga familjen var befriad efter 1811).
Värdelös avrösningsjord.
I den svenska förvaltningen från och med 1600-talet benämning med något varierande innebörd på de skatter som åvilade de jordeboksförda hemmanen och lägenheterna. I inskränkt betydelse var ordinarie räntan liktydig med den enligt gamla skattetal utgående jordeboksräntan, medan i begreppet ordinarie räntan i denna inskränkta betydelse inte ingick de extraordinarie skatter, som först under senare hälften av 1600-talet blev stående skatter och som kom att permanent åvila jorden under benämningen mantalsränta. Ordinarie räntan och de sistnämnda jordskatterna gick sammantagna under benämningen grundränta. Denna indelning av grundräntan fastställdes i riket 1718. I sin mer vidsträckta betydelse omfattade ordinarie räntan även de fasta mantals- eller hemmansräntorna. I Gamla Finland användes ”ordinarie ränta” i termens vidare betydelse. De i den ordinarie räntan ingående skattepersedlarna omstrukturerades vid skattläggningsrevisionerna.
Benämning på del av ordinarie räntan (mantals- och hemmansräntorna) i Viborgs länsräkenskaper. Den erlades i penningar till kronovärdet av höräntan och alla de i undervisningarna förekommande små persedlarna, i en del av de karelska socknarna även av arviohuvudräntan.
Avgift i en stapelstad för in- och utlastning av sådana varor som var lastade i tunnor. Åbo: för saltat kött och saltad fisk betalades vid inkommande 20 kopek och vid utgående 12 kopek B:co Ass. per tunna. De som var invånare i Åbo betalade hälften. Helsingfors: för fisk, kött och annat lakegods betalades 3 kopek tunnan. Stadens invånare betalade hälften. Uleåborg: för lakegods betalades 1½ kopek silver tunnan. Brahestad: 2 kopek silver för tunnan packgods. Jakobstad: 1½ kopek silver per tunna av lakegods. Nykarleby: 1 kopek silver per tunna. Vasa 1½ kopek silver för tunnan packgods. Kaskö: 3 kopek silver per tunna. Kristinestad: 1½ kopek silver per tunna. Viborg: enligt fastställd taxa. Fredrikshamn: enligt fastställd taxa.
Tullklareringslokal där tullpliktiga varor taxerades, även lokal för kortvarig förvaring av tullpliktiga varor och för förtullade varor innan de överfördes till ägaren.
Term för skatteuttag av stångjärnsverk och ämneshammare som grundats före 1696. Efter 1803 fördubblades skatten för nyetablerade hammare.
Avgift som rust- och rotehållarna skulle erlägga till kronan för att befrias från skyldigheten att förse sin fotsoldat respektive dragon med nödvändig utrustning och proviant samt häst med foder vid de årliga regementsmötena, -mönstringarna, exerciserna och besiktningarna. Avgiften kunde även erläggas av andra som ingått passevolans med statlig ämbetsman (till exempel civil tjänsteman eller präst).
Till vägarnas underhåll vid rikligt snöfall skulle landshövdingarna inrätta ploglag av de närmast boende hemmansägarna i varje socken eller härad. Ploglagen bildades för fem år i taget. Ploglaget erhöll betalning av sockenborna som vid inrättandet av ett nytt ploglag kallades till häradsrätten för att fastställa det. Då marken var bar fördelades underhållsskyldigheten bland de vägdelade hemmanen.
Den årliga personella skatt som infördes i Viborgs guvernement 1783 för varje revisionsskriven krono- och donationsbonde samt städernas meschanier (mindre borgare) i stället för den avskaffade kronoandelen av jordeboksräntan. Befriade var kvinnor, adelsmän och personer av rang, riddare av kejserlig rysk orden, militärer, av kronan och städer avlönade tjänstemän och ämbetsverks extra betjäning, bro- och skallfogdar, prästerskap och andra kyrkliga betjänter, lärare eller de som innehade en lärdomsgrad, apotekare, provisorer, avskedade högre och lägre tjänstemän samt deras söner, på sjömanshuset inskrivna sjömän och köpmansståndet som i stället erlade gillesavgift eller en viss procent av sitt rörelsekapital som avgift för rätten till näringsfång. Poduschniepenning utgick i Viborgs län efter 1828 i stället för mantalspenningar och avgiften för rätten till brännvinsbränning. Den utgick till samma belopp som före länets förening med övriga Finland år 1811. Skattebortfall på grund av fattigd...
Avdelning vid poliskammaren i Helsingfors, Åbo och Tammerfors under senare delen av 1800-talet som ansvarade för brottsutredning och spaning i stadens alla polisdistrikt. Som chef verkade en poliskommissarie. Hans närmaste överordnade var polismästaren.
Dike som bekostats av kronan.
Vid kronans postrutt beläget hemman vars bonde verkade som postförare till och från ett annat posthemman, mot att han fick vissa lättnader i allmänna skatter och avgifter eller en ersättning i reda pengar. Posthemmanen låg alltid vid de viktigaste kommunikationslederna. Avståndet mellan posthemmanen skulle 1636 vara 20–30 km. Posten befordrades enligt ett stafettsystem, eller genom att posthemmanet höll hästar åt postverkets ridande eller åkande postiljoner. Posthemmanen avskaffades 1845 då postväsendet omorganiserades, dock inte i Åbolands och Ålands skärgård där det indelta postverket indrogs 1910.
Den offentliga organisering som innefattade alla enskilda myndigheter och åtgärder som behövdes för att sköta transporten och distributionen av postförsändelser. I Sverige inrättades postverket 1626 i anslutning till Kanslikollegium för att sköta tjänstepost, postmästare i utlandet och kurirväsendet. År 1636 blev inrättningen ett indelningsverk med posthemman runt om i riket, vilka förpliktades att utföra postföring. Huvudansvaret för postväsendet förlänades periodvis till överpostmästaren vid Stockholms postkontor fram till 1677 då postväsendet återbördades till kronan och inrättades vid Kanslikollegium. År 1685 blev postväsendet ett affärsdrivande statligt verk, vars inkomster användes till att upprätthålla postgången och postväsendet. Samtidigt upphöjdes postkontoret i Stockholm till centralt ämbetsverk och fick 1697 namnet Generalpostkontoret med en överpostdirektör som chef. Överpostdirektören verkade under Kammarkollegiums tillsyn fram till 1801, då Postdirektörskansliet blev ett...
Statsmedel som beviljades Finska Hushållningssällskapet för att främja potatisodlingen i Finland.
Pastorat vars inkomster gick till att avlöna eller förbättra lönen för en biskop, professor eller lektor eller som fungerade som verksamhetsbidrag åt en viss institution, särskilt akademin i Åbo. Den som erhöll tjänsten blev samtidigt kyrkoherde i församlingen som i praktiken sköttes av en kaplan eller av en av kyrkoherden anställd adjunkt. Benämningen förekom mera allmänt i Finland efter reformationen, och motsvarades av annexpastorat i Sverige. Prebendepastoraten indrogs senast 1922 till Vederlagsfonden eller till staten.
Rättsförlust, förlust av rättighet på grund av att en tidsfrist gått ut. Inom förvaltningen från senare delen av 1600-talet användes termen särskilt om den tid inom vilken en tjänsteman skulle betala den ersättning han personligen var skyldig att betala till kronan för en tjänsteförsummelse, felaktig redovisning eller uppbörd m.m. Allmänt: föreskriva, förordna, bestämma, ordinera (läkemedel).
De kronoskatter som utgick av prästerskapet: gärden, boskapspenningarna och taxan (en gammal skatt som prästerna sedan 1553 betalade för sina boställen, samt därunder hörande hemman och lägenheter för att befrias från inkvartering av krigsfolk). Benämningarna på dessa olika utlagor blandades ofta ihop i jordeböckerna.
Sedan 1892 officiell benämning på ordinarie församlingsprästs ämbetsbostad med tillhörande jordbruk och tilläggsbyggnader, tidigare under 1800-talet kallad kyrkoherdebord.
Bestämmelser som från år 1725 förbjöd utländska fartyg att hämta varor till Sverige från andra än det egna landet eller dess kolonier. Brott mot plakatet innebar konfiskation av skepp och gods. Produktplakatet förbjöd även utländska fartyg att gå på frakt mellan olika städer i riket. Plakatet tillkom den 10 november 1724 under mössornas riksdagsperiod för att främja den merkantilistiska strävan efter att begränsa importen och stärka den svenska handelsflottan. Den engelska Navigation Act utgjorde förebilden. Engelska kaperier förorsakade ett avbräck i tillförseln under Napoleonkrigen och produktplakatet suspenderades 1801–1802. Också 1806–1812 indrogs plakatets bestämmelser. De återinfördes genom kejserlig förordning 10.3/1.4.1812 och reglerades ytterligare i tulltaxan från 1822.
Akademisk högtid under vilken promovendi erhöll titlarna magister eller doktor. Antalet magistrar som promoverades begränsades till 50 vid varje promotion i Uppsala år 1730. Från 1779 hölls fakulteternas promotioner i Uppsala i domkyrkan. Promovendi var iförda skärp, vita silkesstrumpor och hade röda bandrosor i skor och vid knä. De blivande magistrarna kröntes med lagerkransar under kanonsalut. På kvällen hölls promotionsmiddag.
Formell anteckning eller dokument från ett möte eller annan sammankomst, vilket innehåller uppgifter om beslut och mötesgång. Protokollen är ofta utformade enligt standardiserad modell. I vissa fall är protokoll föreskrivet i lag, exempelvis protokoll fört vid rättegångsförhandlingar. Vid kollegiala centrala ämbetsverk upprättades sessionsprotokoll, där de närvarande ledamöterna uppräknades liksom även de behandlade ärendena. De fattade besluten antecknades i protokollet. ”Protokoll” kallades även handlingar som upprättades på grundval av myndigheternas sessionsjournaler. Protokoll är också ett uttryck för de regler, uppförande och kommunikation som gäller i ett visst sammanhang, exempelvis det diplomatiska protokollet. I utrikesförvaltningen finns det ofta en särskild protokollbyrå, avdelning eller sektion som ansvarar för dessa ärenden.
Benämning på livsmedel i större mängd, särskilt livsmedel som är avsedda för militärt manskap eller sjömän.
Av Karl XI påbjuden avgift under påsktiden, ursprungligen för varje hjon, senare för varje som gick till absolution och nattvard. Påskpenningen utgjorde en del av det ordinarie prästerskapets årslön. Den avskaffades 1886.
Om handling eller dokument som innehåller ett erkännande av att något till exempel mottagits. I äldre tider kallades ett sådant kvitto ”rekognition”.
Från medeltiden fram till 1725 officiellt namn på lantmätning (för skattläggning), jämte karta och beskrivning av ägorna. Enligt Gyldén avsågs ägors avfattande på karta och dessas beskrivning för ekonomiskt ändamål.
Av lantmätare ritad rågångskarta med beskrivning (protokoll) över en viss rågräns, också om häradsrättens fastställelse av dylik gräns, som antecknades i tingsprotokollet.
Reglemente med bestämmelser om resekostnads- och traktamentsersättning vid resor, särskilt för befattningshavare i statens tjänst.
Avgift av rust- och rotehållarna för bestridande av kostnaderna för dugligt manskap, besättande av vakanser bland det ordinarie manskapet och att anskaffa och underhålla reserver. Reservavgift uppbars inte av de till Österbottens regemente hörande rotarna. Skulle efter 1773 uppställas och underhållas av varje rusthåll och rot. Pålagan halverades 1776 då två rusthåll eller roten gemensamt skulle ha en reservkarl. Reservavgiften tillföll i Finland efter 1809 den allmänna militiekassan.
Skjutsningsskyldighet som koordinerades av gästgivare och vid behov. Alla de hemman och lägenheter som inte var befriade från onuset (såsom frälse och berustade säterier, rå och rörshemman, kungsgårdar, prebendehemman) skulle utföra skjutsningen på gästgivarens enskilda kallelse.
Samlande beteckning för den domsrätt som ämbetsverk, kollegier, kommissorialrätter, länsstyrelser, magistrater och vissa specialdomstolar (tull-, post-, hallrätt) hade i förvaltningsjudiciella mål och vissa administrativa mål av mera privat natur (klago-, besvärs- och ansökningsmål samt tvister som berörde förvaltningen). Administrativ lagskipning stadgades i 1734 års lag för fiskala mål, men förekom redan från 1615 och särskilt efter 1634. Den följde en egen processordning från 1689/1695. Ändring i dessa mål kunde sökas hos justitierevisionen respektive justitiedepartementet, i svårare tjänsteförbrytelser hos konungen (eller rådet) eller kejsaren. Administrativ lagskipning tillämpades under perioden 1852–1879 också på besvär mot fattigvårdssamhälles beslut som riktades till guvernören (landshövdingen) och senatens ekonomiedepartement i högsta instans.
Längd över kronans fordringar av obetalda kronoavgifter och -skatter. Restlängden innefattade flera års innestående fordringar som inte hade gått att indriva av de skattskyldiga på reststämma, genom pantsättning eller utmätning. I längden upptogs varje restskyldig till namn, by och socken, i den ordning de var införda i uppbördsboken. Olika kronofordringar och sakören uppgavs i separata kolumner.
Rätten att få vädjat mål prövat i högsta rättsinstans. Ursprungligen avsåg ”revisionsrätt” rätten att anföra klagomål direkt till konungen, från 1615 ordinarie rättsmedel kallat revision.
I Gamla Finland tidvis under 1700-talet vidtagen värdering av det gamla skatteuttaget, varvid skatteförhållandena preciserades, moderniserades och delvis fördes i riktning mot svensk lagstiftning. Den första skatterevisionen vidtogs 1728–1729 i syfte att jämka skatterna i förhållande till de krigsdrabbade jordbrukens bärförmåga. I slutet av 1700-talet syftade skatterevisionerna närmast till att höja jordräntan och öka donationernas inkomster. Revisionerna var inte helt slutförda då de avskaffades 1802 vilket gynnade bönderna. Skatterevisionerna skärpte i regel beskattningen.
Avgift till statsverket som betalades årligen för hemman som inte ingick i någon rote. Avgiften existerade under åren 1789–1834.
Jämkning för att fördela roteringsbördan mera rättvist mellan olika rotar och rotedelar. Den första jämkningen förrättades av landshövdingarna i länen från år 1756, år 1804–1806 av rotejämkningskommittéer förutom för Savolax regemente. Syftet var också att i mån av möjlighet öka roteringsskyldigheten, vilket även skedde. Jämkningen ledde till ett nytt roteringsverk. Däremot lyckades man inte helt uppnå en rättvisare fördelning av roteringsbördan. En ny jämkning vidtogs endast för Österbottens regemente år 1811 för att fördela den upplösta indelta arméns vakansavgifter till Allmänna militiekassan på rotenas faktiska bärförmåga.
Ursprungligen om mantal på roterad jordegendom, sedermera om den andel som ett rotehemman hade i rotens roteringsskyldighet och som beräknades genom jämförelse mellan de i roten ingående hemmanens mantal. ”Rotemantal” användes även om det sammanlagda antalet mantal i en rote.
Indelning av hemman i rotar med roteringsskyldighet och själva förteckningen där varje hemmans roteringsskyldighet uppgavs, om det av Karl XI under 1680-talet genomförda och 1810 avskaffade system för underhållandet av en stående armé (och flotta) som bestod däri att manskapet uppsattes genom rotering.
Hemman med skyldighet att hålla en utrustad ryttare för kavalleriet, i vissa trakter båtsman, mot rätten att få uppbära kronans ränta av hemmanet, rusthållsränta, samt ibland också räntan från ett augmenthemman.
Kronohemman som indelats till rusthåll.
Avgift som erlades vid byte av åbo eller ägare på ett rusthåll med eller utan säterifrihet. Rusthållsavgiften skulle erläggas inom tre månader efter tillträdet och tillfalla krigsmanshusfonden. Vid förfall utfästes efter 1778 böter som även de tillföll denna fond. Avgiften övervakades av häradsskrivarna som årligen avfattade utdrag ur mantalslängderna över nytillträdda rusthållare och tillställde det landskontoret som sände förteckningarna med sin påskrift till Krigskollegium inom juli månad påföljande år. Denna kontroll avskaffades år 1789, och uppgiften övertogs då av regementsskrivarna vid varje indelt kavalleri som därefter årligen bifogade mantalskommissariernas uppgifter till de övriga räkenskaperna som övervakades av Krigskollegium. Uppgifterna överfördes på kronofogdarna när regementsskrivartjänsterna indrogs 1830.
Benämning på ryska varor till råämne och förädling som fördes från ryska hamnar till Finland. Ryskevarorna var befriade från tullavgifter från 1812, under förutsättning att detta var särskilt stadgat om en viss produkt eller om varans ryska produktion kunde styrkas med verifikat.
Under autonoma tiden om provisorisk korrektionsinrättning i område som saknade egen arbets- och korrektionsinrättning, huvudsakligen den som fanns i Norra Karelen (Nurmes) 1859–1879. Den ersattes med länsfängelse.
Statens representant vid sådana inrättningar eller arbetsplatser som omfattades av statens olycksfallsförsäkring och ersättningsansvar efter 1948. Olycksfallsombudsmannen ansvarade för arbetsgivarens åligganden rörande olycksfall. Han förordnades till uppgiften av myndigheten i fråga och övervakades av Statens olycksfallsbyrå.
Beteckning som näringsidkare från 1889 frivilligt använder för att skilja sina varor från andras och som de anmäler till myndigheternas varumärkesregister.
Ämbetsverk som 1840 ersatte Kejserliga strömrensningsdirektionen och som lydde under Senatens kansliexpedition. Direktionen för väg- och vattenkommunikationerna ansvarade för vattenvägarna, rensning av vattendrag, brobyggen, kanalverksamhet och vägarbeten, medan planeringen och verkställandet utfördes av ingenjörskåren för väg- och vattenkommunikationerna. År 1860 ersattes ämbetsverket med Överstyrelsen för väg- och vattenkommunikationerna.
Beteckning för fångkoloni avsedd för till Ryssland deporterade fångar 1826–1888 som genom sin vistelse där avtjänade sitt straff.
Sedan medeltiden gällande gemensam beteckning för på skatte- och kronoböndernas jord vilande utlagor, skatter och avgifter till kronan. Ränta uppkom först som lösen för de skyldigheter gentemot konungen och kronan som vilade på allmogen såsom gästning och uppställande av krigsfolk. Med tiden blev de forna skyldigheterna förvandlade till stående skatter som utgick oberoende av behov.
Restskatt, kvarskatt; obetald (del av) arrendeavgift. Ränteresten indrevs genom till exempel förpantning, försäljning av lösöre eller av själva hemmanet. Om det inte gjordes något köpanbud tillföll hemmanet kronan vid kvarskatt, räntetagaren vid ogulden ränta.
Summariskt extrakt ur mantalslängderna över alla rökar och dessas skyldigheter i en socken. Röklängden fördes efter 1741 av häradsskrivaren och tillställdes landshövdingen för hovrättens bruk, eftersom lagmans- och häradshövdingeräntan samt tingsgästningspenningarna uppbars per rök. Röklängden avskaffades före 1830-talet.
Om den åtgärd då staten lagligen kunde konfiskera gods, huvudsakligen brottslings. Sådan egendom som för begången missgärnings skull hade förverkats till kronan. Dylikt gods såldes då för kronans räkning, undantaget frälsegods som enligt adelsprivilegierna 1723 skulle tillfalla en släkting.
Packhusinspektor med uppgift att övervaka och leda verksamheten vid ett packhus, särskilt vid packhusinspektion.
Skolstatens penninganslag, disponibla medel enligt budgeten.
Skolungdom över 15 år, till exempel studenter och djäknar som stadigvarande vistades vid akademier och skolor. De var befriade från mantalspenningar.
Bibliotek vid prästseminarium.
Handling som innehöll registreringsuppgifter för ett fartyg som skulle resa utomlands. Sedan 1724 måste sjöpasset uppvisas i sjötullskammaren före avresan. Sjöpasset utfärdades av generalguvernören, landshövdingen eller magistraten och övervakades av Kommerskollegium.
En kappe per hemman till skallfogdarnas underhåll på Åland, en gammal spannmålsskatt i senare tid vanlig skatt som avdrogs från den ordinarie räntan. Skallfogdekapparna indrogs till kronan 1808.
Under 1600-talet uppkommen, på 1700-talet vedertagen term för donationshemman av skattenatur, där kronan hade donerat endast hemmanets skatter till en adelsman medan hemmanet brukades av en (självägande) bonde och hans arvingar som hade bördsrätt till skattehemmanet. Skattefrälsehemman avskaffades slutgiltigt 1789, då alla bönder fick rätt att inneha såväl jord som ränta i allmänt frälse.
1741 - 1800 av 13863