Lista över hänvisningar
Knorring, Frans P. , von
, Gamla Finland eller det fordna Wiborgska Gouvernementet
, Åbo: Christian Ludvig Hjelt
1833
.
A
I Ryssland från 1766 lagstadgad korporation av adeln i varje guvernement, vars status reglerades 1785. Alla de som tillhörde den ärftliga adeln i guvernementet var medlemmar i adelskorporationen, som leddes av en guvernementsadelsmarskalk. Medlemmarna av den ärftliga adeln skulle inskrivas i korporationens adelsmatrikel, som fördes av den adliga deputeradeförsamlingen, och de hade rätt att delta i allmänt adelsmöte. Även i kretsarna skulle det finnas adelskorporationer. I Gamla Finland, det vill säga i Viborgs ståthållarskap/guvernement och Finländska guvernementet, fanns enbart en adelskorporation för guvernementet, vilken inledde sin verksamhet senast 1788 och upphörde 1812–1816.
Skatteenhet vid uppbörden av jordeboksränta i de södra delarna av Kexholms län, motsvarade arviohuvud i andra delar av Kexholms län. Adern utgick i penningar, spannmål, smör, hö, humle, levande boskap samt dagsverken. En ader ansågs på 1700-talet motsvara ett mantal.
Prästvigt biträde åt en kyrkoherde. Benämningen användes ofta om en hjälppräst som förordnats på grund av kyrkoherdens sjukdom, ålderdom eller stora arbetsbörda. Adjunkten tillsattes av domkapitlet på ansökan av den berörda prästen, mot att denne betalade en av domkapitlet fastslagen lön till adjunkten. Adjunkter förekom även i församlingarna i Gamla Finland.
I Ryssland från och med 1716 officerare (rangklass 6–14), som biträdde kommendörerna för truppförband och cheferna för militära administrativa ämbetsverk eller som fungerade som handläggare vid staber eller inom militärförvaltningen. Adjutanter förekom i Gamla Finland hos sådana ämbetsmän på högsta nivå vilkas åligganden omfattade även militära funktioner. Under autonoma tiden hade generalguvernören adjutanter, och sedan självständigheten har statsöverhuvudet adjutanter som personliga medhjälpare.
I Ryssland från 1775 ämbetsverk i kretsstäderna, med uppgift att sköta egendom som tillfallit ärftliga och personliga adelsmäns änkor och föräldralösa barn, att lösa tvister rörande deras jordegendomar samt att utse och övervaka adliga personers förmyndare. De adliga förmyndarskapsämbetena verkade i anslutning till övre lanträtten eller kretsrätten. De hade en guvernementsadelsmarskalk som ordförande och kunde inrättas även för större områden. I Gamla Finland fanns 1784–1812 ett adligt förmynderskapsämbete för hela guvernementet i Viborg i anslutning till kretsrätten.
I Ryssland 1775–1798 och från 1801 ämbetsverk, som i ett ståthållarskap/guvernement organiserade och övervakade skolväsendet samt de statliga inrättningarna inom hälso- och socialvården, det vill säga sjukhus, fattighus, hem för värnlösa barn, arbets- och korrektionsinrättningar samt apotek. I Gamla Finland var Allmänna försörjskollegiet i Viborg verksamt 1784–1813.
Parallell benämning på andlig styrelse inom ortodoxa kyrkan. Se andlig styrelse.
Parallell benämning på andlig styrelse.
Inom den ortodoxa kyrkan i Ryssland fr.o.m. 1720-talet kollegial förvaltningsmyndighet och kyrklig domstol för delområden inom biskopsstiften underlydande respektive andligt konsistorium. Erhöll uppgifter som tidigare skötts av flera olika organ som lytt under biskopen. Benämningen andlig styrelse infördes 1744. De andliga styrelserna var lägsta instans för rättegångsmål hörande till den ortodoxa kyrkans rättsskipning. Ändring i en andlig styrelses domslut kunde sökas hos vederbörande andligt konsistorium. För den ortodoxa kyrkan i Gamla Finland inrättades efter freden i Åbo 1743 en andlig styrelse i Viborg; tidigare hade för Gamla Finlands vidkommande en motsvarande mellaninstans under stiftsförvaltningen saknats. Andliga styrelsen i Viborg lydde till 1764 under det andliga konsistoriet i Novgorod, därefter under konsistoriet i S:t Petersburg. Andliga styrelsens verksamhet fortsatte under den autonoma tiden ända till år 1896, då det andliga konsistoriet inledde sin verksamhet i Viborg.
I Ryssland 1775–1796 lägre övervakare av lagligheten vid regionalförvaltningens domstolar, ofta som prokuratorsbiträde (rangklass 8-10). Anvalterna fungerade ofta som allmänna åklagare. I Gamla Finland fanns sådana tjänstemän under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
I Gamla Finland och under autonoma tiden bonde som brukade hemman tillhörande apanagegodsen.
I Ryssland från 1797 apanageböndernas självstyrelseorgan på lokalnivå inom ramen för apanageförvaltningen, vars högsta centrala organ var Apanagedepartementet. Apanageprikasen hade i uppgift att fördela pålagor och onera, samt att uppbära skatter, upprätthålla välfärdsinrättningar och fungera som domstol i mindre tvistemål rörande apanagebönderna. Apanageprikasens arbete leddes av en prikasförman som biträddes av prikasstaroster och kronostaroster. Apanageprikaserna lydde till en början under apanageexpeditionerna och från 1808 under apangekontoren. I Gamla Finland fanns 1808–1812 en apangeprikas för apanagegodsen i området.
I de delar av Karelen som Sverige erhöll i freden i Stolbova 1617 på 1630-talet införd skatteenhet, enligt vilken arviohuvudräntan utgjordes. Arviohuvud var även skatteenhet i Gamla Finland. Där räknades 15–60-åriga bönder, bondsöner, torpare och nybyggare samt manliga inhysingar som arviohuvud. Det fanns tre kategorier arviohuvud, bonda(arvio)huvud, till vilka bönder och bondsöner räknades, bobuls(arvio)huvud, det vill säga torpare och nybyggare, samt inhysesarviohuvud.
Personskatt, som ingick i den ordinarie räntan i de karelska områden som Sverige erhöll i Stolbovafreden 1617, det vill säga Kexholms län. Arviohuvudräntan infördes på 1630-talet och utgick efter antalet arviohuvud, med olika skattesatser för bönder, boblar och inhysingar. Denna skatt kvarstod i Gamla Finland och uppbars i samma områden som under svensk överhöghet.
I Ryssland från och med 1717 medlem av lägre rang (rangklass 7–8) i kollegiala ämbetsverk och domstolar. Assessor användes också som titel för avdelningsschefer och handläggare som inte tillhörde ämbetsverkets eller domstolens kollegium. Assessor kallades också adliga bisittare i vissa domstolar 1775–1796. I Gamla Finland var assessorstjänster allmänna vid domstolar och administrativa ämbetsverk under ståthållarskapsperioden 1784–1797 och även därefter till 1811.
B
I Ryssland från och med 1775, särskilt under perioden 1775–1796, medlemmar i domstolar företrädande de olika stånden i domkretsen. Bisittarna valdes i regel för tre år av respektive ståndsmedlemmar i distriktet eller utsågs av myndigheter i fråga om bondebisittare. Sådana bisittare förekom vid myndigheter och domstolar i Gamla Finland under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Inom den ortodoxa ryska kyrkan benämning på av en biskop administrerat territorium, tidvis endast på metropolit- och ärkebiskopsstift. Fr.o.m. 1764 indelades biskopsstiften i tre klasser. Den ortodoxa kyrkan i Gamla Finland hörde till 1764 till Novgorodska biskopsstiftet, därefter till S:t Petersburgska stiftet. I Finland inrättades ett ortodoxt biskopsstift 1892, och under självständighetstiden har nya ortodoxa biskopsstift inrättats.
I Ryssland till början av 1720-talet person tillhörande det lägre skikt inom den agrara befolkningen som betalade lägre skatter än bönderna, i östra Finland obesutten som saknade eget jordbruk men ofta hade eget boningshus på annans mark. Termen användes också i jordeboken om skattlagda torpare eller nybyggare i Kexholms län och i den karelska delen av Viborgs län.
I Ryssland från och med cirka 1720 vid centrala och regionala ämbetsverk, såsom vid tullförvaltningen, tjänsteman (rangklass 14 men även högre) med ansvar för bokföring och redovisning av penningmedel och av naturaresurser. Bokhållartjänsterna i förvaltningen i Gamla Finland var, med undantag av perioden 1784–1797, för det mesta tjänster av svensk typ.
I Ryssland, särskilt under perioden 1775–1796, medlem i sådana domstolar som behandlade rättegångsmål rörande de bönder som inte lydde under adeln. Dessa bisittare valdes/utsågs bland bönder tillhörande denna bondekategori, i regel för tre år. I Gamla Finland förekom sådana bisittare under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
I Ryssland av stadsinvånarna 1775–1796 för en treårsperiod vald medlem i domstolar för stadsbefolkningen. I Gamla Finland fanns sådana under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Person som ansvarade för tillsynen av broars och vägars underhåll och märkte alla oringade svin inom sitt distrikt. Brofogden kunde förordna brogästning och dra personer som försummat tillsynen av en bro inför rätta. Brofogdesysslan var en bisyssla som förekom från 1600-talet. Den reglerades från 1739 då skall- och brofogdar skulle utses av landshövdingen efter sockenmännens utlåtande. År 1766 föreslogs att brofogdesysslan skulle avskaffas, men detta skedde inte. Den fastställdes som en statlig tjänst inom landsstaten 1799 och till- eller avsattes av landshövdingen. Under stora ofreden tillsatte den ryska ockupationsförvaltningen brofogdar, vilka hade som huvuduppgift att medverka vid skatteuppbörden. Brofogdar förekom också i Gamla Finland. År 1801 föreslog allmogen att den skulle avskaffas, men den fastställdes på nytt 1818. Brofogden utsågs för viss tid, vanligen som både bro- och skallfogde eller jakt- och brofogde, inom ett distrikt (exempelvis en församling eller rote).
I Ryssland från 1775 vid guvernementsförvaltningarna enhet för den allmänna övervakningen av byggnadsverksamheten i guvernementet samt för organisieringen av kronans byggnadsverksamhet. Byggnadsexpeditionerna lydde till 1806 under kameralhovet och därefter under guvernementsregeringen.
C
I Ryssland överdomstol i tredje instans för civila mål och registermyndighet för fastigheter i ett ståthållarskap 1775–1796 och i ett guvernement från och med 1799. Ändring i dess domslut kunde sökas hos Dirigerande senaten. I Gamla Finland fanns ett civiltribunal under ståthållarskapsperioden 1784–1796. De dömande funktionerna i civilmål i Gamla Finland överfördes 1784 från Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden till civiltribunalet i Viborg . När tribunalet drogs in 1797 överfördes dess uppgifter på nytt på Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden.
D
I Ryssland från och med 1720 avdelning vid Heliga synoden och från och med 1730 vid Dirigerande senaten. Departementsindelningen vid senaten reformerades 1763 genom tillkomsten av sex självständigt verksamma departement. Det var senatens tredje departemet som företrädesvis utövade senatens domsrätt som högsta domstol för Gamla Finland 1763–1811. Avdelningar vid vissa andra centrala ämbetsverk kallades även departement, liksom också vissa självständiga ämbetsverk från och med slutet av 1700-talet. Avdelningar vid högre regionala domstolar hade benämningen departement under perioden 1775–1796, i Gamla Finland 1784–1797.
Benämning som användes i Gamla Finland 1797–1811 för personer som vid rekrytutskrivningen hade uppgifter av samma slag som en sotnik.
Ibland förekommande benämning på diatschok.
Inom den ortodoxa kyrkan medlem av det högre prästerskapet som innehar den lägsta egentliga prästgraden. Diakonen assisterar prästen vid gudstjänsterna. I de ortodoxa församlingarna i Gamla Finland fanns diakoner, men under den autonoma tiden hade och under självständighetstiden har endast vissa församlingar diakoner.
Inom den ortodoxa kyrkan i Ryssland funktionär med ansvar för vissa uppgifter vid gudstjänster samt även för en del administrativa uppgifter. Mot slutet av 1700-talet ändrades benämningen till psalmläsare (psalomščik).
Beteckning för de områden och hemman (disputerligt område, disputerligt hemman) som vid gränsdragningen efter freden i Åbo 1743 hamnade i ingenmansland till följd av att gränslinjen drogs upp olika av svenska och ryska myndigheter. Varken svensk eller rysk lag gällde i de disputerliga områdena och invånarna där betalade inga skatter. Inga myndigheter eller domstolar var verksamma i dessa områden.
Inom lutherska kyrkan kyrkoherde i domkyrkoförsamling i ett domkapitels residensstad, domkapitlets (konsistoriets) vice ordförande och biskopens ställföreträdare i stiftet, ursprungligen också examinator vid präst- och pastoralexamen, samt vid gymnasiedimissionerna. Domprosten valdes av stiftets ämbets- och tjänstemän. Före reformationen var domprosten inom den katolska kyrkan den främste bland kanikerna i ett domkapitel, tillika kapitlets föreståndare och kapitelförsamlingens präst. I Gamla Finland var domprost titel för preses i de evangelisk-lutherska konsistorierna, även kallad preces consistorii. Inom ortodoxa kyrkan var domprost en parallell beteckning på prost.
Svenskspråkig benämning för innehavaren av den ryska prästvärdigheten ”protoierej”, då denne tjänstgjorde som ordförande i andliga styrelsen i Gamla Finland. Under den autonoma tiden från och med 1892, då Finland blev ett ortodoxt biskopsstift, och ännu 1918 kallades de ”proroierej” som tjänstgjorde vid domkyrkan i Viborg och samtidigt var medlemmar av det andliga konsistoriet för domprost.
I Gamla Finland från och med 1805 skola för flickor i kretsstäderna med tyska som undervisningsspråk. De utgjorde en fortsättning på den flickundervisning som tidigare getts vid normalskolorna i Gamla Finland. Benämningen fruntimmersskola kom i bruk efter att Gamla Finland förenats med storfurstendömet.
E
Ställföreträdare (rangklass 6) för chefen för ett kameralhov, viceguvernören, och chef för en av dess expeditioner.
I Ryssland genom skolreformen 1803/1804 skapad allmänbildande elementarskola för barn tillhörande alla stånd med syftet att förbereda eleverna för fortsatt skolgång i kretsskolorna. I Ryssland skulle sådana inrättas inom ramen för församlingarna. I Gamla Finland fanns elementarskolor med tyska som undervisningsspråk endast i kretsstäderna från och med 1805. De organiserades av den världsliga skolförvaltningen, inte inom ramen för församlingarna.
Parallell benämning på ortodoxt biskopsstift.
I Ryssland från och med 1710-talet benämning på avdelningar vid centrala och regionala ämbetsverk samt även benämning på självständiga ämbetsverk. Förekom i Gamla Finland särskilt under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
F
Benämning på den förhöjning av jordeboksräntorna som genomfördes 1797 och 1799 i Gamla Finland.
I Ryssland från 1798 lantmätare som temporärt var anställd vid forstmästeriinrättning i guvernement. Även vid forstmästeriinrättningen i Gamla Finland fanns forstlantmätare.
Organisation för forstförvaltningen på guvernementsnivå i Gamla Finland, inrättades 1798 och lydde under överforstmästaren. Kallad Forstmästeriinrättningen eller Forstmästeriet. I Ryssland ser det ut att ha saknats en särskild benämning på motsvarande inrättning.
Tjänstebeteckning för Forststyrelsens skogsvaktare i ett forstinspektionsdistrikt, från 1864 föreståndare för ett mindre bevakningsområde inom ett forstrevir. Forstuppsyningsmännen lydde under revirforstmästaren. Forstuppsyningsmän förekom även i Ryssland från 1802.
Lokal enhet inom ett kyrkligt samfund, bildat för religiösa ändamål och förvaltning. En församling omfattar ett visst territorium eller en viss medlemsskara (oavsett var medlemmarna bor). Inom den katolska kyrkan under medeltiden och den evangelisk-lutherska kyrkan sedan reformationen, var församling huvudsakligen ett kyrkligt samfund med egen kyrka och präst. En luthersk kyrksocken (församling) bildade i Finland och Gamla Finland ett pastorat.
Inom den ryska ortodoxa kyrkan i regel territoriellt kyrkligt samfund och administrativ enhet med egen kyrka och egen präst. Sådana församlingar fanns efter 1617 i de områden som det svenska riket erhållit i Stolbovafreden. De ortodoxa församlingarna i det svenska Finland var efter 1721 underställda både domkapitlet i Borgå och andliga konsistoriet i Novgorod, fr.o.m. 1764 konsistoriet i S:t Petersburg. I Gamla Finland lydde församlingarna under andliga konsistoriet i Novgorod, från 1764 under konsistoriet i S:t Petersburg.
I Ryssland stadsmässig bebyggelse utanför en stads gränser. Städerna i Gamla Finland hade även förstäder.
G
I Ryssland fanns vid garnisoner skolor för soldaters barn från och med 1702. Vid varje regemente skulle 1721–1798 finnas en skola för soldatbarn, vilka var förpliktade till militärtjänstgöring. Benämningen på dessa skolor var 1731–1798 garnisonsskola, 1798–1805 soldatbarnhusinrättning, från och med 1805 kantonistskola. I anslutning till dessa skolor fanns även andra specialläroanstalter. I Gamla Finland fanns från och med förra hälften av 1700-talet sådana skolor i anslutning till garnisonerna och vid inrättningen i Viborg från och med 1810 en ingenjörsskola.
Parallell benämning på de ståthållarskap som existerade i Ryssland 1775–1796 som regionala förvaltningsdistrikt.
I Ryssland var generalguvernör från 1708 till 1775 endast hederstitel för vissa guvernörer, 1775–1796 parallbenämning på ståthållaren, högsta styresmannen, i ett ståthållarskap eller generalguvernement, i Viborgs ståthållarskap/generalguvernement under ståthållarskapsperioden 1784–1797. Under stora ofreden från 1717 var generalguvernör en benämning som användes om landshövdingen över Åbo landshövdingedöme. Under lilla ofreden var generalguvernör en tjänstetitel för den 1742 tillträdda högsta styresmannen för den ryska civilförvaltningen. Denne blev utnämnd till generalguvernör över storfurstendömet Finland samt Åland och Österbotten.
I Ryssland från och med 1775 anställd vid kameralhov och kretsräntekammare med uppgift att handha den konkreta hanteringen av myndighetens penningmedel. Geschworen rekryterades bland underofficerare i avsked. Geschworensysslor fanns i Gamla Finland vid kameralhovet och kretsräntkamrarna 1784–1797.
Avgift som de i de tre skattegillena inskrivna köpmännen i det ryska rikets städer skulle betala i skatt. Den utgick från och med 1775 enligt en viss procentsats av förmögenheten.
I Ryssland från 1785 en av de invånarklasser stadsinvånarna var indelade i. Denna invånarklass bestod av köpmän som hörde till de tre skattegillena, så kallade köpmän av första, andra och tredje gillet. Det ryska gillesystemet infördes i Gamla Finland 1787 och var i bruk ända till 1812.
Förvaltningsdistrikt som utgjorde grunden för regionalförvaltningen i Ryssland från 1708–1711 och avvecklades på 1920-talet. Guvernementsförvaltningen lydde under Dirigerande senaten. Rysk guvernementsförvaltning infördes inte 1809 i storfurstendömet Finland. Gamla Finland bildade från 1744 ett guvernement, Viborgs guvernement 1744–1783 och 1797–1802, Finländska guvernementet 1802–1811. Ett guvernement motsvarade ett län eller en provins, och termen användes särskilt om ett erövrat område eller en koloni. Termen användes också om själva ämbetet såsom guvernörskap, provinsstyresmannaskap, under 1594–1616 om ståthållarskap.
I Ryssland från 1766 ledare för adelskorporationen i ett guvernement vars uppgifter reglerades i detalj 1785. Adelsmarskalken (rangklass 4), som valdes för treårsperioder, hade i uppgift att tillvarata adelns intressen. Förutom ordförande i korporationens organ var han även ordförande i adliga förmynderskapsämbetet och deltog som företrädare för adeln också i vissa andra myndigheters verksamhet. Även i Gamla Finland leddes adelskorporationen av en guvernementsadelsmarskalk.
I Ryssland 1775–1796 guvernementsprokuratorns biträde i laglighetsövervakningen, en för kriminalärenden (ugolovnych del) och en för kamerala ärenden (kazennych del). Sådana fanns i Gamla Finland vid guvernementsregeringen under ståthållarskapsperioden 1784–1797. Guvernementsanvalten hörde till rangklass 7.
I Ryssland från och med 1772 chef för byggnadsverksamheten vid guvernementsförvaltningen med uppgift att verka som chef för byggnadsexpeditionen i anslutning till kameralhovet, senare guvernementsregeringen. Till guvernementsarkitektens (rangklass 8) uppgifter hörde att övervaka byggnadsverksamheten och särskilt kronans byggnadsprojekt samt att utarbeta byggnadsritningar. I Gamla Finland fanns en guvernementsarkitektstjänst 1784–1812.
I Ryssland 1708–1775 högsta förvaltnings- och verkställighetsorgan i ett guvernement som lydde under Dirigerande senaten och kollegierna. Guvernementskansliet i Viborgs guvernement verkade 1744–1783 och efterträddes av ståthållarskapsregeringen. Guvernementskansli var under stora ofreden från och med 1717 en benämning på den ryska ockupationsförvaltningens styrelseorgan i Åbo generalguvernement. Under lilla ofreden var guvernementskansli en benämning på den ryska förvaltningens civilkanslier, vilka lydde direkt under generalguvernören och hade hela det ockuperade Finland som förvaltningsområde. Dessa kanslier var två till antalet, ett svenskt och ett ryskt.
Benämning på poliskommando i guvernementsstad.
En av de de parallella benämningarna på 1800-talet på de poliskommandon som fanns i Ryssland från och med 1782 och i Gamla Finland 1784–1810.
I Ryssland fanns från och med 1765 guvernementslantmätare (rangklass 7), vilka från och med 1775 var chefer för lantmäteriet i ett guvernemente med ansvar för organiseringen och genomförandet av lantmäteriförrättningarna samt den allmänna övervakningen av lantmäteriföreskrifternas efterlevnad. Även i Gamla Finland fanns en guvernementslantmätare från och med 1784. Lantmäteriverksamheten i Gamla Finland leddes dock 1765–1801 av Finländska revisionskommissionen.
I Ryssland från 1730 tjänsteman i varje guvernement med uppgift att övervaka lagligheten i förvaltningens och rättsväsendets verksamhet, att försvara undersåtarnas rättigheter samt att tillvarata kejsarens och kronans intressen. Alla anvalter i guvernementet lydde under guvernementsprokuratorn. Guvernementsprokuratorer fanns i Gamla Finland under ståthållarskapsperioden och därefter 1784–1811. Ämbetet sorterade i rangklass 6.
I Ryssland 1775–1796 parallell benämning på ståthållarskapsregeringen för ett ståthållarskap (generalguvernement), från och med 1797 högsta förvaltningsorgan för ett guvernement, med kollegialt beslutsfattande. I Gamla Finland var guvernementsregeringen 1797–1811 samtidigt ståthållarskapsregering och högsta förvaltningsorgan för Viborgs guvernement/Finländska guvernementet.
I Ryssland från och med 1775 chef (rangklass 6–8) för en av avdelningarna vid kameralhoven i generalguvernementen/ståthållarskapen, så även i Gamla Finland vid kameralhovet i Viborg under ståthållarskapsperioden 1784–1811.
H
Huvudgård i Gamla Finland som fungerade som förvaltningscentrum för ett donationsgodskomplex och ofta utvecklades till ett större jordbruk utan att åtnjuta speciella beskattningsmässiga förmåner. I de karelska områden som Sverige erhållit av Ryssland i freden i Stolbova 1617 kallades från och med förra hälften av 1600-talet adelns huvudgårdar som åtnjöt säterifriheter hovläger.
I Ryssland 1783–1804 högre allmänbildande läroanstalt öppen för barn, i praktiken dock för pojar, tillhörande alla stånd. En sådan skola skulle finnas i varje guvernementsstad. Huvudskolorna omorganiserades 1804 till gymnasier. I Gamla Finland verkade en huvudskola i Viborg 1788–1804 med tyska som undervisningsspråk. I denna skola undervisades även flickor i särskilda klasser.
I Ryssland från och med 1803 kollegial myndighet tillhörande Folkupplysningsministeriets organisation under vilken skolväsendet i det ryska riket lydde. Huvudskolförvaltningen fortsatte Huvudskolkommissionens verksamhet.
I Ryssland 1782–1803 central kollegial myndighet, till 1802 direkt underställd regenten, därefter lydande under Folkupplysningsministeriet, för organiseringen av skolförvaltningen och ombesörjandet av läromedel för skolorna. Under denna myndighet lydde Tyska skoldirektoriet som var centralmyndighet för skolväsendet i Gamla Finland.
Allmän domstol i första instans på landsbygden från 1400-talet till 1993, vars sessioner under svenska tiden och autonomin kallades ting och hölls tingslagsvis. En häradsrätt bestod av häradshövdingen i domsagan och av tingslagets häradsnämnd. Häradsrätterna avskaffades genom tingsrättsreformen 1993. Domsluten kunde fram till 1614 (i vissa civila tvister ända till 1868) överklagas till lagmansrätten, sedermera till hovrätten, som också utfärdade den slutgiltiga domen i alla grova brottmål. Häradsrätterna var lägsta instans på landsbygden också i Gamla Finland från 1720-talet till 1811, med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797. Under stora ofreden var av de ryska ockupationsmyndigheterna tillsatta häradsrätter verksamma i vissa delar av det ockuperade Finland redan efter mitten av 1710-talet och från och med 1717 i Åbo generalguvernement. Även i delar av Viborgs kommendantskap verkade häradsrätter under ockupationstiden.
Vid sidan av lantkommissarien, det vill säga kronofogden, ledande tjänsteman i lantkommissariaten i Gamla Finland 1744–1783 och 1797–1812 med samma uppgifter som häradsskrivarna hade i den svenska länsförvaltningen, det vill säga förandet av lantkommissariatets räkenskapsböcker och skattelängder.
I
Hederstitel för förståndare för ortodoxt munkkloster, även för de ortodoxa klostren i Finland.
I Ryssland från år 1700 militärt organiserad undervisningsanstalt för utbildande av tekniska specialister, till en början ingenjörer, senare konduktörer, för militärens och statens behov. I Gamla Finland fanns från 1810 en ingenjörsskola i Viborg i anslutning till soldatbarnhusinrättningen, där kantonister undervisades.
J
Ryskspråkig benämning på ortodox präst som även användes i det svenska språket i Gamla Finland.
I Gamla Finland 1721–1783 och 1797–1811 domkrets där justitiekomissarien/häradshövdingen i häradsrätten utövade domsrätten i lägsta instans på landsbygden. Jurisdiktionerna var indelade i ett antal tingslag och häradstingen hölls tingslagsvis.
I Ryssland kollegialt centralt ämbetsverk för rättsförvaltningen 1717/1719–1786. Justitiekollegiet fungerade även som överrätt, tidvis i S:t Petersburg, tidvis i Moskva, i synnerhet efter 1927 då Justitiekollegiet övertog hovrättens uppgift att behandla ändringssökningar i underrätternas domslut. Gamla Finland hörde till Justitiekollegiets jurisdiktionsområde fram till mitten av 1730-talet, då Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden blev överrätt för Gamla Finland.
K
Benämning på ortodox munk som användes i det svenska språket i Gamla Finland.
I Ryssland från 1775 ämbetsverk för finansförvaltningen och med den förknippade uppgifter i ett ståthållarskap, senare i ett guvernement. Kameralhovet i Viborg verkade under ståthållarskapsperioden och därefter 1784–1811.
I Ryssland från och med 1775 medlem av kameralhovets kollegium (rangklass 6), kallades även endast råd av 6:e klassen. Denna tjänst fanns vid kameralhovet i Viborg under ståthållarskapsperioden och därefter 1784–1811.
Kollektivbenämning på de lägre tjänstemännen i ett ämbetsverks kansli. Som kanslibetjänte räknades under 1700-talet sekreterare, hovauditörer, notarien och kanslister. I Ryssland var kollektivbetjänte kollektiv beteckning för de anställda vid ämbetsverkens kanslier. En del av de kanslianställda hade tjänster som var intagna i rangtabellen, medan de underordnade tjänsterna saknade rangklass. Ett antal tjänster som tillhörde den svenska länsförvaltningen och som kvarstod i Gamla Finland saknade i regel rangklass även då motsvarande ryska tjänster var upptagna i en rangklass.
I Ryssland från och med 1805 benämning på minderåriga soldatbarn som tillhörde det militära ståndet. Kantonisterna var ofta söner till soldater eller judiska pojkar som vid tolv års ålder började kantonistskolan.
Skola som förberedde militärtjänstgöring i Ryssland. Eleverna i kantonistskolan var ofta soldatsöner eller judar. En liten del av dem som gick ut kantonistskolan fortsatte med underofficersutbildning.
Kapellförsamling eller kyrka, mindre kyrkobyggnad eller profan lokal för gudstjänster i en kapellförsamling eller ett kapellag. Kapellen kunde också kallas sockenkapell.
I lutherska kyrkan ett samfund inom ett pastorat med särskilt territoriellt område, egen kyrka, styrelse och präst samt självständig kyrkbokföring. Grundandet av en kapellförsamling förutsatte överhetligt beslut, från 1686 tillstånd av länsstyrelsen och stiftstyrelsen, från 1930-talet beslut av kyrkofullmäktige eller församlingsråd. Invånarna i en kapellförsamling bekostade kapellet (sockenkapellet) och avlönade kaplanen eller kapellpredikanten men räknades fortfarande som medlemmar i moderförsamlingen och var därför skyldiga att delta i avlöningen av dess prästerskap samt i kostnaderna för dess kyrkliga byggnader. Kapellförsamlingarna lydde i kyrkligt avseende under kyrkoherden i moderförsamlingen. Kapellförsamlingar fanns också i Gamla Finland. Under 1900-talet kunde en kapellförsamling också utgöra en del av en sammanslagen församling.
Delområde inom en ortodox församling med kyrka och egen präst som lyder under församlingen. Ortodoxa kapellförsamlingar fanns i Gamla Finland och under autonoma tiden i storfurstendömet Finland och finns även i det självständiga Finland.
Under katolska tiden titel för biskopssekreterare eller predikant vid borg eller slott. Inom lutherska kyrkan är kaplan sedan 1527, stadgat i kyrkolagen 1686 och 1869, en ordinarie präst som biträder kyrkoherden i ett pastorat eller som förestår pastoratets kapellförsamling eller kapellag. Under den ryska ockupationen under stora ofreden var kaplaner verksamma i församlingarna i Finland. De deltog även i rättsskipningen och medverkade vid uppbörden av skatter som pålades av ockupationsmyndigheterna.Kaplanerna ska sedan slutet av 1600-talet ha avlagt pastoralexamen. De väljs efter 1933 av kyrkofullmäktige eller församlingsrådet, ursprungligen av kyrkostämman.
Kyrklig funktionär som skötte varierande uppgifter, bl.a.klockringning. Under katolska tiden var klockaren vanligen prästvigd och hade avlagt klockareed. Den lutherska kyrkan behöll efter reformationen klockringningen och även klockartjänsten och klockarborden. Även inom lutherska kyrkan var en del klockare präster och kallades i dessa fall klockarpräster. Klockaren hade förutom klockringningen i uppgift att leda menigheten i kyrkosång och undervisa ungdomen i kristendom. Klockaren valdes genom klockarval av kyrkoherden och kyrkostämman och i tjänstedefinitionen från 1686 var de materiella uppgifterna underordnade de andliga. Klockaren fick också specialinstruktioner av domkapitlen. Med tiden utökades uppgifterna. Klockaren skulle sjunga vid begravningar, vårda kyrkan och dess egendom, övervaka ordningen på gravgården, hålla kyrkans handlingar och böcker i ordning, motta, framlämna och förvara allmänna handlingar, renskriva kungörelser som berörde gudstjänsten, uppbära och bokföra en del av kyrkans inkomster, övervaka att kyrkväktare och annan personal skötte sina uppgifter, vårda kyrkans minnesmärken, sköta kyrkans belysning och följa med kyrkoherden på husförhör. År 1755 fastslogs att klockaren också skulle vara kunnig i åderlåtning och sockenapoteket skulle stå under klockarens uppsikt. År 1803 slogs det fast att en person som sökte tjänst som klockare skulle vara kunnig i smittkoppsvaccinering. Klockartjänsterna kombinerades i landsortsförsamlingar ibland med organistbefattningen, och innehavaren kallades då klockarorgelnist. Klockartjänsterna drogs in 1939 och ersattes med kantorstjänster.
Slutet kyrkligt samfund för munkar eller nunnor vilka efter avlagt löfte vigt sitt liv åt levnad efter fastställda klosterregler. I Gamla Finland fanns två ortodoxa munkkloster, Valamo och Konevits i Ladoga och under den autonoma tiden tillkom ett nunnekloster i Lintula by i Kivinebb på Karelska näset. Ortodoxa kloster existerar även i det självständiga Finland.
Lärare i trivialskola; ämbetsbroder. Ursprungligen avsåg beteckningen ordinarie lärare vid lägre (5- och 3-klassiga) läroverk (collega scholca) samt 2-klassiga pedagogier. Enligt skolstaterna 1729 fanns tre kolleger vid katedralskolan i Åbo och 1–2 vid trivialskolorna i Björneborg, Helsingfors, Nyslott, Tavastehus och Uleåborg. Kollegatjänster fanns även vid trivialskolorna och pedagogierna i Gamla Finland 1744–1788.
Dömande organ som bestod av domare från såväl svenska som ryska riket, och vars kompetensområde gällde de områden i Gamla Finland som berördes av den disputerliga riksgränsen.
I Ryssland från och med 1800 titel på alla underofficerare vid ingenjörstrupperna samt vid vissa andra tekniska förvaltningsorganisationer. Konduktörer utbildades vid ingenjörsskolor. Konduktörer fanns även i Gamla Finland vid ingenjörskommandona.
Från 1624, vicerektor och andre lärare vid katedral- och trivialskola samt läroverk, som jämte rektorn undervisade i den högsta klassen. Enligt skolordningen 1856 var en konlektor en(undervisande) vicerektor vid högre elementarskola. En dylik fanns 1729 vid Åbo katedralskola, enligt skolstaterna 1729 samt i trivialskolorna i Gamla Finland.
Ordförande i domkapitel, biskopen. I Gamla Finland ordförande i de evangelisk-lutherska konsistorierna med titeln domprost.
Kyrklig administrativ myndighet och domstol för den evangelisk-lutherska kyrkan i de provinser som erövrats av Ryssland på 1700-talet. Under stora ofreden inrättades från och med mitten av 1710-talet av de ryska ockupationsmyndigheterna tre konsistorier, i Åbo, Viborg och Borgå, som organ för kyrkostyrelsen i Finland. Av dessa indrogs dock det sistnämnda snart men återupprättades 1718 under benämningen konsistorialrätt. Från 1720 fanns ett evangelisk-lutherskt konsistorium för östra Finland i Viborg, vilket efter freden i Nystad 1721 fortsatte sin verksamhet i Gamla Finland och vars ställning fastställdes officiellt 1725. Detta konsistorium fungerade som domkapitel, men dess sammansättning skilde sig från de svenska domkapitlens. För Kymmenegårds provins och konsistoriedistrikt inrättades 1744 ett motsvarande konsistorium i Fredrikshamn. Som ordförande fungerade kyrkoherdarna i sätesstäderna, och dessa hade domprosts rang. Ledamöter var kyrkoherdarna och skolmästarna i de närliggande församlingarna. Konsistoriet i Viborg lydde fram till 1921 under överkommendanten i Viborg, sedan 1721–1735 under Heliga synoden. Åren 1735–1783 lydde konsistorierna under Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden, under ståthållarskapsperioden 1784–1797 under civiltribunalet i Viborg och därefter åter under Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden. Hos dessa institutioner kunde ändring i konsistoriernas domslut sökas. Konsistorierna i Gamla Finland drogs in 1812 och slogs ihop med Borgå stift.
Svenskspråkig titel på den präst som i de ortodoxa prosterierna i Finland utövade övervakningen av församlingarna och prästerskapet i dem från mitten av 1880-talet till år 1918. Benämningen är därefter distriktsinspektor.
I Ryssland från och med 1775 distrikt som guvernementen var indelade i. Kretsen var distrikt för de lokala ämbetsverken och domkrets för de lokala domstolarna. Denna kretsindelning existerade i Gamla Finland under ståthållarskapsperioden 1784–1797. Den skilde sig från den tidigare indelningen i lantkommissariat. Benämningen krets bibehölls för distrikten i den administrativa indelning som efter ståthållarskapsperioden gällde i Gamla Finland 1797–1812.
Ordförande i en kretsrätt. Kretsdomare hörde till rangklass 8.
I Ryssland 1775–1796 tjänsteman med uppgift att övervaka lagligheten i myndighetsutövningen i en krets. I Gamla Finland fanns kretsfiskaler under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Parallell benämning på chefen för en nedre lanträtt (rangklass 9), ordningsdomaren.
I Ryssland under 1700-talet underordnad läkare i en krets, lydande under kretsläkaren. I Gamla Finland fanns under ståthållarskapsperioden 1784–1797 kretskirurger vilka dock i praktiken närmast var läkarbiträden.
I Ryssland från och med 1775 lantmätare med en krets som verksamhetsområde. Kretslantmätarna (rangklass 8) var underställda guvernementslantmätaren i guvernementet. I Gamla Finland fanns kretslantmätare från och med 1784.
I Ryssland från och med 1775 chefsläkare i en krets. Benämningen på kretsläkare var 1775–1797 kretsdoktor. Kretsläkarna lydde under guvernementsregeringen, från och med 1797 under guvernementsmedicinalförvaltningen. De övriga läkarna och den övriga hälsovårdspersonalen i kretsen var underställda kretsläkaren (rangklass 9 eller högre). I Gamla Finland fanns kretsläkare under ståthållarskapsperioden och därefter 1784–1813.
I Ryssland från och med 1775 myndighet i varje krets som var underställd kameralhovet, med uppgifter inom finansförvaltningen, främst uppbörden av kronointäkterna. I Gamla Finland fanns kretsräntkammare i kretsarna under ståthållarskapsperioden och därefter 1784–1812. Deras uppgifter hade tidigare skötts av lantränteriet och lantmagasinet i provinserna.
Chef (rangklass 9) för en kretsräntkammare.
I Ryssland från 1775 domstol i lägsta instans för mindre civil- och brottmål rörande adeln. I anslutning till kretsrätterna verkade adliga förmyndarskapsämbetet. Kretsrätten behandlade ändringssökningar från Nedre lanträttens beslut. I Gamla Finland fanns en kretsrätt under ståthållarskapsperioden 1784–1794, därefter överfördes dess uppgifter på häradsrätterna.
I Ryssland från och med 1804 lägre allmänbildande elementarläroverk i kretsstäderna, öppet för pojkar tillhörande alla stånd. Undervisningen vid kretsskolorna, som efterträdde normalskolorna, förberedde eleverna för studier vid gymnasium. I Gamla Finland fanns kretsskolor med tyska som undervisningsspråk från och med 1805.
I Ryssland appellationsdomstol i andra instans för brottmål i ett ståthållarskap (från 1775), senare ett guvernement. Hos Kriminaltribunalet kunde man söka ändring i lägre överrätters domslut. Ändring i Kriminaltribunalets domslut kunde sökas hos Dirigerande senaten. År 1796 slogs Kriminaltribunalet, som en skild avdelning, ihop med Civiltribunalet till en domstol. I Gamla Finland överfördes 1784 de dömande funktionerna i brottmål på Kriminaltribunalet i Viborg. Tidigare hade funktionerna tillkommit Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden. Detta kollegium återtog uppgiften 1797 då tribunalet i Gamla Finland drogs in.
Den andel, en tredjedel, av donationshemmanens skatter som behölls av kronan och som således inte tillföll donatarien. Kronoandel var en av två huvudtitlar i revisionsjordeböckerna i Viborgs län under 1700-talet. Under den fanns uppgifter om den andel av varje hemmans jordeboksränta som tillkom kronan. Kronoandelen avskaffades 1783, då poduschnieavgiften infördes.
Penningvärdet på de skattepersedlar som ingick i jordeboken. Värdet fastställdes av kronan, och efter 1621 kunde persedlarna också erläggas i kontanter. Kronovärdet på nya persedlar fastslogs vanligen av riksdagen. Kronovärdet på ett dagsverke fixerades 1652. Kronovärdet gällde i hela det svenska riket. Kronovärdena förblev med ett undantag oförändrade in på 1700-talet. I Gamla Finland bibehölls de svenska kronovärdena – med undantag för spannmål, havre och hö, för vilka kronovärdet höjdes 1784 – oförändrade ända till 1811, men de omvandlades till ryskt mynt så att ett öre silvermynt motsvarade en kopek banco assignationer.
I Ryssland benämning på gillesköpman. Till vilket av skattegillena köpmannen hörde bestämdes av det skattepliktiga kapital han hade. Som grupp bildade gillesköpmännen en egen klass bland stadsinvånarna.
L
Konungens troman sedan 1300-talet med uppgiften att som lagmansrättens ordförande memorera och recitera lagarna, utveckla och förklara dem samt döma i landsting och lagmansting. Från 1614 var lagmansämbetet ett högt juridiskt ämbete för behandling av från häradsrätterna vädjade civila mål. Fram till 1723 var ämbetet vikt för adelsmän. Lagmän fanns också i Gamla Finland 1721–1784 och 1797–1811. Under stora ofreden tillsatte de ryska ockupationsmyndigheterna lagmän som styresmän för de lagmansdömen som Åbo generalguvernement var indelat i från och med 1717. I fråga om uppgifterna motsvarade dessa lagmän närmast de svenska landshövdingarna. De utgjorde dock inom rättsskipningen en instans för sökande av ändring i de lokala domstolarnas domslut och hade funktionen som överexekutorer i tvistemål. I början av lilla ofreden tillsattes lagmän som styresmän i några av de finska länen för att ersätta landshövdingen, men de ersattes senare av överkommissarier som hade endast administrativa uppgifter. Lagmansämbetet avskaffades i Finland med rättsreformen 1868 och lagman blev därefter en hederstitel för erfarna hov- och rådstugurättsdomare samt häradshövdingar. Lagmanstiteln ersatte 1993 domartitlarna häradshövding och borgmästare.
Domstol vid vilken lagmannen utövade sin domsrätt 1483–1868. Lagmansrättens ting kallades lagmansting om tingen hölls häradsvis, och landsting om tinget hölls för hela lagsagan på lagsagans huvudort. Från 1600-talet var lagmansrätten en rättsinstans mellan häradsrätt och hovrätt som huvudsakligen behandlade ekonomiska tvister av ett visst värde. På 1600-talet skulle värdet på tvisten överskrida 50 daler. Den avskaffades med rättsreformen 1868. I Gamla Finland saknades lagmansrätt 1721–1744, men det bildades en lagsaga 1744–1783 och 1797–1811. Ändring i lagmansrättens domslut kunde sökas hos Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden till 1789, därefter hos Dirigerande senaten.
I Gamla Finland ordförande i nedre lagskipningsrätt, tillhörde rangklass 9.
I Finland från och med senare hälften av 1600-talet, tjänsteman under länsstyrelsen med uppgift att tillvarata kronans intressen i rättegångar och att fungera som allmän åklagare vid lagmansrätten i finansrättsliga mål. Enligt instruktionen för landsfiskaler 1714 var landsfiskalen också länets ansvariga utmätningsman och den som övervakade folkbokföringen samt polisväsendet. Han räknades på riksnivå till justitiestaten, ursprungligen under riksdrotsen, från 1700-talet under justitiekanslern. I Gamla Finland var landsfiskal en tjänsteman (rangklass 14) i provinserna 1744–1783 och 1797–1811 med samma uppgifter som landsfiskalerna hade i Sverige.
I Ryssland enligt svenska förebilder 1719 inrättad tjänst (rangklass 12) vars innehavare var chef för kamrerarkontoret i provinserna. Tjänsterna indrogs 1727 med undantag av Östersjöprovinserna och Gamla Finland, där landskamreraren 1721–1744 var chef för landskontoret i Viborgs provins samt 1744–1783 och 1797–1812 chef för provinsernas landskontor i Viborgs guvernement/Finländska guvernementet.
I Gamla Finland chef för provinskansliet i Viborg 1721–1744 och i Viborgs guvernement/Finländska guvernementet 1744–1783. 1797–1811 chef för landskansliet i provinserna.
I Gamla Finland förvaltningsdistrikt motsvarande de svenska häraderna som provinserna var indelade i 1721–1783 och 1797–1811. Parallell benämning 1797–1811: krets.
I Ryssland 1718/1719–1727 chef för förvaltningen i ett distrikt med uppgifter motsvarande närmast de svenska häradsfogdarnas uppgifter, därefter till 1785 tjänsteman som stod i ledningen för en krets (uezd). Under stora ofreden var ”lantkommissarie” en benämning på de tjänstemän som de ryska ockupationsmyndigheterna i Viborgs kommendantskap tillsatte för ledningen av främst skatteuppbörden i de kommendantsdistrikt som hade en militär kommendant som högsta styresman. Lantkommissarierna var underställda kommendanterna. Under lilla ofreden förekom det att kronofogdar på ryska kallades lantkommissarier. I Gamla Finland fanns 1721–1783 och 1797–1811 lantkommissarier som förestod lantkommissariaten/kretsarna med uppgifter motsvarande de svenska kronofogdarnas.
I Ryssland fanns 1719–1726 i provinserna lantränterier för hanteringen av influttna kronointäkter. I Gamla Finland existerade i provinserna lantränterier 1721–1783, men de var förenade med kronomagasinen till ett organ, kallat lantränteri och (lant)magasin. Deras uppgifter övertogs under ståthållarskapsperioden 1784–1797 av kretsräntkamrarna.
M
I Ryssland från och med förra hälften av 1700-talet benämning på person som genom lärlingspraktik utbildades till läkare. I Gamla Finland fanns under ståthållarskapsperioden 1784–1797 i kretsarna medicinae discipler, indelade i två klasser, äldre och yngre. De lydde under kretsläkarna.
Inom den ryska ortodoxa kyrkan manlig klosterinvånare som avgett klosterlöfte. Termen ”kalug” ser ut att ha använts i Gamla Finland, men ser inte ut att allmänt ha förekommit i Ryssland.
N
I Ryssland 1775–1796 allmän domstol i lägsta instans för civil- och brottmål rörande fria bönder och övriga motsvarande befolkningsgrupper. I Gamla Finland förekom under ståthållarskapsperioden 1784–1797 i varje krets en nedre lagskipningsrätt. Nedre lagskipningsrätterna motsvarade de tidigare häradsrätterna och de efterträddes av dessa när häradsrätterna inrättades på nytt 1797.
I Ryssland från och med 1775 förvaltningsmyndighet för en krets för upprätthållandet av den allmänna ordningen och verkställigheten av myndighetsbeslut men även med vissa dömande funktioner som gällde endast smärre förseelser. De ersatte i Gamla Finland 1784 lantkommissariaten, vilka dock inrättades på nytt 1797. I Gamla Finland behandlade nedre lanträtterna tvistemål mellan bönderna rörande besittningsrätten till kronohemman. I nedre lanträtts domslut kunde ändring sökas hos övre lanträtten eller kretsrätten beroende på målets art.
Benämning på allmänbildande elementarläroverk för barn tillhörande alla stånd vilka inrättades i Ryssland enligt författningar 1782 och 1783 samt enligt skolreglementet 1786. De allmänbildande normalskolorna i Ryssland omorganiserades 1804/1805 varvid även benämningarna ändrades. I Gamla Finland fanns normalskolor 1788–1804. De hade tyska som undervisningsspråk och gav undervisning även åt flickor.
I Ryssland 1717–1722 tjänstebeteckning för protokollförare vid centrala ämbetsverk, varefter tjänstebeteckningen för dem blev protokollist. I övrigt avsåg ”notarie” i Ryssland notarius publicus. I Gamla Finland fanns notarietjänster av svensk typ vid de evangelisk-lutherska konsistorierna och vissa domstolar.
I Ryssland från 1729 en anställd vid stadsmyndigheter, såsom större stadsmagistrater, vilken bemyndigats att bevittna och registrera växeltransaktioner. Senare tillkom olika slag av kommersiella transaktioner och egendomsöverlåtelser, förutom överlåtelser av fast egendom och livegna, vilka bevittnades och registrerades av krepostnoiskrivare vid myndigheternas ”notariatsenheter” (krepostnaja kontora). I Gamla Finland fanns under ståthållarskapsperioden 1784–1797 en notarius publicus av rysk typ vid guvernementsmagistraten och i stadssekreterartjänsterna ingick även notarius publicus-uppgifter.
O
Medeltida skatteenhet för utgörande av jordskatter i nordvästra Ryssland. Enheten var även i bruk under svenskt styre i de karelska områden som tillföll Sverige i freden i Stolbova 1617. Ursprungligen grundade den sig på hur mycket åker en man plöjde med en häst under en viss tid. Under den svenska tiden innebar den ett område som producerade 30 till 40 tunnor spannmål. Under 1600-talet blev obsen ett aritmetiskt mått som motsvarade 30 tunnland. På 1700-talet ansågs en obs motsvara två mantal. Antalet obser på en jordegendom utgjorde också grund för skattebördan, i Karelen ännu på 1700-talet.
I Ryssland under 1700-talet bland allmogen vald/utsedd person med samma uppgifter som vibornikerna. I vissa områden i Gamla Finland användes benämningen om person tillhörande allmogen som uppbar kronoskatter. I Gamla Finland kallades även taxeringsmän vid skattläggningar och skatterevisioner för okladschiker.
I Ryssland chefsdomare som 1775–1796, i Gamla Finland under ståthållarskapsperioden 1784–1797, presiderade i de flesta kollegialt organiserade domstolarna eller i deras avdelningar i ståthållarskapen/guvernementen. Ordföranden, som i Gamla Finland också benämndes president, tillhörde rangklass 5–7.
Chef (rangklass 9) för en nedre lanträtt.
P
Sedan reformationen av biskopen ordinerad ledande präst i ett pastorat, i officiellt språk sedan 1600-talet benämning på kyrkoherde. ”Pastor” används även som benämning på prästman i allmänhet. På ryska användes normalt ”pastor” som benämning för luthersk kyrkoherde. Under stora ofreden stannade en mindre del av kyrkoherdarna kvar i Finland . De medverkade vid uppbörden av skatter som pålades av de ryska ockupationsmyndigheterna och deltog i rättsskipningen.
Inom den evangelisk-lutherska kyrkan sedan början av 1700-talet benämning som ersatte den äldre termen gäll, för en eller flera församlingar som förenats under en kyrkoherdes (pastors) administration. Den församling, vanligen den största, där kyrkoherden var verksam kallades moderförsamling, en benämning som i Finland även användes om kyrksocknen i dess relation till kapellförsamlingarna.
Skola för nybörjare. 1649 års skolordning definierade pedagogin som en ofullständig trivialskola. Pedagogier grundades redan på 1500-talet i Finland, men termen användes särskilt på 1600- och 1700-talen. Efter pedagogin kunde eleven fortsätta sin skolgång i trivialskola. Pedagogierna bestod av 1–2 klasser och förekom både i städer och på landsbygden. Undervisning bedrevs i läsning, skrivning, katekes och psalmsång. Pedagogierna avskaffades 1843 och omvandlades till skolor för nybörjare, småskolor och senare folkskolor. I Gamla Finland fanns pedagogier 1744–1788.
Personlig skatt i Gamla Finland. Den infördes i hela Ryssland 1724 då varje revisionsskriven bonde skulle betala en årlig avgift för arméns underhåll. I Viborgs län infördes den 1783 då den ersatte kronoandelen av jordeboksräntan. Poduschnieavgift skulle då betalas av krono- och donationsbönder samt av städernas borgare, förutom av köpmän. Köpmännen skulle i stället betala en viss procent av sin rörelse. Grunden för debiteringen av poduschnieavgift var revisionsskrivningen, som utfördes vart tionde år och adeln, tjänstemän, köpmän och ståndspersoner i allmänhet var befriade. Poduschnieavgiften förändrades 1816, och 1828 bestämdes att allmogen i stället skulle erlägga mantalspenningar.
Sedan medeltiden känd benämning på skatteuppbördsdistrikt och på kyrksocken i nordvästra Ryssland. I Gamla Finland kallades de socknar som hade ortodox befolkning för pogost, men denna benämning kunde också användas för alla socknar i Kexholms län.
I ryska städer från 1782 militärenhet med uppgift att upprätthålla den allmänna ordningen. Kommandona bevakade bl.a. kronans byggnader och utförde verkställighetsuppgifter. Kommandot för staden som helhet lydde under civilguvernören eller kommendanten och stadsfogden. Stadsdelarna hade egna kommandon. I städerna i Gamla Finland fanns poliskommandon under perioden 1784–1810. Kommandot i guvernementsstaden Viborg, även kallat stadskoi kompani, hade en styrka på 132 man, poliskommandona i de övriga städerna uppgick till 34 man.
Benämning på ortodox präst.
I Sverige från 1636 om postanstalt i en stad som låg vid kronans postrutt och vanligen i den borgares hus vilken hade utsetts till postmästare av rådmännen. Postmästaren biträddes av postkontorsbetjänter. I Ryssland var postkontor från början av 1700-talet benämning på en stor postanstalt, senare allmän benämning på postanstalt. Under senare hälften av 1700-talet fanns olika kategorier av postkontor. Mindre postkontor erhöll 1799 benämningen postexpedition. I Gamla Finland fanns postkontor, som 1744 benämndes poststationer (počtovovaja stancija) och postexpeditioner. Under autonomin började från cirka 1860 benämningen postkontor användas om en fullständig postanstalt av I:a eller II:a klass, vilken under ledning av en postförvaltare skötte alla de ärenden som hörde till postverket. Postkontor började också grundas på landsbygden. Deras befogenheter var mer begränsade än städernas postkontor och under sig kunde de ha mindre postkontorsfilialer.
Från 1590-talet benämning på huvudläraren för tronföljare och eventuellt för övriga kungliga barn. Preceptorn var underställd guvernören. Benämningen ersatte den äldre benämningen tuktomästare som använts tidigare under 1500-talet. Till sysslan som huvudlärare för kungliga barn och tronföljare kallades främst välrenommerade universitetslärare i humanistiska ämnen eller lärda män som var knutna till kansliet. I Gamla Finland var ”preceptor” benämning på lärare vid skolorna 1744–1788.
I Gamla Finland ordförande (preses) i de evangelisk-lutherska konsistorierna med titeln domprost.
Ordförande särskilt i domstol, konsistorium, akademi eller lärt sällskap och i utskott eller ofrälse stånd i ståndsriksdagen; benämning på ordförande i några organ med kollegialt beslutfattande vilka i Gamla Finland i regel var av svenskt ursprung, såsom konsistorierna och kämnärsrätterna.
Från den ryska termen härledd svensk benämning på geschworen.
I Ryssland inrättades 1722 prokuratorstjänster för att utöva Dirigerande senatens övervakningsuppgifter. Redan 1711 hade fiskaltjänster inrättats för liknande uppgifter, men de drogs in 1729. Senare biträddes prokuratorerna av anvalter. Prokuratorerna som var placerade vid centrala och provinciala ämbetsverk och högre domstolar hade till uppgift att övervaka lagligheten i ämbetsverkens och domstolarnas verksamhet samt att tillvarata kronans intressen. I Gamla Finland fanns under ståthållarskapsperioden 1784–1797 prokuratorer vid de högsta ämbetsverken och flera högre domstolar. Dessa räknades till rangklass 7 eller 8. Guvernementsprokuratorstjänsten existerade ända till 1812. I kejsartidens Ryssland var ”prokurator” också en beteckning för kejsarens ombud hos den Heliga synoden.
Sedan 1500-talet kyrklig administrativ mellaninstans inom ett lutherskt stift. Ända från början har beteckningen kontrakt använts, likaså beteckningen prosteri (prostedöme), som i Finland efter svenska tiden blivit det vanligare uttrycket. Prosteriet eller kontraktet bestod av ett större pastorat eller flera mindre och förestods av en kontraktsprost, som samtidigt var kyrkoherde i ett av pastoraten. Kontraktsprosten bistod biskopen och domkapitlet i den kyrkliga administrationen av prosteriet. Prosteriindelningen i Gamla Finland återinfördes sannolikt först under kejsarinnan Elisabets tid.
Inom den ryska ortodoxa kyrkan var ”protoierej” hederstitel som förtjänt präst som inte var munk kunde glädjas med och som på svenska i regel kallades prost. I Gamla Finland hade ordföranden i den ortodoxa andliga styrelsen i Viborg denna titel. På svenska kallades denne domprost.
I Ryssland från 1719 till 1780-talet förvaltningsmyndighet för provinserna, efterträdde överkommendantskanslierna. I Gamla Finland verkade provinskansliet i Viborgs provins 1721–1744. När Viborgs guvernement grundades 1744 fick provinskanslierna i guvernementet en organisation motsvarande de svenska länsstyrelserna med landskansli och landskontor. Dessa provinskanslier var verksamma 1744–1783. Deras uppgifter överfördes 1784 på ståthållarskapsregeringen, kameralhovet och kretsmyndigheterna såsom kretsräntkamrarna. Provinskanslierna återupprättades 1797 och var därefter verksamma till 1812.
Vid den svenska länsförvaltningen fanns sedan 1600-talet en lantmätartjänst vid länsstyrelsen. I Ryssland fanns provinslantmätare fr.o.m. 1765. Vid provinskansliet i Viborg fanns en lantmätartjänst fr.o.m. 1720-talet och likaså i de båda provinserna i Viborgs guvernement fr.o.m. 1744. De underställdes 1765 den då tillsatta Finländska revisionskommisionen.
Inom den ryska ortodoxa kyrkan person, som inte var munk och som genom handpåläggning av biskop blivit prästvigd. Prästvigningen betraktades inom den ortodoxa kyrkan som ett sakrament. En präst var berättigad att självständigt förrätta gudstjänst. De ortodoxa prästerna i Gamla Finland erhöll prästvigning i Ryssland. I nyare svenska texter är präst benämning på föreståndaren för en ordinär ortodox församling.
I Ryssland från 1775 självstyrelsemyndighet i anslutning till stadsmagistraten, vars ordförande var stadsöverhuvudet. Pupillkollegierna hade i städerna i uppgift att sörja för föräldralösa barns och änkors utkomst samt att övervaka deras förmyndare. Pupillkollegierna lydde under Kollegium för allmänna fattigvården och välgörenhetsinrättningarna. I städerna i Gamla Finland fanns det pupillkollegier under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Svensk benämning för person som vid rekrytutskivningarna i Gamla Finland 1797–1811 var ansvarig för en rote om 500 man, det vill säga revisionssjälar, med uppgift att vara behjälplig vid framskaffande och val av rekryter samt vid anskaffning av kost, kläder och pengar åt de utskrivna tills de inträtt i tjänsten.
R
I Ryssland från och med 1775 högre tjänsteman (rangklass 6) vid ståthållarskapsregering och guvernementsregering som var medlem i ämbetsverkets kollegium. Regeringsrådet kallades även råd av 6 rangklass. I Gamla Finland fanns regeringsråd 1784–1811.
I Ryssland från och med 1775 självständiga organ i anslutning till kameralhoven för verkställande av rekrytutskrivningarna. När utskrivningar började verkställas i Gamla Finland 1797 tillsattes där rekrytkommittéer vilka indrogs 1811.
Tjänstebeteckning för föreståndaren för ett universitet sedan 1612 och förste läraren vid ett gymnasium samt högre och lägre elementarskolor med två klasser efter 1756, under autonoma tiden efter 1856. Rektorn övervakade undervisningens lagenlighet och förestod skolans förvaltning och lärarkollegiet. Motsvarande beteckning för kvinna: föreståndarinna, vid dövstum- och abnormskola: föreståndare. Benämningen användes under 1600-talet, i latinsk form, som honorärtitel för vissa föreståndare, exempelvis för Kgl. Klädkammaren (aff rectore), vid vetenskaplig akademi (rector academiæ), för rektorn vid akademierna i Uppsala, Åbo och Lund och gymnasierektorn i Åbo (rector magnificus) och för en till honorär rektor vid ett universitet utsedd, vid universitet inskriven, förnäm adlig studerande (rector illustris). Manliga rektorer utnämndes under autonoma tiden av senaten på Överstyrelsens för skolväsendet framställan medan kvinnliga rektorer utnämndes av Överstyrelsen. I Ryssland var rektor en styresman för universitet (inte andra läroanstalter). Trivialskolorna i Gamla Finland leddes av rektorer 1744–1788.
I Gamla Finland höskatt till kronan, från och med 1766 betalad i hö. Denna skatt uppkom genom att skattespannmålen, det vill säga avradsspannmålen, med undantag för deputatspannmålen och den övriga spannmål som tillkom prästerskapet och kyrkan byttes ut till en prestation i hö till kronan.
I Gamla Finland benämning på en kontingent revisionssjälar om 500 eller 100 själar med särskild övervakare inom ramen för organiseringen av rekrytutskrivningarna.
I Ryssland från och med 1775 tjänstemän (rangklass 6), som hörde till ståthållarskapsregeringens, guvernementsregeringens, kameralhovets samt civil- och kriminaltribunalens kollegium. Sådana tjänster fanns även i Gamla Finland 1784–1811.
I de svenska trivialskolorna från 1600-talet lärare i apologistklass, apologist. I Gamla Finland lärare i räknemästareklassen vid katedralskolan i Viborg.
S
I Ryssland från 1775 specialdomstol, en i varje guvernement/ ståthållarskap som strävade efter att åstadkomma förlikning i ömtåliga rättegångsmål, som vidskepelse och brott begångna av barn. Samvetsrätten lydde under ståthållaren/generalguvernören och leddes av en samvetsdomare. I Gamla Finland fanns 1784–1797 en samvetsrätt i Viborg. Ärenden inom samvetsrättens kompetensområde hade tidigare behandlats i allmänna domstolar, i likhet med det svenska rättssystemet. Efter indragningen av samvetsrätten återgick man till tidigare praxis.
Benämning på guvernementskansliet i Viborg, som verkade 1744–1783.
I Ryssland från och med 1710-talet tjänsteman (olika rangklasser, i Gamla Finland 11–14) vid centrala och regionala ämbetsverk med uppgift att handlägga ärenden och föredra dem för avgörande samt att leda ämbetsverkets kansli. I Gamla Finland förekom sekreterartjänster av såväl svensk som rysk typ.
I Ryssland från 1786 bland ståndspersonerna i kretsstäderna utsedda oavlönade övervakare av de lokala skolorna. Skolinspektorerna (rangklass 9) lydde under skoldirektorn och allmänna försörjskollegiet, från och med 1804 under guvernementsskoldirektorn i guvernementet. I Gamla Finland fanns 1787/1788–1812 skolinspektorer.
I Ryssland från och med 1803/1804 organ vid universiteten som hade i uppgift att leda skolväsendet i undervisningskretsen och övervaka skolornas verksamhet. Guvernementsskoldirektorerna i skolkretsen lydde under respektive skolkommission. Skolväsendet i Gamla Finland lydde 1803–1812 under skolkommissionen vid Dorpats universitet.
Inom det svenska skolsystemet från 1649 lärare i skriv- och räkneklassen, från 1724 i apologistklassen i trivialskola. En sådan tjänst fanns vid katedralskolan i Viborg.
I Gamla Finland från och med 1781 benämning på lärare som avlönades av socknen och undervisade barnen i läsfärdighet. Verksamheten var delvis ambulatorisk till sin karaktär.
Benämning som användes i Gamla Finland 1797–1811 för person som vid rekrytutskrivningarna förestod en rote om 100 man, det vill säga revisionssjälar, med samma uppgifter som en pätisotni hade.
Lärare som biträdde den ordinarie läraren, preceptorn, i tronföljarens eller de furstliga barnens (eller vid hovet uppvaktande unga adelsmäns) undervisning i moderna europeiska språk. Benämningen användes även om språklärare vid universitet eller läroverk samt om språkläraren i språkmästarklassen vid trivialskola i Gamla Finland.
I Gamla Finland vid katedralskolan i Viborg särskild klass för språkundervisning i nyare språk.
I Ryssland 1782–1799 och 1802–1810 poliskommando i en stadsdel. I Gamla Finland motsvarade poliskommandona i kretsstäderna 1784–1810 stadsdelskommandon om 34 man.
Parallell benämning på poliskommando i guvernementsstad.
En del av skattespannmålen i de karelska områden som Sverige erhöll i freden i Stolbova 1617 förblev i de erhållna socknarna till den svenska kronans disposition. Denna stationsspannmål infördes av den svenska överheten 1626 för militärens underhåll. I Gamla Finland var stationsspannmålen en skattepost som uppbars enligt obstal. Den behölls av kronan för dess lokala behov och tillföll således inte donatarierna.
Benämning som även användes för ortodoxt biskopsstift.
I Ryssland benämning på den högsta styresmannen i ett ståthållarskap/generalguvernement 1775–1797, i Gamla Finland i Viborgs ståthållarskap/generalguvernement 1784–1797.
I Gamla Finland chef för provinsförvaltningen i de provinser som Viborgs guvernement / Finländska guvernementet var indelat i 1744–1783 och 1797–1811. Vojevoden var ståthållarens motsvarighet i Ryssland.
I Ryssland 1775–1796 regionalt förvaltningsdistrikt bestående av i regel ett par guvernement. Ståthållarskapen kallades också generalguvernement. Senare generalguvernement hade annan karaktär. Gamla Finland, som fram till 1783 utgjort Viborgs guvernement, omvandlades 1784 inom ramen för ståthållarskapsförvaltningen till Viborgs ståthållarskap eller generalguvernement som avvecklades 1797 och efterträddes av Viborgs guvernement.
I Ryssland 1775–1796 kollegialt högsta förvaltningsorgan för ett ståthållarskap/generalguvernement. Det lydde under kejsaren och Dirigerande senaten. I Gamla Finland var guvernementsregeringen 1784–1797 samtidigt ståthållarskapsregering och högsta förvaltningsorgan för Viborgs ståthållarskap.
I det svenska skolsystemet konrektors biträde eller lärare som var underställd denne. Subkonrektorstjänster fanns även vid trivialskolorna i Gamla Finland.
Inom det svenska skolsystemet lärare i trivialskolor som stod närmast under konrektor, tredje lärare. Subrektorstjänster fanns även i trivialskolorna i Gamla Finland.
I svenskspråkiga texter förekommande skrivform för ortodox präst (svjaščennik).
U
I Gamla Finland förekommande fältskärstjänst i kretsarna under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
I Ryssland benämning på dem som fått medicinsk utbildning vid sjukhusskolorna och som sedan kunde erhålla läkarlegitimation. Från och med mitten av 1730-talet var en underläkare en underordnad läkare inom den militära och civila hälsovårdsförvaltningen. I Gamla Finland fanns åtminstone under ståthållarskapsperioden 1784–1797 underläkartjänster i kretsarna.
V
Benämning på det guvernement som 1744–1783 och 1797–1802 territoriellt omfattade Gamla Finland, det vill säga de områden som Sverige avträtt till Ryssland i frederna i Nystad 1721 och i Åbo 1743. Före 1744 bildade de av Ryssland i freden i Nystad erhållna finska områdena en provins, Viborgs provins, som inte hörde till något guvernement. Benämningen Viborgs guvernement ändrades 1802 till Finländska guvernementet.
Benämning 1784–1797 på det ståthållarskap som Viborgs guvernement förvandlades till, då ståthållarskapsförvaltningen 1784 infördes i guvernementet. När ståthållarskapsförvaltningen avvecklades i Gamla Finland 1797 ersattes ståthållarskapet av det återupprättade Viborgs guvernement.
I de baltiska guvernementen och Viborgs guvernement från och med 1783 av allmogen bland dess gelikar vald skatteuppbördsman för insamlande av poduschnieavgiften.
I Ryssland 1708–1775 guvernörens ställföreträdare (rangklass 5). Från och med 1775 var viceguvernören både chef för kameralhovet samt guvernörens/civilguvernörens ställföreträdare. Viceguvernören kallades även guvernörslöjtnant. Viceguvernör fanns i Gamla Finland 1784–1811.
Vice ordförande särskilt vid domstol, konsistorium, akademi eller lärt sällskap, samt för utskott eller de ofrälse stånden i ståndsriksdagen.
Y
Benämning på en lägre kategori läkarlärlingar.
Ä
Benämning på en högre kategori läkarlärlingar.
En av benämningarna i svenska språket för ortodox präst som har värdigheten ”protoierej”.
Ö
I Ryssland från 1763 tjänsteman i varje guvernement lydande under Amiralitetetskollegium för att leda vården, skyddet och nyttjandet av skogarna i syfte att säkerställa flottans timmerbehov. Från 1798 var överforstmästaren (rangklass 6) chef för en civil forstadministration i guvernementen, som dock saknade särskild ryskspråkig benämning, med uppgift att vårda och ekonomiskt nyttja kronoskogarna. Den centrala myndigheten under vilken överforstmästarna lydde var Forstdepartementet. I Gamla Finland fanns från 1798 en överforstmästare med underlydande forstadministration.
I ryska guvernement/ståthållarskap 1775–1796 appellationsdomstol i första instans, hos vilken ändring kunde sökas i Nedre lanträttens domslut i tvistemål och brottmål samt i vissa andra mål. Ändring i övre lagskipningsrättens domslut i tvistemål kunde sökas hos Civiltribunalet, medan domslut i brottmål underställdes Kriminaltribunalet. I Gamla Finland förekom en övre lagskipningsrätt i Viborg under ståthållarskapsperioden 1784–1797, vilken för tvistemålens vidkommande motsvarade lagmansrätten, som dragits in 1783 och som på nytt trädde i funktion 1797.
I Ryssland 1775–1796 domstol i första instans i brottmål rörande adelsmän och tvistemål mellan adelsmän. Övre lanträtten var även appellationsdomstol i kretsrätternas domslut i brottmål och tvistemål som gällde de inre angelägenheterna på donationerna. Ändring i dess domslut kunde i en del av tvistemålen sökas hos Civiltribunalet, medan dess domslut i brottmål underställdes Kriminaltribunalet. En övre lanträtt fanns i Viborg under ståthållarskapsperioden 1784–1797 och den motsvarade för civilmålens vidkommande den lagmansrätt som dragits in 1783, och som åter trädde i funktion 1797.
