Förvaltningshistorisk ordbok

Lista över hänvisningar

Thunander, Rudolf , Hovrätt i funktion. Göta hovrätt och brottmålen 1635–1699 , I, 49:de bandet , Stockholm: Nerenius & Santérus förlag Ab 1993 .

A

advokatfiskal

Tjänsteman med vissa polisiära befogenheter vid en hovrätt sedan 1615, i Finland 1623. Advokatfiskalen bevakade det allmännas rätt och förde talan i besvärsmål. Under autonoma tiden var han dessutom chef för hovrättens kriminalavdelning. Under perioden 1918–1993 var han specialåklagare vid hovrätten, med ansvar för övervakningen av lagligheten i de allmänna underrätterna. Advokatfiskalsämbeten fanns också vid vissa exekutiva ämbetsverk under svenska tiden och autonomin.

approbera

Godkänna (enligt tidigare beslut), särskilt i fråga om officiellt godkännande i högre instans av en lägre instans beslut som hade hemställts till den högre instansen för prövning.

arbitration

”Att döma efter samvete”, om av domare fritt avdömt straff utan stöd av klar lag eller på grund av målets säromständigheter. Arbitration förekom huvudsakligen under 1600-talet, med början från 1608, vid hovrätterna huvudsakligen 1614–1684, men blev mera ovanligt efter införandet av 1734 års lag. I modern tid avgörande av en konflikt genom skiljedom eller av tredje part på basis av internationell rätt.

B

benificum revisionis

Av regentens välvilja beroende förmån att få ett rättsligt avgörande i andra instans prövat av högsta instans. Förmånen förutsatte en inlämnad böneskrift, i vissa fall också en särskild avgift, och fick sin definitiva utformning för civilmål år 1662 då revisionsinstitutet infördes. I brottmål varierade ansvarsfördelningen mellan hovrätt och Kgl. Maj:t i praktiken under hela 1600- och 1700-talet, trots att Kgl. Maj.t innehade ensamrätt att till livet benåda brottslingar som begått bevisade brott vilka enligt lag förtjänade dödsstraffet.

benådning

Regentens, presidentens, tidvis också (en del av) regeringens ensamrätt att efterskänka eller mildra domar som vunnit laga kraft. Benådning förutsatte ansökan av den dömde eller annan person som talade i dennes sak. Benådning formulerades i beslutet som ”av gunst och nåd”. I brottmål varierade ansvarsfördelningen mellan hovrätterna och Kgl. Maj:t i praktiken länge, trots att Kgl. Maj:t hade ensamrätt att benåda till livet allt sedan rättegångsordningen 1615.

benådningsrätt

Medel för att undanröja alla eller vissa menliga följder av en i lagen straffbelagd handling, vanligen ett eftergivande eller mildrande av ett straff som vunnit laga kraft. Från 1719 användes begreppet också om rätten att upphöja till adligt stånd. Benådningsrätt tillkom den svenska monarken efter 1615, den ryska monarken i Gamla Finland (1723–1809) och under autonoma tiden till 1917, under svenska tiden 1727–1772 i viss mån också ständerna. Sedan 1918 har republikens president benådningsrätt.

biltog

Under medeltiden om att brottsling förklarades fredlös över hela riket, vilket innebar att vem som helst och helt utan orsak fick dräpa denne. Detta kunde endast motverkas om den biltogne fick ett lejdebrev. Termen övergick under 1600-talet till att betyda förlust av rättsskydd, rättskapacitet samt egendom.

böneskrift

Skrivelse till högre myndighet med anhållan om hjälp eller understöd, inom rättsväsendet anhållan om nåd för en dödsdömd.

C

citation

Under svenska tiden förekommande benämning på stämning eller skriftlig kallelse till domstol. Termen användes under medeltiden särskilt om kallelse till kyrklig domstol, från 1600-talet särskilt till hovrätt.

D

dilation

Uppskov, ofta om anstånd eller frist i fullgörandet av en ekonomisk prestation eller rättegång.

E

exekvera

Utföra, fullborda, verkställa, särskilt om att låta dom (order, beslut) gå i verkställighet, motsvarande exekution, även att utsöka, utkräva, indriva något (till exempel fordran, böter eller skatt).

F

forum privilegiatum

Privilegiedomstol, ursprungligen domstol bestående av gelikar, stadgad i adelsprivilegierna 1569 och i kyrkolagen 1686. Från 1614 användes benämningen om hovrätten i egenskap av första rättsinstans för adeln, senare också för höga ämbets- och tjänstemän som begått tjänstebrott eller försummat viktiga tjänsteplikter. Privilegiedomstolen avskaffades för adeln och prästerskapet 1867, för höga tjänstebrott 1918. Forum privilegiatum för adeln i brottmål, tvister om (fast) egendom, arv, testamente, konkurs m.m.

H

hals- och livssak

Benämning på brott som enligt lag förtjänade dödsstraff.

hemställan

Hänskjutande av myndighets beslut för avgörande eller omdöme i högre instans, stadgat tidigast 1615. Inom processrätten refererande, hänvisande av mål till högre rättsinstans innan den slutliga domen fälldes av den lägre rättsinstansen. Allmänt: överlåtelse eller överlämnande.

hovrätt

Högre rättsinstans inom domstolsväsendet, tidvis högsta och i vissa fall första rättsinstans, samt tillsynsmyndighet över underrätternas rättsskipning och magistraternas exekutioner, samt deras domare och exekutorer. Hovrätter grundades i svenska riket från 1614 (Svea hovrätt), i Finland 1623 (Åbo hovrätt). De dömde ursprungligen konungsdom och verkade (till 1868) som en första rättsinstans för adeln i vissa mål, i grova brottmål mot regenten, Gud och staten och högre ämbets- och tjänstebrott. Hovrätten var också allmän domstol i andra instans 1623–1980 vars avgöranden kunde överklagas till Kunglig Majestät 1615–1789 (justitierevisionen 1669–1789), Konungens högsta domstol 1789–1809, senatens justitiedepartement 1809–1917 och högsta domstolen 1918–1980. Under autonoma tiden var hovrätterna indelade i dömande expeditioner (till 1911), från självständigheten i dömande sektioner. Sedan självständigheten är hovrätten första rättsinstans för mål rörande landsförräderi och statsbrott.Åbo hovrätt var högre domstol för underrätterna på landsbygden och i städerna i Finland fram till 1776, då Vasa hovrätt övertog ansvaret för de norra och östra domsagorna. Vibrogs hovrätt inrättades 1839. Hovrättens domkrets bestod av Kymmene, Lappvesi, Jääskis, Stranda, Äyräpää, Kexholms, Kronoborgs, Sordavala, Salmis, Pielisjärvi, Ilomants, Kides, Libelits, Kuopio, Idensalmi, Pielavesi, Rautalampi, Leppävirta, Rantasalmi, Jokkas, S:t Michels, Mäntyharju och Heinola domsagor. I och med landavträdelserna efter 1944, flyttades hovrätten till Kuopio under namnet Östra Finlands hovrätt, som blev hovrätt för Kymmene, Kuopio och S:t Michels län. År 1949 överfördes vissa domsagor (Jyväskylä, Saarijärvi, Viitasaari och Kajana) i mellersta och nordöstra Finland från Vasa hovrätt till Östra Finlands hovrätt. År 1952 var domsagorna 24, mot 18 under Åbo hovrätt, 16 under Vasa och 7 under den då grundande Helsingfors hovrätt.I Ryssland fungerade hovrätten 1719–1727 som överrätt i första eller andra instans enligt svenska förebilder. Ändring i underrätternas domslut kunde fram till 1727 sökas direkt hos hovrätten i S:t Petersburg. Därefter övertogs dessa uppgifter av Justitiekollegium. Ändring i hovrättens domslut kunde sökas hos Dirigerande senaten.

hovrättsassessor

Edsvuren bisittare i hovrätt från 1623. Hovrättsassessorn var ordinarie medlem av hovrättskollegiet, i rang under hovrättsråden fram till 1918. Efter 1918 blev hovrättsassessor tjänstebeteckning för föredragande tjänsteman, med samma rang som hovrättsfiskal. Hovrättsassessorn utsågs ursprungligen av regenten på hovrättens förslag, sedermera av hovrätten själv. I Finland fanns endast adlig eller obetitlad hovrättsassessor, i Sverige också riksråd. Tjänsten förutsatte ingen utbildning fram till att hovrättsexamen infördes 1749. Hovrättsassessorn hade närvaroplikt fram till 1910, med hot om böter vid frånvaro utan skäl.

hovrättspresident

Edsvuren ordförande och högsta chef i hovrätt, med det övergripande ansvaret för lagtillämpning och rättsprinciper. Hovrättspresidenten fördelar sedan autonoma tiden också domarna i olika dömande sektioner och övervakar kontrollen över underrätterna. Hovrättspresidenterna utnämndes under svenska tiden av Kgl. Maj:t, under autonoma tiden av senaten, på förslag av justitiedepartementet, sedan självständighetstiden av presidenten, på förslag av statsrådet.

hovrättsvicepresident

Av regenten utnämnd statlig ämbetsman som vid hovrättspresidentens frånvaro eller när presidentämbetet står vakant leder hovrättens verksamhet och för ordet vid hovrättens förhandlingar. Tjänsten inrättades när Åbo hovrätt grundades 1623. Hovrättsvicepresidenter fanns 1778–1838 också vid Vasa hovrätt 1776–1945 och från 1874 vid Viborgs hovrätt 1839–1945.

häradshövding

Titel för häradets målsman och domare under medeltiden. Från 1623 tjänstebeteckning för häradsrättens ordförande i domsaga, ett ursprungligen för frälset vikt ämbete som besattes av Kgl. Maj:t på hovrättens förslag och vanligen innehades av en vikarie (lagläsare). Häradshövdingen skulle efter 1681 övervara minst en tingsperiod per år och bl.a. leda ordet vid bondeståndets val av riksdagsmän. Efter 1680 användes beteckningen om av regenten respektive justitiedepartementet, senare högsta domstolen, utnämnd domarutbildad och i något av domsagans härader (tingslag) bosatt domhavande, under perioden 1918–1993 också chef för domsagans kansli. Häradshövding var också en beteckning för domhavande i de domsagor som Gamla Finland var indelat i 1721–1783 och 1797–1811. Häradshövdingen benämndes fram till 1783 även justitiekommissarie. Under stora ofreden från och med 1717 användes häradshövding som benämning på en del av de domare som tillsattes av de ryska ockupationsmyndigheterna både i Åbo generalguvernement och i Viborgs kommendantskap och som skipade rätt i häradsrätterna på landsbygden. Mot slutet av ockupationstiden var lagmansdömena domkretsar för häradshövdingarna i Åbo generalguvernement.

häradskista

Häradets arkiv, stadgat tidigast 1544, i Finland särskilt 1602 och i 1734 års lag, för förvaring av häradets sigill, pengar och allmänna häradshandlingar såsom renskrivna domböcker, riksdagsbeslut och allmänna författningar. Nyckel till kistan hade häradshövdingen, kronofogden och häradsdomaren. Renskrifter av domböckerna skulle från 1593 förvaras i häradskistan. Häradskistor stadgades för Finland i instruktionen för ståthållare och fogdar 1602 och i landshövdingeinstruktionen 1635, som stadgade att domböcker och rättsakter skulle upprättas i tre underskrivna exemplar av vilka ett förvarades i häradskistan.

häradssigill

Ett härads sigill, ofta med häradets vapen. Sigillet användes för att ge ett beslut eller en handling laga kraft. Häradssigillet användes också som underskrift på underrättens utslag, allmogens besvär och bondeståndets riksdagsbeslut.

I

insinuera

Under svenska tiden och särskilt på 1600-talet förekommande benämning på att komma in med en skriftlig handling till någon myndighet, särskilt domstol. Begreppet förekom eventuellt också i betydelsen inleda en rättsprocess.

J

Justitiedeputationen

Ett av de mer permanenta svenska riksdagsutskotten 1663–1772 som yttrade sig om lagfrågor som var under beredning, granskade förordningar och från 1728 också rådsprotokollen i justitieärenden. Deputationen kontrollerade även justitiekanslerns och Nedre justitierevisionens verksamhet, samt enskilda besvär till ständerna över främst Justitierevisionens domar.

Justitieexpeditionen

Avdelning i Kanslikollegium, med ursprung i revisionssekreterarämbetet, som från 1647 föredrog justitieärendena i riksrådet. Ämbetet fick instruktion 1663 och 1669 och ett kansli med revisionssekreterare inrättades. Som chef verkade riksdrotsen, på 1680- och 1690-talet hovkanslern, därefter ett riksråd. Från 1713 leddes expeditionen av en högste ombudsman, som 1719 ersattes med justitiekanslern. Justitieexpeditionen hade i uppdrag att bereda, komplettera och avskriva, i vissa fall också avfärda justitieärenden, före föredragningen i riksrådets justitierevision, och att under justitiekanslern övervaka lagligheten i riksförvaltningen. Justitieexpeditionen gick under varierande namn: Revisionen, Revisionskansliet, Revisionsexpeditionen, Justitierevisionsexpeditionen, Nedre revisionen eller Justitiefördelningen, fram till att namnet Nedre justitierevisionen etablerades på 1730-talet och 1801 under detta namn blev ett självständigt ämbetsverk efter att Kanslikollegium drogs in.

Justitierevisionen

Kunglig Majestät i rådet i egenskap av högsta rättskipande organ under svenska tiden från 1630 fram till att riksrådet avskaffades 1789, och Konungens högsta domstol grundades. Från cirka 1660 och särskilt 1720–1789 användes benämningen justitierevisionen om justitierådens sammanträden i justitieärenden. Ursprungligen avsåg den även justitieexpeditionen vid Kunglig Majestäts kansli, som från 1662 expedierade riksrådets eller justitierådens revisionsmål. Under riksdagen 1732 uppstod en praxis för hela frihetstiden (fram till 1772) som gav ständerna en viss rätt att revidera Justitierevisionens domar, genom sina deputerade i Justitiedeputationen. Den verksamheten kallades emellertid inte justitierevision.

Justitietronen

Benämning för Karl XII:s domsrätt.

K

komparera

Under svenska tiden att inställa sig, infinna sig, närvara eller vara närvarande: inom förvaltningen huvudsakligen om att på kallelse inställa sig hos en myndighet, särskilt vid domkapitel eller domstol.

konsiderera

Skärskåda, ta i betraktande, överväga, betänka (till exempel inom rättsväsendet).

L

lagfaren

Förfaren i lagkunskap, lagkunnig med erfarenhet av lag och rätt. Efter 1749 användes termen om juridiskt utbildad, behörig att utöva domarämbete såsom assessor i hovrätten, häradshövding, sakförare.

lagmansrätt

Domstol vid vilken lagmannen utövade sin domsrätt 1483–1868. Lagmansrättens ting kallades lagmansting om tingen hölls häradsvis, och landsting om tinget hölls för hela lagsagan på lagsagans huvudort. Från 1600-talet var lagmansrätten en rättsinstans mellan häradsrätt och hovrätt som huvudsakligen behandlade ekonomiska tvister av ett visst värde. På 1600-talet skulle värdet på tvisten överskrida 50 daler. Den avskaffades med rättsreformen 1868. I Gamla Finland saknades lagmansrätt 1721–1744, men det bildades en lagsaga 1744–1783 och 1797–1811. Ändring i lagmansrättens domslut kunde sökas hos Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden till 1789, därefter hos Dirigerande senaten.

M

med råds råde

Från och med 1442 (Kung Kristoffers landslag) och särskilt 1602–1634, 1672–1719 och 1702–1789 benämning på rådets befogenheter att endast råda, inte regera.

N

nämnden

I det svenska rättssystemet sedan medeltiden, de allmogemedlemmar som jämte domaren bildade häradsrätten i domsagan eller ett tingslag, eller lagmansrätten i lagsagan eller ett härad. Nämnden var domför med sju medlemmar och skulle bara ta ställning till skuldfrågan, medan domaren fattade beslut i rätts- och bevisfrågan. En enig nämnd kunde dock omkullkasta domarens beslut. Denna ordning gällde även i Gamla Finland 1721–1811 under de perioder då häradsrätter och lagmansrätt var verksamma. Omröstning skedde vid behov och då med början från den nämndeman som var nederst på rangskalan, till den som stod högst på rangskalan och betitlades häradsdomare efter 1734.

O

ordinantia

Av förvaltningsmyndighet fastställd bestämmelse, stadga eller reglemente som reglerade förhållandena i en stad, inom kyrkan eller något visst väsende såsom rätts- och postväsendet.

oväldig

Opartisk, särskilt rörande synemän. Uttrycket användes om dom- och befallningshavande (exempelvis lands- och häradshövdingar) samt om tjänstemän som tog ställning i praktiska frågor i sin ämbetsutövning (såsom advokatfiskal eller kronofogde).

P

paritet

Likhet, likställdhet, likvärdighet, sedermera också jämställdhet, till exempel om att Mose lag jämställdes med de svenska medeltida lagarna år 1608. Termen användes särskilt under frihetstiden.

partikulared

Benämning för specifik tjänsteed för en viss yrkesgrupp, till exempel lagläsare.

presentationsrätt

En hovrätts rätt att föreslå kandidater för kungen i rådet (eller utan råds råde) till ett vakant ämbete inom hovrätten, dock utan rätt att rangordna eller förorda. Förfarandet stadgades i rättegångsprocessen 1615 och följdes fram till enväldets tid. Efter 1687 tolkades stadgandet som att hovrättens förslag fordrades endast om kungen inte kände någon kapabel kandidat.

presumera

Hålla (något) för sannolikt eller hålla det för sannolikt (att), förutsätta, förmoda, anta, förvänta, särskilt om att vid domstol anta (något) som säkert utan direkt bevisning på grundval av vissa i lag angivna omständigheter.

R

referendesakt

Samling av brottmålshandlingar i ett mål som refererades av hovrätterna till Kgl. Maj:t för vägledning eller medgivande av undantag från gällande lag och rätt. Referendesakten innehöll följebrev, den allmänna underrättens protokoll och hovrättens betänkande, i vissa fall också diskussionsprotokoll.

referendessak

Under svenska tiden om i allmän underrätt avgjort mål som refererades till Kgl. Maj:t (Justitierevisionen, konungens högsta domstol) innan hovrätten fällde sin dom. Innehöll under 1600- och förra delen av 1700-talet alla till målet hörande handlingar och akter, sedermera endast de nödvändiga.

residentes

Benämning på de två assessorer som under svenska tiden, särskilt på 1600-talet, upprätthöll ett slags jourtjänst vid hovrätten när den inte var samlad till session. Residentes hade befogenhet att granska underrätternas domar i till hovrätten appellerade lindrigare mål, bl.a. misshandel, förtal och tjuvskytte.

revisionsmål

Civilrättsligt mål som hade vädjats till högsta instans för prövning av hovrättens dom eller brottmål som på grund av besvär mot eller genom hovrättens underställning av det av den föreslagna beslutet skulle granskas i högsta instans, under svenska tiden Kgl Maj:t, under autonoma tiden Justitiedepartementet och under självständighetstiden Högsta domstolen.

revisionssekreterare

Tjänsteman vid Kanslikollegium 1647–1801, särskilt i dess expeditioner. Revisionssekreterarna hade till uppgift att bereda och expediera revisionsmål för föredragning inför regenten, riksrådet eller Justitierevisionen, senare Konungens högsta domstol. De bildade 1663 en revisionsdeputation. År 1669 sammanfördes revisionssekreterarämbetena till en revisionsexpedition inofficiellt kallad Nedre justitierevisionen och blev fasta tjänster med lön på stat. Åren 1801–1809 beredde och föredrog revisionssekreterarna justitieärenden under justitiekanslerns översyn vid Nedre justitierevisionen som vid den tiden verkade som kansli i Högsta domstolen.

riksdrots

Hederstitel utan särskild tjänstgöring 1569–1614. Riksdrotsen gavs 1612 bestämda ämbetsuppgifter som president för Svea hovrätt som grundades 1614, och stod som sådan främst bland de fem riksämbetsmännen, med ställning som justitieväsendets chef. Under enväldet 1680–1686 var riksdrotsen knuten till kungen i egenskap av Kunglig Majestäts drots, sedan var titeln ur bruk fram till 1787, då den gavs åt justitiekanslern som förordnades till överpresident i alla rikets hovrätter, från 1789 ordförande i Konungens högsta domstol. Riksdrotsämbetet upphävdes 1809 i Sverige. Det brukades inte heller i Finland under autonomin.

S

sessionstid

Fastställd tid för session eller tid under vilken session pågår, gällde från och med 1614 närmast hovrätterna, senare också andra domstolar och riksdagen. Sessionstiden kallades också sessionstermin.

stadspresident

Benämning på borgmästare under 1600- och 1700-talen.

T

tjänsteförsummelse

Uraktlåtenhet att uppfylla sina tjänsteplikter eller tjänsteåligganden. Under svenska tiden användes ofta termen neglentia. Från 1889 ingår tjänsteförsummelse i det som kallas tjänstefel.

U

uthäradsnämnd

På 1600-talet om nämnd som på hovrättens beslut hade bildats av nämndemän från ett annat eller andra härad, vanligen för att döma i ett mål där hovrätten inte var nöjd med den egentliga häradsrättens utredning, utan krävde en ny och mer opartisk utredning. Oftast byttes också den ordinarie domaren ut mot en annan. Under autonoma tiden förekom benämningen utsocknesnämnd.

utslag

Avgörande i brottmål och mål av kriminell natur i allmän domstol i högre instans eller sådant avgörande i civila tvistemål i första instans som inte rörde huvudsaken. Från självständigheten användes termen huvudsakligen om förvaltningsdomstolars och vissa specialdomstolars avgöranden. ”Utslag” började användas senast när hovrätterna började grundas från 1614. Utslag skulle efter 1640 först uttalas muntligen av lagläsaren eller häradshövdingen i parternas och nämndens närvaro och innan nämndemännen lämnade tingsstället eller inom tre dygn avfattas skriftligen samt läsas upp i åtminstone halva nämndens närvaro. Den av parterna som begärde skriftlig dom skulle få ut den, vederbörligen försedd med häradssigillet.

utslagsröst

Avgörande röst. Under 1700-talet i Sverige konungens rätt att fatta beslutet ifall konungen och justitierevisionen (senare konungens högsta domstol) inte var överens. Utslagsröst stadgades formellt i 1772 års regeringsform, men förekom tidvis långt tidigare.

V

verkställighetshandling

Avskrift av meddelat utslag för verkställighet av ovillkorligt fängelsestraff eller till verkställighet förordnat villkorligt fängelsestraff och förverkad villkorlig frihet. Verkställighetshandlingen gjordes upp av allmän underrätt. Ursprungligen var den en avskrift av domstolens utslag, men sedan självständighetstiden enligt ett av Justitieministeriet fastställt domslutsformulär.