Lista över hänvisningar
Nikkarinen, Lasse (toim.)
, Lakitieto 4
, Helsinki: Otava
1983
.
A
Rättegångsordning i vilken två fristående och likställda parter i civil tvist står mot varandra eller åtalsförfarande under brottmålsprocess som innebär att åklagaren driver åtalet. Domaren leder förhandlingarna och registrerar processen.
Bisyssla eller uppdrag som aktor, övergående senast 1918 i betydelsen
befattning med uppdraget att väcka
allmänt åtal eller
brott som lyder under allmänt åtal. Motsats: defensorat.
Juridisk term införd 1918 om åtal som anförs av åklagare, med eller utan medverkan av målsägande.
Allmänt åtal förekom dock redan under svenska tiden och autonoma tiden under benämningen
aktorat och väcktes ursprungligen endast i majestätsbrott, sedan 1700-talet i vissa grova brott.
Tjänsteman som från och med 1918 ansvarar för att väcka åtal i
brott som lyder under allmänt åtal. Den allmänna åklagaren leder förundersökningen, beslutar om
tvångsmedel och anför åtalet vid domstolen. Under svenska tiden och autonomin utfördes uppdraget som
bisyssla av en
tjänsteman (då kallad aktor).
Skriftlig vädjan eller
besvär till högre
instans om granskning av och
beslut i hela sakfrågan jämte bevis- och rättsfrågor i ett
mål som hade avgjorts i lägre instans. Appeller riktades 1614–1980 till hovrätten. Termen användes huvudsakligen under svenska tiden och autonoma tiden; sedermera användes termen ändringsansökan. Allmänt brukar ”appell” dock användas enbart om vad,
besvär från en lägre
rättsinstans till en högre
domstol (appellationsdomstol, appelldomstol).
Under svenska tiden samlande benämning på den som vädjade en lägre
instans beslut till högre instans, för granskning och beslut i sak-, bevis- och rättsfrågan. Under autonoma tiden och förra delen av självständighetstiden kallades apellanten vanligen klagande, senare ändringssökande.
Rättsmedel som innebar att hela sak-, bevis- och rättsfrågan i ett
avgörande i en lägre
instans togs upp till
prövning och
beslut i högre instans. Appellationen förutsatte appell, ändringsansökan.
Överdomstol som kan pröva och ändra en lägre domstols
beslut i hela sakfrågan, inte bara i rättsfrågan, vilket kunde innebära framtagning av mera bevis och vittnesförhör. Hovrätten var
appellationsdomstol 1614–1980, lagmansrätterna i (vissa) ekonomiska
tvistemål cirka 1630–1868.
Specialdomstol grundad 1946, verksam från 1947, för att behandla
tvistemål gällande arbetsavtal, tjänstekollektivavtal och arbetsfred, som rests i domstolen av arbetsgivar- eller arbetstagarorganisationer. Arbetsdomstolens
beslut kunde inte överklagas. Domstolen bestod av tio lagfarna ledamöter valda på tre år, varav två oberoende parter, samt ordföranden (sedermera presidenten) som utnämndes av republikens president.
B
Sedan senare delen av autonoma tiden om skriftlig bilaga till domstols eller förvaltningsmyndighets
beslut med anvisningar om sökande av ändring och själva förfarandet. Besvärsanvisningen kallades tidigare besvärsundervisning.
Under svenska tiden och förra delen av autonoma tiden om
redogörelse över besvärsförfarandet, med uppgifter om tid, grunder och besvärsmyndighet, också om själva dokumentet som innehöll en dylik redogörelse. Redogörelsen upprättades av till exempel kollegier, landshövdingar och magistrater, enligt gällande författningar, och ingick efter 1766 i varje
utslag över ett ekonomi- och förvaltningsärende (
politimål).
C
Lagsamling. Den indelas sedan medeltiden i
corpus juris civilis, närmast en samling av romerska rättens samlingar från Justinianus tid (527–656) och corpus juris canonici, en samling med olika kyrkomötens och påvliga
beslut som bildade kyrkorätten.
Ordnad samling av rättslärdas utlåtanden innehållande huvuddelen av kejsar Justinianus
kodifikation av den romerska rätten 527–656. Samlingen bestod av institutiones, digesterna (pandecta),
codex och novellae. Ett stort antal rättsprinciper och -regler hämtades från denna
rättskälla och införlivades genom hovrätternas rättspraxis med svensk
rätt från cirka 1630. Tillämpningen av utländsk rätt minskade efter 1680 och förbjöds i 1734 års lag.
D
Sakkunnig i kanonisk rätt,
titel för teologisk
lärare och vissa rättslärda som ansåg att de påvliga dekreten utgjorde grundvalen för alla statsrättsliga förhållanden.
Rättsstridig handling, förbrytelse. Handlingarna indelas i delictum commissionis:
brott som sker under aktiv handling, delictum omissionis: brott som är förvållat eller beror på försummelse, delictum proprium: brott mot specialnormer och delictum iuris gentium: av staten eller
myndighet begått brott eller försummelse gentemot medborgarna, sedermera också mot
internationell rätt.
Term inom civilprocessen sedan åtminstone senare delen av autonoma tiden som betyder att målsäganden i en civilrättslig tvist har
rätt att anhålla om rättsskydd och avgöra vilken utsträckning och form det ska ha. Motsats: officialprincipen.
Rätt att fatta bindande beslut. I fråga om
allmän domstol i alla instanser: den sammansättning av ett visst antal behöriga
domare som krävs för att fatta lagenligt giltiga beslut.
En domstols geografiska verksamhetsområde.
Straffbar kränkning eller smädligt klandrande av
världslig eller kyrklig
domstol över fälld dom. Ursprungligen avsågs med
domkval också klanderligt tal utanför domstol mot en
dom som hade vunnit
laga kraft eller att någon olagligen försökt åstadkomma ändring av en dom som vunnit laga kraft.
Judiciell administrativ enhet inom vilken häradshövdingen utövade sin
domsrätt 1407–1993. Domsagan indelades i härader och tingslag, vilka ibland kunde höra till olika län. Den förestods av en
häradshövding med biträde av andra rättstjänare såsom tingsskrivaren, exekutionsfogden och länsmannen. Vid medeltidens slut fanns det 13 domsagor i Finland, 1634 var de 16, av vilka fyra hörde till
Gamla Finland från 1723 eller 1742 och till 1811–12. År 1812 var de 41, 1862 61, 1919 62, 1939 72, 1946– och 1958 63–66. Domsagereformer under 1650-talet, 1670–1680-talet, 1710, 1759, 1783, 1795–1796, 1804 och 1807 justerade vissa domsagegränser, grundade nya, delade stora domsagor eller slog ihop små. Efter domsagereformen 1811–1812 var Finland indelat i 41 domsagor som justerades 1816, 1821, 1831–1832, 1839, 1845, 1847 och 1862 i den stora domsagereformen som verkställdes först på 1870–1880-talet. Endast Ålands
domsaga har varit densamma under domsagornas hela förekomsttid.
Sedan svenska tiden om större procedurfel under
rättegång som medförde
rätt att söka
rättelse genom det extraordinära rättsmedlet klander, ursprungligen klagan på grund av
domvilla (kaipuu, tuomiovirhekantelu). Dylika fel var att domstolen var
obehörig att fatta beslutet, hade dömt en person som var frånvarande, en som inte alls hade varit instämd till rätten eller fällt ett
beslut som kränkte tredje parts rätt m.m. Skulle ursprungligen ansökas inom
natt och år från beslutet.
E
Sanningsförsäkran som till exempel ett
vittne eller en sakkunnig avger inför
domstol eller annan myndighet, också om en tjänstemans löfte inför dömande
myndighet eller annan myndighet att uppfylla vissa ämbetsplikter.
Sedan självständighetstiden benämning på tredskodom, domstols
avgörande i
tvistemål där endera parten varit frånvarande under domstolsbehandlingen. Ändring i avgörandet kunde (och kan) sökas i den
domstol som fattat beslutet i fråga.
De möjligheter till
ändringssökande som kan komma i fråga efter att ett
avgörande i lägre
instans har vunnit laga kraft. De anförs endast på grunder som särskilt anges i lag, under autonoma tiden huvudsakligen
resning (
återbrytande) och återställande av försutten tid, under svenska tiden främst domvilla.
F
Officiellt redigerad periodisk samlingsskrift för publicering av rikets lagar och förordningar, ibland också vissa
beslut och tillkännagivanden. Samlingen har sedan 1808 publicerats på svenska under olika namn, från 1860 också helt på finska.
Under svenska tiden och autonoma tiden om vid
domstol eller annan
offentlig myndighet iakttagna lagstadgade formaliteter rörande diverse ansökningsärenden såsom lagfart, inteckning, bevakning av
testamente och registrering av rättsliga förhållanden rörande panträtt, giftorätt, förmynderskap m.m.
Krigsdomstol som fungerade som
underdomstol inom den finska krigsmakten under andra världskriget. Fältkrigsrätter var verksamma vid fronten och deras uppgift var att behandla
brott som begåtts av soldater eller av befolkningen som var bosatt på det ockuperade området. I allmänhet fanns det en
fältkrigsrätt vid varje armé, grupp, armékår,
division och brigad. Dessutom fanns det även en fältkrigsrätt vid varje skyddskårsdistrikt. Efter andra världskriget fungerade fältkrigsrätterna ännu en tid vid militärdistrikten. Krigsrätterna bestod av en
lagfaren ordförande, som kallades krigsdomare, samt en officer och en
underofficer eller av en representant som tillhörde manskapet. Krigsdomaren valdes av
högsta domstolen och ledamöterna av fördelningens befälhavare. Även de domstolar som verkade under finska inbördeskriget 1918 kallas vanligen fältkrigsrätter.
Benämning på fältdomstol i andra
instans under krig, stadgad 1920–1952 och verksam 1939–1945.
Lag som förbjuder import, tillverkning, försäljning och innehav av alkoholhaltiga ämnen, förutom i medicinska, tekniska och vetenskapliga syften. Förbudslagen gällde i Finland 1919–1932.
Term inom processrätten under autonoma tiden som innebar att parterna under rättegången skulle utreda målet. Principen motsvarade det som under svenska tiden kallades förlikning.
Beteckning för juridiskt förfarande vid allmän underrätt, ägodelningsrätt, skiljenämnd, ursprungligen också kommissoralrätt, som innebar biläggande av tvist med hjälp av
domare och/eller nämnd,
skiljedomare eller skiljeman. Beslutet kunde inte överklagas, endast fastställas av högre eller högsta instans. Vid meningsskiljaktighet kunde domstolen krävas på en skriftlig förklaring över förlikningens innebörd. Termen användes också om själva dokumentet innehållande ömsesidiga eftergifter av kontrahenterna. Under medeltiden och fram till början av 1600-talet omfattade
förlikning också biläggande av brott, genom avtal om ersättning till brottsoffret. Vid biläggande av rättstvist vid
domstol avstod parterna från domstolens
prövning av deras mellanhavanden och ingick ett civilrättsligt bindande avtal. Förlikning förekom till 1736 i både tviste- och brottmål, men förbjöds därefter i
brottmål (RB 20: § 4). Sedan självständigheten i finländsk
rätt användes förlikning närmast om den förhandling som skedde vid skilsmässa och som ledde till hemskillnad.
Lägre
författning än lag. Gränsen mellan
förordning och
lag var länge flytande. Med förordning avsågs ursprungligen (från 1545) ett för allmänheten utfärdat påbud, senare en författning som kommit till i annan ordning än en lag och som vanligen kompletterade en gällande lag. Förordningar ges sedan självständigheten av presidenten eller statsrådet, utan riksdagens medverkan.
Specialdomstol under
Justitieministeriet vilken 1942 ersatte Försäkringsrådet.
Försäkringsdomstolen hade i uppdrag att behandla olycksfalls- och socialförsäkringsärenden som första besvärsinstans. Besluten kunde överklagas till Högsta domstolen. Försäkringsdomstolen bestod av försäkringsdomare, utnämnda av presidenten, försäkringssekreterare, utnämnda av högsta domstolen, ett antal läkare och representanter för arbetsgivarna och arbetstagarna. Den indrogs 1995 och uppgiften överfördes på länsrätterna.
Om att lagligen byta ut ett
straff mot ett annat, ursprungligen ett bötesstraff mot ett kroppsstraff, sedermera
böter mot fängelsestraff.
Förvandlingsstraff var ett administrativt förfarande inom domstolsväsendet, omnämnt redan i Magnus Erikssons landslag, stadgat i
1734 års lag och sedan 1889 i strafflagen.
G
Sådan muntlig eller skriftlig
talan som svaranden väcker mot den som är
kärande i (det ursprungliga) målet. Målen har således ett samband med varandra och kan handläggas gemensamt.
Benämning på den
stämning som tas ut för
genkäromål och som innebär att den som stämt någon själv blir stämd av denna i en
sak som har samband med det huvudsakliga målet.
Äldre benämning på genkäromål. Termen användes särskilt i slutet av svenska tiden, under autonoma tiden och i början av självständighetstiden.
Utdrag ur jordregistret 1895–1985 över de förhållanden som belastade en fastighets rättigheter såsom panträtt, nyttjanderätt och inteckningar och servitut, ursprungligen också bördsrätt, legorätt och sytning.
I materiell betydelse en benämning på alla de lagar som tillsammans bildar ett lands
konstitution och på vilka all övrig
lagstiftning baserar sig. I
officiell betydelse är en
grundlag en särskild form av
lag som står över alla andra lagar och som stiftas, ändras, avskaffas och kompletteras i en speciell (grundlagsrättslig) ordning. Konstitutionen stadgades under svenska tiden i konungabalken och i RF (
regeringsform) 1719–1720, under självständigheten i RF 1919, ministeransvarighetslagen, lagen om riksrätt (1922) och RO (
riksdagsordning) 1928, vilka införlivades med Finlands nya grundlag 1999. Innehållet i andra lagar får aldrig strida mot
vad som står i en grundlag. Grundlagarna är svårare att ändra än andra lagar. En vanlig lag kan ändras genom ett
beslut i riksdagen, men för att ändra en grundlag måste riksdagen fatta två likadana beslut och dessutom måste ett allmänt riksdagsval ha genomförts mellan de två besluten. Anledningen till att grundlagarna är svåra att ändra är att de utgör grunden för demokratin. Riksdagen ska inte kunna fatta förhastade beslut som inskränker människors grundläggande fri- och rättigheter.
Den speciella ordning som gäller för stiftande, ändring, upphävande eller förklaring av en
grundlag och som kräver att lagen antingen vilar över nyval eller förklaras brådskande (med 5/6 majoritetsbeslut) och därefter antas av riksdagen med 2/3 majoritet.
H
Sedan 1700-talet om hjälp som en
myndighet lämnar en annan myndighet i ett ärende som hör till dess behörighet. Termen användes under svenska tiden och autonoma tiden också om den hjälp som fastighetsägarna, under hot om vite, var skyldiga att ge vissa exekutiva tjänstemän, särskilt lantmätare, länsmän och kronofogdar. Från 1700-talet och under autonoma tiden innebar
handräckning tjänstebistånd myndigheter eller tjänstemän emellan för att inom viss utsatt tid verkställa
beslut om tvångsåtgärd på grund av
exekutiv myndighets beslut. Handräckning förekom främst mellan landshövdingar och inom det militära (exempelvis handräckning genom tillskjutande av truppenhet). Också bönderna var skyldiga att ge handräckning åt tjänstemän, särskilt lantmätare, kronofogdar och länsmän.
Hänskjutande av myndighets
beslut för
avgörande eller omdöme i högre instans, stadgat tidigast 1615. Inom processrätten refererande, hänvisande av
mål till högre
rättsinstans innan den slutliga domen fälldes av den lägre rättsinstansen. Allmänt: överlåtelse eller överlämnande.
Ursprungligen edsvuren praktikant vid
hovrätt som för förkovran i rättslära och domstolsarbete fick följa med hovrättsbehandlingen och skriva ut (eller rent) vissa rättsliga dokument. Sedan självständighetstiden används termen om jurist med domarbehörighet som är inskriven vid hovrätten för domstolspraktik, i avsikt att förvärva titeln vicehäradshövding. Hovrättsauskultanter infördes vid Svea
hovrätt kring 1620, vid
Åbo hovrätt 1634.
Ordinarie
ledamot och
domare i
hovrätt sedan 1623, under svenska tiden och autonoma tiden näst under
vice presidenten, sedermera presidenten. Tidvis efter senare delen av 1600-talet och särskilt från autonoma tiden har termen använts om ordföranden för en hovrättsavdelning. Det i
tjänsteår äldsta hovrättsrådet förde tidvis under svenska tiden ordet också vid hovrättens plenum. Ursprungligen var
hovrättsråd också en
titel för
äldre hovrättsdomare, med samma
rang som lagmän.
Högre
tjänsteman vid
hovrätt under svenska och autonoma tiden, med uppgift att protokollföra sammanträdena och besluten samt renskriva, kopiera och förvara handlingarna, framför allt utslagen och domarna. Sedan självständighetstiden är
hovrättssekreterare en
föredragande tjänsteman vid hovrätten i frågor rörande justitie- och ekonomiförvaltningen.
Under medeltiden och fram till 1680 lagläsarens edsvurna
vikarie i häradsrätten. Efter 1680-talet, stadgad i 1734 års lag, hederstitel för den
äldste i
tjänst varande nämndemannen i häradsnämnden. Häradsdomaren utsågs av häradshövdingen till nämndens
talman och ordförande, med
ansvar för omröstningarna och bl.a. (nämndens nyckel till) häradskistan.
Häradsdomare var sedermera av häradsrätten beviljad
titel åt förtjänstfull nämndeman. Häradsdomaren svor ursprungligen samma
domared som häradshövdingen, vilket innebar att häradshövdingen och hans ersättare lagläsaren gick i godo för häradsdomarens domsutslag.
Titel för häradets
målsman och
domare under medeltiden. Från 1623 tjänstebeteckning för häradsrättens
ordförande i domsaga, ett ursprungligen för frälset vikt
ämbete som besattes av Kgl. Maj:t på hovrättens
förslag och vanligen innehades av en
vikarie (
lagläsare). Häradshövdingen skulle efter 1681 övervara minst en tingsperiod per år och bl.a. leda ordet vid bondeståndets val av riksdagsmän. Efter 1680 användes beteckningen om av regenten respektive justitiedepartementet, senare högsta domstolen, utnämnd domarutbildad och i något av domsagans härader (
tingslag) bosatt domhavande, under perioden 1918–1993 också chef för domsagans kansli.
Häradshövding var också en beteckning för
domhavande i de domsagor som
Gamla Finland var indelat i 1721–1783 och 1797–1811. Häradshövdingen benämndes fram till 1783 även justitiekommissarie. Under stora ofreden från och med 1717 användes
häradshövding som benämning på en del av de
domare som tillsattes av de ryska ockupationsmyndigheterna både i
Åbo generalguvernement och i Viborgs
kommendantskap och som skipade
rätt i häradsrätterna på landsbygden. Mot slutet av ockupationstiden var lagmansdömena domkretsar för häradshövdingarna i Åbo generalguvernement.
Sedan medeltiden benämning på den
nämnd som bestod av ett tingslags
bisittare i häradsrätten med häradsdomaren som ordförande. Bisittarna eller häradsnämndemännen var oftast tolv lekmän, som skulle bidra med sin sakkunskap om ärendet och lokalsamhället när häradshövdingen fattade domstolens beslut.
Lekman i
häradsrätt som verkade som
bisittare till häradshövdingen, mot en andel av tingsgästningspengarna och de i häradet indrivna böterna, sedermera ett arvode. Ursprungligen valdes häradsnämndemannen av häradets (tingslagets) bofasta bönder, senare sockenstämman och från 1860-talet kommunfullmäktige.
Juridisk
ämbetsexamen 1922–1948 som avlades vid ett universitets juridiska
fakultet för behörighet till domarämbete och vissa höga tjänster inom statsförvaltningen. Den ersattes 1948 med rättskandidatexamen. För deltagande krävdes betygsatta universitetsstudier i filosofi och nordisk historia, godkända språkprov i svenska och finska, förberedande
examen i civil-, straff- och processrätt, en
termin som
underdomare vid domstol, godkänd
avhandling i något till examen hörande ämne med ett mognadsprov i ämnet i fråga samt godkända enskilda
förhör i juridisk encyklopedi, romerska privaträttens grundbegrepp, rättshistoria, civil-, straff-, finans- statsförfattnings-, förvaltnings-, process- och
folkrätt samt
internationell civilrätt, nationalekonomi, finanslära och statistik.
Förvaltningsdomstol i högsta
instans för förvaltningsrättsliga besvärs- och ansökningsmål samt vissa myndigheters beslut, särskilt statsrådets och ministeriernas. bildades 1918 när
senatens ekonomiedepartement omorganiserades till
statsrådet och Högsta förvaltningsdomstolen. Den leds av en
president och minst sju ledamöter av vilka minst hälften ska vara behöriga för domarämbetet. Ledamöterna utnämndes ursprungligen av statsrådet på domstolens framställan, sedermera av presidenten på statsrådets förslag. Domstolens övriga tjänstemän var två
äldre förvaltningssekreterare och fyra
yngre förvaltningssekreterare av vilka två hörde till den högre lönekategorin. Därutöver verkade en
registrator och tre notarier vid domstolen.
I
Sedan 1868
offentlig registrering av fast egendom i jordregistret för att trygga andra i
lag stadgade rättigheter än äganderätt, särskilt fordringar av diverse slag. Detta var ett utpräglat svensk-finskt garantisystem av medeltida ursprung.
Inteckning kunde till 1730 också göras av lös egendom, ofta kallad införsel, därefter huvudsakligen av fast egendom förutom i specifika fall. Systemet utvidgades 1800 till att trygga också pant-, nyttjande-, avkomst- och servitutsrätt av fast egendom. Termen används också om själva protokollsutdraget över en inteckning vid domstol.
J
Lagstiftare, lagskipare (
domare).
Rättslig
dom eller omdöme, bedömning, jämte förmågan att kunna bedöma, ge omdöme.
Juridisk term för sammanslutning som äger egen rättskapacitet på samma sätt som en människa, det vill säga en fysisk person. En
juridisk person kan vara offentligrättslig: en stat, en
kommun eller en samkommun, eller privaträttslig: de flesta bolag, en förening, ett
konkursbo eller en stiftelse. Till skillnad från svensk
rätt är ett dödsbo i
finsk rätt ingen juridisk person.. Termen infördes under medeltiden när den kanoniska rätten infördes i Sverige.
Ursprungligen tjänstebeteckning för innehavaren av den första jurisprofessuren vid Uppsala universitet, inrättad 1604. Ämnesområdet innefattade då juridik, moralfilosofi och statslära. Tjänstebeteckningen ersattes 1609 med juris et politices professor. Därefter blev
jurisconsultus en
titel eller ett
predikat för lagfaren, lagklok, rättslärd, juridiskt bevandrad, sedermera också för rättsbiträde.
Kompetens i både romersk och kanonisk rätt, ingick sedan medeltiden i beteckningen för den juridiska lärdomsgraden doktor, från 1871 också i kandidat- och licentiatlärdomsgraden. Beteckningen bibehölls också efter att den inhemska rätten blev det huvudsakliga målet för juridiska studier efter reformationen. Den avskaffades i Sverige 1904, men fanns kvar i Finland.
”Rättsordning”, rätt, rättighet. Begreppet avser närmast mänsklig
rätt i allmänhet, i motsats till gudomlig rätt, och används vanligen om objektiv rättssats,
lag eller lagfarenhet.
Den kanoniska rätten eller den katolska kyrkans rätt.
Civilrätt, privaträtt, de rättsregler som
rör privatpersoners inbördes förhållanden såsom avtalsrätt, skadeståndsrätt, familjerätt, arvsrätt och fastighetsrätt.
Jus civile avsåg ursprungligen de romerska medborgarnas särskilda
rätt i det antika Rom.
Sammanfattningen av de rättigheter som tillkommer medborgaren i en stat; medborgarrätt; medborgarskap.
Under medeltiden en samlande benämning på den
äldre medeltida lärda rätten, närmast den kanoniska och romerska rätten, från och med 1734 allmän rätt, den allmänna lagen.
Inom romerska kyrkorätten de bestämmelser som ansågs ha gudomligt ursprung. De baserade sig i första rummet på evangeliet.
Folkrätt, oavsett politiska gränser. Inom romerska rätten: naturlig rätt, allmänmänsklig rätt.
Den
rätt som gäller militären och militära ärenden.
Naturalrätt, en under 1600–1700-talet använd benämning på naturrätten i bemärkelsen en rättsuppfattning som grundade sig på tanken om allmängiltiga rättsprinciper som lämpar sig för alla samhällen under alla tider.
Samlande benämning på den
äldre inhemska medeltida sedvanerätten.
Repressiv rätt, strängt eller strikt enligt lagen.
Vedergällningsrätt, under 1600-talet om den
rätt som under 1600-talet (från och med 1609) grundade sig på den mosaiska lagens princip om ”öga för öga, tand för tand”.
Under svenska tiden från 1634 och särskilt efter 1689 om
lagfaren medlem av dömande
kollegium med
domsrätt över administrativa besvärsmål, i motsats till de övriga ledamöterna som var kollegiets ämbetsmän. Justitiarier förekom vid Kammar- och Kommerskollegium, Kammarrevisionen, Amiralitetsrätten, Krigsrätten och Bergsrätten samt tullrätterna och accisrätterna.
Rådstugurättens
ordförande i städer med två eller flera borgmästare, av vilken den ena oftast var politiborgmästare. Ibland förekom också en handels- eller kommersborgmästare, senare kommunalborgmästare. Justitieborgmästaren kunde också ha den dubbla beteckningen justitie- och kommersborgmästare. I större städer där rådstugurätten fungerade som en särskild avdelning av magistraten och leddes av justitieborgmästaren, kallades rådstugurättens övriga medlemmar justitierådmän. En
justitieborgmästare fanns i Stockholm redan 1636, i
Åbo och Helsingfors åtminstone från 1816. Benämningen förekom också i
Gamla Finland och användes i vissa fall om den enda borgmästaren i staden.
Del av statsverkets
rättsvård som organiserar, underhåller och granskar domstolarnas och andra dömande myndigheters rättspraxis. Under svenska tiden bar Kunglig Majestät,
Justitierevisionen eller Konungens högsta
domstol huvudansvaret för justitieförvaltningen, under autonomin senatens justitiedepartement. Sedan självständigheten sköts justitieförvaltningen i huvudsak av Justitieministeriet. Högre rättsinstanser har även vissa förvaltningsuppgifter, exempelvis hovrätternas
advokatfiskal som granskar underrätterna och
Högsta domstolen som utnämner domare.
Från 1918 Finlands högsta laglighetsövervakare vid sidan av riksdagens justitieombudsman. Justitiekanslern lydde direkt under statsrådet. Han verkade också som chef för
Justitiekanslersämbetet och högsta åklagarmyndigheten, med därtill hörande
ansvar för övervakningen av statsförvaltningen, domstols- och åklagarväsendet, straffverkställigheten, straffanstalterna, rannsakningsfängelserna och arbetsinrättningarna. Justitiekanslern gav på begäran rättsliga utlåtanden till
president och statsråd. Han utnämndes av republikens president. Den första justitiekanslern tillsattes den 27 november 1918 med prokuratorsbefogenheter. Ämbetets åligganden fastställdes i regeringsformen först den 17 juli 1919 och reglerades genom förordningen och reglementet för justitiekanslern den 30 mars 1922. Justitiekanslern verkade oberoende av regeringsskiftena. Han hade närvarorätt vid statsrådets, domstolarnas och samtliga ämbetsverks sessioner, samt tillgång till dessa myndigheters
protokoll och beredningshandlingar. Till uppgifterna hörde att övervaka att de grundläggande medborgarrättigheterna tillgodosågs. Under justitiekanslern verkade en justitiekanslersadjoint, en
kanslichef och övrig personal.
Titel för medlem av den del av riksrådet, Justitierevisionen, som under perioden 1720–1789 behandlade (och avgjorde) justitieärenden, 1789–1809 för medlem av Konungens högsta domstol.
Justitieråd förekom i praktiken inofficiellt redan på 1600-talet, åtminstone från 1655. Från 1918 var justitieråd en tjänstebeteckning för medlem av
Högsta domstolen i det självständiga Finland, av fjärde rangklassen.
Lagfaren (
litterat) medlem av rådstugurätt, till skillnad från
illiterat rådman. Beteckningen användes i synnerhet om rådmän i större städer där rådstugurätten utgjorde en särskild avdelning av magistraten och hade en
justitieborgmästare som ordförande. I praktiken var
justitierådman fram till 1869 ofta detsamma som justitiekämnär. Särskilda justitierådmän fanns i städerna i
Gamla Finland under perioden 1797–1811.
Skälig rätt, rättsskipning.
K
Notis, förordnande, tilläggsartikel till
aktstycke eller testamente. Kodicillen härstammar från den romerska rätten. Ursprungligen var den ett enklare testamente, innehållande
förordnande om en del av kvarlåtenskapen, sedermera ett tillägg eller en förklaring till
testamente för vilket samma testamentsregler gällde som för själva testamentet.
Under svenska tiden om ett av riksdagen eller regeringen tillsatt organ med uppdrag att utföra ett specifikt offentligrättsligt uppdrag, under självständigheten i betydelsen ett organ med ett permanent representativt uppdrag för ett visst ändamål eller ett organ som tillsatts av ett
ministerium för att utreda eller bereda ett specifikt ärende. En
kommission består vanligen av en eller flera sakkunniga, men kan också bestå av endast en person. I regel har kommissioner ett permanent uppdrag medan kommittéer vanligen har tillfälliga uppgifter. I Sverige har det funnits bl.a. den av Kristinas
förmyndarregering tillsatta kommissionen för uppgörande av Sveriges riksstat, kommissionen för granskning av Karl XI:s förmyndarregerings
förvaltning (
Stora kommissionen), vidare de av Karl XI tillsatta reduktions-, exekutions- och likvidationskommissionerna, rikets ständers dömande kommissioner under frihetstiden, lag-, bibel-, tabell-, undervisningskommissioner m.m.
Organ för att utreda eller bereda ett visst ärende. Kommittéer tillsattes sedan 1700-talet av
Kunglig Majestät eller riksdagen, under autonomin av senaten och efter självständigheten av statsrådet. En
kommitté består av minst en person, i allmänhet med en eller flera sakkunniga. I Ryssland var en kommitté ett organ av samma slag som kommissionerna.
Tjänsteman som hör till statens utrikesrepresentation och är chef för ett konsulat. Denna företräder staten huvudsakligen i ekonomiska och handelspolitiska frågor. Konsuln hjälper vid behov hemlandets
medborgare och verkar som
offentlig notarie. Konsuln saknar exterritorialrätt men har vanligen vissa förmåner som
rätt att föra hemlandets vapen och flagga, en omfattande
skattefrihet samt diplomatisk immunitet. Konsulerna är avlönade yrkesdiplomater från hemlandet eller oavlönade på platsen boende affärsmän eller andra lämpliga personer (hederskonsuler). Beroende på verksamhetens omfång och art benämns de generalkonsul,
konsul eller vicekonsul, samt konsularagent. I Sverige började konsuler utnämnas på 1600-talet. I Finland utnämndes konsuler först under självständighetstiden, men utländska konsuler hade funnits i landet redan under autonomin.
Akt genom vilken ett stationeringsland godkänner utnämningen av en annan stats
konsul inom sitt område.
Exekvatur är också ett myndighetsbeslut till följd av en
prövning av en i utlandet fälld doms behörighet (exigibilitet) efter det egna landets villkor,
lag och rätt.
Processförfarande där kontradiktoriska principer tillämpas. Förfarandet hör till rättegångens huvudprinciper och innebär att ingen får dömas ohörd (adiatur et altera pars), eller, korrektare uttryckt, att ingen får dömas utan att han eller hon fått tillfälle att yttra sig om
vad motparten framfört.
Förfarande då det gäller att döma en person som är frånvarande under rättegången, i motsats till den allmänna principen att ingen får dömas ohörd. I specialfall kan till exempel en
tjänsteman som, trots stämning, uteblir från domstolen dömas ohörd.
Temporär
specialdomstol för krigsansvarighetsprocesserna 1945–1946, tillsatt på begäran av de allierades kontrollkommission. Termen användes också om den
rätt som tillämpades och som innebar långa
fängelsestraff för ”missbruk av tjänsteställning till rikets förfång”.
Benämning på
ämbetsman under svenska tiden som var förordnad som
allmän åklagare vid krigsrätt. ”Krigsfiskal” var även en benämning på en lägre
tjänsteman i Krigskollegium, med administrativt
ansvar för bl.a. den allmänna ordningen inom militären. Under självständighetstiden var
krigsfiskal en benämning på allmän
åklagare vid
Överkrigsdomstolen fram till 1952 då Överkrigsdomstolen ersattes med Helsingfors
hovrätt och krigsfiskalens uppgifter övertogs av hovrättens advokatfiskal.
Underdomstol vid den värnpliktiga finska militären under autonoma tiden och vid den finska krigsmakten 1920–1983. Krigsrätten bestod av en stabsofficer som ordförande, en
auditör och några av truppenhetens officerare, efter 1920 också underofficerare. Domarna kunde till 1952 överklagas till Överkrigsdomstolen, därefter till Helsingfors hovrätt.
Den ena av en hovrätts två avdelningar under autonoma tiden vilken fram till 1911 beredde, föredrog och expedierade alla
brottmål som behandlades av hovrättsdomarna. Expeditionen verkade under en advokatfiskal, med biträde av en viceadvokatfiskal. Den kallades också kriminalfördelning, i motsats till civilexpedition, civilfördelning. ”Kriminalexpedition” ersattes från självständigheten av benämningen sektion, dock utan att man specifikt skiljde mellan civil- och kriminalsektion.
L
Lagbok, en samling gällande rättsregler gällande lagstiftningen i riket, ursprungligen också sedvanerätt, som tillkommit efter en stadfästelse eller genom en särskild lagstiftningsakt. Den första lagboken för hela riket utkom 1736, den första finskspråkiga 1877.
Från och med självständighetstiden om i lagform skrivet
förslag till riksdagen om stiftande av ny
lag eller ändring, förklaring till eller avskaffande av befintlig lag.
Den
procedur genom vilken lagar skapas (stiftas, förklaras, ändras, avskaffas), ursprungligen på
initiativ av regenten och genom dennes lagstiftningsakt. Riksdagen stiftar från och med självständighetstiden ensam lagar, och presidenten stadfäster dem, men både presidenten och riksdagen kan ta initiativ till lagstiftning. En
grundlag ändras eller upphävs genom likalydande
beslut av två riksdagar, med riksdagsval emellan.
Från och med 1700-talet om laglig, i
lag stadgad, lagenlig eller i lag tillåten.
Särskild förmån som tilldelas någon (legatarien) genom testamente, till exempel ett visst föremål, en penningsumma eller nyttjanderätten till en viss egendom.
Sakkunnig i romersk rätt, en
titel för
lärare i och tolkare av den romerska rätten under medeltiden. Termen förekom på 1700-talet också som synonym till jurist, advokat.
Lärare vid katedral- och
trivialskola samt i högre läroverk. Enligt skolordningen 1724 skulle lektorn vara prästvigd, och han var vanligen också medlem av domkapitlet. Enligt skolordningen 1856 var lektorn en
lärare i gymnasium, lärdomsskola,
seminarium och i vissa yrkesskolor. Under självständigheten blev
lektor en benämning på vissa lärare i läroverk, yrkesskolor, teknisk
högskola och universitet. Lektorstjänster förekom också i de evangelisk-lutherska församlingarna.
Från medeltiden till 1680-talet om rätten att förläna och den
rätt som dylika förläningar omfattades av; förläningsrätt. Från 1634 fram till att de särskilda länsrätterna grundades 1974 var länsrätten den administrativa förvaltningsrätt som utövades av landshövdingen i ansöknings- och
besvärsmål till länsstyrelsen rörande bl.a. näringstillstånd, skattelängder och valförrättningar.
M
Särskild
strafflag för finska militären stiftad 1877 och 1886 för militära
brott i aktiv tjänst, i viss mån också civilmilitära tjänstemäns, reservisters och beväringars
subordinationsbrott m.m. Strafflagen reglerade också det militära domstolsväsendet. Den ersatte de svenska krigsartiklarna och kompletterades vid behov med strafflagen 1889. Under perioden 1918–1924 fanns en särskild strafflag för soldater och vissa andra i lagen nämnda personer som begått krigsbrott.
Militärens strafflag ersattes 1984 med § 45 i strafflagen.
Under autonoma tiden om bevis på dödande av handling eller dokument, inteckning,
avräkningsbok m.m. genom (protokollfört) domstolsbeslut. Beviset började senare kallas makuleringsbevis.
N
System av rättsregler som ansetts vara grundat i naturens egen ordning och i människans natur och därför höjt över de lagar människorna stiftar. Naturrätten var av betydelse i svensk
rätt framför allt på 1700-talet, sedermera för
internationell rätt rörande överstatliga rättsprinciper om till exempel tankefrihet, individens
frihet och fri rörlighet. Termen används också om motsvarande inriktning inom rättsvetenskapen.
Efter 1620 vanlig tjänstebeteckning för (
lagfaren)
tjänsteman vid
ämbetsverk eller domstol, med uppgift att föra protokoll,
uppsätta och
expediera bl.a. skriftliga (rätts)handlingar. Från självständigheten används beteckningen också om
föredragande eller biträdande tjänsteman vid allmän domstol, sedermera
yngre jurist i domsagans
kansli som under tjänstebeteckningen
notarie avlägger domstolspraktik (auskulterar) för domarbehörighet och titeln vicehäradshövding.
Person förordnad av magistrat,
ordningsrätt eller
länsstyrelse att förrätta växel- och checklåneprotester, bevittna underskrifter,
bestyrka översättningar och avskrifter, bekräfta innehållet i vissa handlingar och övervaka utlottningen av obligationer, sedermera lotteridragningar av diverse slag.
Notarius publicus omtalas redan på 1600-talet i svenska städer, men verksamheten reglerades först genom växelstadgan 1748. Tjänsteinnehavaren skulle vara jurist till utbildningen.
Förhållandet att ett domstols- eller myndighetsbeslut var behäftat med så grova fel att man helt kunde bortse från det, sedermera i juridisk litteratur om ogiltighet som uppkommer av sig själv och som alltså inte behöver göras gällande inom en viss tid eller på något bestämt sätt. Uppkommer ogiltigheten däremot endast om den på något sätt görs gällande, till exempel genom
rättegång inom en viss tid, talar man om angriplighet, klanderbarhet (pätemättömyys).
Medlem i nämnd, sedan medeltiden huvudsakligen om lekman i allmän underrätt på landsbygden och i
lagmansrätt (till 1868), där han fungerade som domarens
bisittare och som sakkunnig i lokala förhållanden. Benämningen
nämndeman användes från och med 1600-talet också om
ledamot av
synenämnd och från 1766 av ägodelningsrätt.
Rätt att under extrema förhållanden och till sitt eget försvar eller beskydd ostraffat få utföra en under vanliga förhållanden rättsvidrig och straffbar handling, nödvärnsrätt.
O
Samlande beteckning för stats- och förvaltningsrätt. I statsrätten ingår grundlagarna och reglerna om statsskicket, i förvaltningsrätten reglerna om myndigheters och kommuners, tidigare socknars och köpingars, verksamhet.
Offentlig rätt inbegriper ibland också folkrätt. Motsats: privaträtt.
Handlingstyp inom förvaltningen innehållande en order, befallning, tillsägelse,
beställning eller överlåtelse. Allmänt sedan 1600-talet: föra order, överbringa order, särskilt inom militären.
Förbindelse som innehåller befallning,
beställning eller överlåtelse.
Hamn där ett fartygs
befälhavare erhöll
order om fartygets och lastens destinationsort.
Konossement som på grund av en orderklausul kunde överlåtas på annan än den behöriga innehavaren av dokumentet.
P
På rättslig väg förlorad talan, rättighet eller fordran på grund av försutten tid eller ohörsamhet.
Preklusion innebär bl.a. att en fordran på rättslig väg upphör (prekluderas) genom att en borgenär, trots särskild kallelse, inte hört av sig före angiven dag. En prekluderad fordran kan jämställas med en preskriberad sådan.
Statsrådets sammanträde där presidenten fattar sina
beslut på
föredragning av en minister. Under mötet fungerar presidenten som ordförande. Beslutet undertecknas av presidenten och kontrasigneras av den
föredragande ministern.
Vanligen detsamma som civilrätt, de rättsregler som
rör privatpersoners inbördes förhållanden. Dit räknas avtalsrätt, skadeståndsrätt, familjerätt, arvsrätt och fastighetsrätt. Motsats:
offentlig rätt.
Från slutet av 1700-talet allmän
stämning till kreditorer (eller arvingar) om förlust av fordringsanspråk, såvida det inte gjorts gällande inom utsatt tid. Termen användes också om själva handlingen som fastställde en dylik tidsgräns.
Sedan svenska tiden om offentliggörande, kungörande av något, särskilt den handling som innebär ett uppgörande och undertecknande av
offentlig handling som innehöll
lag eller förordning.
Promulgation skedde under svenska tiden genom Kgl. Maj:t (i rådet) eller regeringen, under autonoma tiden genom senaten (till 1899 och efter 1905), och mellan 1899 och 1905 genom kejsaren.
R
Under autonomin och förra delen av självständighetstiden om person som i egenskap av misstänkt för
brott men ännu inte dömd hölls i
rannsakningshäkte under brottsundersökningen och rättegången. Senare kallades en sådan
fånge häktad.
Rätt till regress, återgång.
Handling som innebär att man på rättslig väg kräver ersättning för utlägg eller förluster, särskilt när en person kräver ut den andel han har betalat för en annan persons räkning, till exempel borgenär av huvudgäldenär.
Rättssak som avgjorts genom lagakraftvunnen dom. Därefter kan samma rättsfråga inte längre tas upp till prövning.
Extraordinärt
rättsmedel för ändring av
dom som vunnit laga kraft. Skäl till
resning kan vara att domen strider mot lagen eller att nya bevis har tillkommit. Resning anförs skriftligen vid
Högsta domstolen sedan 1918, under autonoma tiden i Justitiedepartementet, under svenska tiden hos Kgl. Maj:t (från 1660-talet–1786 Justitierevisionen, därefter Konungens högsta domstol).
Återställande av en enligt allmänna rättsregler förlorad rättighet, särskilt om
medgivande av undantag från gällande bestämmelser rörande försutten besvärstid, frånvaro från
domstol utan eget fel m.m.
Skriftlig handling som avser att återställa en, enligt allmänna rättsregler, förlorad rättighet såsom rätten att besvära sig trots försutten
besvärstid eller
resning i
mål i vilket man (utan eget upphov) blev dömd genom ensidig
dom utan att bli hörd.
Från 1920
tjänsteman vald och utnämnd av riksdagen för att, vid sidan av justitiekanslern, verka som rikets högsta laglighetsövervakare, riksdagens förtroendeman och
åklagare i frågor rörande fel och brister i förvaltningen som drabbar den enskildes rätt. Ämbetet har sitt ursprung i
justitiekanslersämbetet som undantagsvis perioden 1766–1772 sorterade under ständerna.
Specialdomstol grundad 1922 för att behandla åtal som väckts för lagstridigt tjänsteförfarande mot medlem av statsrådet, justitiekanslern och
ledamot av
Högsta domstolen eller Högsta förvaltningsdomstolen.
Riksrätten sammanträder vid behov. Justitiekanslern eller riksdagens
justitieombudsman fungerar som åklagare, vid särskilda fall (till exempel åtal mot justitiekanslern) en av presidenten särskilt utnämnd person. Ändring i riksrättens
beslut kan inte sökas, men
benådning kan ske på riksrättens framställning. Riksrätten bestod ursprungligen av 15 medlemmar, senare 12, med Högsta domstolens
president som
ordförande och Högsta förvaltningsdomstolens president som
vice ordförande. Andra ledamöter är de tre i
tjänsteår äldsta hovrättspresidenterna, ursprungligen alla sex hovrätters presidenter, en juridikprofessor från
Helsingfors universitet och hans personliga ersättare samt sex andra medlemmar och deras personliga ersättare, valda av riksdagens elektorer i
proportionella val för fyra år i sänder.
Från 1619 en stads allmänna
domstol i
brottmål och
tvistemål i lägsta instans, förutom i städer med kämnärsrätt. Där var rådstugurätten fram till 1868
allmän domstol i andra
instans för tvistemål och mindre brottmål, men fortfarande lägsta instans för grova brottmål. Ändring i rådstugurättens
domslut kunde sökas i hovrätten. Som
rådstugurätt fungerade magistraten, det vill säga borgmästaren och rådmännen, eller i större städer en särskild avdelning sammansatt av justitieborgmästaren och justitierådmän. I städerna i
Gamla Finland fungerade rådstugurätter enligt svenskt regelverk 1721–1783 och 1797–1811.
Avgift till statsverket för rättegång.
Rättegångsavgift erlades av
part som drev
mål eller ärende till
domstol dels som
stämpelavgift för utfärdade domstolshandlingar, dels i reda pengar, såsom centonal-, krigsmanshus- och fattig-, arbetshus- och spinnhusavgiften. Efter 1920 används termen endast om
stämpelskatt som uppbärs för domstolsprotokoll,
beslut och andra rättshandlingar. Den bör inte förväxlas med ”rättegångskostnad”.
Den nionde och sista avdelningen i
1734 års lag som behandlar domstolsväsendet och handläggningen av
mål och ärenden vid allmänna domstolar. Med vissa genom åren gjorda ändringar är den fortfarande gångbar
lag i Finland, medan Sverige fick en ny
rättegångsbalk 1942.
Person som hjälper
part att föra sin talan, men som bara kan handla för part om denne är närvarande. Rättegångsbiträden förekom redan under autonoma tiden.
Fullmakt åt rättegångsombud,
sakförare eller
rättegångsfullmäktig så att denna kan föra fullmaktgivarens
talan under en viss
rättegång eller vid rättegångar i allmänhet, ifall denne inte är närvarande. Fullmakten kan vara både muntlig och skriftlig.
Äldre benämning på rättegångsombud, en person som har
fullmakt att föra huvudmannens
talan i en rättegång, utan att denne själv är närvarande. Motsats: rättegångsbiträde.
Parts kostnad för rättegången, det vill säga rättegångsavgifter, rättegångsbiträdets eller -ombudets eller advokatens arvode, resekostnader för vittnen och andra stämningskostnader m.m. Rättegångskostnader stadgades tidigast i 1734 års lag.
Ersättning för de kostnader som en
rättegång innebär för parterna och som den förlorande parten i ett
mål sedan 1734 måste betala till motparten, senare alternativt till statsverket. Ersättningskravet skulle och ska ges skriftligt till domstolen innan domen fälls.
Från senare delen av autonoma tiden om person som har bemyndigats att företräda en
part under rättegång.
Rättegångsombud skiljer sig från
rättegångsbiträde genom att ombudets huvudman inte är personligen närvarande vid rättegången. Ursprungligen kallades ombudet rättegångsfullmäktig.
Term för den specifika placering i över-, mellan- eller
underdomstol som en
domstol har i den lagligen fastställda ordningsföljden för domstolar som behandlar rättsprocesser eller annat rättsligt förfarande. Termen
rättsinstans infördes under svenska tiden genom rättegångsordningen av år 1614. Från självständighetstiden används vanligen termen instans.
Sedan självständighetstiden rättsligt samarbete mellan rättsliga myndigheter, ett specifikt
tjänstebistånd domstolar emellan under vissa delar av en domstolsbehandling.
Rättslig hjälp omfattar särskilt hörande av vittnen. Sedermera har termen också använts om motsvarande hjälp åt utländsk domstol. Specialdomstolar och förvaltningsdomstolar kan få rättslig hjälp av allmänna domstolar.
Inom förvaltningen sedan 1700-talet benämning på var och en av de regler som gäller i ett visst rättsområde och rättssystem. Rättsreglerna inkluderar lagar och
statuter samt de uttolkningar av dessa som domaren i sin (domstols)praxis gör med stöd av
förarbeten till lagar samt doktriner.
Statistik som belyser verksamheten på olika rättsområden, vanligtvis domstolarnas, polisens och de verkställande myndigheternas verksamhet. Rättsstatistiken insamlas sedan 1922 av Justitieministeriet, ursprungligen under autonoma tiden av prokuratorsämbetet. Statistiken analyseras av Statistiska centralbyrån.
I vid bemärkelse statens
ansvar att organisera domstolsväsendet, justitieförvaltningen, ansökningsförfarandet m.m. Rättsvården indelas i tvistemålsrättsvård (jurisdictio contentiosa) och
frivillig rättsvård (
jurisdictio voluntaria). I inskränkt bemärkelse används termen om den del av verksamheten vid en
domstol som inte
rör handläggning av brott- och
tvistemål utan till exempel inskrivnings- och bouppteckningsärenden.
S
Den del av förmögenhetsrätten som reglerade den subjektiva rätten till egendom genom panträtt, retentionsrätt, nyttjanderätt, servitutsrätt och
avkomsträtt m.m. Allmänt: om rättighet att förfoga över sak.
Formbunden utsaga som en
part på heder och samvete avger inför
domstol i en civil tvist.
Sanningsförsäkran utfästs av domstolen, i brist på andra bevis. Den kan också användas i
brottmål för att bevisa den
grad av skada som någon har lidit av brottet i fråga. En motsvarighet fanns också under svenska tiden och autonoma tiden och kallades fyllnadsed.
Oskriven lag, närmast
rättsregel som vilar på hävdvunnen sed och som allmänt omfattas av folket, domstolar och myndigheter som rättsligt giltig. Termen används också om sammanfattningen av den rättspraxis genom vilken dylika rättsregler uppkommer. Sedvanerätten gavs lika stor vikt som lagarna fram till 1734 års lag.
Domstol som behandlar i
lag bestämda kategorier av mål. Specialdomstolen består ofta av juridiskt bevandrade ledamöter och fackkunniga. De första egentliga specialdomstolarna grundades redan på 1600-talet. Beteckningen
specialdomstol började dock användas först under självständighetstiden.
Sedan autonoma tiden om ansökan varmed
talan eller åtal väcks och domstolen ombeds utföra
stämning i ett
tvistemål eller ett brottmål.
Stämningsansökan noterades ursprungligen i stämningsboken vid allmän underrätt. Sedermera användes termen om en särskild skrift innehållande uppgifter om kärandens yrkanden, grunderna för dem och bevisen som ska styrka dem, i
brottmål den misstänktas namn, gärningen för vilken
straff yrkas, målsägandenas yrkanden, bevisen och
vad som ska styrka dem.
Sedan 1500-talet om skriftligt dokument, sedermera blankett, som bevisar att
delgivning av
stämning till
domstol har skett. Ursprungligen kallades det stämningsbrev.
Sedan autonoma tiden om skriftlig handling där
part i en
rättegång utvecklar sin talan; stämningsmemorial. Termen användes också i lag- och kurialterminologin under autonoma tiden som synonym till stämningsansökan.
Från och med 1547 om offentligt bemyndigad person som muntligen eller skriftligen delger stämningar och andra åtgärder i anslutning till ett rättegångs- eller utsökningsmål. De delges av
nämndeman eller annan av rätten utsedd person, ursprungligen huvudsakligen länsmannen. I ekonomiska och exekutiva
mål kunde delgivningen skötas av kronofogden eller expeditionsfogden, vid
krigsrätt auditören.
Från svenska tiden om den tid som måste förflyta mellan den dag då delgivningen av stämningen hade skett till dagen då den instämda skulle
inställa sig i rätten.
Allmän benämning på
avgift eller
skatt i samband med att en myndighets stämpel sätts på handling.
Stämpelskatt erläggs för utfärdade myndighetsbeslut, pass,
körkort eller för fastställd lagfart,
transaktion med värdepapper m.m.
T
Beteckning för häradsrätternas och lagmansrätternas sessioner och deras speciella rättsskipningsform under svenska tiden och autonomin, övergående från och med 1868 i betydelsen allmän underrätts
session på landsbygden. I
Gamla Finland hölls härads- och
lagmansting enligt svenskt regelverk 1721–1811 under de perioder då härads- och lagmansrätterna var verksamma.
U
Från autonoma tiden
ordförande i allmän underrätt. Motsats:
domare i högre rättsinstans. I vid bemärkelse avser
underdomare en medlem av allmän underrätt, oberoende av om han fungerar som
nämndeman eller domare.
Domstol i lägsta instans, huvudsakligen första
rättsinstans såsom häradsrätten på landsbygden och rådstugurätten i stad, i vissa städer ursprungligen kämnärsrätten.
Tjänsteman, också kallad utsökningsman, som under
överexekutor verkställer
utmätning eller annan
exekutiv åtgärd. På landsbygden var
utsökning ursprungligen en
bisyssla för kronofogden eller (på hans bevåg) länsmannen eller annan av landshövdingen godkänd person. I städerna fungerade
borgmästare och rådmän som utmätningsmän, sedermera länsmannen och magistraten i så kallade gamla städer. På Åland ansvarade landskapsfogden för utmätning.
V
Sedan medeltiden om formbunden utsaga som ett
vittne ger inför
domstol och där vittnet vid Gud försäkrar att han talar sanning. Eden ger vittnesutsagan ett bevisvärde, varför eden inte kan sväras av jävig, minderårig, mentalsjuk eller därmed jämförbar person. Den svenska rätten gav 1734 det edsvurna vittnesmålet en lagbestämd bevisverkan. Vittneseden fick därför inte avges av person som befarades vara opålitlig (såsom jävig, vanhedrad, menedare eller brottsling).
Å
Besvär mot ensidig dom,
tredskodom eller i
lag stadgat förfarande rörande konkurser genom vilket en borgenär kan få tillbaka en gäldenärs utmätningsbara egendom.
Återvinningstalan anförs till den
domstol som fattat domen i fråga.
Ä
Åtal som föranleds av tjänstebrott, ursprungligen också angivelse av ett tjänstebrott.
Ämbetstalan kunde och kan anföras av åklagaren eller av privatperson, ursprungligen också annan tjänsteman, vars
rätt har kränkts eller som lidit skada av tjänstemannens lagstridigheter.
Ö
Sedan svenska tiden överinstans och besvärsinstans för
utsökning och utmätning. På landsbygden ansvarade först landshövdingen (guvernören) för utsökning, senare länsstyrelsen. I städerna ansvarade
borgmästare och rådmän för utsökning, senare magistraten i så kallade gamla städer. I lagspråk under självständighetstiden används beteckningen också för varje avdelning vid länsstyrelsen då den verkställer exekutiva
beslut (till exempel
omhändertagande av barn).
Krigsrätt i första eller andra
instans i Helsingfors 1816–1831 och 1836–1952. Domarna kunde överklagas till kejsaren under autonoma tiden och från 1918 till Högsta domstolen, förstärkt med två officerare.
Överkrigsdomstolen avskaffades 1952 varvid uppgifterna överfördes till hovrätten i Helsingfors. Under svenska tiden kallades domstolen Generalkrigsrätten.
Det officiella namnet på
Överkrigsdomstolen under den tid som inspektören för lotsverket var domstolens
ordförande 1816–1818 och särskilt 1837–1884. Den ombildades 1884 till Kejserliga Överkrigsdomstolen i Finland.
